Bra av Kjöller igen, denna gång om bistånd

19 februari 2012, av Pelle Billing

Innan idag skrev jag om Hanne Kjöllers insats för pappafrågorna. Nu har hon skrivit om bistånd, och även det på ett förtjänstfullt sätt:

När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och ”prat, prat, prat”. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början.

Hon klargjorde hur Sveriges ensidiga fokus har varit vad vi betalar in (läs: enprocentsmålet). Och hur frågan vad vi får ut av pengarna har lämnats därhän. Därför har de svenska biståndsaktörerna kunnat fortsätta att bygga nätverk, arrangera ännu ett par seminarier eller prata genus med afrikanska machomilitärer. Så länge vi inte ens bryr oss om att försöka mäta resultatet är det bara att prata vidare.

Skandal, är det minsta man kan säga. Men tyvärr förvånar det mig inte.

Biståndsområdet florerar med sanningar som inte sällan visar sig vara myter. Till exempel att det skulle löna sig extra mycket att satsa på flickor.

Vi vet sedan tidigare att det var en tveksam logik som låg bakom Musikhjälpens val att endast satsa på flickors skolgång. Alltså är jag av förståeliga skäl skeptisk till branschen.

Vem ska du då stödja med ditt bistånd? Kjöller har ett bra förslag:

Generalsekreteraren för Läkare utan gränser tjänar 46.135 kronor. Dess ordförande får 21.200 kronor. Och medarbetarna ute i fält dryga 10.000 kronor. Det lär varken räcka till shoppingresor, Dallaspartyn eller hushållerskor.

Det är inte Johan af Donners bedrägerier som får mig att välja insamlingsbössan från Läkare utan gränser framför den från Röda korset.

Tipstack: Går till Erik!

Läs även: Svenska barnläkarföreningen vill avskaffa rituell omskärelse av pojkar. Fint att barnläkarna står upp för pojkars rätt till sin egen kropp.

Etiketter:  

16 kommentarer på “Bra av Kjöller igen, denna gång om bistånd”

  1. PabloHoney_4 skriver:

    Jag skänker årligen 1000 kr till Läkare utan gränser av samma skäl som Kjöller anger i Ledaren. Dvs. minst lekstuga för pengarna.

    Detta påminner mig om att sätta in en slant för 2012. Jag uppmuntar andra på att göra detsamma vid löning. 100 kr kan göra mycket nytta.

  2. Mama Africa skriver:

    Det går modeflugor i bistånd. Alla söker efter metoden som skall förändra världen och lösa fattigdomen. På 70-talet skulle man ge bistånd till företag och de rika. Detta skulle sedan ”sippra ner” till de fattiga genom jobbtillfällen etc. Det gjorde det aldrig. Sedan skulle man satsa på uppbyggnad av stater och förvaltning samt på regeringsprojekt. Det funkade inte heller. Så kom man på att det är kvinnorna som bygger upp landet medan männen sitter under en palm på torget och dricker öl. Detta kommer och går, myten om den ordentliga kvinnan och den värdelöse mannen florerar ännu. Sedan skulle man på NGO:s, det vill säga oberoende organisationer. Det funkade ibland men förmodligen för det mesta inte. Nu har det varit demokratiprojekt som det satsats på ett tag. (Och kvinnoprojekt) Försök du att utvärdera ett demokratiprojekt. Och hela tiden har pengarna tenderat att hamna hos de rika och korruptionen har frodats.

    Nej, det som fungerat är katastrofstöd där man kunnat ge människor åtminstone mat, vatten och läkarvård vid katastrofer.

  3. Pether skriver:

    Japp.
    Läkare utan gränser är den enda organisation som jag känner till som förtjänar en peng. Alla andra har ‘genusperspektiv’ som det så fint heter.

  4. Lavazza skriver:

    Det är svåra frågor det där. Att något är tydligt och konkret behöver inte betyda att det är det smartaste och mest effektiva. Hur hjälper man u-länder att bygga upp den egna förmågan att förebygga katastrofer och att hantera katastrofer utan hjälp utifrån? Att försöka och misslyckas är känsligt. Bättre att låta u-länderna fortsätta att vara handikappade och sedan kunna komma med kavalleriet till katastroferna.

  5. Per skriver:

    Rädda Barnen struntar i att pojkar könsstympas så till dem ska man inte heller skänka några pengar.

  6. Patrik B skriver:

    Mycket intressant länk om kvinnobiståndet Pelle. Jag tror inte heller på myten att afrikanska män sitter och dricker vin under palmerna medan deras kvinnor sliter och släpar. Jag har varit tillräckligt många gånger i Afrika för att se att både män och kvinnor jobbar på trots dåliga löner och tuffa omständigheter.

  7. Jack skriver:

    De bekanta och vänner jag har från fattigare länder har en generellt negativ attityd till så kallade hjälporganisationer och menar att de mest åker runt i dyra bilar, pratar och avlönar sig själva.

    Apropå dålig logik. Såg en vetenskapsdokumentär om graviditet igår. Där sade narratorn Courtney Cox att processen som avgjorde om det blev en flicka eller pojke var helt dominerad av män. Varför i helskotta var det ett perspektiv som drogs fram kan man undra.

    Och hur i allsindar, när hon väl börjat med perspektivet, kom hon fram till att män dominerade totalt i avgörande av barnets kön? Män i vita rockar som genmanipulerar genom våld och dominans eller hur då?

    Hon fortsatta berätta att det var eftersom varje enskild sädescell redan hade könet bestämt till flicka eller pojke när den lämnade mannen.

    Det var alltså redan avgjort vilket kön som skulle bli för en viss cell. Det skulle kunna stämma att män dominerade totalt, om det vore så att mannen producerade 1 spermie (och kanske det också krävs ett medvetet val, beroende på hur man ser det). I verkligheten vilket dock aldrig kopplades ihop med vad som sades i vetenskapsdokumentären så är det inte 1 utan ungefär 250 000 000 celler av olika kön som kvinnan sedan selekterar bland, där 1 släpps fram. Det är alltså om någon kvinnan som avgör och totalt dominerar vilket kön som blir på barnet. Kan vara bra att veta att det är hennes skuld ifall man är missnöjd.

    Kanske någon börjar höra hur absurt hela perspektivet är, vilka som totalt dominerar i detta. Intessant att det inte ansågs så när ”slutsatsen”/utgångspunkten var att det var män.

    I samma dokumentär visades en könsbestämning genom ultraljud av ett foster och mannen (pappan?) och modern hördes hurra med glädje. Tur att det inte blev en pojke var värderingen som förmedlades.

  8. Relevant! skriver:

    ”….nej…äsch, gå och titta på hur Katja och ’Elin har
    gjort….” Reflektioner av mötet med skolans (genus)
    värld
    När vi hade våra barn på förskola kände vi att det fanns en
    insikt, och en vilja från personal och ledning att se vikten av att
    genusrelaterade frågor hörde till vardagen. Själva implementeringen
    var svårare; en stor diskrepans rådde ofta mellan personalens
    åsikter, och ofta också mellan personal och föräldrar.
    Vi bor i en av Stockholms invandrartäta miljonprojektsförorter.
    Inom en radie av två km finns barn som å ena sidan växer
    upp i ett extremt överflöd och å andra sidan i ren fattigdom. Det
    är en mycket dålig integration som råder, och skolvärlden är den
    enda
    Genusfrågor är bara en av många stora – och svåra – frågeställningar.
    Ofta kunde vi känna att genusfrågor ansågs vara ”lyxproblem”:
    ”Det finns väl viktigare saker att prata om än om man
    kallar dockvrån för dockvrån…herregud, det är väl viktigare att
    de inte slåss och bits!” kunde det låta. Insikten fanns, som sagt,
    personalen gick på kurser och föräldrar påtalade att det faktiskt är
    okej för lille Pelle att ärva storasysters rosa overall. Om man
    däremot ifrågasatte hur genus fördes in i ett värdegrundsarbete,
    om man ifrågasatte hur pojkar och flickor värderades utifrån
    hur de såg ut, hade på sig, eller vad de gjorde eller sa – då kändes
    det som att man var lite tramsig.
    Vår smala lycka var att förskolan var liten och barngrupperna
    så små att det inte gick att dela upp utifrån kön. Alla lekte med alla, för det fanns vare sig ett behov eller ett utrymme för könsuppdelade
    lekar och aktiviteter.
    Så började vår dotter i förskoleklass. Efter två veckor kom
    första chocken. Dottern och några andra flickor klagade på en
    lek, som gick ut på att killarna skulle jaga tjejerna och smiska
    dem i rumpan. Vi pratar genast med personalen och får som svar
    att det är viktigt att sexåringar får leva ut sin första känsla av
    sexualitet. Vi frågar då om det per automatik då är killarnas
    sexualitet som ska levas ut, och då eventuellt på bekostnad av tjejernas
    självkänsla….och får svaret: ”Ja men, det vet du ju hur killar
    är…hi hi hi…killar är killar! hi hi hi”.
    I läxläseboken läste dottern (som vid tillfället hade svårt med
    maten och var smal som en sticka) om en flicka som är ”mager
    och ful” och med kommentaren utifrån killen i berättelsen (som
    såklart är protagonist); ”Kan man vara kär i någon som är mager
    och ful?”
    Vid upprepade tillfällen fick vi ta tag i incidenter som att killarna
    ( i årskurs 1) krävde tungkyssar av flickorna, eller att de skulle
    visa brösten, för att få vara med i en lek, få tillgång till gungan,
    få ha ett lekredskap. Händelser som personalen tog tag i, när vi
    påtalade och agerade, men vad hände de gånger vi inte påtalade?
    Vad hände de gånger flickor inte gick hem och berättade? Vi såg
    också utflykter, kaféer, luciakvällar, sånguppvisningar, terminsavslutningar
    – som kantades av duktiga, välartade flickor och busiga,
    roliga pojkar. Till slut bytte vi skola. Här möts vi av en helt
    annan inställning och man arbetar uttalat utifrån ett genustänkande.
    Detta känns och märks. Det finns naturligtvis ”tjejiga” och
    ”killiga” attityder i klassen, men det finns inte i klassrummet,
    inte inom den pedagogiska verksamheten.
    Nu ska även lillebror börja skolan. Lillebrors bästis börjar också
    i samma klass, och redan vid ”lilla skoldagen” före sommarlovet,
    anar vi ugglor i mossen. Ett gäng leker i ett rum där det
    finns klossar, en tågbana och en riddarborg. ”Okej, visst är det här
    ett killrum, visst får inga tjejer vara här inne” säger en liten lintott
    och blänger på vår sons bästis. Sonen tar sin kompis i handen
    och går till ett annat rum. Efteråt är de båda upprörda.
    Vi är oroade och arga för att vi var de enda som hörde och såg.
    Igen.
    Verksamheten är bra på det stora hela, men det smyger sig in
    en förvrängd bild av verkligheten då och då, som ger olustkänsla.
    ”Nej, inte så. Du ska ju måla innanför kanterna….nej…äsch, gå och
    titta på hur Katja och Elin har gjort. Och så gör du likadant.”
    Kommentaren får mig att baxna, och jag hör den inte en eller
    två gånger en dag när jag är och hälsar på – snarare så många
    gånger att jag förstår att det blir svårt för mig att påtala detta.
    Efter ett par veckor kommer en av fritidsledarna och ser bekymrad
    ut. Spelar vår son verkligen inte fotboll? Neej….han
    gillar annat…som att gräva, experimentera, leka…..han gillar att smyga och vara detektiv. ”Men….de flesta killarna i den här klassen
    spelar ju fotboll…det vore kanske bra om han började med
    det. Det är ju bra för gruppen…?!!” Men snälla, rara….vår son
    tycker inte om att spela fotboll! Men han har väldigt roligt därborta,
    ser du – med Kajsa och Smilla ..och där är ju Elsa också…
    jaha. Det var tjejerna han lekte med. Mmm. Då blev det lite
    knepigare att förstå vad han är för sorts kille, eller hur?
    Det kommer nya, entusiastiska lärare till skolan, och vi ser
    fram emot att de ska ta över. Vi ser att de besitter en vetskap
    och en vilja att arbeta utifrån en medvetenhet när det gäller
    genus och konstruktion av kön.
    När det kommer an på TJEJER och killar så är dessa grupper
    så otroligt lätta att skapa, och så otroligt lätta att särskilja. Och
    för varje gång en lärare säger till sina sexåringar att ”Jaha, då ska
    vi plocka ihop nu …..flickorna kan börja med att lägga tillbaka
    sina saxar, och sen pojkarna..” eller ”Nu är det dags att gå till
    gympan! Nu får vi se vem som är snabbast att hämta gympakläderna
    – killarna kan börja; spring i väg!” så etsas denna särskiljning
    in i dessa små kroppar och hjärnor. Och det är inte de
    som kan säga stopp.

  9. Jonte skriver:

    Med tanke på att afrikanska länder söder om Sahara har rekordtillväxt tack vare utökad handel med länder som Kina och Brasilien så undrar man ju om inte mer handel är effektivare än bistånd?

    Afrika söder om Sahara är den region i världen med snabbast ekonomisk tillväxt. Visserligen från en låg nivå men denna tillväxt beror inte på bistånd utan på utökad internationell handel. Medelklassen i afrikanska huvudstäder växer stadigt och därmed också efterfrågan på produkter som mobiltelefoner, laptops mm, det är en väldigt spännande marknad och nu äntligen börjar svenska företag vakna. Har själv varit i Ghanas huvudstad Accra 2 gånger, första gågnen för att hälsa på mitt exs släktingar för drygt 10 år sen (hennes pappa var från Ghana) och nu senast i affärssyfte och utvecklingen är enorm. Medelklassen har växt oerhört och så även efterfrågan på smartphones, laptops och annat.

    Men tillväxten beror inte på bistånd utan på att dom afrikanska ledarna öppnat upp för handel med omvärlden.

    Två artiklar om tillväxten i Afrika

    http://www.e24.se/makro/varlden/afrikas-ekonomi-reser-sig_2157117.e24
    http://blogg.ud.se/utvecklingspolitik/2011/01/17/afrika-leder-varldens-tillvaxt/

  10. Men@Work skriver:

    Biståndsverksamheten föder en del av vad migrationsforskaren och sexarbetaraktivisten Laura Agustin kallar ”räddningsindustrin”. Med hjälp av falsifierad forskning och uppblåsta siffror värnar man till folks och beslutsfattares känslor för att kunna sko sig på statliga medel och av naiva människor skänkta pengar. De man vill ”hjälpa” bryr man sig inte om. Det är att sprida sin egen ideologi och att berika sig själva som de är ute efter.

    Nästa gång ni hör ord som ”trafficking”, ”utsatta flickor och barn” och liknande, så vässa er analytiska förmåga och granska påståendena kritiskt. Vissa NGO:s kallade exempelvis all gränsöverskridande sexhandel för trafficking.

    Det är dags att dessa ”do-gooders” hamnar under vår granskande lupp…

  11. Jonte skriver:

    Med risk för att låta som en vänsterflummare måste jag också påstå att en gammal kolonialistisk och rasistisk syn på Afrika fortfarande präglar europeiska länder. I Europa är synen att afrikanska länder behöver hjälp och inte klarar sig på egen hand, förvånansvärt är den här synen utbredd bland vänsteranhängare som ju ofta ser sig själva som antirasismens fanbärare.

    Länder som Kina och Brasilien däremot har helt enkelt gått in för att behandla afrikanska länder som likvärdiga handelspartners och effekten blir enormt vinstgivande för bägge parter. Dom länderna hymlar inte med att dom investerar i Afrika inte av välgörenhetsskäl utan i eget vinstintresse. Något som varit tusen gånger mer lönsamt för afrikanerna än allt bistånd från Europa. Skepsisen mot europeiska länder som handelspartners är förståeligt nog fortfarande stor i Afrika pga den paternalistiska synen vi har på den kontinenten. Kina, Brasilien och Indien har upptäckt en växande marknad som vi i Europa håller på att gå miste om.

  12. NinniTokan skriver:

    OT:
    Denna tyckte jag va talande för hur jag ser på ”kön och makt” i vår kultur. Det här stämmer med min bild av samhället, där kvinnor absolut inte är underställda män.
    Kolla texten under bild för bild. ”Om inte ‘drömprinsen’ är perfekt, gör om honom.”

    http://livsstil.se.msn.com/mode/sex-och-relationer/photopage.aspx?cp-documentid=160566006#image=1

  13. Daniel skriver:

    @Jonte
    Jag håller med, det finns väldigt många som har en paternalistisk syn på Afrika och människorna som lever där.
    Om detta beror på att någon form av kolonialism som lever kvar vet jag inte, men du är absolut någon på spåren och jag har stört mig på exakt samma sak som dig.

    Nu spånar jag bara, men kan det inte vara så att många är så övertygade vilka ”goda människor” de är och har ett stort behov av att visa detta.
    Kan det då vara så att denna kolonialkista/paternalistiska syn är en bieffekt av detta?

    Att detta skulle ske mer bland folk ute på vänsterkanten förvånar mig inte ett dugg, man har ju sett detta flertalet gånger i jämställdhets debatter.
    Hur de utmålar sig själva som goda och upplysta/utbildade, samt de som inte delar deras syn är obildade eller rent av onda.

    Detta verkar ju nästan vara kutym bland vänsteranhängare, särskilt bland den rika privilegierad eliten.
    Som försöker kompensera så att de nästan spricker över det faktum att de inte är fattiga proletärer.

  14. Jonte skriver:

    @Daniel

    Jepp, håller med dig, det handlar om ett dåligt samvete som ofta slår fel. Viljan är god men resultatet blir inte alltid det.

    Här är två intressanta reportage om den växande medelklassen i Zambia och Kenya. Då ska man komma ihåg att länder som Botswhana, Tanzania och Ghana har haft ännu mer växande ekonomier.

    http://www.youtube.com/watch?v=HyNztfyen7Q
    http://www.youtube.com/watch?v=zPMRUaXtqM8

    Det här är inte effekten av bistånd utan av handel.

  15. [...] som är aktuellt och värt att analysera från ett jämställdhetsperspektiv. Ibland kan det vara övervägande rapportering, som inte kräver någon speciell analys. Andra gånger är en koncis analys viktig för att det [...]

Google