Mansrollen är det som en majoritet av män gör

25 januari 2012, av Pelle Billing

Igår skrev jag följande serie betraktelser på Twitter. Det är något jag funderat på en längre tid, så jag vill dela med mig av dem även på bloggen.

Mitt resonemang är alltså att mansrollen finns, men att den bestäms av det som män faktiskt gör. En roll är något abstrakt, men inte något som har eget liv. Utan den bestäms av faktiska handlingar och faktiska beteenden från individuella människor (män, i det här fallet).

För att kontrollera om något är en del av mansrollen kan man helt enkelt fråga sig om en majoritet av män utövar beteendet:

  • Är våld mot kvinnor en del av mansrollen? Nej, för de flesta män slår inte kvinnor.
  • Är offentliga tårar en del av mansrollen? Nej, för de flesta män gråter inte offentligt.
  • Är kvinnohat en del av mansrollen? Nej, för de flesta män älskar kvinnor och vill leva med dem (även de flesta bögar älskar kvinnor, även om de inte vill leva med dem).
  • Är självuppoffring en del av mansrollen? Ja, för de flesta män gör uppoffringar för sin familj och sitt samhälle.

Vän av ordning kanske undrar om det sistnämnda bara är en del av mansrollen? Förvisso inte, kvinnor gör också uppoffringar för sin familj och sitt samhälle – även om det finns genomsnittliga skillnader i typen av uppoffring. Alla uppoffringar behövs dock och det är helt onödigt att ha någon typ av tävling här.

Den viktigaste poängen är att det inte går att gömma sig bakom diffusa påståenden om mansrollen eller patriarkatet. Förr må vi ha haft en samhällsordning där kvinnor begränsades av lagar och konventioner (ett de facto-patriarkat, utgående från staten). I dag finns det emellertid inga lagar kvar som diskriminerar kvinnor. Inte en enda. Så den som vill hävda kvinnoförtryck från ett patriarkat måste mena att individuella män – ja, till och med en majoritet av individuella män – förtrycker kvinnor. För om förtrycket inte utgår från en statsapparat så utgår det från männen själva.

Om man vill hävda att vi i dag har ett patriarkat som förtrycker kvinnor innebär det att man hävdar att en majoritet av män förtrycker kvinnor. Åsikten är legitim, och i ett fritt land har man all rätt att framföra den. Dock ska man då komma ihåg att åsikten innebär att man troligen har ett flertal män i sitt eget liv som aktivt förtrycker kvinnor. Kanske till och med män som står en nära.

Jag efterlyser alltså inte att människor ska ändra uppfattning (även om det vore trevligt i en del fall), utan bara att man ska ta konsekvenserna av det man säger. Följ resonemanget till sin slutpunkt och stå fullt ut för implikationerna. För då kan vi ha en ärlig debatt – och ett ärligt samtal – om hur vi ser på kön, könsroller och jämställdhet.

Inget av detta förhindrar nämligen en diskussion om vad som påverkar mansrollen, eller hur den skulle kunna utvecklas i framtiden. Som jag skrev i ett par uppföljnings-tweets:

Sammanfattningsvis är mitt budskap alltså:

  1. Ja, vi kan diskutera mansrollen. Men då måste rollen definieras utifrån de beteenden som en majoritet av män uppvisar.
  2. Ja, mansrollen påverkas av ”yttre” faktorer (till exempel av farliga arbetsuppgifter och förväntan att vara huvudförsörjare). Även detta kan vi diskutera, så länge vi inte tillskriver mansrollen egenskaper som de flesta män inte uppvisar.
Etiketter:  

I november förra året blossade det upp en debatt om SCUM-föreställningen på Turteatern. Upprördheten gällde inte att en liten teater satt upp en text från en kvinna med tveksam psykisk hälsa. Det konstnärliga skapande är som bekant fritt.

Nej, upprördheten gällde att de ville visa detta för gymnasieklasser.

SCUM-manifestet är en grov text som beskriver män som biologiska olyckor och föreskriver att hela manligheten ska utplånas. En utvidgad version av förintelsen, om du så vill. Vissa tolkar texten som satir, andra inte. Oberoende av avsikten är budskapet magstarkt även för en vuxen man.

Att killar som ännu inte fyllt arton skulle tvingas titta på en sådan föreställning, i ett samhällsklimat som redan skuld- och skambelägger män och manlighet, gjorde att många kände behovet att protestera.

Således organiserades ett Facebook-evenemang för att fredligt manifestera sitt missnöje. Idén att ordna ett evenemang kläcktes av en person i denna bloggs kommentarsfält, en annan person skapade evenemanget på Facebook och sedan spred det sig snabbt. Ett helt normalt förlopp utifrån dagens sociala medier, med andra ord. Själva manifestationen blev aldrig av – dels för att syftet att skapa debatt ansågs uppnått, dels för att den fredliga demonstrationen fick ett antal trovärdiga hot om våld.

Här kunde historien om SCUM-protesten slutat. Dock fanns det en fristående aktör som valde ett helt annat sätt att protestera. Den anonyme bloggaren Medborgare X skrev ett blogginlägg med titeln En mördad feminist är en bra feminist. Inlägget tolkades som satir av vissa, och som ett reellt mordhot av andra. I media beskrevs det som ett faktiskt mordhot, och polisanmälan gjordes.

För första gången ger nu Medborgare X en intervju där han berättar om varför han skrev inlägget, och om avsikten var satir eller inte. Intervjun har gjorts via mejlkorrespondens, och citaten är Medborgare X egna ord – inte någon journalistisk tolkning. Mina tankar och kommentarer kommer efteråt.

Varför debatterar du jämställdhet på nätet?

Jämställdhet är inte det enda jag diskuterar på nätet. Jag har ett generellt intresse av politiska frågor och speciellt då sådant som rör samhällselitens, i min mening, allt för stora intresse och inflytande över vanligt folks vardag. I och med radikalfeminismen intågande så har även jämställheten blivit ett område där en liten samhällselit anser sig ha rätt att detaljstyra vanligt folks vardag.

Varför är du anonym?

På grund av tidigare erfarenheter av att blogga under eget namn.

Hur länge har du bloggat?

Jag startade min första blogg 2004 eller 2005, då under eget namn. Även där diskuterade jag aktuella samhällsfrågor, inklusive jämställdhet. Jag upptäckte ganska snart att just jämställdhetsfrågorna var något som väckte väldigt ont blod bland många som kallade sig feminister. Det fanns en kodex som absolut inte fick ifrågasättas. De gånger jag bröt mot kodexen så drabbades jag också av massiva attacker. Till slut blev det så omfattande att jag kände mig tvungen att stänga ner bloggen och dra mig tillbaka.

I samband med Gömda-skandalen upplevde jag att medias nedtystande av avslöjandet och ensidiga försvar av Liza Marklund var så ohederligt att jag inte längre kunde sitta tyst. Då valde jag att återigen starta en blogg, men nu under en pseudonym.

Vem är du utanför nätdebatten?

Jag är en helt vanlig vit medelålders man, med jobb och familj, men som också har ett stort intresse för hur samhället utvecklar sig. Tyvärr finns det mycket att önska på den punkten med allt mer övervakning, moralism, detaljstyrning och en samhällselit som står allt längre från vanligt folk.

Varför gav du dig in i debatten om SCUM-föreställningen?

Därför att SCUM-manifestet inte är ett konstverk som alla andra. Det är ett också verk som hyllas av en politisk ideologi, feminismen, och av mängder av representanter för denna politiska ideologi. Därmed är det också ett politiskt verk. Dessutom sattes verket upp på en teater som har ett uttalat politiskt syfte. Det gör att det som uttrycks på scenen inte enbart är ett konstnärligt budskap, utan också ett politiskt budskap. Ett feministiskt budskap!

Vad var ditt syfte med inlägget som av SCUM-produktionen och polisen tolkades som mordhot?

Syftet var att skapa en spegelbild av det budskap som Turteatern och alla de kulturjournalister som hyllar SCUM-manifestet förmedlar. Detta för att dels försöka uppmärksamma hur vidrigt budskapet är för mottagarna, men även för att visa vilken dubbelmoral som råder i samhället när den typen av uttalanden riktas mot män och icke-feminister jämfört med kvinnor och feminister.

Du hävdar alltså att det inte var menat som ett faktiskt mordhot?

Att det var satir och spegling framgick tydligt i inlägget:

“Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?”

Kort sagt skulle man kunna säga att mitt inlägg om SCUM-föreställningen var ett lackmustest. Om SCUM-manifestet klassas som satir av feminister och kulturjournalister, så måste naturligtvis även min text göra det.

Var går gränsen för satir? Har du inte passerat den gränsen när individuella personer och deras adresser skrivs ut i ett inlägg om mord?

Det är en bra fråga. Med tanke på de hot som tidigare har riktats mot Pär Ström och Per Gudmundson i satirens namn så går det tydligen alldeles utmärkt att rikta den typen av uttalanden mot namngivna personer i etablerade media. Om det är rätt eller fel är inte min sak att avgöra. Det avgör makteliten och de tycker uppenbarligen att det är OK. Om journalister, politiker och kulturpersoner ägnar sig åt detta så måste ju i rimlighetens namn även vanligt folk få göra samma sak. I varje fall i en demokrati…

Några utskrivna adresser har aldrig funnit i inlägget på Medborgarperspektiv. Det enda som fanns var länkar till offentliga uppgifter som vem som helst snabbt kan hitta på websidor som Eniro, Hitta eller Ratsit.

Kan du trots allt förstå att länkade adresser i en text om mordhot kan uppfattas som obehagligt av de utpekade?

Även jag står namngiven i telefonkatalogen och är därmed en av alla de män som vet att jag omfattas av de massmord som SCUM-manifestet propagerar för. Jag vet hur obehagligt det är. Varför skulle de som förespråkar och hyllar denna typ av massmord på män behandlas på ett annorlunda sätt?

Andrea Edwards har sagt att hon blev väldigt påverkad av det hon uppfattade som ett mordhot. Vad tänker du kring att ditt inlägg påverkat människors vardag på det viset?

Det låter väldigt bra att hon blev påverkad. Då kanske hon och de andra som hyllar SCUM-manifestet börjar inser hur jag och andra män känner det när de propagerar för en politiskt ideologi som förespråkar massmord på män. Tyvärr verkar hon inte ha blivit speciellt påverkad i realiteten, då hon bara någon vecka senare i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november 2011 uttrycker att 16-åriga gymnasiepojkar är mansgrisar. Det verifierar istället att den misandri hon uttrycker på Turteaterns scen står hon också för som privatperson.

Så här i efterhand, skulle du vilja ändra på något i din text om SCUM-teatern, utifrån den feedback du fått från omvärlden?

Nej, inte så länge som journalister, politiker och kulturpersoner dagligen sprider misandri i media, själva ägnar sig åt så kallade satiriska hot mot namngivna politiska motståndare eller startar mediadrev mot enskilda namngivna personer på grund av privata moralfrågor. Det är dessa journalister, politiker och kulturpersoner som tillhör de privilegierade i samhället och det är de som representanter samhällseliten med all dess makt. Då ska de också föregå med gott exempel i samhället och leva som de lär. Annars har de ingen som helst trovärdighet.

Det brukar sägas att det är OK att sparka uppåt. Då borde dessa privilegierade personer tåla småsparkar från en liten enskild medborgare som bara får sin röst hörd via en blogg.

Hur vill du bli uppfattad som bloggare och debattör framöver?

Som den arga, besvikna och missnöjda samhällsmedborgare jag är.

Jag har ingen anledning att böja rygg och tyst underordna mig maktelitens vilja att styra mitt och andra vanliga människors liv. Allra minst feministiska representanter för makteliten som öppet hyllar massmord på män.

Mina egna tankar om intervjun är att jag bedömer Medborgare X som trovärdig i att texten var menad som satir, och inte något faktiskt mordhot. Det finns ingenting som tyder på att något reellt hot förelåg. Samma bedömning gör till exempel den feministiska bloggaren Johanna Sjödin.

Med detta sagt är jag väldigt kritisk till hans text. Att göra en satir över ett samtida, kontroversiellt fenomen är ett fullt tillåtet grepp i min värld. Men att länka till namngivna personers adresser är ett steg för långt. Gör man det får man nästan räkna med att satiren kan missförstås som – eller åtminstone misstänkas vara – ett reellt hot.

Jag tycker också det är synd att så mycket fokus hamnade på Medborgare X text, istället för de fredliga protester som vill ha en debatt om var gränsen går för angrepp på pojkar och män. Som bekant är män den sista grupp i samhället som man relativt fritt kan attackera i media, utan att det anses problematiskt.

Vems fel var det att fokuset på den viktiga diskussionen försvann? Som jag ser det får både Medborgare X och media ta på sig en del var av ansvaret. Den förra för att han drev satiren för långt, och media för att den behandlar en satir mot en ”gullegris” på ett helt annat sätt än en satir som riktar sig mot ett ”hatobjekt” (Per Gudmundson, Pär Ström, osv).

När rökridåerna lagt sig efter den upptrissade mediarapporteringen kring SCUM-debaklet, så kvarstår emellertid en viktig fråga. När ska vi slippa uttryck som gubbvälde, gubbslem och gubbig i media? När ska killar inte behöva riskera att de slussas till en föreställning med ytterst radikal politisk ideologi?

Sverige är ett ovanligt land med sin negativa syn på män och manlighet, och den diskussionen pockar fortfarande på vår uppmärksamhet.

Etiketter:  

Detta är vår tids kvinnoförakt

24 januari 2012, av Pelle Billing

I spekulationerna kring vem som ska bli Socialdemokraternas nästa partiledare har Aftonbladet publicerat en översikt av möjliga namn. Själva idén är god och jag gillar hur de verkligen anpassar sin layout till den elektroniska världen.

Ett par av texterna förbluffar däremot. Nämligen de om Veronica Palm och Carin Jämtin.

En av Veronica Palms och Carin Jämtins främsta meriter är alltså att de är kvinnor. Inte att de har en viss egenskap eller att de uträttat något av vikt. Finns det något mer förolämpande sätt att beskriva en toppolitiker?

Avsikten är med alla sannolikhet att det ska ses som något positivt att vara kvinna. För då är man inte gubbig, tillhör inte patriarkatet och är definitivt inte en vit medelålders man (möjligen en vit medelålders kvinna).

Problemet är att den kvinnovänliga avsikten i slutändan blir misogyn. Kvinnan beskrivs inte i termer av sin kompetens, lämplighet eller sina förmågor. Utan en viktig sådan egenskap som kunde ha listats trängs ut av ”meriten” kvinna.

Samma princip kommer att leda till att en eventuell ny kvinnlig ledare för Socialdemokraterna inte kommer att få en ordentlig chans som ledare. Utan hon kommer att kvävas av alla frågor om hur det känns att vara kvinna i den positionen och alla glada tillrop om att det verkligen var dags för en kvinna till på den positionen. Allt detta kommer att minska fokus på hennes politik, ledarskap och vision för framtiden.

Death by feminist love bombing – kanske ett uttryck att anamma för kvinnor som råkar ut för detta?

Etiketter:  

Den kan bli ”den” som vinner över ”hen”

23 januari 2012, av Pelle Billing

På sina håll pågår det en kampanj om att få ordet ”hen” att bli en naturlig del av svenska språket. Jag kommenterade det hela i går.

Mer och mer lutar jag dock mot att det kommer att bli ”den” som vinner kampen om det könsneutrala personliga pronomenet. Ordet finns nämligen redan i språket, och allt som behövs är en glidning mot att pronomenet ska kunnas användas även för människor.

Den glidningen har redan börjat, vilket syns i ett uttalande i dagens Aftonbladet. Anders Johansson, kommunalråd i Sigtuna säger:

– Vårt parti behöver snabbt få en ny ledare med brett stöd i hela partiet. Partistyrelsen måste välja en kandidat som kan sitta fram till kongressen nästa år och förhoppningsvis ännu längre så att den blir statsminister, säger han. [min markering]

Rimligtvis talar han om en person och inte ett objekt när han syftar på Socialdemokraternas kommande partiledare. Och grejen är att jag skulle inte ens tänkt på språkbruket om inte diskussionen nyligen varit uppe på bloggen.

I ett språk vinner de ord som människor spontant anammar, använder och vidareutvecklar. Att medvetet transplantera in ord utifrån lyckas sällan. Ett väldigt demokratiskt system, med andra ord.

Kanske kan denna princip bli en lärdom för de som på andra områden vill tvinga människor att leva på ett visst vis – i jämställdhetens namn. Överdriven social ingenjörskonst fungerar inte, vare sig vi talar om kvoterad föräldraförsäkring eller ambitionen om att få 50/50-fördelning inom alla yrken.

Kvinnor och män envisas med att bestämma över sina egna liv, och tur är väl det.

 

Mitt medborgarförslag ska nu behandlas

23 januari 2012, av Pelle Billing

Det damp ner ett brev i brevlådan:

Hej

Södra Innerstadens stadsdelsfullmäktiges presidium har den 16 januari 2012 tagit del av ditt medborgarförslag om jämställd verksamhet mot våld i nära relationer. Ditt förslag kommer att behandlas av stadsdelsfullmäktige vid sammanträde den 29 februari 2012. Sammanträdet äger rum på Barnens scen i Folkets park och inleds kl 17.00. Du har möjlighet att framföra ditt förslag muntligt och ombeds meddela förvaltningen i förväg om du önska detta.

med vänlig hälsning

Anders Malmquist
stadsdelschef

Gissa tre gånger om jag kommer att delta. Jag kommer inte bara att delta utan även förbereda ett litet anförande.

För de av er som inte känner till bakgrunden till detta går det bra att läsa in sig här och här. Kortfattat handlar det om att Jan Angner skickade in ett medborgarförslag i Norrköping, om jämställd verksamhet mot våld i nära relationer. Förslaget ledde omedelbart till förändrad information på hemsidan, och denna framgång inspirerade till ett bloggupprop om att göra samma sak över hela landet.

Här är den senaste tabellen över städer som involverats så här långt.

Städer där ett medborgarförslag har skickats:

  • Norrköping (Jan Angner)
  • Stockholm – samtliga stadsdelsnämnder (Nobbe)
  • Malmö (Pelle)
  • Gävle (Maukonen)
  • Uppsala (Paul Berglund)
  • Örnsköldsvik (Marcus)
  • Göteborg (Magnus Karlsson)
  • Halmstad (Utanför)
  • Varberg (Erik)
  • Hägersten-Liljeholmens Stadsdelsförvaltning i Stockholm (Omar Damouk)
  • Järfälla (Jens)

Kommuner som kontrollerats och funnits ha (hyggligt) inbjudande sidor för båda könen (således behövs inget förslag):

En kommun undersökes för närvarande närmare:

  • Luleå (Jo)

Här är en kommun som tydligen inte tar emot medborgarförslag:

  • Ludvika (Markus)

All cred till er som deltagit så här långt! Ni förändrar på riktigt. Någon som liksom mig fått ett brev ännu?

Till er som ännu inte deltagit är det fritt fram att kolla upp hur det ser ut på ens kommuns hemsida och sedan rapportera i kommentarsfältet!

Etiketter:  

Kan Nyamko Sabuni kallas för maktlös?

23 januari 2012, av Pelle Billing

Frågan måste tyvärr ställas, då Aftonbladet listat henne på sjunde plats över Sveriges 100 mest maktlösa personer:

7 Nyamko Sabuni
Den 1 januari 2011 blev minister Sabuni av med sitt departement . Dessutom erkänner hon inte strukturellt förtryck av kön och kallar sig inte feminist. Men skam den jämställdhetsminister som ger sig.

En minister i Sveriges regering anses alltså vara maktlös, bara för att hon inte bedriver en viss politik. Möjligen är detta lite svårt att förstå för dem av oss som ser ministerposter som ett betydande maktinnehav.

Aftonbladets bedömning måste dock förstås som en konsekvens av tidningens värderingar. En kvinna som inte anser sig vara strukturellt förtryckt är mer förtryckt i deras värld – eftersom hon inte uppmärksammat de osynliga krafter som motarbetar henne.

Märk väl att strukturellt förtryck i radikalfeminismens och Aftonbladets värld inte betyder att båda könen haft roller som påverkat och begränsat dem på olika sätt (vilket otvetydigt är sant). Utan det betyder att kvinnor alltid anses ha ett generellt underläge mot män, utan att vidare analys krävs.

Sedan är frågan om Sabuni egentligen står så långt ifrån Aftonbladet som de tror? Min bedömning är att den största skillnaden är orden som används. Sabuni fokuserar stenhårt på mäns våld mot kvinnor, vilket är radikalfeminismens paradfråga, och grunden för att hävda könsmaktsordningen. Så egentligen har hon samma grundsyn som Aftonbladet, även om språket är ett annat.

Paradoxen är alltså att Sabuni varken är maktlös enligt vanliga demokratiska värderingar, eller enligt radikalfeministiska värderingar.

Tipstack: Går till Johan!

Etiketter:  

I en nylig debattartikel i SvD argumenterar Karin Milles (docent i svenska), Karin Salmson (Olika förlag) och Marie Tomicic (Olika förlag) att ordet ”hen” behövs i svenskan.

Anledningarna som ges är att vi kan slippa en del av könsrollerna samt få bort den manliga normen, om ett könsneutralt pronomen blir vanligare.

Utan att ens ta ställning till dessa argument har jag svårt att förstå varför ordet ”hen” är det som lanseras. ”Hen” får mig att tänka på henne – alltså en kvinna. Inte särskilt könsneutralt.

Varför inte lansera ordet ”hin” istället? Det får åtminstone inte mig att tänka på något speciellt kön.

Vad gäller ett nytt ords eventuella användningsområden blir det gissningsvis svårt, för att inte säga omöjligt, att få människor att sluta använda han och hon. Könet på en person är viktigt för människor i många sammanhang, så den informationen vill man inte tappa.

Kan du tänka dig ett kompisgäng i dejtingsvängen (oberoende av kön och sexualitet), som använder ”hen” eller ”hin” när de pratar om människor? Knappast. Kön spelar roll på alla möjliga nivåer i vardagen, och det sitter betydligt djupare i oss än nya ord som transplanteras in i språket.

Med detta inte sagt att ett könsneutralt pronomen inte kan ha sina användningsområden. När man inte vet könet på ett person, eller när man inte vill specificera, så är ett nytt pronomen utmärkt. Även när en person tillhör ”det tredje könet” eller inte vill identifiera sig med ett visst kön, är ett nytt pronomen användbart.

Ett nytt ord skulle således komplettera han och hon i vissa situationer, men inte ersätta det rådande.

Avslutningsvis måste jag även kommentera den till synes förskräckliga människosyn som debattörerna ger uttryck för. Här är ett citat från artikeln:

Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut. Exakt vilka skillnader är viktiga att behålla? Löneskillnader, användande av våld, omsorgsgivande eller empatiska förmågor?

Att de inte känner till de fakta som visar att vi inte längre har någon direkt strukturell lönediskriminering i Sverige må vara hänt. Många svenskar tror ju fortfarande att kvinnor har lägre lön för samma jobb, även om så inte är fallet.

Men att de vill koppla användande av våld till den manliga könsrollen, är förskräckligt. Den manliga könsrollen fördömer våld i allmänhet, och våld mot kvinnor och barn i synnerhet. De män som utövar våld gör det inte på grund av sin könsroll, utan trots sin könsroll.

Män som utövar våld mot kvinnor eller barn har lägst status av alla i fängelser, och de har knappast högre status i samhällets finrum. Således ligger bevisbördan hos den som säger att mansrollen uppmuntrar våld.

Även kopplandet av empatiska förmågor till kön är obehagligt. Underförstått är att det är kvinnor och den kvinnliga könsrollen som har den förmågan, men inte män och den manliga könsrollen. Vilka belägg de har för detta är oklart. Jag säger inte att det inte kan finnas genomsnittliga skillnader i empati mellan könen, men svepande antydningar om att egenskapen är kopplad till en viss könsroll (och därmed ett visst kön) är stötande.

Sammanfattningsvis finns tre punkter att beakta angående förslaget om nytt pronomen:

  • ”Hen” är inte könsneutralt.
  • Ett nytt pronomen kan komplettera vårt rådande språkbruk, men inte ersätta han och hon.
  • Debattörerna ger uttryck för en människosyn som är oroande. De bör snarast klargöra vad de menar, för att undvika att bli stämplade som människofientliga.

Tipstack: Går till Sven!

 

Finansmannen Christer Gardell intervjuas på E24:

Till något helt annat. Du är med i rekryteringsbolaget Women Executive Search, som inriktar sig på rekrytering av kvinnor till chefsnivå och styrelser. Hur kommer det sig att du är engagerad i det?

–Jag fick en fråga och jag tyckte att det var ett piggt initiativ. Jag tror att det är bra att ha den typ av firma som går utanför de traditionella rekryteringsfirmorna som är väldigt fokuserade på medelålders vita män. Jag tycker att det är viktigt att få fler kvinnor i ledande befattningar.

I ditt eget bolag är fem av fem styrelseledamöter män. Samtliga av bolagets sex partner är också män. Vore det inte bra att börja på hemmaplan?

– Jo, vi söker kvinnor, och har gett en del kvinnor erbjudanden. Men vi har några stycken och skulle gärna ha fler.

I styrelsen?

–Nej, i företaget.

Gardells företag heter Cevian Capital, och en snabb kontroll visare att intervjuaren har rätt. Det är bara män som är styrelseledamöter och partners.

Personligen respekterar jag Gardells och Cevian Capitals rätt att själva anställa den kompetens de vill ha och tycker sig behöva. De känner sin verksamhet bättre än någon annan, och kan utifrån detta bedöma vem som är lämplig.

Tydligen är inte Gardell lika säker på att andra firmor klarar av att anställa den bäst lämpade personen. Utan de kan nog behöva sig en spark i ändan av Women Executive Search. Som så ofta i jämställdhetsfrågan anses andra behöva styras utifrån, medan man själv har koll på sitt liv och sin verksamhet.

Jag funderar också på hur kvinnor upplever det att bli värvade av Women Executive Search. Är det lite grann som att bli uppringd av Arbetsförmedlingen och bli erbjuden en datakurs?

Skämt åsido så önskar jag Christer Gardell all lycka till i sitt arbete, och jag hoppas att han kan ställa sig bakom att den bästa lämpade alltid ska få jobbet – oberoende av kön, sexualitet, etnicitet – och utan någon kvotering.

Etiketter:  

Gästblogg: Fredrik Sandberg

20 januari 2012, av Gästblogg

Dagens gästbloggare är Fredrik Sandberg, eminent skribent hos Mansnätverket. Så här presenterar han sig på den sajten:

Ordmärkande musiknörd och engagerad pappa, som önskar att hans söner får växa upp i en värld där religiöst förtryck och diskriminering på grund av kön eller sexualitet inte längre existerar.

Fredriks gästinlägg är ett svar på den nyliga artikel i Feministiskt Perspektiv som tog upp Mansnätverket.

Feministiskt Perspektiv har missförstått Mansnätverkets syfte och arbetsmetoder

Jag heter Fredrik Sandberg, och är en av skribenterna på Mansnätverket.org.

Med risk för att låta som en dålig tandkrämsreklam är jag även pappa, och utan att göra anspråk på att vara en perfekt människa försöker jag göra mitt bästa för att vara en god familjefar. Jag har med mina två söner tagit ut klart mer pappaledighet än genomsnittet, sammanlagt cirka 11 månader, och  har gått ner i arbetstid på mitt yrke så jag kan tillbringa mer tid med familjen. Visst trillar även jag ibland dit på de traditionella könsrollerna, och jag skulle ljuga om jag sade annat är att det är min fru som är familjens projektledare. På det hela taget ser jag dock ingen anledning att skämmas över den mansroll jag representerar.

Likaså försöker jag hålla humanistiska värderingar högt, så som kritiskt tänkande, vetenskaplighet och lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett etnicitet eller kön. I de olika omgångar jag bloggat på nätet har jag därför återkommande behandlat ämnen som den skadliga inverkan av religiös fundamentalism (framför allt på kvinnors rättigheter) och vikten av tolerans mot människor av annan sexuell läggning eller etnicitet.

Så har vi ju det här med att jag även är kritisk mot radikalfeminismen.

Även om jag alltid kommer att uppmuntra klassisk, liberal feminism och dess strävan efter lika rättigheter oavsett kön, kan jag inte annat än se den radikalfeministiska teorin som både vetenskapligt ogrundad och i förekommande fall rent misandrisk. Jag har läst stora mängder facklitteratur och vetenskapliga rapporter inom de områden som berörs, och ingenstans hittar jag hållbara bevis för att ett ”patriarkalt förtryckarsamhälle” skulle existera här i Norden. Ändå ser jag nästan dagligen medieinslag med huvudtema att något är de eländiga männens fel.

Som pappa till två pojkar, vill jag inte att de skall behöva växa upp förbisedda (eller, i värsta fall, utpekade som förtryckare) i olika typer av rättighets- eller jämlikhetsdiskussioner. Därför har jag av två anledningar valt att engagera mig i den framväxande mansrörelsen:

1. Att lyfta fram de många viktiga mansfrågor som idag ges liten uppmärksamhet, så som pappors rättigheter, pojkars svårigheter i skolan, social utslagning och arbetsplatssäkerhet. Jag vill inte att mina pojkar skall växa upp som ”förbrukningsbara”.

2. Att kasta ljus över det orättvisa i att kollektivt skuldbelägga män, och utpeka oss som förtryckare alldeles oavsett våra individuella livssituationer och –val.

Detta borde knappast ses som vare sig särskilt upprörande eller kvinnofientligt. Därför blir jag otroligt besviken när jag läser vad Feministiskt Perspektiv (FP) skriver i sin kartläggning av vad de definierar som mansrörelsen, en grupp de verkar uppfatta som sina fiender. [Originalartikeln kan bara läsas av betalande prenumeranter på FP, men en återgivelse av innehållet hittar du HÄR]

Jag kan naturligtvis inte svara för varenda manlig röst i genusdebatten, men som skribent för Mansnätverket anser jag mig i alla fall kunna svara för oss. För det första har FP helt fel uppfattning om vad vi har för syfte. Ja, vår site är avsedd att vara en samlingsportal för information och länkar som rör mansfrågor, men nej, den är inte avsedd att kanalisera någon fientlighet gentemot feminister. Mansnätverket har konstruktiva mål, inte destruktiva.

Vidare kallar FP oss som engagerar oss i mansfrågor för ”antifeminister”, en term som ingen av Mansnätverkets skribenter nyttjar om sig själv. Enligt vissa definitioner skulle jag förmodligen till och med kunna räknas som feminist, även om jag nog själv skulle kalla mig ”humanist”. Oavsett vilket är det lika okonstruktivt att kalla Mansnätverkets skribenter för antifeminister som det är att kalla alla feminister för ”manshatare” – det stämmer helt enkelt inte. Att sedan som FP börja slänga sig med fraser som ”antifeministisk ideologi” är närmast absurt. Är en sådan fras verkligen att likställa med att jag som engagerad pappa vill säkerställa goda livsvillkor för mina söner …?

Jag säger inte att det inte finns en och annan tvivelaktig figur i mansrörelsens bakvatten. Extremister finns det i alla åsiktsläger, så säkert även i detta. Visst kan jag hålla med om att vissa kommentatorer i bloggosfären har en allt annat än trevlig ton, och självklart fördömer jag utan förbehåll den individ som hotade Turteaterns medlemmar på grund av deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest (oavsett hur obehagligt sagda manifest än må te sig för mina manliga ögon).

Dock verkar det minst sagt en smula okonstruktivt att döma oss andra utifrån en liten klick missanpassade individer. En av anledningarna till att jag valde att skriva för Mansnätverket är just de vibbar av framåtanda, fredlighet och konstruktivitet jag fick av de involverade personerna. Flertalet av oss lever lyckligt med våra familjer, och är inte alls de bittra vårdnadstvist-förlorare som FP målar upp oss som (vilket för övrigt verkar lite respektlöst gentemot känslorna hos de som faktiskt har förlorat en vårdnadstvist). Dessutom är antydningarna om obskyra högerkopplingar fullständigt grundlösa.

Vad är egentligen anledningen till all denna fientlighet mot mig och mina medskribenter? Varför verkar FP tro att vi vill kvinnor illa?

Jag har ärligt talat inget bra svar. Allt jag vet är att mina och Mansnätverkets mål är konstruktiva; vi vill nå framsteg genom en jämlikhetsdebatt där båda könens perspektiv tillmäts lika stor vikt. Tydligen är detta tillräckligt för att FP förutom dunkla antydningar även skall hänfalla åt något som närmast liknar åsiktsregistrering. Det är sorgligt, upprörande – och i ärlighetens namn även en smula skrämmande… Jag är fullt medveten om hur lätt det är att smutskasta någon i den digitala ålder vi lever i, och har ingen lust att utsätta min familj för obehag bara för att andra inte delar mina åsikter.

Därför hoppas jag att Sveriges alla feminister snart en gång för alla inser att mansrörelsen (åtminstone den jag och Mansnätverket företräder) inte vill vara deras fiender; vi börjar bara bli ganska många som är trötta på att utmålas som det. Visst kommer vi säkert att även framledes ha olika åsikter i en del frågor, men det är skillnad på att ha olika utgångspunkter och på öppen konflikt.

Det är bara tillsammans som vi verkligen kan åstadkomma ett jämlikt samhälle. Den gemensamma grund vi kan bygga detta samhälle på kommer aldrig att kunna läggas förrän vi slutar indela könen i förövare och offer, och istället ser varandra som de individer vi är. Oavsett om du kallar dig mansaktivist eller feminist är det alltså dags att ta ställning: är det verkligen könskrig du vill ha, eller är du beredd att söka fred?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/feministiskt-perspektiv/news/view/liten-krets-koordinerade-scum-drev-34513

Etiketter:  

I en fyra år gammal artikel som just nu cirkulerar i sociala medier, intervjuas professor Annica Dahlström. Hon är en av få tunga akademiker i Sverige som vågar tala om medfödda könsskillnader och den kunskap som nu formligen exploderar från år till år.

Ni som följt genomgången av norska serien Hjernevask, vet att det mesta i dag talar för att de könsskillnader vi ser mellan könen är en blandning mellan arv och miljö. Vilken proportion det är mellan medfött och förvärvat kan variera beroende på vad som studeras, men att bortse från antingen arv eller miljö är en grov förenkling.

Således stödjer jag Dahlström i hennes gärning när hon vill ha en dialog om den biologiska komponenten. Många upplever det som befriande när de får bekräftat att det finns genomsnittliga skillnader på gruppnivå mellan könen, då de inte kunnat få ihop sina observationer och sin intuition med att nästan allt skulle vara socialt konstruerat.

Kunskapen om medfödda skillnader kan alltså vara något frihetsskapande, och inte bara något som låser – vilket renodlade socialkonstruktivister ibland hävdar. Självfallet kan en del tycka att det är begränsande att acceptera eller ens prata om det biologiska, men det är ingen given sanning att alla instämmer i detta.

Om vi ska ha en dialog om medfödda skillnader måste den dock vara nyanserad, stringent och utgå ifrån de data vi har. Svepande uttalanden som det inte finns stöd för har ingen plats i samtalet.

Därför är det med viss besvikelse jag läser intervjun med Annica Dahlström i Expressen. Här är ett utdrag:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Låt mig först klargöra att jag uttalar mig inte om huruvida män är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Kanske är män sämre. Evolutionärt sett är det till och med troligt att kvinnor i genomsnitt är bättre på vård av spädbarn.

Men detta är något helt annat än att kalla pappor för olämpliga eller till och med farliga.

I vårt samhälle är män hjärnkirurger, urmakare och reparatörer av mobiltelefoner. Dessa yrken kräver tålamod, finmotorik och precision på en nivå som vida överskrider omhändertagandet av ett spädbarn. Är det någon som avstår sin operation för att läkaren är en man?

Även män som inte har dessa typer av specialiserade uppgifter är ofta händiga eller har någon hobby som kräver viss motorisk färdighet. Påståendet om att män inte skulle klara av att hålla, klä eller mata ett barn på ett tryggt och förutsägbart sätt är därmed grundlöst.

Visst kan man forska mer om ämnet, och i detalj bedöma hur duktiga kvinnor respektive män är på att sköta spädbarn. Och som jag skrev skulle det inte förvåna mig om kvinnor i genomsnitt är lite bättre på detta. Men en snabb och enkelt omvärldsanalys visar att män är fullt kapabla att sköta en baby, och det var det frågan gällde.

Lärdomen från detta är som sagt att dialogen om arv kontra miljö måste föras på ett resonerande och nyanserat vis. Även om en grupp är bättre på en färdighet, kan den andra gruppen vara fullt kompetent och lämplig för uppgiften.

Tipstack: Går till Ella och Diana!

Etiketter:  
Google