I UNT recenserar Kjell Vowles antologin Men. Mannens frigörelse från mannen. Jag har inte läst boken, men vill belysa ett citat från recensionen:

Precis som att vi män givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som Auvinen, Breivik och Merah har utfört, kan vi inte heller bortse från att det är i princip bara män som utför grova våldsbrott. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade att 95 procent av alla våldsbrottsdömda var män.

Detta är något vi som män måste diskutera och förhålla oss till just som män.

Ja, låt oss diskutera detta. Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?

Jag raljerar lite här, men bara lite. För frågan är varför ”den manliga kulturen” brukar hållas ansvarig för det som går snett hos män, medan jag nästan aldrig hör någon hålla ”den kvinnliga kulturen” ansvarig för det som går fel hos kvinnor. Det känns lite obalanserat. Indirekt impliceras att männens värld skapas inifrån männen, medan kvinnornas värld skapas av yttre strukturer.

En mer rimlig verklighetsbeskrivning är att både män och kvinnor – ja, varje individ faktiskt – påverkas av såväl inre drivkrafter som yttre omständigheter. Slutresultatet blir den människa vi ser framför oss. För gruppen män innebär det en överrepresentation av fysisk aggression, för gruppen kvinnor en överrepresentation av mobbning och utfrysning.

Frågan är om lösningen på det våld som vissa män uppvisar är att göra pojkars och mäns livsvillkor bättre, eller att demonisera gruppen män? Tyvärr görs ofta det senare, under täckmantel av det förra. Tesen är att genom att bli av med ”rådande maskulinitet”, så ”slipper män sin våldsamhet”.

Jag tolkar Vowles artikel som att män borde ta avstånd från sin manlighet, istället för att förstå den bättre – och lära sig integrera den i sig själv (boken titel implicerar tveklöst detsamma). Men att ta avstånd från en viktig del av sig själv fungerar inte. Och att utgå ifrån att manlighet i sig är en patologi, är minst sagt en tveksam människosyn.

Är det egentligen någon som ifrågasätter att män och manlighet varit viktiga för att utveckla vår civilisation? Precis som kvinnor och kvinnlighet har varit viktiga. Det är dumt att kasta ut babyn med badvattnet.

Förvisso finns det ett spektrum av manligheter och ett spektrum av kvinnligheter, och förvisso överlappar de varandra på olika vis. Världen är mångfacetterad och flexibel. Men trots detta är begreppen manlighet och kvinnlighet användbara, relevanta och meningsfulla. Att vilja dekonstruera och avveckla de manliga egenskaperna hos män, eller de kvinnliga egenskaperna hos kvinnor, må göras i all välmening – men det är en alltför förenklad världsbild för att hantera den komplexitet vi lever i.

Den organiska, biologiska delen av oss lyser igenom hur pass civiliserade och utvecklade vi än må bli. Att blunda för (”dekonstruera”) detta löser inget. Människor behöver acceptera alla delar av sig själv och integrera det till en fungerande helhet.

Tips: Läs även Mats Olsson tankar om antologin.

Tipstack: Går till Carl och I!

Etiketter:  

45 kommentarer på “Att avsäga sig sin manlighet som lösning på samhällets problem”

  1. AV skriver:

    Undrar om en recension av en bok kunnat innehålla följande rader och bli publicerad:

    ” Precis som att invandrare givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som andra invandrare utfört, kan vi inte heller bortse från att invandrare är överrepresenterade i grov kriminalitet. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade tydligt denna överrepresentation.

    Detta är något som invandrare måste diskutera och förhålla oss till just som invandrare”

    Nej, självklart inte. En sådan text är främlingsfientlig eftersom den antyder att det finns något i gruppen invandrare som gör dem extra benägna att begå brott. Man skulle få kritik för att man inte tagit hänsyn till andra faktorer. De allra flesta invandrare är inte ett dugg brottsbenägna. Gruppen invandrare är dessutom väldigt heterogen, från högutbildade danskar som bor i Skåne av skatteskäl till analfabeter från krigshärjade bergstrakter. Utomeuropeiska invandrare är vår nya underklass. Att socialt svaga grupper begår mer brott är välkänt. Många lider av posttraumatisk stress och har andra problem pga upplevelser de haft. Att dessa människor är just invandrare är nog en ganska dålig förklarande faktor.

    Så låt oss se på grova våldsbrottslingar och vem de är. Ja 95% är män, men är det den mest förklarande faktorn? De flesta faller i en eller flera av följande grupper: kriminella på andra punkter, drogmissbrukare (alkohol, narkotika, hormonpreparat), psykiska problem (från ADHD till renodlade psykopater), tidiga drogskador i fosterstadiet, dyslexi utan stöd, iq under -1 standardavvikelse och frånvaro av positiva manliga förebilder (sociala faktorn). Ska vi gissa att dessa faktorer har betydligt bättre förklaringsgrad än faktorn man/manlighet? Jamen även kvinnor faller i dessa grupper kan man invända. Ja, men de kvinnor är också klart överrepresenterade bland de kvinnor som begår brott. Män har en plattare och vidare normalfördelningskurva. Det finns helt enkelt fler män som är korkade, psykiskt instabila, benägna att missbruka droger, har dyslexi mm, liksom de är fler ytterst i den andra änden också.
    Man kan möjligen säga att just kombinationen av dessa faktorer och manlighet är det som orsakar våldsbenägenheten, men är det då manligheten hos alla män, även de som inte är våldsbenägna, som är den naturliga angreppspunkten?

    http://xkcd.com/552/

    Disclamer: Dyslexi i sig är givetvis inte orsak till kriminalitet, men de är överrepresenterade i två grupper. Kriminella och dollarmiljonärer. Dvs om man får stöd kan man lära sig verktyg att använda på andra håll. Om man inte får stöd faller man igenom skolsystemet och riskerar att hamna på den sociala skalans botten.

  2. Lavazza skriver:

    Här är schemat:
    Male Female
    Positive Trait Learned Innate
    Negative Trait Innate Learned

  3. Mariel Asklund skriver:

    ”Ja, låt oss diskutera detta. Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

    Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

    Jag tror inte att man menar att samhället är kallt och hårt mot just män, men möjligtvis att män är mer kalla och hårda än kvinnor. Eller att man ser till mäns lidande… Inte heller att de föds som onda. Däremot att de under sin uppväxt blir uppfostrade till lite mer våldsbenägna, och att ”mansrollen” (med Hannahs definition) gör män så. Och att den rollen bör män ta avstånd ifrån?

  4. NinniTokan skriver:

    AV
    Hade det inte varit så avskyvärt med rasism(sexism) så hade detta varit tragikomiskt. Nu blir det bara tragiskt och skrämmande. Åtta manliga författare.. undrar hur dessa mår. Stackare.

  5. Taste in men skriver:

    Jag har då aldrig blivit uppfostrad till att vara våldsam, tvärtom. Känner nog ingen man som blivit det.
    Däremot har jag lärt mig att jag vart som mest aggressiv när jag mått som sämst. Lyckligtvis känner jag bättre självkänsla idag än förut, därav ett lugnare beteende.

  6. Bashflak skriver:

    Att ta avstånd från ‘mansrollen’ leder till MER våld, inte mindre. Det är empiriskt belagt genom att pojkar som växt upp utan pappa har större begägenhet att slåss.

  7. JonasR skriver:

    Freud hade en idé om att sorg och depression skilde sig åt på så vis att vid sorg så var det den yttre världen som var tom och värdelös men vid depression så var det den inre världen som var tom och värdelös. Med detta menade han att den som sörjer vänder de destruktiva känslorna utåt medan sorgen bearbetas men den deprimerade vänder de destruktiva känslorna inåt och skadar sig själv i processen.

    Med en sådan idé i åtanke är det inte svårt att föreställa sig vilka ofantliga skador tanken om att män bör frigöra sig från mannen (för samhällets bästa) kan åstadkomma när män börjar beskylla sig själva för vad andra män gör.

    Jag tar fullt ansvar för allt jag gör men inte för vad någon annan som jag aldrig träffat gör, man som kvinna. Det är det enda sätt jag kan se att dra mitt strå till stacken för en bättre värld samtidigt som jag behåller mitt förstånd och psykiska hälsa.

  8. Mia. skriver:

    Ja som jag var inne på i tråden om våldtäkt tror jag också att mäns våld är mer direkt och synligt, i dessa fall inte minst med dagens vapen och teknik, medan kvinnors våld är mer subtilt och därmed inte lika iögonfallande och ‘dramatiskt’ även om det förekommer undantag.

    Däremot tror jag det är vanskligt att säga att kvinnor är överrepresenterade när det gäller mobbning. Har själv funderat på om det är så men har hittills bara hittat fakta som säger att könsfördelningen hos de (vuxna) som mobbar är jämnt fördelad. Däremot finns det teorier om att kvinnor vid andra typer av brott använder mer subtila medel än fysiska (våld och rån) såsom t ex lögn och manipulation. Vilket därmed i förlängningen kan innebära att de snarare använder sin svaghet (offerroll) i avsaknad av fysisk styrka.

    Individer, en minoritet av män och kvinnor alltså, som snarare missbrukar manlighet och kvinnlighet än att utgöra någon slags norm.

  9. Pelle Billing skriver:

    @Mariel Asklund:
    ”Däremot att de under sin uppväxt blir uppfostrade till lite mer våldsbenägna, och att “mansrollen” (med Hannahs definition) gör män så. Och att den rollen bör män ta avstånd ifrån?”

    Lite tankar:
    1) Kan det istället vara så att det som kallas ”fostran av män” egentligen är samhällets krav på män att utföra farliga jobb och att kunna försvara sina nära och kära? Vilket sedan leder till att fler män än kvinnor använder våld vid fel tillfälle.
    2) Bör kvinnor ta avstånd från den del av sin roll som leder till att de vill vara, och är, hemma mer med sina barn? Om vi nu håller på att problematiserar alla könsskillnader lika mkt? Eller är det bara män som har ansvar att ta avstånd från sin roll?

    Själv tror jag alltså att det finns en del könsskillnader i oss från början, som inte går att tvätta ur. Därför är jag skeptiskt till pratet om att avskaffa könsroller eller delar av könsroller. Som jag ser det är det bättre att vidareutveckla rollerna och tillföra mer flexibilitet, så att det finns utrymme för alla människor.

    Men ”rollerna” (prägligen/uppfostran) är minst lika ofta ett sätt att *minska* könsspecifika beteenden som det är ett sätt att öka dem. Till exempel har man sett att föräldrar lägger mer tid på att lära pojkar empati och att hålla ordning på dem. Föräldrarna skapar alltså inte ett beteende hos pojkar här utan jobbar på att minska det.

    Egentligen finns det så många missuppfattningar på det här området att jag inte vet var jag ska börja att förklara…

  10. Pelle Billing skriver:

    @Mia.:
    ”Individer, en minoritet av män och kvinnor alltså, som snarare missbrukar manlighet och kvinnlighet än att utgöra någon slags norm.”

    Bra sammanfattat.

  11. [...] UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig [...]

  12. Access skriver:

    Jag vill också starkt ifrågasätt glidningen från ”95 procent av alla våldsbrottsdömda var män” till ”det är i princip bara män som utför grova våldsbrott”.

    Vi vet två saker när det gäller kvinnor och våld:
    1. Kvinnors våld och övergrepp uppmärksammas mindre och leder mer sällan till åtal.
    2. När kvinnor åtalas för våld och övergrepp så frikänns de oftare eller döms till lägre straff.

    Det är viktiga saker man måste ha i åtanke när man hanterar den här typen av påståenden.

  13. andersbwestin skriver:

    Utvecklingskedjan av tvåkönade primater började för sisådär 55 miljoner år sedan.

    Vilket år och vilken mutation skall vi skuldbelägga.

    Ska vi ha en omröstning på nätet eller starta en Twittertråd ”prataomdet 2″

  14. Per skriver:

    Män kommer aldrig att kunna ta avstånd från manlighet, det kommer vi bögar att se till! Så länge det finns bögar så kommer manlighet aldrig att förlora sin relevens då det är vi som gör konst, kultur och kult av den.

    Men visst finns det destruktiva aspekter av manlighet, då är den verkligen inte kul. Den typen av manlig destruktivitet måste få ett slut, inte minst för männens egen skull. Notera att den här typen av primitivt brölande och vilja till att slåss inte finns på bögklubbar, trots att det bara är män där.

    Samtidigt så är det fascinerande med dessa kritiska studier av maskuliniteter som lägger skulden på männen själva. Män gör det ofta redan, dvs. vi lägger skulden på oss själva vilket också ofta leder till att vi kan göra något åt våra problem. Att hela tiden lägga skulden på alla andra – ta på sig offerkoftan – leder liksom ingen vart då du kan ändra på dig själv men inte på alla andra. Det här står i varenda bok som handlar om ”vägen till lycka” eller ”hjälp till självhjälp” och ex. buddhismen hävdar vikten av att man ser sin egen skuld i olika skeenden, just för att kunna justera detta beteende och få ett bra liv. Här handikappar feminister och genusvetare kvinnor då de inte vill/vågar se kvinnors egen skuld i dramat.

  15. AV skriver:

    @NinniTokan: Ja, rasism och sexism är bara tragiskt. Ännu mer tragiskt blir det när de som inte är det, tar på sig skulden från de som är det. Vad har gjort att dessa män känner sig tvungna att förminska sin manlighet om de inte själva har uppträtt som misshandlare och sexister? Eller är det egna spöken de brottas med och i ett försök att rättfärdiga sitt handlande skyller de på manligheten, dvs något de skulle ha gemensamt med alla män och därför inte ensamt kan ta ansvar för? Endast de själva vet.
    Ett alternativ är att det är en modern variant av tagelskjorta. Man tror sig få fördelar genom att erkänna vilken usel syndare man är. Se gud/feminister vilken god människa jag är genom att erkänna min inbodda uselhet och arvsynd! Genom mitt självplågeri och kravlande i stoftet måste jag väl ändå bli förlåten? Snälla?
    Sambanden med organiserad religion börjar hopa sig.

  16. Siiri skriver:

    Jag blir upprörd när Auvinen, alltså pojken som gjorde en skolmassaker i Finland, dras upp i det här sammanhanget. Om jag inte minns fel hade den där Kimmel också honom som exempel på att det är något fel på män. Saken var ju den, enligt vad som kom fram efter hans dåd, att han hade varit mobbad en stor del av sin skoltid, han hade fått psykiska problem, ångest, deppression, och både han själv och hans föräldrar hade försökt få hjälp för honom inom mentalvården, men allt han fick var lite piller, för mentalvården är så överbelastad. Sen gick det som det gick.

  17. Rickard skriver:

    ”Män” begår inte bara 95% av alla våldsbrott, vi får utstå 90% av dem och löser/förhindrar 70% av dem.

    Sen vill jag även påstå att kvinnor begår 90% av all verbala brott – mobbning, vilket dom i sin tur får utstå 90% utav och löser över 70%.

    Orsakerna kan vara eller inte var legitimerade.

    Har inga källor dock.

  18. S skriver:

    OT: I den rutan till höger så står det etiketter i olika stora fonter beroende på hur ofta de använts. En av de största/vanligaste är ”jämställdhet20″, har vi lämnat 2.0 och kommit till version 20 eller? ;)

  19. Patrik B skriver:

    Per: Du har en viktig poäng. Att se sin egen skuld i saker och ting innebär att man har nyckeln till lösningen. Att skylla problemen på ”strukturer” gör att man förblir ett passivt offer.

  20. michael skriver:

    Så om vi har hundra pojkar och fem av dom slåss och är bråkiga så måste vi göra om alla pojkar istället för att rikta blicken mot dessa fem för att se vad vi kan göra för dom.Viket jag tycker blir både mer ekonomiskt och mer effektivt
    Det finns många mansroller t.ex nörden som blev retad eller inte fick vara med dom andra pojkarn.Ofta brukar dom skriva liknande böcker det var inte dom det var fel på utan dom andra vilka dom nu vill förändra

  21. Louise Aston skriver:

    Väldigt bra text, Pelle – och viktigt att du tar upp det här!

    Det är egentligen ganska fascinerande att det här logiska felslutet fortsätter att ältas.

    Man kan säga så här: Det är en oerhört få män (ur gruppen män) som slår. Detta är sant.

    Man kan också säga så här: Ur gruppen människor som slår är det nästan bara män. Detta är också sant.

    Den radikalfeministiska diskursen gör här ovanstående sanningar till den lögnaktiga konklusionen att ”Män slår”.

    Manlighet är inte att slå. Jo, visst är manlighet att kunna bruka våld (inte minst i försvar av svagare – läs: kvinnor och barn) om det behövs. Men att det skulle finnas en inneboende vilja inbyggt i det vi kallar manlighet, att göra illa och slå någon som är svagare, är en av radikalfeminismens allra värsta och mest groteska påståenden.

    Att dessa män (författarna till boken) lurats in i detta tragiska självförakt – och av någon outgrundlig anledning verkar tro på den feministiska verklighetsbeskrivningen tyder bara på att många unga män i dagens Sverige har förlorat kontakten med den inre identiteten.

    Kanske är det också denna nedbrytningsprocess av mannen som varelse som är just genusvetenskapens yttersta mål?

  22. Sara1 skriver:

    @Access:
    Kvinnor döms också oftare till vård alternativt att de frikänns om de söker vård frivilligt.
    Sedan finns det vissa kvinnor som använder männen att utföra sina våldshandlingar så att de slipper själva – by proxy så att säga.

  23. leifer skriver:

    Pelle

    Om man ska se detta med kollektivt ansvar så finns faktiskt en annan förklaring. Den att det är kvinnor som är huvudansvariga för mäns uppträdande. Detta manifesteras då främst i kvinnors preferenser av män och kvinnors sätt att uppfostra sina söner.

    Sen lever vi ju också i en demokrati med lika rösträtt för alla, och kvinnor är då lika ansvariga för hur samhället ser ut som män.

    Vad gäller grovt våld så förekommer det mycket inom det militära och den bemanningen är idag kraftigt överrepresenterade av män. Ska vi kvotera in kvinnor till frontlinjen i krig?

  24. Chade skriver:

    @leifer:

    Det ligger någonting i det du säger. Så länge kvinnor fortsätter premiera män som beter sig som svin och är våldsamma (till viss grad) så kommer män att sträva efter att ha dessa egenskaper.

  25. Joel Johansson skriver:

    Jag anammar direkt Kjell Vowles synsätt och känner mig lite extra stolt för alla nobelpristagare och andra män som byggt civilisationen.

  26. Ola Normann skriver:

    Pelle B. spør:
    1) ”Kan det istället vara så att det som kallas “fostran av män” egentligen är samhällets krav på män att utföra farliga jobb och att kunna försvara sina nära och kära? Vilket sedan leder till att fler män än kvinnor använder våld vid fel tillfälle.”

    Ja, dette er en del av svaret. En annen del av svaret er at det til alle tider har vært menns oppgave å forsvare kvinner og barn mot fare av forskjellige slag,- ville dyr, andre stammer ….. Uten denne egenskapen hadde sannsynligvis ikke menneskeheten overlevd. Og sannsynligvis er det de menn som ble ansett av kvinner til å være gode beskyttere, som har blitt valgt ut til å få barn og dermed ført genene videre.
    Vi ser også i dag at det er flest menn som må ta på seg slike oppgaver. Flest menn dør pga farlig arbeid, i gruver osv. Det var menn som utsatte seg for farlig stråling for å hindre en større katastrofe ved atomkraftverket i Japan for ikke så lenge siden. Det er ofte menn som trår til ved jordskjelv, skogbranner osv. Menn som er ute på fiskebåter. Hvordan hadde det gått om menn ikke hadde hatt disse egenskapene? Ville de turt å gjøre slike oppgave da?

    Å skulle «ta avstand fra sin mannlighet» blir for meg fullstendig feil. Jeg mener vi skal gjøre det motsatte: nemlig å være stolte over vår mannlighet. Løsningen ligger i å akseptere at vi på noen områder er forskjellige, og forstå at det kan bety at gutter og jenter trenger forskjellig opplæring. Tenk om vi sluttet å se på den mannlige aggresjonen og energien som noe negativt, men i stedet
    satte inn ressurser på lære de unge guttene hvordan de kunne bruke dette til noe positivt og nyttig for seg selv og for samfunnet. Akkurat slik mange ”primitive” kulturer gjorde. Og som jeg tror de aller fleste menn er i stand til.

    Hva vil dere si til sønnene deres?
    a) «Som gutt er du født med noen svakheter. Menn er mer aggressive og voldelige enn kvinner, og krever ofte uforholdsmessig mye plass. Din naturlige mannlighet må derfor bekjempes for at du skal bli et godt menneske, og være til nytte for samfunnet»

    b) «Som gutt er du født med egenskaper som kan brukes både til å gjøre positive og negative ting, akkurat som en kniv kan brukes både til nytte og til skade. Bruker du dine naturlige egenskaper på best mulig måte, har du alt i deg til å bli en fantastisk mann,- en mann som både du og samfunnet har all grunn til å være stolt av.»

    Innsatsen og energien må rettes mot å få ut det store potensialet som bor i hver enkelt av oss. Å få oss til å se hvor store vi kan bli ved å utnytte det som bor i oss på en konstruktiv måte. Å få oss til å være stolte over å være menn. Ikke å gjøre oss små, eller å skulle ta avstand fra eller skamme oss over vår natur. Det må gå galt.

  27. Pelle Billing skriver:

    @S:

    ”OT: I den rutan till höger så står det etiketter i olika stora fonter beroende på hur ofta de använts. En av de största/vanligaste är “jämställdhet20″, har vi lämnat 2.0 och kommit till version 20 eller? ;)

    Ja, i hemlighet har bloggen flera iterationer av jämställdhet förberedda, så snart är vi framme vid Jämställdhet 20.0 ;)

    Skämt åsido så är det fixat nu. Bara att titta på etikettmolnet och njuta :)

  28. Pelle Billing skriver:

    @Ola Normann:

    ”Hva vil dere si til sønnene deres?
    a) «Som gutt er du født med noen svakheter. Menn er mer aggressive og voldelige enn kvinner, og krever ofte uforholdsmessig mye plass. Din naturlige mannlighet må derfor bekjempes for at du skal bli et godt menneske, og være til nytte for samfunnet»

    b) «Som gutt er du født med egenskaper som kan brukes både til å gjøre positive og negative ting, akkurat som en kniv kan brukes både til nytte og til skade. Bruker du dine naturlige egenskaper på best mulig måte, har du alt i deg til å bli en fantastisk mann,- en mann som både du og samfunnet har all grunn til å være stolt av.»”

    Jag vet vilket alternativ jag väljer.

  29. Ola Normann skriver:

    Jeg også. Men det skulle vært interessant å vite hva Simon Bank, Fredrik Ekelund osv ville si til sønnene sine.

  30. Jenny Kristiansson skriver:

    Jag har funderat kring det här om man kan födas ond. Det är alltid en fråga om arv och miljö. Anders Behring Breivik hade trots allt inte en katastrofal uppväxt, tvärtom. Men hans biologiska sammansättning verkar vara det som tog över. Och naturligtvis i efterhand kan man peka på en massa brister under hans uppväxt, men som för andra inte hade varit brister.

    Och i många krig och konflikter kryper det plötsligt fram många psykopater och sadister, både manliga och kvinnliga. Och deras uppväxter skiljer sig inte från övrigas. Jag pratar om de som mer eller mindre känner njutning och makt av att plåga andra, inte de som vill göra karriär eller bara följer strömmen.

    Som till exempel koncentrationslägervakterna under andra världskriget. Bland de ”rena” sadisterna skiljde sig inte de kvinnliga åt från de manliga. De var exakt lika brutala och sadistiska.

    Jag tror att det som får betydelse för kvinnlig aggression är just den fysiska ”nackdelen.” Om en kvinna ska slå ihjäl en annan person krävs det kanske mellan 8-15 slag och jag tror att det tär mer på ens psyke än att bara behöva slå två-tre gånger. Många gånger går det ju att avgöra om gärningsmannen har varit kvinna eller man just pga. detta. Därför tror jag kvinnor väljer att giftmörda, hyra in någon eller bara att försöka manipulera ut ”fienden.” Typ oskadliggöra dem med hjälp av psykisk ”terror.”

    Min ståndpunkt just nu är i alla fall att man kan födas ”ond.” Jag menar alla kan ju inte vara 50% arv och 50% miljö. Någon är kanske 70% arv och 30% miljö.

  31. Hurtbullen skriver:

    Det finns mycket data som bekräftar AV:s utmärkta inlägg @1. Hittade detta på Wikipedia :

    Exempel på överrisker [redigera]

    Invandrade: Personer som är utrikesfödda / Personer som är svenskfödda med svenska föräldrar = överrisk på 2,5 gånger. Det är alltså 2,5 gånger vanligare att utrikesfödda än svenskfödda med svenska föräldrar är misstänkta/registrerade för brott.
    Ålder: Personer i åldrarna 15-17 år / Personer i åldrar över 41 år = överrisk på 2,5 gånger. Det är alltså 2,5 gånger vanligare att 15-17-åringar än personer över 41 år är misstänkta/registrerade för brott.
    Kön: Personer av det manliga könet / Personer av det kvinnliga könet = överrisk på 3,5 gånger. Det är alltså 3,5 gånger vanligare att män än kvinnor är misstänkta/registrerade för brott (skillnaden är ännu större vid grövre brottslighet).
    Inkomst: Personer med förvärvsinkomst på mindre än 1 basbelopp / Personer med förvärvsinkomst på 9 basbelopp eller mer = överrisk på 5,3 gånger. Det är alltså 5,3 gånger vanligare att personer med låg inkomst än personer med hög inkomst är misstänkta/registrerade för brott.
    Utbildning: Personer med endast förgymnasial utbildning / Personer med eftergymnasial utbildning på 3 år eller mer = överrisk på 5,7 gånger. Det är alltså 5,7 gånger vanligare att personer med låg utbildning än personer med högutbildning är misstänkta/registrerade för brott.
    Socialbidrag: Personer vars familj har haft socialbidrag / Personer vars familj inte har haft socialbidrag 2001 = överrisk på 6,1 gånger. Det är alltså 6,1 gånger vanligare att personer i familjer som behövt socialbidrag än personer från familjer som inte behövt socialbidrag är misstänkta/registrerade för brott.

    Det finns en mängd faktorer som påverkar risken att vara misstänkt/registrerad för brott avsevärt starkare än faktorn om utrikes födda. Inom kriminologisk forskning lyfts därför frågan om etnicitet som riskfaktor sällan eftersom den bedöms som mindre betydande när andra riskfaktorer bär ett större och ett överlappande förklaringsvärde till brottslighetens orsaker. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är de allra flesta invandrare inte registrerade för brott samt att invandrarnas barn i Sverige i mindre utsträckning är registrerade för brott än sina föräldrar, vilket är internationellt sett ovanligt.[4] – slut från Wikipedia.

    Lägger man ihop överrisker punkt för punkt så är det lätt att dra slutsatsen : Om du är en tonårig pojke ,utomeuropeisk som inte lyckats i skolan , har föräldrar som uppbär förörjningsstöd osv , ligger du skyhögt över normalen.

    Lite konstigt att BRÅ tolkar det lite annorlunda i slutet av stycket : ” Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är de allra flesta invandrare inte registrerade för brott samt att invandrarnas barn i Sverige i mindre utsträckning är registrerade för brott än sina föräldrar, vilket är internationellt sett ovanligt”

    Lite ologiskt ?

    Svaret är då ganska enkelt. Att erövra ett nytt språk i ett nytt land med avslutat skolgång, beredeskapsjobb i väntan på ett riktigt jobb, en vettig fritid och vuxenkoll på tonåriga nysvenskar och etniska svenska tonåringar, borde vara de bäst riktade åtgärder vi överhuvudtaget kan göra ?

    Hur ska vi värdera den nya riskfaktorn : Att pojkar i högstadiet betygsdiskrimineras och värderas lägre p.g.a. av oönskade manliga egenskaper ?

  32. LMLarsson skriver:

    Jenny Kristiansson: Varken Usama bin Laden, Anders Bering Breivik, Mohammed Merah, Adolf Hitler, Valerie Solanas eller Joseph Stalin var onda personer. Ondska, om det nu finns dvs, är en definitionsfråga. Dock var de alla egoister som kämpade för sin sak.

    Ond kan lika bra tex Stefan Löfven eller Carl Bildt vara. Snarare isf någon av dem skulle jag vilja påstå. Eller varför inte en vanlig katt.

  33. Jenny Kristiansson skriver:

    @LMLarsson:

    Jag var nog mer inne på att kunna se sitt offer i ögonen under tiden som du slår, torterar och mördar. Att faktiskt få blod på händerna.

    Det är ju skillnad på att drivas av ideologi blandat med hänsynslöshet och makthunger etc. Mot att faktiskt njuta av att se någon lida, sitta och planera för det och genomföra det. Att leva enkom för det. Dock tror jag att graden av njutning är en definitionsfråga.

  34. Hurtbullen skriver:

    @Jenny Kristiansson

    Personligen tror jag att vissa individer föds med ett känsloliv som inte är komplett. Förmågan att känna skam, ånger och skuld är ett viktigt socialt kitt. Dessa individer har ingen insikt i andras känsloliv och respekt för andras integritet.

    Den stora massan som gömmer sig bakom en ideologi eller dogm för att göra hemska saker mot andra för att skydda de sina och försvara sin egen flock, tror jag , är i absolut majoritet.
    I krig blir alla till mördare eftersom det är så att säga tillåtet att släppa fram alla de impulser som i alla andra fall hålls noga i schack.

  35. NinniTokan skriver:

    Pelle:
    Till exempel har man sett att föräldrar lägger mer tid på att lära pojkar empati och att hålla ordning på dem. Föräldrarna skapar alltså inte ett beteende hos pojkar här utan jobbar på att minska det.

    Inte för jag tvivlar på uppgiften, utan för att ha källa när man debatterar. Har du(eller någon annan) studier som gjorts där detta påvisas?

  36. Mia. skriver:

    @Jenny Kristiansson:

    Denna video är ganska intressant vad gäller psykopati, arv och miljö.

    http://www.youtube.com/watch?v=Vx8RxRn6dWU&feature=related

  37. Medborgare X skriver:

    @Hurtbullen:

    Mycket intressanta siffror. Nu väntar jag bara på att politiker, journalister och andra som driver den feministiska agendan i Sverige ska börja tala om ”socialbidragstagarmaktordningen” och ”socialbidragtagarnas våld mot förvärvsarbetare”. Kanske ska förskolorna börja införa en ny pedagogik för att förändra ”den destruktiva socialbidragstagarrollen” också?

  38. Tr skriver:

    Ninni

    Jag känner igen mig i det som Pelle säger. Jag vet att det kan framstå som provocerande för väldigt många tjejer som känner att de själva hindrades att få göra saker som förknippas med pojkar.

    Går jag till mig själv så älskade jag att bygga pilbågar. Intresset för just pilbågar vet jag inte var det kom ifrån men det var inte inlärt. Jag byggde pilbågar som kunde skjuta 100 meter redan i 12-års åldern. Jag började bygga när jag var 6-7. Jag dödade aldrig något djur med dom, men var fascinerad över hur pilen for iväg. Ingen hjälpte mig med detta intresse, ingen pushade på det. Tvärtom fick jag ofta gömma pilarna i förrådet och jag hade en arg grannpappa som var som en hök på mig. Annars tycker jakt är tråkigt, luktar illa och är kallt. Jag tror att det är en myt att killar påtvingas att leka pojkaktigt. Jag förstår inte heller folk som säger ”pojkar uppmuntras”. Det är en sanning med modifikation, jag tror inte någon pappa står och klappar händerna när pojken leker med pilbågar, jag tror många pojkar leker lekar där papporna inte är med. Så var det för mig. Jag hade världens sämsta pappa egentligen och ändå är jag fortfarande fascinerad över hur tex romarna byggde sina belägringsmaskiner och fenomenalt intresserad över mongoliska pilbågar.

    Jag kan till och med idag få skuldkänslor och känna mig barnslig när jag sitter och tittar på youtube där folk bygger beläggringsmaskiner och jag blir besviken när jag ser att dom inte går all in för att göra maskinen bra. Ofta slutar det med att dom tröttnar på projektet och skarvar. Det är upprörande. I dessa projekt är det inte sällan män som frivilligt är med och bygger. Många ”nördiga ”snickare som också är facinerade.

    Du får skilja på vad som omgivningen tycker är konstigt att tjejer gör och vad som pojkar faktiskt uppmuntras till. Det är nog ingen speciell uppmuntran, mer ett tyst ”jaja låt han leka, men inte för mycket ”

  39. leifer skriver:

    Jenny

    ”Det är ju skillnad på att drivas av ideologi blandat med hänsynslöshet och makthunger etc. Mot att faktiskt njuta av att se någon lida, sitta och planera för det och genomföra det. Att leva enkom för det.”

    Svårt att förstå dina resonemang men med ditt resonemang följer ju att Breivik inte (!) var ond, då han ju inte njöt av att döda. Det finns också en diagnos på Breivik som galning, och hur förhåller sig ondska till en person som är psykiskt sjuk när han/hon mördar? Hur ser man ex på Sara Svensson idag (knutby mörderksan), som dessutom är fri nu.

    Detta är också intressant då det ju just nu bedrivs ett krig i media om vem som har tolkningsrätt på världen. Åsa Lindeborg (som jag finner halvt galen) skriver om Breivik och massmördare på kultursidan men en ironisk rubrik om att det är synd om vita män som mördar. Hon har tydligen hakat upp sig på vita män, och kan tydligen inte alls heller ta till sig att ”vita män” i västvärlden (som svenska män) ju är världens mest jämställda män.

    Jenny, sen bör du väl klargöra hur du menar könsfördelningen är vad gäller ondska. Låter som du bara menar att män är onda.

    Det finns också nåt märkligt här hos (vissa) kvinnor, att dom finner män som har hänsynslösa drag attraktiva. Och många mördare i våra fängelser dränks ju av friarbrev från kvinnor. Dvs kvinnor som kanske inte sig är ”onda” men närmast uppmuntrar till det. Nåt som borde problematiseras mycket mer och önskar Pelle B tog upp såna aspekter av kvinnlighet, det är ju också nåt som blir alltmer aktuellt i takt med att manlighetsnormer och annat ska stöpas om för män så att män blir mer kvinnliga, mjuka, hänsynsfulla, miljömedvetna, empatiska etc. Ironiskt nog tycker många kvinnor som lyckats få ihop det med en straffad massmördare, ofta sånt som att han just är så fin, hänsynsfull och mjuk mot henne, hon känner sig då utvald.

  40. Pelle Billing skriver:

    @Tr: Bra poänger. Det är en myt att könsroller bara förstärker könsskillnader. De finns även till för att minska könsskillnader, t ex genom att sätta stopp för farliga lekar bland pojkar, och istället uppmana dem att vara fysiska på annat sätt.

  41. leifer skriver:

    Pelle

    Ja en viktig aspekt är vad som händer med pojkar som skolas in i ett könsrollssamhälle och en manlig könsroll (ofta med patriarkaliska tongångar), men som hamnar i kulturkrocken med en jämställt (eller till och med matriarkaliskt samhälle). Maktlöshet, identitetskris, avsaknad av framtidsmöjligheter och framtidstro kan nog trigga våld mot andra men även destruktivitet mot sig själv.

  42. NinniTokan skriver:

    @Tr:

    Var detta svar till mig?
    Du och jag helt ense i denna fråga:)

    @Pelle Billing:
    Tack:)

    Edit: Snopen jag blev när jag fick upp en bok jag läst. Får nog kolla mina anteckningar och/eller bokens källor, för det har jag glömt eller missat.

  43. Jenny Kristiansson skriver:

    @leifer:

    Som jag skrev så har jag ställt mig själv frågan om någon kan födas ”ond.” Vad är ondska, det är som att fråga vad lycka är, eller godhet. Det är helt omöjligt att svara på eftersom det beror på så många olika variabler.

    Många seriemördare har en medfödd skada på främre delen av hjärnan och har pga. det empatistörningar och dålig inlevelseförmåga. Många har dessutom vuxit upp med en frånvarande pappa. Och det finns många andra faktorer i deras uppväxtmiljö som i kombination med deras biologiska sammansättning gör att de lever ut sina extrema sidor och egenskaper.

    Jag tror inte att det finns en ondska. Många påstår att vi alla har en mörk sida och det tror jag på. Men min biologiska sammansättning och uppväxtmiljö hade kanske inte gjort mig till en Breivik. Min ondska hade med största sannolikhet sett/ser annorlunda ut. När jag ser bilder på amerikanska soldater som står och urinerar på dödade afghaner tänker jag inte i första hand på att de är onda. Jag ser det som att efter ett tag i alla krig uppstår det ett slags personligt hat gentemot fienden och då uppstår beteenden som dessa. Skulle däremot samma soldater långsamt tortera ihjäl sina fiender, inte av nödvändighet utan av ren njutning, då skulle jag se det som någon form av ondska. Jag tror det är en otroligt fin linje mellan ”ondska” och ”ondska.”

    Breivik var kall och beräknande, han trodde han var med i ett krig och stred för det goda. Vilket han inte var och i fredstid är det ju totalt vansinne att göra det han gjorde. Han måste bara låsas in för han passar helt enkelt inte in i samhället som det ser ut nu.

    Jag har faktiskt ingen aning om vem Åsa Lindeborg är så jag kan inte uttala mig om henne eller om det hon skriver.

    ”Jenny, sen bör du väl klargöra hur du menar könsfördelningen är vad gäller ondska. Låter som du bara menar att män är onda.”

    Det var ju just det jag inte menade. Jag skrev ju att kvinnor säkerligen är lika brutala och råa som män.

    Kvinnor som sitter och skriver beundrarbrev till psykopater och massmördare som sitter inne ser jag som en del av en havrerad kvinnlighet. Precis som män som slår och begår våldsbrott tillhör en havrerad manlighet så ser jag de kvinnorna som en del av en havrerad kvinnlighet.

    ”……det är ju också nåt som blir alltmer aktuellt i takt med att manlighetsnormer och annat ska stöpas om för män så att män blir mer kvinnliga, mjuka, hänsynsfulla, miljömedvetna, empatiska etc.”

    Men du Leifer, när du ser dig omkring vad är det för samhälle du ser? Enligt Steven Pinker har vi aldrig levt i en mer fredlig värld än idag. Stridspittar behövs inte längre. Jag tror inte att män behöver bli kvinnliga. Jag tror att vi alla behöver bli mer hänsynsfulla, miljömedvetna, empatiska, mjuka etc. De flesta av oss har stillasittande jobb mer eller mindre framför en dator. Vad är det den ursprungliga manligheten ska användas till i vårt samhälle idag? Nyfikenheten och lekfullheten som jag gillar hos män kan få vara kvar. Men det andra?

    ”Ironiskt nog tycker många kvinnor som lyckats få ihop det med en straffad massmördare, ofta sånt som att han just är så fin, hänsynsfull och mjuk mot henne, hon känner sig då utvald.”

    Ja sådana kvinnor är bara jäkligt fucked up om du frågar mig. Förhoppningsvis finns det inte så många.

  44. emulen skriver:

    Varför skulle en ”manlighet” vara del av en själv, oavsett vad man har mellan benen? Eller, vidare… varför skulle det nödvändigtvis vara så att jag upplever mig som ett dyft manlig om jag är man, eller ett dyft kvinnlig om jag är kvinna? Är det många som känner så?

    Och ja.. säkert har väl de boda idéerna bidragit till att skapa (respektive skapats av) vår kultur, men hur? Jag har inte den blekaste.

    Intressant infallsvinkel annars. Nog tror jag visst att det är samhället, könsroll och uppväxt i stora drag som ändå ofta påverkar män ganska negativt (dock ett normativt uttalande), och jag vet inte hur sällsynt den idén är?

Google