Mer om genuspedagogik

16 februari 2012, av Pelle Billing

Tidigare idag skrev jag om genuspedagogik och Miljöpartiets mål om att ha en genuspedagog i varje skola. Utifrån en del frågor som inkommit vill jag fortsätta utveckla mina tankar om ämnet.

När jag gick i förskolan (1981, i Umeå) hade vi olika stationer. En station var vävstolen, en annan snickeriet, en tredje köket, etcetera. Alla barn lärde sig alla verksamheterna. Vi fick uppmuntran och uppskattning utifrån den station vi var på, inte utifrån vårt kön.

Ena halvan av dagen bestod av dessa stationer, och andra halvan av dagen var fri lek. Sedan hade vi även morgonsamling och ett fika mitt på dagen.

Som jag ser det var det en väldigt progressiv förskola. Budskapet var att jag kunde lära mig allt, och alla typer av intressen var helt OK för mig att gilla. Jag trivdes där.

Samtidigt var det inte en genusförskola. Vi hade ingen genuspedagog och deltog inte i något statligt projekt.

Frågan är då vad som skiljer min förskola från dagens idé om genuspedagogik? Några av punkterna som tillkommer i genuspedagogisk verksamhet är:

  • Kompensatorisk pedagogik. Pojkar och flickor delas upp i grupper, till exempel för att pojkarna ska träna sig i att leka mer som flickor, och flickor träna sig i att leka mer som pojkar. Tanken är att kulturella förväntningar gör att barnen leker på ett viss sätt och detta kan då brytas genom att medvetet få dem att träna på annat.
  • Filmning av arbetet och sedan analys av hur man bemöter flickor och pojkar i olika situationer. Risken med detta är att allt nagelfars och lärarnas trygghet i vardagen urholkas – den trygghet som barnen så väl behöver. Man vill uppnå för mycket för snabbt, helt enkelt.
  • Fri lek ses som en förstärkning av rådande könsroller.
  • På en del håll tas bilar och dockor bort, för de ses som för könsstereotypa.
  • Ibland görs gamla sagor och sånger om med avseende på kön (vilket är något annat än att skriva nya sagor, vilket självfallet är helt OK).

Märk väl att jag här tar upp det jag ser som problematiskt med genuspedagogiken. Jag är inte emot att man strävar mot en verksamhet som låter varje barn vara en individ som får pröva olika typer av färdigheter och olika sätt att vara. Vissa genuspedagogiska förskolor har redan idag en ganska klok verksamhet med avseende på kön.

En positiv trend i genusvetenskapen är till exempel att den kompensatoriska pedagogiken inte längre är senaste flugan, och nu används mindre. Samtidigt får ju detta en att undra hur seriös en verksamhet är, när man i rask takt provar olika metoder på barnen.

Gissningsvis vill inte svenska föräldrar att just deras barn ska vara försökskanin för den senaste metodiken, utan rimligen vill man se en gradvis och seriös metodutveckling, som kanske först testas på lite äldre barn (som är stora nog att utvärdera) innan man applicerar det på yngre barn.

Ytterligare en faktor för att framstå som trovärdig, är att genuspedagogiken måste städa rent framför sin egen dörr. Genom arvet från genusvetenskapen ses kön som:

  1. En maktstruktur.
  2. En social konstruktion.

Visst, det finns progressiva genusvetare som ser maktstrukturer som komplexa och samverkande, istället för en ensidig könsmaktsordning. Men det är (ännu) inte normen i genussfären att betrakta kön och makt på detta vis. Till exempel talas det inte om överlevnadsmakt.

Likaså finns det progressiva genusvetare som ser genus som socialt kön, utan att förneka medfödda könsskillnader i beteende. Men normen är än så länge att se könat beteende som konstruerat i all väsentlighet, och det biologiska mest som könsorganen.

Min analys av genuspedagogiken liknar således den jag gör av genusvetenskapen:

  • Verksamheten kan vara meningsfull på sikt, men dras i nuläget med problem.
  • Det ideologiska arvet är problematiskt och leder till förutfattade meningar. Skilsmässa behövs mellan politisk feminism och dessa verksamheter.
  • Ett namnbyte bör övervägas för att ge en nystart. Ordet genus kan vara svårt att rädda på sikt.
  • Metodiken måste vara robust och kunna förklaras för andra vetenskapliga discipliner.
Etiketter:  

95 kommentarer på “Mer om genuspedagogik”

  1. per hagman skriver:

    Pedagogisk genus metodik = politisk feminism = sant.

    Montessori pedagogiken är den pedagogik som skapar flest självständigt tänkande individer och skall eftersträvas.

    Genuspedagoger skall motarbetas.

    Per Hagman

  2. NinniTokan skriver:

    Bra Pelle!
    Var sätter jag min namnteckning för att skriva under på kritiken?;)

  3. AV skriver:

    Per: Jag har mina barn på Montessoriskola och grabben gick även på en sådan förskola. Visst, det är ett vitt medelklassprojekt och de flesta föräldrar har både tänkt igenom sitt föräldraskap och resurserna att välja. Men man slås av hur frammåt, men samtidigt socialt kompetenta dessa barn blir. Vi har haft skogskalas för båda barnen, med en del planerade aktiviteter. Det behövdes knappt, utan det bara fungerade. Killar och tjejer som tillsammans leker i skogen utan gränser.

    På förskolan hade de samlingar på förmiddagarna och aktiviteter av olika slag. Alla gjorde allt och på em fri lek. Vill minnas att både pojkar och flickor hade lika skitiga bäveroveraller (ibland kunde de stå själva) när man hämtade dem.

    FÖ: MP får mothugg i AB
    http://www.aftonbladet.se/debatt/article14382507.ab

  4. masa skriver:

    De samverkande maktordningar som blivit populära att diskutera under begreppet intersektionalitet är förvisso bättre än den ensidiga könsmaktsordningen, men är indirekt ett erkännande av hur bristfällig grundanalysen är. Man har blivit tvingade att förhålla sig till att verkligheten är ett gitter av komplexa samspel men försöker ändå rädda teoribygget genom att införa fler och fler maktordningar som ska förklara det ena och det andra – likt ptolemaiska epicykler. Den transdisciplinära komplexiteten blundar man likväl för.

    Därför tycker jag även intersektionalitet etc ska ifrågasättas då den ideologiska bevekelsegrunden är överskuggande och bara marginellt annorlunda.

  5. Mariel skriver:

    ”Märk väl att jag här tar upp det jag ser som problematiskt med genuspedagogiken. Jag är inte emot att man strävar mot en verksamhet som låter varje barn vara en individ som får pröva olika typer av färdigheter och olika sätt att vara. Vissa genuspedagogiska förskolor har redan idag en ganska klok verksamhet med avseende på kön.”

    Precis det jag tänker också, och jag är för genuspedagogik (inte kompensatorisk). Och jag är inte feminist (varför känner jag ens att jag behöver säga det…..)

    Det är liksom inte jämställt om man ska förvägra en pojke klänning eller rosa färger bara för att han är en pojke. Men inte heller måste man dagligen uppmuntra en pojke till det, bara för att han inte vill.

    Men jag tycker inte genus som ord behöver ersättas av ett annat ord…. viktigare är det då att separera genus från feminism.

  6. h:o skriver:

    Mariel:
    ”Men jag tycker inte genus som ord behöver ersättas av ett annat ord…. viktigare är det då att separera genus från feminism.”

    Problemet är att många ser rött när de hör ordet genus och slutar lyssna. De kommer aldrig förstå vad den genuspedagogiken du talar om egentligen handlar om. De har redan dömt ut den.

  7. Nils Jungenäs skriver:

    Mycket bra. Instämmer helt och hållet.

    Det här är en (av många) aspekter av den svenska feminismen som jag är emot.
    …varför man på det hela taget kan säga att jag generellt är emot (anti) vad feminismen står FÖR.

  8. Jax skriver:

    Det var väldigt vad samtalet är snedvridet här i kommentarsfältet. Bifogar mitt inlägg till förra bloggposten som service åt er alla:

    Det är jätteviktigt att barn får hjälp att upptäcka och stärka sin könsidentitet och får bekräftelse när de lyckas. Det sker i alla mänskliga kulturer på vår jord och har skett i alla tider i vår historia. Något undantag är inte känt. Dessutom sker det hos alla däggdjur inklusive våra närmaste släktingar “människoaporna”.

    Genustjafset har gått så långt att inte ens män med jämställdhet som intresse kan säga det uppenbara – att det är viktigt hjälpa pojkar och flickor att utveckla och stärka sin könsidentitet. Det är inte alls fel att pojkar tar avstånd från aktiviteter för att dessa anses vara “tjejiga”. Det är sunt och bra och en viktig hjälp för hela livet. Tänk om vi skulle lära tuppkycklingen att låta bli att gala eller bagglammen att inte stångas så mycket! Pojkar och flickor är INTE lika och skall inte behandlas lika utan som de individer de är i de könskollektiv de befinner sig.

  9. Lena skriver:

    Det vore kanske bra om ni tog in någon expert som vet hur det står till på förskolorna! Istället för att sprida runt en massa skrämselpropaganda!`?

    Som jag skrev i förra inlägget, så har jag en bekant som är förskolechef som dementerar att det överhuvudtaget skulle finnas någon påtvingande fostran vad det gäller kön och genus!

    Det handlar mer om att alla ska få leka med vad det vill och inte styras in mot specifika färger som rosa och ljusblått. Låter som något barn lätt borde kunna överleva.

  10. Lövet skriver:

    Som vanligt skriver du väl avvägt och på ett sätt som inbjuder till dialog.

    Imponerande, och ändå lite frustrerande:
    Jag själv som är av den lite mer känslomässiga typen har dock svårt att ta till mig de delar som du framhåller som positiva.

    Anledningen till detta är egentligen att jag anser att de genuspedagogikens förgrundsfigurer är så kapitalt smittade av förakt* mot pojkar att de byggt en teorivärld som är så i grunden nedlåtande och destruktiv att det dränker alla positiva inslag.

    Deras människosyn är helt uppdelad i den goda flickan och den onde pojken och med den inställningen finns inget att bygga på. En havererad ideologi som skall förpassas till historiens skräphög tillsammans med alla andra havarerade ideologier som delat upp människor i bra/dåliga, goda/onda baserat på en eller annan ideologs preferenser om ras, religion, klass, kön eller sexuell läggning.

    *) Genuspedagogikens egen chefsideolog Ingemar Gens meddelar i denna artikel http://www.newsmill.se/node/36514 att dagens pojke är ”skoningslös, smärttålig och empatibefriad” och har ”problem med sitt magrare språk”.

    D e t är en människosyn som helt diskvalificerar honom för att jobba med människor överhuvudtaget och i synnerhet med barn!

  11. Mariel skriver:

    Jax # 8: ”Genustjafset har gått så långt att inte ens män med jämställdhet som intresse kan säga det uppenbara – att det är viktigt hjälpa pojkar och flickor att utveckla och stärka sin könsidentitet. Det är inte alls fel att pojkar tar avstånd från aktiviteter för att dessa anses vara “tjejiga”. Det är sunt och bra och en viktig hjälp för hela livet. Tänk om vi skulle lära tuppkycklingen att låta bli att gala eller bagglammen att inte stångas så mycket! Pojkar och flickor är INTE lika och skall inte behandlas lika utan som de individer de är i de könskollektiv de befinner sig. ”

    Det är klart att barnen ska få stärka sin könsidentitet. Jag är tex. inte den som tycker att ”han” och ”hon” ska ersättas av tex. hen. Även om jag tycker de kan kompletteras av ”hen”.
    Det är klart att de biologiska skillnaderna inte ska förnekas.
    MEN INTE HELLER ÖVERDRIVAS. Och jag tycker det Är överdrivet när det i princip bara finns två färger att välja på till nyfödda bebisar… + vit då.

    Du skriver ”Tänk om vi skulle lära tuppkycklingen att låta bli att gala eller bagglammen att inte stångas så mycket!”

    Och det är märkligt att du jämför oss med höns och lamm men okey. Det är inte det som är genus i så fall (för mig åtminstone, jag kan bara tala för mig själv). Utan det handlar mer om att många tuppkycklingar tycker om att kackla istället för gala men att när de kommer till förskolan så får de Höra av andra äldre djur att ”Det är bara hönor som kacklar.” och då rättar de sig istället för att bara vara sig själva. Genus vill istället säga till alla kycklingar ”Här får den som vill gala, och den som vill kackla, det är upp till Er.”
    Och bagglammet som ville stångas kan fortsätta göra det, men även tackan (är det den feminina versionen av lammet? =P ) ehm, tacklammet (?!) kan stångas om hon vill. Varför är du mot det?

  12. Mariel skriver:

    @Lövet: Men herregud. Allvarligt… det känns som att jag får skapa mig en helt egen genuspedagogik, ska bara bli expert först… Sånna där uttryck tar jag avstånd ifrån!

  13. NinniTokan skriver:

    @ Mariel #12.

    Mm… o han är en av våra främsta ”genusexperter”. Förstår varför vi förfasas nu?

    Jag tycker detta var ett klokt svar till Gens.
    http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/16/pojkarna-p-f-rskolan-f-rs-ker-fly-pedagogerna

  14. Lena skriver:

    Även om Ingemar Gens har åsikter som är befängda, så är det nog mer nedlåtande att inbilla sig att varje förskola. Och dess personal skulle vara intelligensbefriade idioter, som skulle anamma varje ord.

    Eller tror ni kanske på könsmaktsordningen? Att mannen är överlägsen kvinnan, så alla köper varje ord bara för de kommer från en man.

  15. masa skriver:

    Vad kostar allt detta genuseri inom förskola, dagis, skola?

    Vad skulle man alternativt kunna använda pengarna till? Fler lärare? Speciallärare? Kuratorer? Barn och ungdomspsykiatrin?

    Vad skulle göra mer nytta? Vore verkligt intressant att veta!

  16. Access skriver:

    I Pelles förskola så fick alla barn gör alla aktiviteter, genom att man satte upp stationer som alla barn fick prova. Alla fick göra allt, oavsett kön. Jämställt.

    På genusdagis tar man bort sånt som kan tänkas vara ”könskodat” så att inga barn kan göra sådana saker, oavsett kön. Genusideologiskt korrekt.

    Här blir det tydligt vad skillnaden mellan genusideologi och jämställdhet är.

    Genusideologi handlar om att beskära människor.
    Jämställdhet handlar om att få människor att växa.

  17. Access skriver:

    @ 11. Mariel säger:
    ”Och jag tycker det Är överdrivet när det i princip bara finns två färger att välja på till nyfödda bebisar… + vit då.”

    Om inte människor köpte så stereotypa färger till sina barn så skulle utbudet se annorlunda ut. Det som säljs är det som produceras.

    Till viss del är det även så att man faktiskt inte kan köpa sånt som inte säljs, men produktuveckling är ju ändå en process som inbegriper betydligt mer än att titta på vad som såldes förra året. Det pågår ett ständigt arbete med att få oss att köpa nya saker istället för samma som förra gången, så det stereotypa med blått-rosa skulle inte bestå om inte köplusten såg sådan ut.

    Utifrån det måste jag då ställa frågan; Anser du att fölk väljer ”fel” när de köper blått till pojkar och rosa till flickor? I så fall, vem avgör vad som är ”rätt”?

  18. Sanjo skriver:

    Bra att du tar upp det här, Pelle!

    Genuspedagogik ÄR politisk feminism. Radikalfeminism om man så vill. Det finns säkert sunda genuspedagoger men de har det nog inte så lätt, skulle jag tro.

    Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg är en av den politiska feminismens viktigaste institutioner.

    Hur man än ser på detta – och hur mycket man än försöker linda in det i neutralt språkbruk och värnandet av ”barnperspektivet” – så måste man se den kopplingen för att förstå vad som ligger bakom ambitionen att införa genuspedagoger i förskolan.

    Det handlar om radikalfeministisk realpolitik. Och genom att ta sig in i förskolorna hoppas man att kunna stöpa om de små barnens tankemönster – och framför allt utradera det som man ser som den destruktiva maskuliniteten.

    Tro inget annat. Denna genuspedagogik är sammanfätad med feministisk teoribildning och målet är genomförandet av feministisk politik.

  19. Erik Jämställdhet skriver:

    Det känns som vi även ska förtydliga om vad en genusförskola är.

    http://ankpressen.wordpress.com/2010/08/26/ankpressen-besoker-genuspedagogiskt-dagis/

  20. Sanjo skriver:

    Access:

    Det finns ju många bevis (artiklar mm) på att de här genuspedagogerna ser den fria leken som skadlig för barnen. Man kallar den överskattad och ”fånigt hyllad”.

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad_6163559.svd

    Barnen skall alltså inte få leka fritt. Det är genuspedagogerna (med den rätta feministiska ideologin) som skall bestämma hur barnen skall leka.

    Som vanligt är det som människor väljer själva fel – och här också det barnen väljer att leka med.

  21. Jax skriver:

    Hej Mariel # 11.

    Du missar poängen i det jag skriver. Tuppkycklingar gal för att de är födda att gala. Bagglamm stångas för att de är skapade så. De ger uttryck för det de innerst inne är. Det är just detta som är genus.

  22. Erik Jämställdhet skriver:

    @ Jax

    Menar du då att pojkar är föda att inte viljaanvända rosa? Eller att flickor är födda att inte få beröm för sina prestationer?

  23. Per skriver:

    Måste säga att det här inlägget hade en helt fantastisk tajming, eftersom jag PRECIS, i samband med en kurs, läst en bok med titeln ”Genuspedagogik”, vilket är en teoretisk och praktisk introduktion till genuspedagogik för lärare.

    Det jag tog med mig från den boken är att 1) Teoridelen var…helt åt helvete. 2) Den praktiska delen, de konkreta tipsen på övningarna var…helt fantastiska.

    Det är lätt att snabbt döma ut genuspedagogiken för att den bygger på teoribildningar man inte håller med om, samt att bloggar som denna (förmodligen oavsiktligt) gärna presenterar de mer extrema åtgärder som görs (fullständigt könsneutralt språk, omskrivning av böcker t ex).

    Så, vilken karaktär hade övningarna? För det första var de flesta övningarna INTE könsspecifika. Hela klassen skulle delta. För det andra kom könet, trots tanken och målet med övningarna, i andra hand. Övningarna syftade till att öka elevernas vyer och få de se på världen ur nya perspektiv, att få större acceptans och öppenhet för varandra, att bli inkluderade och att upptäcka sin inneboende potential.

    Så egentligen förstår jag inte varför det skulle kallas genuspedagogik.

    Vill skriva det här för att kontra kommentarer som:
    ”Pedagogisk genus metodik = politisk feminism = sant.”
    ”Genuspedagogik ÄR politisk feminism. Radikalfeminism om man så vill.”

    Sammafattningsvis: Teoribildningen bakom genuspedagogik är många gånger radikalfeministiskt dravel som jag absolut inte håller med om, men praktiken behöver inte vara lika illa som teorin.

    P.S. Om någon vill kan jag återkomma med exempel på övningar från boken. D.S.

  24. Sanjo skriver:

    Som Pelle är inne på går det alldeles utmärkt att jobba med jämställdhetsstrategier på förskolorna utan genuspedagogik och radikalfeminism.

    Att låta pojkar leka med dockor och klä sig i rosa, eller flickor leka med bilar och vara bråkiga är – vill jag påstå – inget som helst problem i de allra flesta förskolor idag. Könsrollerna är inte snäva. Som de allra flesta småbarnsföräldrar vet så är det inte föräldrarna som säger åt sina flickor att ha klänningar med rosa blommor på. Det är flickorna själva som inte vill sätta på sig något annat.

    Så vad genuspedagogerna gör är att bestämma åt barnen vad de skall ha på sig. Man säger att det är FEL att flickor klär sig i rosa och leker med dockor. Och man säger framför allt att det är ABSOLUT FEL att pojkarna ägnar sig åt något som helst som kan uppfattas som typiskt maskulint.

    Den politiska feminismen är ett samhällsexperiment av enorma proportioner och den försöker använda sig av små barn för att driva igenom sin radikala syn på världen. Man ger sig in i själva kärnan i vad det betyder att vara människa – den inre identifikationan av sig själv som väsen – och mixtrar. Målet är att skapa en bättre människa och framför allt, en mindre maskulin människotyp.

  25. NinniTokan skriver:

    @ Erik Jämställdhet #22
    Jag har snubblat över forskning som menar att färgkoderna har viss biologisk grund, av samma orsak som nästan alla ”färgblinda” är pojkar/män. Jag läste dock bara sammanfattningen för den inte intresserade mig, så jag kan inte förklara den närmre eller uttala mig om kvalitén på den.

    Jag menar själv att det inte är därför flickor vill ha sin rosa klänning utan att det handlar om könsidentitet.

    Tänk ”hårdrockare”.

    Varför ser du en stereotyp bild framför dig?
    Vi människor har en önskan att signalera vem vi är med koder. Det är därför, menar jag, flickorna ofta vill ha rosa. Flickorna själv vill visa att dom är flickor.
    Försöker vi ta bort det, kommer det ersättas av något annat.

    Huvudsaken kalle får lov att ha rosa, och Anna får avstå.

  26. Sanjo skriver:

    Och personligen är jag övertygad om att den havererade svenska skolan – där pojkarna i alla sammanhng är de konsekvent stora förlorarna – också kan sammankopplas med den politiska feminismens intåg i skolorna (de senaste 20 åren).

    I Maciej Zarembas stora artikelserie i DN kunde man ana detta – men på något sätt var det som att Zaremba inte vill se kopplingen mellan genuspedagogik (och politisk feminism) och kulturen vid lärarhögskolorna.

    Jag är helt säker på att denna koppling kommer att göras framöver – och att vi då ser vidden av denna galenskap som har kostat så oerhört mycket för så många. Kanske kommer vi att prata om de förlorade generationerna.

  27. Mali skriver:

    Fram till andra världskriget var rosa och rött en manlig, stark färg. Blått var lugnanDe och mjuk och därför till flickor..

  28. Man & Woman United skriver:

    Nyamko Sabuni slutar 2014

    Sverige 16 feb 16:10

    Folkpartisten Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister, lägger av med politiken 2014, oavsett hur nästa val slutar.

    -Tolv år som politiker på heltid får räcka, säger hon till Chefstidningen. Det är dags att göra något annat. Kanske inom näringslivet. Eller plugga.

    Sabuni valdes in i riksdagen 2002 och blev statsråd i Fredrik Reinfeldts regering efter valet 2006.

  29. Aktivarum skriver:

    Mali:

    1. Rött och Rosa är inte samma färg. Japanska krigsflaggan hade röd sol, inte rosa!

    2. Huruvida blå är mjuk och lugnande hänger på vilken sorts blå färg du talar om. Pastellblå är mer lugnande än marinblå

  30. per hagman skriver:

    AV att 3.

    Den kåserande intellektuella delen av den politiska vänstern hatar formligen Montessori pedagogiken och har tidigare stämplat densamma som du säger ” vitt medelklassprojekt”.

    i dagsläget finns ca 400 Montessori skolor i Sverige.

    Vänsterns invändningar mot Montessori grundar sig mest på att skolorna är privat drivna och vänstern med det , ej får samma politiska inflytande.

    Ett förhållande vilket jag är… mycket nöjd med.

    Liberal kultur utveckling återspeglas sällan på DN kultur sidor , men mer i praktiken när vi bygger just Montessori skolorna fria från vänsterns politiska försök .

    Per Hagman

  31. per hagman skriver:

    Per att 23:

    Per skriver :

    ”Sammanfattningsvis: Teoribildningen bakom genuspedagogik är många gånger radikalfeministiskt dravel som jag absolut inte håller med om, men praktiken behöver inte vara lika illa som teorin.”

    Min kommentar : Ovan får tala för sig själv. Några auktoriserade genuspedagoger med det det radikalfeministiska dravlet , skall naturligtvis inte släppas in på skolorna , för att pröva sig på barnen.
    Genuspedagoger är för mig ….intellektuella pedofiler.

    Per Hagman

  32. michael skriver:

    Ninni Tokan.
    Eftersom jag sysslar med måleri så är jag intresserad av färg.Det visades ett reportage på svt om just det du snuddar vid,där ett experiment var att visa färgen lila en med lite mer rött i den andra med lite mer blått,skillnaden var inte synlig med blotta ögat.En majoritet kvinnor valde den med mer rött och viseversa.

  33. Christina Nauckhoff skriver:

    Vad är överlevnadsmakt?
    Är det månne att kvinnor ( och barn?) har företräde vid räddningsaktioner i katastrofer? Eller att kvinnor (som del av civilbefolkningen) överlever krig i högre grad än män?
    Att män i Syrien skyddar kvinnor och barn, som män ”alltid” har gjort?
    Skyddet är väl inte selektivt, hoppas jag?För då måste man ju skippa ”alltid” – ett av världens farligaste ord om man vill vara trovärdig. Fast jag förstår inte hur en amerikansk soldat i t ex Vietnam skyddar kvinnor och barn genom att döda kvinnor och barn i Vietnam? Är det hustru och barn i New york man skyddar?
    Det är väl inte gamla Titanic som spökar?
    Det är väl inte en sekt, det här? Där man har fasta föreställningar om ”hur allting är”? Och sätter på skygglapparna.

    För den som vill veta lite mer:
    http://www.pubchoicesoc.org/papers_2012/Erixson_Elinder.pdf
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_v%C3%A4rldskriget
    http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1467-7717.1982.tb00548.x/abstract
    http://www.chinagirl.se/index.php?section=start

    Välkommen att kolla för den som vill växa, utvecklas, veta mer! Jag har gjort halva jobbet. Resten är ditt!

  34. NinniTokan skriver:

    michael
    Bara för det var jag tvungen att leta upp rapporten. Jag visste vad jag skulle söka på. Den kanske intresserar dig:)

    Gerianne, A. (2003). An evolutionary perspective of sex-typed toy preferences: Pink, blue, and the brain.

    Reservation för att jag inte kan säga något alls om kvalitén. Jag har inte läst den.

  35. Mariel skriver:

    @Access: ”Utifrån det måste jag då ställa frågan; Anser du att fölk väljer “fel” när de köper blått till pojkar och rosa till flickor? I så fall, vem avgör vad som är “rätt”? ”
    Absolut inte. Den som VILL signalera tydligt att barnet är en pojke, eller bara allmänt gillar blått, gör absolut inte ”fel” i mina ögon. Alla har rätt att göra på sitt sätt. Det är när någon ska tycka och tänka så jäkla mkt om mitt sätt som jag stör mig. Om jag tar på mina söner både blått och rosa m.fl färger. Då tycker jag de går för långt!

  36. Mariel skriver:

    @Jax #21: Men det var ju du som gick in på djur-exemplet. Hur hade du tänkt att vi skulle kunna förstå varandra egentligen? Vi människor har förskolor där vi tar hand om andras barn, var hittar du motsvarigheten bland hönorna? Vi människor kritiserar varandra för varandras färgval – var hittar du motsvarigheten bland lammen? Sluta klaga när det var du som la fram upplägget. Ska vi prata människor eller djur? Jag tycker människor i så fall….

  37. masa skriver:

    Christina Nauckhoff:

    Jag tolkar ”överlevnadsmakt” som det faktum att kvinnor i genomsnitt utsätts för färre risker än män i genomsnitt, och därmed i genomsnitt lever längre än män. Detta beror till viss del på att män utsätter sig för större risker för att direkt beskydda och försvara kvinnor, men framför allt indirekt genom att utsätta sig för risker i arbete och andra sysselsättningar som bidrar till att bygga det samhälle som ger trygghet till oss alla. Nettotransfereringarna i sjukvårdssystemet är också till kvinnornas fördel, vilket kan ses som en del av detta.

    I huvudsak ser jag värdet i begreppet som en kontrast/spegel till t. ex. den ekonomiska makt som det ofta talas om, att män i genomsnitt har större ekonomisk makt än kvinnor (råder delade meningar om detta, det låter jag vara osagt). Det finns inte bara en sida av saken – ett sätt att bredda diskussionen. ”Män kanske får mer pengar än kvinnor i genomsnitt, men kvinnor får också mer liv än män”. Vilket värderar man själv högst?

  38. Sanjo skriver:

    Det som Pelle tar upp om ”överlevnadsmakt” är mycket intressant.

    I grunden handlar det nog om den etablerade synen på män som förbrukningsvara. Att ett mansliv inte betraktas som lika värdefullt som ett kvinnoliv.

    Du kan läsa mer om vad Pelle skriver om saken i tidigare blogginlägg, Christina.

  39. Jenny Kristiansson skriver:

    masa #38

    Men hur vanligt är det egentligen att män i fredstid offrar sig för kvinnor och barn? Visst det förekommer, men hur vanligt är det egentligen?

    Och visst, en del mansdominerade arbeten är riskfyllda. Men jag skulle vilja se statistik eller annan information på hur många av de arbetsplatsolyckorna som beror på ett onödigt risktagande. Till exempel att man som byggnadsarbetare klättrar upp på en hög ställning utan livlina osv.

    Sedan har jag en känsla av att män OCH kvinnor blir fetare och fetare. Men framförallt männen har blivit fetare. Det är en oerhörd belastning för kroppen att släpa på alla dessa extrakilon. Hjärta, leder osv. tar väldig stryk. Högt blodtryck är en livsfarlig åkomma att gå runt med för länge. Jag anser att män kan göra mycket för att öka sin livslängd på det här området. Och framförallt: Sök hjälp. Jag tror ändå att den svenska sjukvården är så pass bra och innovativ att den kan hjälpa en man med högt blodtryck osv. Om man bara söker hjälp, och står på sig tills man fått den hjälp man anser att man behöver.

    Ja nu hörs det som om jag skuldbelägger män. Men det gör jag inte. Jag bara menar att man ibland måste ta av sig offerkoftan och se på vad man själv kan göra för att förbättra sitt liv. För i slutet av dagen så bryr sig ingen annan om dig än du själv. (Om man räknar bort eventuella föräldrar/vänner/släkt/pojk- flickvän).

  40. Erik Jämställdhet skriver:

    @ Jenny

    Tack för studierna. Jag förstog dock inte vilket stöd mot teorin du fan i andravärldskrigs wikin.
    Följande text är tagen ur en annan diskusinon om just överlevnad och makt. Det jag beskriver är historiska förhållanden baserat på framför allt Härmand Lidqvist och Peter Englund.

    Fast vi snackar om att ca 5% eller mindre av männen verkligen hade någon större makt mer än över sin familj. Innan industrialiseringen bestod samhället av 90% eller mer av bönder som levde av självförsörjande. Bönderna levde i familjer med upp till 10-15 personer. Maktstrukturen var husbonden alltså den som ägde gården sen dennes hustru därefter andra släktingar, inneboende och sist barnen. Den andra stora samhällsgruppen (ca 5%) var arbetare inom skogs eller metall industrin. Män inom denna industri hade kort livslängd pgr av den höga skaderisken både direkt av fallande träd, in rasande tunnlar, fall osv men också av tex sotlunga. Skadades man så man inte kunde arbeta fick man svälta. Kvinnorna skötte hem, barn, hantverk och viss odling. Resten ca 5% var kyrkofolk, borgare, yrkessoldater, handelsmän, adel och kungahus. Dessa sista var de som hade någon makt att tala om. Kvinnorna fick också mycket makt genom sin man. Tex så skötte eller expanderade många kvinnor männens egendomar (gård, industrier, handelshus, varv m.m.) efter eget huvud framförallt i krigstid. Många kvinnor fick även eget ägande, tex under stormaktstiden ägde kvinnor uppemot 25% av alla privata tillgångar i landet.

    ”Om nu kvinnor inte fått gå ut i krig så är det ju för att samhället bestämde det, och de som satt på makten var män.”
    Kungen/drottningen och ibland adeln bestämmer att nu ska de bli krig varvid de utfärdar order att si eller så många män ska skrivas ut. Sen tvingas män från mestadels bondeklassen att gå ut i krig. De få frivilliga som verkligen är nästan uteslutande adel eller opportunister bland överklassen. Bönderna kunde inte göra något åt saken då de inte hade några rättigheter, alternativet var uppror.

    Låt os ta ett exempel under trettioåriga kriget skrevs ca 150 000 svenska män ut till krigstjänst detta motsvarar med nuvarande befolkning ca 1 400 000 män. Efter att kriget slut hade ungefär hälften dött vilket motsvarar 700 000 män idag. Det var drygt var tredje man som tvingades att gå i krig och var femte som dog. Tycker du att de ska skylla sig själva för att de hade snopp?

  41. Rick skriver:

    @Jenny
    Du menar inte allvar med att det är männen som blir allt fetare. Det där påståendet är redan lite för tjockt. Vad är då alla dessa ”feminist fat activist” etc.

  42. Jenny Kristiansson skriver:

    Erik Jämställdhet

    Tack så mycket för informationen, historia har alltid varit ett av mina absoluta favoritämnen.

    Jag tror dock att du blandar ihop mig med någon annan. Jag skrev nog inget om andra världskriget just nu. Ja nu ser jag, du har nog blandat ihop mig med Christina. Det Christina försökte framföra var nog att man pratar om att: Män skyddar kvinnor och barn som ALLTID. När mestadels manliga soldater också är de som mestadels också dödar kvinnor och barn.

  43. Jenny Kristiansson skriver:

    Rick

    Jo jag har läst artiklar på bl.a. SVT/vetenskap om att män har blivit fetare. Och att det enkelt uttryckt finns fler överviktiga män än kvinnor i Sverige.

  44. masa skriver:

    Jenny Kristiansson:

    ”Men hur vanligt är det egentligen att män i fredstid offrar sig för kvinnor och barn? Visst det förekommer, men hur vanligt är det egentligen?”

    Självklart. Men som jag försökte påpeka sker det också indirekt genom att de mest riskabla och hälsovådliga yrkena tenderar utföras av män (så det handlar inte om ”onödiga risker”, utan att arbetena är mer riskabla och slitsamma). I stort sett alla arbetsplatsdödsfall är män. Och en anledning till att det inte uppstår många situationer där män måste direkt försvara kvinnor är att statens våldsmonopol som i stort bemannas av män är tillräckligt avskräckande.

    Då det gäller hälsa vet jag inte några detaljer, men kan konstatera att kvinnor lever väsentligt längre än män, och tar ut mer från sjukvårdssystemet än man betalar in. Det är en realitet, vad än förklaringarna må vara.

    Men visst, man borde ha mer precis statistik om man vill analysera allt detta i detalj. Det var inte min poäng.

    Min poäng var endast att det är en annan sida av myntet ”män har den ekonomiska makten” osv. som gärna tas upp av feminister, och därmed kan ”överlevnadsmakten” vara ett sätt att vidga diskussionen och se att saker inte är riktigt så svartvita.

    Jag håller med dig om offerkoftetänkande, och det jag försöker säga är att om man kan vidga diskussionen kanske man kan komma bort från sån retorik.

  45. Jenny Kristiansson skriver:

    Erik Jämställdhet

    Du hittade ingen statistik på hur många kvinnor som dog i barnsäng, alltså vid svårigheter i samband med förlossning?

  46. Sanjo skriver:

    Jenny:

    Det du gör nu är oerhört typiskt för den svenska feministiska diskursen.

    När det gäller mäns kortare liv och att män dör på jobbet så kommer du fram till att det är mäns eget ansvar. Det är helt enkelt männens eget fel att de dör.

    Det samma hör vi i reaktionerna kring pojkarnas katastrofala resultat i den svenska skolan. Det är pojkarnas eget fel. De håller på med en ”antipluggkultur” osv.

    Och männen borde äta mindre. Eller undvika att gå upp på ”höga ställningar utan livlina”. Osv.

    Det är lustigt. Vi matas dagligen med föreställningar om osynliga strukturer som gör att kvinnor drabbas värre av praktiskt taget allting.

    Föreställ er en diskussion om kvinnors förslitningsskadot i vården. Och att någon förklarar det hela med att kvinnorna måste lära sig att sitta och lyfta på ett bättre sätt. Att de har sig själva att skylla för sina onda ryggar helt enkelt för att de beter sig dumt som inte böjer på knäna tillräckligt när de lyfter.

    Nivån på Jennys argumentation är helt igenom skrämmande. Men den kan möjligen tjäna som en god illustration till varför jämställdhetsfrågorna i Sverige har fastnat i en ideologisk kramp. Och till varför Pelles arbete är så fantastiskt viktigt.

  47. Lena skriver:

    Sanjo:

    Vi dock alla ett ansvar över vårt eget liv. Oavsett kön och ideologi.

  48. Sanjo skriver:

    Lena:

    Givetvis har alla människor ett eget ansvar. Men ibland finns det särskilda problem som drabbar kvinnor mest – och ibland särskilda problem som drabbar män.

    Att osynliggöra mäns och pojkars särskilda problem – så som samhället idag gör (och som vi ser tydliga exempel på här i kommentarstråden) är inte längre OK.

    Och frågar du mig varför männens problem osynliggörs – så är mitt svar direkt att det ligger helt i linje med den föreställningsvärld som bottnar i tron på Könsmaktsordningen. Alltså att män inte bör och får beskrivas som offer – eftersom det omkullkastar eller problematiserar bilden av mannen som överordnad.

    Det är därför pojkarna i skolan lämnas åt sitt öde. Det är därför BRIS mörkar de unga männens självmord. Det är därför män som dör på jobbet kallas ”personer” och ”arbetare”. Och det är därför man inte gärna pratar öppet om den övervägande andel män som lever i hemlöshet.

  49. Hurtbullen skriver:

    Vad finns det , rent konkret , för alternativ till kommunala förskolor idag ? Montessori nämndes , vilket låter för mig betydligt mer sympatiskt.

    Jag har fått uppfattningen att i.o.m. förslaget att en genuspedagog till varje kommunal förskola, även ingår i ett slags kvalitetssäkrande åtgärd för skrivbordsteoretikerna från genussekretariatet. Det är jag personligen inte med på.

    Förslag till alternativ ? Brainstorma gärna mitt inlägg !

  50. Jenny Kristiansson skriver:

    Sanjo #47

    Och föreställ dig nu att jag inte är feminist. Försök. Föreställ dig att du måste bedöma det jag skrivit utan att dra in hela feminismen och mig i den. Föreställ dig att jag är en ganska öppen och någorlunda påläst person som inte grundar det jag säger i feminismen. Jag har ingen TV istället sitter jag och läser lite här lite där. Jag utgår inte ifrån någon speciell ideologi.

    Det finns osynliga strukturer för män också. Till exempel: Tänk dig en man på ett mansdominerat arbete. Låt säga en verkstad. Han bestämmer sig för att gå ner i vikt. Han går ut med sina arbetskamrater. När servitrisen kommer begär han mer grönsaker istället för potatis och frågar hur såsen är gjord. Nä såsen kan han inte äta för den är full med fett så han begär att få lite smaksatt keso istället. Hur tror du de andra grabbarna reagerar som sitter med sin mediumstekta entrecote, potatis/pommes och bearnaisesås? Och några få gurkskivor.

    Nu kommer du säkert svara: Det är så individuellt blah blah blah. Men jag tror till 90% att han hade fått i alla fall ett dussin gliringar för det här i stil med: ”Jaså du kör på flickvännens diet?” Eller: ”Akta så du inte förvandlas till en kanin”. Alla hade tänkt *fjolla*. Och vem kan ändra på det här beteendet? Feministerna? Regeringen?

    Hade jag hittat statistik på att vårdbiträden drabbades av förslitningsskador inom vården pga. att de trots utbildning inte lyfte rätt hade jag tänkt: Idioter.

    Det finns undersökningar som visar att rökning är ganska utbrett hos just vårdbiträden och då tänker jag: Idioter. De om några måste väl veta hur skadligt rökning är.

    Dessutom har jag kommit med konkreta förslag på hur man skulle kunna förbättra den svenska skolan i andra trådar.

  51. Sanjo skriver:

    Jenny:

    Det jag skriver om är menat att ses i en samhällelig kontext. Du må vara feminist eller inte, men det jag pratar om är att åsikter som dina lägger sig väl tillrätta i det feministiska projektet. Dvs osynliggörandet av mäns specifika problem och bevarandet av bilden av mannen som överordnad.

    Och att sen påstå att grabbarna skulle titta snett (!?) på en man som inte beställer fet och onyttlig mat var nog den mest besynnerliga kommentar jag läst…

    Jag upprepar vad jag skrev tidigare. Det finns specifika kvinnoproblem som bör och skall ses som just kvinnoproblem (då kan vi göra något åt dem). Men det finns också specifika mansproblem och de behöver ses som just mansproblem (då kan vi göra något åt dem).

    Det kanske inte låter så sexigt i din värld? Var man reder sig själv typ?

    Men tiden är inne för detta nu. Det är inte längre Ok att beskriva män som grupp fördomsfullt eller föraktfullt. Eller att osynliggöra deras specifika problem. Allt fler vaknar upp och engagerar sig.

  52. Rick skriver:

    Jenny

    Jag är inte säker på att det är lönt att diskutera med en så ofattbart fördomsfull människa som du, men jag gör ett försök. För det första, titta omkring dig – det är påfallande många unga kvinnor som antagit gigantiska proportioner, inte män. Det är helt enkelt sällsynt med kraftigt överviktiga män.

    För det andra, det är inget problem alls bland män att välja sin mat själv. För män är detta i regel en icke-fråga. Män äter när de är hungriga och sådant som smakar gott. Ingeting konstigt med det. Äter man lättare är det ok, äter man inte alls är det ok osv osv, Däremot tenderar kvinnor att lurpassa på varandras diet, åtminstone enligt mina observationer.

  53. NinniTokan skriver:

    Jenny Kristiansson

    Det där med maten som du påstår.

    Jag umgås nästan bara med män, jag lovar att sånt är ett icke-problem bland alla grupper män jag befunnit mig i. Den där sneda blicken, sociala bestraffningen, är ett kvinnligt fenomen som nästan** inte alls förekommer bland män som jag upplever det.

    ** Det händer. Men då är det typ andra saker.. en man i klänning skulle få gliringar.. men annars är männen långt mycket mer individer i grupp och långt mycket mer tillåtande för ”avvikelser” än vad vi kvinnor är mot varandra. Det är faktiskt just därför jag valt bort kvinnor och bara har några få kvar(=dom som inte pysslar med social bestraffning)

  54. Lena skriver:

    Ninnitokan:

    På tal om socialbestraffning så tycks ju du känna till det fenomenet bättre. Kanske bättre att liera sig med män och frysa ut någon enstaka kvinna då?

    Du har ju fortfarande inte svarat på vad du menar med att ”alla kvinnor” har sociala bojor!?

    Även om du inte socialt gillar mig, så vill säkert andra kvinnor höra vad det handlar om! Det är ju ändå ett ganska stort påstående som borde kunna beläggas. Och du brukar ju tala om att du gillar vetenskap.

  55. Jenny Kristiansson skriver:

    Sanjo #52

    Jag håller med om att min kommentar om matbeställningen var tafatt och besynnerlig. Men den kan knappast vara den mest besynnerliga som du någonsin har läst.

    Naturligtvis finns det specifika mansproblem, det har jag lärt mig genom Pelle Billings blogg och från andra som kommenterar här. Det jag känner starkast för är att den svenska skolan har försämrats trots flera reformer. Och att män riskerar att bli diskriminerade vid vårdnadstvister.

    Men jag håller fast vid att det finns mycket som män kan göra själva för att förbättra sin levnadsstandard och livslängd. Precis som det finns mycket som kvinnor själva kan göra för att ta sig fram och upp i te.x. näringslivet. En övervägande majoritet av alla här emot kvotering. Då brukar det talas om att kvinnor själva ska ta ansvar för sina liv och karriärer och tävla på samma villkor som männen. Och ja, det håller jag med om, det låter ju rättvist i alla fall. Så utanför feminismen och alla andra ideologier så verkar det som om vi kan påverka våra liv mer än vad många av oss tror.

    ”Men tiden är inne för detta nu. Det är inte längre Ok att beskriva män som grupp fördomsfullt eller föraktfullt. Eller att osynliggöra deras specifika problem. Allt fler vaknar upp och engagerar sig.”

    Håller med. Men för egen del har jag inte uttryckt mig fördomsfullt eller föraktfullt om män som grupp. Om du tycker att jag har gjort det så måste jag säga att din smärtgräns är väldigt låg. Jag har tålt betydligt starkare påståenden för egen del i dessa kommentarsfält.

  56. Lena skriver:

    Lustigt det där ibland krävs det vetenskap och ibland inte.

  57. Jenny Kristiansson skriver:

    Rick #53

    What?? Jag bor i Malmö och jag lovar dig att när jag går på stan vilken dag som helst så är de överviktiga mestadels män. Speciellt i åldern 20-35.

    Det finns skrämmande många unga män i 25 års åldern med begynnande ölmage. Många har redan en fullt utvecklad ölmage redan i den åldern.

    ”För det andra, det är inget problem alls bland män att välja sin mat själv. För män är detta i regel en icke-fråga. Män äter när de är hungriga och sådant som smakar gott. Ingeting konstigt med det. Äter man lättare är det ok, äter man inte alls är det ok osv osv, Däremot tenderar kvinnor att lurpassa på varandras diet, åtminstone enligt mina observationer.”

    Det är väl just det som är problemet? Att män äter det som är gott (ditt påstående, inte mitt). Är man då sockerberoende innebär ju ditt påstående att det är ok att äta lösgodis och en massa kolhydratrik kost hela tiden. Och tro mig, ja man kan äta sig mätt på lösgodis (egen erfarenhet), är galet sockerberoende själv och hade jag inte lagt band på mig hade jag levt på lösgodis och McDonalds för det är gott och man blir mätt. Dessutom älskar kroppen den snabba och lättillgängliga energin som en sådan kost ger, alltså det sitter mer eller mindre i våra gener att gilla sådan mat.

  58. John Berg skriver:

    Mikael Landén, professor i psykiatri, Karolinska Institutet:

    ”Vi har i Sverige en väl utvecklad organisation för att programmera barns hjärnor som sker i stor skala och det kallar vi ju dagis och skola. Och där sker ju sådana experiment i stor skala hela tiden och det kallas då för pedagogik. Det kan ju ha jättestora positiva konsekvenser. Det kan ju vara så att vi blir mer fria i våra könsroller om vi nu pratar om det här med genusdagis. Det kan ju också bli så att vi blir mer osäkra. Vem vet? Men det är ju ett gigantisk experiment som sker.”

    Artikel 19, Genuspedagogik, ett gigantiskt experiment på barn:
    http://artikel19.blogspot.com/2011/02/genuspedagogik-ett-gigantisk-experiment.html

  59. NinniTokan skriver:

    Jenny:
    För att undvika att ni börjar slåss;D, så kollade jag upp det.(fast eg, kollar jag upp saker för att jag vill veta :) )
    Du har rätt. Fler män än kvinnor är överviktiga. fetma är hyggligt lika

    http://www.fhi.se/Statistik-uppfoljning/Nationella-folkhalsoenkaten/Levnadsvanor/Overvikt-och-fetma/
    Tabell till höger där.

  60. Torstensson skriver:

    En stor anledning till att jag stör mig på genusdagis kommer ur en av dina punkter där du sammanfattar syftet med genusdagis och hur man närmar sig området.

    ”•Fri lek ses som en förstärkning av rådande könsroller”

    Problemet med det där är att när kvinnor väljer män och när kvinnor dejtar så är det helt plöstligt ingen som kritiserar könsrollerna.
    När undersköterskan gifter sig med den mycket mer utbildade manliga juristen så är det ingen kvinna eller feminist som börjar prata om strukturer. Då är det helt plöstligt snack om fria val, trots att dom själva växt upp i ett klimat där könsroller varit belysta sedan länge. Var är pratet om könsroller då? Hur var det egentligen med att könet är en social konstruktion? Gäller det inte på alla områden?

    Detta är falsk marknadsföring för de killar som tror på utsagorna, som tror att tjejer gillar killar som pratar som tjejer och osv. Vi kan se tydligt vad som har hänt i Sverige. Männen har blivit feminiserade (utan att lägga någon värdering i det) och kvinnor i Sverige har inte samma femininitet som utländska kvinnor eller som svenska kvinnor hade på 50-talet (utan att lägga någon värdering i det).

    Trots detta har vi kvar de patriarkala strukturerna, det enda som har hänt är att män fortfarande, precis som innan, väljer partner efter hur pass vacker kvinnan är, och kvinnor väljer fortfarande män som uppnått en viss typ av social status och gärna mer meriterad än vad hon själv är. Trots allt genusprat.

    Resultatet är ur detta perspektiv mest negativt för svenska män som i de fall de inte kan skaffa sig social status inte ens har en ”manlighet” att attrahera med medan de svenska kvinnorna som inte är feminina (jag generaliserar) fortfarande kan utnyttja sitt utseende. Speciellt i en kultur där etniskt svenska män inte värdesätter andra saker än utseende så högt eftersom dom inte har något annat att jämföra med när de sitter där i de värmländska skogarna. Vilket är ganska intressant för min erfarenhet är att svenska män får ett annat perspektiv när de vistas utomlands och träffar utländska kvinnor. Då inser man hur skevt det är att det som kallas feminint anses fult i Sverige och att det motarbetas.

    Genusdagis har mycket att bevisa för mig och jag tror inte lösningen är att lära pojkar att bete sig som flickor och tvärtom. Det innebär att pojkar ska bli bra på något som flickor via evolution redan är bra på. Man vill undertrycka pojkars framfusiga beteende även fast det är inlindat i väldigt fina ord. Jag litar inte på genuspedagogerna, jag litar inte på några ideologier och jag ser igenom deras agenda. Man vill göra pojkar till 50-talsflickor och flickor till chefsämnen.

    Det mest sunda vore om man framhävde pojkars framfusighet och styr den rätt väg och samma sak med flickor. Så gör man i USA, det handlar om att utveckla självförtroendet hos unga män och kvinnor. Därför är det också rätt stor skillnad på en amerikansk kille som sjuder av självförtroende(och dessutom är förbannat trevliga) medan svenska män sjuder av självhat och dessutom är förbannat aggresiva när dom dricker. Kan man ana en undertryckt manlighet som egentligen behöver frigöras och komma ut? När svenska män dricker sprit har de av någon anledning så förbannat mycket att bevisa.

    Sverige är ett klassiskt exempel på hur man mentalt misshandlar pojkar och det gynnar inte affärslivet och det gynnar inte dessa pojkars förståelse för det motsatta könet när de sen växer upp och inser ”shit, tjejer gillar självförtroende och allt annat än vad dom lärde mig på genusdagis”.

    Som aktivarum skrev, kom ihåg att det var killar med självförtroende och med starka egon som besegrade nazisterna. Mycket kan man säga om Amerika, skräpkultur, bräkiga, men dom är fortfarande världens rikaste land och det finns inga killar som har så pass bra självförtroende som amerikanska killar.

    Ska Sverige vara med och skapa en välfärd värd namnet så är det av yttersta vikt att man inte negligerar män och försöker göra om dom bara för att Foucault såg cool ut i polo och pratade franska.

    Nej, mina ungar kommer inte gå i genusdagis. Vi är i färd med att skaffa barn(jag försöker få in lyckoträffen) och jag säger bara no way jose att jag sätter en eventuell son i svensk förskola eller dagis. Forget about it.

  61. Hugo skriver:

    En analogi till genusvetenskapliga fantasivärldar och genuspedagogik?

    ”En pojke i Halmstad som är beroende av personlig assistans har uppfostrats i en fantasivärld där rymdvarelser och smurfar påstås finnas på riktigt. Det är pojkens mamma som låtit honom tro att drömvärlden är verklig.”

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mamma-uppfostrade-son-i-fantasivarld_6857899.svd

  62. masa skriver:

    Torstensson:

    Det man kan se är könsrelaterade mönster, men genom att kalla det ”strukturer” får det något fast och tvingande över sig som gör att man kan friskriva sig från eget ansvar. Som så ofta bygger man sitt eget fängelse och vill sedan att andra ska riva det åt en.

    Jag tror du har mycket rätt i din beskrivning av svenska mäns situation och relationerna mellan könen i vårt land generellt. Just vägledningen av den manliga aggressiviteten har traditionellt varit en central del i uppfostran, på gott och ont kanske, men det är stor skillnad mot dagens undertryckande attityd. Tyvärr har man, något tillspetsat, lyckats skapa bilden att självkänsla/självförtroende hos killar är likställigt med arrogans och förtryck. ”Sitt still, du bara stör.” Hur det kan sluta är jag uppriktigt rädd för. Det är en påtaglig infantilisering av både män och kvinnor som pågår (åtminstone sett till mediabilden), och kanske är det praktiskt för de som vill utöva auktoritet att ha det så.

  63. Nils Jungenäs skriver:

    Jenny

    ”-Hur tror du de andra grabbarna reagerar som sitter med sin mediumstekta entrecote, potatis/pommes och bearnaisesås? Och några få gurkskivor.

    Nu kommer du säkert svara: Det är så individuellt blah blah blah. Men jag tror till 90% att han hade fått i alla fall ett dussin gliringar för det här i stil med: ”Jaså du kör på flickvännens diet?” Eller: ”Akta så du inte förvandlas till en kanin”. Alla hade tänkt *fjolla*. Och vem kan ändra på ett det här beteendet? Feministerna? Regeringen? ”

    Det där är bara löjligt. Det du beskriver är hur 16-åriga industriarbetare skulle beté sig. Du verkar ha en väldigt konstig manssyn.

    Seröst! Nu börjar jag undra hur gammal du är. Jag menar det inte som ett hån. Det du skriver är lite omoget.

  64. Jenny Kristiansson skriver:

    NinniTokan #60

    Tack för länken, där fanns ju mycket annan intressant läsning också.

    Angående din kommentar #54 så ja, tyvärr har du nog rätt. Jag har inga vetenskapliga belägg, jag går på känsla. Har nog också med att göra att kost och vikt är så stora ingredienser i flickors/kvinnors liv. Jag skuldbelägger ingen, vi kvinnor har själva ett stort ansvar att försöka förmedla ett sunt förhållande till sin kropp till yngre flickor/tjejer. Genom hela historien har vi kvinnor ändrat form och vikt för att efterleva utseendeideal. Det börjar bli så tröttsamt. Och skrämmande. Eller vad sägs om sidor som mer eller mindre hyllar den ätstörda kroppen:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Pro-ana

    I övrigt till skillnad från dig umgås jag mest med andra kvinnor. Jag känner att de vill mig väl och att de vill stötta mig. Fast på senare år har jag faktiskt fått fler och fler killkompisar och vi har jätteroligt. Tyvärr verkar det som om man alltid förlorar dem när de får fast förhållande eftersom deras flickvänner är antingen svartsjuka eller inte gillar mig.

  65. Anders Senior skriver:

    Angående vikten anser jag att Jenny har helt rätt.

    Nu kan jag givetvis bara tala för hur just jag resonerar, vilket kanske inte är typiskt manligt beteende, men det kan kanske klassas in i ”mäns högre risktagande”.
    Jag äter det jag gillar och vill ha, just där och då,
    och jag bryr mig inte ett dugg om ifall jag går upp i vikt eller dör i förtid tack vare det.
    Jag njuter hellre här och nu av vad livet ger i form av god mat, vin, kvinnor och sång, och ramlar ner i graven med ett asgarv 50år gammal, än att gå omkring och äta äckliga nyttigheter och oroa mig för döden tills jag blir 80!

    Vliket liv är mest värt att leva tycker ni?

  66. Jenny Kristiansson skriver:

    Nils Jungenäs

    Du är sent ute, jag har redan bett om ursäkt för den kommentaren. Alltså är jag inte omogen eftersom jag har lärt mig den största konsten av dem alla, att be om ursäkt.

  67. Nils Jungenäs skriver:

    Jocke och andra.

    Kan vi inte försöka ignorera idioter, fjortisar och troll istället för att låta det förstöra kommentarsfälten?

  68. Nils Jungenäs skriver:

    Jenny #67

    Ja, jag såg det senare. Jag höll på med annat så jag tittade inte så noga.

  69. Anders Senior skriver:

    Nils Jungenäs!

    ”Det du beskriver är hur 16-åriga industriarbetare skulle beté sig. Du verkar ha en väldigt konstig manssyn.”

    ”Seröst! Nu börjar jag undra hur gammal du är. Jag menar det inte som ett hån. Det du skriver är lite omoget.”

    ”Kan vi inte försöka ignorera idioter, fjortisar och troll istället för att låta det förstöra kommentarsfälten?”

    Nu tycker jag nog att du behöver titta lite självkritiskt på vad det är du själv skriver.
    Varför just industriarbetare?
    Vem bestämmer vilka som är idioter? Du?
    Varför stänga ute fjortisar från diskussionen?

  70. Erik Jämställdhet skriver:

    @ Jenny

    Jag ber om ursäkt. Det var för att du frågade hur vanligt de var så fick jag för mig att det var du som hade skrivit det tidigare.

    När det gäller xivila ofer så har du rätt i att soldaterna dödade måna kvinnor och barn men även civila män. En stor del av anlednigen var att armerna som var mellan 20 000 och 100 000 personer var av 10 000 till 20 000 soldater plundradesig fram för att få mat och stor del av matrielet. Man skikade ständigt iväg soldater och tross för att ta allt man kunde hitta bland den inhämska befolknigen. Efter trätiåriga kriget hade på detta sätt tysklands befolknig sjukit från 17 miljoner till 10 miljoner. man ska dock ta sifrona med ennypa salt då det far många populations förflytnigar samtidigt.

    Vi vet att det långtifrån var bara kvinnor och barn som dödades utan många gånger var det mänen som var målet. tillexempel dödades oerhört många män i plundringen av Fredriksode. Dock skonades nästan alla tyskar som tvångsrekryterades istället.

    När det gäller barnsdördsdödligheten var den lägre en man kan tro. Uppskatnigsvis ligger den på 0,1- 1% av alla fördslar. Jag bygger detta på att statestik från 1800-talet anger den till ca 1%/födsel men med tanke på den höga dödligheten på sjukhus 40%/födsel bör siffran vara betydligt lägre tidigare. Detta stöds av en diskusion jag läste på nätet där nåra släktforskare upskatade kvinnor som dött i barnsäng till en av 100. Med tanke på att antalet födslar legat högt kanske genomsnitt 10 ger detta 0,1

  71. Erik Jämställdhet skriver:

    Detta ska jämföras med idag där det är ca 4/100 000

    Tilläg till min komentar 41. Det ska stå ” Den andra stora samhällsgruppen (ca 5%) var arbetare inom bla skogs eller metall industrin.”

    Det finns andra arbetare också

  72. Nils Jungenäs skriver:

    Anders #70

    ”-Nu tycker jag nog att du behöver titta lite självkritiskt på vad det är du själv skriver.”

    Nu har ju Pelle städat bort det vansinne som mitt uttalande syftar på. Är du intresserad av vad som skrevs så kan du maila mig.
    [ förnamn punkt efternamn ätt gmail punkt com ]

    ”Varför just industriarbetare?
    Vem bestämmer vilka som är idioter? Du?
    Varför stänga ute fjortisar från diskussionen?”

    1. Exemplet rörde en verkstad. Alltså industriarbetare. Inte mitt påfund.
    2. Det får väl var och en avgöra.
    3. Ok. Uppenbart omogna debattörer då.

    Jag tycker det här är en viktig fråga då sånt här ”bråk” är helt meningslöst och drar ett löjets skimmer över Bloggen och även Bloggaren.

  73. NinniTokan skriver:

    Jenny Kristiansson

    Angående din kommentar #54 så ja, tyvärr har du nog rätt. /../ Har nog också med att göra att kost och vikt är så stora ingredienser i flickors/kvinnors liv.

    ”Den där sneda blicken, sociala bestraffningen, är ett kvinnligt fenomen som nästan** inte alls förekommer bland män som jag upplever det.” (Från # 54)

    Detta kvinnliga fenomenet handlar inte bara om kost och vikt. Det gäller allt som avviker från ”det rätta”.
    Ex. på andra saker än utseendekopplat där jag stöttat kvinnor som blivit sårade av detta kvinnliga fenomen
    * städning
    * frivillig barnlöshet
    * för lång hemmatid med småbarn/hemmafru
    * för djup urringning
    * ”goda” råd/tips när barnen är små
    (jag skulle kunna göra listan lång. Detta är så vanligt och så omfattande)

    För min egen del har det handlat om att mina intressen är fel och att mina vänner fel kön (vilket har samband. Jag har ”manliga” intressen).

    Jag menar att detta är orsaken till att ”kvinnoarbetsplatser” leder mobbing-ligan.

    Det är detta jag menar med att det ger bojor till alla kvinnor. Hur mycket man hindras eller såras av dessa bojor är däremot helt individuellt och beror på faktorer som hur mycket ”skinn på näsan” man har, hur mycket/ofta ens personlighet gör att man avviker från ”det rätta” m.m..

    Jag har inga vetenskapliga belägg, jag går på känsla.
    Trots 20 års genus”vetenskap” har jag inte ens ord för att beskriva fenomenet när jag just nu håller på att försöka få detta på pränt i ett längre blogg-inlägg. Därför tar det frustrerande lång tid eftersom jag måste skapa ord och förklara vad jag menar med dessa:S
    ”Genusexperterna” har använt tiden och pengarna för att jaga ”könmaktordningstecken” tex. i hur män och kvinnor sitter olika istället.

    Det är möjligt att Erik (Aktivarium) har vetenskapliga belägg att stötta upp med? Jag upplever detta som ”inom hans intresseområde”. Jag har det inte iaf.
    Men jag tror att kvinnor (och män) kommer att känna igen sig i det jag håller på att försöka sätta ord på att jag tror ”går på känsla” kommer räcka bra.:)

    I övrigt till skillnad från dig umgås jag mest med andra kvinnor. Jag känner att de vill mig väl och att de vill stötta mig.
    När jag säger ”umgås”, så menar jag det sociala sällskap jag väljer att engagera mig i. Kvinnor ingår ju liksom i min sociala sfär också. Jag tycker om kvinnor också, även om det kanske inte alltid låter så. Svårt att klä skillnaden i ord…
    Du vet det som bland flickor heter ”bästis”.(som vuxen heter det ”bästa väninna/väninnor”, va?) Mina ”bästisar” är män, mina ”väninnor” är män, men jag har även mer eller mindre nära ”bekanta”(rätt ord?) av båda kön.

    Fast på senare år har jag faktiskt fått fler och fler killkompisar och vi har jätteroligt. Tyvärr verkar det som om man alltid förlorar dem när de får fast förhållande eftersom deras flickvänner är antingen svartsjuka eller inte gillar mig.
    Japp, så är det. Det är baksidan på myntet. Det gör ont att förlora en vän som står en riktigt nära, men man lär sig leva med det:)

    Den här skillnaden i socialt samspel som finns mellan kvinnor och mellan män, har olika för- och nackdelar.
    Nackdelen med ”kvinnors vis” är den sociala bestraffningen för avvikelse/likformning. Fördelen är att banden är starkare än mellan män som är som ”individer i grupp”.
    Det är alltså inte bara du som kvinna som förlorar din vän när denna får ett förhållande, det sker mellan män också. Hur ofta och hur vanligt det är att ”förhållande” blir till en kil mellan killkompisarna, det vet jag inte. Inte heller varför, om det är ett fritt val eller om de upplever press från förhållandet att välja bort. (Press från partnern har varit orsaken när jag mist ”bästis”. Mellan grabbar vet jag inte.) Det vet grabbarna själv bättre.

    Jag tror det är ganska vanligt med kilen mellan män eftersom jag sett statistik som visar att män är mer ensamma än kvinnor. Jag misstänker att det är ett resultat av att man tappar sina vänner vid förhållandet. När förhållandet spricker blir man ensam.

  74. NinniTokan skriver:

    @ Alla
    Nils Jungenäs skrev i kommentar # 73
    Jag tycker det här är en viktig fråga då sånt här “bråk” är helt meningslöst och drar ett löjets skimmer över Bloggen och även Bloggaren.

    Jag kan inte instämma mer. Jag tycker jämställdhet 2.0 är så viktigt, jag tycker Pelle inte förtjänar ”löjets skimmer”.
    Jag vet och förstår det kan vara svårt, men för jämställdhet 2.0 och Pelles skull försök ignorera troll, vänd andra kinden till när någon beter sig fjamsigt?
    Var och en av oss kan bara göra vårt bästa för att inte själv bidra till att dra ner nivån. Vi kan bättre!

  75. Nils Jungenäs skriver:

    NinniTokan #74

    Jag är man. Jag kan bara instämma och utifrån mitt perspektiv bekräfta att det du skriver stämmer helt och hållet.

    Ett fantastiskt bra inlägg.

  76. Lövet skriver:

    @Mariel:

    ”@Lövet: Men herregud. Allvarligt… det känns som att jag får skapa mig en helt egen genuspedagogik, ska bara bli expert först… Sånna där uttryck tar jag avstånd ifrån”

    Bra! Och samtidigt är det så att Ingemar Gens fortfarande – oemotsagd – får stå som förgrundsfigur för genuspedagogiken. Senast häromdagen hade ju DN en artikel om elever från hans experimentverkstäder Tittmyran och Björntomten som okritiskt beskrev verksamheten.

    Gens har tidigare alltid framhållits som en lysande talesman för genuspedagogiken. Med den människosynen (eller synen på pojkar) kan det ju förefalla obegripligt, men det kan kanske bero på att han passar så utomordentligt in i vissa grupperingars idé om en könskrigsordning, men oberoende av orsak – han har stått oemotsagd av alla auktoriteter på området.

    Det här ä r för mig diskvalificerande för genuspedagogiken som sådan: Dess proponenter kan aldrig vinna över mig med mindre än att man helt enkelt ”kastar ut” Gens och tar avstånd från hans människosyn.
    Gör man det inte – utan fortsätter att okritiskt ta avstamp från Tittmyran och Björntomten-experimenten då ställer man sig bakom den människosynen.

    Du är mig veterligt den första som säger sig vara för genuspedagogik och som samtidigt kritiserar Gens. Kanske borde du göra som du föreslår – starta en egen pedagogik – gärna med ett dubbelsidigt genusperspektiv som ett inslag. Jag kanske rentav skulle kunna låta mig övertygas.

    …men snälla – kalla den vad som helst utom ”genuspedagogik” – begreppet är som sagt för alltid förknippad med Gens unkna syn på pojkar

  77. S skriver:

    Torstensson> Håller med dig om att det är lite som en dold agenda..

    Övriga> Fan har ni inga jobb? ;) Jag hinner inte läsa allt, men funderade en del på detta på cykel mot jobbet idag, typ nåt i stil med att man måste väl titta lite på det här med rollerna i ett större perspektiv. Vill vi ha roller, och vad ska de vara bra för i så fall? Man faller ju tillbaka till det mest basala, fortplantningen. Hur gör vi för att få så bra och överlevnadsdugliga barn som möjligt? Eller, om man nu har annan livsåskådning, uppfylla nåt religiöst mål eller nirvana.

    Nåja, hur gör man det då? Ska det måsta vara männen som försvarar kvinnorna? Ska den gravida kvinnan försörja sig själv?

    I dagens samhälle är det nog inte så att vi måste ha de gamla ”djuriska” rollerna, men alltså, rent krasst, om vi haft de rollerna i miljontals år, så tror jag att de rollerna ligger rent genetiskt i oss. (Nu kommer jag få smisk känner jag!! Aj aj aj!)

    Nåja, dessa ”djuriska” roller kommer nog bara fram då vi är fulla, eller i kris-situationer (kvinnor och barn först!). Men att gå dem rakt emot, är det bra, eller blir det dissonans i våra hjärnor/kroppar?

    Hrm, hann inte fundera klart, måste flytta bort längre från jobbet…

  78. Rikardr skriver:

    Hoppsan, Pelle Billings artikel i DN/kultur var visst bra, kanske lite för bra.. eftersom den nu knappt går att hitta längre. Eller blev situationen för Sveland såpass jobbig, att ”kollegorna” på DN försöker gömma undan den?

  79. masa skriver:

    Lövet:

    ”könskrigsordning” gillade jag. Bra vändning! Ska börja använda det.

  80. masa skriver:

    S:

    Självklart finns biologiska anpassningar hos män och kvinnor utifrån historiska livsmiljöer. Att du känner att det är kontroversiellt säger en del om samtalsklimatet i Sverige. Ett av kardinalfelen i svensk debatt är förnekandet av detta.

    I dagens samhälle behövs ju de evolutionärt betingade rollerna inte på samma sätt för överlevnaden, men det betyder ju inte att den biologiska grunden försvinner. Att kanalisera sina biologiska förutsättningar till meningsfulla och positiva uttryck efter sin egen individualitet är just ett personligt projekt. För att kunna göra det med framgång måste man först upptäcka och uppleva allt det som man är inklusive sin biologiska särart (ett argument mot genuspedagogik som framförts). Vägledningen att göra det brukar kallas uppfostran. Då man känner sig själv som fysisk driftsvarelse, känslovarelse, andlig varelse, etc kan man välja hur man vill forma sitt liv med hänsyn till alla delar. Tragiken i feminism-Sverige är att den primala biologin förnekas och samtidigt görs individuationen jag beskriver till ett kollektivt projekt. Uppenbarligen dömt att misslyckas.

    Resultatet blir att den primala biologin sitter osynlig i förarsätet, och alla de som blir snuvade på sin individualitet projicerar sin besvikelse och frustration på de dumma männen eller kvinnorna. Den könsfixering som råder pekar väl om något på den bakomliggande biologiska faktorn.

  81. Anders Senior skriver:

    Nils Jungenäs #73

    1. Ok, tack vare att jag missat det borttagna exemplet fick jag genom din formulering intrycket att du nervärderade industriarbetare.

    2. Precis! Just därför jag reagerade på din kommentar #68 att vi skulle ignorera dem, det behövs nog inga uppmaningar till det, det avgör var och en utan uppmaningar.

    3. I stället för att ignorera dem kan vi väl agera som goda (vuxna) förebilder, och förhoppningsvis hjälpa dem att mogna på kuppen, samtidigt som vi får chansen att ta en diskussion med dem och förhoppningsvis få dem att tänka till lite och inse saker och ting (att vi har rätt, haha).
    Hjälper inte det hamnar de troligen efter en stunds diskussioner i kategorin under punkt två ovan, och problemet är löst! ;)

  82. Lövet skriver:

    @ Lena säger:

    ”16 februari 2012 kl 15:14
    Det vore kanske bra om ni tog in någon expert som vet hur det står till på förskolorna! Istället för att sprida runt en massa skrämselpropaganda!`?

    Som jag skrev i förra inlägget, så har jag en bekant som är förskolechef som dementerar att det överhuvudtaget skulle finnas någon påtvingande fostran vad det gäller kön och genus!”

    Nu är det ju – som alla som läst Pelles originalinlägg och följt nyhetsflödet förstått – tydligen så att MP anser att det är för lite sådan fostran; därav deras förslag. Detta inlägg och kommentarerna kring det utgår således från vad MP v i l l åstadkomma – inte från hur du och jag tycker att det är. MP vill således att förskolebarnen skall få tydligare skolning i genusdeologi. Man vill ha mer Tittmyror och Björntomtar…

    ”Det handlar mer om att alla ska få leka med vad det vill och inte styras in mot specifika färger som rosa och ljusblått. Låter som något barn lätt borde kunna överleva.”

    Som sagt: Ingemar Gens, Genuspedagogikens fader – som ännu ingen annan tongivande genuspedagog ifrågasatt – står för något helt annat, vilket framgick av min artikellänk tidigare.

    @Lena säger:

    16 februari 2012 kl 15:42

    ”Även om Ingemar Gens har åsikter som är befängda, så är det nog mer nedlåtande att inbilla sig att varje förskola. Och dess personal skulle vara intelligensbefriade idioter, som skulle anamma varje ord.”

    Ännu en gång så handlar det här inlägget om att man vill införa en politruck i form av en genuspedagog som skall säkerställa att just genuspedagogik (vilket i dagsläget utövas enligt Gens) införs.
    Med all respekt Lena, du behöver nog läsa Pelles originalinlägg en gång till

    ”Eller tror ni kanske på könsmaktsordningen? Att mannen är överlägsen kvinnan, så alla köper varje ord bara för de kommer från en man. ”

    Eh, det där sista – det verkar lite lösryckt ur sammanhanget (en non Seqitur), jag förstår ärligt talat inte riktigt frågan. Vad vill ”ni” att ”vi” (dvs jag) skall svara på den. Ville ”ni” överhuvudtaget åstadkomma något med den logikkullerbyttan eller försökte ”ni” vara rolig(a).
    …det var ”ni” inte i så fall…

    Jag(!), som skrev om Ingemar Gens utgår – som framgår av min kommentar och av mitt svar till Mariel ovan – från att Genuspedagogiken tar avstamp i Gens arbete och att man inte tar avstånd från hans pojkhat.

    (Ja, jag(!) ogillar att använda det devalverade begreppet ”hat” men det är ändå det enda relevanta för sådan åsikter som de han framför i Newsmill-artikeln.)

    Och – till protokollet – när det gäller majoriteten av dagens förskolepersonal har jag(!) stort förtroende.

    När det gäller de olika ideologiska påfunden ”jämställdhetssamordnare”, ”genderexperter” och ”genusutvecklare” och gud vet vad – så har jag(!) dock inget som helst hopp!

  83. Lövet skriver:

    @masa: Tack själv – se den som open source ;-)

  84. Nils Jungenäs skriver:

    Anders Senior #82

    Jag tycker inte vi behöver dra det här mer nu. Är du fortsatt engagerad i frågan kan jag som sagt maila dig vad som skrevs, för TRO MIG, punkt tre som du föreslår var naturligtvis det ”vi” försökte tillämpa men det visade sig fullständigt verkningslöst i det här fallet. Att Pelle plockade bort 20+ inlägg på ett bräde borde ju vara ett tecken på att något synnerligen ovanligt har förekommit. ;-)

    Det kan absolut finnas en vitts med att påminna/uppmana alla att man ska/bör ignorera skribenter som inte tillför något konstruktivt, utan istället bara förstör kommentarsfältet med skit. Alla har kanske inte så stor erfarenhet av att debattera med anonyma meningsmotståndare på internet. Det faktum att man sitter anonymt bakom ett tangentbord får av någon anledning vissa människor att bete sig på ett sätt de aldrig för sitt liv skulle uppträda om de istället hade träffats öga mot öga. Tänk dig att vi alla här hade suttit tillsammans vid ett bord på en restaurang och pratat. Det sätt på vilket många av de barnsligaste feministerna som ibland dyker in här, uttrycker sig på skulle i den situationen vara helt otänkbar.

    Som sagt – jag tycker vi släpper det här nu.
    …alternativt ge mig din mailadress så du kan få ta del av det Lena skrev till folk här i kommentarstråden först.

  85. [...] ville vara mamma – och höra tjejens förvirring på det hela. Pelle Billing beskriver sitt dagis med olika stationer. Och mina barn har rum där de får vara med olika teman. Målarrum, teknikrum [...]

  86. S skriver:

    masa> Bra skrivet! Mina tankar klarnar lite… :)

  87. Per skriver:

    @Ninnitokan
    Ja, just det! Precis den!

  88. Per skriver:

    Per Hagman:
    ”Min kommentar : Ovan får tala för sig själv. Några auktoriserade genuspedagoger med det det radikalfeministiska dravlet , skall naturligtvis inte släppas in på skolorna , för att pröva sig på barnen.
    Genuspedagoger är för mig ….intellektuella pedofiler”

    Om deras övningar inte speglar deras ideologi, spelar det då någon roll? Bara för att de ideellt är radikalfeminister betyder det inte att deras praktiska arbete syftar till att indoktrinera barnen/ungdomarna i den typer av tankespår.

    Ett exempel på genuspedagogik jag använt i min egen undervisning:

    Eleverna får berättat en historia där ett antal människor sätts i olika typer av offerroll/förövarroll/någonstans mittemellan. Någon blir misshandlad av någon annan, någon sexuellt utnyttjad, någon ekonomiskt utnyttjad, någon är otrogen et cetera. Personerna har namn, så att eleverna kan identifiera könet på dem.

    Därefter skall eleverna gruppvis rangordna vem som gjorde mest ”fel”. Vems handlande som var moraliskt förkastligt alltså. De olika åsikterna visas därefter upp och diskuteras.

    Så, vari kommer det genuspedagogiska in här?
    Jo, därefter görs samma övning en gång till, men könen på karaktärerna i berättelsen är ombytta. Återigen skall eleverna säga vem de tycker handlade mest förkastligt.

    Det intressanta är att listan brukar bli helt annorlunda när könen är ombytta. När en kvinna blivit sexuellt utnyttjad brukar personen (mannen) som utnyttjat henne anses som den mest förkastliga, men när rollerna är ombytta brukar kvinnan som nyttja mannen ofta vara den som handlat MINST förkastligt. Som exempel.

    Därefter diskuteras det här, VARFÖR ser eleverna vissa handlingar som förkastliga när män är de som blir utsatta/utsätter och andra handlingar när det är kvinnor? Vad bottnar det i, är det rätt eller fel?

    På vilket sätt är det här radikalfeministiskt dravel? För genuspedagogik är exakt vad det är.

    Och förresten: Intellektuell pedofil? Kunde du inte komma på något lite mer kreativt för att totalspräcka Godwins lag?

  89. Lövet skriver:

    Jag tycker faktiskt att Per Hagmans metafor var – förvisso drastisk och tillspetsad men inte helt fel ute. Faktum är att det finns vissa likheter i modus operandi (om än inte i ändamål).

    Sexbrottslingen utnyttjar barnens omognad, svaghet och tillit för sitt eget vidriga behov – hon/han spelar på alla de strängar som är viktiga för barnet – behov av erkänsla, beröm, tillhörighet osv för att etablera sin sjuka relation.

    De experimentella pedagogerna använder sig av precis samma manipulativa tekniker. De må gömma sig bakom en föregiven god intention, men som vi (och nu hoppar jag upp på käpphästen igen) ser av Gens artikel så lyser den goda intentionen med sin frånvaro.

  90. Anders Senior skriver:

    Nils Ljungenäs #82
    Bra ide!
    Jag är ledsen att jag fick en felaktig bild av dig, jag får skylla på att jag kom in i situationen efter att det andra plockats bort, så jag visste inte ens om att det hade funnits där. Dina kommentarer blev därmed ryckta ur sitt samanhang och feltolkade av mig.
    Nya tag!

  91. Andreas skriver:

    Att ens erkänna något så ”pseudo-vetenskapligt” som genusvetenskap, är att ge berättigande till homeopati också. Skit i dom politiska vetenskaperna som genusvetenskap, biologerna har svaren vi letar efter.

  92. Grisen skriver:

    @ Andreas:
    Enligt biologer så är killar sämre då tjejer utvecklas snabbare rent biolgiskt.

    ”Flicka” och ”pojke” som social process
    Barn lär sig, genom social interaktion och kommunikation att bli
    och vara flickor, pojkar, kvinnor och män (se t.ex. Davies, 2003;
    Thorne, 1993). De observerar, noterar och prövar sina identiteter
    och det skapas en stor spännvidd i identitetsuttryck både inom
    gruppen flickor och inom gruppen pojkar. Det finns ett flertal
    studier som empiriskt visar hur vissa könsuttryck upprätthålls som
    betydelsebärande i skolmiljöer (se bl.a. Odenbring, 2010; Eidevald,
    2009; Öqvist, 2009; Nielsen, 2009; Holm, 2008; Änggård, 2005;
    Ambjörnsson, 2004; Karlson, 2003). I den processen existerar olika,
    ibland motstridiga, förväntningar på hur flickor och pojkar ska bete
    sig, förhålla sig och kunna anpassa sig till skolans sociala sammanhang.
    Det kan handla om hur flickor förväntas vara skötsamma och
    arbeta flitigt, och ”ta för sig” och hur pojkar förväntas ta mer plats
    och vara högljudda, och naturligt intelligenta.
    Forskning visar att förväntningarna finns på att flickor och pojkar i
    praktiken ska bete sig olika, även om det finns forskning som visar att
    detta i praktiken håller på att förändras (se t.ex. Holm, 2008 och
    Odenbring, 2010). Särskilt visar det sig att flickor tar sig in på det
    som traditionellt skulle kallas ”pojkdomäner”, medan det ännu inte är
    lika vanligt att pojkar tar sig in på ”flickdomäner”. Detta fenomen kan
    diskuteras i ljuset av att pojkar och män fortfarande betraktas som
    samhällets norm, och att det pojkiga/manliga därmed är eftersträvansvärt
    medan det flickiga/kvinnliga inte har samma värde.
    Det kan också uttryckas så, att för en flicka innebär det ofta något
    positivt att förknippas med något typiskt manligt, medan det för en
    pojke oftare innebär något negativt att förknippas med något
    typiskt kvinnligt.
    I vårt samhälle separeras ofta flickor och pojkar och ges skilda
    arenor genom olika sociala överenskommelser som ständigt återupprepas.
    Forskning visar att segregeringen eller isärhållandet av
    flickor och pojkar i skolan är en av de starkaste organiseringsprinciperna
    gällande kön i skolan (Arnot, David & Weiner, 1999). Här
    bör understrykas att skolan inte medvetet separerar flickor och
    pojkar annat än i vissa specifika sammanhang. Men under fri tid i
    skolan umgås eleverna ofta i enkönade grupper. Och lärare kan
    bidra till isärhållandet genom att i bemötandet av eleverna förmedla
    stereotypa föreställningar om kön.
    Slentrianmässigt enkönade grupper under skolvardagen kan få
    till konsekvens att fördomar och föreställningar om den andra gruppen lättare slår rot. Det kan göra det svårare att samarbeta över
    könsgränserna och det kan också göra det svårt att få en genuint
    positiv mänsklig bild av det andra könet. Flickor och pojkar ledsagas
    i sin uppväxt av separata förväntningar på sig själva och på
    andra vilket alltså ger barn av olika kön olika handlingsrepertoar.
    Detta alldeles oavsett vilka personligheter som individerna har och
    vill utforska.
    Ett särskilt problem med isärhållandet av flickor och pojkar i
    skolan är att det växer fram olika sociala förutsättningar och strategier
    för flickor och pojkar att tillägna sig kunskap på. Flickor och pojkar
    förväntas helt enkelt inte kunna lika mycket om samma saker, eller
    ens vara intresserade av samma ämnen. Isärhållandet bidrar till att
    bristen på jämställdhet upprätthålls genom att flickor och pojkar
    får olika villkor och möjlighet till lärande och utveckling generellt
    och i olika ämnen.
    Så här beskriver en förälder sina intryck av jämställdheten i
    förskola och skola.
    ”….nej…äsch, gå och titta på hur Katja och ’Elin har
    gjort….” Reflektioner av mötet med skolans (genus)
    värld
    När vi hade våra barn på förskola kände vi att det fanns en
    insikt, och en vilja från personal och ledning att se vikten av att
    genusrelaterade frågor hörde till vardagen. Själva implementeringen
    var svårare; en stor diskrepans rådde ofta mellan personalens
    åsikter, och ofta också mellan personal och föräldrar.
    Vi bor i en av Stockholms invandrartäta miljonprojektsförorter.
    Inom en radie av två km finns barn som å ena sidan växer
    upp i ett extremt överflöd och å andra sidan i ren fattigdom. Det
    är en mycket dålig integration som råder, och skolvärlden är den
    enda
    Genusfrågor är bara en av många stora – och svåra – frågeställningar.
    Ofta kunde vi känna att genusfrågor ansågs vara ”lyxproblem”:
    ”Det finns väl viktigare saker att prata om än om man
    kallar dockvrån för dockvrån…herregud, det är väl viktigare att
    de inte slåss och bits!” kunde det låta. Insikten fanns, som sagt,
    personalen gick på kurser och föräldrar påtalade att det faktiskt är
    okej för lille Pelle att ärva storasysters rosa overall. Om man
    däremot ifrågasatte hur genus fördes in i ett värdegrundsarbete,
    om man ifrågasatte hur pojkar och flickor värderades utifrån
    hur de såg ut, hade på sig, eller vad de gjorde eller sa – då kändes
    det som att man var lite tramsig.
    Vår smala lycka var att förskolan var liten och barngrupperna
    så små att det inte gick att dela upp utifrån kön. Alla lekte med alla, för det fanns vare sig ett behov eller ett utrymme för könsuppdelade
    lekar och aktiviteter.
    Så började vår dotter i förskoleklass. Efter två veckor kom
    första chocken. Dottern och några andra flickor klagade på en
    lek, som gick ut på att killarna skulle jaga tjejerna och smiska
    dem i rumpan. Vi pratar genast med personalen och får som svar
    att det är viktigt att sexåringar får leva ut sin första känsla av
    sexualitet. Vi frågar då om det per automatik då är killarnas
    sexualitet som ska levas ut, och då eventuellt på bekostnad av tjejernas
    självkänsla….och får svaret: ”Ja men, det vet du ju hur killar
    är…hi hi hi…killar är killar! hi hi hi”.
    I läxläseboken läste dottern (som vid tillfället hade svårt med
    maten och var smal som en sticka) om en flicka som är ”mager
    och ful” och med kommentaren utifrån killen i berättelsen (som
    såklart är protagonist); ”Kan man vara kär i någon som är mager
    och ful?”
    Vid upprepade tillfällen fick vi ta tag i incidenter som att killarna
    ( i årskurs 1) krävde tungkyssar av flickorna, eller att de skulle
    visa brösten, för att få vara med i en lek, få tillgång till gungan,
    få ha ett lekredskap. Händelser som personalen tog tag i, när vi
    påtalade och agerade, men vad hände de gånger vi inte påtalade?
    Vad hände de gånger flickor inte gick hem och berättade? Vi såg
    också utflykter, kaféer, luciakvällar, sånguppvisningar, terminsavslutningar
    – som kantades av duktiga, välartade flickor och busiga,
    roliga pojkar. Till slut bytte vi skola. Här möts vi av en helt
    annan inställning och man arbetar uttalat utifrån ett genustänkande.
    Detta känns och märks. Det finns naturligtvis ”tjejiga” och
    ”killiga” attityder i klassen, men det finns inte i klassrummet,
    inte inom den pedagogiska verksamheten.
    Nu ska även lillebror börja skolan. Lillebrors bästis börjar också
    i samma klass, och redan vid ”lilla skoldagen” före sommarlovet,
    anar vi ugglor i mossen. Ett gäng leker i ett rum där det
    finns klossar, en tågbana och en riddarborg. ”Okej, visst är det här
    ett killrum, visst får inga tjejer vara här inne” säger en liten lintott
    och blänger på vår sons bästis. Sonen tar sin kompis i handen
    och går till ett annat rum. Efteråt är de båda upprörda.
    Vi är oroade och arga för att vi var de enda som hörde och såg.
    Igen.
    Verksamheten är bra på det stora hela, men det smyger sig in
    en förvrängd bild av verkligheten då och då, som ger olustkänsla.
    ”Nej, inte så. Du ska ju måla innanför kanterna….nej…äsch, gå och
    titta på hur Katja och Elin har gjort. Och så gör du likadant.”
    Kommentaren får mig att baxna, och jag hör den inte en eller
    två gånger en dag när jag är och hälsar på – snarare så många
    gånger att jag förstår att det blir svårt för mig att påtala detta.
    Efter ett par veckor kommer en av fritidsledarna och ser bekymrad
    ut. Spelar vår son verkligen inte fotboll? Neej….han
    gillar annat…som att gräva, experimentera, leka…..han gillar att
    63 smyga och vara detektiv. ”Men….de flesta killarna i den här klassen
    spelar ju fotboll…det vore kanske bra om han började med
    det. Det är ju bra för gruppen…?!!” Men snälla, rara….vår son
    tycker inte om att spela fotboll! Men han har väldigt roligt därborta,
    ser du – med Kajsa och Smilla ..och där är ju Elsa också…
    jaha. Det var tjejerna han lekte med. Mmm. Då blev det lite
    knepigare att förstå vad han är för sorts kille, eller hur?
    Det kommer nya, entusiastiska lärare till skolan, och vi ser
    fram emot att de ska ta över. Vi ser att de besitter en vetskap
    och en vilja att arbeta utifrån en medvetenhet när det gäller
    genus och konstruktion av kön.
    När det kommer an på TJEJER och killar så är dessa grupper
    så otroligt lätta att skapa, och så otroligt lätta att särskilja. Och
    för varje gång en lärare säger till sina sexåringar att ”Jaha, då ska
    vi plocka ihop nu …..flickorna kan börja med att lägga tillbaka
    sina saxar, och sen pojkarna..” eller ”Nu är det dags att gå till
    gympan! Nu får vi se vem som är snabbast att hämta gympakläderna
    – killarna kan börja; spring i väg!” så etsas denna särskiljning
    in i dessa små kroppar och hjärnor. Och det är inte de
    som kan säga stopp.
    Jenny, förälder

    ”Pojkkrisen” i utbildningen
    Först bör påpekas att flertalet pojkar inte har problem i skolan. Det
    bör också påpekas att det finns många flickor och unga kvinnor
    som av olika skäl har skolsvårigheter och som inte kommer till sin
    rätt i skolan. När detta är sagt kan vi dock konstatera att det finns
    ett tydligt mönster, som består i att pojkar som grupp presterar
    sämre på flera nivåer i utbildningssystemet (vilket dock inte hindar
    att män till exempel har högre lön och utgör majoritet bland
    landets professorer). Vi anser att varje elev oavsett kön har en självklar
    rätt att få de allra bästa förutsättningar för lärande och utveckling
    i skolan.
    ”Pojkproblemet” kan till en del antas ha sin grund i problematiska
    maskulinitetskonstruktioner. Professor Inga Wernersson har
    på vår uppdrag gjort en kunskapssammanställning över forskningen
    om orsakerna till könsskillnader i skolprestationer (SOU 2010:51).
    Wernersson framhåller bland annat att forskningen visar att det,
    med en generalisering, anses ”coolt” för pojkar att anstränga sig i
    skolan. Framgång ska uppnås utan ansträngning.
    ”Pojkproblemet” kan också antas ha en grund i biologiska könsskillnader.
    Professor Martin Ingvar har för delegationens räkning
    gjort en översikt över forskningen om biologiska könsskillnader,
    med relevans för skolan. Framför allt framhåller Ingvar de skillnader
    som följer av flickors och pojkars skilda biologiska utvecklingskurvor
    (SOU 2010:52). Docent Mara Westling Allodi har på
    vårt uppdrag gjort en kunskapsöversikt över forskning om skolfaktorers
    inverkan på flickors och pojkars psykosociala hälsa (SOU
    2010:79).
    När pojkar börjar skolan har de i genomsnitt inte nått samma
    utveckling på flera områden: språkliga, kognitiva, sociala och finmotoriska.
    Detta kan leda till att fler pojkar för svårigheter att hänga
    med i skolan. Pojkarnas eftersläpning kan förstärkas av att lärarnas
    förväntningar tenderar att vara lägre ställda på pojkarna. Genom de
    lägre förväntningarna på pojkars mognad rättfärdigas handlingar
    och attityder till skolarbetet som skulle ses som problematiska om de
    utfördes av flickor. Detta är problematiskt eftersom höga positiva förväntningar
    på alla elever är något som visat sig vara en av de
    komponenter som leder till bättre resultat (SOU 2010:79, Hattie,
    2008). Efter några år när pojkarna kommit i fatt i mognadshänseende,
    så borde pojkarna komma i fatt i fråga om skolprestationer.
    Att så inte alltid sker, kan delvis förklaras med att en del pojkar
    med tidiga skolsvårigheter har utvecklat problematiska känslomässiga
    reaktioner och krampaktiga försvarsstrategier, som innebär
    att skolan inte prioriterats. Man satsar i stället på att vara duktig
    och få bekräftelse inom andra områden, t.ex. idrott. Forskning visar
    även att barn tenderar att identifiera sig med andra barn av samma
    kön. Det finns alltså en risk för att pojkar som inte anstränger sig
    skolan, blir normgivande för andra pojkar. En för skolarbetet negativ
    kamratkultur kan alltså uppstå som i förbindelse med pojkarnas
    senare mognad (SOU 2010:79).
    Den ”antipluggattityd” som många menar finns hos vissa grupper
    av pojkar, kan alltså delvis ses som reaktion från en grupp pojkar på
    tidiga skolmisslyckanden. Denna slutsats lägger ett ansvar på skolan,
    men givetvis även på föräldrar och det omgivande samhället. Det
    bör vara möjligt att förebygga att pojkar kommer efter i skolan. Den
    största otjänsten vi kan göra pojkarna är att under devisen ”pojkar är
    som pojkar är” ha låga förväntningar och acceptera normbrott eller
    andra beteenden i skolan som leder till sämre skolprestationer för
    pojkar. I delegationens delbetänkande (SOU 2009:64) kunde vi visa
    att pojkars och flickors skolarbete skiljer sig åt genom att flickor i
    genomsnitt anstränger sig mer och använder mer tid åt skolarbete
    än vad pojkar gör.

  93. Grisen skriver:

    Att pojkar i genomsnitt mognar senare än flickor är inte ny kunskap.
    En hel del av de maskulinitetskonstruktioner som anses hämma
    pojkar i skolan är också av gammalt datum. Det är heller inget nytt att
    flickor som grupp presterar bättre i skolan – så har det varit under
    lång tid. Att fenomenet med pojkars relativt sett sämre skolprestationer
    uppmärksammas just nu, i Sverige och i rad andra länder, kan
    ha flera förklaringar. En förklaring är sannolikt att det i den skol-politiska debatten allmänt sett kommit att fästas större vikt vid elevers
    skolresultat. Den ökande uppmärksamheten på pojkar i skolan kan
    sannolikt även hänga samman med framväxten av kritisk mansforskning,
    som fokuserat pojkar och män och konstruktioner av maskulinitet
    som förknippas med olika problem som dittills inte varit
    ”könade”, utan betraktats som allmänna problem.
    En ytterligare förklaring kan vara att flickor och unga kvinnor med
    stigande grad av jämställdhet i större utsträckning använder sina goda
    betyg i skolan till att söka in på attraktiva högskoleutbildningar, som
    tidigare ansågs manligt kodade, och därmed tenderar att konkurrera ut
    grupper av unga män från vissa utbildningar. Ifall pojkar överträder
    motsvarande gräns och tar del av något som förknippas med flickor
    eller kvinnor, riskerar detta att inte anses lika socialt accepterat.
    Det bör understrykas att ett ökat fokus på pojkars prestationer i
    skolan inte får skymma det faktum att det också finns många flickor
    med skolsvårigheter. Detta särskilt som vi vet att flickor med skolsvårigheter
    ofta uppvisar internaliserande symptom, dvs. inåtvända
    symptom, och att det därför är lätt att dessa flickor undgår upptäckt
    och får det stöd och den hjälp i som de har rätt till alltför sent
    eller i alltför liten omfattning. På samma sätt finns det som nämnts
    många pojkar som presterar utmärkt i skolan.

  94. Pelle Billing skriver:

    Grisen,

    Var god posta inte långa citat utan länka till dem. Var även god att använda ett och samma nick.

    Dessa är spelreglerna om du ska fortsätta kommentera.

Google