Daniel Pernikliski är krönikör i Aftonbladets Wendela-sektion, och inte sällan skriver han om föräldraskap.

Idag är han väldigt rakt på sak när han talar om föräldrar som officiellt sett vill dela lika på allt som har att göra med barnet:

Jag gick på babysim med min dotter, från det att hon var tre månader, och det brukade vara ganska tomt på pappafronten där, men det fanns ett par som ofta kom dit tillsammans, som också delade lika på föräldraledigheten. I caféet, efter simpasset, satt vi en gång och talade om hur bra det var för alla parter med ett jämlikt föräldraskap. Bättre för barnet, bättre för förhållandet, bättre för yrkeslivet och så vidare. Mitt under samtalet började deras lille pojke att gråta, och inom loppet av tre sekunder hade mamman ryckt honom ur famnen på pappan för att trösta honom.

Troligen är inte Pernikliski den enda som haft liknande erfarenheter. Jag har själv sett det i min omgivning. Det är lättare att prata sig varm för en princip än att verkligen implementera den.

Pernikliski talar om att mammor ska våga släppa ansvaret för barnen, och det är ett sätt att uttrycka det hela. Ett annat är att säga att mammor ska våga släppa makten över barnen – för att använda ett språk som är vanligt förekommande i jämställdhetsdiskursen.

En viktig brasklapp för alla som tror på Jämställdhet 2.0 är dock att varje par, varje familj, får leva som de vill. Det är ingen naturlag att föräldrarna ska dela lika på omvårdnaden av barn och på förvärvsarbetandet. Lösningarna kan variera från familj till familj och inom samma familj över tiden.

Men om ett par väljer att spelreglerna ska vara att allt delas exakt lika. Föräldraansvar, föräldramakt, förvärvsarbetande, hushållsarbete. Då blir det skevt om mamman ändå förväntar sig att vara boss över hemmet och barnen.

Lev som ni vill kära människor, men stå för era överenskommelser!

Etiketter:  

11 kommentarer på “Ord och inga visor om föräldraskapet från Pernikliski”

  1. Mariel skriver:

    Daniel är också en av mina favoriter. Kul att du läser det han skriver!

    En viktig brasklapp för alla som tror på Jämställdhet 2.0 är dock att varje par, varje familj, får leva som de vill. Det är ingen naturlag att föräldrarna ska dela lika på omvårdnaden av barn och på förvärvsarbetandet. Lösningarna kan variera från familj till familj och inom samma familj över tiden.

    Tummen upp för det. Det viktigt att inte se ner på varandra bara för att någon klär sin dotter i rosa, blått, brunt eller gult. Inte heller om man lever mamma-pappa, mamma-mamma, pappa-pappa eller fler… Lady Dahmer jobbar ju hemifrån medans hennes man jobbar utifrån och tjänar mer, vilket många har kritiserat. Konstigt tycker jag…att man kritiserar deras sätt att fördela saker… bara för att hon är för jämställdhet.

  2. Pelle Billing skriver:

    Helt OK att Lady Dahmer lever precis som hon vill! Så länge hon låter alla andra göra det också :) Live and let live.

  3. JockeH skriver:

    OT

    Passar på att lämna in detta. http://brightonmanplan.wordpress.com/

  4. Sandra skriver:

    Jag tror nog det ligger lite biologi/instinkt/moderskänsla bakom att mamman i fråga tog barnen ur famnen på pappan. Inte lätt att bekämpa det i så fall och frågan är väl om det verkligen blir bättre av att göra det.

    Jag tror i alla fall inte jämställdhet i betydelsen lika fördelning/ansvar på alla plan i samhället kommer att göra människor lyckligare. Finns det verkligen belägg för det? Om inte så är det tråkigt att så många verkar kämpa så förtvivlat för att det ska bli så.

  5. masa skriver:

    Kul att se att Pernikliski skriver på ett enkelt och rakt sätt om något konkret och som är viktigt för barn.

    Samtidigt var det trist att se att han kände sig tvungen att sticka in den så vanliga ”ursäkten” som ofta dyker upp i såna här sammanhang:

    ”Att papporna måste ta mer ansvar är en förutsättning för jämställdhet, och därför hamnar ofta fokus helt riktigt på det. Männen måste ta mer plats i familjen. Men de måste också få chansen att göra det fullt ut.”

  6. PabloHoney_4 skriver:

    21 februari 2012 kl 22:05
    18 år är en lång tid och kräver mycket tid och investering i barnet. Förlossningen är kanske den största, genom smärtan. Den funtionen är nog vital för barnets överlevad och anknytning till modern. Förlossningen (investering i bärandet och smärtan) är nog evolutionärt viktig för barnet, för vid svåra tider kan det sakas en fader, eftersom han kan vara död eller fysiskt frånvarande.

    Detta innebär inte att det utesluter att det finns andra band. Dvs ett lika starkt band till en pappa. Hans investering är också livsviktigt för barnet.

  7. Jenny Kristiansson skriver:

    Hysteriska och överbeskyddande småbarnsmammor finns överallt. De är ganska jobbiga.

  8. andersbwestin skriver:

    Ja! Frågan är bevisligen svår. Hur vet vi att det inte är ”biologiskt programmerad reflex” som är i farten när mamman vill ha barnet i sin famn för att fullgöra ”tröstschemat”.

    Så länge vi inte har en kunskap om detta blir det lite lätt meningslöst att debattera jämställdhet eftersom ”biologiskt programmerade reflexer” kodades långt långt långt innan ordet jämställdhet var uppfunnit.

  9. Mattias skriver:

    Artikeln är väl helt okej, men Daniel ligger fortfarande på minus 299 eller något efter sina tidigare artiklar. :-/ Han har inte direkt en ”killar-kan” attityd.

    Ser man den här artikeln i ljuset av hans tidigare åsikter så är han antingen en kappvändare eller en blind höna med ett korn.

  10. Gonzo skriver:

    ”Mitt under samtalet började deras lille pojke att gråta, och inom loppet av tre sekunder hade mamman ryckt honom ur famnen på pappan för att trösta honom.”

    Sen får man höra att män inte kan sköta barn, inte är lika duktiga som kvinnor, att män är sämre på att förstå barn etc.

  11. Ahab skriver:

    Sandra
    andresbwestin

    Varför skulle det vara okey att låta instinkter styra ens handlingar? Ens naturliga instinkter från födseln är ju att ta det jag vill ha samt göra det jag vill. Bland det första man får lära sina barn är respektera andra, jaja ta inte spaden den är inte din , jaja slå inte gossen.

    Det finns enligt min åsikt ingen naturlag för etik och moral utan det måste man genom att underkuva sina instinkter man lära sig. Somliga har dock mer eller mindre svårigheter att förstå de sociala regler som finns eller att följa dessa.

    Problemet i Pernikliskis artikel är att ingen moraliskt fördömer den kvinna som bär sig så illa åt mot både sin man och mot barnet, hon är troligtvis inte ens själv medveten vilken usel handling hon begick.

Google