Medborgarförslag ska beslutas i Malmö

29 februari 2012, av Pelle Billing

image

Snart dags för mig.

Uppdatering: Har nu framfört förslaget. Gick bra. Togs emot väl av ordförande för stadsdelsfullmäktige. Sågs som en självklarhet. Skickas vidare till sociala resursnämnden, så gäller att hålla koll på vad de faktiskt ändrar.

Uppdatering 2: Nu vid vanligt tangentbord igen istället för mobilbloggande. Här är en länk till kallelsen. Fick för övrigt en intresserad och bra fråga från vad jag tror var en kvinnlig folkpartist (”hur kan vi få männen att söka?”), och en lätt indignerad kommentar från en kvinnlig Vänsterpartist som såg världen genom en könsmaktslins.

Etiketter:  

Kvinnofrågor slagträ i den politiska debatten

29 februari 2012, av Pelle Billing

Jämställdhet är sedan länge ett prioriterat område i svensk politik. I praktiken innebär det att kvinnofrågor står högt på agendan och anses viktiga.

Det faktum att bara kvinnofrågorna betonas är det som lett till en ny jämställdhetsrörelse, där kravet är att båda könens frågor ska inkluderas. Den här bloggen är en del av den rörelsen.

Samtidigt är det inte bara av godo för kvinnofrågorna att de fått en så gudalik status i det politiska samtalet. Smarta politiker har insett att de kan använda kvinnofrågorna till att motivera sin egen politik. Steg ett blir då att identifiera vad som ska drivas igenom, och steg två att sätta ihop en retorik om hur detta kan gynna kvinnor.

Ett bra exempel på detta fenomen är ett nyligt replikskifte på SvD Brännpunkt. Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare, hävdar att jobbskatteavdraget har gynnat kvinnor mest:

Enligt Riksdagens utredningstjänst har utvecklingen av den genomsnittliga arbetsinkomsten för både män och kvinnor under perioden 2006–2010 varit mycket positiv, allra mest för kvinnor. Mellan åren 2000 och 2005 låg andelen av kvinnors inkomst som kommer från arbete i princip stilla kring 72,5 procent. År 2010 hade andelen stigit till 77,3 procent, det vill säga en ökning på 4,8 procentenheter sedan 2005. Motsvarande ökning för männen är 1,9 procentenheter.

Kvinnor har gynnats mest, alltså är Moderaternas politik av godo! Andra partier, som kanske inte vill ha ett jobbskatteavdrag, måste nu förklara varför de är kvinnofientliga och inte vill att kvinnor ska få större ekonomisk frihet.

Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor, tar sig an utmaningen. I sitt svar hävdar hon att Moderaternas jobbskatteavdrag egentligen är mer positivt för män, och därmed förkastligt:

Vad är då effekterna av den borgerliga regeringens politik? En granskning av de data som Arkelsten hänvisar till visar att mäns bruttoinkomst ökade i snitt dubbelt så mycket som kvinnors under borgerlighetens första mandatperiod. Kvinnors inkomster ökade 8 000 kronor om året mot mäns 16 000 kronor.

Vem som har rätt kan vi lämna därhän. Det är måhända en intressant diskussion men inte relevant för detta resonemang.

Poängen är att istället för att prata om hur förslagen påverkar alla människor, selekteras kvinnorna ut. För om politiken kan framställas som kvinnovänlig anses den vara moraliskt högtstående. Indirekt är det enligt samma tankegång bra om män missgynnas av ett förslag, åtminstone i relativa termer i förhållande till kvinnor.

Vad är då problemet med detta? Två uppenbara problem finnes:

  1. Kvinnofrågorna missbrukas i den politiska diskursen. Man ropar varg om och om igen, för att få igenom förslag vars egentliga upprinnelse inte handlar om gruppen kvinnor. Risken är att ingen lyssnar till slut, när det faktiskt är en viktig kvinnofråga som behöver belysas.
  2. Mäns situation belyses inte som en viktig politiskt fråga. Hur gruppen män påverkas av ett förslag nämns bara om de blir mindre gynnade än kvinnor, och då anses förslaget bra. Att indirekt ge män en känga är alltså något att vara stolt över utåt. Hur förvridet är det, vid närmare eftertanke?

Kvinnofrågorna som slagträ i politiken är ett otyg, och det är en fråga som såväl kvinnor som män kan göra gemensam sak i att avvisa.

Etiketter:  

Hanna Hellquist, som inte sällan uttalar sig om jämställdhet och feminism, har i ett blogginlägg kommenterat hur det går till på en tjejmiddag. Samtalsämnet kretsar tydligen kring kvinnornas män, inte kvinnorna själva:

De följande två timmarna avhandlades deras äkta manliga hälfter, hur de var, vad de gjorde på jobbet, vad de tjänade, hur duktiga de var på det ena och det andra och hur jobbiga de var också så klart, man måste få klaga lite, men framför allt så satt dessa kvinnor och boostade sina mäns egon i deras frånvaro. Trots att inga män var där så kunde inte kvinnorna låta bli att förhålla sig till dem. Männen var huvudpersonerna.

Kvinnorna pratar om relationer och eftersom de lever med män så kommer männen i centrum. Inget konstigt med detta.

De flesta känner nog igen sig i att kvinnor pratar en hel del om relationer. Om detta sedan beror på arv eller miljö är en annan femma, men fenomenet i sig är svårt att förneka.

Slutsatsen blir alltså att (straighta) kvinnor gillar att prata om män. Helt frivilligt och utan att några män är där och tvingar dem till det.

Varför tar jag upp detta? Jo, för i en artikel i Helsingborgs Dagblad kan man läsa om männens dominans av Oscargalan. Fler filmer tenderar att handla om mäns liv, inte kvinnors, och enligt Meryl Streep så vill män se sina egna liv skildras på film.

Och det kanske stämmer. Män kanske vill se sina egna liv skildras på film. Men om vi ska lita på Hanna Hellquist – känd feminist – så vill kvinnor det också! De sitter ju och pratar om sina egna män i timmar och rimligen kan de då tänka sig att även se filmer som handlar om män och mäns liv.

Inte undra på att det blir fler filmer om män, ifall både kvinnor och män är intresserade av detta. Frågan är bara varför detta automatiskt ska lastas på männen? Senast jag kollade hade båda könen både förmåga och möjlighet att påverka den värld vi lever i.

Tipstack: Går till Sara och Mattias!

 

Spermiedonationer ska alltid ske öppet

28 februari 2012, av Pelle Billing

På SvD Brännpunkt skriver Kenneth Johansson (C), Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (FP) att singelkvinnor ska ha rätt till insemination. För regeringen har frågan varit kontroversiell eftersom Kristdemokraterna motsätter sig en sådan lagändring.

Enligt SvD:s (helt ovetenskapliga) omröstning är frågan även kontroversiell ute i befolkningen:

Parlamentariskt sett torde det dock finnas en bred majoritet för lagändringen. Moderaterna, Folkpartiet och Centern kan räkna med gott stöd från de rödgröna partierna.

Mitt eget perspektiv på frågan är att det aldrig kan kompromissas vad gäller spermiedonationernas natur. De ska alltid vara öppna. Barnet har rätt till sitt ursprung och ska senast vid 18 års ålder få veta vem som är biologisk pappa.

I till exempel Danmark, dit en del svenskor åker för att bli inseminerade, är anonym donator vanligt. Tanken bakom detta är att det blir lättare att få män att ställa upp som donatorer om de sedan har ryggen fri.

Denna möjlighet som finns i Danmark framstår som obalanserad, om man funderar på vilka parter som påverkas av beslutet. Mannen som donerar och kvinnan som blir gravid är måhända nöjda, men att helt glömma bort hur barnet kommer att känna 10-15 år fram i tiden är olyckligt.

Om donationerna sker öppet bör insemination vara lagligt. Det är svårt – för att inte säga omöjligt – för staten att förbjuda frivilliga avtal mellan människor, och då är det bättre att reglera förfarandet än att förbjuda det. På precis samma vis bör surrogatmödraskap tillåtas, under förutsättning att äggdonatorn ej är anonym.

Enda brasklappen vad gäller ensamståendes insemination eller surrogatmödraskap är barnets något instabila situation. Risken att något ska hända en ensamstående förälder är rejält mycket större än att något ska hända två föräldrar. Igen, så tror jag inte lösningen är att komma med förbud, men kanske är det något som ska prövas av en myndighet – så det är fastställt att det finns ett gott skyddsnät runt barnet om den ensamma föräldern försvinner ut bilden.

Dessa frågor är känsliga, och åsikterna är många. Diskutera gärna nedan men tänk på att göra det med eftertanke och respekt!

Lästips: Om du missade Johan Fransons utmärkta krönika om tabun tidigare i dag, så läs den här.

Påminnelse: Pubträff i Stockholm på måndag!

28 februari 2012, av Pelle Billing

Om du missade förra blänkaren så kommer info här igen:

Dags att plocka upp kalendern och boka in en riktigt trevlig kväll. Måndagen den 5 mars är det pubträff i Stockholm, där jag och Pär Ström närvarar.

Kvällen är öppen för alla jämställdhetsintresserade, och temat för kvällen är enkelt. Vi sammanstrålar på en pub i centrala Stockholm och diskuterar framtidens jämställdhet med varandra. Du behöver inte bekänna dig till någon viss ideologi för att närvara, utan alla med öppet sinne är välkomna att delta!

Platsen blir puben/restaurangen Charles Dickens, som ligger på Folkungagatan 55. Vi börjar kl 18 och får se hur länge det pågår.

Jag ser fram emot att träffa en del bloggläsare för första gången, så se till att just du kan komma!

 

Hur man formar samhället runt tabun

28 februari 2012, av Johan Franson

(Krönika av Johan Franson.)

Jag åker tunnebana, det är ganska mycket folk, jag står upp bland folk jag inte känner, alla tittar ner i sina telefoner. Tunnelbanan bromsar in oväntat och jag tar ett steg framåt för att hålla balansen och råkar omfamna personen framför mig. Det är rejält pinsamt. För att visa att jag absolut inte gjorde det med avsikt så ber jag om ursäkt. Tydligt. Så att alla hör det när de tittar upp från sina telefoner. Jag markerar ytterligare genom att ställa mig längre från personen som råkade ut för min oönskade uppmärksamhet, jag sträcker på mig lite extra för att visa att jag är en socialt respektabel person. Jag har brytit ett socialt tabu, och detta var inget jag gjorde avsiktligt.

Vår tillvaro är fylld av tabun. De skiftar ganska mycket över tiden och i olika kulturer. Att inte tro på en Gud är ett exempel på något som nästan alltid varit ett mycket starkt tabu, men idag inte är det längre. Barnaga är exempel på ett starkt tabu idag, men något som inte alltid varit tabu. Under en stor del av vår historia har det ansetts som en nödvändig metod för att förbereda våra barn för en ganska hård och auktoritär verklighet. När jag skriver den senaste meningen känner jag instinktivt att jag måste markera att jag tar starkt avstånd från detta, så nu skriver jag det: barnaga är oacceptabelt, och måste stävjas på alla vis. Jag skriver det inte för att jag egentligen behöver, utan för att jag inte vill riskera att någon missuppfattar min ståndpunkt. Att komma nära ett starkt tabu genom att ens nämna det är socialt mycket riskfyllt. Nu skriver jag också en text alla kan läsa, så det är bäst jag är tydlig.

Det är så här vi fungerar, vi åker storslalom runt våra starka tabun. Vi tar ut ordenligt med avstånd. Ingenting får riskeras. Att åka runt så här är att vara politiskt korrekt. De flesta är det, vi reflekterar inte så mycket över det. Faktum är att tillvaron erbjuder betydligt mer frihet än dessa stora svängar ger, ändå så är det storslalom som gäller. I varje ögonblick påverkas vi av våra tabun, detta är helt centralt i våra liv.

En del tabun blir efter ett tag lagar, men inte alla. Lagar som inte bygger på sociala tabun kan vara svåra att få folk att efterleva, men det finns gott om sådana också. Politiker som vill skapa nya sociala normer med lagar – sådant kan vara rejält irriterande. Konstruerade tabun, som sedan följs upp av lagar är läskigt.

Tabun ändras alltså över tiden, och är inte av naturen givna. De är centrala för våra liv. Vissa tabun förtjänar sin grundmurade status (till exempel barnaga). Andra är mer diskutabla. Vem är det som egentligen skapar dessa? Och hur ser processen ut för att införliva nya tabun, eller utöka området (ännu större svängar tack!) runt befinliga tabun? Alltså, om man fattar det, då har man makt! Intressant! En makt som är starkare än lagstiftande makt. För människor som vill kontrollera andra människor är det här godis.

Att på något vis sympatisera med Breivik är starkt tabu. Det är viktigt att aldrig komma i ett sammanhang där det på något sätt kan uppfattas som att man sympatiserar med hans gärningar, vad han skrivit, eller någonting över huvud taget som har med honom att göra. Bäst att inte ens nämna hans namn. Vara tyst. Här är ett misstag inte lika enkelt åtgärdat som när jag tappade balansen i tunnelbanan. Misstag får inte ske. Ett sådant här starkt och helt oexploaterat tabu är jungfrulig mark för den som vill styra andra människors svängar genom livet. Maria Sveland ser tillfället och skriver en artikel på DN Kulturdebatt. Hon utnyttjar det faktum att Breivik var kritisk till feminismen i sitt manifest. Hon vill införliva kritik mot feminismen som en liten satellit som cirklar kring det massiva Breivik-tabut. Och eftersom vi är så benägna att ta ut svängarna så tänker hon att på detta vis kommer fler dra sig för att kritisera feminismen. Bättre att inte kritisera feminismen, än att riskera att smittas av Breivik-tabut är den undermedvetna tanken som ska sätta sig i folks huvuden. Men fungerar det? Ja, det gör det. Det inte bara fungerar, utan det fungerar alldeles utmärkt.

Så de som angrips i den artikeln är inte främst de som namnges utan det är Du. Det är Din rätt att få uttrycka dig och att ha alternativa åsikter som angrips. Maria Sveland vill inte att Du ska få tala och tycka fritt, eller i alla fall begränsa det inom vissa områden.

De reaktioner som sen kommer på artikeln, den kritik som följer, riskerar att bara befästa det utökade tabut. Detta eftersom man skriver i ett ”inte-format”. Man skriver att det inte alls är som Maria Sveland påstår. Det är inte alls så att kritik mot feminismen har något med Breivik att göra. Men det man åstadkommer är bara att stärka kopplingen genom upprepning. Och man låter Maria Sveland bestämma vilka begrepp som ska kopplas ihop. Det är kladdigt sådant här. Strikt logik gäller inte. Pragmatiska människor skyggar, och börjar ta ut svängen lite extra. Knepet har börjat att fungera.

Här tycker jag Pelle Billing i sitt svar gör helt rätt. Genom att helt enkelt tala om var han står någonstans. Flytta fokus från det kladdiga till det det som gäller. Tummen upp för det.

Jag tycker också det finns anledning till eftertanke för de som irriterar sig på vissa tabun, som de inte tycker borde finnas. Att man aggressivt reagerar, genom att prata i ”inte-format”. Man vill att det ”inte” ska ske. Istället för att konstruktivt beskriva den värld man vill leva i. Det senare kan man göra i ett helt annat mer angenämt tonläge, och den stora mängden pragmatiska människor tenderar att lyssna mer. Och i slutändan söker vi ju lösningar, och inte vad vi ”inte” ska göra.

Exemplets makt är stor så jag tar ett om kvotering. Det finns helt klart en stark trend i samhället till inofficiell kvotering. Det håller på att byggas upp ett tabu kring att inte ”lyfta fram kvinnor”, som det heter med den typen av retorik. Och många reagerar på detta, med all rätt, men sen kan man undra hur man ska reagera. Vi har alltså en situation där fler och fler först ser till kön och sedan till kompetens. Det låter ju inte så smart, men de gör det av fri vilja. Det finns inga lagar som tvingar dem. Jag i min roll som arbetsgivare ser inga problem i detta, jag ser i stället en möjlighet i att de som jag konkurrerar med om kvalificerade medarbetare helt plötsligt har blivit dummare. Tack säger jag, bara sådär, manna från himlen. Om någon annan väljer att anställa en mindre lämplig person, betyder det att den mera lämpliga personen kan anställas av mig istället. Duktiga personer är det mycket ont om, jag välkomnar alla som är kvalificerade, jag kan garantera är att jag inte kommer titta på kön, ras, etnicitet eller sexuell lägning. Varför skulle jag göra det, det är ju korkat. Så länge vi kan slippa lagar inom området, vilket vore synnerligen illa, så finns möjligheten till frihet, det är bara att ta den.

Det finns en hel del frihet, bara man inte ställer sig i kön för att åka storslalom nerför backen tillsammans med alla andra. Sociala tabun finns av en orsak, men vissa kan man faktisk bryta, och man kan också åka runt bland de som bör finnas på sätt som bryter det ”politiskt korrekta” mönstret. Moral och integritet är viktigt, och man bör tänka igenom vad man står för. Då blir det också enklare när man då och då går emot någon konvention av hur saker och ting nödvändigtvis ska vara.

Om du vill ha mera frihet, börja med dig själv. Stå för vem du är. Stå för vad du tycker. Visa respekt och lyssna och lär, på samma vis du önskar att andra lyssnar till dig. Det är ganska enkelt, men samtidigt otroligt svårt. Men det kan vara bra att komma tillbaka till efter de ständiga tillkortakommande och misslyckanden man är full av, eller i alla fall jag är full av.

Är du fortfarande med? Tack för att du läste denna text. Jag återkommer med mer senare om det finns intresse. En intressant diskussion skulle vara att höra vilka (sociala) tabun ni låter styra era liv av, och speciellt tabun som ni inte vill ha där, men som ni ändå låter er styras av. Där någonstans börjar den personliga friheten, och också yttrandefriheten. Skriv gärna kommentarer runt det nedan!

Etiketter:  

OK för kända män att vara sviniga?

27 februari 2012, av Pelle Billing

Hittar en krönika i Nyheter24 som fångar mitt öga. Det är journalisten Quetzala Blanco som skriver om kända mäns svinighet.

Jag bestämmer mig för att läsa hela texten. Vem lockas inte av en sådan snaskig rubrik?

Inledningen förvånar mig, minst sagt. Blanco återger vad en musiker sagt till henne under en intervju:

– Du har fantastiska bröst, ska vi knulla? Varför inte förena nytta med nöje, journalistslynor som du måste smörjas, sa en musiker jag intervjuade en gång. Jag skrattade bort det och några timmar och drinkar senare hade han fått rätt.

En möjlig reaktion skulle vara att klassa musikerns beteende som ett förminskande, en sexualisering och verbala sexuella trakasserier. Hon var ju där för att arbeta och då kanske man inte vill bli kallad journalistslyna och få ett erbjudande om sex.

Blanco tycker dock det är OK, och har även sex med mannen. Hennes ärlighet kring detta är befriande och jag har egentligen ingen kritik att rikta mot henne (de flesta skulle nog inte stått för det öppet, utan bara skrivit om situationen om de känt sig kränkta).

Samtidigt får mig händelsen att tänka på den klassiska sketchen från Saturday Night Live (kopian som finns på Youtube är spegelvänd):

Vilka variabler är det som styr vad som är sexuella trakasserier? Om vi jämför en känd, attraktiv man som gör ett visst närmande med en okänd, mindre attraktiv man som gör ett identiskt närmande – är då kriterierna identiska? Har båda samma chans att ”åka dit”?

Sista frågan är retoriskt ställd. Handlingsutrymmet är inte detsamma för olika män.

På ett sätt kan jag förstå detta. En viktig del av det romantiska/sexuella spelet mellan människor är att förstå vilket handlingsutrymme som finns i en viss situation. Särskilt för män (som oftast har rollen att driva situationen vidare) är detta viktig kunskap. Det kan dock upplevas som svårnavigerat territorium – som så många andra sociala situationer.

Osäkerhet kring det sociala samspelet är en sak. Speleglerna kring något som är ett socialt tabu (sexuella trakasserier) bör däremot vara rimligt tydliga. Lagligt sett finns väl en hygglig tydlighet men även kulturellt behövs det någon typ av enkla överenskommelser att förhålla sig.

Vad tycker du? Var går gränserna? När övergår flörtande och närmande i sexuella trakasserier? Kan man testa det mesta så länge man respekterar ett avvisande? Dela med dig av dina tankegångar nedan.

Etiketter:  

Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra?

27 februari 2012, av Pelle Billing

Tendensen är tydlig i vårt samhälle. Moderna män nöjer sig inte med att vara familjens plånbok, utan vill ha en nära och god relation med sina barn. Men vad krävs för att detta ska bli möjligt?

Mäns och kvinnors frigörelse går i vågor. Först var det kvinnorna som krävde lika rättigheter, tillträde till arbetsmarknaden och fri abort. Nu är det männens tur, och några viktiga teman är mäns hälsa (att vara mindre förbrukningsbar) samt föräldraskapet.

Vad gäller föräldraskapet finns det rent juridiskt åtgärder som krävs för att förbättra pappors status. Reformer som att ogifta män ska kunna få automatisk gemensam vårdnad om sitt eget barn – samt att presumtiva fädrar ska kunna be om faderskapstest – behöver implementeras i svensk lagstiftning.

Faderskapet är dock så oändligt mycket mer än juridiska frågor. Det handlar om det dagliga livet och att utveckla en god och nära kontakt med sitt barn. Nuvarande generation pappor värderar relationen till barnet högt.

Detta handlar inte om någon kamp med mamman om vem som står barnet närmast. Utan det handlar om att få en tillräckligt bra relation så att djupa band kan knytas. Inte heller handlar det om att föräldrarna i alla lägen måste ha exakt samma roll. Precis som att kvinnor och män i genomsnitt väljer olika typer av förvärvsarbeten kan det finnas genomsnittliga skillnader i hur man är förälder.

Om de grundläggande förutsättningarna för ett gott föräldraskap är tillfredsställda brukar pappor vara nöjda; det är åtminstone den input som jag fått i mitt kontaktnät. Frågan är då vad som kan bryta förutsättningarna att vara pappa (och nu pratar jag inte om vårdnadstvister och dylikt)?

Fråga Insidan i DN ger ett bra exempel. Så här skriver en pappa i sin fråga:

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Problemet är ganska uppenbart. Men behöver inte vara psykolog eller psykiater för att inse vad som pågår.

Mamman knyter barnet till sig på ett nära vis. För nära. Ett sådant monopoliserande av dottern förefaller vara mer för mammans egen skull än för barnet.

Att amma i 2,5 år är också ett observandum. De allra flesta ammar i 6-12 månader. Visst går det att amma längre men helhetsbilden här blir ändå besvärande.

Vad blir svaret från DN:s expert? Oerhört försiktigt. Om det finns kritik mot mamman är den väldigt inlindad.

Varför denna oförmåga att tala ur skägget? Därför att vi omedvetet tillskriver mamman tolkningsföreträde vad gäller barnen. Detta är hennes maktsfär.

Att DN:s expert är man gör inte det hela lättare. För honom att kritisera en kvinna i hennes mammaroll är kontroversiellt. Han har all anledning att vara försiktig i sitt svar.

Med detta inte sagt att svaret inte innehåller en del bra tips, som kan vara konstruktiva för pappan. Men expertutlåtandet visar lite var vi befinner oss i förhållande till pappafrågorna. Vi har en bit kvar att vandra, helt enkelt.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Y-kromosomen stabil i 25 miljoner år

26 februari 2012, av Pelle Billing

Goda nyheter för alla män:

Männen kan pusta ut. På 25 miljoner år har den manliga Y-kromosomen nämligen bara förlorat en enda gen, konstaterar en grupp amerikanska forskare i tidskriften Nature.
Detta, hoppas forskarna, ska sätta punkt för en diskussion om att den manliga Y-kromosomen är på väg att försvinna.

Uppenbarligen har y-kromosomen ett mycket stort överlevnadsvärde för mänskligheten om bara en enda gen tappats på 25 miljoner år.

Män är således behövda och har något unikt att bidra med. Vilket kan vara trevligt att höra som konstrast till teorierna om att nästan allt är en social konstruktion.

Ursprunglig källa: Nature.

Tipstack: Går till Ella!

Etiketter:  

Om rollerna var ombytta på ett uteställe

26 februari 2012, av Pelle Billing

Hur skulle det se ut om männen betedde sig som kvinnor och kvinnorna betedde sig som män på en bar? Här är svaret:

Intressant att notera är att:

  • En kvinna får sig en örfil för att hon tafsar.
  • En man är helt självcentrerad och talar om sitt ex när en kvinna vill prata med honom, men hon försöker ändå.
  • Kvinnorna bjuder på drinkar.
  • Kvinnorna blir nobbade av männen.

Ombytta roller, med andra ord.

Samtidigt får männen stå ut med oönskad uppmärksamhet och tafsande från kvinnornas håll – vilket framstår som påträngande och ständigt närvarande.

En illustrativ video som dessutom kan ge ett gott skratt. Eller vad tyckte du?

Google