Ännu en artikel om den omtalade pubträffen

31 mars 2012, av Pelle Billing

Eva Janzon från Världen Idag skriver om pubträffen som jag och Pär Ström ordnade i Stockholm den 5 mars. För ovanlighetens skull är Janzon en journalist som faktiskt intresserar sig för vad de nya jämställdhetsidéerna handlar om, istället för att göra sig själv till ideologisk penna som ska upplysa läsarna om vad som är rätt och fel.

Ett par viktiga saker behöver dock läggas till, som komplement till citaten nedan. Jag kallar mig inte jämställdist (eller någon annan -ism) och de nya idéerna om jämställdhet handlar inte om att männen är mest utsatta, utan att vi helt enkelt ska se båda könens utmaningar. Annars är det som sagt en föredömlig artikel, så till vida att den försöker rapportera om ett nytt samhällsfenomen utan att automatiskt ta ställning emot det.

På sitt sätt lägger jämställdisterna ett genusraster på feminismen: vilken maktordning främjas egentligen genom talet om en könsmaktsordning? Måste vi inte tala om kvinnornas kontroll över hem och barn i termer av makt? Vem vinner, politiskt och ekonomiskt, på att staten driver jämställdhetsintegrering och kräver utbildning i genusteori och mångfald? Och är det inte männen som historiskt sett är det mest utsatta könet – män ska vara starka, de utsätts för våld, de måste dra i krig, lever kortare och är oftare mer ensamma än kvinnor.

– Vi kommer med något nytt som är känsligt och griper in i människors sätt att se på samhället och sig själva. Har man en ny åsikt så räcker det för att blir häcklad, säger Pelle Billing, som flugit upp från hemstaden Malmö för att vara med i kväll.

– Pelle Billing, vill du verkligen ha ett jämställt samhälle? frågar en ung man som gör sig till talesman för Allt åt alla.

– Definiera ”jämställt samhälle”, svarar Pelle Billing, som stunden innan hälsat välkommen och förklarat sig vara glad över den stora och mångskiftande uppslutningen.

I halvannat år har han hållit i snarlika pubaftnar i Malmö, även om han aldrig mötts av ett så påtagligt motstånd.

– Konstigt nog är det vi säger kontroversiellt: att människor borde få styra över sin egen vardag utan statliga pekpinnar, och att man ska respekteras även om man inte lever likadant som alla andra, säger han.

– Kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter, spelreglerna ska vara lika men utfallet ska inte få styra. Självklart ska vi inte tolerera diskriminering.

Allt åt allas fråga om ett jämställt samhälle är en så kallad ”trick question”. De som ställer den frågan från radikalfeministiskt håll har ju sin egen definition på ordet. Nämligen att ”jämställt” betyder att män och kvinnor har exakt samma lön, tar ut exakt lika mycket föräldraledighet och har exakt samma yrken – på gruppnivå alltså. Det handlar om den kommunistiska utopin stöpt i ny form.

Därav min fråga om att de ska definiera begreppet jämställdhet, så att de tvingas lägga sina kort på bordet, istället för att vi andra ska behöva rätta oss efter deras begreppsvärld. För vare sig man är socialdemokrat, moderat, miljöpartist eller något annat – så borde inte ordet jämställdhet definieras som ett identiskt utfall mellan grupper. Det strider mot partiernas grundläggande ideologier, där individens intressen ska balanseras mot det kollektiva, samhälleliga arbetet.

 

En i taget trillar de goda nyheterna in, vad gäller bloggens kampanj för jämställd verksamhet mot våld i nära relationer i Sveriges kommuner (du kan läsa alla tidigare inlägg under etiketten för medborgarförslag).

Senaste framgången kommer från Järfälla kommun, där Jens medborgarförslag med all sannolikhet gett verksamheten extra fart framåt. Så här skriver Jens i ett mejl till mig:

Hej Pelle,
jag har precis fått ett samtal från Järfälla kommun där man tackar för mitt förslag och meddelade att man har jobbat med en könsneutral våldsmottagning sedan i höstas och att det sannolikt kommer att sjösättas under April månad.
De tackade för förslaget och uppmuntrade att komma in med fler.

Efter en trög start med att faktiskt lyckas få in ett förslag, beroende på fel i kommunens elektroniska förslagsverksamhet, så har Järfälla varit exemplariska och det ser positivt ut.

Med vänlig hälsning
Jens

Ett stort tack till Jens!

Om du har nyheter att rapportera om ett medborgarförslag är det bara att kontakta mig, och om du vill skicka in ett nytt Medborgarförslag till just din kommun finner du mallen här, och en lista över redan kontaktade kommuner här.

Etiketter:  

Skrev nyss följande lilla ”rant” på Twitter utifrån denna artikel i Sydsvenskan. Läs mina meddelanden nerifrån och upp:

Det är en fin linje mellan att behandla ett barn som en individ, och att göra barnet till politiskt slagträ i könsdebatten.

Tipstack: Går till Sara1!

Etiketter:  

Toppjobb är tuffa, om någon nu glömt det

30 mars 2012, av Pelle Billing

Påfrestningarna med att ha en ministerpost lyftes i Aftonbladet, i samband med Sten Tolgfors avgång som försvarsminister:

Att våra ministrar ser lite trötta ut allt eftersom åren går är kanske inte så konstigt.
– En genomsnittlig riksdagsledamot arbetar 60 timmar per vecka. Det motsvarar 1,5 heltidstjänst och det är snittvärdet. Det betyder att det finns de som arbetar betydligt mer, säger Lennart Levi.
Han tror att en minister säkert jobbar ännu längre dagar.
– Att de mer eller mindre jobbar hela sin vakna tid är säkert en korrekt beskrivning.

Men även positiv stress kan vara av ondo.
– Den kallas ibland för honungsfällan. Med god egenmakt och höga krav blir man tänd. Det är spännande och det man gör är jätteviktigt. Det är så roligt att man glömmer tid och rum, jobbar ständigt och sover för lite. Många tror att allt är frid och fröjd, men det sliter också.
Om man jämför arbetet som minister med toppjobb inom näringslivet – hur stor är skillnaden?
– Näringslivstoppar får mycket högre lön än ministrar. Dessutom är de ju chefer i verklig bemärkelse.

Toppjobb är som sagt krävande, på alla sätt och vis. De fungerar lite olika och är olika välbetalda beroende på bransch, men gemensamt är att man mer eller mindre alltid arbetar.

Detta kan vara värt att komma ihåg i kvoteringsdiskussionen. Det handlar alltså om att kvotera in människor till en livsstil som sliter.

Tips: Läs även Lena Mellins artikel i samma tidning, där hon kallar Tolgfors för ”vek och ynklig”. Frågan är om hon skulle kallat en avgående kvinnlig minister för ”bitchig och manipulativ”? Eller hade det varit sexistiskt?

Etiketter:  

I UNT recenserar Kjell Vowles antologin Men. Mannens frigörelse från mannen. Jag har inte läst boken, men vill belysa ett citat från recensionen:

Precis som att vi män givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som Auvinen, Breivik och Merah har utfört, kan vi inte heller bortse från att det är i princip bara män som utför grova våldsbrott. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade att 95 procent av alla våldsbrottsdömda var män.

Detta är något vi som män måste diskutera och förhålla oss till just som män.

Ja, låt oss diskutera detta. Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?

Jag raljerar lite här, men bara lite. För frågan är varför ”den manliga kulturen” brukar hållas ansvarig för det som går snett hos män, medan jag nästan aldrig hör någon hålla ”den kvinnliga kulturen” ansvarig för det som går fel hos kvinnor. Det känns lite obalanserat. Indirekt impliceras att männens värld skapas inifrån männen, medan kvinnornas värld skapas av yttre strukturer.

En mer rimlig verklighetsbeskrivning är att både män och kvinnor – ja, varje individ faktiskt – påverkas av såväl inre drivkrafter som yttre omständigheter. Slutresultatet blir den människa vi ser framför oss. För gruppen män innebär det en överrepresentation av fysisk aggression, för gruppen kvinnor en överrepresentation av mobbning och utfrysning.

Frågan är om lösningen på det våld som vissa män uppvisar är att göra pojkars och mäns livsvillkor bättre, eller att demonisera gruppen män? Tyvärr görs ofta det senare, under täckmantel av det förra. Tesen är att genom att bli av med ”rådande maskulinitet”, så ”slipper män sin våldsamhet”.

Jag tolkar Vowles artikel som att män borde ta avstånd från sin manlighet, istället för att förstå den bättre – och lära sig integrera den i sig själv (boken titel implicerar tveklöst detsamma). Men att ta avstånd från en viktig del av sig själv fungerar inte. Och att utgå ifrån att manlighet i sig är en patologi, är minst sagt en tveksam människosyn.

Är det egentligen någon som ifrågasätter att män och manlighet varit viktiga för att utveckla vår civilisation? Precis som kvinnor och kvinnlighet har varit viktiga. Det är dumt att kasta ut babyn med badvattnet.

Förvisso finns det ett spektrum av manligheter och ett spektrum av kvinnligheter, och förvisso överlappar de varandra på olika vis. Världen är mångfacetterad och flexibel. Men trots detta är begreppen manlighet och kvinnlighet användbara, relevanta och meningsfulla. Att vilja dekonstruera och avveckla de manliga egenskaperna hos män, eller de kvinnliga egenskaperna hos kvinnor, må göras i all välmening – men det är en alltför förenklad världsbild för att hantera den komplexitet vi lever i.

Den organiska, biologiska delen av oss lyser igenom hur pass civiliserade och utvecklade vi än må bli. Att blunda för (”dekonstruera”) detta löser inget. Människor behöver acceptera alla delar av sig själv och integrera det till en fungerande helhet.

Tips: Läs även Mats Olsson tankar om antologin.

Tipstack: Går till Carl och I!

Etiketter:  

Pojkarna är de utsatta i Karlstads förskolor

29 mars 2012, av David Holman

Artikel av David Holman.

Det var med glädje jag började läsa följande artikel. Det är inte ofta man så klart och tydligt erkänner pojkarnas utsatthet i förskolan.

Mår pojkarna sämre eller ser man deras problem tydligare – och tidigare?

– En kvalificerad gissning: det handlar om både och, säger Henrik Andershed.

Artikeln poängterar flera saker som vi inom denna rörelse tidigare tagit upp – så som att pojkarna är de som har svårt i en skola som är anpassad efter flickor. Fortsättningen på citatet ovan är:

 Utagerande och normbrytande beteende är dubbelt så vanligt hos pojkarna. De pojkar som har problem upplevs som mer krävande av pedagogerna, de syns mer och stör gruppen. [min markering]

Här är då frågan, vad gör lärare för att hjälpa dessa pojkar? Jag har full förståelse för att vuxna finner barn som är utagerande som problematiska och krävande. Dock har jag inte förståelse för att man beskyller pojkarna för detta beteende på det vis som numera görs från statligt håll (anti-pluggkultur).

Och vad menas med ”problem”? Enligt Henrik Andershed, professor och forskningsledare på Örebro universitet, manifesterar sig dessa problem i högre ålder som missbruk och svårigheter på arbetsmarknaden – vilket tydligen ska gå att koppla till lägre åldrarna. Jag undrar om det högre självmordsantalet bland pojkar även går att koppla till samma problem? Och hur är det med betygen egentligen? Inte nog med att pojkar presterar sämre på grund av en flickanpassad skola, de blir ju dessutom betygsdiskriminerade. Är detta ett av de problem som det talas om, tro?

Artikeln påpekar att studien ännu är i sin linda och behöver några år på sig att växa, möjligen årtionden. Detta är oturligt men tyvärr nödvändigt inom vetenskapen. Låt oss inte trampa i samma klaver som vissa genusvetare och feminister genom att kräva förändring mot vårt politiska mål bara för att det passar oss. Låt oss först ha lite på fötterna!

Tips: Läs även Ivar Arpis artikel på Newsmill om pojkkrisen i skolan.

Etiketter:  

Ström svarar Sveland på Newsmill

28 mars 2012, av Pelle Billing

I kväll lämnar Pär Ström replik till Maria Svelands senaste långa kulturartikel i DN om den nya jämställdheten.

Ström tar bland annat upp den intellektuella ohederlighet som jag kommenterade i går. Nämligen att Sveland försöker få det att framstå som att Ström förklarat varför han hatar feminismen, när han egentligen förklarade varför han engagerat sig i könsfrågorna.

Ström tar även upp en obehaglig incident från den numera välkända pubkvällen:

För övrigt borde Sveland städa upp framför egen dörr först. En av hennes feministiska följeslagare på den aktuella pubträffen gav mig ett pappersflygplan och sa: ”Varsågod Pär, här får du en present”. När jag vecklade ut papperet fann jag en teckning av ett manligt könsorgan med en streckad linje där det förmodligen var meningen att organet skulle skäras av.

Tilltaget var måhända föga förvånande, med tanke på att flera av de unga feminister jag talade med sa att deras idéer låg nära den autonoma vänstern. Det var alltså inte så att det var 80 stycken socialdemokratiska eller liberala feminister som kom till pubträffen, om någon trodde det.

Jag vågar inte tänka på vad det skulle stått på kultursidorna om det var Sveland som fått motsvarande teckning på ett kvinnligt könsorgan.

Hur bör man då reagera på detta? Jo, lösningen är att fortsatt hålla god ton och fortsatt föra fram bra argument i jämställdhetsdebatten. Jag får fler och fler rapporter om att människor börjar ifrågasätta den typen av artiklar som Sveland skriver, medan de istället intresserar sig för vad sådana som jag har att säga.

I längden kommer människor att söka sig till de idéer som är balanserade, progressiva och människovänliga.

 

Viktiga kvinnofrågor del 3: Våldtäkt

28 mars 2012, av Pelle Billing

Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag fortsätter bloggens artikelserie där viktiga kvinnofrågor gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Våldtäkt

Det finns olika saker att säga om våldtäkt men om man ska ha ett konstruktivt fokus är det framför allt två frågor som ska besvaras:

  1. Hur kan samhället minska våldtäkterna?
  2. Hur kan risken att hamna i en riskabel situation minimeras?

Den första frågan har vi redan besvarat relativt väl i Sverige. Vi har en stark lagstiftning mot våldtäkt. Vi har en stark kulturell enighet om att våldtäkt är förkastligt (till och med i fängelser har våldtäktsmän låg status och riskerar att bli misshandlade). Vi är medvetna om stadsplaneringens betydelse för att hitta trygga stråk utomhus (men här finns det en del kvar att göra).

Om någon döms, eller ens misstänks, för våldtäkt får denne räkna med att stötas ut socialt och troligen flytta till en annan landsända. Att begå en våldtäkt innebär således att riskera hela sitt sociala kontaktnät.

Självfallet kan man alltid göra mer i preventivt syfte, men i stora drag kan vi vara nöjda med hur långt vi faktiskt nått. Därför kommer resten av denna text att fokusera på riskfaktorer för våldtäkt, och hur man kan minimera risken att bli utsatt (utan att göra avkall på livets nöjen). Ett viktigt förtydligande är att översikten av riskfaktorer fokuserar på heterosexuella våldtäkter mellan vuxna där kvinnan är offret.

En välciterad vetenskaplig artikel listar följande riskfaktorer för våldtäkt mellan personer som dejtar eller är i början av ett förhållande:

Variables that appear to be risk factors are the man’s initiating the date, paying all the expenses, and driving; miscommunication about sex; heavy alcohol or drug use; ”parking”; and men’s acceptance of traditional sex roles, interpersonal violence, adversarial attitudes about relationships, and rape myths.

Här listas framför allt riskfaktorer hos heterosexuella män, för att de ska begå våldtäkt. Fascinerande nog är det bland annat traditionellt ”romantiska” och ”ridderliga” beteenden som inkluderas. Om mannen initierar träffen, betalar för allt, är den som kör och har en statisk bild av könsroller så ökar risken för våldtäkt.

Samtidigt listas andra faktorer där det är lättare att se en direkt koppling till våldtäkt. Hög alkoholkonsumtion (eller andra droger) faciliterar alla möjliga problem, och så även våldtäkt. Detta även enligt Brå och ytterligare en forskningsrapport.

Att mannen har en acceptans för partnervåld, konfliktfyllda förhållanden och tror på myter om att kvinnor vill bli våldtagna, kan ses som relativt självklara riskfaktorer för våldtäkt. En man med sådan syn på sex och förhållanden bör man hålla sig långt ifrån.

Andra studier där riskfaktorer för våldtäkt studerats, har kunnat identifiera följande riskfaktorer hos kvinnan:

Ingen av dessa riskfaktorer torde vara särskilt överraskande eller svåra att förstå.

Brottsförebyggande rådet (Brå) beskriver i en av sin rapporter hur våldtäkterna fördelar sig mellan olika scenarier:

När det gäller våldtäkter mot offer som är 15 år eller äldre är det vanligaste relationsmönstret att offret har eller har haft en nära relation till gärningsmannen (32 procent). Näst vanligast är att offret och gärningsmannen är ytligt bekanta (27 procent) genom att de exempelvis träffats under en kväll. I denna kategori är många av våldtäkterna relaterade till nöjeslivet. Det tredje vanligaste är att offret är obekant med gärningsmannen (20 procent). Många av våldtäkterna i denna kategori är överfallsvåldtäkter. Därutöver förekommer det att gärningsmannen är en familjemedlem, släkting, nära bekant eller arbets- eller studiekamrat till offret, men det är generellt sett mindre vanligt.

Varför har de anmälda våldtäkterna ökat de senaste 10-20 åren? Så här skriver Brå:

Brå:s slutsats är att den markanta ökningen av våldtäktsanmälningar mellan 1995 och 2006 främst förklaras av en förhöjd anmälningsbenägenhet av framför allt mindre grova våldtäkter av obekanta eller ytligt bekanta personer som tidigare bortförklarats och bagatelliserats, men nu tolereras i mindre utsträckning. Att fler väljer att anmäla är en mycket positiv utveckling. Under de senaste åren har dessutom ökningstrenden förstärkts av en ändrad lagstiftning. Samtidigt är en faktisk ökning av vissa våldtäktstyper sannolik. En förändrad tillfällesstruktur med större möjlighet till tillfälliga möten genom ett utökat nöjeslivsutbud och genom ett större Internetanvändande skulle kunna bidra till en ökning av våldtäkter av obekanta och ytligt bekanta – parallellt med en ökad anmälningsbenägenhet av dessa fall.

Även en utvidgning av våldtäktsbegreppet har bidragit till fler anmälda våldtäkter:

I april 2005 ändrades sexualbrottslagstiftningen på så sätt att våldtäktsdefinitionen vidgades till att omfatta
exempelvis fall då offret befunnit sig i så kallat hjälplöst tillstånd (genom kraftig berusning, medvetslöshet, sömn eller liknande). Sådana händelser rubricerades tidigare som sexuellt utnyttjande.

Hur ska man då skydda sig? Utifrån forskningen kan man härleda några allmänna råd.

Vid dejting: Dejta nykter eller drick måttligt. Åk inte bil. Betala för dig själv.

I utelivet: Drick med måtta. Gå inte hem med någon om du på förhand vet att du inte vill ha sex (=sunt förnuft).

I relationer: Om våld förekommer i relationen ökar risken för våldtäkt. Överdrivet kontrollbehov bör leda till att man drar öronen åt sig.

Min gissning är att män kan använda sig av ungefär samma allmänna råd, för att minska risken för att bli falskanmäld för våldtäkt. Dock behövs en hel del forskning innan man säkert kan uttala sig om detta.

Etiketter:  

Stötta manligt företagande – Vernissage 1 april

28 mars 2012, av Rutger Stjernström

Artikel av Rutger Stjernström.

För bara några år sedan hade jag tagit detta som ett rent aprilskämt men det är sant. Tror jag…

Pelle Billing har tidigare skrivit om konsultföretaget Add Gender som arbetar med jämställdhetsanalys, kompetensutveckling och rådgivning. En av företagets idéer är att insatser för kvinnligt entreprenörskap måste kompletteras med insatser även för manliga företagare vilket man vill visa med utställningen Stötta manligt företagande, gjord av fotografen Tomas Gunnarsson.

Utställningen består av sex porträtt och intervjuer och är framtagen tillsammans med Add Gender som också beställt utställningen.

Följande kan läsas i pressmeddelandet:

Svårigheter med livspusslet är bara ett av flera ämnen som de sex manliga företagarna berättar om i utställningen. De berättar om arbetsskador, rädslor, förebilder, manlighet och att ta hand om sig.

Män dör och skadar sig mer på jobbet och på tusen startade företag löper männen större risk att gå i konkurs än kvinnor. Egenföretagande män har också svårare att få ihop det så kallade livspusslet och tar ut mindre föräldraledighet än egenföretagande kvinnor.

Den påläste vet även att det dör en man i veckan året runt på arbetet och en kvinna om året.

Att män löper större risk än kvinnor att gå i konkurs är inte heller en helt oväsentlig uppgift när man ställer det i relation till att män står för runt två tredjedelar av landets årliga cirka 1 500 fullbordade självmord. Katarina Skogman visade i sin avhandling Understanding Suicidality: Suicide risk, sex differences and views of suicide attempters, att förlust av arbete samt ekonomiska problem är klara riskfaktorer för just män när det gäller självmord.

Vernissage för utställningen sker 1 april klockan 12:00–16:00 på Mornington Hotell Stravaganza på avenyn i Göteborg.

 

Förtydligande om våld och manlighet

28 mars 2012, av Pelle Billing

Häromdagen släpptes den första delen i Jämställdhetspodden. Diskussionen kom att handla om mansrollen och våld.

I videon säger jag att jag aldrig känt någon förväntan på mig att bruka våld. Och det stämmer, i den kontext som det ofta pratas om manlighet och våld i dagens samhälle. Men för att vara riktigt tydlig:

  • Visst finns det fortfarande budskap till män som handlar om våld. Men det är att en riktig man ska kunna slåss för en god sak. Han ska kunna försvara sitt land, sin kvinna, sina barn, sig själv…
  • Som man får jag verkligen inga budskap att jag ska slå kvinnor, eller att jag ska slå folk på måfå när jag är ute på stan. Finns sådana budskap har de gått mig helt förbi.

Filmer kan vara bra indikatorer på vilken idealbild vi har av en viss typ av människa. Och en man som vi ska heja på i en film, slår definitivt inte kvinnor eller barn. Inte heller startar han slagsmål på måfå. Däremot försvarar han gärna kvinnor och barn, och om plikten kallar slåss han för sitt land.

Således är det oerhört viktigt att vara specifik om man vill tala om manlighet och våld i samma andetag. Till och med i fängelser tar man avstånd från våldtäktsmän och barnmisshandlare – och fängelser får väl sägas innehålla samhällets mest primitiva former av manlighet (gängmedlemmar och dylikt). Detta faktum kan vara viktigt att komma ihåg för de instanser i samhället som vill göra en diffus koppling mellan män och våld.

Tips: Hannah utvecklar också sitt resonemang om män och våld i sitt blogginlägg om podden. Uppenbarligen kände vi båda behov av att förtydliga.

Etiketter:  
Google