Förtydligande om våld och manlighet

28 mars 2012, av Pelle Billing

Häromdagen släpptes den första delen i Jämställdhetspodden. Diskussionen kom att handla om mansrollen och våld.

I videon säger jag att jag aldrig känt någon förväntan på mig att bruka våld. Och det stämmer, i den kontext som det ofta pratas om manlighet och våld i dagens samhälle. Men för att vara riktigt tydlig:

  • Visst finns det fortfarande budskap till män som handlar om våld. Men det är att en riktig man ska kunna slåss för en god sak. Han ska kunna försvara sitt land, sin kvinna, sina barn, sig själv…
  • Som man får jag verkligen inga budskap att jag ska slå kvinnor, eller att jag ska slå folk på måfå när jag är ute på stan. Finns sådana budskap har de gått mig helt förbi.

Filmer kan vara bra indikatorer på vilken idealbild vi har av en viss typ av människa. Och en man som vi ska heja på i en film, slår definitivt inte kvinnor eller barn. Inte heller startar han slagsmål på måfå. Däremot försvarar han gärna kvinnor och barn, och om plikten kallar slåss han för sitt land.

Således är det oerhört viktigt att vara specifik om man vill tala om manlighet och våld i samma andetag. Till och med i fängelser tar man avstånd från våldtäktsmän och barnmisshandlare – och fängelser får väl sägas innehålla samhällets mest primitiva former av manlighet (gängmedlemmar och dylikt). Detta faktum kan vara viktigt att komma ihåg för de instanser i samhället som vill göra en diffus koppling mellan män och våld.

Tips: Hannah utvecklar också sitt resonemang om män och våld i sitt blogginlägg om podden. Uppenbarligen kände vi båda behov av att förtydliga.

Etiketter:  

68 kommentarer på “Förtydligande om våld och manlighet”

  1. [...] Billing skriver bra om våld och manlighet. Share this:FacebookTwitterLike this:GillaBli först att gilla denna post. Postat i Genus, [...]

  2. Harald Korneliussen skriver:

    Forventningen om at menn skal være villige og i stand til å bruke vold til forsvar av kvinner, barn, land osv. henger sammen med den ikke-aksepterte volden (mot fremmede på byen, osv.)

    Jeg tror nok at hadde det vært kjønnsbalanse på forventningen til førstnevnte, hadde det vært bra kjønnsbalanse på sistnevnte også.

    Forventningen er også interessant, fordi den er ett av de områdene det faktisk finnes utvetydig juridisk diskriminering av menn. Det tyder på at det er snakk om en svært sterk forventning.

    Jeg fikk aller nådigst slippe våpentrening i henhold til den norske militærnekterloven, men jeg måtte fortsatt sette utdanning og andre fremtidsplaner på vent et år.

  3. Access skriver:

    Som jag uppfattar det finns det lätt (!) antydan i uppfostran av män att försvara sig själv och sina nära&kära – med våld om så behövs. I filmer används dock ofta detta som ett tema. Men det finns också en uppfostran till att tåla förolämpningar och vända ryggen till, istället för kitslighet och överreaktion.

    Någon annan koppling mellan manlighet och våld kan jag inte se.

  4. Bashflak skriver:

    Bland de som brukar våld mot andra på stan, finns en kraftig överrepresentation av pojkar som vuxit upp utan manliga förebilder. Att göra Breivik-referenser är ju populärt nuförtiden, så han kan ju nämnas som ett välkänt exempel.

    De slåss för att de inte lärt sig hur en vuxen man förväntas bete sig. De har ju bara träffat kvinnor under hela sin uppväxt – i hemmet, på dagis, i skolan.

  5. Rune skriver:

    ”Som man får jag verkligen inga budskap att jag ska slå kvinnor, eller att jag ska slå folk på måfå när jag är ute på stan. Finns sådana budskap har de gått mig helt förbi.”

    Tvärtemot vill jag säga. Under hela min uppväxt fick jag höra att killar slår inte tjejer – oavsett om dom slår först – utifrån den biologiska skillnaden mellan oss. Med två äldre systrar var inte det alltid lika lätt, man åkte på spö då och då…..

  6. Mariel Asklund skriver:

    Jag måste säga att det finns någonting som skrämt upp mig när det gäller män… Och våld. Varifrån det kommer vet jag inte? Kanske att min mamma sa att man skulle akta sig för fula gubbar och våldtäktsmän osv. men jag e inte säker på att det bara är det.

    Förra veckan var jag på en photoshoot. Innan jag gick dit var jag lite nervös. För att det var en gammal jobbarkompis jag inte träffat på jättelänge. Han är en man, över 25 åtminstone, och rätt lång. Vi skulle vara i hans lägenhet som var i källarnivå i ett hus. Jag var lite rädd för att han skulle slå ihjäl mig, eller döda mig…

    och det var en rädsla jag INTE skulle haft om det var en kvinna! Det är jag helt övertygad om.

  7. Lasse skriver:

    Tycker man även skall väga in ordet ”aggressivitet” i sammanhanget. För något år sedan diskuterade vi ovanstående hos PS och det dök upp en undersökning som visade att kvinnor var mer aggressiva än män. Tyvärr är det ett hästjobb att hitta på den där undersökningen men jag tror personligen att det ligger någonting i påståendet.

  8. per hagman skriver:

    @Lasse:

    Ær ; utan att kænna till utredningen du refererar till , benægen att hålla med dig Lasse.

    Jag har arbetat i många organisationer med ensidiga inslag av mænn resp kvinnor.

    Min erfarenhet från ”kvinnliga” organisationer ær att det øverallt finns anslag / dokument vilka anger hur individen førvæntas upptræda ,som exempel….På denna arbetsplats Ser vi varandra Lyssnar vi på varandra Låter jag mina arbetskamrater prata till punkt etc etc etc.

    Alltså . sjælvklarheter før att sakligt konstruktivt upptrædande.

    Hur kommer sig det att dessa anslag finns just i kvinnliga organisationer?

    Øver allt !

    Per Hagman

  9. Harald Korneliussen skriver:

    Mariel,

    Den frykten skal man ikke underslå. Heller ikke at det finnes mange voldelige menn.

    Men man må hele tiden spørre seg selv ting som ”hvor legitim er denne frykten?” og ”kan jeg kreve at den vanlige, uskyldige mann skal endre sin adferd for å virke mindre skummel for meg?”. Det blir akkurat som med frykt for innvandrere, muslimer osv. Selv om man kan være redd, og frykten kan endog ha sin basis i forståelige ting, må en vokte seg vel for å dømme eller diskriminere gruppen som helhet.

  10. Gunnar (D.U.) skriver:

    @Lasse:
    ”[...] det dök upp en undersökning som visade att kvinnor var mer aggressiva än män.”

    Det är i alla fall min erfarenhet från livet som nu 50+ man att det är så!
    Har stött på många(!) fler aggressiva kvinnor / tjejer än män / killar!
    Både på jobbet och i övriga livet…

    Men ibland omskrivs det väl till ”bitch”, ”framåt”, ”stark” eller andra ord, när det gäller kvinnor / tjejer… så att man kan bevara det ursprungliga orden för att stämpla på män ;-)

  11. NinniTokan skriver:

    @Mariel Asklund:

    Jag måste säga att det finns någonting som skrämt upp mig när det gäller män… Och våld. Varifrån det kommer vet jag inte? Kanske att min mamma sa att man skulle akta sig för fula gubbar och våldtäktsmän osv. men jag e inte säker på att det bara är det.

    Jag menar att det är en kombination av tre faktorer, biologiskt 1, biologiskt 2 och social påverkan.

    Biologiskt 1:
    Kvinnor är den begränsande faktorn för fortplantning. Den kvinna som var rädd är försiktigare än den orädda. Evolutionsmässigt gynnades ”rädd” framför ”orädd”.

    Biologiskt 2:
    Jag är 1,60 lång(eller heter det kort?;) ). Jag är naturligt ganska späd. Det gör att män är jättestora och jättestarka jämfört med mig. Jag vet ju att jag är chanslös i en våldssituation mot en man. Den rädslan tror jag män upplever inför markant större män också.
    Men medvetenheten om att män sällan använder våld mot kvinnor omvandlar ju den rädslan, iaf för mig, till att bli lite som rädslan i en bergodalbana, skräckblandad förtjusning, typ.
    (Vilket är samma som är Harald Korneliussen inne på: ”Men man må hele tiden spørre seg selv ting som “hvor legitim er denne frykten?” og “kan jeg kreve at den vanlige, uskyldige mann skal endre sin adferd for å virke mindre skummel for meg?”. ”)

    Socialt: Vi uppfostras med förmaningar precis som du säger.

  12. leifer skriver:

    Pelle Billing

    Två frågor

    1. Varför ska ”vi” hela tiden diskutera mansrollen, god manlig förebild etc? Jag tycker det blir ändå på feminismens villkor vi gör alla problemformuleringar då. Varför inte då även tala om goda kvinnliga förebilder m.m. Men då blir det väl genast så att folk reagerar på att man ska ha massa förhållningsregler för kvinnor. Jag har pratat om det förut, varför detta eviga och kritiska navelskådande på män. Feminsmen gör det, nu även den nya jämställdhetsrörelsen.

    2. Varför detta fokus på förövare? Om vi istället flyttar fokus och ser på offer, så ser vi ju t.ex. att män i större utsträckning utsätts för våld. Och det är ju även så då att feminismen bagatelliserar när män utsätts för våld (från andra män), samtidigt som ett kollektivt könsansvar läggs på män. Man missar då också alla gånger kvinnor på olika sätt är förövare.

    Jag efterfrågar nu att du gör en ny video om kvinnor och goda kvinnliga förebilder. Skulle vara intressant och jag misstänker att många kvinnor som ser det kommer bli arga för att man diskuterar hur kvinnor bör vara. Istället menas det ju då att kvinnor får göra som dom vill och behöver häller inte ta ansvar för vad dom gör (synen att samhället ska skydda kvinnor som ev gör ”dåliga” beslut).

  13. Jack skriver:

    Mariel,

    ”Jag var lite rädd för att han skulle slå ihjäl mig, eller döda mig…och det var en rädsla jag INTE skulle haft om det var en kvinna! Det är jag helt övertygad om.”

    Intressant!

    Du var nog inte ensam om att historien om den onda mördarmannen dök upp i huvudet. Ni lever i samma kultur och har blivit matade med samma historier.

    Du kände rädsla inför historien som poppade upp inuti dig medan han kanske kände kände sig ytterst obekväm inför samma historia som poppade upp i honom.

    Det är inte bara kulturellt dock! Kulturen/samhället har förstärkt din rädsla och hans känsla av obekvämhet. Genom att mata oss med denna svartvita och därmed starka bild.

    Grunden till din rädsla kan dock ha varit fysisk (kraftmässig) och biologisk (mer reproduktionsbegränsning hos kvinnan) utifall han inte var mindre eller svagare än dig eller om du inte hade mer vapen på dig (vanligare att kvinnor bär vapen, ex pepparspray, samt använder tillhyggen). Grunden till din rädsla kan också ha varit en vilja att bruka våld mot honom då nästan allt våld mot kvinnor börjar med att mannen slår tillbaka, samt män är de mänskliga varelser som utsätts för allra, allra mest våld.

    I detta fall så _visste_ du dock helt enkelt inte (förutom möjligtvis att du själv inte tänkt initiera våld ) och det finns därmed en biologisk grund för att känna rädsla i detta scenario.

    Intressant är att han till stor del hade samma anledning att vara rädd för att du skulle skjuta eller hugga ihjäl honom eller falskeligen beskylla för våld eller dylikt. Han kunde ju inte veta, men den fysiska storleken gav kanske en falsk trygghet samtidigt som samhället inte förstärkt hans rädsla för dig eller ett feminstiserat, kriminellt och repressivt polis och rättsväsen. Istället hade samhället matat den svartvita skräckbilden om den onda mannen och den goda kvinnan, läskig för dig och ytterst obekväm för honom.

  14. Gonzo skriver:

    Domaren: ”Örfilen var högst begriplig”
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14594402.ab

    En örfil är också misshandel, men jag undrar hur reaktionerna blivit om situationen varit omvänd.
    En man som anmäler att han fått en örfil av sin kvinna. Skulle domstolen ta lika hårt på det som om det var en kvinna och hade justitieombudsmannen gått ut och kritiserat en rådsman som ansett att

    ”. I skenet av hennes beteende är det högst begripligt att X blev kränkt, arg, förtvivlad samt såsom en impulsreaktion utdelade örfilen”, ”

  15. AV skriver:

    @Mariel Asklund: Rädsla, respekt, försiktighet har goda biologiska orsaker. De som inte haft dessa för reella faror har inte överlevt så bra. Tyvärr slår de ofta över i överdriven rädsla, ångest mot påhittade eller överdrivna faror. Det kan gå och bli en fobi. Då är det inte bra längre.
    Om man ständigt matas med intryck att något är farligt kan sådana överdrifter ske. I USA matar nyhetsmedierna ut brottsnyheter om ”en svart man”. Ja de är överrepresenterade i brottsstatistiken, men detta ständiga i nyhetsflödet gör att folk blir rädda för alla svarta män, vilket är en överdriven reaktion. I Sverige är man så rädd för denna reaktion att man går åt andra hållet och inte pratar om etnicitet och brott alls. Istället matas vi ständigt med farliga män.

    Överdriven rädsla kan också komma av en obehaglig händelse i barndomen. Otäcka skräckhistorier eller att någon vuxen drog bort barnet från vattnet i panik.

    Varje gång man känner rädsla bör man fundera på om det är en reell grund.

  16. Lasse skriver:

    @Leifer skriver

    ”Varför ska “vi” hela tiden diskutera mansrollen, god manlig förebild etc? Jag tycker det blir ändå på feminismens villkor vi gör alla problemformuleringar då.”

    Word !

    Har även jag påpekat ovanstående. Tycker det är dags att vi problematiserar feminism och vissa kvinnofrågor som har anknytning till mansfrågor.

  17. Gonzo skriver:

    Mariel Asklund

    ”och det var en rädsla jag INTE skulle haft om det var en kvinna! Det är jag helt övertygad om”

    Då kan du föreställa dig den rädsla som vi män känner eller borde känna.
    Det är ändå män som utsätts för dom flesta våldsbrott.

  18. Jo skriver:

    Mariel:

    Det är faktiskt inte omöjligt att den i så många sammanhang upprepade frasen ”mäns våld mot kvinnor” står för en del av det där. Varje gång man hör eller läser den får man åtminstone en vag bild av en diffus man som brukar våld mot en diffus kvinna. Ständig upprepning gör att den bilden får styrka, och att det är så diffust gör det lätt att associera bilden till alla möjliga situationer. Jag tror inte alls att det är hela förklaringen, men det skulle förvåna mig om det inte bidrar.

    Skulle inte heller förvåna mig om den ”bilden”, näst efter TV-deckare, är en av de i media vanligast förkommande bilderna av just mäns våld mot kvinnor.

    Och det är inte omöjligt att en bidragande orsak (förutom det kollektiva skuldbeläggandet) till att så många av oss män reagerar så starkt negativt på just den frasen är att det framkallar en bild av något som är så fruktansvärt fel. Hade vi sett det i verkliga livet* hade vi förmodligen blivit jättearga och gjort vad vi kunnat för att stoppa det.

    *Förutsatt att kvinnan är i underläge (ingår ju underförstått i själva frasen). Så är ju inte alltid fallet, det kan ju även t.ex. vara frågan om ”jämställt” ömsesidigt våld eller självförsvarsvåld mot en agressivare och fysiskt starkare kvinna som slår mannen. Då är det ju snarare ”gå in och bryta” eller (om det skulle bli nödvändigt) rentav med våld försvara mannen mot kvinnan man ska göra.

    Det är knappast helt utan verklighetsbakgrund att Lilla Fridolf så länge var en så populär serie.
    http://shop.textalk.se/se/article.php?id=3680&art=3054558

  19. Gonzo skriver:

    Det finns tre sorters män.

    1. Dom som inte använder våld

    2. Dom som använder våld mot kvinnor

    3. Dom som använder våld mot män och som aldrig skulle slå en kvinna och använder gärna detta som en ursäkt mot sitt eget beteende.

    Jag tycker inte att det är någon skillnad mellan grupp 2 och 3. Våld är våld oavsett vem man ger sig på. Det finns inga ursäkter.

  20. Rune skriver:

    @Mariel & Ninnitokan:

    Det här med den sociala inpräntade rädslan är fruktansvärd frustrerande. I mina yngre år (nej jag är inte så fruktansvärd gammal, men går av olika skäl inte ut på stan så ofta) kända man sig nästan som en förbrytare när man hamnade bakom en tjej på väg hem från krogen en kväll/natt. Man såg hur osäker/rädd tjejen blev att jag gick bakom. Man vill ju bara säga ‘ta det lugnt, jag är snäll!” men det hade väl gett fel signal också :)

  21. Statistikern skriver:

    Till Mariel:

    Alla undersökningar visar att kvinnor är räddare än män för att gå hem ensamma på kvällen när det skymmer, samtidigt som det egentligen är män som borde vara räddast. Rent statistiskt är sannolikheten betydligt större för att en man ska bli misshandlad än att en kvinna ska bli överfallsvåldtagen.

    Med andra ord är nog kvinnor i genomsnitt mer omotiverat ängsliga medan män kanske borde vara lite mer ängsliga än de är i praktiken. Vad det beror på kan man ju fundera över, men en del förslag har redan avhandlats tidigare i kommentarerna.

  22. Torstensson skriver:

    Leifer

    Bra inlägg. När det gäller mäns våld mot män så är det inte sällan att det handlar om en ridderlig man som ska försvara en kvinnas heder mot en annan man. Verkligt exempel. En man är skyldig en kvinna pengar eftersom han har ett spelmissbruk. Kvinnan kontaktar en annan bekant man och ber honom misshandla mannen som har spelmissbruk.

    I BRÅ kommer detta rubricerar som att en man utförde misshandeln, vilket är helt korrekt, men man missar vem som planerade det, man missade att den ridderlige mannen gjorde detta för att den sexuella belöningen från sagda kvinna var lockande nog att göra det.

    Ninni och Mariel.

    Mycket intressanta inlägg, och era redogörelser för hur kvinnor känner det är bra att få insyn in. Som man kan jag ge er feedback.

    När jag som man går bakom en kvinna på stadens gator är jag ofta medveten om att hon kan bli orolig över vem som går bakom henne. Det händer ganska ofta att jag innan jag är tillräckligt nära ger ifrån mig lite ljud typ en artig hostning eller något så att hon ska se att jag är ifärd med att gå förbi. Har hon då inte upptäckt mig innan händer det rätt ofta att hon hoppar till under någon millisekund.

    Även om hon ser mig på avstånd så händer det ofta att jag är medveten om att jag inte ska uppföra mig konstigt, så att hon ser att jag är OK. Dvs jag känner mig skurkaktig om hon blir rädd, att jag måste bevisa min godhet etc. Detta beteende har jag även sett hos män men oftare hos kvinnor, trots att män löper större risk att bli nerstuckna eller misshandlade. Så helt oproblematiskt är det inte att vara en laglig och trevlig man, vi anpassar också våra beteenden efter kvinnor, inte bara tvärtom.

    En annan sak som alla som går på nattklubb utomlands kan se är att det finns en otrolig mansdiskriminering in till klubbarna. 3 män som kommer till dörren utan kvinnligt sällskap blir seriöst inte insläppta om man inte ser väldigt viktig ut. 3 kvinnor utan manligt sällskap blir insläppta. Naturligtvis vill klubbägarna ha en jämn fördelning inne på nattklubben, men när det är fler kvinnor på klubben släpper man in fler kvinnor utan att blinka. Är det fler män på klubben släpper man inte in de kommande männen lika enkelt.

    Jag kräver nödvändingtvis inte att detta ska ändras, klubbägarna vet ju vad som funkar ekonomiskt, men däremot är det viktigt att säga att denna sortens kunddiskriminering finns. Snygga tjejer går dessutom ofta före i kön.

    Back to work

  23. Andre skriver:

    ”Tvärtemot vill jag säga. Under hela min uppväxt fick jag höra att killar slår inte tjejer – oavsett om dom slår först – utifrån den biologiska skillnaden mellan oss. Med två äldre systrar var inte det alltid lika lätt, man åkte på spö då och då….. ”

    Känner igen det där Rune. Fick själv en ganska neggig kvinnosyn/relation utav hela upplevelsen.

  24. Björn 2 skriver:

    Det enda våld jag på något sätt kan se ingå i någon slags ”mansroll” är osjälviskt, värnande ”försvarsvåld”.

  25. Bashflak skriver:

    Vad Leifer sa.

    Men vad är goda kvinnliga förebilder? Är det kvinnor som agerar som om de vore män? Eller är det kvinnor som känner sig bekväma och trygga i sin traditionella roll?

    I mina ögon är det en kvinna som inte är så jäkla rädd för vad andra ska tycka om henne utan gör vad hon själv känner för, oavsett om det är att bli hemmafru, dagisfröken, matematiklektor eller bilmekaniker.

  26. Gunnar (D.U.) skriver:

    @Mariel Asklund:
    Om att du kan känna dig skrämd av män:

    Förutom alla övriga svar ovan känner jag mig övertygad om att det är ett resultat från en del av (radikal)feminismens medvetna diskurs att skapa en sådan rädsla för män hos kvinnor, för det underlättare att driva igenom och vidmakthålla en mansföraktande negativ attityd mot män, vilket starkt underlättar för dessa grupperingar att få igenom alla de fördelar för kvinnor man är ute efter att bygga upp samhället kring, enligt sin politiska ideologi!

    Frasen ”Mäns våld mot kvinnor”, som vi matats med sen barnsben, har ju fått loss 100-tals miljoner årligen från samhällets skattepengar för att skapa sysselsättning inom ”Mäns våld mot kvinnor”-branschen, bara som ett exempel…
    Andra exempel är ju allt märkligare förslag till lagar kring våldtäktsbrott…
    Även den lagen inom föräldrabalken som kom 2006 som gör att en kvinna snabbt och enkelt numera kan skaffa sig ensam vårdnad om de gemensmma barnen efter en skiljsmässa, bara genom att själv dra igång en konflikt med barnens pappa…
    Etc…
    Och att då mata alla medborgare med denna bild av den onda farliga mannen har ju utgjort en sorts bas för att driva igenom sådant här, är min åsikt.
    Att hela tiden koppla ihop våld / aggressivitet / misshandel / pedofili / farlig / hotfull, etc. med ordet män / man gynnar dessa gruppers agenda för att få igenom sin politiska ideologi…

    Är ju ett kännt knep från historien, att skapa sig en gemensam hotfull fiende man samlar sig mot för att driva igenom en extrem politisk agenda…

  27. Jo skriver:

    Kvinnor är räddare, män är mer utsatta. Att kvinnor mer aktivt skolas in i att vara rädda är en faktor. En annan faktor i att män är mindre rädda tror jag är att det ingår i ”mansrollen” att bli utsatt för fysisk skada och fara, det är ju en del av det vi ”är till för”. En tredje är att vi i snitt har bättre självförtroende när det gäller att kunna försvara sig mot fysiska angrepp. Jag tror också att vi män är räddare än vi riktigt känns vid, kanske ens för oss själva, en ”riktig karl” ska ju inte vara rädd för sånt.

  28. per hagman skriver:

    @Lasse:

    Jupp enig med dig !

    Vilka kvinnsfrågor vill du problematisera ?

    Per Hagman

  29. Emma skriver:

    @ Statistikern.
    Du kan inte jämföra rädslor för två helt olika saker. Däremot kan du säkert hitta statistik på att just våldtäkt av biologiska skäl upplevs av många kvinnor som Den Rädslan, den som är värre än allt annat. Själv upplever jag inte risken för misshandel (möjligen med undantag av vissa extremvarianter) som ens i närheten lika skrämmande iaf.

  30. per hagman skriver:

    @NinniTokan:

    Mærklig kænsla du ger uttryck før nær du skriver :

    ”Jag är 1,60 lång(eller heter det kort?;) ). Jag är naturligt ganska späd. Det gör att män är jättestora och jättestarka jämfört med mig. Jag vet ju att jag är chanslös i en våldssituation mot en man. Den rädslan tror jag män upplever inför markant större män också.”

    —Om jag førstår dig rætt , så ær du rædd før mænn , vilka ær større æn dig sjælv.
    Av vilken anledning , skall du hamna i en som du skriver våldsituation med en man , bara før att han ær… større?
    Du kan ju lika gærna få spø av en liten typ… med en hammare ( exempelvis Lisa ).
    Varfør , ær du rædd før større mænn ? jag ær definitivt inte det och vill inte vara det.
    Jag undrar æven …vad …har skapat denna som du ger uttryck før …rædsla før stora mænn.

    – skræmmer du upp dig sjælv , medvetet , før att gøra tristessens vardag… mer spænnande?

    Per Hagman

  31. Jo skriver:

    Lasse, Leifer, Per Hagman:

    Jag vet inte om ni märkt det, men problematisering av feminism och kvinnofrågor är inte helt frånvarande på den här bloggen ;)

    Att jobba fram våra egna riktigt tydliga begrepp och analyser av manlighet och mansroller är oerhört värdefullt för att kunna debattera med radikalfeminster.

  32. Emma skriver:

    @ AV : Visst är överdriven rädsla ett problem. Att gå på helspänn hela tiden kan göra att man missar en verklig fara. Det bästa skyddet är annars att försöka bli ett så svårt offer som möjligt när det gäller just risken för överfall.

  33. Lasse skriver:

    @per hagman:

    ”Vilka kvinnsfrågor vill du problematisera ?”

    Finns så många men något som ligger mig varmt om hjärtat är att problematisera ”kvinnors våld mot män. Jag vill fokusera på det psykiska våldet eftersom det är ett stort svart hål idag. Ingen vill lyfta upp det till ytan eller problematisera det. Varken regering eller rättsväsende tar ovanstående på allvar.

    Sen har vi den allmänna attityden i samhället.

    Det är både coolt och häftigt när en kvinna slår en man t.e.x. Tiger Woods med attityden ”det var rätt åt honom”. Kvinnor applåderar när en kvinna slår en man på bio med attityden ”you go girl”.

    Det finns en acceptans när det gäller en mild form av psykisk misshandel mot män i dagens samhälle. Någonting som ligger långt tillbaka i tiden.

    Hoppas jag fick med allt, har halva benet utanför dörren.

  34. leifer skriver:

    Jo

    Ok ge mig då exempel på kvinnligt beteende som kritiseras/problematiseras, liksom tal om goda förebilder, dvs hur kvinnor bör vara. Jag tror du hittar noll.

    Sen att jobba fram tydliga begrepp, två saker där. Vad är målet? Liberal syn att män ska få leva som dom vill? Det andra är problemformuleringen som feminismen har om män. Att svara utifrån dessa menar jag ger fel svar, grundformuleringar som att män startar krig, män brukar våld, män begår brått kan vara felet. Dessutom missar man orsak och verkan, kvinnors ansvar och påverkan på män. Därför menar jag att vi ska diskutera båda eller strunta i det helt.

  35. Jens skriver:

    Att diskutera ”mansrollen” är väl precis det män ska göra?
    Vi har alla ett ansvar att försöka göra samhället bättre än det är och vem är bättre skickad att försöka förändra män till det bättre än andra män?
    Jag vill inte primärt få hjälp med det av kvinnor utan komma framåt, i första hand med hjälp av andra män.
    Det är väl ingen tvekan om att det finns män som åstadkommer problem, precis som det finns kvinnor som gör det. För att i görligaste mån minska de problem som vissa män åstadkommer eller i bästa fall se till att nästa generation gör det i än mindre mån, måste vi prata om det, t.ex. om vad som gör att vissa män är mer våldsamma, och hur vi gör för att det ska bli färre.
    Kvinnor har andra saker som orsakar problem och där har kvinnor kommit längre. De har diskuterat kvinnorollen länge, och fortfar att göra det. Därmed inte sagt att de kommit fram men de har öppnat för förändringar och där måste det börja.

  36. NinniTokan skriver:

    @per hagman:

    Om du inte klippt mitt i stycket där du citerade, så hade du även fått med detta:
    Men medvetenheten om att män sällan använder våld mot kvinnor omvandlar ju den rädslan, iaf för mig, till att bli lite som rädslan i en bergodalbana, skräckblandad förtjusning, typ.

    Då bör du kunna se att jag inte är rädd för män. ”Skräckblandad förtjusning” är en positiv känsla. Manlig närvaro ger mig en känsla av trygghet.

    Jag vet inte om jag misstolkar dig och ditt sätt att skriva, men jag upplever att du ofta missförstår med flit när jag skriver. Det känns därför som slöseri med min tid att svara dig, så detta är sista svaret du får av mig.
    Önskar dig allt väl! :)

  37. NinniTokan skriver:

    @Torstensson: (m. fl.)

    Vad intressant att ta saken ur ert perspektiv! Tack! :D

    Tänk va bra samhälle vi jobbar för att få tillstånd! För om den syn på män som dominerar idag ersätts med en bra och sann bild av männens könsroll/manlighet… då skulle kvinnor bli mindre rädda, tror jag.. och ni skulle bli mindre rädda att göra kvinnor rädda.

  38. Jocke skriver:

    Män som använder våld urskillningslöst har nog alltid haft låg status. Och män som använder våld mot kvinnor och barn är det lägsta av det lägsta – inte minst i andra mäns ögon.

    Därför är det så jävla stötande (ursäkta franskan) att feminister hela tiden försöker få det urskillningslösa våldet till en typiskt allmänt manlig egenskap. Det är ett av skälen till att jag aldrig kan ta feminismen på allvar.

    Män har förvisso större tendens att bruka våld än kvinnor, men i en historisk kontext har det i regel använts för att försvara den egna gruppen, barnen, kvinnorna och de gemensamma tillgångarna. Mäns förmåga att bruka våld har alltså främst varit en tillgång för den egna gruppen.

  39. per hagman skriver:

    @Jo:

    Jodå… har mærkt det.

    Saken handlade mer nu om vad Lasse signaliserade o ville samtala om , vilket Lasse nu gett svar på , næmligen …Kvinnors psykiska våld mot mænn.

    Hur frekvent ær kvinnors psykiska våld mot mænn ?
    Vilka uttryck tar det sig?
    Har någon kvinna blivit dømd før psykiskt våld ?

    Førekommer det mesta kvinnlliga psykiska våldet i hemmet , dær politiker och med føljande lagstiftning accepterar førekomsten av kvinnligt våld …som acceptabelt ?

    - Vi har ju tidigare bara næmt førekomsten av kvinnliga sociopater / psykopater eller annat kvinnligt associalt beteende.

    Jag uppfattar det ær en føljetong om kvinnliga dysfunktionella arbetsplatser , dær gærna aftonbladets krønikor anger att det ær psykopatiska mænn som orsaken till dysfunktionalitet.
    Aftonbladets troværdighet i størsta allmænnhet och i synnerhet på jæmstælldhetsområdet …ær væl bekant før de flesta.

    Finns det någon mannlig teurapeut som kan blanda sina erfarenheter o kunskaper … i blogg samtalet.

    Kvinnor anger i bland att hon ær rædd før Stora mænn ( enligt ovan ) kanske detta enkla førhållande ( hon ær inbillat mobbad av mænn ( min tolkning ) )utløser typ en ”oavsiktlig våldseskalation” i en relation.

    Samtidigt svarar Ninni tokan på tidigare stælld fråga : ”Varifrån det kommer vet jag inte?”
    ( alltså rædslan …min anm)

    Per Hagman

  40. Statistikern skriver:

    Emma:

    Tvärtom är det de två mest könsöverbryggande jämförelser som kan göras inom området. Båda typerna av överfall kan ge såväl fysiska som psykiska men under många år, ibland livslångt.

    De stora skillnaderna mellan överfallsvåldtäkt och misshandel är den sexuella biten, annars stämmer analogin väl, tycker jag. Jag har ingen avsikt att bedöma om misshandel eller överfallsvåldtäkt är ”värst”, det är en individuell upplevelse som endast varje offer kan bedöma.

    Men min egentliga poäng är att kvinnor generellt har lättare att känna obefogad rädsla medan män i stället känner obefogad trygghet.

  41. per hagman skriver:

    @NinniTokan:

    Tja Ninni … du svarar sjælv på frågan om hur man kan hantera sina rædslor…vilka sællan… ær rationella.

    Ordet var ”skræckblandad førtjusning ” som du skriver.

    Ninni …sry… att jag ej kan tillrættalægga mina tankar att passa dig.

    Per Hagman

  42. leifer skriver:

    Jens

    ”Vi har alla ett ansvar att försöka göra samhället bättre än det är och vem är bättre skickad att försöka förändra män till det bättre än andra män?”

    Det där är ganska löjligt resonemang, bl.a. för att det ju främst är kvinnor som uppfostrar pojkar till män. Du kör med könsskuld och könsskollektivet. Detta är alltså feltänkt från början.

    Det handlar också om förutsättningar i samhället. Ändrar du förutsättningar så får du annat beteende. Men du är bara inne på att män ska ändra på sig. Jag är less att läsa om att män gör fel. Och dessutom att kvinnor inte gör fel.

    Jag tycker istället ex svenska män gör enormt mycket rätt och varför då fortsätta tjata om att män gör fel, nu i en ny jämställdhetsrörelses namn. Blir ju precis samma elände som feminismen.

  43. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: Jag har inte hunnit läsa hur de andra reagerat på det här
    ”Biologiskt 2:
    Jag är 1,60 lång(eller heter det kort?;) ). Jag är naturligt ganska späd. Det gör att män är jättestora och jättestarka jämfört med mig. Jag vet ju att jag är chanslös i en våldssituation mot en man. Den rädslan tror jag män upplever inför markant större män också.
    Men medvetenheten om att män sällan använder våld mot kvinnor omvandlar ju den rädslan, iaf för mig, till att bli lite som rädslan i en bergodalbana, skräckblandad förtjusning, typ.”

    Men jag kan inte hjälpa att det gav mig lite obehagliga känslor just i dessa dagar när t o m polisen går ut och varnar tjejer för att gå ensamma i Örnsköldsvik efter att två kvinnor som var så trygga i sig själva att de vågade gå ensamma på natten – blivit gangbangade.

  44. leifer skriver:

    Jens

    Glömde, säga, svenska män är världens mest jämställda! Vad menar du dom gör som är så väldigt fel? (bortsett nu från ditt märkliga resonemang om att män har kollektivt ansvar för andra män). Är det itstället inte dags för svenska män att få höra att dom gör massor av saker rätt?

  45. NinniTokan skriver:

    @Törnrosa:

    Men att inte vara rädd står ju inte i motsats mot att vara försiktig och rädd om sig? Det finns puckon där ute, kvinnor så väl som män. Och jag anser man ska vara rädd om sig själv, kvinnor så väl som män.

    Det handlar ju om balans, eller hur?
    Jag skulle inte gå mitt i natten i stan, vi hämtar vår son när han varit ute och haft kul för att han inte ska utsätta sig för onödiga risker. Det är en gigantisk skillnad, för mig, på att vara orädd och att vara dumdristig.

    Jag tycker det är synd att inte man uppmanar män i samhället att vara mer riskmedvetna.

  46. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: Balans är precis det rätta ordet. Och jag kan inte se att de här tjejerna gjorde något fel. Men de kanske var små och inte hade en chans när flera killar bestämde sig för att inte respektera kvinnornas rätt att få gå ensamma utan att behöva bli massvåldtagna och få sin tillit till män förstörd kanske för all framtid. Plus en massa annat. Exempelvis hiv-risk. Tar flera månader av oro innan de får besked om det.
    Skräckblandad förtjusning? Tror du att tjejerna känner som du.

    Vad menar du med detta: ”Jag tycker det är synd att inte man uppmanar män i samhället att vara mer riskmedvetna.”
    Ska män bli riskmedvetna hur? Att se att det står en ensam kvinna mitt i natten. Ja j-lar så farligt.

  47. Rune skriver:

    @Ninnitokan: Män och riskmedvetande…Jag tycker det vore jättebra med en satsning för unga män/pojkar där man lär ut ett sätt att försvara sig mot att dels hamna i situationer som kan leda till att man blir misshandlad/rånad, dels fysisk försvara sig mot detta eftersom det är det som är bland det vanligaste brottet som unga personer utsätts för (om jag fattat statistiken korrekt). Motsvarande finns ju, och finansieras ofta av myndigheter, för tjejer/unga kvinnor speciellt inriktat (om jag förstått det korrekt) mot våldtäktsangrepp.

  48. Törnrosa skriver:

    Har inte tid att invänta något svar från NinniTokan. Vill bara påpeka att jag går ut ensam om natten. Med hund och utan hund.
    Har naturligtvis blivit antastad och inte haft några problem med att klara av det.
    Ett par killar har hamnat i kurran på grund av det. Fått sova ruset av sig.

    Jag är väldigt liten och späd. Och det är inte tur som gjort att jag klarat mig. Ha det bra.

  49. Mariel Asklund skriver:

    @NinniTokan: Tack till dig och alla andra som svarat mig!

    Ni har gett mig många perspektiv och förklaringar på varför jag känner som jag gör. Jag förstår också att min rädsla inte var befogad riktigt, men att det kan finnas en del förklaringar förstås.

    Jag träffade han som sagt, och bad min man hälsa på honom också, och han verkade jättetrevlig. Då gick vi ner till hans lägenhet och tog fantastiska bilder (enligt mig) och ingen blev skadad :-) Jag hade sagt det till han innan att ”har du fönster?” varpå han skrattade och frågade om jag var rädd. Jag sa lite som det var och han sa att han inte var farlig :-) (En del av han tog säkert illa upp förstås…)

    Men ja, i efterhand… kanske hade han kunnat döda mig om han velat. Kanske hade jag kunnat mörda honom om jag velat. Risker tar man ju alltid…

    Det här med när man går på gatan i mörkret och det kommer en man i närheten… det ÄR också läskigt :-) Jag brukar föredra att man håller avstånd. Om någon ska gå förbi mig… så uppskattar jag också om det görs ljudligt. Bäst är killar som visar sitt ansikte tydligt. Kanske pratar i telefon och att man hör rösten innan också..

    Om jag däremot ser en kvinna som är ute och går i mörkret samtidigt som mig… så går jag hellre närmare henne!

  50. NinniTokan skriver:

    @Törnrosa:

    Ska män bli riskmedvetna hur? Att se att det står en ensam kvinna mitt i natten. Ja j-lar så farligt.

    Majoriteten av offer för våldsbrott är just män. Jag har själv två vänner som råkat ut för oprovocerat våld, båda med men för livet. Så ja, det är ”j-lar så farligt” att vara man där ute.

  51. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: Till och med där klår jag dig eftersom jag har tre manliga kolleger som blivit utsatta för så svår misshandel att det nästan varit att jämställa med mordförsök. Bara för att de utövat sitt yrke i åtminstone två av fallen. Och de är inte poliser eller väktare.
    mvh
    PS: tre på rak arm i min omedelbara närhet.

  52. NinniTokan skriver:

    @Rune:

    Jo.
    Jag upplever ett problem i mansrollen (socialt eller biologiskt? Inte en aning.) i att man ska vara så orädd, lite samma som Statistikern skriver:

    Men min egentliga poäng är att kvinnor generellt har lättare att känna obefogad rädsla medan män i stället känner obefogad trygghet. [min markering]

    Jag tror det skulle vara bra med lite upplysning om riskerna man löper, hur man undviker dom och öka medvetenheten för de konsekvenserna misshandel kan ge en som individ.

  53. Jens skriver:

    @leifer
    Ingen könsskuld alls. Jag hävdar bara att vi inte lever i ett perfekt samhälle idag. Det finns utrymme för förbättringar. En del av de problem vi har orsakas huvudsakligen av män. Jag skrev VISSA för att förtydliga att det är individer vi talar om, en minoritet av kollektivet män, inte orsakat av kollektivet män och inte någons skuld än de personernas egen. Vad jag däremot vill ha sagt är att det är bra om även män är med och diskuterar hur vi lämpligen kommer tillrätta med de problemen.

    På samma vis orsakas en del problem huvudsakligen av kvinnor, inte kollektivet kvinnor utan VISSA kvinnor, och där misstänker jag att det blir bättre om kvinnor deltar i diskussionen om hur de problemen ska minskas.

    Så länge det finns utrymme för att göra samhället bättre för dess invånare bör det diskuteras. Att lägga locket på och säga att vi har det bästa samhället hittills så inget behöver ändras är ju bara dumt.
    Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet, och bättre blir det hela tiden, men det är inte målgång för det.

  54. NinniTokan skriver:

    @Törnrosa:

    Till och med där klår jag dig

    Är det en tävling? Jag diskuterar.

    eftersom jag har tre manliga kolleger som blivit utsatta för så svår misshandel att det nästan varit att jämställa med mordförsök.

    Ändå ställer du denna frågan:
    Vad menar du med detta: “Jag tycker det är synd att inte man uppmanar män i samhället att vara mer riskmedvetna.”

    Tycker du samhället informerar unga män om detta?

  55. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: Det är ingen tävling. Kanhända att jag tycker att ditt sätt att diskutera för det mesta går ut lite för mycket på att faktiskt ”svartmåla” kvinnor för att plocka in lite extra pluspoäng hos herrarna. Därför den lilla ”tävlingsbiten”.

    Sedan vet jag inte hur mottagliga män är för just det här med att ta till sig goda råd. Min erfarenhet är att det är lite si så där.

    Alla läser heller inte tidningar t ex för där har det förekommit ganska mycket varningar under årens lopp – åtminstone de sex decennier som jag noggrant följt med. Sedan har vi så klart de tio budorden m m.

    De som blivit misshandlade av män, som jag skrev om, är garvade herrar det kan jag lova dig och de tillhör den kategori som har makt att meddela andra människor vad som händer.
    Så det där med information är inte alltid ett skydd.

    ”Tycker du samhället informerar unga män om detta? ”
    Ja det gör samhället och det gör de som råkar ut för det, och tidningar och TV m m hela tiden. Men uppenbarligen finns det de som inte bryr sig om informationen eftersom misshandelsfall, våldtäkter m m bara fortgår.
    Ha det bra.

  56. NinniTokan skriver:

    Nu blir detta lite OT. Jag ber om ursäkt för det.

    @Törnrosa:
    Kanhända att jag tycker att ditt sätt att diskutera för det mesta går ut lite för mycket på att faktiskt “svartmåla” kvinnor för att plocka in lite extra pluspoäng hos herrarna.

    Jag märker det. Jag ser du försöker kasta spjut på mig, lite titt som tätt. Jag tycker det är lite synd, för jag tycker du är intressant att diskutera med. Så jag brukar ignorera dina spjut bara. Det är däremot, tycker jag, så onödigt att du ska behöva uppleva det så. Inte för min skull, utan för din egen. För inte är det väl kul att vara irriterad? Därför vill jag gärna prata lite om detta.

    I mitt gb-inlägg skriver jag:
    När jag då agerar på ett sätt som avviker från människors förväntningar – till exempel att jag väljer vänner utifrån vad som stimulerar mig socialt, det vill säga nästan uteslutande män – så tolkas det som att jag agerar utifrån en sexuell eller emotionell dold agenda.

    Jag har ingen dold agenda, inte IRL och inte här. Det är du som tolkar in en sån. Och vet du vad, jag tycker om kvinnor. Om du ser på Mariel(och flera andra kvinnor på bloggen) så tolkar inte hon mig alls så som du gör.

    Du tycker jag ”svartmålar kvinnor”, igår kallade leifer mig feminist för dess motsats, att jag vägrar att kvinnor svartmålas.

    Jag tror du skulle må bättre här om du försöker låta bli att tolka in saker jag inte står för och inte gör, i det jag skriver. Eller så fortsätter du tävla, men du vet man måste vara två för det? Och jag deltar inte ändå.:)

    Ja det gör samhället och det gör de som råkar ut för det, och tidningar och TV m m hela tiden. Men uppenbarligen finns det de som inte bryr sig om informationen eftersom misshandelsfall, våldtäkter m m bara fortgår.
    Då är vi av olika åsikt och det är ju helt okej.:)

  57. leifer skriver:

    Jens

    ”Jag skrev VISSA för att förtydliga att det är individer vi talar om, en minoritet av kollektivet män, inte orsakat av kollektivet män och inte någons skuld än de personernas egen”

    Skuld kan man tala om men det blir mer intressant om man ser orsak och verkan om du vill utveckla och förändra samhället. Man hamnar också i kulturella frågor i ett mångkulturellt land. Ex nya kulturer som lever mer könsrollsbaserat och hur man ska förhålla sig till det liksom hur hantera kulturkrockar som uppstår mellan olika kulturer/segregerade grupper. Liksom frågan vad olika kulturers män har gemensamt eller ska anses ha gemensamt med varandra.

    Det jag sa var dock att man ska analysera de problem vi har idag på båda könen. Att isolera gruppen män och lyfta problem (ofta formulerade av feminsmen) ger bara en inkorrekt analys som aldrig kan komma fram till nån väg framåt. Jag förstår inte poängen med det och vi har ju dessutom hört det så många gånger redan.

  58. GandalfGrå skriver:

    Här är en undersökning som slår fast att kvinnor är mer våldsamma än män, eller kanske vi ska säga använder våld mer frekvent..! Att en kvinna ofta inte är så stark som en man gör att detta är en ickefråga just p.g.a män inte får samma sorts skador men skulle kvinnan vara lika stark som en man då skulle det vara ett helt annat scenario..då skulle vi ha fler allvarligt skadade män eftersom kvinnor i relationer slår oftare än männen…! Jag säger våld är våld oavsett vem som slår..!

    Länken till denna undersökning har jag inte men däremot en länk till tidningen som publicerdae resultatet…här är den.

    http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/women-are-more-violent-says-study-622388.html

    //GandalfGrå

  59. per hagman skriver:

    @GandalfGrå:

    Oj… har du børjat skriva på denna blogg.
    Kul.

    Per Hagman

  60. Emma skriver:

    @ Statistikern: Jo, förstår hur du tänkte. Tycker bara fortfarande att du jämför äpplen och päron. Visst kan det finnas tendenser till att män är mer risktragande och kvinnor mer riskrädda generellt talat och i viss mån hormoniellt betingat. Men vad får dig att kalla kvinnors rädsla obefogad i just det här fallet? Det är inte bara sannolikheten att ngt inträffar utan även hur skrämmande man upplever något vara som rädslan styrs av. De flesta kvinnor är helt enkelt räddare för att utsättas för våldtäkt än vad de flesta män är för att misshandlas.

  61. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: ”Jag märker det. Jag ser du försöker kasta spjut på mig, lite titt som tätt. Jag tycker det är lite synd, för jag tycker du är intressant att diskutera med. Så jag brukar ignorera dina spjut bara. Det är däremot, tycker jag, så onödigt att du ska behöva uppleva det så. Inte för min skull, utan för din egen. För inte är det väl kul att vara irriterad? Därför vill jag gärna prata lite om detta.”

    Du behöver inte oroa dig för mig. OK, jag är inte ensam om att uppfatta dig så, men jag valde att skriva att jag gjorde det. Bryr mig inte heller om hur andra uppfattar dig åt vare sig det ena eller andra hållet.

    Mina ”spjut” är bara fullt logiska tacklingar på dig för att ifrågasätta sådant som jag uppfattar som ”galet”. Jag har inget större intresse av att gå in här för att sitta och hålla med och klappa på ryggen, framför allt när jag inte håller med.

    Dessutom har jag inte brytt mig om dig särskilt förrän i går och i dag. Och jag tolkar inte, det är ett formellt uttryck bara. Jag mår jättebra speciellt när jag fått framföra mina erfarenheter.

    Till exempel det som jag skrev om 60 års erfarenheter av hur svenska folket får sina nyheter och vad de ska dra för slutsatser av dessa nyheter för att skydda sig själv t ex. Det är viktigt och inte en massa floskler om att män bör informeras.

    Men du kan vara lugn, mitt intresse för dig är över. mvh

  62. per hagman skriver:

    Attention Ninni Tokan ;

    Æven jag undrar vad ær det som triggar dig till dina uttalanden och anklagelser?

    — jag stæller en hygglig fråga —”Om jag førstår dig rætt , så ær du rædd før mænn ”.

    Altså ; jag kontrollerar med dig om jag har uppfattat det du skriver o menar och du Ninni far ut i tirader om att JAG missførstår DIG och har gjort så upprepade ggr och avslutar med att du skall minnsann inte samtala med mig i framtiden.

    Ærligt talat ; jag upplever dina tirader som en smula okonstruktiva.

    Per Hagman

  63. NinniTokan skriver:

    Nu kommer jag OT’a ännu mer. Jag ber igen om ursäkt för detta. Jag tror ni förstår varför jag gör detta val:)

    @per hagman:

    ”— jag stæller en hygglig fråga —’Om jag førstår dig rætt , så ær du rædd før mænn ‘. ”

    :O Men OJ! :O * 1000, eller något. Var det tänkt som ”en hygglig fråga”?!
    Då missförstod jag dig totalt och vill be dig om ursäkt genom att förklara det du upplever som ”triader”.

    Kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess[min markering] där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken.

    Kommunikation är svårt, just för det är en tvåvägsprocess, dels ska man förmedla något, dels ska det tolkas. Det försvåras ytterligare på nätet av att man inte får med ton och kroppsspråk samt att det finns en hel del som endast är ute efter att mucka gräl eller försöka sätta sig på andra.

    Och jag kan ärligt säg att jag hela tiden haft svårt att förstå dig. Ibland har jag inte alls förstått vad du försökt förmedla, ibland har jag upplevt att du försökte säg ”kom inte och tro inte du är något, Ninni”(vilket jag gjorde denna gång) Och jag var helt övertygad om att du inte var ute efter en konstruktiv dialog.
    En sak troll ofta gör är att klippa saker ur sitt sammanhang för att få det man sagt att framstå som något annat och det var vad jag upplevde du gjorde när du citerade ett halvt stycke.

    Det viktiga i min förra kommentar var följande:
    ”Jag vet inte om jag misstolkar dig och ditt sätt att skriva”
    Den var viktigast av allt just för att det var skrivet för att ge dig möjlighet att säg ”nejnej, det är ditt fel, Ninni”(eftersom jag inte var säker. Hade jag känt mig säker hade jag ignorerat det helt), så som du gör här:”Ærligt talat ; jag upplever dina tirader som en smula okonstruktiva. ” Det får mig att förstå att jag missförstått dig. Jag ber om ursäkt för detta.

    Svaret på din fråga:
    Nej, jag är inte rädd för män. Efter allt jag skrivit här, hur i all världen kan du ens tro att jag skulle vara det? Vad fick dig att tro det? Vilken formulering var det som du tolkade till ”hon är rädd för män”?

    —-

    När jag ändå är igång med OT vill jag föröka sträcka ut en hand igen till Törnrosa.

    Du behöver inte oroa dig för mig. OK, jag är inte ensam om att uppfatta dig så, men jag valde att skriva att jag gjorde det.

    Jag uppskattar att du valde göra så, för det ger mig en chans att reda ut ev missförstånd. Jag vet att du inte är ensam, garanterat är ni många, men jag är inte här för att bli omtyckt. Jag vet om att jag är en ”konstig typ” och man kan aldrig vara alla till lags. Jag kan bara vara mig själv. Jag är här för att förmedla mina åsikter och arbeta för ett bättre samhälle. Jag tror helhjärtat på jämställdhet 2,0.

    Bryr mig inte heller om hur andra uppfattar dig åt vare sig det ena eller andra hållet.

    Mitt syfte var att visa dig att kommunikation är en tvåvägsprocess, inte att du skulle bry dig på hur andra tycker/upplever/tolkar. Din tolkning utgör halva delen av din och min kommunikation och det var den halvan jag ville belysa genom att visa dig att andra tolkar mig helt annorlunda trots att ni läser exakt samma kommentarer.

    Mina “spjut” är bara fullt logiska tacklingar på dig för att ifrågasätta sådant som jag uppfattar som “galet”.

    Jag skrev en gång följande till Mariel angående hur det var att växa upp som pojkflicka:
    delar som… liksom.. saknas.
    1. Jag kunde inte prata, i synnerhet inte “prata känslor”, på “rätt” sätt. Det där med den subtila icke-verbala delen av det kvinnliga språket, där saker förmedlas med kroppsspråk istället för ord… Det var som att ha en motsvarighet till dyslexi liksom..

    Det som för dig är ”fullt logiska tacklingar” för att ”ifrågasätta” det du tycker är ”galet” är för mig fullkomligt obegripligt, identiskt med ”den subtila icke-verbala delen av det kvinnliga språket” . Jag har absolut ingen aning om vad du hängt upp dig på denna gången. Jag skulle föredra att du istället för ”logiska tacklingar” som tex denna:

    ”Skräckblandad förtjusning? Tror du att tjejerna känner som du.”
    (Som för mig bara blir ”Trams!
    Min känsla har inget som helst samband med vad dessa stackars kvinnor upplever.”)

    hade skrivit:
    ”[citat på stycke av min text] stör mig. Jag tycker du ”svartmålar” kvinnor nu.”
    (Vilket hade gett mig en chans att förklara/förtydliga mig. Sen kan man ha olika åsikter och det är ju okej.)

    Om du tittar dig omkring så finns här en hel del kvinnor som är positivt inställda till mitt skrivande. Ni läser exakt samma kommentarer!
    Tror du dom hade varit positiva om ”svartmåla kvinnor” var en del utanför din(och andras) tolkning??

    Kommunikation är för mig ett samarbete. Jag tänker inte försöka avkräva av dig att kommunicera på ett sätt som passar mig, du är du och det är din rätt att vara. Jag försöker förklara varför vårt samarbete inte fungerar för mig, för att kanske skapa bättre förutsättningar. Dina ”logiska tacklingar” missar målet fullständigt (iaf om de syftar på att träffa mig;) ). Gör vad du vill med min förklaring.:)

  64. NinniTokan skriver:

    Ser att jag missade en länk.
    Detta Kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess[min markering] där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. är från Wikipedia.

  65. Törnrosa skriver:

    NinniTokan: Jaha. Nu har du förklarat. Jag reagerar på det jag läser. Och besvarar alternativt ställer frågor på mitt sätt. Med andra ord låter jag mig inte styras av att sitta och tänka – Vill månne NinniTokan att jag ska fråga så här eller så här.

    Synd att du inte läser vad jag skriver. Jag har ”studerat” kommunikationsbranschen i minst tio år innan jag som fast anställd jobbade i 50 år i den, och då även i olika chefsbefattningar. Även nätet hann inkluderas. Så jag tycker att det är lite övermaga av dig att skriva så här: ”Mitt syfte var att visa dig att kommunikation är en tvåvägsprocess”.

    I övrigt har jag inga synpunkter på det du skriver. mvh

  66. Nils Jungenäs skriver:

    I årets Big-Brother finns två separata sovrum. Helt spontant har den manliga delen av deltagarna varje kväll efter läggdags ett episkt kuddkrig. Invånarna i det ena sovrummet mot det andra sovrummet. Ingen av kvinnorna deltar. Man samlar under dagens lopp på sig kuddar som man staplar i respektive sovrum. När mörkret faller organiserar sig de vuxna männen för bakhåll och överfall för att försvara sina sovrum mot angripare. Igårkväll lyckades männen från stora sovrummet erövra ett eftertraktat låtsassvärd från männen i lilla sovrummet. Man skickade in Marcell som genom att fejka ett astmaanfall, lyckades komma tillräckligt nära för att gripa tag i och kasta ut trofén till en kumpan i korridoren. (Den snillrika idén fick han sedan han drabbats av ett äkta astmaanfall tidigare under dagen. Einstein tänkte tydligen inte på den gamla sagan om pojken som ropade varjen)

    Se klipp på elva.tv

    Mycket intressant ur socialpsykologiskt perspektiv. Mobbing, gruppbildningar, manlig ridderlighet, kvinnlig avundsjuka och missunsamhet, härskartekniker och… nämnde jag mobbing…?

    Edit: Eftersom det mest är fjortisbrudar som tittar på programmet och ringer och röstar ut deltager så är det tyvärr nästan bara killar kvar i huset.)

  67. Törnrosa skriver:

    Nils: Innan jag lämnar det här forumet eftersom mitt ”år av granskning” av det här bloggområdet nu är över, så ska jag berätta för dig om vad som jag på sin tid upplevde som ett av de värsta mobbningsfall som jag vet. Min upplevelse och efter vad jag kommer ihåg var knappast någon kvinna inblandad i det.

    Jag beundrar killen som blev utsatt för mobbningen (det här handlar om vuxna män och inga fjortistjejer efter vad jag förstått. Dessutom var det på riktigt och ingen trist mobbar-TV). Om du inte vill googla på det så får du en första länk här http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Ahlmark, som en avskedspresent från mig, men det finns massor skrivet om det.
    Ha det bra och sköt om dig. mvh

  68. Törnrosa skriver:

    Nils: Så här skrev du till Freja i en annan tråd: ”En hjälte för mig, är någon som gör en personlig uppoffring för någon annans skull. Någon som agerar osjälviskt. Någon pffrar sig för någon annan. Någon som riskerar sitt liv och sin hälsa för att rädda och hjälpa andra. Någon som offrar ett år av sitt liv med familj och vänner för att hjälpa andra som den inte ens känner, för att de behöver det.”

    Innan jag stänger ner datorn så vill jag säga att det är ett hjälteideal som jag ställer upp på. Och mitt exempel ovan på en bra förebild som jag beundrar stämmer in på din definition anser jag. Den killen fick offra mycket, men han lärde många människor vad civilkurage är, och vann också stor respekt.

    Och han har fått fler efterföljare också – även kvinnor som spelat en stor roll och fått lagar uppkallade efter sig. mvh

Google