Gästblogg: Helene Bergman (del 2)

01 februari 2012, av Gästblogg

Om du missat del 1 så läs gärna den först. Fler texter av Helene finner du på hennes blogg.

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

Renläriga feminister och sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont! Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som ”Våra kroppar. Våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.
Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev.

Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen.

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck! Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet. Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: ”Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion.

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.

Etiketter:  

66 kommentarer på “Gästblogg: Helene Bergman (del 2)”

  1. AV skriver:

    Låter som en ganska klassisk variant på sektbeteende. Det spelar ingen roll om det är religiöst, politiskt eller ideologiskt. När stämningen och kulturen blir att ”vi är så mycket bättre än de andra, vi har de rätta svaren” är det dags att dra öronen åt sig. Den som inifrån kommer med saklig kritik eller ifrågasätter den egna gruppens förträfflighet blir utstött och betraktas som förrädare, en otrogen. Har sett det hända t o m på en vanlig arbetsplats.

    Är det så de styrande inom ideologin beter sig, är jag trygg i att inte vara feminist. Sekter ska man hålla sig ifrån, för den mentala hälsans skull.

  2. PabloHoney_4 skriver:

    Att kvinnostrukturer kan vara starkt förtryckande mot andra kvinnor är ingen direkt nyhet för den som lever i verkligheten. Det är regel inte män som hindrar kvinnor att vara progressiva och nyfikna, utan andra kvinnor som oftast känner sig hotade. Däremot finns det oftare positiva krafter inom dominerande manskulturer som tillåter konkurrens, där man ser upp till andra män (eller kvinnor) som gör något bra. Det är högre i tak. Däremot finns det alltid människor av båda könen som försöker plocka ner duktiga kollegor, pga av konkurrens och rivalitet. Ingen är dock immun.

    På olika håll i omgivningen blir kvinnor oftare nedplockade mentalt av andra kvinnor, när de blir för duktiga och visar framfötterna. Däremot kan män vara mer generösa och är direkta i samma situation. Kvinnor har i regel ett mer informellt språk- och belöningsystem, genom konsensustänk. En mansdominerad grupp tenderar genom detta (utfallsmässigt) att bli mer effektivt, genom sin oftast direkta kommunikation. 

    På en kvinnodominerad arbetsplats tenderar detta ofta till att det blir dålig psykisk status i gruppen eller på avdelningen. Därför flyr män oftare vidare till andra arbetsplatser och arbetsplatsen blir än mer kvinnodominerad. Inom detta paradigm råder det bris på konkurrens och ett allrådande konsensus tänk. Ingen vågar ta initiativ. Detta skapar en friktion, tröghet och kan leda till ineffektivitet, vilket i slutänden leder till att arbetsplatsen får dålig status och för den enskilde kvinnan ger detta ett sämre självförtroende och otrivsel. Dåligt själv förtroende ger sämre lön osv.

    Dock måste man tillägga att mansdominerade arbetsplatser har sina nackdelar och även detta kan leda till stress och dålig psykisk hälsa och högt risktagande.

    Många kvinnor är livrädda för andra kvinnors omdömen eller för att konfrontera en annan kvinna som hon tycker ha fel i sak. Detta är en viktig kvinnofråga, eftersom detta hindrar enskilda kvinnor att känna frihet i sin vardag på sin arbetsplats.

    Man kan ställa sig frågan: Varför är kvinnor rädda för andra kvinnors omdömen? Varför känner sig kvinnor hotade av andra kompetenta kvinnor? Varför är konsensustänk oftast härskande i dominerade kvinnomiljöer? Är konsensustänk eller konformism, en kvinnofällan för den enskilde kvinnan?

  3. Hamstrn skriver:

    Människan beter sig precis som apor. Ja, fast med större variation.

  4. Lavazza skriver:

    ”Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.”

    Vadå ”täckmantel”? Det är inget självändamål för ”religionen och det patriarkala samhället” att kontrollera kvinnors sexualitet, utan kontrollen utövas helt öppet i det helt öppna syftet att få fler män mer investerade i samhället och familjen, så att samhällets/familjens resurser ökar och dess kostnader minskar, vilket också är en nödvändighet för att bättre skydda sig mot externa hot.

  5. Men@Work skriver:

    Sexköpslagen är ett kondensat av det som artikelförfattaren så väl beskriver. Man vill indirekt kontrollera kvinnors sexualitet så att den inte blir hotfull mot den egna relationens trohet. Männen ska dessutom bära ansvaret för kvinnans sexualitet och heder. Känns det igen från mellanöstern?

    Detta innebär alltså att kvinnan är fri bara så länge hon gör ”de rätta” sexuella valen. Det vill säga de radikalfeministiska… Gudrun Schyman sa det rakt ut: sexköpslagen handlar inte om att skydda sexarbetare, utan om att motarbeta (ett inbillat) partriarkat. Om några av dessa sexsäljande kvinnor offras på vägen så må detta vara hänt. De är ju ändå svikare…

    I Tyskland har man gjort tvärtom. Det var bland andra de tyska feministerna som grundlade legaliseringen och regleringen av prostitution år 2002 (mellan samtyckande vuxna). Man värnade den sexuella friheten, och sexarbeternas säkerhet. Vad som är sexuell frihet definieras av individen själv, inte av självutnämnda förmyndare och grindvakter.

    Det är alltså precis som artikelförfattaren antyder: det är radikalfeministerna själva som utgör ett patriarkat som vill kontrollera den kvinnliga sexualiteten. I grund och botten finns ett osande manshat, och personliga oförätter samt inskränkt moral, vilken upphöjts till statlig och lagstadgad ideologi.

  6. Nils Jungenäs skriver:

    ”-Att kvinnostrukturer kan vara starkt förtryckande mot andra kvinnor är ingen direkt nyhet för den som lever i verkligheten.”

    Precis!

    Det är inte manliga chefer som sätter käppar i hjulen för kvinnor som vill göra karriär, det är kvinnliga kollegor och chefer. Den kvinnliga avundsjukan och missundsamheten.
    Det är kvinnor som pratar ner varandra i alla möjliga olika sammanhang, inte bara arbetslivet.

  7. Magnus Karlsson skriver:

    Och som av en slump så finns följande artikel i GP idag
    http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.844815-chalmerstidning-far-kritik-for-kvinnofientlighet

    Det går inte att kritisera feminismen utan att få massiv kritik och kallas kvinnofientlig.
    Feminist är inte ekvivalent med kvinna

  8. per hagman skriver:

    Helene Bergman skriver:

    – ” Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade”.

    - Jösses med detta urfeministiska Bergman argument , fullföljer B en stolt 300 årig feministiskt martyrskapstradition.

    Samtidigt håller jag med om att statsfeminister arbetande inom ”genusindustrin” kan betraktas som självskapade känsloreducerade individer.

    Men du Helene B , är inte den feministiska taktiska ambitionen att just ta över administrationerna i stat o samhälle….genom infiltration ?

    Per Hagman

  9. Aktivarum skriver:

    Mycket bra texter från Helene Bergman (både del 1 och 2) Jag uppskattar verkligen att några av de kvinnor som var med från början berättar hur man resonerade inom feminismen och säger stopp för dessa galenskaper som blivit resultatet idag.

    Hur får man för övrigt konceptet fri sexualitet att gå ihop med ”samlagskontrakt”? Dagens moderna feminister motarbetar inte bara män de motarbetar sig själva också.

  10. michael skriver:

    Helene.
    Är det inte dags att komma ut ur den feminisiska garderoben och säga att du är jämställdist.Det kan vara väldigt skönt att slippa klafsa i den leriga vattenpölen med grumligt vatten som feminismen blivit.Och ställa dig på stadig grund där du åter igen får tort på fötterna

  11. Pär Ström skriver:

    Helene, du har verkligen rätt i att kritik mot feminismen inte kommer in i gammelmedia. Det är värre än så – gammelmedia tar de chanser de får att såga kritik mot feminismen när den ibland dyker på. Som i det här fallet, där en student i Göteborg skrev en krönika i en studenttidning och Göteborgs-Posten går till angrepp mot studenten:
    http://genusnytt.wordpress.com/2012/02/01/student-kritiserade-feminismen-genusforskare-upprord-i-media/

  12. Backlash skriver:

    Moralismen och mediacensuren du pratar om, t.ex. om kvinnliga gerillasoldater, påminner mig om en annan liknande story jag hört.

    Varför tror vi i västvärlden att alla kvinnor i ‘infödingsbyar’ i Afrika och Sydamerika har fula hängbröst? Jo, för att BBC, som producerar de flesta dokumentärer från dessa länder, länge hade (kanske fortfarande har) censorer som i moralens namn satt och klippte bort alla halvnakna unga vackra tjejer från filmerna. Kvar i bild blev de medelålders mödrar som förlorat sina ungdomliga attribut och därmed inte ansågs som sexobjekt. En bieffekt blev att fördomen om dessa folk som ‘lägre stående halvapor’ i allmänhetens ögon upprätthölls, för ‘ett folkslag utan vackra kvinnor går ju inte att uppskatta’.

  13. per hagman skriver:

    ATT 7 / Magnus karlsson :

    Kanon krönika av Sebastian Lindberg.

    Helt rätt i tiden .

    Sebastians politiska jämförelse är relevant.

    Samtidigt tycker jag att Sebastian i sin krönika kunde ha understrukit och separerat Processer från Resultat / Konsekvenser , så slipper vi påföljande försök från feministerna till en skendisskusion , vilken tar en smula udden av Sebastians argumentation.

    Sebastians krönika kan gott utvecklas och upprepas i andra sammanhang.

    Heder åt redaktörens synsätt.

    Per Hagman

  14. Gonzo skriver:

    Dömdes till sex års fängelse av misstag
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article14297466.ab

    Ingen rök utan eld.
    Ännu en pedofil som går fri.

    Eller? Vad är det man brukar säga.
    Det spelar väll ingen roll om någon enstaka råkar bli oskyldigt dömd när det är så många skyldiga som går fria.
    Hon är fri nu så vad gnäller hon om?

    Eller??

  15. NinniTokan skriver:

    @ PabloHoney_4, #4
    Word!

    Det är precis detta som jag åsyftar när jag pratar om ”social bestraffning” och ”vara lagom”. Det finns en avgörande skillnad i social samvaro-struktur mellan kvinnogrupper och mänsgrupper. En genusvetenskap värd namnet hade problematiserat detta och gett oss ord för denna skillnad.
    Kvinnlig social samvaro är mer sekt-liknande, män är individer i en grupp.

    Många kvinnor är livrädda för andra kvinnors omdömen eller för att konfrontera en annan kvinna som hon tycker ha fel i sak. Detta är en viktig kvinnofråga, eftersom detta hindrar enskilda kvinnor att känna frihet i sin vardag på sin arbetsplats.

    Det är inte bara ”en viktig fråga”. Det är Frågan, med stort F.
    Det är kvinnofrågan, men den är även viktig för männen.

    @ Alla:
    Om gästbloggen.
    Ni vet att jag brukar säga ”nutidsfeminismen” och definierar den från 1985?
    HB skriver: Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet
    Trots att Helen Bergman är en generation äldre än mig, och varit en långt mer aktiv feminist än jag var, så pekar hon ut samma tid som jag.

    Visst kan man kritisera oss för enögdheten vi hade. Ja, jag erkänner att min kamp var för kvinnors frihet. Men kan ni inte förstå varför?
    Hur skulle vi kunna veta vad ni män behövde eller ens att ni behövde, när ingen sa något? En man ska inte gnälla, han tiger. Och den tystnaden gjorde att jag inte insåg att det fanns några mansfrågor vi behövde ha med.
    Det är lätt att vara efterklok och kritisk.

    Jag har mycket att tacka kvinnor som Helena Bergman för de möjligheter som låg öppna för mig, för jag mötte ”ett dukat bord av frihet och möjligheter”.
    Det enda som återstår för kvinnor i Sverige, som jag ser det, är det förtryck som utförs kvinnor mellan.

    Hon kallar sig urtidsfeminist, jag antifeminist. Egentligen skulle jag säga anti-nutidsfeminist. Spelar det någon roll? Det viktiga är väl att vi står upp och säger: ”Stopp! Det där är inte okej!”

    Den tidens feminism är något jag fortfarande står för, med det tillägget att jag idag inser männens behov med. Det var aldrig något mot männen. Just därför kallar jag mig jämställdist, för här ryms både mans- och kvinno-frågor.

  16. NinniTokan skriver:

    @ Nils Jungenäs

    Det är inte manliga chefer som sätter käppar i hjulen för kvinnor som vill göra karriär, det är kvinnliga kollegor och chefer.

    Det sträcker sig långt längre än till karriär. Det rör ALLT.
    Tänk dig att du inte är intresserad av sport. Du sitter bland grabbar och får en fråga om fotbollen i helgen. Du säger ”jag är inte intresserad av sport”
    Då hamnar du lite utanför samtalet, men du får vara ifred och tillåts vara ointresserad.

    Hade ni haft det här som finns mellan kvinnor skulle du inte få vara ifred. Är du inte intresserad kan säkert grabbarna tjata och pressa fram ett intresse hos dig.

    Det här sträcker sig också längre än ”kvinnliga kollegor och chefer”, räkna in mamma, syster, bästa väninnan osv osv.

  17. Gunnar (D.U.) skriver:

    Jag skrev denna kommentaren till del (1) av Helens gästbloggande, och det gäller lika bra här:
    ——————————————————
    Torstensson #114, i del (1):
    ( http://www.pellebilling.se/2012/01/gastblogg-helene-bergman-del-1/#comment-60851 )

    Jag tycker du tar upp många intressanta funderingar där!

    Jag tycker det osar något väldigt falskt kring hela den här texten av Helene Bergman, men jag kan inte tydligt sätta fingret på det. Och den känslan av falskhet förstärktes än mer när jag läste del 2 idag!
    Kanske lyckas du till en del synliggöra det falska i texten…

    Är lite av det här “vi 1940-talister är bäst” över det hela på något sätt…
    med en underton att det än mer gäller 1940-tals-”ursprungfeminsterna”…
    Men ändå lyser det fram att ta ansvar för sitt liv och sin ideologi inte precis är ett utmärkande personlighetsdrag, som jag uppfattar det som skrivs…

    Jag blir lite konfunderad över att så många hyllar Helenes texter här…

  18. Sanjo skriver:

    Mycket viktig och avslöjande text av Helene Bergman!

  19. Siiri skriver:

    Ninni:

    Jag upplever att bland kvinnor tas allting mera personligt och det handlar mycket sällan endast om sak. Som i ditt sportexempel kan lätt ”jag gillar inte sport” tas som kritik av de som gillar sport om det inte lindas in på något sätt. Det upplevs ofta som indirekt kritik av en persons val att någon gör ett annat val.

  20. Mariel skriver:

    @Ninnitokan #15: Kände också igen mig i det du pratat om tidigare :-) Intressant! Jag kan försöka se om jag kan minnas egna erfarenheter från det… och blogga om sen :-)

    @alla

    Håller med om att en ny jämställdhetsskamp måste ersätta feminismen.

  21. [...] Pelle Billings blogg finns nu Del 2 från Helene Bergman där hon skriver om hur feminismen gjorde resan från att förespråka fri sexualitet till att [...]

  22. Jack skriver:

    Gunnar D.U.

    ”Jag blir lite konfunderad över att så många hyllar Helenes texter här”

    Utveckla gärna, om det går?

  23. Jack skriver:

    ”Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. ”

    Det håller jag inte med om, mer än så har skett.

  24. Gunnar (D.U.) skriver:

    Jack:
    Det bygger på en tydlig känsla och intuition, lite från mitt undermedvetnas analys…
    Så kräver att jag tar ganska mycket tid att mer i detalj analysera texterna för att kunna översätta denna min känsla till korta koncisa beskrivningar i ord som passar i en bloggkommentar här…
    Får se om jag kan ta mig den tiden lite senare idag…
    Men lite har jag skrivit i några olika kommentarer i det tidigare gästblogginlägget (1)…

  25. per hagman skriver:

    Du ..Gunnar att 17.

    —Håller med dig om att en del kommentarer tll HB artikel är en smula okritiska.
    —Samtidigt så återspeglar hon HB sin mening om den kollektiva ”feministiska” utvecklingen ur ett eget individperspektiv under 70 tals epoken , som även jag känner igen.
    Själv lyssnade o gillade jag radio Ellen , i programmet fanns många viktiga kvinnliga tankar att fundera över. Radio Ellen utvecklade kulturen kring förståelsen av kvinnors behov av bemötande som eg var densamma som för männ.
    — HB verkar o ha släppt sitt engagemang för ”feminismen” i sin nuvarande utformning , men det skulle vara kul o höra henne i en ny radioversion typ
    Ellen 2.0 eller något så radikalt som programmet Han o Hon.

    Per Hagman

  26. Gunnar (D.U.) skriver:

    per hagman #25
    Jo delar av det är bra på sitt sätt, kan jag hålla med om.
    Radio Ellen eller andra delar av Helene B:s förehavande har jag inte insikt i och kan inte ta hänsyn till, så jag utgår ifrån det hon skrivit i sin två gästblogginlägg här, samt de senaste 12 månadernas twittrande av henne jag ögnat igenom, ihop med vad hon skrivit på sin blogg.

  27. Fast det stämmer inte att kritik mot feminismen aldrig syns i gammelmedia. Jag tycker man ser sånt rätt frekvent, förutsatt att man inte definierar exempelvis Roland Poirier Martinsson som feminist då…

    Smakprov:
    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-borde-prata-om-feminismen_6460944.svd

  28. Pelle Billing skriver:

    Gunnar,

    Ja, alltså det finns ju mycket mer att säga i ämnet. Det här är två korta exposéer av en progressiv urfeminist som säger ifrån när hon tycker det gått för långt. Jag är säker på att hon har mer att säga i ämnet, och för att få en fullödigt bild behövs även fler personer som uttalar sig – så är det alltid.

    Istället för att kritisera Helene när hon vågar kritisera sin egen rörelse (hur många gör det?) så kan man ju lägga till fler perspektiv, för att se om bilden blir mer komplett.

    Mitt perspektiv är att den feministiska rörelsen redan på 60- och 70-talet överskattade den manliga, patriarkala makten. Den upplevdes som cementerad och knuten till männen själva. Jag förstår den upplevelsen, eftersom rollerna var starka i samhället, och man aldrig upplevt något annat (vilket vi har idag).

    Dock var männens makt en kvarleva från en arbetsfördelning som var nödvändig i bondesamhället samt ett behov av att skydda kvinnor som funnits sedan tidernas begynnelse (för att föda fram nästa generation i en farlig och otrygg värld). När de yttre förutsättningarna förändrades, i och med den industriella revolutionen (och post-industriella…) så blev det uppenbart vad lite ”absolut” makt männen hade.

    Männen var oförmögna att protestera mot att bli utmålade som pedofiler, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän… Inget immunförsvar fanns mot ”mäns våld mot kvinnor”, utan det blev en del av statsapparaten. Män kunde börja dömas för våldtäkt utan bevis, trots en lång och stolt tradition av rättssäkerhet. Förändringen gick på något decennium – mer motstånd än så kunde männen inte uppbringa, när de yttre förutsättningarna var annorlunda.

    Så det som var svårt att se på 70-talet var att själva basen för männens makt redan höll på att vittra sönder, spontant. Det var svårt att se att männen var tysta (närmast autistiska) när det kom till att artikulera sin egen vardag och sina egna problem. Alltså ryckte kvinnor och feminismen åt sig problemformuleringsprivilegiet i jämställdhetsdebatten, vilket skulle få konsekvenser för lång tid framöver.

    Jag har full förståelse för de som bedrev kvinnokamp på 60- och 70-talet (inom demokratiska ramar). De bemötte tydliga problem som mötte dem i vardagen. De var inga spågummor eller spågubbar som kunde veta hur samhället höll på att utveckla sig, eller hur lite makt män hade som var knuten till deras person.

    Dock kan vi med dagens kunskap och analyser få en mer fullödig bild, och det är denna bild som fortfarande saknas i svensk media. Många röster behöver höras för att få till en kursändring i jämställdhetsdebatten, och jag tror att Helenes röst är viktig här. Inte som enda röst utan som en del av en mångfald av röster som tillsammans ger en god bild.

  29. NinniTokan skriver:

    @ Siiri
    Intressant tankegång. Jag tror det ligger något i det där. Det skulle ge en förklaring till aggressiviteten i bemötandet jag ibland mött.

    @ Mariel
    En gång när jag diskuterade detta med en manlig feminist, så sa han typ:
    ”Jaja, du är så stark. Men tror du verkligen att det är så lätt för andra kvinnor att bara välja?”

    Hade jag trott det var ”så lätt”, hade jag inte varit så ”tjatig” som jag är. Den här sociala bestraffningen sårar en, i synnerhet när det kommer från kvinnor som står en nära. Jag vet av erfarenhet att det är allt annat än lätt att bara välja som kvinna.
    Men det som gjort det lätt för mig är att se mönstret. Det gör att jag kan förhålla mig till det och det medför att det inte längre sårar mig. Och i det blev jag fri. Jag tror inte jag är unik, kan det här hjälpa mig kan det hjälpa andra kvinnor att förmå att göra ”fel” val.

    Så det viktiga är inte de erfarenheter du har bakom dig, utan dom du kommer att möta i din framtid. Min förhoppning är att genom att klä detta i ord bjuda på det som gjort hela skillnaden för mig. Då kanske du(eller vilken kvinna som helst som vill lyssna) den dagen du står i en sits där rätt val för dig är ”fel” val, inte blir sårad eller låter dig hindras av social bestraffning.

  30. AV skriver:

    Jag ser tydliga paralleller med dagens inlägg på Genusnytt. En Chalmerist har skrivit en krönika där han kritiserar dagens feminism och uppmanar kvinnor att vara starka och ta för sig. Kvinnor kan! För det får han svidande kritik av en genus”forskare” om att kvinnor har det minsann så dåligt.

    Han framstår som den egentliga feministen (ursprungstanken) fast han inte vill kalla sig feminist. Hon som vill kalla sig feminist framstår som värsta könskonservativisten: ”Kvinnor är offer och behöver hjälp/extra stöd för att de är kvinnor.”.

    Världen är upp och ner!

    Dessutom blandar hon ihop kritik mot dagens feminism med kritik mot kvinnor.

  31. per hagman skriver:

    Du Pelle Billing / att 28.

    Du tecknar nyanserat en mer konstruktiv utveckling av jämställdhetsarbetet.

    Samtidigt lurar jag på din följande skrivning under att 28.

    ”Dock kan vi med dagens kunskap och analyser få en mer fullödig bild, och det är denna bild som fortfarande saknas i svensk media”

    — Jag saknar dina tankar omkring politisk påverkan. För det är väl Resultat som räknas , inte antal spaltmeter i ”media”.
    Resultat… i form av mindre antal hemlösa männ eller manliga självmord etc etc.
    Eller… hur blir vi av med detta ignoranta våp till jämställdhetsminister som vågar kalla sig liberal?

    Per Hagman

  32. Gunnar (D.U.) skriver:

    Pelle Billing #28 (samt även svar på Jack #22)

    I grunden tycker jag du har rätt i att vi ska uppskatta när feminister går ut öppet och kritiserar sin egen rörelse, men sedan har vi lite olika förhållningsätt och värderande kring detta (har ju framkommit tidigare också).
    Och det är väl OK att vi ser lite olika på det?

    Jag har inte en oförbehållsamt positiv attityd så fort en feminist uttrycker något kritiskt mot sin egna rörelse, utan jag värderar vad ”hen” skriver. Jag blir alltid först lite undrande varför man framhåller sig själv som en god feminist men ändå anser det viktigt att definiera sig som feminist!

    I mitt tycke har Helene Bergman flera dubbla budskap i sina texter, framställer sig (om än lite förtäckt) som ett offer för den kvinnliga intoleranta konsensus-kulturen, fast hon såg och var medveten om utveckling ”kunde” hon ingeting göra, trots sin position först inom lokalradion och sedan radio Ellen, samt jobb heltid som journalist och fortfarande inom media.

    Hon anser att de som urfeminister skapat ett dukat bord som sedan andra inte tar tillvara, samtidigt skriver hon att hennes medsystrar urfeministerna försvann in på universiteten och utvecklad genusvetenskapen (och den vet vi hur den är ihopkopplad med statsfeminismen). Men på något sätt låter det som Helene anser sig stå helt utanför det här ändå…
    Helene skrivar att feminismen kidnappades, men var det inte delvis av hennes medsystrar urfeministerna som utvecklade genusvetenskapen? Hon skriver själv ”Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen”.

    Helene skriver en väldigt intressant formulering:
    ”Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.”
    , dvs kvinnor, religion och patriakat är precis lika bra på att förtrycka och utöva negativ makt…
    Själv beskriver hon hur hon smög med sin sexualitet med sin man, för att inte bryta mot den kvinnliga intoleranta konsensus-kulturen, men tycks inte kunna se att hon därmed har ett medansvar för utvecklingen?
    ”Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det.”

    Helene skriver vidare ”Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.” men det framskymtar inte någon känsla av att hon själv vill ta något ansvar för detta ändå, utan det var andra som kidnappade den goda feminismen och gjorde den manshatisk!

    Jag tycker även hennes motiv varför hon blev feminist är intressant:
    ”Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att “Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.”

    För mig som man som haft en del kontakt med män i chefspositioner, så kan det här lika gärna vara ett uttryck om omtanke, att fackordföranden försöker lugna och trösta Helene och visa på att hon inte omedelbart drabbas av ekonomiskt akuta problem – är ett manligt sätt att visa på känslor och omtanke! Men feministkvinnor misstolkar det ofta väldigt agressivt som något förtryckande…

    Hela texterna tycker jag är skrivna i en anda av försök till egen ”ansvarsbefrielse” för utvecklingen över vad ändå urfeministernas kamp lett fram till.

    Är väl lite så min känsla blir när jag läser Helenes texter och därför känner jag mig inte oreserverat positiva till dem, utan jag upplever en falsk underton istället.
    Jag kan ändå hålla med om att det är bra att hon går ut öppet och kritiserar feminismen, frågan för mig är bara hur allvarligt menar hon med det på djupet inom sig?

    OBS! Jag utgår nu bara från Helenes två gästblogginlägg här samt det jag snabbt skummat igenom av hennes senaste 12 månaders twittrande. Så jag kan inte bedömma Helene som person utifrån det eller hennes övriga gärningar, bara det hon har gett uttryck för här!
    Samt det jag skrivit ovan är ganska snabbt ihopformulerat och kunde uttryckas mer noggrant och koncist, men jag har inte tid till det just nu.

    Lite citat / urklipp ur Helenes texter som referens:
    ————————————————
    Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

    Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att “Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

    Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist.

    Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

    De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

    Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

    Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

    Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

    Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

    Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

    Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

    Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck!
    Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

    Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda.

    Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

    Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande.

  33. per hagman skriver:

    Inom parentes. Att Magnus Karlsson komm nr 7

    Den statligt anställda Kerstin Alnebratt vid Göteborgs universitet , har i offentliga media ( GP ) gått till hårt angrepp mot en genuskritisk student krönika.

    Vilken RÄTT har den tidigare misslyckade politikern K Alnebratt nu verksam vid GBG universitet att överhuvudtaget kritisera studenternas inre kultur diskussion?

    En statsfeminist som sätter sig på studenternas fria diskussion!

    Hennes mandat att vara verksam vid Göteborgs universitet borde ifrågasättas.

    Tål studenterna vid GBG universitet denna statstjänstemans agerande ?

    Per Hagman

  34. Matias skriver:

    Pelle Billing:

    ”Mitt perspektiv är att den feministiska rörelsen redan på 60- och 70-talet överskattade den manliga, patriarkala makten.”

    Sluta missbruka begreppet patriarkat! Patriarkatet är inte ett mansamhälle dvs. den är inte manlig. Att patriarkatet skulle essentiellt vara kvinnoförtryck och manssamhälle är en feministisk konstruktion. Denna användning av begreppet patriarkat är falsk och ett resultat av feministernas kvinnlighet och bristande jämställdhet.

    I sin kvinnlighet, dvs. patriarkala könslighet, har kvinnan ett prostitutionellt-symbiotiskt förhållande till mannen, patriarkatet har alltså en funktion för kvinnan i sin kvinnlighet. Alltså är kvinnlighet patriarkalitet. Men det prostitutionellt-symbiotiska är inte könslighetens essens, men kanke patriarkatets?

    Men ändå, sluta håglöst använda begreppet patriarkat och särskilt den korkade feministiska essentialiseringen.

  35. JD skriver:

    @Gonzo

    Östersunds tingsrätt är känd för att gå åklagarnas ärende och att osakliga domar blir ett resultat utav detta. Ett slags systerskap på hög nivå!

  36. Jonte skriver:

    ”Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet”

    Så är det än idag. Faktum är att det mycket oftare kvinnor som sprider rykten om andra kvinnor som ”slampor” och ”lösaktiga” snarare än män. Saken är ju den att män generellt sett är mer intresserade av seriösa förhållanden med kvinnor som haft få sexpartners. Även i det liberala Sverige. När svenska killar pratar om ”flickvänsmaterial” så är det knappast en tjej som är utagerande och har haft många sexpartners. Så ser det ut oavsett om det beror på sociala normer, biologi eller både och. Därför tror jag skitsnacket om andra kvinnor som ”slampor” som man ofta får höra från kvinnor helt enkelt är ett sätt att konkurrera och göra andra kvinnor mindre attraktiva för männen att inleda ett förhållande med. Det är ingen slump att när en kvinna för mig börjar spida rykten och kalla andra kvinnor i min omgivning för lösaktiga så har dom i princip alltid varit intresserade av en relation med mig. När du är med en kvinna som gillar dig och du berömmer en annan kvinnas utseende så börjar hon nästan alltid snacka skit om henne och hur mycket hon legat runt osv. Fler som lagt märke till det?

    Det är faktiskt ett ganska bra tecken på att om en kvinna i din närhet är intresserad av dig så börjar hon snacka skit om andra kvinnor i din omgivning, när en man är intresserad av en kvinna försöker han alltid tävla mot och markera att han har högre social status än andra män i hennes närhet.

    Våra preferenser när det gäller partnerval har nog ganska stor betydelse för hur vi beter oss. Och eftersom det finns en genomsnittslig skillnad mellan män och kvinnor på den punkten så visar det sig också i livsval och strategier.

  37. barfota skriver:

    @Gunnar (D.U.) #32
    Jag får känslan av att Helene mest verkar vilja rättfärdiga och släta över sin betydelse av att hon faktiskt aktivt och medvetet bidragit till misandrin och diskrimineringen av svenska män. Massor med bortförklaringar om hur det såg ut då… Ja i hennes feministiska ögon kanske det såg ut så men inte i de flesta andras. Feminismen var lika rabiat, vänstervriden och högljudd då (med den tidens mått) som nu, inte ett smack bättre. Redan då visste feminister vad som var bäst för andra och hur andra skulle leva sina liv! Jag tycker det är sorgligt att en del kommentatorer berömmer henne och hennes ”mod” att gästblogga, det gör mig rentutav ledsen. Helene hade varit modig om hon hoppat av tåget (feminismen) och konsekvent vänt feminismen ryggen redan vid första känslan av att allt inte stod rätt till, men nej då… hon fortsatte oförtröttligt att elda på feminismen och könsrasismen och om jag förstått saken rätt så är hon fortfarande feminist och har inte kommit till insikt om att hon är i allra högsta grad medskyldig till att dagens feministiska Sverige ser ut som det gör. Du sitter med facit i hand av ditt arbete Helene, blev det så lyckat? (retorisk fråga). Frågar du mig så är svaret ett rungande NEJ, det blev en katastrof av stora mått.

    Sedan den dagen hon fattade beslutet att marknadsföra och kalla sig feminist har så oerhört många män farit illa av och drabbats (direkt eller indirekt) av det hon så hängivet arbetade för, hon har varit en drivande kraft bakom en hel del av det eländet vi ser i alla hörn just nu. Det hjälper inte att hon nu gör ett desperat försök till att få det till att se oskyldigt och snyggt ut… det är varken oskyldigt eller snyggt och har aldrig varit!

    Vad som också gör mig ledsen är de många positiva kommentarerna, det verkar som om att det finns en allmän uppfattning om att vi män skall fortsätta som vi alltid gjort med att vara hjälpande, förstående, förlåtande och diskutera feminismen i stället för att diskutera hur blir vi av med feminismen.

    Om jag ö.h.t. skulle kunna uppbringa den minsta lilla respekt och hylla Helene för sitt mod så skulle det krävas av henne att hon i press och media framförde en offentlig ursäkt till alla svenska män och alla andra som feminismen skadat genom åren och hållet tog kraftigt avstånd från alla former av feminism.
    Det är inte så svårt Helene, man säger bara förlåt, jag gjorde fel och är medveten om att jag skadat många människor i min feministiska iver. Från och med nu tar jag helt avstånd från feminism

  38. John Nilsson skriver:

    #34 Matias, kl 15:20,
    Eh… Vad menar du?

  39. Jenny Kristiansson skriver:

    Jonte #36

    ”Saken är ju den att män generellt sett är mer intresserade av seriösa förhållanden med kvinnor som haft få sexpartners.”

    Om du inte redan märkt det så är det här som folk ljuger så de blir blåa i ansiktet, både män och kvinnor. Detta är enda gången du får ljuga. Killen behöver ju aldrig få reda på sanningen här och har man spelat sina kort väl utan att blanda ihop dem så har man inget att frukta. Samma sak gäller för män.

  40. Patrik skriver:

    ska det behöva ta enda till 2012 för en ”riktig” feminist att vakna upp? det har ju liksom gått 20-30 år sen idiotin börja?

  41. Nils Jungenäs skriver:

    Jonte #36

    ”När svenska killar pratar om “flickvänsmaterial” så är det knappast en tjej som är utagerande och har haft många sexpartners.”

    Tala för dig själv.

    Jag skulle aldrig orka vara ihop med någon som är orfaren och därmed också pryd och osäker i sängen.
    Jag förstår att en viss typ av män vill ha kvinnor som är naiva nybörjare. Själv har jag däremot högre krav på sexlivet än ”missionären under täcket med släckt lampa”. ;-)

  42. leifer skriver:

    En fråga jag skulle vilja ställa Helene Bergman är vilken politisk färg hon har. Även de som jobbade på Radio Ellen. Man kan ju säga vad man vill om en politisk inriktning men om det nu var långt till vänster alla, så är det ju faktiskt inte att vara liberal. Och det är ju den liberala grundsynen om frihet i livsföring som lyser igenom i texten. Här måste man nånstans bestämma sig annars går inte texten ihop.

    Hyllar man den ”goda feminismen” som var innan den radikala, så går det ändå inte ihop om den var långt till vänster och kollektivistisk. Ge mig ett socialistisk eller kommunistiskt samhälle som inte är moraliserande eller hårt styrande över folks liv, det finns inte. Det är liksom det systemet man röstar för och då kan man inte heller klaga på moraliserandet. Hela 68-rörelsen var mycket mycket långt till vänster.

  43. Matias skriver:

    John Nilsson #38

    Vilken del? Kvinnlighetens patriarkalitet eller feminismens kvinnlighet eller nåt annat?

  44. Jonte skriver:

    ”Om du inte redan märkt det så är det här som folk ljuger så de blir blåa i ansiktet, både män och kvinnor. Detta är enda gången du får ljuga. Killen behöver ju aldrig få reda på sanningen här och har man spelat sina kort väl utan att blanda ihop dem så har man inget att frukta. Samma sak gäller för män.”

    Klart att folk ljuger om detta, har aldrig sagt nåt annat. :)

    Ville bara konstatera ett fenomen, och en anledning till att kvinnor snackar skit om andra kvinnor och kallar dom slampor osv. För det är mest kvinnor som gör det…

  45. Jonte skriver:

    ”Jag skulle aldrig orka vara ihop med någon som är orfaren och därmed också pryd och osäker i sängen.
    Jag förstår att en viss typ av män vill ha kvinnor som är naiva nybörjare. Själv har jag däremot högre krav på sexlivet än “missionären under täcket med släckt lampa”. ”

    Jag sa få olika partners… Inte haft lite sex…. Stor skillnad faktiskt. :)

    En tjej kan ha haft jättemycket sex men haft det med få partners. Män generellt drar sig för inleda seriösa förhållanden (till skillnad från vid engångsligg o kk) med kvinnor som har haft många OLIKA partners. Där har du skillnaden, det är vad som gäller. Det är ju en av grejerna när killar pratar om tjejer som ”flickvänsmaterial”. Sen är det ju naturligtvis individuellt men mönstret är tydligt även här i Sverige.

  46. Torstensson skriver:

    Pelle

    ”Jag har full förståelse för de som bedrev kvinnokamp på 60- och 70-talet (inom demokratiska ramar). De bemötte tydliga problem som mötte dem i vardagen. De var inga spågummor eller spågubbar som kunde veta hur samhället höll på att utveckla sig, eller hur lite makt män hade som var knuten till deras person”

    ”Mitt perspektiv är att den feministiska rörelsen redan på 60- och 70-talet överskattade den manliga, patriarkala makten. Den upplevdes som cementerad och knuten till männen själva.”

    Ja och det är apex fallacy.

    ”Jag förstår den upplevelsen, eftersom rollerna var starka i samhället, och man aldrig upplevt något annat (vilket vi har idag).”"

    Jag kan förstå det men likväl tycka att det var galet att ens tro det och ännu mer skevt att i ett retroperspektiv inte ens lyfta fram att det kanske hade behövts diskuterats mansfrågor även då. Om man ser i din hemstad Malmö så var kockums mansdominerat, arbetarna jobbade långa dagar, hade liten makt och försörjde mer än idag fru och barn. Sexuell makt var vad jag vet inte ens definierat på den tiden så den aspekten är också utelämnad. Det är för övrigt en stor bit. Ska man diskutera feministrörelsen kring den tiden så är det viktigt att säga att det var just en kvinnorörelse och inte en rörelse som handlade om jämställdhet i allmänhet. Man skulle också kunna säga att i samhällen där roller var starkare-att behovet av en helhetslösning mot jämställdhet hade varit än mer nödvändig.

    Jag kritiserade därför Helenes första del där just retrosperspektivet inte gör gällande att mansfrågor var utelämnade, tvärtom låter det som att feminismen då enbart var av godo, och att den idag är ond. Det är den biten jag reagerade mot, en historiebeskrivning som i mina öron låter som om feminism var lösningen och perfekt då när den tydligt överskattade makten som var knuten till varje man. Tycker också att det är rimligt att framföra den kritiken även om man har en förståelse kring dåtidens reaktioner.

  47. Jonte skriver:

    Jenny och Nils

    Pelle skrev om det här fenomenet tidigare i sin blogg. Återigen är det mönster vi pratar om så det finns stora individuella skillnader.
    http://www.pellebilling.se/2012/01/hjernevask-del-5-sex/

    Notera att jag ingalunda vill peka ut biologiska förklaringar som det enda skälet till att det är så här. Ärligt talat så tycker jag inte orsaken alltid är så viktig, om vi bara kan lära oss att fullt ut tolerera all typ av beteende och könsöverskridande beteende så kommer dom skillnader som inte är biologiska att försvinna rätt snabbt.

    Alla har rätt att välja partner efter sina egna preferenser men inte att fördöma människor av det andra könet för att dom inte uppfyller deras preferenser. Individer av det motsatta könet har inte som uppgift att behaga just dig.

    Tyvärr tänker inte alla människor så…

  48. Matias skriver:

    Torstensson:

    ”Jag kan förstå det men likväl tycka att det var galet att ens tro det och ännu mer skevt att i ett retroperspektiv inte ens lyfta fram att det kanske hade behövts diskuterats mansfrågor även då. Om man ser i din hemstad Malmö så var kockums mansdominerat, arbetarna jobbade långa dagar, hade liten makt och försörjde mer än idag fru och barn. Sexuell makt var vad jag vet inte ens definierat på den tiden så den aspekten är också utelämnad. Det är för övrigt en stor bit”

    Jag håller med. Hela förändringen av könsligheten borde aldrig, i väst, ha blivit en jämställdhetsfråga för patriarkatet var inte i sig orättvis ”ojämställd” för kvinnor. Kvinnoförtryck förekommer men inget generellt ”patriarkalt” förtryck. Patriarkatet är alltså inte essentiellt kvinnoförtryck som feminismen hävdar. Yvonne Hirdmans patriarkatsteori är strunt, hon förstår könslighet okönsligt.

    Jämställdhet handlar om ömsesidighet och det fattas helt i det feministiska jämställdhetsprojektet, både i dess patriarkatbeskrivning och dess definition av jämställdhet. Båda går åt skogen helt enkelt av bristande jämställdhet mao. könslig själviskhet.

  49. Matias skriver:

    Jonte:

    ”Alla har rätt att välja partner efter sina egna preferenser men inte att fördöma människor av det andra könet för att dom inte uppfyller deras preferenser.”

    Jag är inte säker på om det är oproblematiskt, amoraliskt, att välja partners enligt preferenser även om preferenserna är ömsesidiga. Men problemet idag är nog inte det att man fördömer människor som inte uppfyller ens preferenser utan det att män inte tillåts ha preferenser angående kvinnor. Mäns preferenser anses i dagens jämställdhetsdiskurs förtrycka kvinnor till en skev kvinnlighet, samtidigt som även kvinnor har sina manliga preferenser, men dessa preferenser verkar inte ha någon relation till manligheten i den etablerade jämställdhetsdiskursen. Här existerar inget ansvarsförhållande kvinna->man. Problemet är att kvinnor hycklar när de fördömer mäns kvinnosmak.

  50. Leroy skriver:

    Ett intressant del 2 Gäst inlägg av Helene.
    Leroy

  51. Torstensson skriver:

    Matias

    Så är det. Ensamma-mamma-söker har fullt med kvinnor som uttryckligen säger att dom vill ha en manlig man. Om en man uttalar sig om att dom vill ha en feminin kvinna så har vi en krönika imorgon av en mediefeminist som talar om unken kvinnosyn.

    När jag först berättade om att jag var enormt älskad av min tjej på ett sätt som ingen etnisk svensk tjej tidigare uppvisat så var kommentaren från en etnisk svensk tjej ”men älskar du henne lika mycket tillbaka”. Något sånt, tror jag berättat tidigare om detta.

    Män får inte ha några preferenser i Sverige. Män kan inte vara förtjänta av spontan kärlek om han inte gjort en motprestation. Är detta Jantelag? Dom ska finna sig i vad dom får, punkt slut finito. Har också märkt att en hel del kvinnor försvarar kvinnor dom inte känner i samma stund som man talar om utseende.

    För att kringå sådan backfire, och om jag vill framföra en bedömning av något slag så har jag en teknik hehe.

    Kvinnor verkar avsky andra kvinnor om det framkommer att någon tycker synd om en kvinna. Tex om jag vill prata skit om kvinna A) (för något dumt hon gjort mot mig personligen) så är det ofta bra att säga såhär för att undvika att få skäll av kvinna B.

    ”Jag tycker synd om henne, verkligen, jag tyckte synd om henne när hon gjorde så för ingen hjälpte henne, men iaf så gjorde hon en dum grej mot mig nyss bla bla bla.”

    Då har du kvinna B på din sida direkt. ”Tyck inte synd om henne hon är bara ute efter empati,ååååhh jag stör mig, du får absoulut inte tycka synd om henne ”

    Något uppförstorat men du fattar poängen. Riktigt intressant och ganska vanligt i min värld iaf. Säger inte detta är generellt men blir inte heller förvånad om någon här känner igen detta.

  52. leifer skriver:

    Torstensson

    Såg nu att Stellan Skarsgård (60 år) nu fått barn med en 35 årig kvinna.
    Var är gap och skrik från feministerna om det?
    Han säger säkert att han är vänster och feminist förvisso, men var nånstans syns det i hans levene??? Snacka om förljuget.

    Nä det är bara vanliga (okända fattiga) män som feministerna ska trycka ner.

  53. Matias skriver:

    Leifer:

    ”Såg nu att Stellan Skarsgård (60 år) nu fått barn med en 35 årig kvinna.”

    Deras patriarkala/hypergama relation är säkert enligt dom själva en tillfällighet, alltså inte patriarkalt. Men genomsnittsmannen är alltid patriarkal.

  54. Gonzo skriver:

    Jonte

    ”När svenska killar pratar om “flickvänsmaterial” så är det knappast en tjej som är utagerande och har haft många sexpartners.”

    ¨
    På samma sätt som att tjejer inte vill ha killar som legat med halva kommunen eller en kille som är oerfaren eller till och med oskuld.
    Inbilla dig inte att oskulder står högt på listan för tjejer.

  55. John Nilsson skriver:

    Matias,
    Jag tror att jag förstår lite mer nu, efter ytterligare några genomläsningar. Kanske.

    När du skriver att ”det prostitutionellt-symbiotiska [inte är] könslighetens essens, men kanke patriarkatets?” – ja. då undrar jag vad ”könslighetens essens” är då, utan patriarkatet och utan det ”prostitutionellt-symbiotiska”? Finns det någon ”könslighet” utan patriarkatet (eller det eventuella ”matriarkatet”), undrar jag? Och vad är egentligen ”könslighet”?

    Om inte ”patriarkat” är ”manssamhälle” (eller snarare ”mansvälde”), borde vi då inte kalla det för något helt annat, som inte associerar enbart till män? Precis som kampen för jämställdhet borde heta något annat än ”feminism”, eftersom detta ord endast associerar till kvinnor (åtminstone rent etymologiskt).

  56. Lavazza skriver:

    ”Alla har rätt att välja partner efter sina egna preferenser men inte att fördöma människor av det andra könet för att dom inte uppfyller deras preferenser.”

    Fast för att fler kvinnor ska kunna ges chansen att få en man som uppfyller deras hypergama instinkter är det enda receptet att a) generellt höja mäns status och generellt sänka kvinnors status.

    Ett ytterligare alternativ är förstås att b) flera kvinnor delar på samma man, samtidigt eller efter varandra för en kortare tid.

    Det sista alternativet är slutligen att c) kvinnor förändrar sina preferenser och attraheras av män som de tidigare skulle ha ratat.

    Som det verkar är det alternativ b som vinner för tillfället.

    Jag kanske har glömt något alternativ. Kvinnor kan välja alternativ c för en kortare tid under vilken de mjölkar den man som de egentligen inte är tillräckligt attraherade av på resurser under denna begränsade tid när de behöver honom som mest (småbarnsåren) och sedan dumpar honom.

  57. Jonte skriver:

    @Gonzo

    Nej, det har jag aldrig påstått heller. Såhär är det, jag påpekar bara vissa mönster man kan se i samhället, notera att jag säger mönster och inte naturlagar. Dom kan vara socialt konstruerade eller så kan det finnas biologiska orsaker bakom. Jag vet inte. Jag säger inte heller att mönstren är bra på något sätt, tycker bara att mönstren är intressanta eftersom det får konsekvenser för hur vi beter oss.

    Speciellt mönster om vad vi allmänt anser som attraktivt hos det motsatta könet brukar väcka starka känslor. Självklart finns stora individuella skillnader, men det finns ett par tydliga mönster som skiljer sig lite mellan kvinnor och män i snitt. Oavsett vad dom beror på får dom konsekvenser.

  58. Matias skriver:

    John Nillson #55:

    ”När du skriver att “det prostitutionellt-symbiotiska [inte är] könslighetens essens, men kanke patriarkatets?” – ja. då undrar jag vad “könslighetens essens” är då, utan patriarkatet och utan det “prostitutionellt-symbiotiska”? Finns det någon “könslighet” utan patriarkatet (eller det eventuella “matriarkatet”), undrar jag? Och vad är egentligen “könslighet”?”

    ”Om inte “patriarkat” är “manssamhälle” (eller snarare “mansvälde”), borde vi då inte kalla det för något helt annat, som inte associerar enbart till män? Precis som kampen för jämställdhet borde heta något annat än “feminism”, eftersom detta ord endast associerar till kvinnor (åtminstone rent etymologiskt). ”

    Med könslighet menar jag precis allt som har med kön att göra, sätt att vara kön, sätt att tala om kön osv. Könslighet, har ingen essens (dålig formulering av mig). Man kan vara, förklara och beskriva könslighet från olika perspektiv men inga av dessa perspektiv är essentiella eller tvingande, inte ens det biologiska. Det biologiska förutsätter också val för att bli till handling och dess val är inte biologiskt bestämda. Det könsliga har ingen essens för att vara männsika har ingen essens, att vara människa är i grunden öppet (Heidegger hade mycket bra att säga om det här). Människan inte bara gör som hon är utan också ÄR DET HON GÖR. Vi är väljande varelser, det är precis lika essentiellt för oss som vår biologi, eller rättare det är vår biologi. Könslighet måste också förklaras/beskrivas i vilje termer, inte bra utifrån ett essentialiserande biologistiskt perspektiv. Ett biologistiskt-essentiellt perpektiv är ansvarsflykt både från individens och kollektivets sida. En förträngd orsak varför vi väljet att (bort)förklara så mycket av våra handlingar från detta perpektiv är just för att det möjliggör ansvarsflykten, vi behöver inte stå till svars för våra val och handlingar. Genom att inte ifrågasätta andras handlingar undviker vi att vår egna handlingar granskas och slipper stå till svars för dom.

    Vår livsforms kvinnlighet och manlighet är patriarkala. Man kan inte i vår livsform vara opatriarkalt kvinnlig. Om man är opatriarkal som kvinna är man okvinnlig, men man är ändå forfarande kvinna dvs könslig. Men för klarhetens skull tycker jag att vi borde reservera begreppet kvinnlig för det patriarkala. Från kvinnlighet kan inte matriarkat bli till för att det är inte vad kvinnlighet villa ha. Matrairkat skulle vara ett patriarkat där den kvinnliga makten är maximerad men kvinnlighet skulle fortfarande vra underordnat manligheten pga. sin hypergama relation.

    Kvinnlighet är hypergami mao. patriarkalitet. Hypergamin har en funktion för kvinnan i sin kvinnlighet och den funktionen är försorjning. Kvinnan blir försörjd i sin kvinnlighet. Hypergamin/patriarkala relationen till mannen är inte ett självändamål för kvinnan utan ett medel. Hon får mervärde genom den här hypergamt-patriarkala relationen som hon inte skulle få från ett jämställt förhållande eller oberoende. För att den här relationen blir till måste hon gå prostitutionellt tillväga. Det här menar jag med kvinnlighetens prostitutionalitet. Men för att den här relationen kan bli till måste mannen gå med på detta förhållande, alltså är den ömsesidig, därför skulle ja beskriva det som ett prostitutionellt-symbiotiskt förhållande.

    Jag anser alltså inte att kvinnans och mannens relation i sina olika sorters könsligheter essentiellt är patriarkalt, det behöver det inte vara. Och jag anser inte att denna relation måste se ut på ett visst sätt tex att båda könen måste vara könsligt lika för att vara könen skulle vara jämställdä. Jämställdhet förutsätter inte likhet. Jag skulle endast vilja reserva patriarkats begreppet för att användas som ett begrepp när det könsliga är problematiskt och problematiseras, Feminismen har kidnappat detta begrepp och med makt krävt ensamraätt för sitt missbruk av begreppet i form av att patriarkatet skulle essentiellt vara kvinnoförtryck, vilket är ohållbart då man granskar könslighet. Feminsimen har alltså essentialiserat patriarkatet och kvinnlighet att handla om könslig orättvisa mot kvinnor. Jag försöker inte essentialisera könslighet och kön endst ge en korrekt beskrivning av den patriarkala könsligheten och på vilket sätt jag tycker att den kan meningsfullt problematiseras.

    Som jag skrev på ett annat ställe, det finns inget ”manssamhälle” eller patriarkat som är oberoende av kvinnor och kvinnlighet, det existerar endast en värld som utgörs och formas av både kvinnor och män, kvinnlighet och manlighet och där kvinnor är sin kvinnlighet precis lika ansvariga som män i sin manlighet. Kvinnlighet konstituerar patriarkatet och kvinnan, i sin kvinnlighet förutsätter (läs kräver) en patriarkal relation till mannen.

    Du har på ett sätt rätt att i din fråga: ”Om inte “patriarkat” är “manssamhälle” (eller snarare “mansvälde”), borde vi då inte kalla det för något helt annat,” för själva begreppet leder oss att tro att patriarkatet är manligt och det är just denna felaktiga och missvisande tanke som jag protesterar mot. Men ja tycker att begreppet patriarkat gör rättvisa för kvinnlighetens och manlighetens relation till varandra, som sagt alltså när den är problematisk och jag försöker inte säga att manlighetens och kvinnlighetens relation essentiellt är problematisk. Därför ska vi inte avskaffa patriarkats begreppet, endast omdefiniera den.

    För klarhetens skull, jag försökte inte essentialisera kön eller könslighet endast öppna ett perspektiv varifrån man kan klargöra könslighet mera och meningsfullare, alltså inte försöka ersätta någon annan försåelse, förutom femisnismens korkade, endast uttöka möjligheterna att korrekt förstå what it is all about.

    Sorry om jag fördunklade mera än jag klargjorde och sorry för min motstridiga begreppsanvändning men det är just av den orsaken som ja tycker att dessa begrepp måste granskas och omdefinieras så att de kan återinsättas i könslighetsdiskursen (jämställdhets begreppet borde avskaffas för den är totalt missvisande) i en korrekt och meningsfull form.

    Dessa tankar är inte färdiga utan halfärdiga och på många sätt ofärdiga men hoppas någon kan bidra med klargöranden till en uttökad förståelse.

  59. Jonte skriver:

    ”Fast för att fler kvinnor ska kunna ges chansen att få en man som uppfyller deras hypergama instinkter är det enda receptet att a) generellt höja mäns status och generellt sänka kvinnors status.

    Ett ytterligare alternativ är förstås att b) flera kvinnor delar på samma man, samtidigt eller efter varandra för en kortare tid.

    Det sista alternativet är slutligen att c) kvinnor förändrar sina preferenser och attraheras av män som de tidigare skulle ha ratat.”

    Det stämmer nog :) Det är därför det är därför mönstret av kvinnlig hypergami är ett så känsligt tema. Så länge kvinnor som grupp tenderar att vara hypergama så kommer män som grupp att vara långt mer statuskåta än kvinnor och vara mer karriärsdrivna. Vi har mer att vinna på det helt enkelt. Det är så självklart. Och om män har mer driv i karriären så kommer män som grupp nå högre i karriären också. För att då uppnå utopin om 50/50 överallt så måste man kvotera och ha speciella kvinnosatsningar och lyfta fram kvinnor som sker idag. Men det är ett ämne som är extremt känsligt för många feminister. För vad du gör när du nämner det mönstret är att du indirekt lägger skulden för den skeva fördelningen i högstatusjobb och på toppositioner på kvinnorna själva. Många feminister hatar därför när man överhuvudtaget nämner det här. Men så länge ett kön är mer hypergamt än det andra så kommer vi aldrig att uppnå utopin om 50/50 utan kvotering.

    Vad gäller dina alternativ så verkar alt b vara det som varit dominerande under historien. Har ingen källa just nu men jag vet med mig att jag läst att bara 40% av alla män i historien har fått avkomma som överlevt i jämförelse med 80% av alla kvinnor. Dvs det har i princip varit så att av våra förfäder så har 1 man i snitt aft 2 kvinnor.

  60. Jonte skriver:

    ”Mäns preferenser anses i dagens jämställdhetsdiskurs förtrycka kvinnor till en skev kvinnlighet, samtidigt som även kvinnor har sina manliga preferenser, men dessa preferenser verkar inte ha någon relation till manligheten i den etablerade jämställdhetsdiskursen. Här existerar inget ansvarsförhållande kvinna->man. ”

    Självfallet så styrs heterosexuella kvinnor av heterosexuella mäns preferenser precis som tvärtom. Att det här är så känsligt beror ju på att kvinnors preferenser är det som ligger till grund att män är mer karriärsdrivna och når högre positioner i samhället. Feminister som drömmer om 50/50 överallt vet ju innerst inne att eftersom män som grupp lägger större vikt vid utseende än vid social status så blir kvinnor mer utseendefixerade och mindre karriärsdrivna än män som grupp. Så att bryta det här mönstret är helt nödvändigt för att vi ska få en kvantitativ 50/50 jämställdhet. Och eftersom feminister ogärna lägger skulden på kvinnors val så lägger dom skulden på oss män istället. ;) Men det skulle aldrig funka om båda könen bara strävade efter att gifta upp sig, det är ju i princip omöjligt eftersom endera partnern kommer att ha högre status än den andra. Så alternativen är ju egentligen att kvinnor blir mer som män i sina partnerval och eller att vi möts nånstans på mitten. Men du kan inte bestämma vad någon annan ska attraheras av, i ett fritt samhälle får var och en välja partner själv. Men ska vi ha kvantitativ jämställdhet i det här landet så måste det här mönstret försvinna, frågan är hur djupt det här mönstret sitter? Hur stor del är biologisk och hur stor del beror på uppfostran och normer? Har biologin någon roll i det här så förblir 50/50 en omöjlig utopi utan kvoteringar och speciella kvinnosatsningar.

  61. leifer skriver:

    Lavazza och Jonte,

    Intressant det där som jag tycker sätt fingret på ett centralt problem. Jag har dock föreslagit och propagerar för ett ytterligare alternativ.

    Alternativ d) då kanske

    Ge män mer makt inom reproduktionen, dvs lika som kvinnor! Det förändrar även detta med attraktion och makt är ju sexigt dessutom. Idag kommer män till korta och är rätt maktlösa inom reproduktionen. Män kompenserar då t.ex. genom att bli rika/kända (kvinnor köar ju t.ex. för framgångsrika musiker), men även genom sånt som importfru.

    Sen påverkar förstås även skattesystemet. Minska bidrag och skattetryck, så blir kvinnor blir mer beroende av män och därmed ökar behovet och intresset från kvinnor att leva med män. Fast då fastnar ju män i den traditionella könsrollen förstås.

  62. John Nilsson skriver:

    Matias, 16:39:
    Tack för svar, men som du själv verkar vara medveten om så framstår inte ditt resonemang som helt glasklart, i alla fall inte för mig. Jag tror dock att du är inne på något som kan vara värt att gå vidare med. Det känns som det i ditt resonemang ligger en strävan efter att skala bort så mycket av den ”kulturella könsligheten” som möjligt, för att så ”naket” som möjligt resonera om det finns någon form av ”könslighet” i fysiken, biologin etc, som inte låter sig reduceras bort. Jag tror att Erich Fromm försökt sig på det i sim essä ”Sex and Character” (publicerad i essäsamlingen ”The Dogma of Christ”), där han tar sin utgångspunkt i själva sexualakten för sitt resonemang. Också Björn Boström kommer i närheten av dessa tankegångar, tycker jag, när han går grundligt till väga och ifrågasätter själva begreppet ”jämställdhet”, och vilket värde det egentligen har:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/24/j-mst-lldhet-ett-konstruerat-begrepp-som-leder-till-ofrihet

    Går det att alls att uppnå ”jämställdhet” mellan varelser som inte är lika varandra, i synnerhet när det kommer till olika aspekter av reproduktionen? Är det ett meningsfullt begrepp? Som närmevärde, visst. Som politiskt verktyg, kanske. Men är jämställdhet verkligen det yttersta goda, eller kan vi tala på ett annat sätt om mänskliga relationer, som säger mer om kvaliteten på relationerna? En relation kan ju kanske vara ”jämställd” i så motto, att båda parterna är lika elaka mot varandra, eller slår varandra lika hårt – men använt på det sättet, blir ju begreppet ”jämställdhet” inte så meningsfullt.

    Mina tankegångar är heller inte ”färdiga”, så detta är lite ”på prov” det med.

  63. Lavazza skriver:

    Jonte: Ja, det kanske är urtillståndet, så att säga. Patriarkatet AKA civilisationen (med jungrubrudar och monogami) var en genial social uppfinning för att dra nytta av betamäns outnyttjade resurser genom att garantera dem samma möjligheter att föröka sig som alfamännen. Övriga vinnare vara alfakvinnorna (de mest attraktiva tio procenten eller något sådant) som inte behövde dela med sig av alfamännen till betakvinnorna.

    Det som jag tror pajade detta framgångsrecept var upptäckten av fossila bränslen och den effektiva extraktionen av desamma. Detta skapade en så hög grad av välstånd (och fred) att det inte längre kändes nödvändigt att ordna samhällena på det mest resurseffektiva sättet (vad gäller mänskliga resurser).

  64. Pelle Billing skriver:

    Jonte,

    ”Har ingen källa just nu men jag vet med mig att jag läst att bara 40% av alla män i historien har fått avkomma som överlevt i jämförelse med 80% av alla kvinnor. Dvs det har i princip varit så att av våra förfäder så har 1 man i snitt aft 2 kvinnor.”

    Finns lite olika bud om det. Här är den undersökning du talar om: http://mbe.oxfordjournals.org/content/21/11/2047.full.pdf+html

    Här är en annan: http://www.cell.com/AJHG/abstract/S0002-9297(10)00033-9

    Dock visar alla undersökningar att fler kvinnor fått avkomma, såvitt jag vet.

  65. Jonte skriver:

    Tack Pelle!

    Lavazza, skulle inte kalla det systemet för ett framgångsrecept eftersom det innebar tvång och brist på fria val. Människans rätt att fritt välja partner och hur hon vill leva sitt liv är centralt för mig. Däremot så kommer speciella kvinnosatsningar och kvoteringar för att få fler kvinnor på toppositioner att förstöra för männen eftersom vi är mer beroende av att nå hög social status precis som kvinnor är mer beroende av sitt utseende. Arbetslösa män och män i lågstatusjobb har det betydligt svårare att hitta en partner än kvinnor i samma position. Å andra sidan så har fula män det lättare än fula kvinnor eftersom en ful man kan kompensera dom bristerna med att vara framgångsrik och nå hög social status. Så det är orättvist för båda könen kan man säga.

    Hela grejen med PUA är ju att signalera hög social status till kvinnor. Inte att se ut som en fotomodell. Och det fungerar. Sen jag började satsa på karriären är det betydligt fler kvinnor som dras till mig än när jag var arbetslös eller jobbade på lager. Då var det nästan kört, trots att jag var snyggare då eftersom jag inte börjat tappa hår än :p

    Tänk er själva en kvinna med ett lågstatusjobb som vårdare, som sen gör karriär men går upp i vikt och blir fulare. Är det nån som tror att hon då kommer få fler män efter sig?

    Fula men karriärsdrivna och smarta kvinnor och snygga men arbetslösa män är förlorarna i det här systemet. Hade dom bytt kön hade dom definitivt fått ligga mer.

Lämna en kommentar

Google