Som läsare av denna blogg vet du att jag ofta pratar om vikten att se flera perspektiv och förklaringsmodeller. Ett barn som föds kommer inte bara att påverkas av en faktor, utan av ett flertal, till exempel dessa:

  • Kulturella mönster (sociologi)
  • Biologiska koder (naturvetenskap)
  • Det teknoekonomiska samhällssystemet (ekonomi, ekonomisk historia)

Således är jag väl medveten om de strömningar som finns inom sociologin, genusvetenskapen och liknande discipliner. Jag tror bara inte att de kan göra något allomfattande anspråk på att förklara verkligheten. De sociologiska disciplinerna har en viktig pusselbit att komma med, men det finns andra pusselbitar som är lika viktiga.

I går publicerades en bra text på Newsmill som går igenom hur de postmoderna strömningarna inom sociologin och genusvetenskapen har fått gå alltför långt, och fått göra alltför omfattande anspråk för att sitta inne med den enda riktiga förklaringsmodellen. Paradoxalt nog har den modell som säger sig ifrågasätta normer och auktoriteter upphöjt sig själv till absolut norm och auktoritet.

Claes Andersson, forskarassisten på Chalmers, är den som står bakom artikeln. Jag känner igen flera av hans resonemang så troligen har vi delvis läst samma författare och teoretiker.

Här följer ett urval av viktiga citat:

Den postmoderna andan kännetecknas av en djup misstänksamhet mot auktoriteter, generaliseringar och särskilt mot de berättelser som samhället motiverar sig själv genom. Normer är det värsta man vet. Man upplever att man har genomskådat samhället och att dess orättvisor finns inskrivna i våra interaktioner, i hur vi uttrycker oss, i våra värderingar, osv. Vi vidmakthåller allt detta bara genom att leva,och inte minst genom att öppna munnen. Alla är syndare och det finns alltid rum för att bli lite mer nitisk.

Känns denna tvångströja igen? Allt du säger kan reproducera gamla normer och föreställningar. Ingenting kommer från dig själv eller är äkta – utan du är bara en papegoja som upprätthåller kulturella och samhälleliga mönster.

Samtidigt är problemet inte att man börjat granska normer eller ifrågasatt absoluta sanningar från det traditionella samhället. Problemet är att man går så långt att allting blir relativt och allt alltid ska ifrågasättas:

Men om man nu skall vara rättvis så kan man trots allt säga att postmodern teori bygger på mycket viktiga insikter om hur människan och samhället verkligen fungerar. Jag förespråkar absolut inte att allt detta skall kastas ut genom fönstret och de har helt rätt i att vi är betydligt mer socialt konstruerade än vad vi tidigare trodde och att vi genom alla tider upprättat absoluta kategorier på ett sätt som inte är sunt.

Problemet med postmodern teori ligger mer i att analyskvarnen inte har någon avstängningsknapp. Det som börjar som något djupt och insiktsfullt tuggar sig snart ned till paranoia, relativism och inte minst en brinnande oförsonlighet. Den som inte har ”sett ljuset” så att säga tenderar att uppleva det som kommer ut ur kvarnen (gärna på kultursidor) som gnälligt, repetetivt, pretentiöst och helt utan vettiga proportioner. Den som är upplyst däremot upplever sig gå från klarhet till klarhet i varenda upplevelse! Så till det facila priset av kanske 120 poäng på universitetet så kan du alltså göra dig till åklagare, domare och bödel för mänsklighetens samlade kunskap. Det är inte konstigt att det är populärt – och det är inte heller konstigt att många känner en djupt rotad olust inför det.

Vad ska man säga? Att den postmoderna analysknappen inte har någon avstängningsknapp är en bra sammanfattning.

Köper man dessa ständigt mer krävande teorier vet man aldrig vad som är OK att säga eller OK att göra. Denna situation har lett till det skämtsamma uttrycket ”vart han än vänder sig har han snoppen fram” om starkt feministiska män (ursprungligen myntat av Rutger Stjernström). För dessa män gör allt för att hamna rätt och vara duktiga, men i slutändan kan de inte komma ifrån att de är en del av (det upplevda) problemet.

Slutligen lyfter Claes Andersson frågan om barn som oskrivna blad:

För att komma åt knäppheten i påståendet att små pojkar och små flickor är identiska oskrivna blad så anser jag därför att man måste dra upp frågan om hur man tycker att man kommit fram till denna spektakulära insikt. Den är ju både kontraintuitiv och tvärs emot vad man naturvetenskapligt kan stödja. Har man kommit på det på ett sätt som vi som inte har sett ljuset kan acceptera? De frälsta kommer givetvis att tycka att vi är allt möjligt osmickrande när vi ställer den frågan, men det måste vi tyvärr strunta i.

Rätt fråga är alltså om de som hävdar att biologi är oviktigt har fog för att hävda detta. Om observationen är att pojkar och flickor beter sig olika samt att kvinnor och män beter sig olika, kan inte grundantagandet vara att allt detta uppnås av sofistikerad kulturell programmering. Vill man hävda en sådan extrem ståndpunkt bör man ha en hel del på fötterna.

Avslutningsvis vill jag bara säga att många av mina belackare tror att jag inte känner till – eller åtminstone inte har förstått – rådande tankegångar i sociologin eller genusvetenskapen. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Jag förstår precis vad det handlar om och en gång i tiden var jag ganska övertygad om att de tankegångarna förklarade det mesta. Men sedan gick jag vidare, insåg komplexiteten som låg bortom den postmoderna världsbilden och landade i något som är betydligt mer spännande och dynamiskt.

Förhoppningsvis är det fler och fler som vill göra den resan bland de som i dag trampar vatten i den absoluta relativismens oändligt djupa träsk.

Etiketter:  

19 kommentarer på “Bra artikel om överdrivna postmoderna tankegångar”

  1. Mariel skriver:

    Skitbra inlägg Pelle! Vi föds inte som oskrivna blad, men heller inte som färdiga! Jag gillar detta inlägg supermycket, och jag är ändå som sagt jätte-genus-intresserad och försöker ge mina barn all världens möjligheter. Men med det sagt så blundar jag inte för biologin och vill heller inte att de ska tro att de kommer vara 100 % lika flickor. Allt handlar i slutänden om en fin balansgång. Kram.

  2. Patrik N skriver:

    ”Man upplever att man har genomskådat samhället och att dess orättvisor finns inskrivna i våra interaktioner, i hur vi uttrycker oss, i våra värderingar, osv”

    Men det blir litet barnsligt när det ska föreläsas om hur saker ligger till och vad som omedelbums ska göras utifrån förenklingar och skärvor av insikt.

  3. David Holman skriver:

    Att påstå att något är 100% biologi eller 100% miljö är ju bara trams och pattenterat barnsligt, något sådant svartvitt finns inte. Jag ska försöka hålla mig borta från ordet ”kultur” när jag förklarar mänskligt beteende i framtiden då detta inte är en fråga om biologi eller kultur utan biologi och miljö. Miljön är allting som inte finns inprogrammerat i dina gener så som hur mycket testosteron du fick i din mammas mage, hur kallt klimatet var där du växte upp eller om du ens hade möjligheten till att ha vänner. Inget av detta är kulturella faktorer men påverkar oss minst lika mycket.

    Sedan har vi epigenetiken också som är ett intressant forskningsområde men har inte nödvändigtvis något med dina föräldrar eller far/morföräldrar att göra utan kan gå långt bakåt i tiden och beroende på hur folk betedde sig då påverkar ditt liv idag.

    Min poäng är att dina tre punkter är lite väl kort.

  4. Bashflak skriver:

    Att pojkar och flickor föds lika är väl antagligen nollhypotesen, vilken inte behöver motiveras? Det finns ju dock massor av empiriska belägg för att nollhypotesen måste förkastas. Det paradoxala är att samma människor aldrig utgår från nollhypotesen när det gäller t.ex. könens våldsbenägenhet.

  5. AV skriver:

    Som biolog är det ganska givet att jag både ser arvet och miljöns påverkan, inte bara på våra fysiska förmågor men lika väl vår psykologi och beteenden. Att helt bortse från en del är både enögt och ovetenskapligt.

    Till mina elever brukar jag beskriva arvet som vår potential, en yttre ram med våra medfödda förutsättningar. De ramarna är ganska vida, men inte oändliga. Få av oss utnyttjar dock våra potential fullt ut. Miljön bestämmer sedan vari denna ram vi landar och hur mycket vi kommer att nyttja. En del av denna miljö är biologisk-kemisk och inget vi definitivt kan påverka. Det är hormoner i fosterstadiet, miljögifter mm. En del av denna miljöpåverkan kan dessutom ta sig in i vårt arv, epigenetik, och kommer påverka avkomman generationer framåt.
    Sist har vi den sociala miljön (sociokulturellt, ekonomiskt). Utifrån de givna förutsättningarna kan vi utvecklas av många olika håll.

    En lika viktig fråga som det oskrivna bladet, eller inte, är vem som håller i pennan. I bilden med det oskrivna bladet ingår också att kulturen skriver en massa på bladet och då måste vi vuxna skriva en massa annat på bladet för att kompensera, styra och forma. Sist kommer frågan av vad personen själv skriver. Med en sådan syn lägger man ansvaret för vem man är utanför personen. Då är vi inne på det som kallas mindset. Omkring 40% av befolkningen anser att det de kan beror på faktorer utanför sig själv (biologiska och sociala). Jag är som jag är, och det kan jag inte göra något åt. Jag har alltid varit kass på matematik, så är det. Jag som är uppväxt i förorten kan ju inte bli företagsledare. Med den inställningen (extrembiologisk eller extrem sociologisk) kan man svårligen utvecklas själv. Om man istället har inställningen att det jag kan beror på att jag aktivt erfarit detta, kan man också göra nya aktiva erfarenheter.
    Så i stället skulle jag säga att vi föds med en oskriven bok. Vissa ord och fraser finns redan skrivna när vi föds, andra kommer in och skriver i den lite då och då, men först och främst håller man i pennan själv. Och man får så småningom själv se till att det blir en hyfsat bra historia. I början är vi vuxna självklart inne och kladdar i boken. Då gäller det för oss att skriva sådant som dels hänger ihop med det som står där från början och dels skriva saker som inspirerar att ta historien åt många olika håll. Eftersom barnet redan från början skriver i boken gäller det att vara lyhörd. Annars är det risk att barnet får problem när hon skriver själv. Ju mer barnet skriver själv, desto viktigare att vi uppmuntrar och inspirerar, samt lär barnet att det är okej att sudda ut saker andra skriver i boken. Och vägra andra att skriva sådant man inte tycker passar in. Förutsättningarna för en bra story är att väva ihop bitarna och skriva ett lagom flexibelt synopsis en bit in i framtiden.

    Då finns förutsättningarna för en lyckad levnadsteckning.

  6. NinniTokan skriver:

    Ibland när jag skriver, så upplever jag själv iaf, att man kan få bilden av att jag tror ”biologi är allt”. Det är absolut inte så, det är snarare samma devis som Pärs blogg ”belysa det obelysta” som gör att biologin tar stor plats när jag skriver.

    Jag pluggar sociologi(inte denna termin dock. Nu har jag en paus av privata skäl) för att jag är intresserad i att förstå även den biten. Och båda spelar roll såklart.

    Problemet, som jag ser det, med den ”sociologiska delen inom feminismen”, är att den innehåller/bygger på så mycket som är rent bullshit. Orsaken är att ”problematiseringen av manlighet” främst är gjort av kvinnor, dvs någon som står utanför fönstret och tittar in, inte folk som befinner sig i rummet.
    Vi har alla hört vansinnigheter så som att männens könsnorm skulle uppmana till våld av kvinnor, att pojkar uppmuntras att ta plats och nu senast jag såg så är tydligen bl.a. ”snäll” något man behöver uppfostras utanför pojknormen för att bli.

    Därför tar jag ”deras” sociologiska del med en nypa salt. Inte för jag tycker sociologin är oviktigt utan för att jag anser att ”deras” analyser av manlighet innehåller för mycket och för allvarliga fel för att vara till någon nytta.

  7. masa skriver:

    Det var en bra analys som heller inte kastar ut barnet med badvattnet – det finns värdefulla insikter även i den postmodernistiska teoribildningen.

    Problemet är just dogmatismen som uppstår då man av bekvämlighet, ideologisk övertygelse, brist på fantasi, maktbegär, mm anser att en delsanning utgör hela sanningen och därutöver är intet relevant.

    Lustigt nog är det precis den slags fälla som postmodernismen ”dekonstruerar”. Så ironiskt att dess dogmatiker fallit i den. ”Absolut relativism” brukar jag kalla det för att göra det paradoxala tydligt.

    I sak så är ett grundproblem med ”strukturtänket” att statiska strukturer i sig inte kan förklara dynamiska processer – vilket livet ju består av.

  8. Anders Senior skriver:

    Bra artikel!

  9. per hagman skriver:

    .
    PB skriver ….”upphöjt sig själv till absolut norm och auktoritet”.

    Antar att P Billing syftar på att den feministiska discipinen saknar sjælvkritik.

    I den mån kritik / meningsutbyte bør / skall uppstå o framføras , behøvs en opions kultur dær arenan før diskusion uppstår. Det visar sig att , naturligt nog , att den feministiska ”paradigmen” saknar den inneboeende sjælvkritiken , varfør det ær desto mer angelæget att de demokratiska samtalsarenorna får væxa fram.
    Hær har definitivt opions skapande institut , som svenska tidningar och politiker misslyckats kapitalt med att skapa arenor før diskusion.
    ( Bonnier,s stød av Newsmill ær ett undantag )

    Aftonbladets misandriska hållning ær væl kænd och den socialistiska politiska påverkan på denna tidnings urval av ex ”debatt” innehållet ær den lika tendensiøs som… vælkænd.

    Ovan sagda kan med førdel betraktas som en politisk totalitær påverkan av vår demokrati vilken allt oftare i vår samtid nu kritiseras / anses før att vara en demokratur istf demokrati.

    CENTRALISTISK DEMOKRATI var ordet.

    Situationen om frånvaron av arenor ær att likna med Torgny Segerstedt,s kritk av nationalsocialismen under 30 – 40 talet.

    Per Hagman

  10. per hagman skriver:

    Add till ovan meningar :
    måste kænnas som.. skit.. att vara anstælld som journalist på aftonbladet och bara få bidra med o till att upprætthålla en demokratur.
    men o andra sidan ni aftonbladet journalister ni kan ju slænga ut chefredaktørerna och skapa en dynamisk avis i vår samtid istf den dær kolllektiva marxistiskt rykande iskalla Ladan ni sitter sammanpakkkkkade i.

    Per Hagman

  11. Pelle Billing skriver:

    David,

    ”Min poäng är att dina tre punkter är lite väl kort.”

    Om jag hade skrivit ut alla variabler hade jag tråkat ut er. Detta var exempel, vilket jag trodde var uppenbart.

  12. Pelle Billing skriver:

    Anders S,

    ”Bra artikel!”

    Tack!

  13. Access skriver:

    Den här artikelon innehåller ett par passager som är intressant ur aspekten ”oskrivet blad eller inte”:
    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/pappa-inte-okand_6917755.svd

  14. Chade skriver:

    Miljöpartiet ljuger om löneskillnader och anför dessutom att de inte vill att löne ska vara jämlika utan att det ska vara 50/50 för grupperna kvinnor och män.

    http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/09/politiker-m-ste-ocks-ta-ansvar-f-r-j-mst-llda-l-ner

    ‎”Ungefär hälften av den löneskillnaden kan förklaras av att kvinnor och män har olika utbildning, befattningsgrad, arbetstid och finns inom skilda yrken. Att den kan förklaras gör dock inte att den kan accepteras. Vårt mål är självklart att det inte ska vara någon genomsnittlig skillnad på inkomster för kvinnor och män.”

    Man tar sig för pannan och tror inte att det är sant. Logik i MP:s värld:

    1. Det finns en skillnad i löner mellan gruppen män och gruppen kvinnor.
    2. Denna skillnad kan till stor del förklaras av olika lönegrundande faktorer.
    3. Förklaringen bör inte accepteras.
    4. Det ska inte vara någon skillnad i löner mellan dessa två grupper trots att den ena gruppen jobbar mer, har jobbat längre, har högre utbildning och jobbar mer i andra yrken där lönen är högre.

    Är väljarna så dumma att sådan uppenbra brist på vett går hem?

  15. michael skriver:

    Ninni Tokan.
    Ja det är intressant att feminister har dom största fördomarna om kön

  16. Aktivarum skriver:

    Nytt inlägg på ämnet på Aktivarum (Kan inte länka längre, möjligen pga sabotage)

  17. Patrik N skriver:

    @AV

    Intressant att använda bladet för att introducera flera av de ”saker” som isåfall skapar skriptet på bladet. Det kan man ju göra en hel del av i en diskussion när det finns motstånd mot att frångå det blanka bladet som utgångspunkt.

  18. Patrik N skriver:

    @NinniTokan
    ”Problemet, som jag ser det, med den “sociologiska delen inom feminismen”, är att den innehåller/bygger på så mycket som är rent bullshit. Orsaken är att “problematiseringen av manlighet” främst är gjort av kvinnor, dvs någon som står utanför fönstret och tittar in, inte folk som befinner sig i rummet.”

    Jag tror inte att perspektivet där man ”tittar in” vare sig man är kvinna eller man är problematiskt. Det är bara det att man är feminist och då blir det som det blir.
    Annars tänker jag mig att det måste vara helt nödvändigt för vår GRADVISA utökade förståelse av mansnormen att man tittar in såväl som att man rapporterar innifrån.

  19. S skriver:

    Läser gärna mer på detta ämne! Skriv gärna mer och utveckla om det du skriver i detta stycke:

    ”Jag förstår precis vad det handlar om och en gång i tiden var jag ganska övertygad om att de tankegångarna förklarade det mesta. Men sedan gick jag vidare, insåg komplexiteten som låg bortom den postmoderna världsbilden och landade i något som är betydligt mer spännande och dynamiskt.”

Google