Tidigare i dag la jag upp två Youtube-klipp från filmer som visar dramatiserade scener från andra världskriget. Dels för att ge en känslomässig koppling till vad manlig utsatt innebär i sin mest extrema form. Dels för att spekulera i om andra världkriget påverkade svenska män på något vis.

En grovhuggen tes är att Sveriges undfallenhet inför Nazityskland kan ha varit knäckande för svenska mäns självkänsla. Även om länder som Norge och Danmark inte hade något annat val än att slåss – de blev ju invaderade – så vet de i efterhand att de på någon nivå stod upp mot Hitler.

Självfallet ska dagens svenska män inte känna någon kollektiv skuld för det som hände i historisk tid. Inte heller ska de flesta män som levde under andra världskriget känna någon skuld – majoriteten satt trots allt inte i beslutsfattande positioner när det väl gällde.

Men ett nationellt agerande kan ändå få återverkningar på kollektiv nivå. Även om det delvis var slumpartade händelser som ledde fram till att vi inte blev invaderade, och att de som styrde landet valde att vara undfallande, så hände ändå det som hände. Vi lät Nazityskland frakta material och trupper för att fortsätta kriga mot de allierade, som bland annat bestod av demokratiska stater som Storbritannien och USA.

Var vill jag komma med allt detta? Poängen är att jag vill förstå varför svenska män varit så undfallande mot radikalfeminismen. Mer än i något annat land har männen i Sverige låtit radikalfeminismen få ett reellt och betydande inflytande över media, politiken, skolan, högskolan och ja, till och med näringslivet. Varför har just Sverige låtit det gå längre än alla andra? Varför har så många svenska män intagit en passiv och lätt masochistisk hållning?

Självfallet talar jag inte här om att stödja de reformer som syftat till att ge kvinnor samma spelregler som män. Utan jag talar om den djupt negativa bild av män som blivit standard i samhället. Varför var det inte fler män som gjorde uppror när dessa tankar först kom in på arenan?

På intet sätt tror jag att andra världskriget ensamt kan förklara att Sverige hade sämre immunförsvar mot radikalfeminismen än något annat land. En förklaring som nog är viktigare är att vi var så vana vid att prata klasskamp, att vi redan hade färdiga tankestrukturer för att tala könskamp (även om det egentligen är två helt olika fenomen).

Men ändå. Kan andra världskriget ha lämnat en form av kollektiv skugga över svenska män? Och om det är så, vad ska vi göra åt det? Ibland räcker det faktiskt att bli medveten om något, att fullt ut acceptera att det hände, för att sedan släppa det och gå vidare.

Detta är som sagt bara en tes, och jag är väldigt intresserad av att höra vad just du tycker om detta. Kan du identifiera dig med resonemanget? Tror du att andra världskriget kan vara en faktor? Eller känns det helt irrelevant?

Ordet är som alltid fritt nedan.

35 kommentarer på “Mer om andra världskriget och dess eventuella betydelse för svenska män”

  1. per hagman skriver:

    Hmmm.. tror jag førstår vad du menar.

    — Personligen uppfattar jag ej att svergie har ført en ( du med andra ) kan anses som ”undfallande” politik utan densamma kan uppfattar jag mer ses som ett pragmastiskt førhållningssætt… realpolitik.

    Dæremot har det i svensk politik under många år saknats en utmaning av den typiska svenska socialdemokratin , vilken skapat en hæmmad politisk kultur.
    ¨
    Inte minst media har anledning att skæmmas av sina undermåliga mer kåseriartade kulturartiklar och det hæmmade kultur klimatet i svergie.

    Exempelvis DN senaste ”debattartikel” inom sak / diskusions- området jæmstælldhet går det bara att skratta åt.

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-skapar-radsla-och-tystnad

    i ovan DN kultur artikel tillåts statsanstællda tyckare återigen polarisera samtidssamtalet jæmstælldhet , till en fråga om hat / høger / antifeminism./ extremister etc.

    Per Hagman

  2. Joel Johansson skriver:

    Som jag uppfattar saken så har kvinnorna länge haft större makt totalt sett. Hon är med andra ord fri att diktera premisserna för hur det biologiska selektionstrycket ska verka. När vi nu lever i ett fredligt välfärdssamhälle blir feminismen ett sätt varpå selektionstrycket på män kan ökas och bibehållas. Ett konkret verktyg är t ex kvotering, som en biologisk funktion med syfte att göra det svårare för män att bevisa sitt värde. Ett annat verktyg är den misandri som sprids och som syftar till att sänka självkänslan hos män.

    Man hade hoppats att civilisationen genom demokratiska och humanistiska principer skulle reglera sådana kollektiva yttringar och politiserad biologi, och istället säkerställa medborgarnas lika värde och handlingsutrymme oavsett medfödda attribut. För de som är medvetna om ovanstående är det förhoppningsvis lättare att ha distans till det och stå upp emot det på ett så balanserat sätt som möjligt.

    Jag tror att PB drar lite för stora växlar på just världskriget som en avgörande faktor.

  3. Sara skriver:

    En beundransvärd dansk soldat, och en riktig hjälte som jag vill lyfta fram!
    Ur Wikipedia:
    Anders Lassen var dansk medlem i SAS (Special Air Service) och SBS (Special Boat Service) under andra världskriget och var en ovanligt modig soldat. Lassen tjänstgjorde i den danska marinen innan han anslöt sig till den brittiska armen 1940 och sedan sökte som frivillig till kommandoförbanden. Han placerades i Small Scale Raiding Force och överfördes i maj 1943 till D-Skvadronen 1 SAS, som då blev en del av SBS.
    Han skaffade sig fort ett rykte om att vara en riktig kämpe och deltog i många av SBS operationer i Egeiska havet 1943 – 1944. I april 1945 deltog major Lassen i striderna runt Comacchiosjön i norra Italien. Ensam gav han sig på tre tyska bunkrar och lyckades slå ut två av dem innan han själv sköts ner. Innan han dog täckte han reträtten för sina män.
    Han blev 25 år gammal och tilldelades Victoriakorset postumt.

  4. per hagman skriver:

    PB undrar ”Varför har så många svenska män intagit en passiv och lätt masochistisk hållning?”

    Tja finns det ingen opposition i samhællet dær det borde finnas en sådan betyder det ju att ……. densamma ær tystad.

    Vilka faktorer kan tysta en opposition.

    Per Hagman

  5. Erik LL skriver:

    Kanske, men det är svårt att spåra sådana saker tydligt till den punkt då det verkligen kan användas. Det är definitivt en intressant tanke.

    Man kan ju jämföra med Finland. Ur ett WW2-perspektiv och den nationalism som finns där så borde isf finska män vara väldigt mån om att försvara sig och feminismen tillbakadragen. Är det så? Jag vet inte själv.

    Ska man spekulera vilt kan man sedan börja fundera på om WW2 gjorde att svenska män rättfärdigar sig extra mycket genom pragmatiskt tänkande, och att det delvis är därför det är så svårt som man att hitta stöd bland andra icke-feministiska män till att säga ifrån. Det som saknas idag är en stor bunt män som skriker jävligt högt, precis som feministerna gjorde på sin tid.

    Jag tror att den pragmatiska Pelle Billing-stilen är den som ger långsiktiga resultat, men jag tror också att den hårdare och mer högljudda MRA-stilen behövs för att dra uppmärksamhet till sig.

  6. Anonym skriver:

    Vet inte vad detta beror på. Vi är bra på att organisera oss, vi har ett värlskänt kösystem,men vi är konflikträdda. Detta beteende fanns innan andra världskriget.

    Undfallenheten hos svenska män fick amerikanerna upp ögonen för när svenska män började spela i NHL. De kallades chicken-swedes. Kanada utnyttjade detta genom att skrämma skiten ur det svenska landslaget när dom möttes. Man visste hur man besegrade Sverige. Gå i konflikt med dom handgripligen!

    Men, beteendet var också omskrivet i Amerika när svenskar inandrade till Minnesota och andra platser. Där fick svenskarna namnet ”block heads” och ansågs vara konflikträdda vilket många andra utnyttjade genom att helt enkelt säga ”denna marken är inte din, vi kom hit före er ”. Svensken steg då åt sidan, trots att han var där före. Så det här beteendet har funnits länge.

    Vad det beror på vet jag inte.

  7. per hagman skriver:

    Swedes… ær amerikanska o betyder …Kålrot.
    undrar varfør.

    Per Hagman

  8. krakel skriver:

    Sverige har inte haft något uppgör efter andra världskriget och heller inte efter 68-rörelsen, något som Norge har haft (även våra andra grannländer?).

  9. Hurtbullen skriver:

    ” Var vill jag komma med allt detta? Poängen är att jag vill förstå varför svenska män varit så undfallande mot radikalfeminismen. Mer än i något annat land har männen i Sverige låtit radikalfeminismen få ett reellt och betydande inflytande över media, politiken, skolan, högskolan ”

    Min syn på saken :

    Sverige lever i en centralistisk demokrati = Demokratur , och har i modern tid inte varit utsatt för några större avbrott i den sortens politisk hegemoni ( Som under t.ex. 1.a och 2:a världskriget)

    När jag själv kom hit till sverige som 12.årig pojk (Från tyskland) Så blev krocken med framförallt kulturen som rådde i skolan en enorm utmaning. Från katederundervisning i Tyskland med en tyst och koncentrerad klass, med minimala distraktionselement och nästan total avsaknad av mobbing , till en sjövild sjätteklass i Sverige som testade lärarens tålamod till bristningsgränsen. Anything goes. Manliga lärare hade varken karisma, sund känsla för disciplin och noll auktoritet.

    Detta var sent 70 tal.

    Vad jag kom på senare : Sverige har haft en mycket tidig etablerat tradition av social ingenjörskap bl.a. definierade av makarna Myrdal
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Kris_i_befolkningsfr%C3%A5gan

    Jag vill gärna påstå att grundstenen lades redan i början av 1930 , bildandet av folkhemmet, den egalitära socialt anpassade människan. Enligt min mening finns en del likheter med den tidiga nationalsocialismens Tyskland, innan nazisterna tog över . En centraliserad demokrati syftar alltid till att skulptera fram sina samhällen med hjälp av sin nomenklaturas direkta inflytande över politisk folkvalda. I en verklig demokrati hade det aldrig hänt. Men vi lever i en Demokratur, som sagt.

    Radikalfeminism är , som jag ser det, en kvarleva av den extrema Marxism som populariserades och fick många anhängare under 60-talet. Att den största delen är en intellektuell övning i -ismer och en filosofi, kan förklara varför så många radikala feminister så ofta är verksamma på universitet och av någon outgrundlig anledning lyckades att sälja in sina vulgärmarxistiska utbildningsagendor ända in till dagis.

    Marx ideér lever kvar, trots att man knappast kan tala om proletariatets diktatur längre , utan att bli gapflabbat åt. Men någon slags åsiktsdiktatur , nu förkroppsligat genom radikalfeminismen, har överlevt.

  10. Anonym skriver:

    Hurtbullen

    Men hur förklarar du att det finns skildringar och böcker från Amerika-tiden som tydligt säger att den svenska mannen var konflikträdd redan då?

  11. Hurtbullen skriver:

    @Anonym

    Skulle vara intressant att utreda. Men hur står det beskrivet i det du vet om konflikträdda svenska män i 1800 talets utvandringens tid ? Konflikträdda – I förhållandet till vad ?

  12. Siiri skriver:

    Jag är från Finland och jag minns kvinnorna i min farmors och mormors generations syn på män och deras uppoffringar. För dem var karlars uppoffringar så väldigt tydliga när deras egna bröder och män varit med i kriget, och många verkade se det att kvinnorna efter kriget deltog i arbetslivet som ett sätt att dra sitt strå till stacken för att hjälpa till att bygga upp landet och betala krigskadestånd, som det minsta man kunde göra efter männens stora uppoffringar för landet. Jag minns att de verkade se sina arbeten, inte som ett sätt att förverkliga sig själv eller att bli självständiga, utan som ett sätt att hjälpa sina män med försörjningsbördan.

  13. Mariel skriver:

    jag tror att det är just de att om man säger att man inte stödjer feminismen så är man inte för jämställdhet. alltså att det blir den felaktiga slutsatsen hos många. man kanske inte vågar ta det steget som ensam ”motståndare” typ…

    som det pelle länkade på twitter

    http://suspensoarg.wordpress.com/2012/03/14/falsk-uppdelning-mellan-feminister-och-antifeminister/

    ”Men jag är inte feminist”, sade jag. Hon blev alldeles vit i ansiktet. ”Du är alltså emot att kvinnor har samma rättigheter som män?”, frågade hon chockerat.”

  14. Bashflak skriver:

    Sverige hade att välja Hitler och Stalin och sedan vara tvungna att leva med konsekvenserna av valet efter att ena sidan segrat. Man valde den strategi som in i det längsta höll oss utanför. Med facit i hand var det helt rätt val, att alltid hålla sig vän med den sida som var starkast för stunden, utan att vara direkt fientlig mot den andra sidan. Först var det malmexporten och permittenttransporterna, sen baltutlämningen. Ryggradslösa men pragmatiska kompromisser med neutraliteten. Sen var nog svenskar i allmänhet tyskvänliga på den tiden. Att de hade en uppenbar dåre till ledare var smolk i glädjebägaren, men inte tillräckligt för att ta helt avstånd från dom. Men bara kommunister gillade ryssarna, ärkefienden ända sedan stormaktstiden.

    Min farbror var frivillig i Finska Vinterkriget. Pappa berättade att farmor bad till Gud varje kväll, något hon aldrig gjorde annars. De svenska trupperna sattes in i kriget under de sista veckorna och då på ett, efter omständigheterna, lugnt avsnitt uppe i Lappland. När min farbror kom hem hade han kulhål i ryggsäcken, som han fått när ryska flygplan svept med kulsprutorna över hans tält. Svenskarna hörde flyget långt innan det kom och hann gömma sig i skogen. Mer dramatiskt än så blev det nog inte för hans del, eller så ville han inte berätta om det hemska. En del svenska veteraner har vittnat om ryska kompanier som mejades ner till sista man när de tvingades göra idiotanfall a´la WW1 mot svenskarnas ställningar. Liken blev djupfrysta i kylan och lämnades kvar i skogen tills kriget var slut.

  15. Sara skriver:

    @Siiri

    Jag har ungefär samma erfarenheter som du i min familjehistoria men från Öst. Världskrigens påverkan på mäns och kvinnors samarbete stärkte dem oerhört mycket.

  16. leifer skriver:

    Pelle

    Finns ett annat intressant fenomen i Sverige. Det är den svenska neutralitetspolitiken. Det skapar en speciell kultur och kynne hos svenska folket och dess ledare tror jag. Vi ska ju vara vänner med alla för att slippa krig. Vi är konflikträdda. Vi har även dåligt samvete för att vi inte var inblandade i världskrigen och gjorde vår del, vi smet undan. Och vilka ska skämmas extra mycket? Jo svenska män förstås. Det var ju dom som smet undan. Detta har även gjort att det inte vara nåt underskott på män, och feminismen i Sverige har då kunnat gå på hårdare och tidigare. Allt som är dåligt i samhället är då svenska mannens fel.

  17. Matte Matik skriver:

    @Joel Johansson: Delar din åsikt om att feminismen, i den skepnad den är idag, är ytterligare en metod för att sålla fram de biologiskt ”bästa” männen, vilket verkar vara de män som är hårda nog att inte ta till sig den, samt de som är opportunister och använder den för att konkurrera ut andra män för egen vinnings skull. Männen som kvinnor väljer är inte de män de säger att de väljer (se bara på ett flertal uttalat feministiska kvinnliga krönikörer). Fortfarande väljer kvinnor i allmänhet en äldre man, längre man som har högre inkomst än henne. Önskar verkligen att unga pojkar kunde få höra detta idag, istället för att ta till sig skam och skuld.

  18. Matte Matik skriver:

    Pelle, såna här teorier är intressanta, men väldigt svåra att få nån klarhet i. Nog tror jag vår ”neutralitet” i andra världskriget har påverkat oss mer än vi kanske förstår (ett exempel tror jag är att svenskar verkar mer rädda att uppfattas som rasister, jämfört med i andra länder), men om det finns någon koppling till att radikalfeminismen vuxit sig extra stark här vet jag inte.

    Något jag däremot kom att tänka på var en video jag såg med en psykolog som specialiserat sig på män (säkert något som kommit från ditt håll någon gång i tiden, minns dock inte vad det var). Han hade en del fascinerande idéer om saker som var specifika för män och kvinnor inom hans område. Hur man bemöter sin motpart, att sitta mittemot en man under ett samtal kan uppfattas som konfrontativt och att män överlag bearbetar sorg på ett annat sätt (arbete, gärna något med kroppen), mm mm.

    En sak som slår mig när jag läser detta är att han berättade att de män han mötte berättat om traumatiska saker från barndomen, och att de ofta handlade om att de svikit en kompis. Ex killen som smiter iväg från sin mobbade kompis när mobbarna kommer. Han menade att det var något som var specifikt för män, att sådana upplevelser satt kvar även i vuxen ålder. Skammen över att inte ha stått upp gentemot Tyskland kanske går att jämföra med detta.

    Spekulationer, långsökta spekulationer… :-)

  19. leifer skriver:

    Matte Matik

    Andra länder hade underskott på män (många som dog i kriget) liksom många krigsinvalider. Klart det påverkar även feminismen och retoriken mot män som skurken till allt ont.

  20. leifer skriver:

    En fråga om gilla-knappen. Trycker de som skrivit sina inlägg själva på den knappen och är inte det ganska fånigt i så fall?

  21. Torstensson skriver:

    Matte matik

    Ja så är det.

    Statusmännen i samhället är farliga för män på mellannivå eftersom dom inte har något att förlora på att kvotera bort andra män. Dom väljer ju naturligtvis inte att kvotera bort sig själv. Herre på täppan. Detta med att vara herre på täppan är något jag genom livet bara funnit hos män. Inte kvinnor. Därmed inte sagt att det inte finns kvinnor som har denna vilja.

    Av den anledningen är jag mer misstänksam mot maktmän med mjugg-leende än jag är mot radikalfeminister. Vad radikalfeminister inte har fattat är att dessa maktmän inte kommer vika sig för radikalfeminismen. Dom utnyttjar dock situationen till att kunna kontrollera kvinnor som ser upp till en alfahanne och sen kontrollerar dom männen under sig genom att helt enkelt minska deras chanser att få de kvinnor som han själv har makt över. Utan dessa maktmän hade vi inte haft en radikal feminism i Sverige. Radikalfeministerna är beroende av dessa psykopater. Valerie Solana var förvisso en mycket galen kvinna, men hon uppvisade iaf en skörhet som jag med mitt blödiga hjärta kan tycka var sorgligt. Hon var ju sjuk och hade behövt hjälp. Men maktmännen som sluggar hejvilt mot både män och kvinnor under täckmanteln att dom tror på jämställdhet är de mest obehagliga i samhället. Dom är inte sköra eller galna som Valerie, dom är beräknande, listiga och mycket hårda.

    Deras beteende är jag uppriktigt sagt rädd för. Hade förresten en lektor som suckade och sade ”om ni vet hur många psykopater det finns på toppen av samhället så hade ni blivit rädda”. Nu hör ju till saken att jag definierade honom själv som en psykopat men just det där var kul. Kanske kände han till detta eftersom han själv var en. Men återigen, jag ser inte maktmännen som offer för något tvång även om dom är det. Jag ser många av dom som oppurtunister, rasister, galningar som under täckmantel om jämställdhet lurar alla. Jämställdister som feminister.

    Feminister, var försiktiga med vilka maktmän ni använder er av. Som Al Pacino säger i avslutningsscenen i en kvinnas doft ”be careful what kind of leaders you´re producing here”.

  22. MattiasL skriver:

    Har svårt att föreställa mig att undfallenheten under andra världskriget har en relevans för att radikalfeminismen har tagit grepp om Sverige. Tanken är iofs ny och lite överraskande för mig,. Kanske beroende på att jag alltid sett Sveriges pragmatism under den här tiden, inte bara som ett moraliskt nederlag, utan som ett fantastiskt skickligt politiskt balansstycke som förhindrade katastrof. Tror orsakerna behöver sökas som påpekats ovan i vår förkärlek för centralisering och social ingenjörskonst. Vi är vana vid att bli undervisade och att förvänta oss att myndigheter vet vårt bästa, vilket inte minst radikalfeminismen har dragit mycket nytta av. Men nu bryts trenden och en mer avvaktande och kritisk attityd framträder.

  23. Jenny Kristiansson skriver:

    Men helt ärligt, fanns det inte antisemitiska organisationer i Sverige ganska långt innan 30- talet? Vissa påstår till och med att svenska rashygienforskare inspirerade tyska rashygienforskare. Och som jag skrev innan så fanns det många svenska nazister också på höga positioner i samhället. Överhuvudtaget fanns det många antisemiter i Europa inte bara i Tyskland. I USA har jag läst att det fanns 12 miljoner nazister. Eller i alla fall antisemiter (jag tror inte USA hade lyft ett finger om inte japanerna hade attackerat dem). I början försökte tyskarna utvisa judarna, men inget annat land i Europa ville ta emot några judar. Inget.

    Jag försöker inte ursäkta något som helst, men det kan finnas en enkel förklaring till att svenskarna inte stod upp mot Tyskland. Dessutom var Hermann Göring här titt som tätt och han och Karin var populära kändisar. Och jag tror också att ingen från början kunde ens föreställa sig att ett av världens mest civiliserade länder skulle begå de grymheter som komma skulle. Inte ens judarna i Polen kunde föreställa sig det. Jag har läst vittnesskildringar från polska judar som ville att tyskarna skulle invadera Polen eftersom de trodde att de civiliserade tyskarna i alla fall inte skulle vara lika grymma som de inhemska antisemiterna.

    Allting stod dock i Mein Kampf en populär bröllopspresent, men som tydligen ingen läste. Till slut hade man lyckats avhumanisera judarna totalt. Jag läste ”De fattiga i Lodz” för inte så länge sedan och det är så obeskrivligt hur effektivt och fort nazisterna ”lyckades” avhumanisera judarna. Men någonstans påminde de ändå lägervakterna om att de var människor och jag tror att det var därför som brutaliteten bara eskalerade. Och Sonderkommando var bland de värsta, märkligt fenomen eller hur?

    När jag besökte Auschwitz tänkte jag att tyskarna fick precis vad de förtjänade, att de förlorade kriget och utsattes för grymheter. Jag kan fortfarande inte förstå hur det var möjligt, inte fullt ut.

    Med allt detta sagt så skulle jag aldrig i hela mitt liv kunna koppla något som helst som hände under denna tid med dagens radikalfeminism. Eller att svenska män inte stod upp för sig, svenska kvinnor stod inte heller upp för sig. Och efter 2:a världskriget fanns det helt plötsligt inga antisemiter längre, då blev alla pro- Amerika och dansade twist. Människan är så härligt flexibel.

  24. Wehrmacht skriver:

    Vet inte om någon redan skrivit om detta bland kommentarerna, men jag vill ändå belysa några viktiga punkter vad gäller Sveriges agerande under WW2.

    Även om Sverige förhöll sig neutralt under kriget, och att vi gjorde många eftergifter åt Tyskland – vilket svenska historiker är mycket duktiga på att framhålla så fort vi ska diskutera Sverige mellan 1939 och 1945 – så finns det rum för stolthet under kriget.

    Vad som mer sällan framkommer i sådana diskussioner är det omfattande dubbelspelet vi spelade. Mycket om detta går inte att läsa om på Wikipedia, utan jag hänvisar/ refererar istället till Svenska Militärhistoriska Biblioteket, vars utmärkta serie Krigsmyter ibland belyser Sveriges betydande insatser under WW2.

    http://www.krigsmyter.nu/km14neutralitet.php

    Problematiken vi har är inte vad vi som nation gjorde eller inte gjorde under WW2. Problemet ligger i att vi medvetet väljer att lyfta fram de negativa delarna, och helt glömma bort allt bra vi gjorde (som att nästan 10,000 frivilliga ställde upp på Finlands sida under vinterkriget), eller att Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg räddade livet på många tusentals judar. Eller varför inte belysa Carl Gustaf von Rosens fantastiska insats, både före och efter kriget, där hans privata armé Biafra Babies på 70-talet förtjänar att lyftas fram.

    Det är tragiskt att Sverige har så mycket att vara stolt över under WW2, men allt vi får höra och läsa är det negativa, vår eftergiftspolitik, våra inhemska nazister och steriliseringspolitiken. Våra hjältar, både krigshjältar och humanitära hjältar, blir bortglömda som om det är dem vi borde skämmas över. Det känns tyvärr alldeles uppenbart att vi är kulturellt kastrerade med sådan historieförvanskning.

  25. Sara skriver:

    För att inte glömma de fruktansvärda krigen/offren så har, nästan de flesta, städerna i Öst i alla fall, monument, statyer och olika minnesmärken över världskrigen och de människor som stupade där. Soldater (både män och kvinnor), partisaner, offren i förintelselägren mm. Det firas befrielsedagar (olika i olika länder) och det slutliga krigsslutet då Tyskland föll.
    Ibland när man reser i den allra minsta lilla by så kan man träffa på en påminnelse om krigets offer i form av ett litet minnesmärke på en tågstation där namnen på områdets partisaner eller andra stupat. Jag tror det betyder mycket i människors sinne att ha detta med sig i vardagen, gå förbi detta minne som påverkat alla familjer historiskt och att inte bara få läsa det i en bok i skolan. Det blir att levandegöra historien. Man måste minnas. Att aldrig glömma och förhoppningsvis lära av historien.
    Människor, och inte män på ena sidan och kvinnor på den andra. Män och kvinnor tillsammans.

  26. Henke skriver:

    Att vi i Sverige inte uppmärksammar positiva saker/händelser i vår historia beror nog på att vi inte verkar uppskatta sånt numera.
    Svaghet/utsatthet ger mer ‘cred’ och belöning än styrka/framgång, man har i Sverige mer att tjäna på att vara ett offer helt enkelt.
    Därför är det så viktigt att belysa allt ont vi gjort och påstå att vi alla har ngn typ av kollektiv skuld, ngt att be om ursäkt för.
    Offerkoftan är för bekväm och ger för stor belöning/beundran för att ta av den.

  27. sven skriver:

    Appropå Sveriges skuld under andra världskriget.Det är alltid lätt att döma när man har facit i hand.Ja ja Hitlertyskland var en diktatur men det var nästan alla andra länder också.Hitlertyskland var rasistisk och antisemitiskt men det var de andra länderna i västvärlden också.Begreppet politiskt korrekt var inte uppfunnit då.På 1930-talet var Stalins Sovjetunionen ett mycket värre land än Tyskland.
    Stalins Sovjet som ju också i särklass mest bidrog till att Tyskalnd förlorade kriget.

  28. bjornense skriver:

    Sveriges roll under andra världskriget och den frånvarande folkliga oppositionen mot den är väl mer bara ett i raden av exempel på svenskens flathet och ryggradslöshet inför överheten. Och då talar jag om både män och kvinnor. Vi finner oss i allt, här bara två exempel; världens högsta skatter och alkoholpolitiken.
    Sverige är väl det enda landet i världen där ett parti kan gå till val på ytterligare höja dessa redan världshögsta skatter och ha chans att vinna detsamma.
    Vuxna svenskar finner sig fortfarande efter åttio års förmynderi att behandlas som omyndiga barn när det gäller försäljningen av vin och öl.
    Det är då tyvärr självklart att en feministisk ”överhet” inte möter något större motstånd hos männen. Det enda som upprör alla svenskar och möjligtvis leder till åtgärd är en politiker som avslöjas med fingrarna i syltburken.

  29. Peter Ahlberg skriver:

    Det viktigaste av allt var att Sverige hölls utanför kriget. Den tidens ledare visste att de riskerade en svekdebatt efteråt men var modiga nog att ändå hålla sin linje. Vi hade inte kunnat tjäna på att Sverige drogs in i kriget. Våra grannländer valde inget frivilligt men efter ockupationen fanns ju inget annat val än att fortsätta kampen på olika sätt.
    En intressant fråga för oss som är födda på 40-talet är ju att vi till stor del inte skulle finnas till om Sverige agerat så att vi dragits in i kriget. Min och andras fäder hade förstås stupat. Tänk på det ni morske män och kvinnor som retroaktivt önskar ett krig!

  30. Rickard skriver:

    Man kan ju iallafall tacka Tyskland över att ha stoppad sovjet från att ta över hela europa och därmed även Sverige, då skulle dessa domedagsteorier om hur livet skulle va under nazityskland verkligen infalla.

    Även schweiz var neutrala, och var i europas sveriges motpol av statsfeminism tills ganska nyligen.

    Sen var det även många länder som sammarbetade med Tyskland och borde dock känna riktig skam enligt dagens politiska korrekhet, men feminismen i dessa länder är inte alls lika långt gången.

    Orsaken för statsfeminismen är således Sverige och svenskarna själva, dels är vi väldigt givmilda av oss och vill vad vi tror är väl, och dels har bolshevismen(som mer eller mindre alla partier utövar) ett ganska stor grepp om oss.

  31. Lövet skriver:

    Jag tror du går över ån efter vatten här Pelle, självklart finns det en viss institutionaliserad skam över den eftergivlighet som Sverige visade mot Tyskland under kriget, men jag tror knappast att den satt sig i det manliga psyket.
    Vi är dock inne på ett mycket intressant område: Jag uppfattar det som att du frågar dig om att denna ”underlåtenhet” att gå ut i krig kan ha skapat nån slags ”posttraumatiska” sveksyndrom hos fyrtiotalets män som sedan förts över till deras söner och sonsöner? Jag är ganska tveksam till det – i varje fall generellt.

    Tvärtom så hade ju Sverige under stora delar av efterkrigstiden, eller i alla fall under den kallare delen av den, stor uppsllutning runt den allmänna* värnplikten, totalförsvaret genomsyrade samhället från kyrkoherden, via sjukköterskan, bilkåristen och hemvärnsgubben över den enskilde värnpliktige skytteslusken eller kustjägaren och hans befäl till kommun, läns- och statsledning.

    Vi förberedde oss för att med våra sista krafter möta kriget och därmed så hoppades vi att vi skulle förhindra det.

    Som pojke och man blev du tidigt medveten om din utmätta roll.

    Pappa visade mig sin ”dödsbricka”, när jag var 8 år. Han förklarade hur perforeringen i plåtbrickan var till för att man skulle kunna bryta av ena delen för att registrera liket när han stupat och hur en del skulle stanna kvar runt hans hals när man begravde honom på slagfältet. Jag visste att när jag gjorde vänplikten så skulle jag få en likadan bricka med mitt namn på.

    Det som intresserar mig är vad som hänt sedan muren föll. Vad som gjort att vi kan ha långa banor av stats-, finans- och försvarsministrar – som oberoende av partifärg – visar sitt förakt för de uppoffringarna gjordes, av män som kvinnor – men i detta fall speciellt män – och kanske framför allt av pojkar.
    Vad det är som gör att t o m jämställdhetsdebattörer utrycker sig nedlåtande mot värnplikten – och återkommer till vilket tvång det utgjorde och hur de absolut inte ville vara där.

    Varför vill man ta heder och ära av de som engagerade sig i sin tjänstgöring och varför avsäger man sig sin egen heder och ära?
    Varför skäms man för den mansroll som var – inte bara strukturell utan faktiskt – grundlagsstadgad?

    Finns det något samband mellan detta förakt för de svenska männens uppofringar och samma mäns avståndstagande inför feministiska frågor. Finns det en förklaring till varför vi män endera ignorerar mansföraktet, eller hukar underdånigt eller tom står på knä inför det och upprepar det.

    Har vi lärt våra söner att skämmas ”tillräckligt”?

  32. Mark skriver:

    Det finns en teori som menar att utvandringen till Amerika försvagades svenskarnas y-kromosom. Det var de manliga männen som flyttade. Drängen fick ingen biljett. Kvar blev de fega och här är vi.

  33. Wehrmacht skriver:

    @Mark: Den där teorin låter osannolik. Menar du att drängar inte var manliga? I genetisk bemärkelse dessutom?

    Att det var de risktagande männen (dvs familjeöverhuvudena) som i större utsträckning emigrerade låter helt rimligt. Men att de som stannade kvar var av ett sämre folkmaterial låter helt orimligt

  34. sven skriver:

    Att vara dräng var att vara jordbrukare utan egen mark.Han jobbade i en annans jordbruk. Som arbetare i industrin jobbade för direktörer.Det hade ju inte med mod att göra om man var dräng eller industriarbetare.
    Däremot kan det ju ligga en del i att de var de mer driftiga och risktagande drängarna och arbetarna som flyttade till USA.Sverige som andra länder.Det är därför som USA har blivit ett sådant djärft och dådkraftigt land.
    Men en sak får man tänka på att under den tiden Sverige hade den största utvandringen 1870-1930 så hade Sverige samtidigt den största eller nästan största ekonomiska tillväxten i världen.

  35. sven skriver:

    En del av svenskarna som utvandrade till USA flyttade efter några år tillbaka till Sverige.I USA hade de fått information som de omsatte I Sverige och blev framgångsrika företagare.

Google