Malin Lennartsdotter Hall är en politiker som vågar gå mot strömmen. I november rapporterade bloggen att hon skrivit en artikel om våld i hemmet, där slagna män för en gångs skull inkluderades (att inkludera kvinnor och barn är helt okontroversiellt och görs mer eller mindre alltid).

I en ny artikel (från december) visar hon att detta inte var någon slump. Ämnet som nu avhandlas är barns rätt till båda sina föräldrar.

Men är detta ämne egentligen viktigt, kanske någon nu undrar? Får inte de flesta föräldrar gemensam vårdnad efter en separation idag?

Visst, på pappret är gemensam vårdnad det som dominerar efter en separation. Men vad gäller boende, så bor mer än hälften av alla barn enbart med mamman efter en separation. Växelvis boende är på intet sätt en norm, även om det ibland framställs på det viset.

Vad gäller den mindre andel separationer där även själva vårdnaden blir enskild (juridiskt sett, alltså), så tillfaller den modern i 90 procent av fallen. Läs gärna mer om dessa siffror i SCB:s temarapport.

Lennartsdotter Hall frågar sig om vårdnadstvister alls bör avgöras i domstol:

Ska verkligen vårdnadstvister lösas i domstol? En tvist i en domstol är en rättslig tvist och handlar om vem av parterna som har rätt. Kan man döma rätt eller fel i en konflikt som egentligen handlar om att två vuxna människor slutat älska varandra? Barn ska inte användas som vapen i den väpnade konflikt som en vårdnadstvist ibland kan liknas vid.

Det är problematiskt att det i dag är så lätt att använda barnen som slagträ. En hostning om att mannen är våldsam eller på annat vis olämplig, gör att en hel karusell sätts igång som inte sällan slutar illa för mannen – hur oskyldig han än är.

Min åsikt är att gemensam vårdnad med växelvis boende bör vara normen vid en separation, och om föräldrarna inte kan komma överens implementeras detta automatiskt. Ifall föräldrarna kommer överens om någon annan modell så är det givetvis OK – frivilliga överenskommelser ska uppmuntras. Ett barn som är stort nog att uttrycka sin åsikt ska också kunna påverka processen.

Om ena föräldern är missbrukare, våldsam eller på annat sätt olämplig ska så klart polisanmälan och åtal kunna följa. Detta ska då ske med samma rättssäkerhet som samhället eftersträvar i alla mål. Barnen kan behöva skyddas tillfälligt i preventivt syfte, men vid friande dom är det den vanliga normen som gäller (växelvis boende eller frivillig överenskommelse).

Mitt förslag är alltså likt den lagstiftning vi har om föräldraledighet. Respektive förälder har hälften var, om inte en frivillig överenskommelse görs om att överlåta dagar. Samma modell borde vara ytterst lämplig efter en separation.

Lennartsdotter Hall funderar i liknande banor:

Många förespråkar och strider för en mer jämställd föräldraledighet där papporna ska ta ett större ansvar och vara hemma mer med sina barn. Hur kommer det sig att detta synsätt helt saknas när man kommer till en vårdnadstvist? Då förs ett helt annat resonemang och majoriteten av papporna berövas den speciella känslan, rätten och skyldigheten att vara pappa.

Mycket bra fråga. Tyvärr kan jag inte ge något positivt svar.

Anledningen till att lagstiftningen (föräldrabalken) har gått bakåt på detta område är den negativa mansbild vi har. Utan att överdriva kan det kallas för en form av demonisering av män, där en viss misstänksamhet om våldsamhet anses befogat i en vårdnadstvist, tills motsatsen är bevisat.

Problemet är att undantaget gjorts till norm. Ungefär så här går tankeprocessen:

Fakta. Den stora majoriteten av svenska män slår aldrig sin partner eller sina barn. En liten minoritet gör det.
Slutsats. Män är våldsamma. Mansrollen bejakar våld. Anklagelser om våldsamhet är sanna tills motsatsen är bevisad.

Vem drabbas i slutändan av detta konstiga resonemang? Ja, självfallet alla män som bor i Sverige. Men också tusentals barn som inte får träffa sina pappor. Undrar vad de kommer att anse om samhället när de blir vuxna?

Tips: Läs Genusnytts rapport om könsfördelning bland de barn som dog i fångläger under finska inbördeskriget. I gammelmedia benämns de som barn, trots att 97,5 procent var pojkar. Det är lite som att rapporteringen om krigsvåldtäkter skulle göras könsneutral.

Tips 2: Häng med på vardagsaktivismen i förra inlägget! Kan Norrköping så kan hela Sverige.

Etiketter:  

54 kommentarer på “Moderat politiker vill ge barn rätt till båda sina föräldrar”

  1. Jenny Kristiansson skriver:

    Mycket bra inlägg, håller med om allt. Håller också med om att de 97,5 procenten pojkar borde nämnas, inte som barn utan som pojkar. Liksom att det är viktigt att framhålla att många fler kvinnor och barn mördades i koncentrationslägren under 2:a världskriget än män och att i många krig är det främst kvinnorna och barnen man är ute efter att våldta.

  2. Mariel skriver:

    Ja, jag tänker att om papporna är mer delaktigai föräldraledigheten i början så ska de såklart också få tillgång till barnen vid en separation. Men ett barn som i princip inte alls träffat sin pappa under barndomen, men föräldrarna ändå haft en relation och kanske bott tillsammans mestadels, är det lika självklart då?

    En fråga bara, om ett annat ämne. Om man skrivit ett meddelande till dig via ”kontakt” här på hemsidan. Hur lång tid kan det ta innan man får svar??

  3. Koo skriver:

    Mycket bra och viktigt inlägg, Pelle!

    Precis som du skriver handlar detta om demonisering av män. En del feminister brukar säga att de är för delad föräldraförsäkring (vilket givetvis är bra för pappor), men vad de då glömmer är att en annan falang av radikalfeminismen arbetar på högtryck med just demoniseringsarbetet. Se till exempel på hur män inom förskolan i Sverige är omkring 3% (medans det t ex i Danmark ligger på 25%).

    Och att ”gemensam vårdnad” håller på att urvattnas råder det inga tvivel om. Många feminister har nu t o m lagt om taktik och förespråkar oftare ”gemensam vårdnad” idag. Men då skall man veta att det samtidigt drivs lobbyarbete där hela begreppet är på väg att förlora sin betydelse (man menar att ”boendeföräldern”, där barnet är skrivet – 95% mamman – skall få hela makten över föräldraskapet.

  4. Pelle Billing skriver:

    Mariel,

    ”Ja, jag tänker att om papporna är mer delaktigai föräldraledigheten i början så ska de såklart också få tillgång till barnen vid en separation. Men ett barn som i princip inte alls träffat sin pappa under barndomen, men föräldrarna ändå haft en relation och kanske bott tillsammans mestadels, är det lika självklart då?”

    Hur vanligt är det att en förälder som bor med sitt barn inte knyter an till barnet?
    Testa att fråga 10 personer som växte upp med en heltidsarbetande pappa om de knöt an till honom eller inte.
    Att barn ”i princip inte alls träffat sin pappa”, trots att de bor med honom, torde vara ytterst ovanligt.

    ”En fråga bara, om ett annat ämne. Om man skrivit ett meddelande till dig via “kontakt” här på hemsidan. Hur lång tid kan det ta innan man får svar??”

    Ibland svarar jag samma dag, ibland tar det några dagar. Men jag svarar på allt.

  5. Hjalmar skriver:

    @Jenny Kristiansson
    Källor dina två påståenden?

  6. leifer skriver:

    Kvinnan är fortfarande normen för barn, särskilt när dom är små. Det är inte jämställt.

  7. leifer skriver:

    Pelle,

    Såg du SVDs artikel om singel-män som vill adoptera? Dom kan få adoptera pojkar från Indien, men inte flickor. I övrigt är det tvärnit för män i praktiken. Vadå jämställt?

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/adoption-svart-for-ensamstaende-man_6748131.svd

  8. h:o skriver:

    leifer:
    Det är ju inte svenska regler som säger att ensamstående pappor endast får adoptera pojkar från indien, det är ju länderna själva som har dessa regler. Dessutom ska du inte tro att ensamstående mammor är välkomna att adoptera överallt.

    Själv blev jag väldigt glad när jag läste artikeln och såg att det inte var omöjligt för ensamstående män att få bli pappa. Att det dessutom gick så snabbt som på två år! För många adoptivföräldrar tar det mycket längre tid än så.

  9. Jonas S skriver:

    Min fd fru flyttade 10 mil ifrån. Fanns aldrig något snack om att vår dotter skulle vara någon annan stans än hos Mamman. Antydde jag något annat fick jag bara förvånat lyfta ögonbryn till svar. Nu när hon börjat (riktiga) skolan blev det såklart ”varannan helg”.

    Jag är tämligen säker på att den *skrivna* adressen är väldigt dominerande hos mammorna. Överbevisa mig gärna.

  10. Malin skriver:

    Min vän har flyttat 80 mil uppåt när hon träffade sitt ex.
    De fick barn och nu vill hon flytta tillbaka men de har delad vårdnad och hon kan inte eftersom pappan inte vill det.
    De har dottern varannan vecka, strikt.

    Ville bara kasta in EN positiv historia där mannen faktiskt får lika mycket tid och rätt till sitt barn (:

  11. Mia. skriver:

    Normen vid ‘vanliga’ separationer, och då barnen är äldre, tycker jag också ska vara ett jämställt föräldraskap (liksom gemensam vårdnad för icke gifta föräldrar från start).

    Däremot krävs det mer vid de svårare tvisterna och särskilt om barnen är under 2-3 år. Vissa föräldrar kan helt enkelt inte samarbeta även om man säger att de måste det.
    Hur ska t ex det växelvisa boendet se ut för ett barn på två månader, 1 år, 2 år, 3 år…? Och vem ska avgöra det om föräldrarna inte kommer överens? Det finns en del saker där någon måste ha sista ordet och där måste det finnas tydligare riktlinjer.
    Hur gör man om en ‘missnöjd’ förälder ändå använder barnen som ‘slagträ’?
    Hur gör man om den ena föräldern sen inte följer det avtal som finns?

    Min poäng är att gemensam vårdnad och växelvis boende låter enkelt i teorin men är en annan sak i praktiken och att det finns en särskild grupp föräldrar som behöver mycket mer (bättre) stöd än det som finns idag.

  12. Urk skriver:

    Om man ska kunna få ett jämställt föräldraskap så måste reglerna vara samma för båda könen. idag så börjar pappor på minus i vårdnadstvister. Jag tycker att en kvinna inte ska gynnas att komma med falsk anklagelser. om soc ska kunna ifråga sätta en kvinna som säger att hon har blivit slagen. samt att soc förvärrar situationen, för en soc utredning som blir idag bygger inte på fakta. och eftersom det inte är en bevisande myndighet och TR dömer efter en beställd utredning ifrån soc. Soc tar in så kallade experter och får utbildning i könsmaktsordningen.

    har egna erfarenheter att man var skyldig tros att man hade bevis. en mans ord med vittne samt bevis är lika mycket värd som ett påstående ifrån en kvinna för soc.

  13. NinniTokan skriver:

    Kan man annat än att älska rubriken ”Finns det en omvänd könsmaktsordning?” ? Äntligen ifrågasätts detta nutidsfeministiska axiom!

  14. Mariel skriver:

    Hmm.. jag tänker bara på min egen uppväxt, att mina föräldrar bodde tillsammans och pappa arbetade mycket borta. jag knöt självklart an till min pappa också. men om man hade frågat Mig (så ja , mkt subjektiv upplevelse det här och kanske inte bidrar så mkt till disskutionen) hade jag velat bo hos mest mamma. inte 50 %. och det för att jag var van att träffa henne mest… tryggheten typ.

  15. Gonzo skriver:

    Mariel

    Samt att du växt upp i ett samhälle där vi har könsroller. Där det är mamma och barn som gäller.
    Det har alltid varit mamma och barn i dom allra flesta barnsagor, Alfons Åberg är ett undantag.

    Du har vuxit upp med kvinnor runt dig i dagis, skola och innom hälso och sjukvård.
    Du har påverkats av könsroller och det bidrar till att du vill bo hos mamma.
    Barn ska vara hos mamma, det är ”normalt”, normen och könsrollen.

    Vi påverkas av vår omgivning, hur våra vänner har det osv osv

  16. Pelle Billing skriver:

    Mariel,

    ”Hmm.. jag tänker bara på min egen uppväxt, att mina föräldrar bodde tillsammans och pappa arbetade mycket borta. jag knöt självklart an till min pappa också. men om man hade frågat Mig (så ja , mkt subjektiv upplevelse det här och kanske inte bidrar så mkt till disskutionen) hade jag velat bo hos mest mamma. inte 50 %. och det för att jag var van att träffa henne mest… tryggheten typ.”

    Det förstår jag. Mest hos mamma, för du var tryggast hos henne. Men hade du velat att din pappa närmast försvann ur ditt liv? För det är det som händer med en stor grupp pappor när de inte längre orkar kämpa. Dessa män skulle bli överlyckliga om de fick en regelbunden kontakt, även om det var bara 25 procent av tiden.

  17. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Ja, mina breda penseldrag behöver massa detaljarbete för att funka. Särskilt små barn är en speciell situation. Kanske kan man ha en regel om god kontakt för båda föräldrarna upp till en viss ålder, och därefter växelvis boende.

  18. Andreas skriver:

    @ Mia

    Växelvis boende (varannan vecka) fungerar bra från 1 år och uppåt (kanske även tidigare, men det har jag ingen personlig erfarenhet av). Att föräldrarna inte kommer överens har ingen avgörande betydelse i sammanhanget. Det viktiga är att man håller barnet utanför eventuella gräl, och att båda föräldrarna är bra, ansvarsfulla föräldrar för sitt/sina barn.

  19. Gonzo skriver:

    Andreas

    Du har rätt. Dessto tidigare barnen får börja bo växelvis dessto bättre går det.

    Ett barn som bott hos den ena föräldern i tex fem år upplever den andra förälderns hem som främmande och barnet saknar sin ”vanliga” förälder. Om barnet tidigt börjar bo växelvis så uppstår inte denna ”chock” för barnet, växelvist boende blir en helt naturlig sak

  20. Johan skriver:

    ”Visst, på pappret är gemensam vårdnad det som dominerar efter en separation. Men vad gäller boende, så bor mer än hälften av alla barn enbart med mamman efter en separation”

    ”Min åsikt är att gemensam vårdnad med växelvis boende bör vara normen vid en separation, och om föräldrarna inte kan komma överens implementeras detta automatiskt. Ifall föräldrarna kommer överens om någon annan modell så är det givetvis OK – frivilliga överenskommelser ska uppmuntras.”

    Vad är det som säger att det inte är det som har skett? Män har ju inte varit speciellt intresserade av att ta ut föräldraledighet om de inte tvingats och det är ju inte direkt jämställdisterna som driver krav på individualiserad föräldraförsäkring.
    Männen kanske är lika engagerade även när barnet blir äldre.

  21. Fredrik skriver:

    Johan

    Det går inte att säga något om hur överenskommelserna har sett ut utan fakta, men du kan heller inte hävda något om de här männens engagemang för familjen och huruvida de tycker om att vara med sina barn eller inte. Det är inte bara männen som har valt att jobba, familjen har gjort det valet. Föräldrarna har båda tagit ansvar för barnens uppväxt på olika sätt och det ena ska inte värderas högre än det andra. Det finns rätt många timmar på dygnet att spendera med barnen även om man jobbar + helger.

    Om vuxna människor gör val i hur de delar föräldraförsäkringen och också får möjlighet till rättvis uppdelning av tid med barnen efter skilsmässa så har vi inget problem.

  22. Jenny Kristiansson skriver:

    Hjalmar #5

    ”Källor dina två påståenden?”

    Leta upp information om varje enskilt koncentrationsläger och kolla på siffrorna om hur många kvinnor/barn resp. män som gasades. Sen på tal om våldtäkterna så kolla upp te.x. kriget i Joguslavien och Kongo och jämför hur många kvinnor resp. män som blivit våldtagna, finns säkert fler krig att välja mellan.

  23. Mia. skriver:

    Andreas

    ”Växelvis boende (varannan vecka) fungerar bra från 1 år och uppåt (kanske även tidigare, men det har jag ingen personlig erfarenhet av). Att föräldrarna inte kommer överens har ingen avgörande betydelse i sammanhanget. Det viktiga är att man håller barnet utanför eventuella gräl, och att båda föräldrarna är bra, ansvarsfulla föräldrar för sitt/sina barn.”

    Du tror alltså att varannan vecka funkar för ettåringar eller yngre, jag tror det inte. Även om jag tror på ‘växelvis’ för mindre barn men alltså inte varannan vecka.Och naturligtvis är det avgörande om föräldrarna inte kommer överens. Någonstans måste ju barnet bo/vara. Och vem beslutar om det isf? Och ja i de bästa av världar ska föräldrarna hålla barnen utanför. Men ibland är föräldrar inte ansvarsfulla och kan inte se till barnets bästa. Och i de knepigaste fallen gäller det tyvärr båda föräldrarna.

    Min erfarenhet är att i de fall där en förälder kan hålla huvudet kallt sas och inte ger upp så löser det sig med tiden. Även om det ibland kan ta ett par år. Men det behövs som jag ser det bättre insatser från samhället för att uppnå detta vid svåra tvister. Och detta att de inte ska avgöras främst i rätten tror jag är en av nycklarna (konflitdrivande). Men då tror jag att det krävs att man ger upp tanken på friktionsfritt samarbete för alla föräldrar och att någon annan har mandat att gå in och hjälper till att ‘styra upp’ situationen, en medlare eller ännu hellre nån slags koordinator.

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/koordinator-tyglar-tvister-om-barnen_3124377.svd

  24. Andreas skriver:

    @ Mia

    Från 1 år fungerar det bra. Det är inget jag tror utan det är något jag vet. Under 1 år vet jag inte, eftersom jag inte har erfarenhet om det.

  25. Mia. skriver:

    Andreas

    Och jag har erfarenhet av att det inte funkar. Men främst av allt tror jag inte på det. Förr trodde man att det funkade bra att lämna barn på sjukhus en längre tid och att det var bäst att föräldrarna inte hälsade på (eftersom barnen blev så upprörda när de gick igen). Vi trodde även på dagis för 6 månaders bebisar när det begav sig, numera gör man det uppenbarligen inte. I England t ex tror man att det funkar bra med internatskola från tidig ålder, jag tror det inte. Man tror även att det funkar bra med nannies och att det bara är att byta ut dem lite hur som ibland, jag gör det inte. Jag tror alltså inte att det är barns bästa att bo växelvis varannan vecka innan de blivit ett par år. Så hur gör man när man inte är överens? (Vem av oss ska ha sista ordet ;) )

  26. Andreas skriver:

    @ Mia

    Vi har olika erfarenheter och har kommit till olika slutsatser helt enkelt. Så kan det ju vara. Jag har idag en trygg och harmonisk 5 åring som utan problem flyttar mellan pappa och mamma varannan vecka.

  27. Mia. skriver:

    Andreas

    Det betvivlar jag inte. Men det besvarar inte frågan vem som ska ha sista ordet när föräldrar inte är överens. Och det är ju det som är (blir) problem, inte när de är det, överens alltså.

    PB

    Missade ditt ‘svar’. Ja vad gäller de stora penseldragen så håller jag helt med. Men det är som sagt i detaljerna och de knepigare fallen problemen oftast ligger.

  28. leifer skriver:

    Jenny #22

    Aldrig hört talas om att det skulle ha dödats fler kvinnliga judar än manliga av tyskarna i koncentrationsläger och framförallt totalt under andra världskriget. Jag tror snarare det är tvärtom och att en del kvinnor överlevde ex genom att vara sexslavar till tyska officerare.
    Sen beror det väl också på könsfördelning på dom som lyckats fly (eller dödats under försök) till länder utanför tysk kontroll innan dom sattes i koncentrationsläger. Man kan ju också tänka sig att manliga judar användes mer till vissa typer av ”farliga uppdrag”.

    Sen vänder jag mig emot att du använde barn som motsats till män. Dvs uttrycket ”kvinnor och barn”. Dessutom brukar hälften av barnen vara pojkar. Det blir också ett frågetecken har vad som räknas som barn i din utsaga (dvs åldergräns). Betänk också att många minderåriga män allmänt brukar tvingas delta i krig (pojkar under 18 år).

    Att fler kvinnor än män våldtas låter väl sen ganska givet. Vad som är allvarligast kan diskuteras, en man kan ju inte bli våldtagen vaginalt och bli gravid. Vad vi dock vet är att män brukar utsättas för brutalare våld än kvinnor. Kanske är det också på viss sätt mer förnedrade mentalt för en man att bli våldtagen, det är ju ”bögigt” så att säga. Och en man som berättar att han blivit utsatt för våldtäkt riskerar väl närmast att bli utskrattad, särskilt om han i övrigt är oskadd (utom möjligen då ont i ”skithålet”, vilket säkert ger ännu mer skratt f.ö.).

  29. Anonym skriver:

    Först Pelle, jag blir glad av att du tar upp frågor som denna på ett så bra sätt.

    Sedan Mia och Andreas. Vad intressant att läsa era tankar. Mia jag har följt dina kommentarer på håll och tycker du verkar mycket klok. Din fråga är mycket berättigad och självklart svår att svara på.

    När det gäller de ”ovanliga” separationerna där konflikter trots allt finns. Tror jag som du skriver Mia att det behövs mycket bättre resurser och stöd än det gör idag. Att vara socionom på familjerätten är ett av de svåraste arbeten som finns tror jag. Jag anser att det jobbet ska vara ett av de mest ansedda. Mycket bra betalt ska det vara. Och dessutom ska det krävas hög kompetens och lång erfarenhet. Åtminstone för dessa svåra fall. Att vara socionom räcker inte enligt mig. Jag tror oxå på det som nämns från olika håll (bla SOU 2011:51 nu i somras) att det kan vara lämpligt med ett team av personer från olika professioner, dvs socionom, psykolog, jurist etc. När det gäller regler och riktlinjer så är nog det bra, men eftersom varje separation är unik så tror jag att regler är svåra att göra generella. Min uppfattning är även att familjerätten över tiden anar vilken av föräldrarna (eller båda) det är som egentligen är boven i dramat. När det gäller regelverk så anser jag också att det först bör satsas på att rensa ur en del ur nuvarande. Exempelvis, barnbidragsfrågan vilket kan användas som vapen i konflikten (se även här SOU 2011:51). Vad jag förstår kan flera typer av bidrag användas i det syftet. Och självklart måste föräldrabalken göras könsneutral. Men jag tänker även på den så kallade 3 års regeln. Tror du känner till den Mia. Men rättssystemet måste det vara som i slutändan dömer i de tragiska fall där så måste ske. Men i praktiken är det ju soc som avgör genom sina utredningar.

    Själv separerade jag när sonen var 2. Det var otänkbart för mig att inte vara med honom 50%. Men mamman hade tyvärr en motsatt åsikt och hänvisade till den sk 3 års regeln. Mamman har i mitt fall konstant valt konflikt och använt sin makt för att sabotera samarbete. Jag lyckades med familjerättens hjälp få till schema efter 2-5-5-2 modellen. Det tror jag är klokt för små barn och skulle tro att detta är bättre än varannan vecka. Har dock bekanta som med en tvååring körde varannan. Detta har fungerat mycket bra. De föräldrarna är dock kloka och samarbetar på alla sätt. Två samarbetande föräldrar med varannan vecka är nog bättre än två konfliktföräldrar med 2-5-5-2. Men som sagt vad gör man. Och detta finns det ju forskning på, bla refar soc till detta.

    Så vad ska man göra? Jag har valt att inte gå till tingsrätten. Trots att jag tror att jag skulle kunna vinna ev enskild vårdnad eller mer tid. Men egentligen har jag bara velat kunna känna mig säker på att få vara med min son 50%. Jag vill att sonen ska vara med mamman 50%. Jag vill bara slippa att bli smutskastad och känna att mamman motarbetar mig. Jag skulle aldrig svika min son och inte se till att han får knyta an till mig med ett boende på 50%. Jag skulle aldrig svika honom genom att inte ta mitt ansvar. Så ser jag saken.

    Jag tror. Att soc och tingsrätten är bra som det är. Men lagar och regler måste uppdateras till 2000-talet. Kompetens och status måste höjas, för detta är ett av samhällets viktigaste områden. Jag tror verkligen på det där med team med olika professioner. Och sen – alla politiker – Läs och klubba igenom SOU 2011:51 omedelbums så får vi färre konflikter. Skulle även tro att när lagen blir mer jämställd och pappan anses som en självklar jämlike med mamman i Sverige kommer antalet konflikter minska dramatiskt.

    Andreas, jag är övertygad om att ni gjort rätt med varannan vecka. Ni vet bäst och känner av vad ert barn behöver. Och som kloka föräldrar ser ni till att göra det bästa för ert barn utifrån er situation. Jag tror det är möjligt från 1 år, men frågan är om det går med mindre barn. Mer forskning vore bra.

    Ja, det var lite tankar. Tyvärr lite rörigt.

  30. Anonym skriver:

    @Mia

    Man får ju hopp inför framtiden när man läser om de där koordinatorerna. Tror vi sakta är på väg åt rätt håll.

  31. Rickard skriver:

    Är det någon idé att försöka få dom nuvarande regerande partierna att ändra på sig? Gissar på att dom flesta politikerna inom sveriges regering vet precis vad dom gör, och medan vi väntar på att papporna får samma rättigheter som mammorna kommer 10 lagar som diskriminerar män på andra sätt. Har du det något år gått åt jämställdhetens håll?

  32. Fredrik skriver:

    Rickard

    Ett mansparti som drar röster skulle få dem att reagera, det skulle behövas en kärna av män som har tid/kapacitet/vilja att driva ett sådant parti. Idéer och värderingar finns redan, det som behövs är erfarna och intellektuella personer som kan stå upp i debatter och i media.

    Egentligen är det fånigt med kvinnopartier och manspartier, men det som skulle behövas är ett parti som utgår från forskning och intellekt, som har sunda värderingar utan att vara i PK-träsket.

  33. Andreas skriver:

    @ Anonym

    Har läst ditt inlägg med intresse. Tack för att du delar med dig. När jag läser hur mamman till ert barn kunnat hänvisa till en ”3-års regel” så ryser jag av obehag. Det ger henne stor makt att diktera villkoren för ditt liv med din son. (glädjande att du verkar ha en fungerande familjerätt där du bor).

    Det jag vill få fram med mina inlägg här är att små barn inte är så beroende av mamman som mammor ofta framför (när det passar deras syften). När man talar om 3-års regler eller ”att någon måste ta det avgörande beslutet”, så innebär det, i Sverige idag, att man ger mamman veto över hela situationen. Och det skrämmer mig mer än något annat, eftersom det gör pappan så utsatt.

  34. Rickard skriver:

    Fredrik,

    Tycker själv att det borde finnas ett parti som vill ignorera könet ur alla positioner som har med dömandet av individuella handlingar att göra, tex brott. Då finns det även ingen laglig diskriminering av män.

    Folk kommer fortsätta definiera sig själva och varandra hur dom vill, för det gör dom redan, vi behöver ingen stat för att berätta vilket kön vi är.

    Det finns väl ett antal problem med detta, men dom är nog inte i närheten av vad som existerar idag.

  35. Mia. skriver:

    Anonym 16.05

    Tack och kan bara säga detsamma, mycket kloka tankar och jag tror du valt en bra (den bästa) ‘strategin’. Vad man än tycker i övrigt om vederbörande så har Dr Phil två mycket bra mantran – ”Every situation needs a Hero” och ”Do you wanna be right or do you wanna be happy?”.

    Och jag tycker inte det var rörigt alls utan mycket bra sammanfattat. Uppdatera lagar (ändra normen), team med specialkometens och ja min erfarenhet är att många familjerättssocionomer gör ett bra jobb eller iaf så gott de kan i dessa komplicerade fall. Säkert finns det många som stött på ‘mossiga’ socionomer också men i en del fall tror jag även att det som sagt hänger en del på ens egen aprroach också. Svarar man på den konfliktdrivandes projektioner framstår man kanske själv som en ‘troublemaker” och då blir det inte lätt för utomstående att reda i röran.

    I artikeln frågar MLH varför mammor söker enskild medan pappor söker gemensam vårdnad. Jag har lite teorier om detta. För mig handlar inte detta om mammor vs pappor utan om konfliktdrivande föräldrar vs ickekonfliktdrivande föräldrar, men att det då ser lite olika ut beroende på kön. Och i stora penseldrag som det brukar heta här.

    Konfliktdrivande mammor försöker behåller kontrollen genom enskild vårdnad medan icke konfliktdrivande mammor bara vill slippa konflikten (och vet att hon har en chans). Konfliktdrivande pappor försöker behålla kontrollen genom den gemensamma vårdnaden och icke konfliktdrivande pappor vill bara slippa konflikten (men ‘vet’ att de inte de har chans på mer). Jag tror att icke konfliktdrivande pappor tjänar på att välja sina krig ‘klokare’ liksom jag tror att även icke konfliktdrivande mammor skulle göra det .Men att de då som sagt behöver bättre stöd från samhället, men även någon ‘sanktion’ för en förälder som bara inte kan samarbeta, annars lämnas ‘fältet fritt’ och den utsatta åt sitt öde sas.

    Ja detta var lite mer (röriga) tankat. Men jag tror definitivt att dessa ‘nya’ problem kommer att kräva och leda till bättre lösninga. Jag brukar ju tjata om Bill Eddy (som relativt nyligen föreläste i Malmö för svenska familjerättssocionomer) och här är några av hans tankar i sammanhanget sas.

    http://billeddyhighconflictinstitute.blogspot.com/2011/03/should-there-be-50-50-parenting.html

  36. Fredrik skriver:

    Rickard

    Ja jag håller med, människor måste antas vara autonoma och kapabla till att ta ansvar oavsett kön.

    I fråga om faderskap vore det intressant om det fördes en diskussion kring ”barnkontrakt” liksom det har förts diskussioner kring ”samlagskontrakt”. Dvs, att bli förälder ska baseras på samtycke. Om kvinnan blir gravid och föder barnet utan att mannen har gett samtycke/är medveten om det så har hon haft 3 möjligheter till att ta ansvar innan det. 1 skydda sig, 2 ta dagen efter piller, 3 göra abort. Väljer hon att föda barnet utan att fadern vill ha så har hon eget ansvar för det.

    Jag skulle vilja höra politiker ge sig in i debatten och brinna för att barnen har rätt till båda föräldrarna och att män måste ta sitt ansvar.

  37. Mia. skriver:

    Fredrik

    Ja jag brukar säga att det gäller att vara konsekvent. Antingen så tycker man att BARNEN ska ha rätt till båda sina föräldrar eller så tycker man det inte, eller missuppfattade jag dig?

  38. Fredrik skriver:

    Mia

    Ja, jag tycker också det ska vara konsekvent. Jag skrev inlägget mer som ett scenario. Jag tycker själv barnet har rätt till båda föräldrarna och är emot insemination för heterosexuella kvinnor (såvida man inte gör samhället liberalt helt, fri prostitution, fria droger osv då har jag inget att säga om det). Samtidigt försökte jag trycka på något, jag tycker det finns en tendens att öppen diskutera allt som har med kvinnors frihet och rättigheter att göra, men när det kommer till ansvar slår feminister ner på det. Kvinnans och barnets rätt till en andre försörjare kan man (feminister, politiker som tänker som dem) bortse från vid insemination av heterosexuella för då gör kvinnan ett eget val. Jag påvisade att kvinnan gör 3 val för skaffa barn med en man och om han inte vill ha barn eller om hon lurar honom så har hon dels haft 3 möjligheter och dessutom eventuellt lurat till sig barn genom honom. Jag tog resonemanget från en tjej som kallar sig girlsaywhat (tror jag) på youtube. Hon har ganska befriande tankesätt.

    I diskussioner kring insemination så pratar dom om att kvinnor har barnlängtan och att dom annars ger sig ut på stan för att ha ett one night stand, så det är ju bättre att dom får skaffa barn genom spermabank. Feminister/de politikerna pendlar mellan att göra kvinnan dels till autonom och kapabel till att göra egna val och ta eget ansvar till att göra henne till driven av sin biologi, hon ger sig ut på stan för att lura nån man att bli pappa.

  39. Jenny Kristiansson skriver:

    leifer #28

    Ahhh shit ja, good points, där var jag ute och cyklade. Tur att du halade in mig igen.

  40. Mia. skriver:

    Fredrik

    Personligen tycker jag inte insemination har någon koppling sas till ett helt liberalt samhälle som du beskriver det ovan. Jag är emot insemination, och särskilt anomym sådan, just för att barn har rätt till sitt ursprung. Samtidigt tror jag inte att man kan stoppa utvecklingen vilket inte betyder att man inte ska hålla diskussionen levande. Men att man då mycket riktigt ska beakta fler än några ‘väl valda infallsvinklar’ och ta sig en fundera på hur konsekvent man är.

  41. Fredrik skriver:

    Mia

    Ja, om man ska utgå från barnperspektivet så håller jag med dig, då spelar det ingen roll hur liberalt samhället är i övrigt, insemination blir då fel i alla fall. Jag pratade mer utifrån män och kvinnor och ett balanserat samhälle.

    Men du gjorde en viktig poäng där.

  42. Anonym skriver:

    @Mia

    Tack för länken till Bill Eddy. Verkar kanon, och det är ju lysande om han föreläser i Sverige. Ska beställa den där boken han skrivit ”Splitting”.

    Tycker ni skriver så klokt allihop. Bara så ni vet. Blir konstigt för mig. Måste smälta det. Känns så långt ifrån allt annat man matas med i samhället. Ni ger mig hopp. Tack

  43. Mia. skriver:

    Anonym 17.21

    Ja Splitting kan jag verkligen rekommendera. För de som är påväg in/mitt uppe i en knepig separation/vårdnadstvist eller de som bara vill förstå mekanismerna bakom partnervåld/vårdnadstvister (‘intimate terror’), könsneutralt.

  44. Robert W skriver:

    Det är inte helt lätt att vara till lags…jag skulle ta ut hälften av pappadagarna, fast familjens ekonomi skulle bli lidande och eftersom jag jobbade skift, så hade jag ändå varannan vecka HELT ledig att umgås med barnen, men det syns ju inte i statistiken.
    När det gällde ordning och redan, så ville alltid mamman att jag skulle ”ta tag i situationen”, dvs vara ”den onde”…
    Har även ett yngre barn med en annan mamma, som gör allt för att förhindra umgänge, för att i nästa sekund anklaga mig för att inte ta mitt ansvar, det är bara stackars hon som bryr sig och tar hand om dottern, trots att jag i 3 års tid försökt få ett vettigt umgänge och helst vill ha 50/50…
    Min egen mamma tog ut sin bitterhet mot min pappa på oss barn, vi fick inte ens ”tänka” pappa. Hon stal 9!!! år från mig och pappa, ser fortfarande mig själv ståendes i hallen när han ringer på tel(uppmanad av sin nya sambo!!!) och säger ”hej, det är pappa”…sedan den dagen hade jag BÄTTRE kontakt med pappa än med mamma…pappa gick bort -10 och det är mer än ett år sedan jag senast hörde av mig till mamma…
    Det sjuka, sneda resonemanget, där jämställdhet och jämlikhet blandas med manligt/kvinnligt, tar ju sig underliga ologiska uttryck…samma lön, lika värde, men mannens ska givetvis betala på krogen och hålla upp dörren….fast å andra sidan, så skulle jag ju själv känna att min manlighet togs ifrån mig om jag INTE betalade och höll upp dörren…och jag skulle definitivt inte tända på en ”det”-varelse…lär ju vara så att även i likakönade relationer finns det en kvinnlig resp manlig roll…rätta mig om jag har fel…

  45. leifer skriver:

    Robert W

    Låter ju som mannen är förloraren i din beskrivning av samhället. Men samtidigt verkar ju kvinnor ha oerhört svårt att kliva ur sin könsroll när det gäller mamma-rollen. Dom tar den med enormt allvar och kan inte släppa makten över barnen. Dom slåss med näbbar och klor för att ha så mycket kontroll som möjligt. Dom ser inte fördelarna och vinsterna för sig själva med att släppa den kontrollen. Ex då att satsa mer på en karriär, tjäna mer pengar och betala mer skatt (som kan gå till bättre pension och bättre välfärd för alla t.ex.).

    Att få bort såna normer är väl målet?
    Samtidigt finns nog problemet du är inne på, att män och kvinnor blir mindre manliga och kvinnliga respektive. Idag kanske trots allt männen är mindre fria i sin könsroll (det hävdar ju faktiskt även feminister). Men trots allt är väl båda könen förlorare på detta med könsroller, eller så är det tvärtom (som t.ex. vissa kristna och muslimer hävdar).

    Jag ser f.ö. inget problem med att kvinnor tar initiativ till dejting och raggar upp män. Eller? Kanske är det just då ett problem med manligt och kvinnligt, vem som tar vilken roll. Mannen som den aktiva, drivande, envisa, betalande, initiativrika, potenta, kåta. Som tydligare vill ha ett förhållande medan kvinnan är tvekande, passiv, skygg, snål, okåt för att till sist blir helt tok-kär och då först är ex samlag ok (liksom att kvinnan då får vara lite kåt).

  46. Robert W skriver:

    Håller med dig…vem som är förlorare, det kan ju bara den enskilde värdera…jag skulle gärna ”offrat” en stor del av min lön för att ”vinna” umgänge med min dotter…
    Vårdnadstvister handlar INTE speciellt ofta om barnets bästa, utan om KONTROLL och MAKT(min uppfattning utan statistiskt underlag).
    Vissa gillar ögon…andra händer eller rumpor…ytterligare andra gillar ”tuffa tjejer” eller ”mjuka män” och det ena förtar ju inte det andra…men det finns ju trender, som sätter någon form av norm…och det handlar väl snarare att balansera ”goda” normer till förmån mot ”dåliga”…mammans totalitära föräldraskap känns ju inte speciellt bra…och jag har svårt att finna argument för att kvinnan bara ska ha lön varannan helg också…

  47. leifer skriver:

    Robert

    Tänkte lite på detta med att mamman som förhindrar pappan att vara delaktig.

    Ur barnets synvinkel är det väl pappan som sviker, som ”inte var där” under uppväxten. Trots att det är mamman som utnyttjat alla möjligheter för att förhindra pappan att vara delaktig.

    Sen antar jag att de flesta ”frånvarande” pappor betalar det enl lag minimum belopp för barnet (typ 1200 kr i månaden?). Ett sätt (om man har råd) kan ju vara att ha ett sparkonto och lägga undan några hundra varje månad, ett konto som barnet får när det fyller 18 år. Bospar kan ju också vara ett alternativ, både då att man sparar pengar och skapar möjlighet till egen bostad på en allt kärvare bostadsmarknad. På detta sätt kan man ju visa att man bryr sig extra, även om det igen synd att mannens lott då blir den av pengar. Men kanske känns bättre än att ge mamman kontroll över mer pengar.

  48. Här hittar du aktuella siffror på växelvis boende samt även namn på forskare som vet en hel del om växelvis boende. http://www.chess.su.se/research/projects/elvis-projektet

  49. Mariel skriver:

    ”Det förstår jag. Mest hos mamma, för du var tryggast hos henne. Men hade du velat att din pappa närmast försvann ur ditt liv? För det är det som händer med en stor grupp pappor när de inte längre orkar kämpa. Dessa män skulle bli överlyckliga om de fick en regelbunden kontakt, även om det var bara 25 procent av tiden. ”

    Nej det hade jag inte velat. Vad menar du? Menar du att de inte ens får 25 % av tiden? Är det bara allt eller inget?? 100 % hos ena föräldern? Jag hade självklart inte ens velat att mina föräldrar skilde sig, men om de skulle göra det så hade jag självklart velat vara hos min pappa också. Menar du att de kämpar för att få mer än 0 % och när de inte får det, då ger dem upp? Finns det inga helgpappor? Förlåt om jag e trög, men jag e inte så insatt.. och det är väl det jag vill bli kanske…

  50. Pelle Billing skriver:

    Nattens bibliotek,

    Tack för källan!

  51. Pelle Billing skriver:

    Mariel,

    Varannan helg blir ju bara 14 procent av tiden. Inte så mycket…
    Om pappan får ha barnet 3,5 dygn varannan vecka så är det 25 procent. De pappor som knappt får träffa sina barn skulle vara väldigt glada över den tiden!

    Det är också en ekonomisk fråga om mamman flyttar till annan ort och tar med sig bostadsbidrag+barnbidrag. Då ska pappan dels betala underhåll för barnen, dels ha råd med att betala deras resor till honom. Inte alla som har råd att finansiera ens varannan helg i det fallet.

  52. Mariel skriver:

    Håller med om att varannan helg ær før lite. Varfør får dem inte træffa sina barn mer? Ær det mammorna OCH systemet alltså som arbetar mot papporna?

    Jag tænker att om jag skulle separera från min man och jag skulle ha barnen mest, så skulle jag absolut vilja flytta till en annan stad som passar mig och mitt liv bættre. Men om det skulle ske på bekostnad av deras pappa så skulle jag inte gøra det. Barnen framfør en sjælv liksom.

    Personligen så skulle jag ju vilja att jag hade vårdnaden sjælv (jag gillar kontrollen) men skulle vilja att barnen træffade sin pappa så mycket som møjligt.

  53. Mia. skriver:

    Mariel

    ”Håller med om att varannan helg ær før lite. Varfør får dem inte træffa sina barn mer? Ær det mammorna OCH systemet alltså som arbetar mot papporna?”

    Jag tror att det främst beror på ‘könsrollsordningen’, dvs att det av tradition har varit mammorna som tagit hand om omvårdnaden av barnen och som därför ‘får/tar’ barnen efter separationen. I en del fall är man nog överens om det efter separationen också. I de fall där man inte är det vill nog en del mammor att pappor ska ta mer ansvar men i en del fall vill alltså pappor det men får inte, iaf inte utan vårdnadstvist. Detta för att en del mammor nog tycker att de har mer ‘rätt’ till barnen/är bättre lämpade att ta hand om barnen (och är det även om pappan är olämplig/konfliktdrivande). Men i en del fall rör det sig alltså även om olämpliga/konfliktdrivande mammor, mammor som inte kan/vill släppa kontrollen/vill ‘straffa’ pappan. Och som har ‘traditionen’ på sin sida sas.

    Däremot börjar det bli vanligare med umgänge on/to till sön/må istället för varannan helg alternativt några vardagar varannan vecka då det inte är helgumgänge (alltså 30/70 el 40/60 är min erfarenhet iaf).

  54. Tomas Gidlöf skriver:

    Moderata politiker saknar trovärdighet.
    Jag har varit i kontakt med alla riksdagspartierna. De stöder alla myndigheters brott mot barn och Pappor.

    Korruptionen i det s.k. rättsväsendet innebär rättslig immunitet för de i myndighetsutövningen inblandade politikerna och tjänstemännen.

    Jag har hastigt ögnat igenom mansnätverkets hemsida. Jag finner ingen antydan om att de vill stoppa myndighetsövergreppen, BrB kap 20 m.fl., mot Pappor och Barn.

    Jag har läst lagar, dess förarbeten och s.k. vägledande domar i HD.

    Inget fel på lagen. Problemet är att den offentliga makten kan begå godtyckligt grova brott den enskilde medborgaren utan risk att dömas till de straff som lagen anger.

    Tomas
    bortrövad pappa.

Google