Skolan och pojkarna

05 mars 2012, av David Holman

(Skrivet av David Holman.)

När Pelle bestämde sig för att bjuda in fler att skriva på hans blogg blev jag glad. Det är en av de mer populära bloggarna i Sverige och att tacka nej till en sådan möjlighet var inte möjlig. Jag skickade ett mejl och sa att jag gärna bloggar om skolan och pojkars (samt ibland flickors) situation där. Detta är mitt första av, förhoppningsvis, många inlägg på detta tema.

Som första inlägg tänkte jag därför blicka lite bakåt och se vad som kommit upp det senaste året om pojkars situation i skolan. Det har pratats mycket om en “anti-pluggkultur” bland pojkar, bland annat av Nyamko Sabuni i soffan hos Godmorgon Sverige samt av Torbjörn Messing i Lärarnas Nyheter som talar för DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan):

– Frågan vi ställer oss är: Varför är det så? Jo, för att pojkar och flickor socialiseras in i olika roller, delvis för att pedagogerna har skilda förväntningar på dem.

Torbjörn Messing hävdar att den ambitiösa flicknormen möter sin motsats i pojkarnas »antipluggkultur«. Och eftersom utvägen ur dessa normer handlar om att bryta samhälleligt konstruerade roller så får lärarens biologiska kön en underordnad betydelse.

Att kön skulle få en underordnad betydelse på en post med sådan makt känns något konstigt och främmande med tanke på allt annat vi hör från staten om hur viktigt det är med jämn könsfördelning i arbetslivet.

Utifrån samma material (DEJA:s rapport om pojkars och flickors situation i skolan) kommer följande insiktsfulla kommentar från bloggerskan Morrica:

Slutsatser från DEJA:
Flickor får bra betyg i skolan. Pojkar får andra sorters betyg.
Flickor stressar sönder i skolan. Pojkar ägnar sig åt andra aktiviteter än skolan.
Slutsats från Morrica:
Skolan passar inte för eleverna.
Slutsats från DEJA:
Vi behöver stötta flickorna så att de orkar stressa på ett tag till, och pojkarna så att de engagerar sig lite mer i skolan.

Mycket bra sammanfattning av situationen, varken pojkar eller flickor trivs.

Som avslutande poäng har jag ett nyhetsinslag från Lilla Aktuellt som tyvärr inte ligger uppe längre men som jag bloggade om i april förra året. Följande sas i ett nyhetsinslag riktat till barn:

Om vi fortsätter så här kommer vi hela tiden att främja flickornas lärande för att flickorna är de i dag som kanske passar bäst in i skolan, säger Mia Heikkilä som har jobbat i regeringens delegation för jämställdhet i skolan.

Sådan ärlighet är befriande.

Annars brukar situationen för flickor/kvinnor anses handla om strukturer som håller dem nere och konspirerar emot dem. För pojkar/män handlar det om deras egen oförmåga att klara sig själva (”anti-pluggkultur).

Att pojkar inte vill gå till skolan är endast naturligt när allt samhället gör är att beskylla pojkar och se dem som ett hot mot ordningen och mot flickorna, en poäng jag kommer återvända till i senare inlägg. Det är alltså inte någon “anti-pluggkultur” bland pojkar utan en anti-pojkkultur bland skolor.

Etiketter:  

15 kommentarer på “Skolan och pojkarna”

  1. NisseNyfiken skriver:

    Att behandlingen av skolpojkar som offer för sin egen antipluggkultur kan fortsätta år efter år är makalöst. Att de får lägre betyg för motsvarande kunskapsnivå beror naturligtvis också på antipluggkulturen? Nej, jag håller med dig David – pojkarnas problem i skolan beror på den anti-pojk(mans)kultur som råder. I skolan och samhället för övrigt. Att ansvariga fortsätter skjuta över skulden på pojkarna själva är inget annat än skamligt!

    Viktigt ämne. Bra skrivet. Tack David!

  2. Bashflak skriver:

    Vem inpräntade antipluggkulturen i pojkarna? Om man tror det är förklaringen är det ju där resurserna ska sättas in. Och då menar jag inte att man ska skapa genusdagis, utan snarare pluggdagis.

  3. David Holman skriver:

    @NisseNyfiken
    Tack så mycket. Ja, det finns ju ett väldigt stort anti-manlighet inom skolan generellt sätt, man jagade ut de flesta män från dagis och lägre skolan på 90-talet när man likt häxjakterna jagade pedofiler bland män och alla män som inte var pedofiler dålde det hela väldigt bra bara.

    @Bashflak
    Ja, fast min poäng är att ”anti-pluggkulturen” bara är en manifestation av anti-pojkkulturen, och att det är där resurserna ska sättas in. Sattsar man på kvinnor inom teknik bör man logiskt även satsa på män inom skola och omsorg, något som görs extremt lite, eller snarare motarbetas till och med (Män på lut är ett exempel nere Malmö).

  4. Lövet skriver:

    @David: Bra inlägg!
    Jag håller helt med dig om det su skriver. Den fabricerade sk ”anti-plugg-kulturen” är ett begrepp som ständigt upprepas av instanser som DEJA, Sabuni, Björklund m fl.
    Det fascinerande är att det lögnaktiga begreppet tas som ett oavvisligt faktum, när det i själva verket nästan helt saknar vetenskapligt stöd. Det finns förvisso en rapport från Storbitannien (Louise Archer Et Al, Working-class Men’s Constructions of Masculinity and
    Negotiations of (Non)Participation in Higher Education) som i viss mån berör detta, men som synes så är den dels avgränsad till ”working class”. Den diskuterar dessutom många fler faktorer än den föregivna ”slackerliknande” anti-plugg-attityden. Och den är inte entydig.

    Nej ”anti-plugg-kulturen” är som jag ser det bara ytterligare en av dessa moment 22-strukturer som feminsimen bygger upp för att bortförklara sina egna misslyckanden:

    Trots att hela världen kan se att den genuspedagogik som bygger på att ”lyfta fram tjejer och lära killarna att låta tjejerna ta plats” (dvs att trycka ner killarna) inte fungerar så konstruerar man en lögn som skall motivera att fortsätta med mer av samma, mer av skuldbeläggande, tillbakahållande, betygsdiskriminerande av pojkar.

    …och mer av tjejkvällar, tjejer och teknik och feministiskt(!) självförsvar.

  5. Anders Senior skriver:

    Klockrent!
    Sista meningen säger allt!
    ”Det är alltså inte någon “anti-pluggkultur” bland pojkar utan en anti-pojkkultur bland skolor.”

  6. Louise Aston skriver:

    Bra inlägg, David Holman!

  7. Jocke skriver:

    Självklart är det så att det finns en antipojkkultur i skolan. Det kan vem som helst konstatera. Det dräller av bevis för detta. Senast häromdagen kunde vi ju exempelvis få veta att pojkar trivs betydligt sämre än flickor i förskolan.

    De som sedan påstår att det istället är en antipluggkultur hos pojkarna gör ju bort sig totalt. Det som har skapats är en skola som inte passar pojkarna, som inte gynnar pojkars inlärningsmodeller, som inte motiverar pojkar och som inte främjar och värdesätter pojkars könsspecifika egenskaper.

    Och det är knappast pojkarnas fel. Det är istället resultatet av feminismen och genusflummet som har skapat en skola som vänder sig mot pojkarna. Deras utåtagerande, rastlösheten och den dåliga motivationen är uppenbara signaler på vantrivsel. Skolan har blivit en plats där pojkar trycks ner och kränks i ”jämställdhetens” namn”.

  8. NinniTokan skriver:

    Strålande David!

    Det är alltså inte någon “anti-pluggkultur” bland pojkar utan en anti-pojkkultur bland skolor.
    Hela vår uppfostrings-norm är anti-pojk. I mina ögon är det psykisk barnaga som ständigt pågår. Det skär så i mitt hjärta att pojkar i Sverige på 2000-talet, från de är 2-3 år, misshandlas så här. Vi förbjöd barnaga 1979 och ändå har vi inte kommit längre. Vuxenvärldens inkompetens drabbar flickor med, men det slår hårdare mot pojkar,

    Av alla olika ämnen så är det detta med vår uppfostringsnorm som ligger mig varmast om hjärtat. Det var därför jag valde att skriva det där arbetet i sociologin som jag la in häromdagen…
    Jag blir bara så sorgsen… vi säger barnen är viktigast… ändå kan vi inte bättre än så här.. År 2012.

  9. Petter Nerman skriver:

    Precis så är det — när män presterar bättre är det patriarkatets konspirerande som håller tillbaka flickorna; när flickor presterar bättre påstås det att det är pojkarna som håller tillbaka sig själva.

    Måste älska manshatarnas förvridna logik.

  10. Mariel skriver:

    NinniTokan: Hur misshandlas 2-3 åringarna menar du?

  11. Louise Aston skriver:

    Mariel:

    Ja, t ex så är ju det som hände på Gotland för ett år sedan ett talande exempel (och som försvarades som metod på DN’s ledarsida). På en förskola där beslutade man att bara flickorna skulle få semlor – inte pojkarna. På den internationella kvinnodagen skulle 2-3 åringarna påminnas om allt ont de (i egenskap av pojkar och män) hade gjort och gör mot flickorna/kvinnorna.

    Man kan tycka att detta är oskyldigt – men det är bara symptomen på en hel kultur, där mansförakt och föreställningen om all manlighet som något i grunden negativt får frodas. Genusindustrin är enorm i Sverige och den är tätt sammanvävd med radikalfeministiska teorier – många har ju till och med lobbat för att införa ”genuscertifiering”, alltså att politiska feminister måste godkänna en förskola och se till att de feministiska och mansfientliga doktrinerna har tillräckligt hög prioritet.

  12. NinniTokan skriver:

    Mariel:
    Oj, komplex fråga! Det jag syftar på är inte det som Louise Aston tar upp. Det är ju uppenbart för varje individ med hjärna och hjärta att det där är rent vidrigt.

    Problemet med normer är att man är förblindad för ”felen”. Förr var det självklart att aga var nödvändigt för uppfostran, idag i Sverige så tycker vi inte så. I Nya Zeeland har man en annan syn (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nya-zeeland-rostar-om-att-tillata-barnaga).

    Det här är verkligen min hjärtefråga och när jag blir stor ;D vill jag hålla föredrag om min barnsyn. Jag har också planer tillsammans med några förskollärare på att starta förskola i framtiden där den barnsynen (vilket är en syn vi delar) är grundstommen. Så jag skulle kunna prata om detta i evighet. Ska försöka förklara kort….

    Tänk dig så här:
    Du går in till din chef med det som för dig är tidernas grej! Detta vill du göra! Du brinner av iver. Du har planerat i detalj hur du ska lägga fram ditt förslag.
    Men chefen svarar bara ”NEJ!”. Inget mer, ingen förklaring, ingen diskussion… bara ett fett nej.

    Hur skulle du uppleva det? Hur skulle du känna?
    Barn har samma känsloregister, men saknar förmåga att förklara osv.

    Det är vad vi gör med våra barn, menar jag.(inte alla, inte alltid. Men väldigt ofta)
    Barnen har inte vår förförståelse. Därför är inte våra nej begripliga. För dom är det att bli känslomässigt överkörd av ”makten”. Dom har inte heller dina möjligheter. Du kan säg upp dig och göra din ”tidrnas grej” någon annanstans, du kan gå till chefens chef osv. osv.

    Det det handlar om är att kombinera nej med en förklaring, när det är möjligt visa på alternativ. Att ge barnen av vår förförståelse till varför vi säger nej.

    Om du tittar på min blogg, inlägget ”uppfostran till kriminalitet” så är ex. med lampan en verklig händelse där jag visar på ett, med min syn, bättre agerande.

  13. Andreas skriver:

    Bra inlägg!

    Gillar den enkla, raka stilen. Behövs inte massa komplicerade formuleringar och teoribyggen bara för att sakfrågan kan vara komplicerad. Snarare tvärtom. Som kontrast till feministisk metaretorik är det befriande.

  14. Roger skriver:

    Ninnitokan; du beskrev precis hela min skolgång. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit överkörd utan motivering; blivit domderad och uppstyrd bara för att saker och ting bara ”ska vara” på ett visst sätt.

    Jag upplevde detta uteslutande negativt; mitt rättspatos var kränkt, jag kände mig frustrerad över att bli behandlad som mindre värd när jag inte upplevde mig själv så.

    Kanske förstärktes denna skolchock av att mina föräldrar var tvärtom, de var väldigt uppmuntrande till egna intitiativ, när de inte höll med argumenterade de för sin sak; och om jag fortfarande inte höll med lät de mig testa (oftast) att göra saker och ting på mitt sätt. Och ofta gick det åt skogen. Men inte alltid.

    Det blev givetvis en stor kulturkrock att komma till ett ett auktoritärt hela-handen-pekande skolsystem, där alla skulle formas efter samma mall; men jag lärde mig snart att inte stå upp för mig själv. (men istället göra vad jag ville när de inte såg på.)

    Jag är dessutom övertygad att det finns många vinster med att låta barn (och vuxna) får göra saker och ting på sitt eget vis (men under handledning) eftersom skolgång inte bara bör handla om att lära sig information, utan att lära sig om sig själv; och det kan man inte göra om man inte får vara sig själv, tänka som sig själv och agera som sig själv.

    Så stort plus till ditt initiativ, med en liten brasklapp om att det inte bara räcker med att förklara varför det blir NEJ, utan också i största möjliga mån anstränga sig för att möjliggöra ett JA.

  15. NinniTokan skriver:

    Roger:

    Kanske förstärktes denna skolchock av att mina föräldrar var tvärtom,
    Min son är ju uppväxt så med. När man väljer en uppfostran som går i strid med uppfostringsnormen så är det som att skapa en subkultur(hemmet) i en moderskultur(omvärlden). Vi har använt mycket tid för att förklara för honom, när situationer uppstått, hur moderskulturen fungerar för att underlätta det du kallar ”kulturkrock”.

    Jag är dessutom övertygad att det finns många vinster med att låta barn (och vuxna) får göra saker och ting på sitt eget vis (men under handledning) eftersom skolgång inte bara bör handla om att lära sig information, utan att lära sig om sig själv; och det kan man inte göra om man inte får vara sig själv, tänka som sig själv och agera som sig själv.

    Min uppfattning är densamma, det ger så mycket åt individen. Men saken är att föräldrar själv tjänar på det. Det man kallar ”trotsålder” menar jag är barnens sätt att försöka markera att dom inte vill bli överkörda så här. I DSM-IV, manualen över störningar, finns ”trotssyndom”.
    Den ”störningen” hos barnet kan med stor framgång behandlas med föräldrautbildning, heter det. Ligger då störningen hos barnet?

    Så stort plus till ditt initiativ, med en liten brasklapp om att det inte bara räcker med att förklara varför det blir NEJ, utan också i största möjliga mån anstränga sig för att möjliggöra ett JA.
    Absolut!
    Det är fler delar som ingår i min barnsyn. En annan viktig del är att se barnet som en egen individ och utgå från den individens intressen och personlighet när man stöttar dom på vägen till vuxenlivet, tex. skolarbetet.

Google