Varför går det så långsamt att nå jämställdhet?

14 februari 2012, av Pelle Billing

Jag såg en intressant fras i Svenska Dagbladet:

Förklaringarna blir ofta krystade när vi ska analysera varför det går så långsamt att nå jämställdhet i näringslivet i ”världens mest jämställda land”.

Låt oss skippa fokuset på näringsliv för ett ögonblick. För meningen skulle lika gärna kunna vara skriven med ett allmänt fokus på hela samhället. Till exempel skulle den kunna se ut så här:

Hur ska vi analysera varför det går så långsamt att nå jämställdhet i ”världens mest jämställda land”?

Detta är en mer generell fras, och även en konkret fråga. Varianter på denna fråga ställs gång på gång i politiska och mediala sammanhang. Därför tänkte jag anmäla mig som frivillig att besvara den.

Första svaret blir att vi är redan jämställda. Kvinnor och män har lika rättigheter och skyldigheter. Det enda som återstår är några lagar där män diskrimineras, men utöver det har vi en formell jämställdhet i Sverige.

En enkel lösning på problemet, eller hur? Kanske för enkel om man är övertygad om att vi inte är jämställda ännu.

Låt oss därför titta på ett motargument. Nämligen att män och kvinnor inte förvärvsarbetar lika mycket, inte tjänar lika mycket pengar och inte tar ut lika mycket föräldraledighet. Hur kan vi vara jämställda när det ser ut så? Uppenbarligen finns det kulturella mönster (strukturer) som påverkar könens val, och dessa måste vi få bort.

Enda problemet med detta argumentet är att det förutsätter att ”vi” vill samma sak. Varför egentligen förutsätta detta? Mer troligt är att det finns vitt skilda åsikter om hur man vill leva sitt liv och vilka kulturella mönster man vill se i samhället. Varför skulle det finnas en konsensus om just könsroller, när vi inte har politisk konsensus på några andra områden?

Att det går långsamt att uppnå ”jämställdhet” beror på att ett uppsatt mål förväntas stödjas av ett helt folk. Så fungerar det inte när det gäller människors vardag. Lika lite som man kan tvinga någon att ha en viss hobby kan man tvinga dem att ha ett visst yrke.

Visionen om det könsrollslösa samhället framstår därmed som naiv, och har troligen lika stor möjlighet att lyckas som kommunistiska utopier – där man trodde att människor kunde likriktas i sin vardag och på sina arbetsplatser.

Istället för att sträva mot ett utopiskt mål som få personer blir entusiastiska inför, föreslår jag att man byter strategi och retorik i jämställdhetspolitiken. Som alternativ till att fördöma svenska folket och beklaga sig över att människor inte blir jämställda nog, kan det vara en idé att uppmuntra män och kvinnor att verkligen välja fritt.

Genom god information till ungdomar kan de göra informerade val om vilket yrke och vilken livsstil som passar dem bäst. Morot fungerar bättre än piska, och har även den fördelen att människor får behålla sitt självbestämmande.

Ett annat tips till politiker, statliga myndigheter och kommuner är att inte kasta sten när ni sitter i glashus. För vem är det som avlönar en betydande andel av Sveriges kvinnor? Just ja, det är ni som gör det. Är det då svenska folket som ska tuktas, eller är det ni som ska stå för den lönenivå som råder?

Debatten om den utopiska jämställdheten har gått in i en återvändsgränd. Dags att börja lyssna på hur människor vill leva sina liv, istället för att lite diffust skam- och skuldbelägga de som ”väljer fel”.

Etiketter:  

40 kommentarer på “Varför går det så långsamt att nå jämställdhet?”

  1. Sanjo skriver:

    Precis så, Pelle!

  2. Jämställdist skriver:

    Mona Sahlin hade svarat dig med massa floskler och lagt huvudet på sne.

    ”Men jag tror att den konsensus som du pratar om finns där. Konsensusen är ju att kvinnor ska ta hand om hemmet och jobba mindre för det är ju det som är strukturen Pelle.Så jag frågar mig varför vi ska ha konsensus på det området när vi inte har det på andra områden”

    Sen hade hon kisat med ögonen och som sagt lagt huvudet på sne samtidigt som den noga utvalda publiken hade applåderat.

    Du måste förfina det argumentet Pelle, så att man inte kan vända det mot dig.

  3. Jämställdist skriver:

    Jag tycker det är synd att Mona Sahlin och Gudrun Schyman är feminister. Dessa två personer är enligt mig de bästa talarna. Dom kan med floskler vinna en debatt där den andra har fakta. Just Mona Sahlin är Sveriges motsvarighet på Muhammed Ali, hon är inte rädd att prata poetiskt och hon vet exakt vilken floskel som är bäst att använda. Man kan inte annat än lyfta på hatten, hon är en mycket intelligent kvinna och det respekterar jag henen för 100 %. Synd bara att hon är feminist.

  4. BekeZeke skriver:

    Mycket bra sammanfattning av dagsläget.

  5. Pelle Billing skriver:

    Jämställdist,

    Jag skulle fråga Mona om hon tycker kvinnors plats är i hemmet. Sedan skulle jag vända mig till andra personer i studion och fråga samma sak. Alla hade sagt nej. Sedan skulle jag konstaterat att uppenbarligen finns det ingen sådan konsensus.

    Det är lätt att ”ha en känsla” eller ”tro”, men genom att göra det konkret så fallerar det.

  6. Fredrik skriver:

    Dina inlägg kring det här börjar bli väldigt bra, igenomträngande ärligt talat.

    När jag läste inlägget fick jag en mental bild av att de här försöken till ”tvångsåtgärder” som någon slags järnhjälm som sitter och spänner mot tinningarna med löfte om att släppas lös när målet om jämställdhet är uppnått.

    Vad håller dom på med, hur kan någon tro att det är ett effektivt sätt att bedriva politik. Det börjar bli mer och mer ofattbart, nästan osannolikt var det här tankegodset kommer ifrån och vad tros ska leda till.

  7. mieitte skriver:

    Att lönen är så jämställd att skillnaden är ca 0,6 %, gör att kvinnor använd lönen som diskriminerande har varit fel, myter om man vill, och vill inte bli accepterad av feminister trots fakta.

  8. Jenny Kristiansson skriver:

    ”Ett annat tips till politiker, statliga myndigheter och kommuner är att inte kasta sten när ni sitter i glashus. För vem är det som avlönar en betydande andel av Sveriges kvinnor? Just ja, det är ni som gör det. Är det då svenska folket som ska tuktas, eller är det ni som ska stå för den lönenivå som råder?”

    Förstår inte ovanstående överhuvudtaget. Kan någon förklara?

  9. Lavazza skriver:

    Alla vill väl samma sak. Personlig valfrihet med skydd mot de egna valens negativa konsekvenser. Personalize gains, socialize losses. Alla andra är så egoistiska. Det är bara jag som tänker på mig. Having the cake and eating it too.

    A nice gig, if you can get it.

    The problem with socialism is that sooner or later you run out of other people’s money.

  10. Fredrik skriver:

    Jenny Kristiansson

    Han menar att de jobbar inom offentlig sektor.

  11. Backlash skriver:

    Strindbergs ‘Fadren’ skrevs för 125 år sedan. Fortfarande finns inga lagar som skyddar oss män mot det kvinnliga beteende som beskrivs i boken. Varför går det så långsamt?

  12. Daniel L skriver:

    “The society that puts equality before freedom will end up with neither. The society that puts freedom before equality will end up with a great measure of both” – Milton Friedman

  13. Mia. skriver:

    Hmm… För att förändring tar tid och att man måste ha tålamod? ;)

  14. NinniTokan skriver:

    Mm, det är otroligt att det ska vara så svårt att säga/inse: ”vi hade fel. Det finns något som gör att 50/50 inte är ett ‘jämställdhetsmått’.”

  15. Jämställdist skriver:

    Pelle

    Bra grepp. En annan sak är att inte möta hennes kroppspråk tror jag. Titta bort eller lite vid sidan av så att hon inte får in dom där ”Lägga huvudet på sne” som signalerar att den hon pratar med är ett barn som ska uppfostras. Pilla lite på skjortan när hon pratar etc, det är inte elakt utan ett sätt att inte bli förnedrad. Hon är dessutom väldigt kaxig i debatter. Man måste skapa en osäkerhet i den man debatterar mot i vissa lägen och då är det utmärkt att inte titta på den andras mimik och rörelser om dessa är en del av personens debatt-teknik. Det känns tex bara dumt och konstigt att lägga huvudet på sne om den andra inte tittar på. Bara små tips, för Mona är mycket duktig, men det finns bra knep att inte spela enligt hennes regler alltså.

    Jag gjorde detta själv mot en känd kvinnlig kock som jag inte vill nämna namnet på. Hon hade för några år sedan en egen show, extremt mycket skinn på näsan och väldigt tuff. Vilket land behöver jag inte heller säga. Detta har tagit henne väldigt långt och det är en duktig person inget snack om saken, hon är värd sin framgång och ett föredöme på många sätt.

    När jag mötte henne på en äng där hon har hästar så kunde jag direkt märka att hon ville köra över mig i snacket. Sekunderna innan hade hon vunnit en diskussion om hur man handhar hästar mot min manliga vän. Hon tryckte ner honom direkt som den artige gosse han är. Jag valde att inte titta henne i ögonen, pilla på skjortan samt röra mig, och hon fick inte fäste i mig alls och blev osäker. Dvs jag följde inte några ”regler” som hon var van vid.

    Såg ni när Mona Sahlin debatterade mot Reinfeldt på svt? Hon ägde honom så pass mycket med floskler och värdeladdade ord att den manliga programledaren fick in bättre punchlines på henne än vad Reinfeldt fick. Reinfeldt är ingen bra talare. Just den debatten gillade jag att Mona vann, för det finns inget värre än alliansen. Det är min högst personliga åsikt. Mona är väldigt duktig på debatter och det är hatten av varje gång. Därmed inte sagt att jag gillar alla hennes åsikter.

  16. masa skriver:

    Man kan ju tycka att detta är självklarheter, men så är det ju inte som sagt. Precis som Pelle skriver bör samhällets roll rimligen vara att garantera lika spelregler samt ge god mångsidig information och uppmuntra till fria och positivt orienterade val. Trygghet, kärlek och goda relationer till sina föräldrar för barn är här en central fråga – jag skulle nog säga att det är den centrala jämställdhetsfrågan över andra.

    I det här sammanhanget kan man ju väcka frågan om Staten med näringspolitik, försvarspolitik, familjepolitik, m.m. är ”ansvarig” för de könsrollsmönster och den ojämställdhet som anses existera och vara problematiska. Finns det kanske en konflikt mellan de politiskt uttalade målen på dessa olika områden? Är det kanske närsynt att ha en politisk styrning av utbildning i en viss riktning som anses gynna t. ex. industrin, och sedan bli förvånad och upprörd över att folket inte ”väljer fritt”? Det är ju trots allt i stort en illusion att statens intressen skulle sammanfalla med att människor ”förverkligar sig själva”. Så vilka kompromisser är nödvändiga – och har vi isåfall egentligen något att klaga på? Har inte funderat så mkt kring detta, men någon annan kanske har gjort det?

  17. Fredrik skriver:

    Masa

    ”Man kan ju tycka att detta är självklarheter, men så är det ju inte som sagt”

    En anledning till att vänstermänniskor, feminister och andra kan tyckas starka eller kan tyckas ha argument med styrka i är ju att de har läst mer eller mindre radikala böcker som de hämtar tankeinnehållet ur. Så har det tankeinnehållet stöd av andra människor i höga positioner, så utvecklas ett självförtroende i argumenten. Lägg till det Sveriges bakgrund med socialism.

    Jag har märkt att vissa liberaler kan verka ”tomma” i sina argument även om jag håller med dem i det de säger. En person som på ”allvar” vill utmana radikaler måste kanske läsa de verk som ligger till grund för radikalernas åsikter. Annars finns där ett obehagligt ”det okända” och en skenbar styrka hos motståndaren som är svår att möta.

    Man kunde se på Juholt i debatter ibland att han nästan kunde skrika ner högermotståndare med sitt ”vänsterövertygelse” i ryggen.

    Vi ser ju nu också på högern hur de svansar efter vänstern i jämställdhetspolitiken. De har inga egna tankar, har förmodligen inte läst radikala vänsterverk varpå de tappar i styrka.

    Jag har tänkt mer och mer på det här på sistone, läser man böcker som kritiserar det man ogillar så får man en styrka i det, man kan se igenom argument från ”motståndarsidan” och ha egna åsikter, men det verkar ändå finnas ett ”det okända” som stör om man inte har läst radikala verk från deras kant, det är också något som kan utnyttjas mot en för att de då kan verka komma ”någonstans ifrån” som man själv inte vet vad det är.

  18. per hagman skriver:

    Jämställdheten borde vara föremål för evidensbasering.

    Per Hagman

  19. SM skriver:

    Problemet är ju inte bara att det går långsamt, utan att vi nog aldrig kommer att komma dit hur mycket vi än försöker. För en kritik mot feminismen som funnits ett tag nu, är att deras kamp aldrig kommer att nå målet, och att kampen i sig själv kommer att skapa ett evigt könskrig.

    Det här låter ju lite nedslående kan man tycka, men jag tror att det är sant. För ordet ”jämställdhet” som är det feministerna kämpar för, har inte den definitionen som Pelle har; den verkar ibland inte ha någon definition alls. Det är så dåligt ställt med vad ordet betyder att man kan få höra saker som ”feminist är lika med jämställdhet” och ”målet med jämställdhet är feminism”. Alla vet ju att den feministiska rörelsen är ganska brokig (en brokighet som av många feminister ses som dess styrka), och vissa tycker ju att ordet inte går att använda längre för att det är så svårt att veta vad det betyder. Så om nu jämställdhet är lika dåligt definierat så borde det vara helt omöjligt att nå målet, eftersom målet hela tiden flyttar på sig. Beroende på vem som för närvarande har mest att säga till om, och vilka strömningar som finns i samhället, så kommer målet att ändras.

    Och vi vet att den feministiska rörelsen förändras. Den kommer som bekant i vågor. Att många feminister idag hävdar att könen är nästan identiska är något som troligtvis kommer att förändras. Ifall feminister känner att de har något att vinna på att hävda att kvinnor är annorlunda och bättre lämpade för moderna jobb till exempel, så kommer de nog att sluta hävda att män och kvinnor är lika. Eller om många feminister vill objektifiera män, så kommer man slänga bort de gamla argumenten mot objektifiering och anamma ett nytt synsätt. Allt förändras för att passa hur man känner just nu.

    Ni kanske minns det där om de nya sedlarna. Jag tror det var någon feminist som klagade på att de högsta valörerna inte var kvinnor. Men hade det varit kvinnor på de högsta valörerna, och män på de valörer som man oftast har i börsen och som det trycks upp mest av, så skulle de nog klagat då också.

    Kvinnor och män är inte lika, och det kan alla se. De ser inte lika ut, de uppför sig inte lika, de verkar inte tänka på exakt samma sätt, och framförallt så har de inte samma sexuella preferenser och partnerpreferenser. Så hur ”jämställer” man två saker som inte är lika? Man kan försöka väga för och nackdelar, men det är helt upp till den som har tolkningsföreträdet hur utslaget från den viktningen kommer att bli. Men vem som bestämmer ändras hela tiden, och idag har vi även det stora problemet att det är en könspartisk rörelse som har makten – en rörelse som dessutom hela tiden ändrar form.

    Sen är det också så att vissa människor inte verkar ha förmågan att uppskatta vad de själva sitter på. De tycker alltid att den andre har något roligare och bättre. Detta kan ju bero på att man fantiserar om vad den andre besitter och hur roligt det skulle vara att ha samma sak. När det kommer till kvinnor så blir nog det här ett extra problem, för det verkar dessvärre som att de ofta attraheras av olika former av status i män. Så vad än män hittar på som gör dem mer attraktiva så kommer vissa kvinnor vilja ha detta för egen del. Män har sen ett intresse av att ge sken av att den status de har verkligen är värt något, trots att det kanske inte alltid är så kul. Och ifall de lyckas blir väl männen tvungna att hitta något annat som ger dem status, och då vill man säkert ha detta också. Och så går det runt runt runt.

    Om kvinnor attraheras av status i män, så gör detta att män kommer att kämpa för att nå denna status. Några kommer att lyckas (deras status är sen beroende av att fler misslyckas), och eftersom dessa män är de mest attraktiva och därför får stå modell som ”Mannen”, så kommer vi nog alltid att ha någon form av ”könsmaktsordning” som retar feminister.

    En lösning på problemet att väga två saker som är olika mot varandra, är förstås att göra dem lika först. Men ifall det finns biologiska skillnader så skulle ett sådant försök vara ett rent övergrepp. Sen räcker det med att kvinnor och män har olika sexuella preferenser och partnerpreferenser, för att reproducera någon form av könsmaktsordning. Sen undrar man ju om invånarna i ett könsrollslöst samhälle verkligen är lyckligare (få bevis har lagts fram som talar för det). Ifall de inte är det, så undrar man ju vad poängen är i att lösa ett jämnviktsproblem mellan två grupper genom att göra båda grupperna olyckligare – dock lika.

  20. Eva skriver:

    Jag upplever att diskussionen om jämställdhet mer och mer liknar pajkastning i ett slags könsrollsträsk. Jag upplever också att jämställdhet mer och mer handlar om att tilldela oss människor en massa kollektiva egenskaper och brister enbart baserat på kön.

    Kan det vara så att vi begränsar våra egna och andras möjligheter genom att vi fokuserar på jämställdhet istället för jämlikhet, dvs alla människors lika värde, oavsett kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, fysiska förutsättningar, ålder, åsikter etc?

    Kan det vara så att vi med jämlikhet som utgångspunkt skulle få mer toleranta och konstruktiva samtal om hur det ser ut och hur vi vill ha det?

    Därmed inte sagt att genusperspektivet inte är viktigt, men det kanske inte ska vara utgångspunkten.

  21. leifer skriver:

    Eva

    Pajkastningen handlar om vem som ska äga rätt till problemformuleringar.

    Men i ett större perspektiv så är det ju så att jämställdhet för männen har hamnat rejält på efterkälken och det är dags nu att lyfta dom frågorna. Har man sagt A så får man säga B. Kvinnorna har frigjorts, nu är det männens tur!

    Men faktiskt återstår en del att göra för kvinnors frigörelse, men feminismen har inte längre svaren för det. Ex måste kvinnor släppa huvudmakten över barnen, för att slippa huvudansvaret.

  22. h:o skriver:

    leifer
    Jag önskar vi kunde sluta använda uttryck som ‘jämställdhet för män’ och ‘jämställdhet för kvinnor’. Det signalerar ju att jämställdheten skulle skilja sig mellan män och kvinnor. En sådan jämställdhet är det få på denna blogg som eftersträvar/önskar sig (inklusive du, skulle jag tro?). Den har vi redan, så att säga. Visst, jämställdhet inkluderar både kvinnorätts- och mansrättsfrågor, där mansrättsbiten hamnat i skymundan. Men hela vitsen med jämställdhet är ju att den ska gälla alla oavsett könstillhörighet.

    Du skrev ”Men i ett större perspektiv så är det ju så att jämställdhet för männen har hamnat rejält på efterkälken och det är dags nu att lyfta dom frågorna.”
    Skulle man kunna få säga: ”Men i ett större perspektiv så är det ju så att jämställdheten har missriktats och mansfrågor har hamnat rejält på efterkälken…”?

  23. isa skriver:

    ”Kvinnor och män har lika rättigheter och skyldigheter.”

    Du missar mycket när du inte tar med möjligheter.
    Kvinnor och män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter!

  24. Sofia skriver:

    Otroligt bra skrivet Pelle! Det borde publiceras på fler ställen och få en större publik.

    SM

    ”Sen undrar man ju om invånarna i ett könsrollslöst samhälle verkligen är lyckligare (få bevis har lagts fram som talar för det). Ifall de inte är det, så undrar man ju vad poängen är i att lösa ett jämnviktsproblem mellan två grupper genom att göra båda grupperna olyckligare – dock lika”

    Ja det undrar man verkligen. Märkligt att det inte talas mer om mänsklig lycka som politiskt mål, samt forskas om vad som skapar den.

  25. Hamstrn skriver:

    Jag trodde liksom Sofia att grejen med att leva är att vara lycklig.

  26. h:o skriver:

    Isa
    Nä, alla har inte samma möjligheter, vare sig mellan könen eller inom könen.

  27. Nils Jungenäs skriver:

    Isa #23

    Det är just det som är grejen. Att 50/50 inte råder överallt vet vi. Vi vet också att män och kvinnor av många orsaker tjänar olika mycket. Det vi däremot inte vet är att det beror på att kvinnor diskrimineras eller inte bereds samma möjligheter. Vad har du för belägg för att kvinnor och män inte har samma möjligheter?

    Hamstrn #25

    Vissa människor (läs in vad du vill) anser att lyckan i meningen med livet är att ingen annan ska få vara lyckligare. Varför är det ett problem att inkomstklyftorna ökar t.ex? Om de som har det sämst får det lite bättre och de som har det bäst ställt också får det bättre. Om allas inkomst ökar med 10% så har klyftorna de fakto ökat.

  28. Aktivarum skriver:

    Fråga

    ”Varför går det så långsamt att nå jämställdhet?”

    Svar:

    Långsamt JÄMFÖRT MED VAD?

  29. Backlash skriver:

    Isa #23, ordet ‘Möjligheter’ bör absolut undvikas i en så slogan, eftersom det inbjuder till feltolkningar, framför allt av folk som vill skapa lika möjlighetet genom att bortse från de båda andra orden.

    Alla har inte lika möjligheter. Hur jag än tränar fotboll kan jag aldrig bli Zlatan, förmodligen skulle jag inte ens platsa i det lokala division IV-laget. Detsamma gäller en rad andra svåra yrken, t.ex. läkare, kärnfysiker eller operasopran. Men jag är bra på annat och formar mitt liv utifrån de förutsättningarna.

  30. per hagman skriver:

    Snyggt avvägd Pelle Billing ( talar om vad han vill ) artikel på DN i dag vilken skriver ;

    ( Speciellt gillar jag i artikeln att )

    Männ ” behöver lyftas in i jämställdhetspolitiken, så att mäns utmaningar i vardagen tydliggörs.”

    ”Viktigt att påpeka är att det finns gott om utrymme för både kvinno- och mansfrågor, och inte sällan är de tätt sammanflätade.”

    Bästa meningen är :

    ” Människor vill ha stöd från samhället, men inte dekret om hur de ska inordna sin vardag.”

    Själv menar jag att vi behöver allt annat än den gamla ”ökända hästen från Troja ” i svenskt sammfund.

    Per Hagman

  31. Lavazza skriver:

    Pelles replik finns i DN nu.

  32. isa skriver:

    @Jungenäs: ”Vad har du för belägg för att kvinnor och män inte har samma möjligheter”

    Vad jag menar är att alla människor ska ha möjlighet till de basala livegenterna för att ha ett fungerande liv, såsom att alla ska ha möjlighet till utbildning, jobb, boende, mm. Vad jag ser det främsta är att alla männsiskor skall kunna känna den friheten att välja det jobb de vill och inte begränsa sig till att vissa jobb bara är för tjejer. Känslan av att välja skall var en rättighet/möjlighet, däremot kommer det finnas fysiologiska möjligheter som sätter käppar i hjulet.

    Inom idrotten är det faktiskt så att kvinnor diskrimineras hela tiden, kvinnor får sämre planer, träningstider, inga pengar(får ”frivilligt” tjäna ihop reskassa)(i en förening jag spelade i låg vi i div 2 och herrarna i div4 men ändå fick vi mindre pengar från förbundet trots att vi var bättre, kom inte med ngr floskler att kvinnors idrott inte räknas och att det inte värderas lika högt.) osv. Där känns det inte som våran idrottslusta tas på allvar, ”för vi kvinnor kan ju inte bli ngr stjärnor” och ändå älskar vi att idrotta precis som killar. Valet att idrotta och den respekten för det valet ser jag ska vara väldigt naturligt.

    RF säger ang jämstalldhet (ett av deras mål): ”Det ska finnas lika möjligheter för alla, oavsett kön, att utöva idrott. Det kräver att kvinnors och mäns idrott värderas och prioriteras på ett likvärdigt sätt och att resurser fördelas rättvist. All verksamhetsplanering bör ske utifrån ett medvetet jämställdhetsperspektiv. Idrotten ska med en genomtänkt verksamhet påverka attityder och värderingar på ett positivt sätt. Om idrottsrörelsen lyckas med det kommer vi att få en idrott som är än mer utvecklande för både kvinnor och män.”

    Men inser nu att denna värdegrund inte går att applicera i övriga samhället och ändå är idrotten en del i samhället, nästan har vi alla varit i kontakt med en idrottsförening.
    RF ger ialf mig en känsla av att jag värderas högt och möjligheter att utöva den idrott jag valt. Jag har inga problem med att killar idrottar typiska ”tjejidrotter”, det tycker jag bara är roligt! Däremot vet jag och hör flera ggr om att killar inte tycker att tjejer ska idrotta vissa idrotter, för det är en idrott ”bara för” killar.
    Akward!

  33. NinniTokan skriver:

    Nyss läst i DN. Helt ordlös. Pelle… <3!

  34. Chattanoga skriver:

    Isa:
    Nej ordet ”möjligheter” är inte bra, det kan misstolkas som ”lika utfall” eller tas som intäkt för utjämningspolitik (något som ligger bortom grundläggande rättigheter).

    Jämställdhetens grundstenar är enligt mig ”lika människovärde och rättigheter” tillsammans med en fungerande diskrimineringslagstiftning. Punkt.

    ”Skyldigheter” är komplementären av ”rättigheter” och borde kunna uteslutas.

    Vill man säga något om möjligheter måste man föra in ett beting: ”lika möjligheter efter individuell förmåga”.

  35. Patrik B skriver:

    En klockren replik! Klart att du ska skriva mer på kultursidorna Pelle!

  36. isa skriver:

    @Chattanoga: ja helt rätt “lika möjligheter efter individuell förmåga” blir det om man skall använda ordet möjligheter. Svenska språket har stora brister när det gäller ord.

  37. Mats skriver:

    Tyvärr måste jag säga att jag tror att detta är ett argument som enbart fungerar på ”de redan frälsta”. Det har dessutom en tydligt liberal klang som jag inte gillar (trots att jag faktiskt enbart röstat på rätt liberala partier).

    Du beskriver socialistiska utopiers baksida och dess samband med den svårdefinierade absoluta jämlikheten. De flesta jag känner med ngn hjärna och retorisk talang på vänsterkanten skulle genast göra jämförelsen med det liberala ”frihetsbegreppet” som tänjts åt alla möjliga håll och är ungefär lika svårdefinierat som jämlikheten…

    I grund och botten anser jag att Evas budskap ovan faktiskt pinpointar den nödvändiga utgångspunkten för varje diskussion om den populistiska feminismen av idag. Om man till Evas budskap anknyter en mer formell sida som handlar om statistik och kollektivitet.

  38. Lavazza skriver:

    Det här citatet från den amerikanske MRA-bloggaren Dalrock tycker jag passar väl in:

    ”It hasn’t been this bad from the beginning though. The first feminists felt (and many women still do feel) that they needed to keep their emotions in check and perform up to high male standards in order to blaze the trail for other women. However, they either never figured out how to transfer this ethos to the larger population of women or never really intended to deliver on this promise. What has made this much worse is newer generations of feminists don’t consider themselves feminists, they consider themselves traditional conservatives. This gives us women who have post grad degrees in women’s studies who also expect men to at times afford adult women the understanding and protection granted to an eight year old.”

  39. SM skriver:

    @Sofia (hoppas du är kvar)

    Det där med lycka är konstigt nog något som man inte brukar ta med i beräkningen. Det låter ju märkligt, för är inte de åtgärder man vill genomföra ämnade att förbättra folks liv? Man skulle ju kunna tro, det men dessvärre så saknas ganska ofta den kopplingen, utan det verkar vara andra saker som styr.

    Det här har naturligtvis uppmärksammats, och det tror jag har kommit i takt med att olika undersökningar kommit som visar på att känslan av lycka hos kvinnor verkar gå ner. Det har gått så långt att vissa feminister försöker skydda sig mot kritik genom att säga de faktiskt aldrig lovade att kvinnor skulle bli lyckligare (”Who Ever Said That Feminism Was About Your Happiness?”).

    http://www.huffingtonpost.com/pamela-haag-phd/feminism-happiness_b_830221.html

    Sen lyssnade jag på radion för någon vecka sedan (tror jag att det var) och då pratade de om någon undersökning som handlade om att fler unga var deprimerade. Jag tror att de intervjuade någon tjej som berättade om sina egna problem. Om jag inte minns fel nu så lyftes bland annat två orsaker fram. Det ena var att det i dagens samhälle fanns så många val, och att det fanns ett tryck på tjejer att de skulle förverkliga sig själva och bli något. Detta skapade stress. Det andra var utseendehets. Sen lyssnade jag på radio för några dagar sedan och då var det en liten minidebatt om det här med ordet ”hen”. Det var någon feminist från Umeå som sa att målet var att barnen skulle vara fria att välja vad de ville vara. Hans motståndare i debatten sa att så unga barn inte kan göra rationella val på det sättet och inte vet vilka konsekvenser valen får.

    Jag slogs här av en sak. I båda fallen har vi det här med val. I ena fallet så sägs det öka ungas dåliga mående och i det andra sägs det befria personer. Finns risken här att barn som får utvecklas könsneutralt och ”hittar ett eget uttryck” sen inte mår bättre av det? Vad finns det för bevis för att den risken inte finns? För det finns väl ingen automatik i att fria val är rätta val? Ifall det – genom fria val – exempelvis visar sig att en god procentandel av kvinnorna tänder på män med stort självförtroende, som tar för sig, klär sig på ett visst sätt, och som även har ett ”manligt” utseende, och en kille 15 år senare vill ha sex med dessa kvinnor, så kanske det inte var rätt val att bygga en personlighet där en beståndsdel var att man klädde sig i klänning och sminkade sig. Det här var väl ett lite tillspetsat exempel, men poängen är att ifall du gör fria val,genom din barndom, utan vägledning mot den situation i vuxenlivet som du kommer att befinns dig i, så kan problem uppkomma.

    Och sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår hur det här med tron att det mesta är socialt konstruerat, går ihop med tron på att det finns individuella uttryck som barn väljer. Måste det då inte bero på något medfött?

    Det jag har upptäckt är att det finns många ”buggar” i den feministiska tankevärlden. Ett problem är att man inte verkar se att saker är ihopkopplade. De analyser man har är oroväckande grunda och ibland verkar det som att man ser en statistisk skillnad och sen skjuter lite i blindo i hopp om att skottet 30 år senare har utjämnat den skillnaden. Man verkar inte titta på sekundära effekter av det man gör. Det är nog ett stort misstag. För de sekundära effekterna kan komma tillbaka och få som effekt det man försökte bekämpa i någon annan satsning.

    Exempelvis så finns det många som är emot utseendehets samtidigt som man är emot att kvinnor och män ska ha olika uttryckssätt. Det ses som något dåligt att bete sig feminint. Men tänk om många män attraheras av femininitet på samma sätt som kvinnor attraheras av manlighet. Då förlorar ju kvinnor en metod för attraktion ifall de inte är feminina. Och vad återstår då? Jo, man måste satsa mer på utseendet. Sen verkar det finnas ganska många röststarka feminister som glorifierar singelliv, som tycker att tvåsamhet är tråkigt. Men vad händer ifall det inte finns tillgång till tillräckligt många fasta förhållanden för män? Jo, de måste ut och prestera och ta initiativ för att få tillgång till sex. I ett läge där de delvis bedöms efter självförtroendet (som är en direkt följd av att man redan lyckats), så skapas fort en skiktning, vilket nog får många män att vända sig till porr istället för kunna utöva sin sexualitet. Sen när tjejer vet att många killar tittar på porr så känner de ännu större tryck på sig att se ut som tjejerna i porren. Utseendehetsen och porrkonsumptionen kan alltså delvis bero på feminismen. Två fenomen som många feminister verkar vara kritiska mot.

    Allt händer ihop och satsningar som vid en ytlig besiktning kan verka bra, kan i förlängningen komma tillbaka som en bumerang och orsaka skada. Det stora problemet är att ingen verkar analysera vad saker kan få för konsekvenser, utan man verkar mer drivas av en hägrande ideologisk fantasi.

Google