Lillasyster är numera ett fult ord

10 mars 2012, av Pelle Billing

Ja, man kan vilja införa ordet ”hen” för tredje könet.

Ja, man kan fundera på hur man bäst bemöter barn som de individer de är.

Ja, man kan vilja lyfta tabut mot att en pojke har på sig rosa kjol på förskolan.

Men någonstans här slutar omtanken om barnen och övergår i något annat:

Om någon får syskon, skrivs grattiskort där det står ”grattis till ditt syskon”, istället för ”grattis till lillasyster”.
– Det är så lätt att lägga en värdering i att det blev en lillasyster och säga att hon är söt och gullig, säger Jenni Nilsson.

För guds skull, låt barnen få benämna en lillasyster som en lillasyster! Det är ju det hon är!

Hon kan vara liten och söt, eller en riktig liten tuffing, men hon är och förblir barnets lillasyster.

En sak kan man vara säker på: när ordet lillasyster bannlyses så har vi att göra med ett sidospår i samhället som kommer att blåsa över på några år. Och det finns långt mycket viktigare jämställdhetsfrågor i vårt land, som berör kvinnor såväl som män. Dock kändes det värt att belysa detta exempel då det finns många som hävdar att genuspedagogiken bara handlar om att se individen.

Tipstack: Går till Erik!

Etiketter:  

48 kommentarer på “Lillasyster är numera ett fult ord”

  1. Torstensson skriver:

    @Pelle

    Vad säger forskning om det här med att byta ut ord? Får det någon effekt på hur individer uppfattar sig själva?

    Jag vet att det finns dagis (faktiskt inte ett genusdagis jag har i åtanke) som inte behandlar flickorna som prinsessor med just anledningen att dom inte vill att dom ska kunna utnyttja sin söthet för att få sin vilja igenom.

    Det var en kvinnlig dagisfröken som berättade det för mig.

    Jag tycker att du gör en bra insats och att du är en stark man. Det finns många starka kvinnor men det finns också många starka bra män.

    Angående Sveland och att hon öppnade diskussioner på puben med ”varför hatar du feminister” så hade jag svarat ”ja, precis, varför påstår du att vi gör det?”

    För det är ju hon som påstår det. Sanningen är att jag avlider utan kvinnlig fägring och kvinnligt sällskap. Jag stör mig på machomän som inte är demokratiska. Jag hade så gärna velat prata med Sveland om detta, för det är självklart för mig att manlighet för med sig goda saker men även dumma. Jag efterlyser mer kritik mot maktmän i samhället, för tro mig, det finns många manliga psykopater på toppen. Män som hatar män helt enkelt.

  2. I mitt tycke finns alltid anledning att dra öronen åt sig när någon gör anspråk på att ”befria” andra från deras ”felaktiga” världsbild.

  3. Överförmyndaren skriver:

    Däremot påbjudes att alla pojksyskon ska benämnas ”lillebror” oavsett ordning i syskonskaran.

    (ja, det är ironi. Men kom ihåg var ni såg det först är det dyker upp på allvar)

  4. Karin skriver:

    Åh, jag har också undrat lite det som Torstensson skriver här ovan, ifall ord ”har betydelse”. Har tänkt på det angående ordet hen. Om det är så starkt biologiskt detta med att ”pojkar är pojkar och tjejer är tjejer” så borde det väl egentligen inte spela någon roll vad man sätter för ord på det? Är inte att sätta etiketter en ”ny” sak hos människor?

    Och ja, kan också förundras lite över initiativet att ”ta bort” lillasyster och lillebror. Kan kanske förstå syftet så, men liksom, man gullar väl med sitt småsyskon vilket kön det än är?

  5. Ola Normann skriver:

    ”Om någon får syskon, skrivs grattiskort där det står ”grattis till ditt syskon”, istället för ”grattis till lillasyster”..”

    Dette er enda et eksempel på ”genushysteriet”, og viser bare med all tydelighet hvorfor folk begynner å vende dem ryggen.

  6. NinniTokan skriver:

    Oftast är det mer accepterat för flickor än pojkar att frångå den heterosexuella normen. En ”pojkflicka” är mer okey än en ”flickpojke”. Flickor uppmuntras i högre grad att pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt.

    Förenklat:
    I fosterstadie så kan man likna hjärnans utveckling med en järnvägsräls. på vägen finns en växel. Om testosteron finns så växlar hjärnan in på ett maskulin-spår, om det inte finns går tåget liksom ”rakt fram” längs ”feminin-spåret”.

    Pojkfoster får testosteron från sig själva, flickor behöver det utifrån. Det är inte så ovanligt att flickfoster utsätts för testosteron.
    Det är därför ganska vanligt att flickor är pojkflickor.

    För att en pojke ska vara flickpojkig så krävs annat. Tex. att fostret inte påverkas av testosteronet. Och detta är mycket mer ovanligt.

    Vi är generellt intoleranta mot avvikelse. Ju mer ovanlig avvikelse dess svårare har vi för den. Ökad acceptans är naturligtvis något som vi kontinuerligt behöver jobba mot. Men okunskap leder ingenstans.

  7. anna skriver:

    Jag har lite svårt att förstå varför en pojke som vill gå omkring i kjol skulle känna sig mer accepterad som den han var om han kallas hen istället för han. Är inte det att konservera könsroller? En han kan inte ha kjol alltså är han inte en riktig han utan bara en hen liksom.

  8. Karin skriver:

    Anna:

    Lite nyfiken, vartifrån grundar du den tanken? Inte från artikeln väl, för jag kan inte hitta något som tyder på att de säger hen till en pojke i kjol.

    Om jag inte tolkar fel nu så verkar du tro att hen ska ersätta han och hon, vilket inte är fallet. Hen är ett komplement.

  9. Patrik N skriver:

    Det är ju för väl att det ”blir enklare att prata om samkönade äktenskap” för tre och fyraåringarna. De kan på så sätt medvetandegöras om nuvarande normer.
    Blir det tenta på det oxå?

  10. Henrik skriver:

    Först och främst: Homosexuell är inte ett kön, utan en sexuell preferens. Jag vet inte om jag misstar mig, men jag tycker det låter lite som att homosexualitet betraktas som ett *kön* av vissa feminister. ”HBT” representerar ju två sexuella preferenser och ett kön, månne ligger misstaget däri.

    Att ”lillasyster” byts ut mot ”syskon” tycker jag låter högst opersonligt och kollektiviserande. Vi är visserligen del av kollektivet människor, av biologiska skäl, men inte av någon form av strukturellt samhällskollektiv. Om man dessutom ser till individen med genuspedagogiken, som Pelle belyser, är det märkligt att min /känsla/ inför ordet syskon som ersättare till lillasyster inte framhäver individen bakom etiketten.

  11. Jocke skriver:

    Feminister vill inte att tjejer ska vara små och söta utan alla ska vara tuffa och spydiga som Lilla My i Mumin eller Pippi Långstrump.

  12. Karin skriver:

    Alternativt:
    Feminister vill att tjejer ska få VÄLJA ifall de ska vara små och söta eller tuffa och spydiga som Lilla My i Mumin eller Pippi Långstrump

  13. per hagman skriver:

    Gør ett expriment.
    Skriv en berættelse om Han och Hon.
    Byt nu ut Han och Hon med Hen.
    Så kommer ni rætt snabbt se det ohållbara i ordet hen.

    Per Hagman

  14. Mariel skriver:

    @per hagman:

    ”Det var en gång en person som hette Per. Per gick ut i skogen en dag och plockade svamp. Med sig hade hen sin svampkorg och lille hund Fido. När hen gick ute i skogen så blev hen avbruten mitt i svampplockningen, av en människa hen aldrig tidigare sett. Personen var naken…
    -Vem är du? frågade Per.
    -Jag är en människa med oklart kön som kallas för Kim!! svarade hen.
    -Jaså, sa Per och gick hemåt till sin fru Lisa. Lisa skrattade av glädje då hen var så glad över all svamp som plockats hem och bestämde sig genast för att äta upp allting!
    ~Snipp Snapp Slut, så var sagan slut.~”

    Jag personligen hade sagt han om Per, och hen om varelsen, och hon om Lisa.

  15. Mariel skriver:

    Men jag förstår inte riktigt problemet… ??

    ”Lillasyster är numera ett fult ord”

    Vem har sagt att det är FULT? Bara för att man inte använder det jämt och ständigt? Bara för att förskolan låter bli att köna allt (tydligen vill de inte köna Något alls… ) så betyder det väl inte att alla gör så? Hemma säger de säkert han och hon? Och om de inte gör det, så möts man väl av det så småningom ändå? Och det är ju inte så att deras kön hemliggörs, deras könsorgan kommer nog att beskrivas som snippa/snopp och så kommer väl barnen själva förstå och lära sig att snipp-bärande-människor kanske beter sig mer på ett sätt, jämfört med hur snopp-bärande-människor beter sig? Jag menar, även fast de inte hör orden ”flicka” och ”pojke” varje dag, så kommer man väl ändå att göra de här kategoriseringarna i huvudet?

    Jag brukar säga lillebror och storebror om mina barn, men om några skulle säga ”syskon” istället så skulle jag inte bry mig? Det är ingen som osynliggörs för det. På samma sätt som att jag inte blir upprörd om någon tilltalar mig som barnens förälder istället för mamma.

  16. Bashflak skriver:

    Vi grabbar har mer glädje av ‘storebröstrar’* .

    * Ett nytt könlöst ord från hen-boken, som i mina öron är väldigt könskodat.

  17. Anders Senior skriver:

    Angående ”hen”

    Där jag bor finns det en person som ser könsmässigt obestämbar ut, det är ytterst osäkert om det är en han eller hon sedan födseln om man säger så.
    Den enda person som vet med säkerhet om den är han, hon, eller hen, är bara den personen själv, och möjligen dennes närmaste omgivning.

    Om jag skulle gå fram till denna person och kalla denne för hen, skulle denne med all säkerhet bli sårad och ta illa upp om denne visar sig vara en han eller en hon, vilket det med största sannolikhet är!!

  18. Anders Senior skriver:

    Vad är vitsen med hen?

  19. Ariel skriver:

    Pojkar uppfostras till att vara högljudda????!! Var då? Vilken vuxen människa säger till en pojke: ”Skrik gärna lite mer. Det är så härligt när det skär i öronen och ingen hör tv:n och grannarna klagar.”
    Nej, pojkar ÄR måhända mer högljudda (medfött) men det är knappast något de uppmuntras till. Svenska pojkar får ju bara skit. Inte konstigt att de inte trivs i förskolan. De accepteras ju inte som de är!

  20. Karin skriver:

    (Förlåt att jag spammar dig lite ikväll Pelle…)

    Anders Senior:

    För det första så tror jag personligen inte att scenariet är så troligt, för hur ofta tilltalar man någon i tredje person?. Men jag förstår vad du menar. Och det tycker jag är en sak att understryka, att vill man inte bli kallad för hen, eller vill man inte använda det, så behöver man inte det. För ord är inte lagstiftade.

    Men du får ju också ta i åtanke att det säkerligen finns folk där ute som lika gärna skulle ta illa upp ifall du skulle gå fram till personen och säga han eller hon.

  21. Karin skriver:

    Ariel:

    Uppmuntra blir lite fel ordval, men man menar nog att man i många fall är mer överseende med att pojkar är stökiga, just för att man anser att det är medfött, lite ”pojkar behöver bråka av sig”. Och att i jämförelse med tjejer, så ”tillåts” inte tjejer på samma sätt.

  22. Jocke skriver:

    Karin:

    Nej, feminister vill att mycket hellre att tjejer är tuffa och spydiga än att de är små och söta. Små och söt hör till den traditonella könsrollen som feminister vill motverka. De säger inte: Var som du vill. De säger: Var som du vill, så länge du inte är i närheten av den traditionella könsrollen. De kvinnor som vill vara hemmafruar tex får ju ofta kritik av feminister.

    Generellt sett och enligt min uppfattning.

  23. Karin skriver:

    Jocke:

    Okej, då kan jag glädja dig med att alla feminister inte är så :) Inte dom jag stött på iallafall.

  24. per hagman skriver:

    ”Det var en gång en person som hette Per. Per gick ut i skogen en dag och plockade svamp. Med sig hade.. hen.. sin svampkorg och lille hund Fido”

    ? — Och varfør skall jag nu liknas med en kønløs varelse?
    ?—- Och varfør ej kalla Per før Lisa i stællet før Per.
    ? —- Mariel …varfør har ej du bytt till ett kønsløst namn i stæøllet før ..Mariel som exempelvis —-XYZ ………………

    Mariel berætta hur du uppfattar ….Hen xyc har alldrig varit gravid.

    Per Hagman

  25. AV skriver:

    Är det lika hemskt med lillebror, eller är det just lillasyster som är så känslig att om hon får veta sitt kön är det kört?
    Hmm konstigt att mina barn kan visa upp både kvinnliga och manliga sidor utan att deras kön har mörkats eller de stereotypa könsuttryck motarbetats. De måste vara några konstiga undantag som bekräftar regeln. Alla andra barn behöver nog styras och omformas för att inte sluta i sunkiga könsstereotyper.

  26. NinniTokan skriver:

    Haha. Läste min förra kommentar nu och inser att jag satt stor tillit till er telepatiska förmåga då jag bara skrivit en liten del av min tanke och totalt missat poängen jag försökte visa på:P
    Smart, Ninni, smart!

    Oftast är det mer accepterat för flickor än pojkar att frångå den heterosexuella normen. En ”pojkflicka” är mer okey än en ”flickpojke”. Flickor uppmuntras i högre grad att pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt.

    Detta ovan var ett jättebra och tydligt ex. på varför jag är så stenhårt negativ mot feminismen att jag inte en sekund duckar för när antifeminist används som härskarpiska. Så jag skriver om min kommentar… och denna gång tar jag med poängen också ;P

    steg 1: Strukturer
    Jag antar att ni någon enstaka( ;) ) gång hört ordet ”strukturer” från feminister?
    Så långt som till de strukturer man anser sig se är jag överens med feminister.

    Oftast är det mer accepterat för flickor än pojkar att frångå den heterosexuella normen. En ”pojkflicka” är mer okey än en ”flickpojke”.

    Hon har noterat en ”struktur”, att det är mer okej med pojkflicka än med flickpojke eller så har hon sett att pojkflicka är vanligare än flickpojke och tolkat det som att ”vanligare” beror på att det är mer okej.
    Oavsett vilket så är strukturen helt korrekt.I dagens samhälle är pojkflicka hyggligt okej (så länge man är barn) medan flickpojke inte är det.

    steg 2: Tolkning
    I nästa steg tolkar strukturerna med feministisk ideologi och här blir det då tokigt eftersom ideologin och dess teorier inte är riktig. Det handlar alltså inte om att se världen fel utan att feltolka det man ser.

    Flickor uppmuntras i högre grad att pendla mellan det som anses manligt och det som anses som kvinnligt.

    Här kommer hennes tolkning. Hon tror, utifrån teorier om könssocialiseringen, att det beror på att flickor uppmuntras mer att göra sånt som anses vara manligt. Saken är att vissa flickor väljer göra sånt som är manligt för att de är maskuliniserade i fosterstadiet, medan dess motsats är mer ovanligt. Den biologiska förklaringen finner ni i min förra kommentar.

    Jag har aldrig uppmuntrats, det gjorde man inte på den tiden jag var barn. Tvärtom fick jag av den äldre generationen i personalen leva med försök att ”bota” pojken i mig. Inget i världen kunde hindra mig från att bli den pojkflicka jag ”programmerats” till. Det enda man lyckades med var att få mig att må dåligt av det.

    Steg 3: Åtgärder
    När man sen ska åtgärda, tex genuspedagoger på dagis så gör man åtgärder utifrån sin feltolkning. Resultatet kan vara allt från neutralt till negativt.
    Risken är att denna kvinna ska ”åtgärda” sin tolkning av omvärlden genom att ”uppmuntra” pojkarna att bete sig mer flickigt.
    Men det myntet har två sidor. Liksom positiv särbehandling av ena könet per automatik innebär diskriminering av andra könet innebär uppmuntra ena beteendet per automatik att man o-uppmuntrar(trycker ner) det andra beteendet.

    Jag vill vuxenvärlden ska hålla sig helt neutral och låta barnen välja själv.

    Hur illa det är är beroende på hur ”bokstavstroende” feminist genuspedagogen eller ”genusmedvetne förskolläraren” som person är. Ju hårdare troende ju mer illa är det att släppa såna individer nära våra barn. Därför är jag motståndare till genuspedagogik i förskolan.

  27. AV skriver:

    Ninni: Känner så väl igen detta hos min dotter. Hennes mamma har varit aktiv i en kraftsport och är om inte pojkflicka, så inte så pimpinett. Finns ju en ”ärftlig” del här med mamman som producerar mer testosteron. Har du kunnat spåra det till din mamma? Skulle gissa att hon inte precis var försiktig av sig.

    Nåväl, vi gick på öppen förskola med henne. Så fort hon lärde sig krypa kravlade hon helt orädd in i en stor gymnastiksal med tjoande ungar. Givetvis inget jag hindrade henne i, men inget hon blev speciellt uppmuntrad till heller. Det var hennes inre personlighet som styrde henne in där och en tillåtande miljö som fick henne att fortsätta. Det är inte miljön som får en att ta de första stegen.

    I förskolan sedan var hon den enda tjejen som lekte med pojkarna på 4-5 år. Då var hon minst två år yngre. Givetvis hade hon också sin rosa prinsessperiod, med tiaror och fjärilsvingar, men det var ganska snabbt övergående.

    Jag har försökt att visa mina barn mycket och låta dem få många erfarenheter. Både manliga och kvinnliga verksamheter. Jag är inte ett dugg förvånad att av hela denna buffé valde hon dykning. En helt egen grej i den ”pojkiga” änden av skalan. Jag tog henne givetvis till mässan men det var hon som tände till i dykavdelningen, hon som tog reda på att man kunde provdyka och aktivt frågade efter om hon fick och hon som tog beslutet att detta skulle bli hennes framtida yrke. Som förälder får man givetvis ställa sig frågan, varför hon valde just detta och tar reda på regler för att arbeta som tungdykare och inte tände lika mycket på de mer ”kvinnliga” valen som samhället med sina osynliga strukturer borde styrt in henne på. Det är ju inte så att valen inte funnits eller att hon fått bannor om hon velat leka ”tjejlekar”. Och hon har inte utsatts för ett uns av genuspedagogik med ”hen” och omvända barnböcker. Bara en öppen värld med få fördomsfulla gränser.

    Visst kan man diskutera hur tidiga miljöpåverkningar skulle påverkat henne. Jag lekte ”gömma nappen” med henne, för att stimulera uppmärksamhet och nytänkande. Men det är en tvåvägskommunikation. Om hon varit totalt ointresserad istället för strålande glad hade vi inte fortsatt. Och i slutänden hamnar vi i diskussionen om det blanka pappret där vi vuxna skriver allt, eller en självständig individ med egen penna, men där vissa ord redan är skrivna. Där vi vuxna kan ge inspiration och feed back, men barnet själv får skriva sin levnadsbok utifrån de förutsättningar den fått. Vi kan diskutera hur många ord som finns skrivna från början, men att helt förneka ordens existens skapar en konstig osammanhängande historia,

  28. Onkel Kostja skriver:

    Det är alltid trevligt när de som bestämmer ska diktera hur pöbeln talar. Påminner om en bok vars titel är ett årtal.

  29. Mariel skriver:

    @Per Hagman:

    ”? — Och varfør skall jag nu liknas med en kønløs varelse?”

    Det var du som ville att allt skulle BYTAS UT mot hen. För det första är det inte Per Hagman som syftas, det är bara en person som heter Per. Så det är inte du. Och för det andra så är inte Per könslös.

    ”?—- Och varfør ej kalla Per før Lisa i stællet før Per.”

    Per blev döpt till Per.

    ”? —- Mariel …varfør har ej du bytt till ett kønsløst namn i stæøllet før ..Mariel som exempelvis —-XYZ ………………”

    För att jag gärna vill ha ett namn som också visar vilket kön jag har. + att jag blev tilldelat namnet som barn.

    ”Mariel berætta hur du uppfattar ….Hen xyc har alldrig varit gravid.”

    Förstår inte frågan.

    Men läs gärna igen vad jag skrev under berättelsen. Jag skrev ju faktiskt vad jag hade föredragit. Anledningen till att ALLA blev ”hen” är för att du efterfrågade just det. Inte jag.

  30. Mia. skriver:

    Mariel

    ”Jag personligen hade sagt han om Per, och hen om varelsen, och hon om Lisa.”

    Personligen hade jag isf hellre sagt ‘den’ om Kim (en människa med oklart kön) än varelsen (?). Alltså ‘..och hen om den’. Men naturligtvis allra helst ‘…och hen om Kim’. Fö kan jag inte förstå poängen med att hen gick omkring naken i skogen…? ;)

  31. Janne skriver:

    Man kan välja att uppfatta ordet hen som ännu ett exempel på feministiskt stolleri, eller som ett fiffigt tillägg till det svenska språket. I vilket fall som helst så är det finska språket ett tydligt exempel på att ordet fungerar i praktiken. I finskan finns varken han eller hon, utan endast det könsneutrala hän. Om ett språk absolut behöver ett han och ett hon för att fungera, så skulle naturligtvis även finskan haft det.

    Jag behärskar det finska språket flytande, och har aldrig reflekterat över att han och hon inte finns. Man avslöjar enkelt en persons kön med hjälp av andra ord, ifall det är nödvändigt. Men man kan även lekfullt skriva en hel roman utan att avslöja huvudpersonens kön! Det ger väl ändå en extra dimension till språket, eller hur?

    Se ordet hen som en möjlighet istället, fritt att användas av den som vill. We have to choose our battles wisely!

  32. Mariel skriver:

    Mia.

    ja, precis det är en människa ingen varelse haha. Så där det står varelse ska det stå människa :-) försökte väl typ göra det hela mystiskt tror jag…

    OK, … senare i berättelsen säger dock Kim att hen vill bli omtalad som hen, och inte den ;-) så därför kommer jag nog hellre säga ”hen” istället för ”den”.

    Men det gäller ju just Kim. Det finns kanske andra som hellre vill bli omtalade som ”den” än ”hen”, det får man ju respektera också (åtminstone jag gör).

    Och varför hen gick naken var för att det var så varmt och hen hade inga hämningar… men det blev lite mycket barr och sånt som kom inpå huden..

  33. Mariel skriver:

    @Janne håller med dig!

  34. AV skriver:

    Janne, visst ger ”hen” extra dimensioner till språket och hade det varit ett ord som naturligt framkommit i språket hade det inte varit ett problem. Helt ok att skriva en roman där man kanske aldrig får reda på mördarens kön.

    Men detta ord är en politisk konstruktion som påförs uppifrån. Och den används för att förneka barn en könsidentitet, vilket de förväxlar med könsroll. Könsidentiteten är jätteviktig för förskolebarn, när de upptäcker sitt jag. Det är på intet sätt en motsats till en vidare könsroll.

  35. Jo skriver:

    Angående om det egentligen har någon betydelse vilka ord vi använder. Fråga vilken kompetent marknadsförare, politiker, pedagog eller psykoterapeut som helst. Även ganska små nyanser i ordval kan ibland hos mottagaren (och avsändaren) ha rätt stora effekter på vilka associationsbanor som går igång, vilka känslor som väcks och vilka beteenden som blir resultatet. De flesta människor som har åtminstone normal social kompetens tar hänsyn till det här mest hela tiden, även om man kanske inte tänker så mycket på det på ett medvetet plan.

    I samhället i genomsnitt har vi rätt tydliga nomer för hur pojkar/män och flickor/kvinnor bör vara. Det rätt ologiska men utbredda användandet av ordet okvinnlig om vissa kvinnor och omanlig om vissa män visar tydligt på detta. All könskodad språkanvändning stärker i varierande grad associationerna till dessa normer. Att associationerna ofta inte är tydligt medvetna hindrar inte att de påverkar hur vi reagerar känslomässigt och beter oss. (Principen gäller naturligtvis inte bara genusfrågor, utan det mesta här i livet.) Att använda syster/bror i stället för syskon kickar (statistiskt sett) igång mer avgränsande associationsbanor och beteenden.

    Själv skulle jag trivas bättre om hen och syskon vore standard (det råder faktiskt delade meningar bland hen-förespråkare om hur man vill att ordet ska användas), och han/hon och bror/syster komplement. Men jag har ingen lust att försöka tvinga någon till det, varken barn eller vuxna. Jag tror inte heller att just de här ordvalen har någon jättebetydelse för jämställdhetsfrågan, det går nog att vara jämställd med orden bror/syster och han/hon också. Däremot är förändringar av vad vi (statistiskt sett) menar med manligt och kvinnligt nödvändiga om vi ska ha en bra jämställdhet. Så länge en massa människor (kanske rentav en majoritet?) går omkring och känner att de inte riktigt klarar av att uppfylla de sociala kvalifikationskraven för att tillhöra det kön de tillhör är något fel.

    Om det inte vore för de (statistiskt sett) begränsande och styrande bibetydelserna av begreppen han och hon vore nog önskan att använda hen begränsad till en del abstrakta situationer där man faktiskt inte pratar om en konkret person.

  36. Jo skriver:

    Janne:

    ”I finskan finns varken han eller hon, utan endast det könsneutrala hän.”

    Och det vet ju alla, att finska män sedan urminnes tider är avkönade offer för radikalfeminismen … ;)

  37. Kim skriver:

    Jag förstår inte riktigt vari den oönskade ”värderingen” ligger. Är det i ”lilla” eller ”syster”?

    Verkar precis lika fånigt hur jag än vrider och vänder på det. Hur resonerar man egentligen om man ser ordet ”lillasyster” som något negativt, eller förknippat med negativa värderingar? Är det inte ens *egna* värderingar man borde ta sig en funderare över då?

  38. Mariel skriver:

    Kim: det är könandet alltså mer ”syster”. De skriver hellre syskon då för att syskonet i första hand är ett syskon, och inte ett kön.

  39. NinniTokan skriver:

    Finns ju en “ärftlig” del här med mamman som producerar mer testosteron. Har du kunnat spåra det till din mamma? Skulle gissa att hon inte precis var försiktig av sig.
    Jag ser likheter mellan mig och mamma, ja.
    Samtidigt har jag två äldre systrar som är födda med de där rosa änglavingarna som jag saknar.

    Jag blir så glad när jag hör om din dotter! Heder åt dig som hanterar henne så!

    Mina föräldrar(födda sent 40-tal) var bra, det var generationer som var äldre än dom som var ett problem för mig. Det förtryck den generationen utgjorde, gjorde att jag försökte flyga trots jag saknade vingar.. det gick ju…. hmm, sådär?.. och när jag väl störtade så var det med en ”farbro blå” på var sida jag vallades hem till mamma och pappa.

    Jag var inte straffmyndig, det var småsaker, typ ”pojkstreck” och jag hade(har) fantastiska och stöttande föräldrar. Men jag menar att det var en konsekvens av att ”pojken i mig” skulle hållas tillbaka/förtryckas. Därav mitt inlägg ”uppfostran till kriminalitet”. Vi måste lära oss hantera och uppskatta pojkaktigt beteende (oavsett individens kön).

    Vad gör nutidsfeminismen? Motsatsen!
    Och priset vi alla kommer få betala för detta skrämmer mig.

  40. Jo skriver:

    Sen är det också så att varje gång man använder ett könskodat begrepp ökar man fokus på skillnader, och när man använder könsneutrala begrepp minskar man (relativt sett) fokus på skillnader. Alla människor har ju en jättebunt olika egenskaper och erfarenheter. Och i varje mellanmänskligt möte finns både en massa saker man har gemensamt och en massa saker där man är olika. Om man fokuserar på likheter eller skillnader har rätt stor betydelse för hur relationen utvecklas. Bra relationsbyggande bygger på att man fokuserar tillräckligt mycket på likheter, på vad man har gemensamt. I bl.a. koreanskan är fokus på skillnader i social rangordning inbyggt i grammatiken, man måste ta ställning till vilken social position man har i förhållande till den man pratar med eller om för att ens kunna uttrycka sig språkligt korrekt. Naturligtvis har det här betydelse för hur folk beter sig mot varandra. Att som kultur hela tiden könskoda, dvs påminna om skillnader, i sin språkanvändning påverkar hur vi relaterar till varandra.

    Lite fånigt exempel. Tänk om vi hade inbyggt i vårt språk att man alltid, obligatoriskt, skulle ange längden på den man pratade om. Korthen, långhen, och mellanhen. Nån som tror att det inte skulle påverka hur vi tänker och förhåller oss till varandra? T.ex. en tendens att korthennar och långhennar mer umgås med sin egen sort, och mindre med varandra? Att längd skulle bli en mer central del av identiteten? Och att relativa för- och nackdelar med att vara kort eller lång skulle diskuteras mera, och rentav bli en viss grogrund för motsättningar och konflikt mellan korta och långa? Jag har ingen uppfattning om hur stor effekten skulle vara. Men att den skulle finnas där, och ha betydelse i människors liv, är jag helt övertygad om.

  41. Jo skriver:

    … så det är faktiskt, aaaaaningen långsökt, möjligt att vi har så stora problem med radikalfeminister för att vi har ett språk som betonar könsskillnader, och indirekt också könsmotsättningar. Annars hade vi kanske snarare haft problem med radikalkortister och/eller radikallångister. Längdrollen som social konstruktion. Långiarkat och kortiarkat. Ja, vad fan. :)

  42. Jo skriver:

    Janne:

    Har du någon uppfattning om hur det ser ut med radikalfeministernas antal och inflytande i finland?

  43. Kim skriver:

    Språk har en tendens att naturligt förenklas (se bara vart fornsvenskans kasus tog vägen) för att tillgodose skiftande behov, så om t.ex. ”hen” med flera fyller en användbar funktion som många eftersökt så kommer det säkert bli en del av språket så småningom. Dock är jag lite tveksam, en så stor ändring som ett nytt pronomen borde redan dykt upp för länge sedan om det fanns ett tillräckligt behov (hittills har ”den” och liknande omskrivelser verkat tillräckligt bra för att komma runt problemet med könsneutralitet), och om det är fråga om en förenkling (ersätta han och hon) tror jag inte folkstödet finns ännu.

    Jag köper argumentet om att inte onödigt påtala skillnader rakt av, precis som Jo säger skulle det vara fånigt och krångligt om vi obligatoriskt hängde på en massa extra information om subjektet/objektet. Däremot tror jag inte kön låter sig ignoreras lika enkelt som till exempel längd när det gäller personers identiteter, även om vi inför nyare neutrala begrepp för att slippa säga personers kön. Vuxna personer är såklart fria att kalla både sig själva och andra med vilka pronomen de vill.

    Vad jag anser att det här handlar om är istället att *tabubelägga* könskodade ord, särskilt för barn, med den välmenande anledningen att man inte vill uttrycka eller inpränta förutbestämda fördomar om någons identitet. Det må låta fint, men jag tror man är ute på väldigt tunn is — språk har som Jo säger ett starkt inflytande på hur vi tänker om saker, och hur går det när barn och ungdomar under hela uppväxten får lära sig att kön (och därmed könsidentitet) är tabu, något *fult*?

    Jag tror att det är betydligt viktigare att lära barn vikten av valfrihet och rätten att vara som man själv vill, även när det avviker från vad andra tycker och tänker (och därmed också stötta när barnet ger uttryck för sina val, även om de inte är som man själv önskat), än att panikartat försöka tvätta bort alla spår av könsroller som de kanske kan ta intryck av under uppväxten.

    Nuvarande genushysteri inom barnuppfostran börjar kännas som snudd på religiös dogma, där barnen minsann ska formas, inte av könsroller utan av *avsaknaden* av dessa. Hur kan folk vara så säkra på att detta är av godo? Inte ens om man anser att könsroller helt och hållet kommer utifrån (och därmed helt undviker frågeställningen huruvida sån här genuspedagogik stigmatiserar barns egna medfödda könsidentiteter) kan jag förena detta med respekt för individers fria vilja.

  44. Jo skriver:

    Pelle:

    Nu har jag faktiskt läst artikeln också. Även om det är otydligt formulerat, så tolkar jag det som att det är personalen som skriver ett grattiskort till det barn som fått ett syskon. Varför ska inte personalen få använda ett fullt korrekt ord? Det lilla nya barnet är faktiskt inte mera lillasyster än det är syskon. Det står ingenstans i artikeln att de försöker motverka att barnet själv använder ordet lillasyster, det mesta av artikeln verkar väl snarare andas att deras huvudlinje är att erbjuda rejäl bredd på alternativen och låta barnen välja själva.

    Enligt min erfarenhet varierar det rätt rejält hur brydda eller obrydda i könsskillnader små barn är, inte bara beroende på ålder, utan även beroende på individ. Och att då bara ha tillgång till könskodade begrepp begränsar faktiskt barnens möjligheter att uppleva och beskriva världen på det sätt som passar var och en bäst.

  45. Jo skriver:

    Kim:

    Håller med i det mesta. Att ersätta gamla (och dessutom ganska försvagade) tvång och tabun med nya leder sällan framåt.

    Men behovet av hen kan kanske ha andra grunder också. Internet, där man rätt ofta fakiskt inte säkert vet könet på den man pratar med eller om. Ett snabbare samhälle med fler ytliga kontakter ökar nackdelarna med att använda stereotypa etiketter på personer, eftersom man har mindre kunskap om just den individen att balansera upp stereotypen med. Kulturella förändringar i vad det i praktiken innebär att vara man och kvinna som medfört att den distinktionens betydelsebärande funktion försvagats, både därför att betydelseinnehållet ofta är delvis förlegat, och för att det blivit mycket mindre skillnad mellan män och kvinnor på ett antal områden. Samhället har också totalt sett blivit mindre praktiskt-konkret och mer teoretiskt-abstrakt, och i abstrakta beskrivningar av världen är behovet större av ett könsneutralt pronomen.

    På ett antal sätt, på ganska kort tid kulturellt sett, har alltså användbarheten av hen ökat och användbarheten av hon/han minskat.

  46. Mörker skriver:

    Med tanke på alla engelska låneord i svenskan så är ”hen” ett ord med visst bagage, om man säger så. Att vara eller bete sig som en höna är inte direkt något positivt, och ett hen party (möhippa) är ju ofta en ganska hysterisk tillställning. Om Maria Sveland och Co. vill bli kallade för ”hen” så visst…

    Men vi har ju redan ett könsneutralt pronomen med kommunistiska konotationer i svenskan: smurf

  47. Patrik N skriver:

    @Jo

    Jag tycker inte att förståelsen av normer hos dessa genus-tekniker verkar finnas på det sätt som påstås.

    För om man är beredd att införa ett storskaligt socialt ingenjörsprojekt där man ägnar mängder med skattemedel på att påverka barn så kraftigt så anser man sig väl veta EXAKT vad man håller på med?

    Jag tycker att det konstigt att man tror sig ha en förståelse av hur människor kan förändras och tycker också att det verkar väldigt naivt.
    Eller så är det bara en stor brist på ödmjukhet?

    Jag tror det handlar om den återkommande omogna attraktionen till snabba överförenklade lösningar på komplexa problem.

Google