Gästblogg: Helene Bergman (del 1)

31 januari 2012, av Gästblogg

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)

Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att ”Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)

Etiketter:  

I somras skrev jag om hur Kulturnyheterna i SVT lät Maria Sveland framställa Dominique Strauss-Kahn (DSK) som skyldig till ett brott, trots att åtalet hade lagts ned.

Chefen för Kulturnyheterna erkände misstaget och tog med ett klargörande i en senare sändning. Detta som en direkt konsekvens av att Nils Jungenäs, uppskattad medlem av blogg-communityn, mejlade dem en länk till blogginlägget.

Ytterligare en uppskattad (och anonym) medlem av blogg-communityn anmälde sedan inslaget till Granskningsnämnden för radio och TV, och de har nu fattat sitt beslut. Inslaget frias.

Lustigt nog verkar de ha bedömt huruvida Maria Sveland var opartisk eller inte, och som intervjuad är kravet lägre på henne. Anmälan handlar ju om själva programmet och det journalistiska beslutet att få låta henne tala om DSK som skyldig, så rimligen var det detta som skulle bedömas. Goddag yxskaft, helt enkelt.

Det positiva i sammanhanget är dock att hjulen kan sättas i rullning relativt enkelt, tack vare att de finns en grupp personer på bloggen som engagerar sig lite extra. Om du vill bli en i det gänget är det bara att ta egna initiativ när chansen dyker upp! Till exempel kan man alltid mejla makthavare, chefer och chefredaktörer när något tveksamt i deras organisation uppdagats här på bloggen.

Här är granskningsnämnden beslut:

SAKEN

Kulturnyheterna, SVT1, 2011-08-24, inslag om medierapporteringen om anklagelserna mot Dominique Strauss-Kahn; fråga om opartiskhet och saklighet

BESLUT

Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

____________________

ANMÄLNINGARNA

Två anmälare är kritiska till ett inslag om medierapporteringen om våldtäkts- anklagelserna mot IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. De är kritiska till den medverkande journalisten och debattören NN:s uttalanden. De anser att hennes uttalanden innebar ett ställningstagande mot Dominique Strauss-Kahn i skuldfrågan och att inslaget strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

AKTUELL BESTÄMMELSE

Sveriges Television ska bedriva programverksamheten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i televisionen (5 § i sändningstillståndet). Kraven på opartiskhet och saklighet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Med hänsyn till den vidsträckta yttrande- friheten kan kraven ställas lägre i fråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING

Inslaget handlade om medierapporteringen om våldtäktsanklagelserna mot IMF- chefen Dominique Strauss-Kahn. I inslaget medverkade NN som var kritisk till den aktuella medierapporteringen som hon ansåg hade följt en alltför vanlig och uppumpad mediadramaturgi. Granskningsnämnden kan inte finna att den tillfälligt medverkande NN:s kommentarer innebär att inslaget strider mot kraven på opartiskhet och saklighet. Nämnden anser vidare inte att inslagets utformning eller innehåll i övrigt strider mot dessa krav.

Detta beslut har fattats av granskningsnämndens vice ordförande Helena Jäderblom efter föredragning av Tarek Touma.

 

Etiketter:  

Angående roller och normkritik

30 januari 2012, av Pelle Billing

Förra veckan skrev jag om hur mansrollen bör definieras, så att definitionen knyter an till en tydlig verklighet. Om mansrollen är det som en liten minoritet av män gör så hamnar vi i en märklig situation.

I dag skrev jag så om den skam och skuld som ideologiska feminister skapar, i sin iver att få alla att leva efter sin vision (observera att ideologisk och pragmatisk feminism är två olika saker). De går ett steg för långt, och inkränktar då på andra människors fri- och rättighet att skapa sin egen tillvaro, oberoende om denna tillvaro passar in i en viss ideologi.

För att förenkla, tydliggöra och sammanfatta vad dessa inlägg handlar om, så skrev jag en serie punkter på Twitter tidigare idag. Jag tänker att de kan ge en snabb översikt av vad det här handlar om, så publicerar därför punkterna här som ett eget inlägg.

Etiketter:  

Feminismen och skammen

30 januari 2012, av Pelle Billing

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårad retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriakat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.

Löfven ny partiordförande för S, men varför?

28 januari 2012, av Pelle Billing

Igår lanserades Stefan Löfven officiellt som ny partiledare för Socialdemokraterna. Partiet verkar så här långt ha gjort ett bra val med tanke på att 58 procent av väljarna har stort förtroende för honom.

Samtidigt kan det vara svårt att förstå varför partiet valde en man? Som Genusnytt sammanfattat så anser media att det var ett ”gubbigt” val, och Socialdemokraterna själva är ju ett radikalfeministiskt parti.

Hur kan ett parti som kämpar mot ett upplevt mansvälde själva välja en man som partiledare? Är inte det en självmotsägelse?

Man skulle ju kunnat tänka sig att Socialdemokraterna rensade ut männen helt från alla ledande positioner, som kompensation för att det finns fler manliga ledare i privata näringslivet. Det skulle varit en åtgärd som följer av de uttryckta värderingarna.

Nu verkar det istället som att de verkligen älskar sina män och vill ha dem på ledande positioner – samtidigt som de gillar att klaga på att sagda män blir väl många och väl ”gubbiga” i längden. Det är lite som att äta upp kakan och ändå ha den kvar.

Själv kan jag förstå att partiet vill utnyttja de ledartalanger som för tillfället finns tillgängliga. Att pragmatiskt välja den som passar bäst för stunden, oberoende av kön, är helt i linje med Jämställdhet 2.0. Men i så fall kanske det är dags att sluta klaga på könet på den ledare man valt?

Barn klagar på sina egna val, vuxna människor står för det de gör. Dags för Socialdemokraterna att växa upp och stå för sina val.

Etiketter:  

Isabella Löwengrip och Feminism 2.0

28 januari 2012, av Pelle Billing

Från en intervju hos Internetworld:

När folk frågar mig om jag är feminist säger jag alltid nej, även om jag brinner för kvinnofrågor. Jag har känt att det bara är en viss grupp kvinnor som får vara feminister och kan känna sig hemma i det och jag har inte riktigt känt mig hemma i den gruppen. Det är en väldig generalisering, men det har varit så. Därför startade jag en ny feminism, feminist 2.0, där målet är att tjejer ska hjälpa varandra. Att vi ska börja samarbeta och inte bara skylla på att allt är männens och samhällets fel. Vi ska börja hos oss själva och samarbeta för att hjälpas åt för att få lika villkor.

Att brinna för kvinnofrågor utan att kalla sig för feminist tycker jag låter som en utmärkt idé, så det är synd att Löwengrip ändrat sig.

Nu har hon emellertid gjort sitt val, och förhoppningsvis kan denna nya form av feminism ställa upp på kriterier så som:

  • Lika rättigheter och skyldigheter mellan könen.
  • Könsneutral lagstiftning.
  • En positiv grundsyn på båda könen.
  • Den bäst lämpade ska ha jobbet – ingen kvotering.

En jämställdhetsrörelse som inte skriver under på dessa kriterier har jag numera svårt att ta på allvar. Så jag hoppas att Feminism 2.0 kan bli inspirerad av den redan etablerade Jämställdhet 2.0!

 

Intervjuad av Feministiskt Perspektiv

27 januari 2012, av Pelle Billing

Tidigare i veckan blev jag kontaktad av Edda Manga från Feministiskt Perspektiv. Hon ville intervjua mig.

Först var jag skeptiskt till detta, med tanke på att deras tidning kallar mig för antifeminist och har beskrivit min verksamhet och Mansnätverkets verksamhet på ett felaktigt vis. Risken var stor för ytterligare felaktigheter, som jag såg det.

Men efter att noga ha frågat Manga om syftet fick jag ändå intrycket av att hon ville låta mig komma till tals. Att frågorna blir tuffa är givet i en intervju-situation, men så länge ens svar får stå i hyggligt oförändrad form så är det ändå helt OK.

Sagt och gjort så träffades vi på Malmö Central i onsdags kväll. Intervjun blev relativt lång och fick brytas av att Manga skulle ta tåget hem igen. Dagen efter togs sedan kort av en frilansande fotograf.

Intervjun är nu publicerad i senaste numret av Feministiskt Perspektiv. Även om det självfallet har klippts bort en hel del av intervjun och av mina svar, så tycker jag att det hela gjorts på ett schysst vis. Jag fick möjlighet att rätta sakfel efteråt, och mina svar representerar hyggligt väl det jag faktiskt sa. Således ska Manga ha all heder för att hon sköter sitt jobb på ett professionellt vis.

Läs gärna hela intervjun men jag vill kommentera några passager specifikt. Självfallet fick jag frågan om Pär Ström, och valde att svara på följande vis:

Pär Ström pekar på dubbelmoralen i hur media rapporterar om könsfrågor. Han rapporterar om allt som inte rapporteras om. Det säger han själv, det är den obelysta delen som han pratar om, som en komplettering. Jag tycker det är bra, det är viktigt att han gör det. Sen har han som sagt valt ett annat tonläge och det beror på hur man är som person.

Egentligen vill jag inte uttala mig om Pär Ström, eftersom jag är rädd för att det kommer att felciteras eller vändas mot honom eller mig. Dock tycker jag att det som skrevs stämmer hyggligt väl överens med det jag sa.

Jag får även möjlighet att ge en mer konstruktiv syn på vad jämställdhet är:

Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.

Den som vill säga emot mig här får det lite svårt. På vilket sätt vill man tumma på lika rättigheter och lika skyldigheter? På vilket sätt vill man göra avsteg från att den bäst lämpade ska få jobbet? När en tydlig definition ges på det här viset så är det andra typer av jämställdhetsaktivister som blir svaret skyldiga.

Även misandrin i media berörs:

EM: Tycker du att män är angripna?

PB: Definitivt. Det är inte bara som jag tycker. Jag kan ge dig hur många citat som helst på hur män i generella termer angrips i media på ett sätt som ingen annan grupp i samhället skulle få angripas.

Jag får även möjlighet att kommentera ”mäns våld mot kvinnor”, ”könsmaktsordningen”, mansfrågor, hemlöshet, ”kritiska maskulinitetsstudier” och mycket annat.

Även om intervjun inte är perfekt så är den tillräckligt bra för att ge en annan bild av vad den nya jämställdhetsrörelsen egentligen handlar om. Således är jag glad över att jag ställde upp.

Jag lämnar er med ett sista citat:

EM: Hur skulle du i positiva termer beskriva din kamp?

PB: Jag kämpar för huvudsakligen två saker. Det ena är att vi har en jämställdhetspolitik i Sverige där vi vid sidan av kvinnofrågorna tar in de viktigaste mansfrågorna så att vi får en mer komplett jämställdhetspolitik. Det andra är att vi ska sluta med de mansföraktande uttalandena, generaliseringarna i media, att vi ska ha samma respekt för alla och att det ska inkludera män, även vita män. En media där misandrin, som jag kallar det, har försvunnit.

Jag står för jämställdhet 2.0, inget annat. Det känns bra att Feministiskt Perspektivs läsare nu fått en bättre bild av detta.

Det är dags att skapa några videos igen till bloggen. Video ger en extra bra känsla av vad man vill förmedla och kommunicera, så jag är glad att det är dags för det igen.

Den här gången kommer jag att producera videoklipp tillsammans med Hannah Lemoine, som driver bloggen One-way Communication. Hannah har tidigare gästbloggat här.

Vi två är ibland överens om sakfrågor, och ibland inte. Det är en av poängerna med att vi ska samtala och diskutera framför kameran. Diskussionerna kan förhoppningsvis bli levande – och budskapen tydliga – när delvis olika ståndpunker och resonemang ska klarläggas.

Några av frågorna kommer jag att ta med mig från er, bloggens community (och Hannah gör likadant hos sig). Så vad skulle du vilja fråga? Vad vill du se mig, Hannah eller båda två beröra?

Välj att ta upp precis vad som helst, eller ett pågående ämne på bloggen. Ordet är fritt nedan!

Etiketter:  

Som bloggen rapporterade om i går har professor Annica Dahlström lämnat sina uppdrag för Hjärnfonden. Detta efter protester mot hennes uttalande om att pappor är farliga för sina spädbarn.

Det var inga diskreta uttalanden som gjordes. Här är ett citat:

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Här på bloggen har några varit upprörda över att hon fått avgå, med tanke på att Dahlström kämpat för att biologiska könsskillnader ska erkännas. Därför vill jag göra några förtydliganden:

  • Det är oerhört positivt att män och pappor protesterar när män pekas ut som farliga för spädbarn.
  • Forskningen stödjer inte att män skulle vara farliga för små barn. Den som hävdar detta har bevisbördan på sig.
  • Visst är det viktigt att den biologiska komponenten av könsskillnader kommer in i jämställdhetsdebatten. Men detta ska göras sakligt och metodiskt, och utan grundlösa anklagelser mot endera könet.
  • Dahlström valde själv att lämna sina uppdrag hos Hjärnfonden. Hon kunde valt att korrigera sina uttalanden istället – om hon blivit felciterad eller om hon ändrat uppfattning. Om hon ansåg sig ha bevis för sina uttalanden kunde hon också presenterat dessa.

Jag är för en fri och öppen debatt, samtidigt är det så att den som ger sig in i leken får leken tåla. Säger man att män är farliga för sina barn, utan att kunna backa upp detta med forskning, får man räkna med ett proteststorm. Felet här ligger inte hos dem som protesterar.

I dag publiceras för övrigt en debattartikel i SvD, där man redogör för att barn är lika trygga hos sin pappa som hos sin mamma.

Fyra forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, har helt enkelt undersökt hur ofta barn blir skadade när de vårdas av mamman respektive pappan. Resultatet har publicerats i Journal of Epidemiology and Community Health. Här är det de fann:

När vi granskade alla förstfödda svenska barn åren 1988–89 hade 817 råkat ut för olyckor som krävde inläggning på sjukhus medan mamma var hemma, mot 67 när pappa var hemma. I proportion till de uttagna dagarna löpte barnen 12 procent lägre risk att skadas när fadern hade ansvaret.

Då man justerar för olika sociodemografiska faktorer försvinner denna statistiska skillnad, eftersom familjer där pappor valde att vara hemma ofta var mer socialt gynnade. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att män och kvinnor, som kön betraktade, är lika bra eller dåliga på att skydda små barn mot allvarliga skador.

En forskningsrapport är inget slutgiltigt bevis, men det framstår onekligen som att Dahlström varit ute och cyklat med sina slutsatser.

Om vi ska gå efter den forskning vi känner till, är det alltså lika tryggt att låta pappan vårda barnet som att låta mamman göra det.

Jag vill betona att erbjudandet jag gav till Annica Dahlström igår (via mejl och på bloggen), om att få uttala sig ocensurerat och oredigerat här på bloggen, kvarstår. Hon är varmt välkommen att förklara vad hon egentligen menar, och om hon på något vis ändrat uppfattning om mäns förmåga som föräldrar. Vi kan alla göra misstag – vilket jag vet av egen erfarenhet – så det finns ingen anledning att vara långsint eller att demonisera någon.

Tipstack: Går till Gunnar!

Etiketter:  

Senaste månaden på bloggen

26 januari 2012, av Pelle Billing

Den senaste månaden har innehållit en hel del helger då nyhetsflödet i media gick lite på sparlåga.

Här på bloggen har det dock hänt förvånansvärt mycket, kanske för att den börjat skapa sina egna nyheter:

  • En bloggkampanj har lett till ett flertal inskickade medborgarförslag om jämställd verksamhet mot våld i nära relationer (härligt att så många valt att delta!). Det handlar alltså om att kommunerna blir tvungna att ta ställning till om även män ska kunna få hjälp mot våld i hemmet. Kampanjen har följts upp här och här, och fortsättning följer. Självfallet kommer jag att hålla er informerade om hur det går här i Malmö när jag presenterar mitt förslag muntligen för kommunen.
  • Den norska serien Hjernevask har inte köpts in av SVT, trots att det var en omåttligt populär dokumentärserie i Norge. Därför har sex av sju avsnitt (alla som är relaterade till könsfrågor) sammanställts här på bloggen. Temat är att biologi inte får glömmas bort, i vår skandinaviska iver att göra allt till sociologi. Länkar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 7.
  • I november förra året stormade det för fullt kring SCUM-föreställningen på Turteatern. Manshat gjordes till konst, och gymnasieklasser skulle bjudas in. Det som ställde allt på sin spets var ett påstått mordhord från Medborgare X (som de flesta insåg var en satir som gick för långt). Genom att bloggen nu gjort en exklusiv intervju Medborgare X, har otydligheter klargjorts och SCUM-debaklet kan läggas åt sidan.
  • Bloggen går mer och mer i en riktning att även arbeta konstruktivt och konkret, istället för att bara kritisera rådande missförhållanden. I den andan har skapandet av en Plattform för jämställdhet påbörjats, och det arbetet kommer att fortsätta löpa som en röd tråd under året. Kanske är plattformen helt putsad och klar som en vacker PDF-fil lagom till årets Internationella mansdag, där bloggen är en av Sveriges representanter.
  • Positivt är att första numret av New Male Studies Journal har släppts. Du kan läsa allt om det och ladda ner det gratis här. Jag är en av rådgivarna till tidskriften och om jag får tid kanske jag skriver en artikel åt dem framöver; det är viktigt att Sverige skapar goda kontakter internationellt.
  • Bloggen har börjat staka ut ett hållbart synsätt på könsroller förr och nu. I Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer redogjorde jag för hur könsrollerna i historisk tid var mer eller mindre oundvikliga för vår överlevnad. Inlägget ledde till ytterst intressanta diskussioner, och ledde till en större tydlighet i synen på dagens könsroller. Därav kom gårdagens inlägg Mansrollen är det som en majoritet av män gör.

Personligen tycker jag det känns oerhört spännande att nu arbeta mer konstruktivt, och långsiktigt följa upp viktiga trådar och projekt. Målet för denna community är en ny jämställdhetspolitik och en ny syn på män, och då gäller det att vara specifik och konkret.

Det finns även en hel del nytt på gång i pipelinen, så vi går mot en ytterst spännande vår.

Som vanligt finns det möjlighet att stödja bloggen ekonomiskt. Att arbeta konstruktivt och konkret kräver ännu mer tid bakom kulisserna, utöver det som syns på bloggen. Om du tycker det är viktigt att det arbetet ska fortgå, eller till och med intensifieras, finns möjligheten att bidra ekonomiskt.

Jag är er representant i dessa frågor, och om jag ska kunna göra ett bra jobb behöver jag ert stöd. Jag ansvarar för att vara en fristående journalist som lyfter det som gammelmedia blundar för, samt gör bloggen till en träffpunkt för konstruktiv aktivism. Bäst är månadsvisa stöd, men även engångsdonationer är av stort värde:

  • Bankkonto SEB 5303-0032507
  • Plusgiro 31 17 80-1
  • Kreditkort via donationsknappen till höger. Du behöver inte ha Paypal för att använda den!
Etiketter:  
Google