Normalt sett skriver inte media om vårdnadstvister. Det är två parter som strider, svårt att veta vem som har rätt och barnet ska skyddas. Således får vi en ganska dålig rapportering om något som tusentals människor är inblandade i varje år.

Johan Håkansson har därför valt att skriva en nyhetskrönika om pappors upplevelser av infekterade vårdnadstvister. På så vis hängs ingen ut och inget barn kommer i kläm. Ett smart drag och något som fler journalister skulle kunna göra.

En man i Luleå intervjuas. Han har gått igenom en tvist och förlorat vårdnaden. Håkansson bedömer hovrättens dom:

Jag läser hovrättens dom där man slår fast att barnet lider skada av att föräldrarna inte kan enas och att barnet därför mår bäst av ensam vårdnad.

Varför? Oklart. Och varför hos mamman? Ytterst oklart.

Hovrätten gjorde bara bedömningen av att hon var bäst lämpad. Som så oftast.

Många pappor upplever att det inte fanns någon egentlig anledning till att ta bort deras vårdnad av barnet. Tydligen kan en utomstående journalist inte heller hitta någon bra förklaring.

Mannen i Luleå har funnit stöd i Minpappa.nu, en hemsida som publicerat översikter om hur tingsrätter i Skåne och Blekinge dömer i vårdnadstvister. Även på Facebook är gruppen väldigt aktiv. I NSD ges ett par citat från sidan, bland annat detta:

”Att normala ostraffade pappor utan vare sig problem med missbruk, våld och utan psykiska problem diskvalificeras från sitt föräldraskap hör inte hemma i en rättstat.”

Starka ord, men jag har själv hört dem om och om igen av pappor som kontaktat mig. Papporna är lite för många för att de ska kunna viftas bort som en grupp rättshaverister. Inget bolmande rökmoln utan eld.

Vad är lösningen? Dels handlar det om att pappor behöver bättre föräldrarättigheter när barnet föds. Rättigheter som åtminstone är i närheten av mammans rättigheter.

Sedan behöver behöver vårdnadstvisterna reformeras:

  • Familjerättens utredningar behöver en tydlig metodik som är beprövad, saklig och gemensam för hela landet. Först då kan alla få en rättvis prövning.
  • Bäst för barnet behöver likställas med god kontakt med båda föräldrarna. Detta ska alltid vara det övergripande målet. Det är aldrig för sent att bygga upp en bra kontakt med en förälder! (Om en förälder visat sig vara olämplig för barnet gäller andra regler så klart.)

Från barnens perspektiv är det oförsvarligt att vi har så klantiga och godtyckliga processer när deras framtid står på spel.

Tipstack: Går till K!

Etiketter:  

21 kommentarer på “Nyhetskrönika lyfter pappors vanmakt i vårdnadstvister”

  1. Anon Ym skriver:

    Det var Sveriges Riksdag som försvagade pappors ställning 2006. Och det finns en tydligt feministisk agenda på vissa socialförvaltningar, det är inte bara inkompetens det handlar om, utan dolda agendor.

  2. Ingrid Carlqvist skriver:

    Just så var det, Anom Ym. Jag har beskrivit en del av spelet bakom den nya vårdnadslagen i min bok ”Inte utan mina söner”.

  3. Mia. skriver:

    Såhär skrev PB i en tråd för ett par dagar sedan – ”Det är dags att gå bortom kritiken och ha ett eget alternativ att lägga fram.”. Och samma sak säger jag om kritiken av lagen 2006. Lobbyn (spelet/agendan) bakom lagen 2006 var ‘enögd’ men hur ser en ‘vidsynt’ lag ut? En som är till stöd för utsatta föräldrar, såväl utsatta pappor som utsatta mammor?

    Bättre utredningar av personer med specialkompetens är en del. Men sen måste det nog till något mer (bättre) än processer i rätten. Men som det ser ut idag är ‘samarbetssamtalen’ frivilliga. De som är konfliktdrivande kan hålla på i det oändliga och var vänder man sig då? Vilken myndighet ska ha befogenhet att beordra medling/koordinatorer och ansvara för den samt se till att avtalen följs?

  4. leifer skriver:

    Tråkigt också att se att kvinnor är så fast i sin könsroll. Dom ser barnen som nånting dom äger och har mest rätt till. ”Inte utan min dotter” symboliserar ju kvinnans ”större rätt” över barnen. Har vi inte kommit längre?

    Kvinnor tycks vara helt handfallna och identitetslösa utan ”sina” barn.

  5. Sara skriver:

    Ja, boken ”Inte utan min dotter” är verkligen sinnebild för den ”ägande” moderns svek gentemot sitt eget barn.
    Jag har ofta stött på ett egendomligt fenomen på vissa sidor på Internet där olika mammor presenterar sig själva som ”Moasmamma”, Emilsmamma, osv. Det är som om de har blivit helt utan egen identitet och lever och får näring endast genom sitt/sina barn. Den goda modern omvandlas lätt till ett slags odjur för att rädda sig själv vid en skilsmässa från barnens far. I barnens namn förstås. Om det inte finns någon som helst anledning att låta mannen få halva vårdnaden vid en skilsmässa, när det är bitterheten som styr inombords, då har man gått över gränsen och har bara sig själv i fokus och hur man ska må bäst själv.

  6. Rickard skriver:

    Man kanske skulle fråga barnen? Dom som träffar sina pappor regelbundet såklart.

  7. h:o skriver:

    Rickard
    Jag tycker man ska hålla barnen utanför dessa konflikter. Det är inte barnenes ansvar att avgöra utan ska göras av vuxenvärlden. Sedan är det djupt tragiskt att vuxenvärlden verkar ha problem med det.

  8. anders skriver:

    Ang socialtjänsten tex familjerättens utredningar är det ett känt problem på riksdagsnivå, en sou 2009:19 evidencbaserad socialtjänst tror jag den kallades dvs en utredning gjord av riksdagen
    . Efter famrätten kommer man sedan till tingsrätten med de av kommunen politiskt valda politikerna som nämndemänn,
    I hovrätten är nämdemännen politiker valda av lanstingets politiker. Numera finns kritik mot nämndemannasystemet på olika håll.

    Tyvärr händer det mesta långsamt.

  9. Mia. skriver:

    leifer

    ”Kvinnor tycks vara helt handfallna och identitetslösa utan “sina” barn.”

    Kvinnor generellt eller den minoritet kvinnor som utan ‘rimlig’ anledning yrkar på enskild vårdnad?

    I vårdnadstvister tror jag det rör sig om individer, män som kvinnor (ibland tyvärr båda), som inte kan släppa kontrollen/är konfliktdrivande och som, ja ibland mycket riktigt Sara, låter bitterheten styra, som går över gränsen och bara har sig själv i fokus och inte barnen.

  10. leifer skriver:

    Mia

    Jag menar kvinnor som inte får leva med sina barn. Men även att kvinnor hela tiden gör sin identitet = sina barn, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Kvinnor som har barn har som första identitet den av förälder och mamma alltså. Allt annat är sekundärt. Det tycker jag är nåt man kan problematisera och det tycker jag inte är hälsosamt. En kvinna som har dessa värderingar, och ett samhälle som har dessa värderingar, gör ju att en kvinna som inte får leva med sina barn hela tiden, inte riktigt kan fungera.

    Kvinnor skulle må bättre och bli friare om dom slapp huvudansvaret och huvudmakten över barnen. Det är både en lagmässig och en kulturell fråga alltså. Och då ska man få bort såna resonemang som att en mamma som prioriterar sin karriär framför sina barn, är en dålig mor och en usel människa. På samma sätt kan man få bort att pappan som ensam lever med sina barn ses som en hjälte. Detta beror ju på att vi anser att det är kvinnor som har huvudansvaret över barnen. Vi vet också att det är kvinnor som har huvudmakten. Så en kvinna som inte lever med sina barn och tar hand om dom väl, ses då som en dålig människa moraliskt. Ex då Felicia Feldts mor (om man tror på Felicias historia).

    På det sättet skulle kvinnor också kunna arbeta mer, tjäna mer pengar, betala mer skatt (bidra mer till välfärdssamhället), få en rikare pension, skapa nya och framgångsrika företag, öka svensk export etc.

  11. Mia. skriver:

    leifer

    ”Jag menar kvinnor som inte får leva med sina barn.”

    Jag tror att föräldra, mammor som pappor, som inte får leva med sina barn känner sig identitetslösa. Av tradition kanske fler kvinnor mer än män (liksom fler män än kvinnor kanske känner sig mer identitetslösa utan jobb). I övrigt är jag med i ditt resonemang (tror jag). Att normerna ska ändras så att såväl kvinnor som män närmar sig varandras domäner. Och att det mycket riktigt leder till delat omsorgs och försörjningsansvar. Och det är väl just den process som pågår? Och som leder till ‘slitningar’ och kräver förändringar såväl på samhälls som individnivå. Däremot är jag inte med dig i att det inte skulle vara att bidra till välfärden att ta hand om barn och hem men det är för mig i sammanhanget lite OT så det släpper jag.

  12. Sanjo skriver:

    Precis så, Pelle!

  13. leifer skriver:

    Mia

    ”Däremot är jag inte med dig i att det inte skulle vara att bidra till välfärden att ta hand om barn och hem men det är för mig i sammanhanget lite OT så det släpper jag. ”

    Bra iakttagelse och kanske inte OT. Särskilt inte som vi ju har en invandring från kulturer där kvinnan normalt är hemma med barnen och alltså inte förvärvsarbetar (och givetvis bidrar även en god mor som är hemma med barnen eller som stödjer sin man som förvärvsarbetar). Men det handlar också om vilka jobb, ex finns mycket ineffektiva jobb inom offentlig sektor, kanske främst då av administrativ karaktär som troligen kostar samhället mer än det ger tillbaka. Du kan t.ex. jämföra med Posten och Televerket när det var helstatliga verk kontra idag.

    Det handlar också om skattemodell och att Sverige har världens högsta skatter och då speciellt när vi tittar på skatter på en familj med gifta par, skatterna är som om vi alla vore singlar. Detta gör det då också svårt med familjebildningar där inte båda vuxna arbetar, och det är ju faktiskt en orsak till den s.k. barnfattigdomen i Sverige. Vänsterpolitiker har pratat om detta med deras lösning är endast den av att öka bidragen, det finns andra alternativ och ett är förstås att sänka skatten för gifta par, så som det faktiskt är i de flesta andra länder, även i västvärlden.

    För att komplicera ytterligare påverkar ovanstående nativitet (hur många barn som föds). Den modell som ger flest barn (för många numera) är den där kvinnan är hemma med barnen. I världshistorien så var kvinnan tvungen att föda ca 5 barn (snitt bland kvinnor) för att ett samhälle inte skull dö ut. I många fattiga länder i världen så har man så hög nativitet men tack vare bättre förhållande än förr i världen så överlever fler barn även i fattiga länder, och resultatet blir överbefolkning. Å andra sidan är nativiteten i västvärldens modell alldeles för låg. I ett modernt välfärdsland som Sverige så behöver kvinnan föda ca 2,1 barn, men hon föder bara 1,2 barn (en kvinna av västkulturen).

    Personligen är jag av den uppfattningen att alla frågor vi diskuterar när det gäller jämställdhet, handlar direkt eller indirekt om barn.

  14. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Nej, det bidrar inte till välfärden att vara hemma och ta hand om sina egna barn och sitt eget hushåll. Välfärden är skola, sjukvård, äldrevård, vägar, pensioner, etc. Allt det finansieras med skattemedel som betalas in av i huvudsak de som arbetar och de företag som de arbetar för.

    Att vara hemma och ta hand om sina egna barn och sitt eget hushåll genererar inga skattemedel som finansierar välfärden. Att det sedan kan vara till nytta för en själv och ens familj är en annan sak.

  15. Mattias skriver:

    ”Det var Sveriges Riksdag som försvagade pappors ställning 2006. Och det finns en tydligt feministisk agenda på vissa socialförvaltningar, det är inte bara inkompetens det handlar om, utan dolda agendor.”

    Hmm. Om man skall analysera det lite så är det troligen så att det inte ursprungligen är socialförvaltningen som har en feministisk agenda utan snarare att de som jobbar där är den typen av människor som gärna jobbar ideellt på fritiden med t ex kvinnojourer och liknande. Med tiden vaknade nog agendan från dem genom den lokala kultur som alltid finns på arbetsplatser.

    Min fundering då blir runt om inte statsfunktioner som är av vårdande/stödjande karaktärer bör vara såval fria från ideologier som sekulära? Som en del av befattningsbeskrivningen för socialarbetare.

    Följd-fundering… Kan man Lex Maria anmäla ett sådant beslut som i bloggposten ovan?

  16. Pelle Billing skriver:

    Mattias,

    Lex Maria är för vården, så vitt jag vet.

  17. Mattias skriver:

    Pelle,

    jo jag vet. Men tyckte inte socialförvaltningen är så långt från vården. Hur som socialens motsvarighet heter Lex Sarah; http://sv.wikipedia.org/wiki/Lex_Sarah.

    ”Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kap. 2 § i socialtjänstlagen, som föreskriver att var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor med funktionsnedsättning ska vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Lagen föreskriver också att den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om någon enskild genast ska anmäla detta till socialnämnden.”

  18. Pelle Billing skriver:

    Mattias,

    Det skulle behöva en ny Lex-kategori tror jag. Med ett förnamn på ett barn eller en pappa. Den dagen vi får det har vi kommit en rejäl bit på vägen.

  19. Mattias skriver:

    Lex Daddy.

  20. Mia. skriver:

    Ahlin inte ensam om att dömas på förhand

    ”När Urban Ahlin (S) ifrågasätts som gruppsekreterare i riksdagsgruppen liknar det vad många pappor utsätts för när de vill ha utökat umgänge med sina barn.”

    http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/17/ahlin-inte-ensam-om-att-d-mas-p-f-rhand

    Rätt använd (könsneutralt) kan lagen från 2006 ‘gränsa’ de som är konfliktdrivande (skapar samarbetssvårigheter).

Google