Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra?

27 februari 2012, av Pelle Billing

Tendensen är tydlig i vårt samhälle. Moderna män nöjer sig inte med att vara familjens plånbok, utan vill ha en nära och god relation med sina barn. Men vad krävs för att detta ska bli möjligt?

Mäns och kvinnors frigörelse går i vågor. Först var det kvinnorna som krävde lika rättigheter, tillträde till arbetsmarknaden och fri abort. Nu är det männens tur, och några viktiga teman är mäns hälsa (att vara mindre förbrukningsbar) samt föräldraskapet.

Vad gäller föräldraskapet finns det rent juridiskt åtgärder som krävs för att förbättra pappors status. Reformer som att ogifta män ska kunna få automatisk gemensam vårdnad om sitt eget barn – samt att presumtiva fädrar ska kunna be om faderskapstest – behöver implementeras i svensk lagstiftning.

Faderskapet är dock så oändligt mycket mer än juridiska frågor. Det handlar om det dagliga livet och att utveckla en god och nära kontakt med sitt barn. Nuvarande generation pappor värderar relationen till barnet högt.

Detta handlar inte om någon kamp med mamman om vem som står barnet närmast. Utan det handlar om att få en tillräckligt bra relation så att djupa band kan knytas. Inte heller handlar det om att föräldrarna i alla lägen måste ha exakt samma roll. Precis som att kvinnor och män i genomsnitt väljer olika typer av förvärvsarbeten kan det finnas genomsnittliga skillnader i hur man är förälder.

Om de grundläggande förutsättningarna för ett gott föräldraskap är tillfredsställda brukar pappor vara nöjda; det är åtminstone den input som jag fått i mitt kontaktnät. Frågan är då vad som kan bryta förutsättningarna att vara pappa (och nu pratar jag inte om vårdnadstvister och dylikt)?

Fråga Insidan i DN ger ett bra exempel. Så här skriver en pappa i sin fråga:

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Problemet är ganska uppenbart. Men behöver inte vara psykolog eller psykiater för att inse vad som pågår.

Mamman knyter barnet till sig på ett nära vis. För nära. Ett sådant monopoliserande av dottern förefaller vara mer för mammans egen skull än för barnet.

Att amma i 2,5 år är också ett observandum. De allra flesta ammar i 6-12 månader. Visst går det att amma längre men helhetsbilden här blir ändå besvärande.

Vad blir svaret från DN:s expert? Oerhört försiktigt. Om det finns kritik mot mamman är den väldigt inlindad.

Varför denna oförmåga att tala ur skägget? Därför att vi omedvetet tillskriver mamman tolkningsföreträde vad gäller barnen. Detta är hennes maktsfär.

Att DN:s expert är man gör inte det hela lättare. För honom att kritisera en kvinna i hennes mammaroll är kontroversiellt. Han har all anledning att vara försiktig i sitt svar.

Med detta inte sagt att svaret inte innehåller en del bra tips, som kan vara konstruktiva för pappan. Men expertutlåtandet visar lite var vi befinner oss i förhållande till pappafrågorna. Vi har en bit kvar att vandra, helt enkelt.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

58 kommentarer på “Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra?”

  1. Patrik N skriver:

    Det är ganska nedslående att man inte kan kritisera sånt här kontrollbeteende hos en mor som en ren självklarhet. Det får sorgliga konsekvenser.

    Undra på att relationer går i kras enkom på såna här grunder.

    Oj vad mkt tråkiga och trista minnen som kommer till sinnes. blä!
    Laddat ämne för min del.

  2. Matte Matik skriver:

    Ojojoj, nu är du farligt nära att få ett gäng från Familjeliv på dig. Man får INTE på något sätt kritisera amning, inte ens när det handlar om mammor som så tydligt använder den till att själva känna sig behövda. En ammande mamma är HELIG! :) Och är du dessutom man och har mage att komma med detta…. Ojoj….

  3. AV skriver:

    Det här är inte ett så sällsynt problem man kan tro. Dels unga förstagångsmammor som läst lite för många mamma-magasin som närmast religionsförklarar mamma-barnrelationen, men i högre grad äldre mammor. Speciellt för ett sladdbarn. Barnet hålls tillbaka för att bekräfta mammans ungdom och betydelse. Det är allt annat än friskt beteende, men det diskuteras sällan trots att de flesta nog har ett fall i släkten eller bekantskapskretsen. Barnen får problem med självförtroende och gränssättning.

    Detta är ett problem som behöver komma till ytan och debatteras. Man måste både väcka människor i barnets omgivning, så att de ser problemet och ordna metoder att få mammorna att släppa taget. Att inse att det är en egen individ de uppfostrar, inte en docka eller kopia av en själv. Tyvärr tror jag att den socialkonstruktivistiska synen på människor sätter käppar i hjulet. Om allt är miljö och barnet ett blankt papper måste föräldrarna (läs mamman) skriva allt som ska stå på detta papper. Om man istället ser barnet som en självständig individ med personliga egenskaper blir det viktigare att låta barnet hitta sin egen plats i världen.

    Men det lär dröja, eftersom allt som kan framställa en kvinna i negativ dager är NONO i media. Det strider mot vår bild av män och kvinnor. Vi är som bekant jämlika, fast några är mer jämlika än andra.

  4. Men@Work skriver:

    Det är ju väldigt motsägelsefullt att samma människor som vill kvotera föräldrarförsäkringen av ideologiska skäl samtidigt inte vill ge fäder fulla legala rättigheter till föräldrarskapet… Som vanligt vill man ha kakan och äta den.

  5. h:o skriver:

    Pelle
    ”Vad blir svaret från DN:s expert? Oerhört försiktigt. Om det finns kritik mot mamman är den väldigt inlindad. /…/ Att DN:s expert är man gör inte det hela lättare. För honom att kritisera en kvinna i hennes mammaroll är kontroversiellt. Han har all anledning att vara försiktig i sitt svar.”

    Jag undrar om du brukar läsa DNs ”psykologspalt”? I så fall borde du redan observerat att svaret Martin ger pappan är ganska typiskt till sin karaktär för svaren psykologerna i spalten ger generellt. Svaret innehåller inget fördömande av någon part, tar inte ställning till vem som har rätt eller fel utan det fokuserar på vad frågeställaren kan göra. Jag anser därför inte att Martins svar är försiktigare i denna fråga än i andra frågor pga att det skulle vara ett känsligt ämne och att han själv är man. Psykologerna har dessutom tillgång till ganska lite information – ett brev. Jag tycker svaret utifrån det är väldigt konstruktivt och realistiskt.

    Däremot tycker jag att brevet från pappan, snarare än psykologens svar, sätter fingret på ett problem som är viktigt att uppmärksamma och ta på allvar.

  6. Mariel skriver:

    jag förstår ingenting… varför blanda in amnings-längden på detta? Min man har nära relation till barnen även om det är jag som varit föräldraledig med dem. Han kan trösta lika bra (men inte amma) och barnen tyr sig lika ofta till honom som till mig när vi är med barnen samtidigt. Han nattar vår 2-åring oftare än mig. Men det har inget med amningen att göra. Jag skulle inte äventyra deras band om jag ammade sonen. Helt övertygad. Det är resterande aspekter som spelar in. Och att det är vanligast att man ammar 6-12 månader behöver inte ha sin anledning i att det är vad som är ”bäst”. Det säger heller ingenting om hur amningen går till eller syftet med den, om det bara är 1 gång per dag eller heltid. Min poäng var alltså att hålla amningen utanför …

  7. Matte Matik skriver:

    @Mariel: Förstår vad du menar tror jag. Amning i sig behöver inte vara ett problem alls, i normalfallet är det nog inget problem alls. Vissa mammor använder dock amningen som skäl till att stänga ute pappan, och eftersom amning är väldigt känsligt är det ett rätt effektivt vapen att använda i diskussioner. Man vill ju inte vara den som gör barnet osäkert (det kommer ofta hänvisningar till att barn som ammas länge är tryggare osv). Det behöver inte alls finnas något hinder mellan att amma länge och att släppa in pappan, men det finns helt klart mammor som VILL amma för att det känns bra för dom själva. Det känns bra för mamman att känna sig behövd och vara den enda som kan trösta barnet. Någonstans går det en gräns där det inte längre handlar om att man gör det för barnets skull utan för sin egen skull. De här mammorna har redan gått över den – det är inte amningen i sig som är problemet.

  8. Matte Matik skriver:

    Måste bara tillägga – jag har också problem med de här som tycker mamman ska ”ge upp” amningen bara för att pappan ska få ha det mysigt och mata bäbisen med flaska. Det ÄR supermysigt, men precis som att jag är kritisk mot mammor som ammar för sin egen skull ska man inte heller sätta pappans behov av att få mata före barnets behov. Pappor HAR av biologiska orsaker faktiskt inte samma förutsättning för att amma (även om Aschberg visar upp pappor som vill amma i TV). Det finns faktiskt skillnader mellan könen. Get over it! :)

  9. Patrik B skriver:

    Denna fråga är bäst att närma sig försiktigt och utan konfrontation.

    Jag har varit gift i 16 år och far till tre barn. Jag har tagit halva ansvaret för barnen. Nästan halva föräldraledigheten och minst hälften av alla VAB-dagar. Min fru har varit väldigt uppskattande mot mig för det. Men ibland blev hon sårad av att barnen gick till mig istället för till henne för att bli tröstade eller be om hjälp. Med förnuftet förstod hon att det måste bli så ibland, men känslomässigt tyckte hon att hon som mamma borde komma först. Ibland blev vi ovänner pga. sådana saker. Men nu har vi kommit förbi det och har en bra relation till varandra och till barnen.

    Papporna är i de flesta fall fortfarande medhjälpare i hemmen och kvinnorna arbetsledare. Detta beror inte på någon illvilja från kvinnor eller lättja från män utan är resultatet av flera tusen år av traditionell arbetsfördelning mellan könen. Männen tar ett större ansvar för den yttre världen och familjens försörjning. Kvinnor tar ett större ansvar för den inre världen och barnens trygghet och uppfostran.

    Jag tror att det kan förändras men det kommer att ske gradvis. Hur snabbt och hur mycket måste varje familj bestämma själva.

  10. Pelle Billing skriver:

    Mariel,

    Amningen, i det här fallet, verkar vara en del i mammans överbeskyddande beteende och att knyta barnet till sig själv och ingen annan.

    Men som jag nämner kort i texter behöver detta inte betyda att man inte kan amma länge som mamma. Som du säger kan det vara fullt hälsosamt med längre amning än ett år.

    Hoppas det tydliggör poängen, för det är inte amningen, det är helhetsbilden.

  11. NinniTokan skriver:

    Pelle:
    Just amning är en sån sak man får gigantiskt med social bestraffning för som kvinna. Ammar man inte är man en dålig mamma, oavsett om man kan eller inte kan.
    Så ska man till punkt och pricka följa BVC’s råd.. annars är man en dålig mamma.

    Ammar man sen för länge, som jag gjorde(19 månader) så ”måste man minsann tänka på sig själv” också… för det var ju klart en gigantisk uppoffring att avstå alkohol under dessa månader.*ironi*

    Och så är det tydligen inte bra barnet heller… hur det skulle vara skadligt (med tanke på att man ammar länge i andras kulturer) fick jag dock aldrig förklarat för mig.

    Jag tror det är därför Mariel reagerade… amningen är en känslig fråga på vår sida.

    Jag tycker dock att du sköter det snyggt som påpekar att det är helhetsbilden.
    Så jag tycker inte något behöver ändras.. men det kan vara bra att veta typ…

  12. Matte Matik skriver:

    @NinniTokan: De krav nyblivna mammor har på sig att amma är väldigt höga, det finns (fanns) t.o.m. en telefonlinje dit man kunde ringa om man hade problem, amningsakuten. En bekants fru ringde dit när hon hade problem, och det enda de sa där var i princip ”om man vill så går det”, och det är vad jag förstår det de flesta får höra. Men det går faktiskt inte för alla, och för de som verkligen försöker och inte lyckas är det inte vidare kul.

    På Familjeliv kan man hitta trådar där de ”duktiga” mammorna läxar upp andra mammor och tävlar i vem som har offrat mest för sitt barn vad gäller amning, hur mycket man spruckit vid födseln osv. Har man inte fött vaginalt och utan bedövning har man inte fött barn ”på riktigt” osv… Det är där man verkar hitta de värsta helamnings-långtidsamningsfanatikerna. Min tanke är att de bygger hela sin världsbild kring sitt moderskap, då de kanske inte har utbildning, jobb eller annat som ger dom status utåt sett. Det blir ett sätt att skapa ett värde för sig själv om man kan tänka att ”jag är då iallafall bäst på att vara mamma”.

  13. Lövet skriver:

    Intressant – själv har jag två döttrar i mellan- och lågstadieåldern. Hustrun jobbar på schema och börjar när hon kör dagtid en timme tidigare än jag. Jag har dessutom flex så då är det jag som fixar med ungarna.

    Men tro i n t e att jag tillåts sköta förberedelserna själv, nejdå, helst skall hustrun plocka fram alla kläder osv som barnen skall ha på sig, ställa fram väskor osv, osv. Ja hon plockar t o m fram maten åt dem innan hon går. (Oftast vill tjejerna ha nåt annat på sig och nåt annat att äta och fixar i så fall
    det själva.)

    När hustrun sedan jobbar eftermiddag-kväll och skulle kunna sova på morgonen då studsar hon upp och hjälper den yngsta tjejen att klä på sig!!!

    Hustrun reser inte ofta i jobbet, men när det händer så brukar jag säga till tjejerna att förbereda det de skall ha med sig på kvällen och sedan får de klä sig och ta vad de vill ha att äta själva på morgonen. De klarar det utmärkt och jag behöver inte ens gå efter och kolla, utan det blir rätt (för det mesta) ändå. (Jag kan dock vara säker på att hustrun kommer att ringa och fråga: Har du läst läxan med barnen, har du plockat fram gympasakerna, har ni bytt vatten på hamstern, har ni plockat fram frukt, har ni….)

    Hur står man ut med det här då? Tjaa, tjejerna och jag har en överlevnadspakt – vi himlar med ögonen och rycker på axlarna.

    …men den som påstår att detta är en ”patriarkal struktur” den kan vad mig anbelangar svälja huv’et och dra’ röva’ i grus. Och då uttrycker jag mig tillkämpat diplomatisk! :-)

  14. AV skriver:

    Ninnitokan: Nä förhoppningsvis var det ingen jätteuppoffring att avstå alkohol i 19 månaders amning, men lite onödig. Om mamman dricker ett par glas vin kommer bröstmjölken ändå inte upp i mer än blodet. 0,2 promille eller så. Det är mer alkohol i den äppeljuice du gav barnet eller i päronet som legat i fruktskålen ett par dagar.

    Håller med om att amning är ett fält där kvinnor kan skambeläggas, antingen för mycket, för lite, på fel timmar, fel intervall osv osv. Ett bra sätt för kvinnor att härska över andra kvinnor. Nog få män som ger sig in i den debatten.

    Att amma länge behöver inte i sig att betyda sjuklig uppbindande av barnet, men det kan vara ett tecken bland andra. Just amningen behöver inte vi män hävda vår rätt som pappa inom, men vi kan erbjuda vår hjälp för avlastning om mamman känner sig som en uppbunden mjölkko. När det gäller andra saker i barnskötsel och uppfostran som inte direkt ställer biologiska hinder, anser jag fortfarande att vi pappor bör ta plats och ifrågasätta mammornas tolkningsföreträde där man tycker olika. En pappa hjälper inte till som förälder utan är pappa på sina villkor och med sina åsikter om barnskötsel/uppfostran. Kanske annorlunda, men lika ”rätt”. I fallet ovan verkar han ha en betydligt sundare syn på sin föräldraroll än mamman.

  15. NinniTokan skriver:

    @ AV
    Nä förhoppningsvis var det ingen jätteuppoffring att avstå alkohol i 19 månaders amning, men lite onödig. Om mamman dricker ett par glas vin kommer bröstmjölken ändå inte upp i mer än blodet. 0,2 promille eller så.

    Det vet jag. Men jag dricker i stort sätt aldrig annars, varför skulle jag dricka just då? Den här sociala bestraffningen är ett lustigt fenomen. Minns en situation där en kvinna medan jag ammade uttryckte att hon tyckte jag ”var så tråkig som inte ville dricka vin med dom”
    1. Jag tycker vin är skitäckligt. Jag dricker det aldrig. Det visste denna kvinna om. Dricker jag alkohol så dricker jag fin-rom(alltså rom man inte blandar med coca) ibland en ”kaffegök”.(tror det heter kaffekask på svenska va?)
    Jag klagar inte på kvinnorna för dom är tråkiga och inte dricker kaffegök eller rom med mig. Jag förstår inte hur det som finns eller inte finns i mitt glas är ett problem för andra.

    2. Jag dricker mycket sällan, vilket denna kvinna vet om. Jag var bara ”tråkig som inte ville dela vin” medan jag ammade. Varför var jag inte det före eller efter amning när jag inte heller vill ha vin?

    Logiken är fullständigt frånvarande när det gäller detta sociala fenomen.

    @ Lövet

    Åh, så tråkigt. Önskar jag kunde ta en kopp kaffe med din fru. Jag förstår att det är kränkande för dig.. och beundrar att du tar det så pass bra ändå.
    Men: Har du funderat på hur det där är för henne själv? Har du funderat på den stress hon upplever för hon inte släpper taget?

    Det jag tolkar när jag läser din kommentar(vilket naturligtvis inte är nog för en ”analys”, så ta det för vad det är värt) är att din fru låter sig styras av sina biologiska instinkter som sker i hennes omedvetna. Om saken hade lyfts upp till en medveten tänkande nivå(utan att anklaga henne) så hade hon kanske klarat släppa efter….

  16. Jack skriver:

    Matte matik,

    ” det finns (fanns) t.o.m. en telefonlinje dit man kunde ringa om man hade problem, amningsakuten. En bekants fru ringde dit när hon hade problem, och det enda de sa där var i princip “om man vill så går det””

    Undrar om denna ”råd”-tjänst finansierats av skattepengar? En gumma sitter där och säger ”om du vill så kan du hehehe” och lägger sen på …men kanske det var bättre än så, annars ett exempel på hur kvinnofrågo-epitet får pengarna att strömma till.

  17. lars skriver:

    pelle
    ”samt att presumtiva fädrar ska kunna be om faderskapstest ”
    jag tror inte på detta jag anser att faderskapstest ska vara obligatoriskt läste någonstans att dom räknar med mellan 8% -12% av barnen inte har sin biologiska far som pappa och där pappan misstänkte att han inte var far var procenten mångdubbelt högre.att jag anser att det ska vara obligatorisk är för att det skapar slitningar om en fader skulle kräva test .

  18. Matte Matik skriver:

    @Jack: Amningshjälpen heter den – till viss del skattefinansierad enligt denna tråd, där folk ifrågasätter deras bemötande av de som ringer dit:

    http://www.familjeliv.se/Forum-25-155/m46776520-7.html

    Den här videon är intressant. Kvinnan på amningshjälpen menar att man skadar sitt barn om man börjar med mjölkersättning. Som sagt, jag är inte den som menar att ”pappor kan amma lika bra som mammor” men på Amningshjälpen har vi nog en del av de här ”mamma är bäst, ingen protest”-mammorna.

    http://www.metrolifestyle.se/debatt/98-amningshjalpen

    Talande bild på deras tidning ”Amningsnytt”?
    http://www.amningshjalpen.se/

  19. Backlash skriver:

    Amningen är helt överlägsen andra nattningsmetoder så länge den finns kvar. Följden blir att mamman gör sig oumbärlig, på gott och ont. Så länge mamma finns i närheten så vill barnet inte ha något annat. Därför är amningen central i den här diskussionen. Jag talar av egen erfarenhet.

  20. Mariel skriver:

    Ok, jag förstår det bättre nu med era förklaringar… helhetsbilden :-)

    OT: Men som NinniTokan redan gått in på är det ett väääldigt känsligt ämne. Som här nu när hon skrev att hon inte drack när hon ammade och någon ska informera om promillehalten. Sånt där känner jag verkligen igen mig i. Jag ammar och dricker inte och VET om detta med att bröstmjölken enligt dagens rapporter inte kommer skada barnet. Är så trött på att jämt bli indirekt dumförklarad. Det skadar inte att iaf fråga först: Varför?

    AV skriver: ”Nä förhoppningsvis var det ingen jätteuppoffring att avstå alkohol i 19 månaders amning, men lite onödig.”

    och Jag tycker det var onödigt att skriva att det var onödigt innan man ens tagit reda på orsaken.

    Och jag förstår att just eftersom detta är så känsligt, att det inte gör det lätt för speciellt män att komma med kritik…

  21. Roger skriver:

    Amning är bara amning, det är ingen big deal.

    I exemplet ovan verkar det snarast som om att amningen blir ett verktyg för modern att monopolisera barnet, och DÅ blir amning, eller snarare synen på amning ett problem. Det är en helig ko (långsökt pun) som inte får ifrågasättas.

    Men det FÅR ifrågasättas, och det BÖR ifrågasättas; inte bara för att bryta mamma-monopolet och synen på fadern som en back-up förälder, utan även för att vidga mamma-rollen och göra det mindre stigmatiserande för mammor att utöva sitt moderskap så som känna naturligt för DEM, istället för att följa en stenhård norm om ”hur-det-ska-vara”.

  22. Access skriver:

    Jag tycker inte den här frågan över huvud taget ska handla om mammans behov. Som vuxen ska hon kunna ställa sig över sina egna behov och lustar och istället se till vad barnet behöver. Och barnet behöver kunna utvecklas till en självgående individ som är rustad för livets vedermödor och glädeämnen.

    Men jag tror tyvärr också att det i mångt och mycket är en könsfråga. Barnets kön!

    Jag har sett många exempel på hur mammor knyter sina döttrar till sig, men släpper ifrån sig sina pojkar att i högre grad klara sig själv. På så sätt lär sig pojkarna bli självständiga medans flickorna stannar kvar i ett mammaberoende.

  23. h:o skriver:

    lars
    8-12% känns som lite väl höga siffror, tycker du inte? Det vore nog bra om du letar rätt på källan till det där påståendet. Om jag tittar på mammorna jag har i min bekantskapskrets så har jag mycket svårt att tro att minst 10% av dessa har varit otrogna under perioden de jobbat på att bli gravida. Hur ser det ut i din egen bekantskapskrets?

  24. Patrik B skriver:

    Lars: Jag tror inte ett ögonblick på att 8-12% av mödrarna varit otrogna. Jag brukar hålla med Pelle om det mesta han skriver men: utökade faderskapstest är ingen bra idé. Gemenskapen i familjen måste bygga på tillit och förtroende inte på kontroller. Den man älskar och lever tillsammans med måste man lita på helt och fullt.

  25. AV skriver:

    Mariel och Ninnitokan: Självklart får man avstå alkohol av alla de skäl och ingen ifrågasätta ett personligt beslut. Varför jag tog upp det är att det använts både officiellt och inofficiellt för att lägga bördor på ammande kvinnor. Det var länge en del av de offentliga råden att kvinnor inte bara skulle avstå alkohol under graviditeten (självklart) utan också under amningen. Trots att man vetat länge att det är ofarligt. Det är ett sätt att skambelägga kvinnor som vill ta ett glas vin på en fest.
    Det är alltså inte onödigt att avstå alkohol av olika skäl, men man behöver inte göra det pga amning om man nu vill dricka en öl. Jag hoppas du förstod det så Ninni.

  26. Matte Matik skriver:

    @AV m.fl.:
    Nu när Socialstyrelsen har backat och menar att det är okej att dricka vin (kommer inte ihåg vad mängden är på rak arm) så låter det istället i dessa trådar som att ”det är väl dumt att ta risken?”. Diskussionerna angående vad gravida får äta eller inte gränsar inte helt sällan till mobbing. Det är nåt med kvinnor och att lägga sig i vad alla andra kvinnor eller inte gör, på ren vardagsnivå, som jag inte känner igen bland mina manliga vänner.

  27. Eva skriver:

    Lövet:

    Har du pratat med din hustru om att hon gör en massa saker åt era barn som du tycker att de borde klara själva? Det kan ju vara så att hon bara vill vara snäll och omtänksam, och inte tänker på att barnen måste få lära sig att klara sig själva. Eller så kanske det är hennes sätt att få bekräftelse på att hon behövs, och att hon därför inte vill/kan ”släppa taget”.

    När det gäller hennes kontrollfrågor till dig när hon är bortrest så är ju frågan om hon ställer dem för att hon inte tror att du klarar att ta hand om barnen eller om det bara ett slags ”socialt pladder”. Men det viktiga är ju att du berättar för henne att du upplever frågorna som ett misstroende.

  28. Fredrik skriver:

    Angående faderskap, här är en artikel om forskare som menar att siffran troligtvis ligger närmare 1 på 25. Jag har inte kollat närmare på vad det är för forskare eller vad det är för undersökning.

    http://www.telegraph.co.uk/science/science-news/4586120/Scientists-debunk-myth-of-one-in-10-children-born-to-wrong-father.html

    Patrik B

    I de samhällen där kvinnor kontrolleras hårdast brukar en bakomliggande förklaring vara att männen vill försäkra sig om att det är deras barn som kvinnan föder. I ett samhälle där tekniken finns för att ge faderskapstest till de som vill borde den rätten ges, enligt mig. Jag tror det skulle gynna både kvinnor och män samt deras relationer.

    Sedan är det upp till individen, personer som tänker som du tar inte det där testet, men andra människor som vill känna sig säkra på att barnet är deras kan ta testet om de vill. Jag gillar inte synen på att ”vi måste lita på kvinnan”. Möjligheten för faderskapstest bör ges och bör utformas till att vara så smidigt som möjligt. Det är något kvinnor får lära sig att ”leva med”. De bör komma till insikten att de själva kan vara 100% på att barnet är deras och att mannen vill ha samma säkerhet. Sjukhuspersonalen (eller vilka som nu ska genomföra testen och meddela dem) ska också ha förståelsen och vara professionella i hur de agerar i situationen. Argumenten emot sådana här tester är för svaga, att någon skulle titta konstigt på mamman, eller att man skulle hävda att riktig kärlek måste bygga på tillit i alla lägen, det håller inte. Om argumenten är ekonomiska kan jag tänka mig att testen erbjuds som alternativ till en rimlig kostnad.

    I ett större perspektiv är tillgängliga faderskapstest ett steg mot att göra samhället mer mänskligt, dvs man ger mannen rätten att veta, precis som kvinnan. Det är ett steg från att se på mannen är en förbrukningsvara också, en spermadonator, eller en beskyddare och försörjare av spermadonatorns barn som egentligen inte har en biologisk koppling till barnet; detta under en ”livslögn” från kvinnans håll som samhället signalerar är okej.

  29. Emma skriver:

    @ Pelle Billing: Brukar hålla med dig i stort men när det gäller amning har du fel och en viktig fråga riskerar att få fel fokus. 6-12 månaders amning som något slags ”normalitetspåbud” är lika mkt feltänk som den där röntgenläkaren som kläckte hypotesen om att amning skulle ske som mest var fjärde timme. (Rekomenderar tex Tomas Ljungbergs arbeten om amning hos ursprungsfolk och primater som jämförelse ang amningslängd. )

    Hurvida mamman ammar länge, kort eller inte alls har öht inget med sunda eller osunda föräldrabindningar att göra. Föräldrar som inte förmår samarbeta och stödja varandra i sitt föräldraskap har problem med det oavsett på vilket sätt barnet matas.

  30. Patrik B skriver:

    Fredrik: Jag förstår dina argument. Men jag är fortfarande skeptisk till fler kontroller. Den länk du gav oss tyder ju på att problemet med felaktiga faderskap är mycket litet. Jag tycker att samhället behöver mer tillit och förtroende mellan människor, inte mindre.

  31. Fredrik skriver:

    Patrik B

    ”Jag förstår dina argument. Men jag är fortfarande skeptisk till fler kontroller. Den länk du gav oss tyder ju på att problemet med felaktiga faderskap är mycket litet. Jag tycker att samhället behöver mer tillit och förtroende mellan människor, inte mindre.”

    Jag ser det som en möjlighet istället för en kontroll, det ska ju inte vara tvingande, men erbjudas som en möjlighet. Alla parter, kvinnan, mannen och sjukhuspersonalen bör göras/är medvetna om de olika förutsättningarna för män och kvinnor vad gäller att veta om barnet är deras, i och med den medvetenheten kan faderskapstester göras utan att någon part behöver lida utav det. Förtroendet och tilliten blir att alla parter är med på att barnet sannolikt är faderns och att han (troligtvis) inte misstänker att modern har varit otrogen, men att testet ändå görs för att möjligheten finns och för att han vill nyttja den rättigheten (om man vill använda det ordet, jag tycker egentligen det räcker med möjlighet och att den information om mannens situation i att inte veta och vad det kan leda till bör räcka som argument för att möjligheten ska ses som en självklarhet och ges vid önskan, både för individens skull, för relationen mellan man och kvinna, för barnen och för samhället).

  32. Patrik B skriver:

    Fredrik: Jag respekterar din inställning. Jag är säker på att du vill väl.

    Visst är det så att män inte kan veta till 100% att barnen är deras. På samma sätt kan inte kvinnorna lita 100% på att männen kommer att stanna hos dem under graviditeten eller under spädbarnstiden. Jag har bekanta där mannen övergav kvinnan och sitt nyfödda barn på BB för en annan kvinna. Oerhört sällsynt naturligtvis, men det är också sällsynt att kvinnor lurar på män andras barn.

  33. NinniTokan skriver:

    @ Mariel:
    Är så trött på att jämt bli indirekt dumförklarad.

    Vad är det som gör att du upplever dig dumförklarad? Har du funderat på det?

    Det är inte vad som sägs, det är hur det sägs, eller hur?
    Jag vet inte om du sett att jag börjat med en ny serie på min blogg nu. Den kommer hantera just det här.

    Det här är vad jag menar med social bestraffning, och det är blick och/eller tonläge som förmedlar ”är du helt dum i huvudet?”. Det är som dolkar som ska stickas i en hela tiden, där man måste försvara/förklara sina val. Man blir ju bara så less på det… och när det kommer från någon nära så sårar det en.

    Tänk dig om samma budskap förmedlades i en ”vet du om det här?-hjälpsam”-ton.
    Och tänk dig att ditt svar hade bemöts med ett helt neutralt ”okej”

    Hade du känt dig dumförklarad då?

    är det bland männen!
    Det tog ett tag innan jag insåg att det inte kommer någon dolk ”på Mars”, att jag inte behöver försvara mig och mina val. Det är så himla skönt att slippa!

    @ AV:
    Jag hoppas du förstod det så Ninni.
    Som du ser ovan så är svaret, ja, jag förstod det så. :)

    Likaväl som mitt och Mariels val ska respekteras utan social bestraffning så ska den kvinna som väljer annorlunda slippa social bestraffning och tillåtas känna sig trygg och stark i sitt val. Den kvinna som väljer ett glas vin (lånar Mariels uttryck) dumförklaras också. Så därför tyckte jag din kommentar var bra information.

  34. Emma skriver:

    @ Fredrik: Om vi inför obligatoriska faderskapstester på BB, vilka ska då ha rätt att få del av den informationen? De biologiska föräldrarna enbart eller även ev. halvsyskon och t ex mannens fru/sambo (i de fall det inte är samma?)

  35. Fredrik skriver:

    Patrik B

    Ja det är bra, jag har respekt för att människor tänker olika och att de inte själva vill ta faderskapstest. Jag har svårare att respektera ett aktivt motstånd eller ett osynliggörande av ”problemet”, du verkar prata utifrån din egen situation och hur du vill ha det, jag har respekt för det så länge det hålls till individnivå, på en samhällsnivå bör man se till att ge möjligheten för de individer som så önskar. Det är bättre att lyfta problemen och ge möjligheter än att trycka ner dem.

    Angående ditt exempel så finns det ingen enkel lösning på problemet att folk lämnar varandra. Faderskapstest är en enkel lösning. När sådana möjligheter finns bör de ges. Sedan har vi ju lagar för att kvinnan ska ha rätt till underhåll ifall fadern lämnar henne.

  36. Backlash skriver:

    Emma, amning från 1 år och uppåt handlar inte om mat överhuvudtaget, det är ett sätt för barn och mor att fortsätta den extremt nära relation de byggde upp i början. Att mysa en stund med mamma medan man somnar. Det funkar i pappas famn också, men hans tuttar är så små och håriga, så dom vill man inte ha i munnen. Bättre med mamma då.

  37. NinniTokan skriver:

    @ Fredrik:

    Jag har svårare att respektera ett aktivt motstånd
    Så länge den troliga pappan faktiskt aktivt kan välja bort det, så är jag för det. Men om ”obligatoriskt” kommer innebära att man inte kan välja bort, då är jag mot det.

  38. Fredrik skriver:

    Emma

    ”Om vi inför obligatoriska faderskapstester på BB, vilka ska då ha rätt att få del av den informationen? De biologiska föräldrarna enbart eller även ev. halvsyskon och t ex mannens fru/sambo (i fde all det inte är samma?)”

    Jag har inte pratat om obligatoriska faderskapstest. Om kvinnan försöker leva med en lögn där hon undanhåller information kring vem som är den riktiga fadern, eller om hon undanhållit information om att hon varit otrogen, om hon har en medvetenhet om att det kan vara någon annan som är fader till barnen så har hon skapat den här situationen för sig själva och för andra.

    Jag är inte säker på vad du vill fråga om, men om det handlar om social stigmatisering som en följd av den här situationen så har jag ingen respekt för det, människor (kvinnor såväl som män) måste lära sig att agera som individer och ta ansvar för sina handlingar. De sociala följder som kommer utav en ”upptäckt” om att en annan man är fader till barnen kan vara olyckliga för de närstående som drabbas, men det är ingen argument som ligger till hinder för att ge möjlighet till faderskapstest. Det är fortfarande kvinnans ansvar från början, hon har försatt sig själv och resten av de inblandade i den här situationen och de får alla ”leva sig igenom den”.

    Om du pratar om sekretess så ser jag att de biologiska föräldrarna får informationen, så som jag tänker nu spontant. Jag har inte tänkt vidare för huruvida informationen med nödvändighet måste ges till halvsyskon eller en sambo (?). Jag tänker att så som situationen sedan följer så kommer folk förmodligen få information om det inofficiellt, hur det ska skötas officiellt får man resonera kring.

    Hur tänker du själv kring det du frågade om?

  39. Fredrik skriver:

    NinniTokan

    ”Så länge den troliga pappan faktiskt aktivt kan välja bort det, så är jag för det. Men om “obligatoriskt” kommer innebära att man inte kan välja bort, då är jag mot det.”

    Den man som är ”trolig” ska ju inte behöva ta ett faderskapstest, alltså inte bli tvingad på något sätt. Det ska vara en valmöjlighet. Om kvinnan pekar ut någon man som fader bör denne alltid har rätt till faderskapstest.

    Om någon annan man tror att han kan vara fader till barnet som är fött så bör denne teoretiskt sätt ha möjlighet att få det testat oavsett vad den ”trolige” fadern tycker om det. Hur rimligt eller möjligt detta är i realiteten vet jag inte, dvs hur man förhindrar trakasserier eller hur sådana tester skulle möjliggöras. Den möjligheten är troligtvis för mycket, även om jag tycker det är fult gentemot barnen (och gentemot den biologiske fadern) att den inte finns. Jag minns inte vad lagen i dess nuvarande form säger om det här, men det låter orimligt att möjligheten finns.

  40. Mariel skriver:

    NinniTokan: Det som jag upplevde som dumförklarande var själva Antagandet, att det var promillehalten som spelade roll. Men du har nog helt rätt i att jag utgick från vad jag är van med… att kommentarer är sådär som dolkar ibland.

    Hmm.. Inga dolkar på Mars säger du.. jag e inte helt övertygad! Utan att lämna ut för mycket privata saker här nu så… har jag varit med om en hel del PIKANDE och dolkande i min närhet, och då också bara mellan Mars-personer! Jag är helt övertygad om att det har med uppfostran att göra… vad tänker du?

  41. Roger skriver:

    Fredrik, Patrik:
    Poängen med obligatorisk testning av faderskap har inget att göra med att moralisera kring om modern varit otrogen eller ej; utan handlar strikt om ge juridiska förutsättningar för fadern att i lagens mening betraktas som pappa.

    Vad händer om modern dör under förlossning t.ex? Vad händer om modern inte erkänner faderns faderskap? Arvsfrågor, underhållsbidrag, vårdnad, boende, umgängesrätt mm.

    Frågan är alltså primärt om mannens rättsäkerhet; ev. sexualmoral är av underordnat intresse.

  42. Björn skriver:

    Har för mig att jag läst att män som vet eller misstänker att ett eller flera av barnen i en familj inte är deras är mycket mer troliga att strunta i de barnen/prioritera de ”egna” barnen (dvs. oftast det förstfödda eller de två först födda barnen)/bruka våld av olika slag mot de barn som inte är ens egna.

    Det borde ju inte påverka huruvida faderskapstest ska göras möjligt eller inte men något att tänka på i debatten.

    Bör vårdsystemet/socialen erbjuda stöd till de familjer där det upptäcks att partnern till modern inte är fadern till barnen?

    Källa: Fritt från minnet från Robin Bakers Sperm Wars

  43. Medborgare X skriver:

    Självklart ska vi ha obligatoriska DNA-tester för att fastställa faderskapet. Alla barn ska ha rätt att veta vem som är deras riktiga pappa.

  44. Patrik B skriver:

    Roger: Om föräldrarna är gifta räknas maken autiomatiskt som fader idag. Om paret inte är gifta görs en faderskapsprövning under graviditeten där den blivande modern och den blivande fadern intygar faderskapet. Ett varn ska inte stå utan juridisk far.

  45. Roger skriver:

    Patrik:
    Faderskapspressumtionen vid äktenskap är egentligen helt godtycklig, liksom faderskaps”prövningen”. Vad händer om modern var gravid innan hon mötte sin man, vad händer om hon varit otrogen? Vad händer om modern förnekar faderskap? Om fadern förnekar faderskap? Mycket juridik är knutet till faststlaget föräldrarskap, saker som i många fall kan föränra livet för alltid. Rättsäkerhet på det här området borde vara en självklarhet.

    Mina vänner som är med barn just nu fick höra att föderskapsprövning inte var möjlig innan förlossningen; rutiner skiljer sig säkert åt i olika landstig; men i det här fallet så innebär detta stora komplikationer för barn och pappa om något skulle hända modern vid förlossningen.

    Ett obligatoriskt och juridiskt bindande faderskapstest skulle lösa dessa problem bortom rimliga tvivel.

    Rätten till faderskapstest är mer självklar än rätten till abort som jag ser det. (men jag står bakom bägge.)

  46. Fredrik skriver:

    Roger

    Vi pratade om sociala följder, eventuellt emotionellt motstånd mot att införa faderskapstest. Jag svarar för mig själv, men att jag rör mig kring ämnet har att göra med att motståndet mot det eller osynliggörandet av det kan ha andra orsaker än de du nämner. Jag läste någon professor som sa att han ”inte tyckte det gjorde så mycket” att barn växte upp med fel pappa, huvudsaken var ju barnen, att de hade det bra socialt. Sådana påståenden innehåller så många luckor att det kan vara nödvändigt att prata kring ämnet och exemplifiera.

    Jag har inte haft något syfte att moralisera kring sex, det jag säger är att människor behöver ta ansvar för sina handlingar och att eventuell social stigmatisering eller eventuell sexualmoral som följer inte är bra argument.

    ”Poängen med obligatorisk testning av faderskap har inget att göra med att moralisera kring om modern varit otrogen eller ej; utan handlar strikt om ge juridiska förutsättningar för fadern att i lagens mening betraktas som pappa.”

    Ja och det handlar ju också om att möjliggöra för folk att veta att barn är deras egna, dvs det innehåller mänskliga dimensioner. Sett i ett vidare perspektiv handlar det alltså inte enbart om att ge juridiska förutsättningar, även om man kanske kan föra argumentet om att det borde räcka så.

  47. Pelle Billing skriver:

    lars,

    ”jag tror inte på detta jag anser att faderskapstest ska vara obligatoriskt läste någonstans att dom räknar med mellan 8% -12% av barnen inte har sin biologiska far som pappa och där pappan misstänkte att han inte var far var procenten mångdubbelt högre.att jag anser att det ska vara obligatorisk är för att det skapar slitningar om en fader skulle kräva test .

    Nja, 2 procent felaktig pappa när mannen är trygg i att han är pappan och 30 procent felaktig pappa när mannen är osäker på om han är pappan.

    Tidigare drev jag frågan om obligatoriskt faderskapstest men nu gör jag inte det. Jag fokuserar nu på att alla presumtiva fädrar ska ha rätt att be om det.

  48. Pelle Billing skriver:

    Jag ska tillägga att från barnets perspektiv är det bästa att alltid faderskapstesta. Och en dag tror jag vi landar i ett sådant system, för barnens skull. Men det dröjer nog ett tag tills vi är där och det viktigaste i nuläget är att möjligheten till testning ges.

  49. lars skriver:

    vi är ju olika som mäniskor själv skulle jag omedelbart avsluta förhållandet om det visade sig att jag inte var biologisk far om det föddes ett barn i förhållandet .det är stor skillnad att gå in i ett förhållande där det redan finns barn vilket inte är helt ovanligt idag.möjligt du har rätt i procenten jag vet bara att jag sett dessa siffror på olika ställen men det gör dom ju inte mer sanna.
    någon bad om länk vet inte om denna är så värst bra men håll tillgodo.
    I Sverige räknar man med att 10-15 procent av alla pappor inte är biologiska fäder till sina barn.
    - För det mesta handlar det inte om nojiga pappor som vill göra en faderskapsundersökning, utan ofta upptäcker man av en slump att man inte är biologisk far. Till exempel om man ska donera ett organ, säger Eva Elfver Lindström, som jobbar med familjerätt på Socialstyrelsen
    http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/0007/14/pappatest.html

  50. Mörker skriver:

    Jag tycker att de är otroligt kul och humoristiskt av feminister att håna pappor som mister kontakten med sina barn pga mammors smutsiga tricks. Har fått mig att börja se det roliga i våldtäkter också.

  51. lars skriver:

    jag hittade vart jag hörde 8% -12% det var i serien hjernevask.
    del 5/7 27 min 30sec in i filmen
    http://vimeo.com/19921928

  52. Lövet skriver:

    @NinniTokan: ”Men: Har du funderat på hur det där är för henne själv? Har du funderat på den stress hon upplever för hon inte släpper taget?”

    Oh ja, Det är ingen som helst tvekan om att detta stressar henne (också!). Jag försöker på olika sätt lirka, men det är liksom inte jag som har tolkningsföreträdet för ”vad som krävs”. Det är hon som bestämmer vad hon anser krävs för att, för att…
    …vara en bra mamma – antar jag.

    Om jag försöker diskutera att vi skall sänka kraven så upplever jag det som att hon tolkar hon det som om jag försöker smita från ansvaret; och om jag försöker få h e n n e själv att sänka sina egna krav på sig själv så avfärdar hon det med att ”Det kommer inte att fungera!”
    …vilket jag egentligen uppfattar som mer kränkande, förminskande och destruktivt mot tjejerna än mot mig.
    Hon mår uppenbarligen inte bra – oavsett orsak – hon är helt enkelt så gott som aldrig glad längre.

    Jag tror – på ett mindre personligt plan – att den här tråden touchar den starkaste evolutionspsykologiska faktorn i hela jämställdhetsdebatten. En faktor som fullständigt ignoreras av de feminister som ständigt upprepar att ”Männen/Papporna måste ta mer ansvar för hemmet” eller variationer typ ”Familjens projektledare säger upp sig”…

    De förtiger att ytterst få ”projektledare” kommer att ens överväga att säga upp sig, eftersom de vet att projektledaren har – inte ”bara” ansvaret utan även -b e f o g e n h e t e n (dvs makten) att styra över ”tid, kostnad och kvalitet”, dvs hur mycket lust, engagemang och energi som skall läggas på respektive syssla i familjen.

    Kanske är det så att vi måste ta ett steg tillbaka och erkänna att de här drivkrafterna finns i varierande grad hos mammorna och att de ultimata jämställdhetsutopierna med ”Pappan som tar minst halva ansvaret hemma” ch ”Kvinnan som skall förverkliga sig själv genom karriären” går på tvärs mot de drivkrafterna.
    …och att det i många fall skapar oerhörd stress – man må tala hur mycket man vill om ”strukturer”, men det som händer i kroppen när man skall handskas med konflikter mellan inre och yttre mål och förväntningar är inget annat än ren biologi!

  53. NinniTokan skriver:

    Lövet
    Ibland har jag fått höra att ”jag inte är kvinna”, att ”jag är könsförrädare” eller ”ingen kvinna pratar så mycket skit om kvinnor” osv. för att jag är så hårt kritisk mot feminismen. Och saken är att man inte kan ha mer fel…

    Jag har ett väldigt stort hjärta. Jag berörs så illa av den situation din fru lever i. Så länge samhället tillber könsmaktordningen så kommer kvinnor må som din fru gör. För den ger fel förklaringsmodeller och därför kan den inte hjälpa kvinnor, inte kvinnor som misshandlas, inte kvinnor som vill göra karriär, inte kvinnor som piskar sig själv så hårt för att vara i ”duktiga” som din fru. Inte någon kvinna, vad jag kan se, är hjälpt av könsmaktordningen.
    Och på andra sidan av myntet sitter männen och tillåts inte vara förälder på riktigt. Lös det ena och det andra löses samtidigt.

    Varför berörs jag illa?
    Jag känner så väl igen mig i den situation du beskriver. För mig handlade det inte om att vara en ”bra mamma” som din fru. För mig handlade om att vara ”bra kvinna”, vilket inte är ett lätt uppdrag för en individ som mig. När jag blev mamma, hade jag redan slutat vara min egen slavdrivare.

    Istället för att svara dig här och nu, skulle jag vilja använda din sista kommentar här i den serie jag skriver på min blogg. Som min mindmapp ser ut just nu, så blir det ”del 5″, så det kommer dröja lite. Är det okej med dig att jag gör så?

  54. h:o skriver:

    lars
    tack för länken. Det var jag som undrade. Jag anser dock inte att aftonbladet är någon källa till kunskap ;-) . Nu ser vi i alla fall hur dessa rykten startar. I aftonbladets artikel framgår inte ens varifrån påståendet kommer.

  55. Emma skriver:

    @ Backlash: ”.. amning från 1 år och uppåt handlar inte om mat överhuvudtaget..”. Det där är ännu en gammal käck sjuttiotalsmyt från BVC som precis som Ninnitokan beskriver ovan gärna ser att alla ska amma men helst inte länge än BVC anser ”lagom”. En ettåring delammar man. Det innebär att bröstmjölken för de som ammas kan vara ett praktiskt och miljövänligt extratillskott till övrig mat precis som tidigare under delamningsperioden. Extra praktiskt att ha som backup om ettåringen blir sjuk och blir kinkig med mat osv. Att sedan amningen består av fler delar än just föda stämmer men är inte heller ngt som magiskt ändras till att bli det enda vid ettårsdagen.

  56. Emma skriver:

    @ fredrik: Sorry för sent svar.. jag är för att den som kan göra för sannolikt att han kan vara fadern också bör kunna få testa faderskap. Alla fall behöver dock inte med automatik betyda lömsk beräkning från kvinnans sida. Folk är struliga, folk är korkade både män o kvinnor. Även om jag som kvinna har svårt att förstå hur man, åtminstone som frisk vuxen inte kan ha stenkoll på såna saker . med tanke på vilken kopia vissa småbarn är av sin pappa förstår jag inte hur man ens kan tänka tanken.

    ”Om du pratar om sekretess så ser jag att de biologiska föräldrarna får informationen, så som jag tänker nu spontant. Jag har inte tänkt vidare för huruvida informationen med nödvändighet måste ges till halvsyskon eller en sambo (?). Jag tänker att så som situationen sedan följer så kommer folk förmodligen få information om det inofficiellt, hur det ska skötas officiellt får man resonera kring. ”

    Jag tänker, precis som Pelle varit inne på tidigare att barnets rätt till sitt biologiska ursprung är tungt vägande. Då även barns rätt att veta om syskon. Viktigt också vid framtida arv, donation, risk för framtida relationer mellan släktingar osv… själva otroheten är väl en sak att reda ut privat mellan vuxna precis som du är inne på. Men tänk ett steg längre. Den med minderåriga barn eller som just står i begrepp att skaffa barn med en äkta hälft som samtidigt producerar barn med andra förtjänar att få veta det, precis som den som riskerar att viga sitt liv åt en person o ett barn som inte är hans. Inte i första hand för de vuxnas skull utan för att barnen har rätt att veta om sina syskon. Även halvsyskon. I andra hand för de vuxnas skull att kunna välja om de verkligen vill stanna o skaffa fler barn med en sådan partner.

  57. Emma skriver:

    @ Lövet: Tänkte inte kommentera det du skrev men kan inte låta bli. Precis som Ninnitokan berörs jag illa av det du skriver. Måste vara jobbigt för dig att inte bli bekräftad i att du duger och är kompetent i din roll som förälder. Jobbigt för din fru att inte kunna slappna av och lita på dig. Inte kunna delegera och dela på ansvaret att vara förälder.

Google