Gästblogg: Annika Hernroth

30 april 2012, av Gästblogg

Annika Hernroth är politisk bloggare, utbildad medievetare och frilansskribent. Du hittar hennes blogg här.

Jag läste någonstans att Maria Svelands debattinlägg om feminism och högervindar blivit delat mer än 10 000 gånger i sociala medier. Pär Ströms svar nästan lika många. Och det förvånar föga.

Vi gillar extremerna, inte sant?

Vi som mediekonsumenter går igång på brösttoner och absoluta termer.

Men för jämställdheten gör de precis ingenting.

Jag är personligen trött på det där.

Så innerligt trött på att extrema åsikter kidnappat min dröm om ett jämställt samhälle.

Utmattad över att ett fåtal gör karriär på sitt tyckande, de tjänar pengar på att skapa klyftor mellan två grupper som egentligen inget annat vill än att förstå varandra.

Jag önskar jag kunde se slutet på positionering inom svensk jämställdhetsdebatt.

För det handlar inte om varken Pär Ström eller Maria Sveland, eller hur?

Inte heller om Hen-beteckningar eller kommentarsfältet på Genusnytt.

Nej det handlar om helt vanliga människor som försöker leva sina helt vanliga liv.

Kvinnor som män.

Men debatten handlar inte om det idag.

Dagens debattklimat präglas av två extremer som gör allt de kan för att belysa skillnader snarare än likheter, och det är dags att vi frågor oss själva varför. Dags att ifrågasätta vem som egentligen tjänar på att slå in kilar mellan könen.

Det är inte den ensamstående mamman som behöver nattis för att få ekonomin att gå ihop.

Eller pappan som kämpar för att bli rättvist behandlad i en vårdnadstvist.

Och det är definitivt inte alla de par som årligen går isär efter år av ojämlikhet och diskbänksgräl.

För jämlikhet skapas nämligen inte på kultursidorna.

Inte heller i en tv-soffa nära dig.

Jämlikhet måste börja med dig och mig.

Den vanliga människans villkor.

Lika lön för lika arbete.

En rättvis könsfördelning inom socialtjänst och familjerätt.

Frihet från våld och förtryck.

Trygghet i sitt eget hem.

Rätten till sin egen kropp.

Inte undra på att feminismen numer förknippas med extremister och konflikt eller att ett ljusskyggt antifeministiskt nätverk växt sig stark i debattens skugga. Den jämställdhetsrörelse som skulle leda till harmoni mellan könen har istället resulterat i en sällan skådad polarisering.

Vi har ingen jämställdhetsrörelse.

Vi har kvinnorörelsen.

Och mansrörelsen.

Och de etablerade debattörerna har allt att vinna på att dessa två aldrig skall mötas.

Men detta är inte verkligheten.

Dessa extremer är inte representativa för vårt samhälle.

Det jag ser varje dag i mitt arbete som skribent är nämligen något helt annat.

Jag ser män och kvinnor som vill förstå varandra. Människor från hela landet som bara vill hitta ett sätt att lösa sin vardag, hålla ihop sina relationer och få känna sig bekräftade och värdefulla i sina dagliga liv. Män som inte känner igen sig i schablonbilden de serverats i media, kvinnor som gått in i väggen efter decennier av ojämlik arbetsfördelning i hemmet och unga kvinnor och män som mår ohyggligt dålig i ett samhälle där de känner sig marginaliserade och förvirrade.

Så låt oss nu lyfta blicken ifrån en incestuös och överdriven mediedebatt, låt oss fokusera på Svensson istället för Sveland och Ström. Tänk om jag kunde vakna till morgonsoffor fulla av helt okända småbarnsfamiljer, ensamstående fäder och vanliga knegare som vill få sin vardag att funka. Prata med dem om jämställdhet, de vars liv ligger långt ifrån kulturelitens slutna krets och som kan lära oss alla något om vad som egentligen krävs för att nå jämställdhet i praktiken, snarare än i teorin.

Jämställdhet skapar vi tillsammans. Genom politiska beslut och samarbete, med öppna famnar snarare än knutna nävar. Från hegemoni till harmoni genom ett samtal där ingen slåss för att vinna utan alla lyssnar för att förstå.

I kriget mellan feminism och antifeminism så är vi alla förlorare.

På jämställdheten vinner varenda en.

Etiketter:  

Senaste månaden på bloggen

27 april 2012, av Pelle Billing

Det börjar gå mot slutet av april och som vanligt är det dags att summera månaden som gått:

  • I Aftonbladet skrev jag om varför vissa unga män använder sig av våld. Det räcker inte att tala om ”normer” utan det behövs en djupare förståelse för unga mäns livsvillkor.
  • Newsmill erbjöd mig att skriva replik på Maria Svelands avslutande artikel i den utdragna kulturdebatten i DN. Jag valde att fokusera på människors valfrihet i vardagen och att krav på 50/50-fördelning mellan könen är ett steg bakåt för samhället.
  • Berglins i SvD visade sin okunnighet och sin vilja att vara politiskt korrekta när de buntade ihop mig och Jämställdhet 2.0 med företeelser som Hells Angels. Självfallet helt barockt men så snett har svenska kultureliten hamnat i de här frågorna.
  • Bloggkampanjen där vi skickar medborgarförslag till Sveriges kommuner om jämställd verksamhet mot våld i nära relationer gav ytterligare resultat. Järfälla gick helt på den föreslagna linjen och Göteborg tog ett litet steg i rätt riktning.
  • SVT rapporterade om den nya jämställdhetsrörelsen och begreppet Jämställdhet 2.0 stod i centrum. Dessa idéer börjar nu höras och synas mer och mer!
  • Jag blev intervjuad av Radiofontänen i Malmö, och hela inslaget går att lyssna på online. Rekommenderas för de som vill ha en introduktion till Jämställdhet 2.0!
  • I media har det varit en kavalkad av kvinnor som kritiserar den rådande politiska feminismen: Tanja Bergkvist, Marika Formgren, Anna Ekelund, Therese Larsson och Peggy Bruzelius. Samtidigt sågades svensk genuspedagogik i amerikansk media.

Som vanligt har det alltså varit en händelserik månad, och jag har haft händerna fulla för att hinna med allt.

Om du tycker det är viktigt att jag finns som opinionsbildare i de här frågorna – och att bloggen fortsätter utveckla Jämställdhet 2.0 på nätet – så donera gärna en regelbunden summa eller ett engångsbelopp. Verksamheten blir hållbar tack vare vanliga medborgare som vill se ett alternativ till rådande jämställdhetspolitik och rapportering i media.  Ge ditt stöd genom någon av följande kanaler:

  • Bankkonto SEB 5303-0032507
  • Plusgiro 31 17 80-1
  • Kreditkort via donationsknappen till höger. Du behöver inte ha Paypal för att använda den!
Etiketter:  

Angående bloggkommentarer

26 april 2012, av Pelle Billing

Som du kanske märkt har jag testat en lite tuffare kommentarsmoderering den sista tiden. Syftet har varit att de seriösa och intressanta diskussionerna inte ska störas av de som mest kommer förbi för att spy ur sig lite galla och sedan inte deltar mer i samtalet.

Å ena sidan uppskattar en del detta, å andra sidan är vissa oroliga över att jag modererar för mycket och att de inte längre är välkomna att kommentera här. Jag kan själv se att jag blivit väl tuff i modereringen vid ett par tillfällen. För att förtydliga vad jag avser, så att missförstånd undviks, kopierar jag in en kommentar som jag nyss skrev som svar till signaturen Barfota, som kommenterat här sedan bloggens början:

Jag upplever att du drar lite stora växlar på det som pågår. Låt mig förtydliga.

Jag vill inte ha kommentarer där feminismen liknas vid nazism, eller buntas ihop med nazismen. Det är ett oschysst sätt att debattera. Därför tar jag bort den typen av kommentarer.

Däremot går det bra att skriva alla möjliga former av kritik mot feministiska idéer och förslag. Det måste finnas tusentals sådana kommentarer (och inlägg av mig!) på den här bloggen som är kritiska mot feministiska idéer, och de har alla fått stå kvar.

Vad gäller att jag tog bort några inlägg som var offtopic så var det första gången jag gjorde det. Första gången på över tre års bloggande. Normalt sett rör jag inte en enda tråd hur offtopic den än blir. Varför gjorde jag då detta? Jo, för att just få igång en sådan här diskussion om vad kommentarerna ska handla om. Jag vill absolut *inte* ha ontopic-krav i diskussionerna. Samtidigt vill jag se fler ta ansvar för att se till att huvudämnet inte tappas bort. För om huvudämnet tappas bort kan de som kommer lite sent till diskussionen känna att deras ontopic-kommentar inte längre passar in. Så det är inte allt eller inget utan bara en puff för att inte tappa huvudämnet.

Måste man vara utbildad eller intellektuell för att skriva här? Nej! Däremot gäller det att diskutera sakfrågor och inte göra det till sin privata arena för att spy ur sig galla (jag säger inte att du gör det Barfota – eller att särskilt många gör det – utan det är bara en stilla uppmaning till enstaka rötägg). Det är många som läser kommentarerna, således har man ett ansvar när man skriver kommentarerna.

Etiketter:  

Medborgarförslag: Uppföljning Göteborg

26 april 2012, av Pelle Billing

Det trillar fortfarande in resultat från bloggens kampanj om Medborgarförslag för jämställd verksamhet mot våld i nära relationer. Som kan ses här är det Magnus Karlsson som driver frågan i Göteborg.

Senaste rapporten från Magnus, efter att han via flera telefonsamtal jagat ansvariga personer i Göteborgs Stad, är följande brev:

Angående Medborgarförslag om jämställd ”Utväg”-verksamhet

Tack för ditt förslag gällande stadens verksamhet ”Utväg”.
”Utväg” är en myndighetssamverkan mellan socialnämnden, hälso- och sjukvården, polisen, åklagarmyndigheten och kriminalvården. Inom ”Utväg” samverkar man för att på bästa sätt kunna hjälpa alla som drabbas av våld i en nära relation – kvinnan, mannen och eventuella barn. Det är Social Resursnämnd ansvarar inför Göteborgs Stads Kommunfullmäktige för verksamheten.
Du föreslår att verksamheten ändras så att den blir könsneutral och omfattar (erbjuder stöd till) alla kommunens medborgare, inkl barn, oavsett kön på förövaren.
Göteborgs Stads Kommunfullmäktige har i sitt beslut gällande Budget 2012 fastslagit att nämnder och styrelser ska arbeta med jämställdhet utifrån ett helhetsperspektiv.
Då det är Social Resursnämnd som ansvarar för verksamheter översänds ditt förslag till dem för hantering. Göteborgs Stads Kommunstyrelse informeras om förslagets hantering.

Vi ber samtidigt om ursäkt för och beklagar ärendets långa handläggningstid.

Med vänlig hälsning
GÖTEBORGS STAD
Stadsledningskontoret

Peter Lönn
Vice Stadsdirektör

Detta är lite av ett jaså-svar. Magnus tänker dock fortsätta jaga kommunen med en blåslampa tills han får ett ordentligt svar.

Ett stort tack från bloggen till Magnus för hans insats!

Om du har resultat att rapportera, eller om du vill skicka in ett medborgarförslag till din kommun (det går väldigt snabbt), så är det bara att kontakta mig.

Etiketter:  

Om Pauli Sumanen

Jag har jobbat som forskare i Finlands Folkpensionsanstalt 1964-1966. Jag har BA-examen från Helsingfors Universitet (matematik, statistik, fysik och ADB).

I många firmor har jag varit ansvarig för lönedata som skickades till Finska Statistikcentralen, så när jag gick i pension började jag fokusera på arbetstid- och lönestatistikforskning från ett jämställdhetsperspektiv. Jag ville veta hur ”jämställdhetsstatistiken” var gjord, därför att jag visste att i lönedata finns icke gjorda arbetstimmar. För fem år sedan började jag studera de här variablerna (löner och arbetstider) och har använt ungefär 1000 timmar per år till saken.

Jag har skrivit tre böcker, den sista kan du hitta härifrån. På svenska heter den ”Förtigd kunskap om jämställdhet”. Jag har också talat om min forskning på konferenser och nu i maj kommer det ett program i Finska TV1 där jag diskuterar mina studier.

Mansrörelsen i Finland

År 2011 började det hända något i Finlands mansrörelse. I riksdagen grundades en mansgrupp och i januari 2011 grundades Centralorganisationen för mansgrupper. Den har tre medlemmar: Gröna män rf, Männens Jämställdhet rf och Miessakit rf. Den sistnämnda är en medborgar- och expertorganisation som stöder mäns mentala, psykiska och sociala tillväxt, till exempel att undvika slå. Aktiva medlemmar i möten har varit 20-30 personer. Vi har i Finland andra organiserade mansgrupper såsom vänstermän, profeministerna, sällskap för mansforskning etcetera men de är inte med.

Samtidigt fyllde Kvinnoorganisationernas Centralförbund i Finland 100 år. Den består av 61 kvinnoorganisationer och de har 400 000 medlemmar tillsammans. Ni kan lätt förstå att mäns röst i jämställdhetssakerna har varit lika hörbara som en fis i Sahara.

Social- och hälsovårdsministeriet har en jämställdhetsenhet, som ansvarar för regeringens jämställdhetspolitik och förbereder och utvecklar lagar. Där jobbar 18 kvinnor och noll män. Den säger sig öppet priorisera kvinnornas problem över männens. Och samma sak kan du läsa i jämställdhetslagen.

Att säga, att män också har jämställdhetsproblem, har sagts vara chauvinistisk hat mot kvinnorna. Jag har förstått, att i Finland kan man inte samtidigt diskutera kvinnors och mäns jämställdhetsproblem.

I alla fall listar jag här subjektivt några problem, som män har i Finland.

1. Grundskolan. Finland är rankat bäst i världen i Pisa-studier. De mäter resultatet av undervisning i grundskolan. Men Pisa visar inte det faktum att pojkarna presterar sämre i skolan. Pojkars medelvärde är 7,68 och flickornas 8,12. Om vi tar bort gymnastik- och slöjdlärarna, är personalen i grundskolan nästan 100 procent kvinnor. Är det orsaken till att pojkarna inte trivs i grundskolan?

2. Efter grundskolan är det betyget som avgör var du kan fortsätta. Så ”flickorna kan välja först” med sina bättre betyg. Mer än hälften av eleverna fortsätter till gymnasiet, en del fortsätter i yrkeskolorna. Av dem vars betyg inte räcker till fortsatta studier (majoritetet är pojkar), går en del rakt ut till jobb, en del till arbetslöshet, men ungefär 5 procent försvinner någonstans, ingen vet var. Av dem är två tredjedelar pojkar. Det är farligt att samhället inte tar ansvar av alla sina medlemmar.

3. Militärtjänsten är fortfarande obligatoriskt för alla pojkar. Ungefär 10 procent gör civiltjänst och en del gör tjänsten sittande i fängelse för vapenvägran. Bara 1-2 procent av flickorna gör lumpen frivilligt.

4. Pappornas problem. Av de män som separerar, måste många söka sina rättigheter till barnen genom rättegång. Och de fall som går ända till hovrätten och ändras där, visar att de lägre domstolarna inte är helt jämställda.

5. Arbetslivet. Mäns arbetslöshet är större än kvinnors, speciellt för unga. I arbetslivet utför män nästan alla de farliga, smutsiga och tunga arbetena. Män jobbar också ute mer och gör mer nattarbete än kvinnor.

Finska statistikcentralen gör inkomstverifieringen av bruttomånadslöner utan att betrakta gjorda arbetstimmar. De män som var representerade i löneverifieringen gjorde (1999) 19 procent mer arbetstimmar per månad än kvinnor. Ändå kräver Social- och hälsovårdsministeriets jämställdhetsenhet att kvinnorna måste få samma lön för sex timmars arbete, som män får för sju timmars arbete. Om man kalkylerar lön per arbetstimme, såsom ILO 100-kontraktet kräver, fick mannen bara 90 procent av den lön som kvinnan fick i Finland (år 1999) per gjord arbetstimme.

6. Hälsovården. Män dör fem till sex år tidigare än kvinnor. Detta intresserar inte hälsovården i någon större grad. Den vanligaste cancern är prostatacancern. Den dödar mest. Ungefär 60 procent av män i 60-årsåldern har den. Den har två typer, en lugn och en farlig. Man borde satsa mer pengar till forskningen så att vi hittar en analysmetod som avslöjar den farliga typen. Någon sådan analys finns inte i dag.

7. Våld i nära förhållanden. I dag är den enda sanningen att ”Män slår kvinnor”. Det är ju sant, men kvinnor slår också män. Ju grövre våld, desto närmare är siffrorna i statistiken. Enligt polisens statistik stod män år 1997-2009 ungefär för 80 procent av anmält mildare våld i parhållande, kvinnorna för ungefär 20 procent. I grovt våld var siffrorna ungefär 60/40. År 2010 var siffrorna jämna (ungefär 50/50) för grovt våld. Detta betyder i mina ögon att män kanske inte anmäler alla kvinnors mildare våld till polisen. Men jag säger mig inte vara expert inom detta område.

Och män slår män, kvinnor slår kvinnor, män och kvinnor slår barn, kvinnor skadar foster genom att använda narkotika, alkohol och röka. Som statistiker undrar jag för övrigt hur pålitlig våldsstatistiken är. Alarmcentralen 112 svarade en man som bad om hjälp: ”Vill du verkligen anmäla att du får stryk av en kvinna?”. En urgammal manlig heder är att vinna slagsmål. Och om man inte vinner, får man inte beklaga sig. Det här måste ha inverkan på statistiken.

Män kan också ha problem med jämställdhet. Män har börjat kräva att staten erkänner det. I den här saken är Sverige och Finland är nästan lika som två bär, eller hur?

 

I går kom ytterligare en artikel som försökte likställa åsiktspluralism i jämställdhetsdebatten med ”hat”. Normalt sett skulle jag inte uppmärksammat denna artikel, då det räcker med att belysa när sådant skrivs på DN Kultur eller av någon regelbunden journalist hos Aftonbladet. Dumt att hälla olja på elden.

Anledningen att jag ändå tar upp artikeln är att i dag kommit ett strålande svar av en feminist. Det är frilansskribenten och bloggerskan Annika Hernroth som talar klarspråk i en text på Newsmill:

När Anna Bergengren kräver särbehandling för feminismen så motarbetar hon dess syfte. Hon säger att vi kvinnor inte  kan ta striden. Att vi behöver beskydd ifrån en större kraft och att våra teorier inte tål granskning. Jag ställer bara inte upp på det.

För ordet är fritt. Ditt, mitt och alla andras. Anna Bergengren skriver : ”Att låta ett ämne som feminism förkastas, och det utan underbyggda argument eller någon som helst kunskap om ämnet, är inte acceptabelt.”

Och jag menar att det inte bara är acceptabelt, det är absolut nödvändigt i en fri och oberoende demokrati. Att leva i ett fritt land det är att försvara rättigheterna hos även de tokigaste. Att bo i en demokrati innebär att vi måste lyssna på även de röster som inte säger vad just vi vill höra. Jag ogillar kanske Pär Ströms grundteser, men jag försvarar hans rättigheter, för att de även är mina. Och Era.

What a breath of fresh air! Hernroth säger exakt det som jag själv tänkt hundratals gånger.

Och det är inte bara ett knippe feminister i media som skulle behöva skriva ut, klippa ut och sätta upp hennes citat på kylskåpet. Det är även många andra i detta avlånga land, där vår demokratiska tradition inte är så stark som vi ibland tror. Just detta att försvara sina meningsmotståndares rätt att få uttala sig är helt central för ett demokratisk samhälle, och är en av de grundpelare som skiljer oss från diktaturer.

Jag är säker på att jag och Annika Hernroth inte håller med varandra om alla jämställdhetsfrågor. Men jag har den allra största respekt för hennes inställning till samhällets intellektuella utbyten.

Tipstack: Går till Johan och Tommy!

 

Angånde könsfördelning i parlamenten

23 april 2012, av Pelle Billing

Maria Ludvigsson har en skarp penna när det gäller jämställdhetsfrågor, och ett nyligt inlägg på SvD:s ledarblogg är inget undantag. Först ställer hon den retoriska frågan om övervikten av kvinnor i regeringen bör föranleda kvotering? Självfallet är Ludvigsson inte för kvotering men frågan är relevant då många nog inte funderat på att kravet på 50/50-fördelning på sikt kan drabba individer av båda könen, inte bara män.

Inläggets skönaste kommentar är dock följande:

I sammanhanget brukar Rwandas parlament framhållas som världens mest jämställda, med 56% kvinnor. Men den svenska Riksdagen, med en mindre andel kvinnor, är faktiskt mer statistisk jämställd än [Rwandas parlament]. Rwandas könsbalans, med 56% kvinnor är sämre än den svenska med 45% kvinnor.

Det är inte utan jag drar på smilbanden när denna självklara matematik förklaras.

Tipstack: Går till Ulf!

Tips: För er som tycker det är viktigt med barnens rätt till båda sina föräldrar, rekommenderas att delta i den demonstration som ska ske på Sergels Torg i Stockholm den 13 maj. Tiden blir 12.00 till 16.00. Demonstrationen anser att den ojämställda lagstiftningen mellan mammor och pappor inte gynnar barnen, och att barnens bästa inte tillgodoses när allt för många barn separeras från sin ena förälder efter en vårdnadstvist.

Etiketter:  

I förrgår skrev jag om den nya forskning som visar att kvoteringen till bolagsstyrelser i Norge blivit en dyr affär. Samtidigt är det inte de ekonomiska kostnaderna som gör att kvotering är fel, utan det är de olika spelreglerna för olika individer.

Styrelseproffset Peggy Bruzelius sammanfattar det hela väl i SvD:

- Jag är så trött på pratat om fler kvinnor i styrelserna. 24 procent – det är väl en ganska rimlig andel med tanke på underlaget, det är 17-18 procent kvinnor i ledningsgrupperna idag, säger hon.

Det Bruzelius antyder är att kvinnor redan har det lika lätt som män att bli utsedda till styrelser, i förhållande till hur många kvinnor som har vandrat den väg som krävs för att bli aktuell för ett styrelseuppdrag. Att i det läget införa kvotering skulle innebära att meritokratin sätts ur spel. Den mest rättvisa och funktionella tumregeln vi känner till i samhället är nämligen att sträva mot att den bäst lämpade ska få jobbet.

Bruzelius konstaterar vidare:

- Visst, det finns män som bromsar. Men framför allt är det kvinnorna som tackar nej. Jag vet inte hur många gånger jag har mött kvinnor som tackat nej till topposter för att de har andra prioriteringar i livet. Som mentor kan jag bli besviken. Men på ett mänskligt plan…tja, jag kan förstå dem, säger Peggy Bruzelius

Här har vi kärnan i debatten om topposter i näringslivet. Det handlar inte (längre) primärt om att kvinnor diskrimineras, utan om att kvinnor tackar nej till de högre och mer krävande posterna. Varför sker detta?

Bruzelius är inne på det mänskliga planet och det tror jag är en viktig förklaring. Färre kvinnor vill ge upp den nära kontakten med familjelivet, där man dagligen har hyggligt med tid att umgås med sina barn. Bara risken att man skulle kunna få ge upp detta gör att man tackar nej.

Kvinnor får heller inte samma status-boost av att nå upp till toppen som män får. En man som nått toppen får respekt av andra män, och har större chans att ses som attraktiv av kvinnor. För en kvinna sker inte samma sak, även om hon givetvis kan vinna människors respekt och beundran via sina prestationer. Men själva statuslyftet sker helt enkelt tydligare och djupare för en man – precis som evolutionspsykologin förutspår.

Frågan är hur vi ska förhålla oss till detta? Jag lämnar den frågan öppen till kommentarsfältet. Som vanligt håller vi god ton och fokuserar på det intellektuella utbytet!

Tipstack: Går till Gunnar och Leif!

Etiketter:  

TT rapporterar i dag följande, i bland annat SvD och DN:

Mannen var transsexuell och kontaktade män via olika dejtingsidor och utgav sig då för att vara kvinna. Han låtsades vara intresserad av en kärleksrelation och fick pengar och gåvor från männen för 850 000 kronor. När bluffen upptäcktes åtalades mannen och nu är han dömd för grovt bedrägeri till 1,5 års fängelse av Jönköpings tingsrätt, uppger TV 4 nyheterna Jönköping.

Vid en snabb genomläsning förefaller domen vara rimlig. Mannen förställde sig, försökte lura andra män och ska därmed straffas.

Men med lite eftertanke uppstår det frågor:

  1. Vad skulle hänt om den transsexuelle mannen var kvinna från födseln? Skulle det då varit rumsrent att skaffa sig ”gåvor” för 850 000 kronor i utbyte mot sex och närhet? Det ter sig förvillande likt sexköp.
  2. Är det viktigt i sammanhanget att det var en transsexuell man som bluffade? Om det var en biologisk kvinna som erbjöd något hon inte avsåg leverera skulle det väl ändå varit en bluff? Eller för den delen om det var en biologisk man som lurade heterosexuella kvinnor på samma vis.
  3. Får de ”lurade” männen inte skylla sig själva? En gåva är väl en gåva och kräver ingen motprestation. Kanske smartare att börja ge gåvor när förhållandet redan är etablerat? A fool and his money are soon parted – som det engelska talesättet går.

Domen i fråga framstår som en guldgruva för att utforska omedvetna antaganden om hur heterosexuella relationer mellan män och kvinnor bör gå till. Att utforska dessa antaganden framstår för mig som mer produktivt än att vara upprörd över att en transsexuell man försökte ”utnyttja systemet”.

Dela gärna med dig om dina tankar kring detta nedan. Tänk samtidigt på att detta är en blogg för intellektuella samtal med god ton. Om du mest vill vara upprörd eller peka finger så hitta någon annan, mer lämplig sajt för det ändamålet.

 

Bloggen Ekonomistas, som drivs av sex forskare i nationalekonomi, rapporterade häromdagen att könskvoterade bolagsstyrelser i Norge blivit en kostsam affär.

Den ursprungliga studien, som alltså Ekonomistas rapporterar om, sammanfattar sina slutsatser på följande vis:

The quota led to younger and less experienced boards, increases in leverage and acquisitions, and deterioration in operating performance, consistent with less capable boards.

Ord och inga visor. Den norska kvoteringen har alltså medfört yngre och mer oerfarna bolagsstyrelser som presterar sämre.

Så här förklarar Daniel Waldenström på Ekonomistas hur processen har gått till:

Vad som [...] förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde.

Tidigare erfarenhet är oerhört viktigt för att kunna fatta bra beslut på högsta nivå. Därför krävs det flera års tufft chefsjobb för att bli lämplig att sitta i styrelser. I nuläget finns det helt enkelt betydligt färre kvinnor än män som vandrat denna väg, och därför blir det svårt att fylla kvinnokvoten med rätt kompetens.

Märk väl att detta inte säger något om könens inneboende kompetens. Det innebär bara att om man på konstgjord väg försöker trycka in kvinnor som egentligen inte är förberedda på uppgiften så blir slutresultatet sämre. Kvinnor som tar sig in i styrelser på egen kraft presterar precis lika bra som männen.

Det ekonomiska priset av Norges kvoteringslag blev följande:

I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Tvåsiffriga procenttal kanske Norge kan kosta på sig, med tanke på de oljemiljarder som regelbundet flyter in. Men frågan är om Sverige har råd att göra den här typen av experiment?

Frågan är även om kvoteringsexperiment gagnar kvinnor? Dels får de (helt i onödan) dåligt rykte som styrelsemedlemmar, dels drabbas de som alla andra av att företagen går sämre.

För er som nu tänker att ”vi måste ju faktiskt ha jämställdhet i näringslivet!” – så kan jag lugna er med beskedet att jämställdhet inte handlar om kvotering. Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma chans att avancera, och bli bedömda utifrån sin lämplighet och inte sitt kön. Och i nuläget har vi 23,8 procent kvinnor i bolagsstyrelserna vilket troligen svarar ganska väl mot den andel kvinnor som siktar mot den positionen. Som man säger på engelska: ”If it ain’t broke, don’t fix it”.

Tips: Även Expressens ledarsida lyfter i dag samma studie som Ekonomistas (tack för tipset, Leif!).

 
Google