Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.
Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.
Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.
(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)
Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism
Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.
En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.
För mig är det icke-feminism och egoism!
Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.
Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.
Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: “Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.
Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.
När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.
De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?
P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.
Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.
Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: “Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.
Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.
Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att “Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.
Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.
Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.
Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.
Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?
Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.
Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!
Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.
Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.
Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.
Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.
I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.
(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)
Intressant läsning! Jag väntar med spänning på del 2
Word!
//Uppvuxen med morsans lyssnande på Radio Ellen…
Bra skrivet och sammanfattat och ja ser också fram emot fortsättningen. Som sagt glad att jag ‘tvingades’ läsa Farmen på gymnasiet.
Och här lite mer ‘kidnappning’…
“In a matter of months, the feminist movement hijacked the domestic violence movement, not just in Britain, but internationally.” /Erin Pizzey
http://www.dailymail.co.uk/news/article-430702/How-feminists-tried-destroy-family.html#ixzz1l18LD5jH
Det börjar mullra nu. Ser fram emot del 2!
Bra skrivet tycker också det är intressant där du skriver om medicinsk forskning.Feminister säger att när man testat mest på män så är det för att dom är normen en del av den patriarkala strukturen.Om man hade testat mest på kvinnor så hade feminister sagt att man gjort det för att kvinnor är underordnad män (försöksdjur)
Feminism idag är en maktfaktor som kan användas för att förtrycka vissa människor och upphöja andra människor. En politiker idag som säger sig tro på jämlikhet men som inte vill kalla sig feminist blir utpekad som någonting fult och förskräckligt.
En politiker som går ut och proklamerar att -Jag är minsann feminst! får många dörrar öppnade åt sig oavsett om det handlar om jämställdhet eller inte.
Det finns idag också en hotbild mot dem som vågar kritisera feminism. Många blir både hotade och hånade då kritiken blir alltför tydlig. Något som både journalister och privatpersoner har varit med om.
Dagens feminism är en avart från vad det en gång var, som inte har någonting alls i ett modernt demokratiskt samhälle att göra!
Hur länge ska vanliga sunda människor fortsätta att ställa upp på detta utan att börja säga ifrån?
Mycket bra gästbloggare. Och mycket rätt resonemang. Dagens feminism har urartat helt och blivit mycket lönsamt för många s.k. feminister. Genusaffärer är också en karriärstege idag. Egennytta i ett (tomt) skal.
Varför måste alla som jobbar i media vara vänster? Just detta att statliga media används för att medelst våra skattepengar bedriva extremfeministisk propaganda är skandalöst! Frågan “vem vinner på det?” besvaras genom att “follow the money”…
Intressant dock, ser fram mot del 2…
Hur kunde det gå så fel? Varför sa ingen ifrån när Margareta Winberg m.fl. härjade som värst?
Om liberalismen lät sig ideologiskt perverteras till en i praktiken förljugen, fundamentalistisk, kollektivistisk könshatarsekt av neurotiska, civilisationsfientliga egoister. Då skulle jag agera enligt följande:
1. Inte kalla mig liberal, således inte längre ge någon demokratisk legitimitet till “liberalerna”.
2. Kritisera det “liberala” missfostret, och dess kvarvarande nyttiga idioter.
Väldigt intressant och bra skrivet.
En sak slår mig också. Du såg kommentaren om att din man kunde försörja dig som ett slags förtryck – men det var ju också en väldig trygghet. För en man fanns inte (och finns fortfarande sällan) den möjligheten. Han var ju tvungen att hitta nytt jobb. Så vem var mest utsatt egentligen?
Men jag gillar som sagt din text. Mycket bra.
Intressant, jag ser också fram emot vad som döljer sig bakom dessa gardiner.
Liberalen: Exakt. De feminister som kör med “Det är inte min feminism”, och fortfarande kallar sig själva för feminister, utgör inget som helst hot mot de personer och den verksamhet de riktar denna svaga kritik mot.
Helene, det gjorde mig väldigt glad när jag för ett bra tag sedan såg dig skriva på Newsmill om det här ämnet. Väntar med spänning på nästa del.
Är väl dags att feminster med denna åsikten / insikten börjar kämpa igen, att de (också) tar kampen mot statsfeminismen / radikalfeminismen och börjar höras!
Blir inte riktigt trovärdig förrän man märker att fler av dessa “ursprungsfeminster” öppet tar avstånd från dagens statsfeminism och aktivt försöker stoppa den kraften i samhället, tycker jag.
Jag har nu skummat igenom de senaste 12 månaderna av Helene Bergmans twittrande och kan inte där se någon aktiv hållning mot statsfeminismen eller något direkt sådant kämpande för att ta tillbaka statsfeminismens “kidnappande” av “ursprungsfeminismen”.
http://twitter.com/helenebergman
Så för mig blir det inte fullt trovärdigt att Helene skriva så här…
Det är handling och inte ett enstaka inlägg med ord som räknas, tycker jag…
Väldigt intressant inlägg, gläder mig till uppföljningen imorgon!
Gunnar: Jag vet inte om jag tycker att 12 månaders twitter är något bevis för att Helene inte handlar efter ovanstående inlägg. Vi använder alla våra sociala medier på olika sätt: vissa som privatpersoner, vissa som representanter, vissa som underhållning. Även ett års ord med 140 tecken per inlägg är just bara – ord. Inte handling. Vi har alla våra egna plattformar som vi arbetar med.
Helene!
Tusen tack för ett väldigt intressant inlägg och en liten historisk tillbakablick på feminismen. En tillbakablick som stämmer väl överens med min egen syn på hur feminismen har utvecklats från en frihetsrörelse till att numera ha blivit allt det den en gång sade sig vara emot:
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/06/feminismen-har-blivit-allt-det-den-sade.html
Ser fram emot fortsättningen i morgon!
Jag applåderar!!!
Jag visste inte att vi i Sverige hade kvar kloka feminister!
@JD skriver:
“Feminism idag är en maktfaktor som kan användas för att förtrycka vissa människor och upphöja andra människor. En politiker idag som säger sig tro på jämlikhet men som inte vill kalla sig feminist blir utpekad som någonting fult och förskräckligt.
En politiker som går ut och proklamerar att -Jag är minsann feminst! får många dörrar öppnade åt sig oavsett om det handlar om jämställdhet eller inte.
Det finns idag också en hotbild mot dem som vågar kritisera feminism. Många blir både hotade och hånade då kritiken blir alltför tydlig. Något som både journalister och privatpersoner har varit med om.
Dagens feminism är en avart från vad det en gång var, som inte har någonting alls i ett modernt demokratiskt samhälle att göra!
Hur länge ska vanliga sunda människor fortsätta att ställa upp på detta utan att börja säga ifrån?”
Word, feminismen har utvecklats till en totalitär ideologi. Nu försöker man rädda feminismen genom att dela upp den i ett antal olika falanger.
Företräder man en politiskt ideologi som feminismen är kan man inte gömma sig bakom någon falang. Tycker det är både märkligt och fegt när man bara väljer russinen i kakan.
Feminister tar inget ansvar för vad sina medsystrar hittar på, ofta förefaller de inneha tolkningsföreträde och förträder sin egen feminism.
Fullständig ohållbar situation. Ta ert ansvar feminister nu när det börjar barka åt skogen.
Feminismen tillhör historiens skräphög.
Makt fördummar, jag tycker man ser en liknande utveckling inom HSB, COOP, LO och politiska partier. Det kan ibland verka som att alla som från början stått för en god och bra kamp förvandlas till egoistiska giganter som “glömmer” sina rötter och medlemmar och lägger all energi på att göra organisationen större på bekostnad av intresseområdena, till sist har de helt fjärmat sig från sitt ursprung och när det sker är det mer än hög tid att skrota dem, starta om och börja på nytt, med alla dåliga erfarenheter av makthavare i bakhuvudet så måste man se till kraftigt begränsa ev. nya organisationers makt.
Feminismen har spelat ut sin roll, skrota den!
Tack för ett viktigt inlägg, Helene Bergman!
Jag ställer också till 100% upp på kvinnokampen och den helt igenom sunda ambitionen om jämställdhet.
Men detta har absolut ingenting med den radikala, politiska feminism som idag (ur ett maktperspektiv) driver propaganda och sprider manshat och pojkförakt.
Ser fram emot nästa del!!
Hederligt inlägg av Helen Bergman. (Med heder avser jag inte syra-attacker, utan traditionell svensk och västerländsk heder)
Jag vill poängtera hur hon pratar om kvinnorörelsen på 70-talet och beskriver mellan raderna att de endast arbetade för kvinnors intressen, redan då (vilket var fallet även tidigare även om Helens berättelse inte rör sig om det).
Vad som skiljer mot idag är att kvinnorörelsen idag är en antimans-rörelse i handling och att den i ord och bild presenterar sig som en pro-både-män-och-kvinno-rörelse.
Bra skrivet!
“Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: “Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.”
Utan att känna alla män tror jag bestämt att de allra flesta män skulle kunna sympatisera starkt med det citerade.
Härligt att höra det sunda förnuftet tala!
Kan inte denna så kallade “urfeminist” på allvar med tanke på hennes trams om Assange – där kvinnor helt enkelt inte förstår sig på mäns sexualitet. Hon ser män som djur och är en feminist som helst vill att feminism inte ska tala om förtryckande strukturer utan kvinnor är från Venus och män från Mars i hennes ögon. Helene Bergman är en särartsfeminist och förtjänar inte att tas på allvar. Punkt slut.
@Jocke säger:
En sak slår mig också. Du såg kommentaren om att din man kunde försörja dig som ett slags förtryck – men det var ju också en väldig trygghet. För en man fanns inte (och finns fortfarande sällan) den möjligheten. Han var ju tvungen att hitta nytt jobb. Så vem var mest utsatt egentligen?
Självklart är det förtryck att utgå från att en kvinna skulle nöja sig med att stanna hemma för att mannen kunde försörja henne, ett slags fångenskap där man inte har en egen ekonomi att röra sig med och därför heller inte är fri att ta egna beslut. Och att få sparken för att man var kvinna och kunde bli försörjd är ju en fruktansvärd diskriminering!
Sen om en kallar sig “urfeminist” eller whatever så borde ett tänka ett steg längre och sluta tro att staten är det enda problemet för kvinnor som grupp. Men Bergman kanske är nyliberal också, vad vet jag.
Vardagssexism finns hos vanligt folk, fördomar, könsnormer, förväntan – allt detta är problem som inte bara finns hos staten utan kvinnor och män. Så sorry Bergman att genusforskningen är ett hot mot din särartsfeminism men feminister generellt bryr sig inte om vad du tycker i den frågan.
För att NI lät de radikala elementen bestämma dagordningen. För att män var otroliga mesar som inte våga/vågar stå upp för sig själva mot kvinnor.
De “vettiga” feminister har ju varit knäpptysta. De har inte protesterat högljutt. De har låtit galningarna styra och ställa som de ville.
Freja:
Utgå från att hon skulle nöja sig att vara hemma? Hon behövde förmodligen inget jobb för sin försörjning. Så att ha en tryggad omsorg tack vare sitt kön och relationsstatus är ett förtryck? Har förtryck förlorat all mening?
Av alla skäl man kunde bli feminist för var fackordförandes påstående tämligen dåligt.
Tänk dig sedan in i mannens situation. Förväntan att han skulle försörja sin fru som gick hemma. Båda var ju fast i ett fängelse isf.
Vem fick sparken för att den var kvinna? Företaget gick ju konkurs.
PS
Är det bara jag som utifrån Hannas WTF och andras feministers påpekande om varför de blev feminister som tycker att deras skäl är otroligt dåliga?
Jag blev mansrättsaktivist för att män kan/kunde tvingas till krig, få hårdare straff, dog tidigare, sakna en massa rättigheter osv. Feministers skäl är så otroligt kassa överlag.
Men det är klart att män inte ser det som ett förtryck att man utgick från kvinnor skulle vara hemmafruar men ni borde ju det åtminstone ur er egen synpunkt att ni skulle betala för det. Om man fortfarande tycker att kvinnor ska vara hemmafruar och män stå för försörjningen så kasnke man bör tänka om.
Men det är klart att alla kvinnor är glada om de får sitta hemma utan frihet med en man som försörjer dem.
Freja: Ingen hindrade henne från att jobba men hade hon en man behövde hon inte. Hade hon varit förbjuden att arbeta pågrund av sitt kön så är det en helt annan sak då blir det förtryck. Sen skrev jag om mannens försörjningsbörda.
Saudiska kvinnor är förtryckta. De får inte ens köra bil själva. Du kallar möjligheten att vara hemmafru för förtryck. Snacka om att reducera styrkan i ordet förtryck till total meningslöshet.
Tack för ett intressant inlägg!
Att polarisera, skapa offermentalitet, använda pekpinnar eller attackera människor på grund av fysiska attribut är dåligt. Att kämpa för större frihet för alla att forma och välja sin egen roll är bra. Ungefär så enkelt är det väl..
[...] läser jag Helen Bergmans artikel om feminismen hos Pelle Billing. Den feminism som jag skulle skriva under på – men som idag [...]
“De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter.”
FUUUUUUUCK det bordet måste jag ha missat totalt!!! Så jävla typiskt mig arrrhhh….. Vart stod det uppdukat?! Fan alltså jag gick nog förbi det någon gång i tonåren när jag söp och rökte på, jävla skit.
Ett intressant inlägg, som ju bekräftar det många av “oss” hävdar; att feminismen numera spårat ur och blivit en statsideologi som kämpar för en “feministisk” (eller snarare “kvinnoschauvinistisk”) “könsmaktsordning”, och som inte har speciellt mycket med jämställdhet mellan könen att göra. Jag har skrivit lite om det tidigare på min blogg:
http://tantvitro.blogspot.com/2011/04/den-feministiska-konsmaktsordningen.html
Helene Bergman skriver:
“Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.
Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.”
När jag läser detta kommer jag osökt också att tänka på Erich Fromms essä om hur kristendomen och dess dogmer förändras under de trehundra första åren, från att ha varit en frihetstörstande revolutionär rörelse för förtryckta och fattiga i den romerska ockupationsmaktens imperium, till att bli samma imperiums officiella religion. Essän heter “The Dogma of Christ” och finns publicerad i en bok med samma namn. I denna bok finns också en essä med titeln “Sex and Character”, som jag tycker förtjänar mera uppmärksamhet. För den som ryggar tillbaka för ordet …”Christ”, så kan jag tipsa om att även den ateistiska bloggen “Atheist Movies” uppmärksammar boken:
http://atheistmovies.blogspot.com/2010/07/dogma-of-christ-eric-fromm.html
***
Huruvida Helene Bergman är särartsfeminist eller ej, som FumikoFem hävdar, vet jag föga om. Men med tanke på hur “genusforskningen” ganska grundligt smulats sönder av Harald Eia i tv-serien “Hjernevask”, kanske hon inte behöver vara så orolig för anklagelserna från FumikoFem, eller andra ensidigt socialkonstruktivistiskt inriktade personer.
Hur som helst emotser jag del 2 av Helene Bergmans gästbloggande med spänd förväntan.
@Andreas Nurbo #28
Det var helt andra tider då och de “kloka & goda” fanns det helt enkelt inte så många av. På den tiden var dessa feminister det extremaste och mest radikala som existerade. Andra tider andra referenser.
Nej av den anledningen att “vettiga” feminister är lika sällsynta som “vettiga” köns-rasister.
Nej men för att de flesta “vanliga” männen hade fullt upp med att jobba och försörja familjen och i viss mån engagera sig i andra minst lika viktiga samhällsfrågor.
Bland kommentarerna här så tycker jag mig finna mycket ryggdunkande försök till att vara förstående och släta över allt elände som feministerna ställt till med. Jag har ett starkt minne av att det var vänstern, “rödvinskommunister”, palestinaschalar och gaphalsar som härjade syntes och hördes i alla sammanhang då, precis som nu. Same, same men med olika referens till vad som var extremt då och vad som är extremt nu.
Makt fördummar!
@Jenny:
Precis: Var är mitt räkmacke-liv?!
Den sista kvinnodiskriminerande lagen försvann 1983, när kvinnor tilläts bli stridspiloter. Då var kampen i mål. Och den process som Helena beskriver inleddes, när feminismen infiltrerade staten och vände den mot männen.
Backlash #9
THAT is the right question.
En poäng till Backlash.
kan inte dom “vettiga” feministerna svara på varför de fortfarande väljer att kalla sig feminister med tanke på vilken extremt äcklig hatideologi
varför vill man associeras med dessa människor? varför tar man så sällan öppet avstånd mot allt hat som sprids i bla media? om alla “vettiga” feminister höjde rösten mot detta så skulle det inte förekomma. Ni har makten att få slut på alla dumheter…
Jag vet precis hur det kunde bli så här, begreppet feminism har smygande blivit kidnappat av extremister, National(socialister)feminister om ni så vill.
(På samma sätt som svenska flaggan kidnappades av de samma på 90-talet).
All kritik tystas ner och blir anklagad för att vara en “härskarteknik” (fast det i själva verket är nedtystandet i sig som är den verkliga härskartekniken).
Tittar man nu i en debatt med feminister är det uteslutande de som använder sig av olika härskartekniker…..
SCUM-teater debatten i Tv; regissören och skådespelerskan var ett typexempel på olika härskartekniker…
Man kör med omvänd bevisbörda i sina påståenden.
Etc. etc. listan kan göras lång.
Likheten med Nazismen är slående!!
Detta är baksidan av konsensus, hur en liten skränande grupp kan hålla en stor massa i schack.
Nationalfeminister är ett mer passande namn, klingar mer likt sin Nationalsocialistiska bröder och systrar, vilket är vad det handlar om, förutom att judarna är utbytta mot män. (Även närbesläktat med extrema kommunistiska synpunkter om du byter ut män till överklass istället, eftersom nu de rikaste råkar vara män idag, så sammanfaller det ju med “klasskampen”, varför tror ni Gudrun Schyman vurmar för detta?)
En sak skall man ha klart för sig:
Jämställdhet har aldrig varit målet för dessa extrema Nationalfeminister!
Läs igenom stycket i länken nedan, “Hur vi förverkligar SCUM-Manifestet över hela världen – skrivet av deras egen fuhrer Valerie Solanas.
Ja, det är skrivet av en vansinnig människa, men precis som i fallet med Breivik så kan man även här se att det ändå finns en genomtänkt (om än vansinnig) logik i tänkandet……
Då klarnar bilden av varför det ser ut som det gör idag, man kan se ett klart samband hur de (extrema människorna) har adopterat tänket i stora drag runt denna skrift om hur man skall förverkliga hennes manifest, och hur de har uppmuntrat respektive infiltrerat vissa företeelser i samhället idag, i stort sett allt stämmer, allt ifrån hur de uppmuntrar prideparader, till deras totala dominans inom socialtjänsten med vårdnadsfrågor, det är ingen slump att kvinnor nästan alltid får vårdnaden i en tvist:
http://www.fajaf.com/lokalt/solanas.html
Därför ät det väldigt viktigt att ni feminister som är för riktig jämställdhet tar avstånd från SCUM manifestet och dessa extrema människor som företräder den synvinkeln, hur skall vi annars se skillnad på en femininst och en “feminist”?
Ni måste återta uttrycket eller förkasta det!
Dessutom:
Kvinnor! Ni är inga offer!
Sträck på er! Var stolta!
Låt inte feministerna lura i er något annat!
Ni behöver inte samhällets hjälp för att lyckas, ni är precis lika bra som män!
Män! Sträck på er! Var stolta!
Ni har ingen skuld i hur kvinnor har behandlats historiskt, eller hur vissa enstaka manliga individer behandlar kvinnor idag!
@ Jenny Kristiansson 13:49
Det var nog på samma bord som rökat och spriten stod på!
För övrigt troligtvis samma bord som patriarkatet hade lagt sina visitkort på!
Tyvärr missade jag Patriarkatets visitkort, eftersom jag bara såg rökat och krökat som stod serverat åt mig…..
Tyvärr var visitkorten slut när jag rökt färdigt och nyktrat till, så då var det bara att kavla upp ärmarna och skaffa sig en egen karriär, på mina egna meriter istället…..
@Anders Senior #40
Jag menar att feminismen alltid har varit extremistisk, har alltså inte kidnappats av någon bara blivit mer och mer maktfullkomliga och extrema. Ungefär som de nu så aktuella “skjutningarna” i Malmö. Gränserna att skjuta på folk eller i feministernas fall diskriminera och förfölja män bara flyttas framåt med tiden.
Jag ser därför ingen som helst anledning att vara förstående eller förlåtande mot feminismen i någon form, lika litet som jag är förlåtande och förstående vad nazisterna åstadkom på deras tid. Det känns onekligen tråkigt när någon försvarar feminismen med ursäkten att det finns så många olika feminister eller att alla feminister är inte onda. Självklart är det så men skulle de försvara nazismen på samma vis? Det var ju faktiskt så att det fanns så många olika nazister och att alla nazister var onda, eller var dom det?
“Vardagssexism finns hos vanligt folk, fördomar, könsnormer, förväntan – allt detta är problem som inte bara finns hos staten utan kvinnor och män. Så sorry Bergman att genusforskningen är ett hot mot din särartsfeminism men feminister generellt bryr sig inte om vad du tycker i den frågan. ”
Vardagssexism, tvingande normer och fördomar är ett problem. Där håller jag med likhetsfeminister. Att kvinnor och män som grupp väljer lite olika när dom får välja fritt är däremot inte ett problem i sig. Det har den nutida likhetsfeminismen inte begripit. Och den har heller inte begripit att anledningen till att feminismen tappat i popularitet är just att den idag vill lägga sig i vanliga människors fria val.
Det är vad som kallas maktfullkomlighet, människor brukar inte gilla sånt.
SVERIGES RADIO VINKLAR: ”HEN” VÄLKOMNAS AV FORSKARE
Sveriges radio gör nu i flera program – t.ex. i Nya vågen och Språket – ohöljd reklam för ”Sveriges första könsneutrala barnbok”, Jesper Lundqvists ”Kivi och monsterhund”, där huvudpersonen är en hermafrodit, en ”hen”:
”Ordet ’hen’ skulle göra det lättare att slippa säga ’han’ om alla, som barnboksforskning visat att man lätt gör, säger Karin Salmson. Daniel Wojahn, språkforskare vid Södertorns högskola, har gjort perceptionsstudier som visar att val av pronomen har stor betydelse. Han välkomnar också det nya ordet ’hen’.”
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=4936934
Anm.: Den unge doktoranden Daniel Wojahn är inte bara ”forskare” vid Södertörns högskola – som av en händelse råkar han också vara styrelsemedlem i ”Forum för feministisk forskning i Stockholm”, edsvuren till den välkända radikalfeministen Karin Milles vid samma högskola, god vän med Inti Chavez Perez (red. För tidningen Macho och boken Pittstim, sexualupplysare RFSL):
”Daniel forskar om språklig diskriminering, sammanhang mellan språk och genus samt feministiskt och queerfeministiskt motiverade språkförändringar i svenskan, engelskan och tyskan.”
Det låter fint och trevligt med Helenes
“Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: “Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.”
, men min minnesbild av den feminism som syntes och hördes på 1970-talet är inte precis att de kämpade för en värld där män och kvinnor skulle vara jämlika… Mina minnesbilder från den tiden är att de feministiskt aktiva som drev agendan såg kvinnor som överlägsna män och kämpade för att det skulle avspegla sig i samhället också.
Det är möjligt att man var övertygade om att detta skulle vara bra för männen också, men knappast som jämlikar, enligt mina minnesbilder…
För mig måste de kvinnor som aktivt kallar sig för feminister idag självständigt och synligt aktivt bevisa att de också verkligen vill uppnå det mesta av det som Jämställdhet2.0 och liknande som inkluderar männen fullt ut i jämställdheten, för att jag ska känna förtroende för att de smyger in på ett schysst sätt här i den här kampen för synliggörandet av männens villkor i samhället!
Hur vet jag / vi att de inte bara är ute efter att få hjälp med att bli av med de extremare falangerna inom feminismen som de släppte fram och som nu tagit över feminismens agenda i Sverige?
Och sedan kör det sitt eget race igen småleende av att fått hjälp av oss till det?
För mig räcker inte 3st inlägg i en egen blogg under ett helt år, som Helene Bergman presterat, det senaste årets twittrande utan någon sådant synligt engagemang eller två ganska lama artiklar på Newsmill mot vissa delar av radikalfeminismen.
Yrkestiteln (Linkedin) “Independent Media Production Professional” lugnar mig inte heller, då media generellt inte precis gör upp med radikalfeminismen.
Vid lite snabbt Googlande dyker det inte heller upp något om ett aktivt engagemang mot statsfeminismen / radikalfeminismen…
Visst det Helene skriver här är bra, men inte speciellt kraftfullt ändå kan jag tycka.
För att jag ska känna mig övertygad om att en kvinna som kallar sig feminist idag, är en person som helt schysst anslutit sig till vår kamp för Jämställdhet2.0 och att männens situation belyses lika mycket och involveras fullt ut i jämställdhetsarbetet, så behöver jag lite mer tydliga aktiviter självständigt utanför den här sfären här också!
För att en person som titulerar sig feminist idag och ska få mitt förtroende inom jämställdhetsarbetet måste den tydligt (be)visa att han/hon aktivt jobbar mot statsfeminismen / radikalfeminismen redan!
Så jag kan känna mig övertygad om att det inte drivs en dold agenda jag utnyttjas för…
Finns flera kvinnor som visat att det arbetar schysst för en jämställdhet som inkluderar oss män sunt, men de titulerar sig inte feminister idag, utan någon istället postfeminist eller inget speciellt alls!
“Jag ser därför ingen som helst anledning att vara förstående eller förlåtande mot feminismen i någon form, lika litet som jag är förlåtande och förstående vad nazisterna åstadkom på deras tid. Det känns onekligen tråkigt när någon försvarar feminismen med ursäkten att det finns så många olika feminister eller att alla feminister är inte onda.”
Skillnaden är gigantisk, feminism är inte en ideologi utan flera. Det är ett paraplybegrepp snarare än något annat. Jämför exempelvis med liberalism som omfattar allt från socialliberalism till anarkokapitalism eller socialism som omfattar allt från Stalin till socialdemokrati.
Feminism har gett oss flera bra saker som ökade karriärsmöjligheter för kvinnor (vilket är en stor skillnad från karriärstvång för kvinnor som Katerina Janouch förepsråkar), laglig abort, kvinnlig rösträtt mm. Det är värt att komma ihåg att principen om könsneutral lagstiftning som jag hoppas alla här är överens om inte alltid har varit fallet.
påminner mig om denna debatt mellan Sveland och Brattström, i vilken
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/feminism-utan-kvinnor var slutreplik från Brattström.
@Jonte
Nej, ingen större, i ett modernt samhälle behöver vi inga selektiva paraplyer, vi behöver paparlyer som skyddar alla mot regn och rusk. Vad du än sätter för namn på feminismen eller nazismen så är det vedervärdig med sin diskriminerande ideologi och vill man verklig jämställdhet så tar man vänligen men bestämt helt avstånd från feminismen.
Ja inte är det väl frågan om “könsneutral lagstiftning” som feminister drivit på om.
“Ja inte är det väl frågan om “könsneutral lagstiftning” som feminister drivit på om. ”
Inte i Sverige idag kanske men tidigare var faktiskt det fallet, det är även fallet i många andra länder som har kvar könsdiskriminerande lagar. Sen är väl dom flesta här kritiska till hur den mer radikala feminismen yttrar sig i Sverige idag. Men all feminism har inte alltid sett ut så och ser fortfarande inte ut så.
Tycker du att fri abort är något dåligt? Eller kommunala dagis? För feminister har varit drivande i dom frågorna också.
Jag kan förstå att somliga uttrycker besvikelse över att de så kallat “vettiga feministerna” varit ganska tysta under en lång tid, men glöm inte att det utannonserats en “del 2″ av detta gästblogginlägg. Vem vet vad det kan bjuda på?
Sen tycker jag att “vi” borde vara lite tacksamma för och värna om dem som i någon mån vågar ställa sig på “vår” sida, med tanke på hur “vi” hittills behandlats i de etablerade medierna. Att uttrycka sympati med “vår” sak är fortfarande antagligen förenat med en viss personlig “popularitetskostnad”, och i vilket fall med en personlig risk för att dra på sig missnöje från dem som nu sitter på problemformuleringsprivilegiet. Saklig kritik, visst, men Helene Bergman kan väl ändå få “prata färdigt”?
(Citationstecken om “vi” och “vår, av respekt för de som inte tycker som jag).