Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag startar därför en artikelserie på bloggen, där viktiga kvinnofrågor ska gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Våld i nära relationer

Vad vet vi egentligen om våld mot kvinnor i nära relationer? Några snabba fakta:

  • Om allt våld i nära relationer inkluderas är skillnaderna små mellan kvinnor och män.
  • Det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor skadas av våldet. Detta för att män är starkare och lättare kan utöva ett grövre våld.
  • Vad gäller rädsla är det cirka fyra gånger så vanligt att kvinnor känner det under pågående våld.

Våld mot kvinnor i nära relationer är således ett samhällsproblem som behöver tas på allvar. Det fina är att i Sverige tas redan problemet på stort allvar. Det mindre fina är att området delvis har kidnappats av ideologiska krafter – vilket inte gynnar de misshandlade kvinnorna.

Några tydliga siffror på hur många kvinnor (och män) som misshandlas just i Sverige har vi inte. Men om man tittar på stora, nationella studier från Norge och Storbritannien bör det handla om 4-6 procent av kvinnor och män som är utsatta för någon typ av våld årligen. Viktigt att komma ihåg är att en stor del av detta våld handlar om en enstaka örfil, knuff eller att ett objekt kastas på en.

Den första åtgärden för att bättre hjälpa misshandlade kvinnor skulle således vara att göra en stor nationell studie där allt våld i nära relationer mäts på ett noggrant sätt. Ett sådant underlag skulle inte bara ge oss siffror på hur många kvinnor (och män) som upplever en viss typ av våld, utan skulle även kunna undersöka vilka riskfaktorerna är för att bli utsatt för våld.

Enligt studier som gjorts utanför Sverige är vanliga sociala riskfaktorer:

  • Separation.
  • Små barn.
  • Ekonomiska problem.
  • Drog- eller alkoholmissbruk.
  • Handikapp eller dålig hälsa.

Till dessa sociala riskfaktorer får läggas psykologiska riskfaktorer. Allt talar för att människor med personlighetsstörningar är rejält överrepresenterade vad gäller utövandet av våld i nära relationer.

Sedan vet vi även att vad gäller det upprepade våldet (så kallad ”intimate terror”) så föregås det ofta av en nedbrytningsprocess. Den ena parten tar gradvis kontroll över förhållandet genom att nedvärdera, kritisera, isolera och till slut misshandla den andra parten.

En vanlig teori i Sverige är att våld mot kvinnor är knutet till patriarkala strukturer. Att vissa män slår vissa kvinnor skulle alltså vara ett tecken på en könsmaktsordning där män är överordnade. Stämmer egentligen detta?

I västvärlden är den totala utsattheten för våld i nära relationer ganska lika mellan könen, och detta talar i sig emot att en könad maktordning skulle ligga bakom våldet. Om så var fallet skulle man förvänta sig en stor överrepresentation av män som förövare.

En pragmatisk ansats för att hjälpa våldsutsatta kvinnor bör således fokusera på de sociala och psykologiska riskfaktorer som är kända. Att jaga efter maktordningar som förklaringsmodell kan göra att kvinnorna inte får den hjälp de behöver, samt att de blir rädda för män i allmänhet – vilket torde vara ytterst besvärande psykologiskt sett.

Mina konkreta förslag för att bättre arbeta med våld mot kvinnor i nära relationer är följande:

  • Ge kommunerna det övergripande ansvaret för att hjälpa alla som utsatts för våld i hemmet. Visst kan man samarbeta med kvinnojourer, men det fråntar inte kommunen dess ansvar för behandling och tillgänglighet.
  • De kommunala insatserna mot våld i hemmet ska grunda sig på forskning och fakta. Vare sig kommunen själv gör insatsen eller överlåter det hela åt en kvinnojour, ska detta gälla. Ideologier som inte fått stöd i forskningen hör inte hemma i denna känsliga och viktiga verksamhet.
  • Även kvinnor som utövar våld i sin nära relation ska kunna söka behandling hos sin kommun.

Vad tycker du om dessa åtgärder? Är de det bästa sättet att hjälpa kvinnor som misshandlas i sitt hem? Lämna dina tankar och förslag nedan.

Etiketter:  

41 kommentarer på “Viktiga kvinnofrågor del 1: Våld i nära relationer”

  1. En Annan Anonym skriver:

    Hur vet vi att det är 2-3 gånger vanligare?
    Vad jag vet så eliminerar tillhyggen såsom knivar och slagträn ganska effektivt storleks och styrkeskillnader.

  2. 50/50 skriver:

    ”I västvärlden är den totala utsattheten för våld i nära relationer ganska lika mellan könen, och detta talar i sig emot att en könad maktordning skulle ligga bakom våldet. Om så var fallet skulle man förvänta sig en stor överrepresentation av män som förövare.”

    Jag förstår inte kopplingen mellan makt och våld. Varför skulle någon med mycket makt ha mer roligt när hon utövar våld?

  3. Pelle Billing skriver:

    50/50,

    ”Jag förstår inte kopplingen mellan makt och våld. Varför skulle någon med mycket makt ha mer roligt när hon utövar våld?”

    Mycket bra poäng. Det är en upplevd känsla av maktlöshet som leder till våld – det finns det t o m forskning på.

  4. Pelle Billing skriver:

    En Annan Anonym,

    ”Hur vet vi att det är 2-3 gånger vanligare?”

    Via forskning.

    Tillhyggen utjämnar en del men inte allt.

  5. masa skriver:

    De åtgärder du föreslår, Pelle, är ju alldeles uppenbara – det är tragiskt att det inte är självklart för politiker m. fl. som är ansvariga.

    Jag återkommer till vad jag nämnt tidigare: detta är i allra högsta grad en viktig fråga ur ett barnperspektiv också, för det ”osedda” våldet drabbar självklart även dem.

  6. Ola Normann skriver:

    Jeg synes det er bra at du tar opp kvinnespørsmål på denne måten. Både fordi det kan bidra til en bedre løsning av disse problemene, og fordi du viser hvor konstruktiv mannsbevegelsen kan være i likestillingssammenheng.

    Når det gjelder dette konkrete problemet, så er vel også menns ”avmakt” en faktor som bør regnes med. Hvis menns situasjon forbedres, vil ikke det i seg selv også bidra til redusert voldsbruk? En mann som har det bra med seg selv, får den hjelp han trenger, og føler han har mulighet til å styre livet sitt, vil vel sjelden ty til vold?

  7. Rick skriver:

    Du har helt rätt, Pelle, att problemet med relationsvåld kapats av ideologiska fanatiker. Jag misstänker att det rentav är så illa att dessa fanatiker egentligen inte ens vill lösa problemet, för de frodas ju genom dess förekomst.
    Det finns också en viss risk för att vi som avvisar feminismen tonar ner allvaret i de frågor som feministerna stulit. Av denna anledning tycker jag att ditt initiativ är lovvärt, för även om det finns kvinnor som misshandlar män (vilket inte får tigas ihjäl som idag) så är många kvinnor våldsutsatta av närstående män.

    Frågan är bara hur man ska komma åt denna fråga som tagits som gisslan av feministerna och som används i felaktiga syften. Jag har inget svar, men säkert ligger det mycket i de kategoriseringar som du presenterar. Man borde dock komma lite djupare, för en kategori är t.ex. förekomsten av små barn. Vad exakt gör en man våldsam i den situationen? De flesta män blir ju inte våldsamma.

  8. Mats skriver:

    Utrikes födda är kraftigt överrepresenterade som förövare. Detta måste man våga prata om.

    Googla efter norska polisens statistik ”Voldtekt i Oslo 2007″ tex.
    Hårda fakta utan pk-fliter…
    Den statistiken är iofs mest uppseendeväckande ang. Överfallsvåltäkter utomhus.

    Men tala med någon (som ni känner väl) som jobbar på ett skydat boende eller hos socialtjänsten så får ni veta en del om överrepresentationen.

  9. NinniTokan skriver:

    Pelle:
    Var det inte något hjälpprogram för att stärka den som slår psykiskt(eftersom det ofta/ibland(?) är vanmakt bakom) som stoppades för att det inte passade Eva Lundgren och co?

    *funderar*

    Det tycker jag är det logiska.. att försöka få våldsverkare att sluta ta till våld..

  10. David skriver:

    Mycket bra inlägg.

  11. Sara skriver:

    Om vi ska diskutera våld i nära relationer (och inte överfallsvåldtäkter i Oslo) så är det en värdefull lista som Pelle har som konkreta förslag här ovan. En kvinnojour måste ha insyn i verksamheten och kunna redogöra för hur fördelningen av anslagen fördelas och till vad.
    Det viktiga är också att benämningen är våld i när relationer och inte enbart kvinnomisshandel, samt att både män och kvinnor har samma rättigheter till beskydd och vård vare sig de är offer eller förövare.

  12. Sara skriver:

    Jag glömde nämna de sociala riskfaktorer som Pelle tog upp. De innebär oerhörda stressmoment i en människas liv vilket är väl dokumenterat, och lägger man då till de nämnda personlighetsstörningarna så har man en rejäl dos påfrestningar som kan söndra ett redan trasigt förhållande.

  13. Access skriver:

    NinniTokan skriver:
    ”Var det inte något hjälpprogram för att stärka den som slår psykiskt(eftersom det ofta/ibland(?) är vanmakt bakom) som stoppades för att det inte passade Eva Lundgren och co?”

    Var det den här artikeln du tänkte på?
    http://www.aftonbladet.se/debatt/article10635875.ab

  14. NinniTokan skriver:

    Access.. jag vet inte… jag kom på var jag hört det, det var från en vän. Ska höra med honom sen.

  15. Roger skriver:

    Jag tycker att det finns en stor fördel med att göra den här typen av hjälpverksamhet kommunal istället för baserat på frivillighet:

    1. Den MÅSTE då vara könsobjektiv, i bemärkelsen ge samma rätt till hjälp oavsett kön.
    2. Genomskinlighet. Ingen dunkel statistik, utan allt dokumenteras rekorderligt; på så sätt kan man få ett så nära objektivt mätresultat på hjälpsökande som möjligt som hjälper till att utvärdera och förbättra verksamheten.
    3. Kvalitetskrav. En sådan verksamhet skulle ha målprotokoll att uppfylla, vars effektivitet skulle granskas av en oberoende instans. Det skulle gynna inte minst hjälpsökande själva; en garanti för att den avsedda hjälpen har avsedd verkan; möjligheter att överklaga om man känner sig orätt bemött etc.

    För att inte nämna att ur ett etiskt perspektiv så ÄR det redan kommunens ansvar att ta hand om brottsutsatta medborgare; att de lägger ut den till entreprenad till amatörer, hur engagerade och godhjärtade de än må vara, är egentligen inte accepterbart.

  16. Sara skriver:

    @Ninnitokan och andra:)

    Det fanns en glimt av hopp för Sverige i behandlingsfrågan om mäns våld mot kvinnor en gång. Den stoppades mycket effektivt. Se nedan.
    Det jag skriver nu är taget direkt från filmen könskriget.
    Norge har ett bra behandlingsprogram/alternativ. Enligt psykologen i programmet är det när män känner sig små, otillräckliga, förödmjukade eller maktlösa som risken för våld ökar. Att utöva våld, vara rasande är en väldigt stark medicin mot vanmakten. Detta är officiell politik i Norge.

    I Sverige finns inget nationellt program. Enligt ROKS så är våldsamma män inget problem som kan behandlas. Och att behandla män är bara att upprätthålla männens makt, makt som de vill ha. Allt som ingår i den gruppen enligt ROKS, är ett uttryck för kvinnohat som finns i samhället. ROKS har ett mycket tydligt avståndstagande för behandling av män. Man ska endast behandla kvinnor.
    ROKS fick en mäktig bundsförvant i regeringen i feministen Margareta Winberg som drev igenom könsmaktsperspektivet som blev allenarådande.

    I mitten på 90-talet ville regeringen i Sverige påbörja något liknande och lät Socialstyrelsen påbörja undersökningar internationellt.
    1999 kom Socialstyrelsen hem från Canada och USA där man studerat olika behandlingsmodeller för våldsamma män med lovande resultat.
    Internationella erfarenheter visade att mellan 65-80 % av männen som genomgått behandlingsprogram slutade slå. ROKS gick till hårt angrepp.

    År 2000 fick Margareta Winberg i uppdrag att skapa ett Nationellt råd för kvinnofrid i Sverige. Här skulle all kompetens om våld mot kvinnor samlas i en kunskapsbank.
    ROKS var en självklar medlem i detta råd eftersom de har en stark ställning som främsta expert på mäns våld mot kvinnor.
    Som Margareta Winberg uttrycker det i filmen;
    ”Det finns ett bekymmer” i rådet som motsade att det fanns en könsmaktsordning. Socialstyrelsen tillrättavisades och åthutades.
    Sverige offrade behandlingsmöjligheterna för könsmaktsperspektivet.
    Resten är historia.

  17. Men@Work skriver:

    @Sara:

    Att säga att folk behöver behandling är även att patologisera, d.v.s. sjukdomsförklara. Vad säger man då om motsvarande kvinnor som p.g.a. dåligt självförtroende och svartsjuka använder sig av manipulation och våld?

    PAS (Parental Alienation Syndrome) är ett sådant exempel. Är kvinnor som med vilje saboterar umgänge med barnet i vårdnadstvister psykiskt sjuka? Jag tror att det kan vara så, men i vissa fall är det bara ren ondska och hämdlystnad som ligger bakom.

  18. John Blund skriver:

    test

  19. John Blund skriver:

    test igen

  20. Aktivarum skriver:

    och igen

  21. Aktivarum skriver:

    “Våld mot kvinnor i nära relationer. Detta försvinner inte bara för att det erkänns att även män drabbas, och det är kvinnor som är mer utsatta för grovt våld, skador och rädsla.”
    Här finns flera saker att tänka på. Först och främst så måste vi veta vad vi kallar “våld” och vad vi kallar “nära relation” många har dragit slutsatsen våld alltid är upprepat fysiskt våld och nära relation alltid är pojkvän / make. Detta är i bägge fall fullkomligt felaktigt när man läser forskningen på området.
    Dels så förekommer en hel del kvinnliga förövare, dels så förekommer en hel del våld i arbetsrelationer.
    Vidare så måste man förstå den ideologiska dimensionen. Myndigheter vill ha de stora siffrorna!
    Personer som arbetar med dessa saker tjänar ofta på att överdriva dem. Slå ihop olika sorters data och behandla en kvinna som fick en örfil vid ett engångsfall gång likadant som en kvinna som skadades när hon slogs med sin ofta mycket större make, som i sin tur hamnar i samma statistik som upprepad hustrumisshandel.
    Det här problemet uppstår pga att man låter en och samma instans hantera alldeles för många olika saker. Då kommer de alltid att marknadsföra två saker. 1) Den totala statistiken (med minsta lilla engångsfall) och 2) De kommer att använda de grövsta fallen som anekdotiska exempel.
    Kort sagt hemska fall kommer att baseras ut tillsammans med siffror som även inkluderar minska hemska fall.
    Effekten kommer att bli att många tror att problemet är på en nivå där man inte pratar om de faktiska fallen. Man kommer istället att prata om problemen på “strukturell nivå” Detta gynnar dock inte den utsatte för strukturella lösningar handlar inte om enskilfa fall utan om att förändra samhälle / folk / kultur.

    Test

  22. per hagman skriver:

    — PB… knepig fråga om hur organisera , førdela ut ansvar till centrala och lokala myndigheter , om vi nu enbart skall spika på din fundering kring hur bemøta / hantera våld mot kvinnor inom ”næra relationer”.

    — Vem / vilka har egentligen grundansvaret , før att relationen fungerar enligt vad man kan tycka som ønskvært lyckligt ?

    — Det fysiska våldet ær sannolikt bara en del av dysfunktionaliteten i relationen vilket innebær att andra faktorer / komponenter bidrar till en dåligt fungerande relation.

    — Det ræcker sannolkt alltså ej med att , uppmana till de eskalation mellan parterna.

    — Hur bottnar man i problem stællningen mellan parterna annnat æn med en …utredning.

    — i dag finns bara , vad jag vet , ett synnerligen smalt utbud før att på ett tidigt stadium starta upp en tillræcklig utredning , en utredning som i tidïg fas skulle kunna vara synnerligen preventiv , motverka en negativ relationsutveckling.

    —- Samtidigt vill jag tro att de flesta par eg ej vill ha en dyskunktionell relation
    som med tiden blir allt sæmre , utan relationsparet i sig borde vara den eg grundlæggande styrkan , i att førændra førloppet med læmplliga individuella stød.

    Jag tror ej alltså att man bara kan hjælpa kvinnan i situationen , vilket du frågar efter , utan att paret och deras relation måste ses som en helhet.

    Per Hagman

  23. Gonzo skriver:

    ”Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.”

    Mansfrågor kompleterar kvinnofrågor innom jämställdheten.

    Har vi bestämt oss för att bli mer jämställda och gå framåt i utvecklingen så måste även mansfrågorna lyftas fram.
    Det går inte att gå 1 mil genom att bara flytta ett ben framåt. Båda benen måste flytta sig och helst i jämtakt.

  24. Louise Aston skriver:

    Som alltid, Pelle, du är lysande och skarpsinnig!

  25. Mia. skriver:

    I mycket stora pensaldrag

    Som jag ser det måste man först skilja på det kulturellt/traditionellt ‘accepterade’ våldet som fanns här förr och som fortfarande förekommer, främst utanför ‘västvärlden’, men även i Sverige, idag (och som gör att vissa kulturer i Sverige är överrepresenterade). Detta våld kan man lagstifta och ‘normera bort’ och har så gjort (jmf ‘patriarkal könsmaktsordning’). Det våld som kvarstår tror jag dock har andra orsaker och kräver bättre lagar och mer än ändrade normer.

    Detta våld MÅSTE sen som jag ser det delas upp i minst två grupper; episodiskt våld (psykosociala orsaker) och intimate terror (personlighetsstörningarna). Beroende på vilken typ det rör sig om är sedan avgörande för myndigheters agerande, stöd och behandling och samspelar på olika sätt med en rad variabler som barn, vårdnadstvister, PA, missbruk, ekonomi, etc. Och graden/typen av våld är sen troligen olika mellan men även inom grupperna.

    Episodiskt våld; behandling är möjlig/mer framgängsrik, myndigheter bör ‘vänta ut situationen’ och separation, barn, ekonomi är mer orsaken till en pressad situation och ett episodiskt våld sas samt att missbruket är en del av den psykosociala problematiken och kanske mer ett sätt att fly en pressad vardag.

    När det gäller intimate terror så kan behandlingen göra saken värre, myndigheter bör gå in tidigt och ‘gränsa’ och bryta ‘normaliseringsprocessgreppet’ hos den utsatta, separationsfasen är extra kritisk och leder till att våldet kan eskalera okontrollerat, ibland med dödlig utgång, barn och ekonomi är/blir mer ett ‘vapen’ och missbruket är snarare ‘självmedicinering’. Och det är alltså här kvinnofridskränkning eller som jag tycker den borde heta pertnerfridskränkning är aktuell.

    Är man inte medveten om och beaktar man inte dessa skillnader är alltså risken stor att man ‘gör fel’ (och missförstånd uppstår?).

    ”Unfortunately, while many counselors are now aware of the four types of domestic violance, many lawyers and judges are not. Some have presumptions that any incident of domestic violence is always a sign of a batterer (intimate terror), and they treat it very severly. Others have presumptions that minimize domestic violence, and they assume it will stop on its own (episodiakt våld). Both unofficial presumptions can be terribly wrong, but in the adversarial process, with huge caseloads and little training, judges have to make on-the-spot decisions, and unofficial presumptions exist, wheter they are recognized or not.” /Bill Eddy, Splitting

  26. Mia. skriver:

    Rick och Men@Work (ang motsvarande kvinna)

    ”Vad exakt gör en man våldsam i den situationen? De flesta män blir ju inte våldsamma.”

    Här några teorier

    Småbarnsperioden är ju för många en pressad tid. Har man då t ex inte sunda förebilder och/eller har lärt sig att lösa konflikter med våld och det även finns alkohol och dålig ekonomi med i bilden så är det förståligt (men inte acceptabelt) att (episodiskt) våld förekommer.

    Handlar det om störda förhållanden (intimate terror) så är bilden en annan. Barnen ses här av den (personlighets)störda föräldern (i värsta fall båda) som en förlängning av den egna personen/en ägodel. Vissa skapar alltså en osund bindning till barnet och/eller kan bli ‘ kränkt’ av att inte få samma uppmärksamhet som barnet/förut. Barnet kan här bli ett ‘vapen’ för att försöka kontrollera och straffa (dominera) den andra föräldern i relationen eller efter ‘en oönskad’ separation (övergiven/’förådd’). Umgängessabotera/obstruera (neka/ inte vilja ha umgänge, ställa in/inte dyka upp) neka/kräva underhåll, förväxlar den egna relationen med partnern/exet med barnets realtionen till den andra föräldern. Hävdar att den andra föräldern är olämplig (och ibland vara övertygad om att så faktiskt är fallet) och pratar illa om/nedvärdera den föräldern till/i närheten av barnet.

    http://billeddyhighconflictinstitute.blogspot.com/2011/12/compassion-for-high-conflict-people.html

    NinniTokan

    Vet att frågan var riktad til PB men ouppfostrad som jag är ;)

    ”Var det inte något hjälpprogram för att stärka den som slår psykiskt(eftersom det ofta/ibland(?) är vanmakt bakom) som stoppades för att det inte passade Eva Lundgren och co?

    *funderar*

    Det tycker jag är det logiska.. att försöka få våldsverkare att sluta ta till våld.”

    Om det gäller episodiakt våld men inte om det handlar om intimate terror alltså. Vilket torde vara den form Eva Lundgren o Co pratar främst om tror jag. Att de sen tror att partnervåld alltid är intimate terror och att det inte finns kvinnliga förövare/manliga offer var/är de nog sämre insatta i.

  27. Jack skriver:

    ”Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället”

    Här håller jag inte med, visst det finns kvinnofrågor som kan vara viktiga, men i sin helhet skulle jag säga att kvinnofrågor har ett psykopatins och narrets skimmer över sig. De punkter som togs upp på kvinnodagen här var av en annan natur men om man pratar ”kvinnofrågorna” i allmän bemärkelse är karaktären en helt annan:

    Exempel på kvinnofrågor:

    Krav på lika lön för lika arbete?
    – Sluta ljug. Kvinnor tjänar mer än män för samma samma arbete idag och lika mycket som män för bekvämare och riskfriare arbete. Att kvinnor skulle varit lönediskriminerade i större utsträckning än män finns inte ett historiskt bevis för som hållit för granskning.

    Krav på specialspår för kvinnor för att motarbeta diskriminering av kvinnor?
    - Sluta ljug, sluta diskriminera män

    Satsningnar på framförallt flickor i skolan
    - Sluta ljug

    Viktigt med genusanalys av trumpeter, kaffekoppar och bestick?
    - Nej. Diskursen är snarare en sorts porr för berörda kvinnor. Inte för skattepengar tack!

    För den som undrar hur kvinnofrågorna kunnat gå så långt. Tänk själv att du var försörjd av en make eller staten för vad du är, andra tvingas jobba, och du hade hela dagarna på dig att gadda ihop dig med dina vänner hur ni skulle snacka för att kunna få ännu mer saker för vad ni är? Vad skulle ni då säga? Att ni ville har mer lön kanske? Att ni ville gratis in i styrelserummen?

  28. NinniTokan skriver:

    Alltså… nu ska jag säg något jag nästan inte vågar säg. Detta är att svära mycket högt i kyrkan. Jag lovar tvätta munnen med tvål sen;)

    Men alltså, jag fattar inte varför detta är en kvinnofråga.
    Om jag blir dunkad på av min partner, vad spelar mitt kön för roll?
    Om jag dunkar på min partner, vad spelar mitt kön för roll?

    Jag förstår inte vinsten i att dela upp partnervåld i mans och kvinnofråga. För mig är det en människofråga.
    Jag ser nackdelar i att könsuppdela partnervåld – därför att jag tror att faktorerna bakom våldet har mer gemensamt än skiljer sig åt. Och uppdelningen riskerar göra att man missar viktiga förklaringsmodeller..

    Så min fråga är: Vad är vinsten med att göra detta till en könsfråga?

  29. Aktivarum skriver:

    Ninni:

    ”Så min fråga är: Vad är vinsten med att göra detta till en könsfråga?”

    1. Ideologisk enighet, män anses redan dåliga
    2. Akademisk enighet, stämmer med socialvetenskapliga låtsasteoriers krav på ”social change”
    3. Spela på chauvinistiska mäns tendens att vilka skydda kvinnor
    4. Söka pengar öronmärkta åt våldet mot kvinnor
    etc….

    Vilken nytta det gör de utsatta kvinnorna?
    Beats me men politiker och byråkrater hjälper det!

  30. Jack skriver:

    NinniTokan,

    ”Vad är vinsten med att göra detta till en könsfråga?”

    Olika parter har olika vinstmöjligheter. Därtill olika drivkrafter, en del är inte ens ute efter vinst.

    Män som blivit slagna är tysta eller ingen brydde sig, kvinnor som blivit slagna hade redan bättre erfarenheter av att prata och bemöttes också med reaktion.

    De drivande grupperna har alltså format runt utsatta kvinnor, män har inte varit tillräckligt attraktiva.

    De utsatta kvinnorna har också förutom fysiska skador fått psykiska skador; i deras hjärnor är alla som liknar den manliga gärningskvinnan (gärningskvinnor kan vara både män och kvinnor såklart!) nu onda. Det känns så. De blir ju rädda och de har en personlig erfarenhet, vilket märkligt nog används som argument gentemot de miljoner och åter miljoner som inte har det i Sverige, vilket ju också är en sorts erfarenhet.

    Att för dessa kvinnor att själva behöva möta ytterligare en skada, att de har en psykisk skada, är jobbigare för dem än om de kan få omgivningen att acceptera deras psykotiska världsbild (psykotisk i bemärkelsen att bilden av män inte överenssstämmer med annat än deras egna, begränsade men starka erfarenheter och minnen därav).

    Så som det råkar vara dock gillar människor svaga kvinnor (män känner de kan vara behövda). Det går också att få pengar genom att presentera sig som svag i en egentligen falsk bemärkelse som kvinna eller som hjälpare av de ”svaga” kvinnorna.

    Vissa intressegrupper ser alltså såväl ekonomiska som psykologiska vinstintressen fortsatt med sin könsseparatistiska inställning.

    Andra grupper som skadas av detta har på sitt ansvar att se till sig själva. Däribland att t ex försöka (hur gör man??) strypa försörjningen av deras egna skattepengar till de människor som bevisligen inte bryr sig om dem, istället propagerar emot dem, för att därigenom få möjlighet att styra pengar till personer i sin egen intressegrupp.

  31. Mariel skriver:

    Ninnitokan: jag tror det är förbi att man tänker att mäns våld mitt kvinnor är av en helt annan anledning än kvinnors våld mot mäns och att det förstnämnda är värre och därför också prioriterat. Instämmer i det du skrev ovan.

  32. Patrik N skriver:

    @NinniTokan

    Personligen värderar jag den chauvinistiska aspekten av mansrollen som säger att en kvinnomisshandlare är en ynkedom som ska skärpa ihop sig eller bli knackad. (med en del reservationer dock)

    Jag vill inte att en man ska kunna smita från en sån reglerande norm med förklaringar om hjälplöshet och offertänk.

    Fast nu tränger sig minnen på: hur jag tröstat en kvinna efter att hon misshandlat en man med sparkar i huvudet och kände sig ledsen efteråt.
    Eller när fackbasen i fabriks sa att kärringar ska studsa mellan näven och spisen och menade det.
    ok. vet inte hur mina livserfarenheter ska integreras med mina åsikter. Suck.

  33. Mia. skriver:

    NinniTokan

    För mig är det också främst en människofråga. Men det finns könsspecifika skillnader som har konsekvenser för den drabbade. Förr hade inte kvinnor alltid möjlighet att lämna en sådan relation då hon oftare var ekonomiskt beroende av sin partner och kanske inte hade någonstans att ta vägen (teg och led i tystnad). Att kvinnor inte gör det idag, kan försörja sig och att det finns möjlighet till skyddat boende får man väl iaf delvis tacka kvinnorörelsen för? Det som kvarstår är det som PB tar upp ovan, dvs att kvinnor är mer drabbade av det fysiska våldet. Män är idag mer drabbade vad gäller känslomässig utpressning (psykiskt våld) gällande barnen, och det är då kanske mer en mansfråga även om vårdnadstvister också främst är en människofråga. Utsatta kvinnor surfar inte heller på en ‘räkmacka’ i vårdnadstvister, för att inte glömma barnen som kommer i kläm.

  34. NinniTokan skriver:

    @ Alla

    Det var mer tänkt som en retorisk fråga.
    Jag är själv tveksam om huruvida ”vi” bör eller inte bör hantera det som en könsfråga.. jag lutar åt inte..

  35. Pelle Billing skriver:

    Mats,

    Ja, den artikeln visar att det går att jobba med dessa beteenden. En sådan positiv syn på män (och kvinnor) är något helt annat än vi annars får oss till livs.

  36. Ulf skriver:

    Min uppfattning är att såväl män som kvinnor använder de medel som står till deras förfogande för att öka sin makt i ett (upplevt) underläge. Om det sedan tar sig formen av rå aggression, indirekt aggression, manipulation, hån eller hot, är individuellt, men olika metoder kan vara nog så skadliga för den som blir utsatt för dem.

    Istället för att fokusera för smalt på fysisk aggression, vilket kan bli det valda medlet när (a) man har ett fysiskt övertag och svaga spärrar mot att utöva våld, eller (b) man inser att partnern inte kommer att slå tillbaka, vore det bra att se mer på grundorsakerna:

    - Det upplevda underläget – är kvinnor mer eller mindre benägna att känna sig i underläge gemtemot män?
    - Dömande – man behöver dessutom komma fram till att partnern förtjänar bestraffning. Är det någon större skillnad mellan män och kvinnor i tendensen att döma sin partner?
    - Impulskontroll – de flesta män har starka spärrar mot att slå en kvinna, men dessa kan ju försvagas i olika sammanhang (t.ex. i samband med alkohol). Vilka spärrar har kvinnor mot att skada män, fysiskt eller psykiskt?

  37. Mia. skriver:

    Ulf

    Jag tror inte att det handlar om hur kvinnor eller män är (generellt), om de är benägna att, tenderar att eller vilka spärrar de har. Det handlar nog mer om individer. Hur benägna vissa individer (män som kvinnor) är att känna underläge, tenderar att döma eller var deras spärrar går. Det här med att det kan vara vem som helst stämmer nog inte, iaf inte när det gäller intimate terror. Ja det kan vara vilken typ av person som helst vad gäller ålder, klass, yrke, kön, läggning men det är inte vem som helst som utsätter sin partner för ‘partnerfridskränkning’. De flesta kvinnor och män gör det aldrig men vissa gör det igen och igen (i nya relationer). Sen att det kan rinna över för många nån gång, men då handlar det som sagt mer om en ‘mild’ form av episodiskt våld, och sker det ofta (tex vid missbruk) så handlar det om en allvarligare form. Vid intimate terror försigår våldet konstant även om det kanske bara manifesterar sig i fysiskt våld en eller ett par gånger om året.

  38. Ulf skriver:

    @Mia,

    Jag tror inte att det handlar om hur kvinnor eller män är (generellt), om de är benägna att, tenderar att eller vilka spärrar de har. Det handlar nog mer om individer.

    Jag håller helt med. Mina frågor var mer retoriska, där åtminstone min egen mening är att man inte kan säga generellt att kvinnor är mindre benägna att ta till olika sorters maktmetoder mot sin partner. Därmed kommer frågan, precis som du säger, ned på individnivå.

    Det här med att det kan vara vem som helst stämmer nog inte, iaf inte när det gäller intimate terror. Ja det kan vara vilken typ av person som helst vad gäller ålder, klass, yrke, kön, läggning men det är inte vem som helst som utsätter sin partner för ‘partnerfridskränkning’.

    Jag håller med om det också, precis som det är fel att säga att ‘alla män är potentiella kvinnomisshandlare’. Dock finns en gråskala, och ett maktspel i alla relationer. I normala fall handlar det mest om projektioner och kontrollbeteende, vars värsta konsekvens kan vara att de på sikt förstör kärleken och därmed relationen. I enstaka fall går det längre och blir direkt skadligt.

    Jag och min hustru kom tidigt i vår relation (som började sent) överens om att vi alltid skulle kunna påpeka för varann när vi upplever att den andre projicerar. Min erfarenhet är att det nästan alltid handlar om det, men det krävs att man vågar ta in den tanken även när man är som mest upprörd: ‘det här handlar nog egentligen om mig’.

  39. Mia. skriver:

    Ulf

    ”Dock finns en gråskala, och ett maktspel i alla relationer.”

    Ja och det är alltså först när man rört sig en bra bit upp på denna gråskala sas som man kan börja prata om ‘partnerfridskränkning’. Där maktspelat blivit skadligt som du säger. Och i den typen av relationer är mycket riktigt den som misshandlar oförmögen att se att det (‘i grunden’) handlar om den och även ofta ointresserad av att delta i någon behandling då allt ju är den andres fel.

  40. Mia. skriver:

    Ps

    ”Mia. skriver:
    10 mars 2012 kl 15:02

    Män är idag mer drabbade vad gäller känslomässig utpressning (psykiskt våld) gällande barnen, och det är då kanske mer en mansfråga även om vårdnadstvister också främst är en människofråga. Utsatta kvinnor surfar inte heller på en ‘räkmacka’ i vårdnadstvister, för att inte glömma barnen som kommer i kläm.”

    Bloggaren Daddy – ”Är det jag eller systemet som havererat?”
    2012-03-11 15:02

    ”På bloggen tar du oftast upp att du anser att män diskrimineras av samhällets institutioner på många områden men anser du att det finns tillfällen då kvinnorna är missgynnade på grund av kön?

    - Ja, ett tydligt exempel är ifall en kvinna hamnar i samma sits som jag och får socialtjänsten emot sig. Då blir uppförsbacken större. Det är svårare för henne att få ett opinionsstöd. Många vet idag att pappor missgynnas men om en kvinna möter på samma motstånd är det lätt att fördomar styr och man tänker att ”hon är säkert olämplig” även om hennes situation kan bero på en felbedömning precis som i många mäns fall. Men ett felaktigt agerande mot en kvinna från myndigheterna riskerar att slå dubbelt då omgivningen har svårare att ta in att även kvinnor drabbas av orättvisa bedömningar från socialtjänstens sida.”

    http://www.crimenews.se/component/content/article/1-senaste-nyheterna/216282-bloggaren-daddy.html

Google