Svenska män uppmanas hjälpa till mer i julstöket

20 december 2011, av Pelle Billing

Så här inför helgerna skickar den feministiska journalisten och dokumentärfilmaren Svante Tidholm (som gjorde filmen Som en Pascha) en julhälsning till Sveriges alla män:

Karlar – res er från soffan

Låt inte kvinnorna dra hela lasset med julstöket!

Troligen är det Aftonbladet som satt rubriken, men budskapet i artikeln är just detta. Männen borde hjälpa till mer med julplaneringen i alla dess former.

I nuläget – identifierar han helt korrekt – är det kvinnorna som gör en större del av jobbet:

Kvinnor runt om i landet ringer och mejlar över generationsgränser, kompromissar och förhandlar; ”Om vi kommer till er på juldan, sen åker vi till dem på annandagen”. ”Nej, det går inte, för han är med sina respektive i år, och vi firade inte med deras svärföräldrar förra året. Kan vi komma till er på julaftonsmorgonen vid åtta?”

I december tornar allt det praktiska upp sig som berg i horisonten. Julklapparna! Julmaten! Resplaner, biljetter, sovplatser! Räcker pengarna? Än är allt under kontroll? Nu, när den sista veckan i december kommer… ja då jävlar är det full hets.

Samtidigt som Tidholm beskriver en trend som stämmer (kvinnor gör mer av julstöket), så överdriver han också:

Jag tror många kvinnor går på knäna i dessa tider. Frustrerade över att i stort sett ensamma försöka navigera fartyget i snöstormen.

Kvinnor som lever med en man är inte generellt sett ensamma. De gör mer än sina män men att de gör allt själva är en nidbild och en svartmålning av männen.

Det största problemet är dock inte att Tidholm överdriver. Det största problemet är att han skuldbelägger männen på osakliga grunder.

Män och kvinnor arbetar lika mycket i vardagen. SCB:s tidsanvändningsundersökning visade detta för tio år sedan och samma sak slogs fast i år. Män förvärvsarbetar mer och kvinnor hemarbetar mer.

Dessutom är människor överlag nöjda med detta. Måhända är detta chockerande för de som så gärna vill spola ner allt vad könsroller heter i toastolen – men så olydiga är det svenska folket. Trots upprepade kampanjer om motsatsen kvarstår genomsnittliga skillnader mellan könen som inte minskar, utan snarare ökar.

Något som ofta glöms bort i diskussionen är även att ansvar ger makt. Det vill säga att vara ansvarig för julen innebär också att man blir chef över julen.

Således bestämmer kvinnan familjens umgänge. När, var, hur och med vem. Inte ensam men i proportion till sitt ansvarstagande. Detta är precis som i arbetslivet där den som arbetar fler timmar har större chans att bli chef.

Skuldbeläggandet av män är inte bara tröttsamt, utan även otidsenligt. I ett progressivt samhälle bör alla inse att där tiden läggs och där ansvar tas, finns också störst chans att få inflytande. Detta gäller såväl i hemmet som på arbetsplatsen.

Att bara se männens makt i arbetslivet och kvinnors ansvar på hemmaplan är en av vår tids mest snedvridna narrativ.

 

37 kommentarer på “Svenska män uppmanas hjälpa till mer i julstöket”

  1. Access skriver:

    Min upplevelse är ju dessutom att män generellt sett är mindre intresserade av julpyssel och julstök än vad kvinnor är. Det är helt enkelt inte lika viktigt för många män att det pyntas och fejas och organiseras. Jag tror (!) att många män skulle uppskatta om hela familjen kunde ta det lugnt under ledigheten, istället för att stressa och intensiv-umgås med släkten.
    Men om det är viktigt för många kvinnor att göra allt det där så är det högst rimligt att de också drar det tunga lasset.
    Eftersom jag lever i en samkönad relation så kan jag se på särkönade relationer lite med utifrånperspektiv. Skillnaden mellan hur samkönade manliga relationer kontra särkönade relationer förhåller sig till julen är tydlig. Jag brukar koka lite skinka, kanske gröt, köper lite sill. Sen tar vi oss en nubbe till sillen. Julaftonen blir hos barnbarnet, men det är rätt skönt att slippa resten av hysterin.
    Julgrant är bara ett onödigt ont, fullt med ohyra och barrar som 17. Sånt skippade vi för decennier sedan.

  2. Gunnar (D.U.) skriver:

    Av egen erfarenhet vet jag också att det finns kvinnor som helt själva vill ha full koll och styrsel över hur hela julhelgen planeras och genomförs, där det blir väldigt surande om man blandar sig för mycket. Surande på det där sättet som gör hela julfirandet helt förstört.
    Så inte nog med att man kan känna sig lite utanför detta i vissa relationer som man, utan man ska skuldbeläggas för det också fast man vill vara delaktig i julfixandet men inte kan det för husfridens skull!
    I övrigt håller jag med dig om tid vs ansvar vs inflytande kopplingen. 
    Om du som kvinna kräver full kontroll och styrsel över hur julhelgen genomförs kan du inte samtidigt klaga på att mannen inte tar sitt ansvar för detta!

    Dessutom en del av det andra jag som man ändå fixar men som på något konstigt sätt inte räknas in… (Som förra julen bl.a. allt snöskottande för många… och i mitt fall tagit hand om barnen mycket i jultid, när de var små, så hon kunde fixa ostört med ”sitt”).

  3. Anders senior skriver:

    Här kan man ju fundera lite på……
    På vems villkor julpyntas det?
    Varför måste det julpyntas så till den grad?
    Säger vem?
    Är det i så fall jämställt? 
    Och vems ansvar blir det då att genomföra det?
    Om jag vill pimpa bilen med stripes, fälgar, doftgranar, rattmuffar, etc. Måste min fru hjälpa till då för jämställdhetens skull?

  4. Pelle Billing skriver:

    Anders senior:

    Om jag vill pimpa bilen med stripes, fälgar, doftgranar, rattmuffar, etc. Måste min fru hjälpa till då för jämställdhetens skull?

    Tack för ett riktigt gott skratt :D  

  5. Lorem Ipsum skriver:

    De som ojar sig över julens ”stök” har antingen fel ambitionsnivå och/eller är odugliga projektledare.
    Ställa i ordning allt inför julen är inte så tidskrävande om man som vi här hemma lever efter principerna ”gå aldrig tomhänt” och ”den som ser problemet äger det” 365 dagar per år.

  6. Anders skriver:

    Stackars män som får stå ut med fruarnas maniska julhärjerier. 
    Nu lever jag äntligen som singel och kan prioritera viktigare saker i livet än att julstressa.  Så skönt är det.

  7. per hagman skriver:

     
    Kolla gärna in Svante Tidholm,s blogg.

    Några av ST,s mer intelligenta inlägg i jämställdhetsdebatten är ex
     
    ” Jag tror visst män som sitter är fängelse är representativa för övriga män, varför skulle de inte vara det. de är framförallt män, i andra hand lagförda för olika brott.”
     
    — eller smaka på denna Tidholmare ;

    ” Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna”

    — Undrar vilken planet denne Tidholm kommer ifrån.
     

    Per Hagman
     
     

  8. Sanjo skriver:

    Precis så, Pelle!
    Du fångar känslan och sätter ord vid den.

  9. Jenny Kristiansson skriver:

    ”Något som ofta glöms bort i diskussionen är även att ansvar ger makt. Det vill säga att vara ansvarig för julen innebär också att man blir chef över julen.”

    Tyvärr får man inte chefslön för att vara chef över julen. Hade man fått det hade till och med jag kokat julgröt. (Kvinnor måste vakna upp och inse detta och lägga ner all den här strävan efter att upprätthålla meningslösa traditioner). Som det är nu tycker jag mest det är jobbigt med julen, jag håller med föregående talare Anders om att det är skönt att vara singel i tider som dessa.
     
     

  10. AV skriver:

    Artikeln visar att det är kvinnans definition och tolkningsföreträde om hur julen skall vara som ska gälla. Männen ska upp ur sofforna och avlasta henne i hennes projekt. Ofta är det kvinnan som tar på sig att anordna Den Perfekta Julen ™ med de tusen detaljerna. Om han är införstådd i detta mål är det bara att resa sig och börja stryka julgardiner, men vem har sagt att en jul måste vara sådan. Om han anser att julen är en tid för avslappning, njutning, umgänge är det kanske hon som skulle behöva tagga ner lite och omvärdera vad julen ska vara. Ladda batterierna inför vårens jobb. Låt ABBA lägga in sillen, Scan rulla köttbullarna och Rydbergs göra rödbetssalladen.  Hon kan slå sig ner med en kopp glögg med honom i soffan med köpta pepparkakor. Stilfacisterna i Äntligen hemma kan hon låta fara dit pepparn växer med sina perfekta dukningar och pyntande med sprayade plastdjur, glittriga grangrenar och pärlor i matchande färger. Det är ändå ingen som tackar henne för det jobbet om hon är stressad och odräglig att umgås med.
    Vad vill då barnen ha ut av julen? Det är ju deras högtid. Jo, tid. Tid med sina föräldrar. Ha legokväll dan före dan, låt barnen vara med och fixa maten på julafton, använd juldagen i pulkabacken och värm er hemma med varm choklad, sätt ihop bilbanan de fick i julklapp och förvandla vardagsrummet till Monzabanan. Vem är Schumacher? Barnen kommer vara evigt tacksamma jämfört med en massa plastklappar som blivit tråkiga före nyår eller tidigare nämnda julpynt.
     
    God Jul allihopa och njut av tillvaron. Åren kommer inte tillbaka så man får fylla dem med väsentligheter.

  11. Lavazza skriver:

    “Om jag vill pimpa bilen med stripes, fälgar, doftgranar, rattmuffar, etc. Måste min fru hjälpa till då för jämställdhetens skull?”
     
    Jag tror att de flesta (eller i alla fall alltför många) kvinnor känner likadant om vad helst som mannen prioriterar, även om det skulle vara något husligt/”kvinnligt”. Om en man exempelvis älskar att laga mat, så ser många kvinnor då det som en hobby och inte som en nödvändig hushållssyssla. Eller om en man älskar att leka med barnen. Då dyker det ofta upp saker som är mycket viktigare som han kritiseras för att han inte gör.

  12. Gunnar (D.U.) skriver:

    Anders #6:
    Jo några år kan vara skönt att vara singel.
    Men jag har varit det ganska många år nu…
    Jag hade inte en perfekt relation precis och en del i den var påfrestande (men valde ändå att prioritera den relationen många år)… men den var ändå relativt lugn…
    Visst är skönt att slippa där ifrån men jag saknar ändå den där närheten och speciella gemenskapen / samhörigheten man bara har i en kärleksrelation.

    Och även att man är vittnen till varandras liv och bygger upp en historik ihop som man delar. Det är väldigt smidigt att själv helt och hållet bestämma hur, när och var man vill göra något, men samtidigt har man ingen nära person att sedan minnas och dela med, det man upplevt eller gjort.
    Det är en viktig dimension i livet jag saknar som singel och som hela tiden ger en viss form av tomhet, tycker jag.

    Men samtidigt måste en relation bygga på att man tar ansvar för sig själv, skaffar stor självkännedom och kan se när man driver saker för sin egen skull, och då inte kräva partnerns ovillkorliga engagemang i det, som nu var nivån ska ligga när det gäller fixandet och hanterandet av julen.

    Den som har högst ambition kan ju då inte kräva att partnern ska ställa upp på det, samtidigt som den som har lägst ambition inte heller kan kräva att det är den nivån som ska gälla för det gemensamma livet, anser jag.
    En nära parrelation kräver alltid en viss form av kompromissande – men bör ju ske jämställt då, tycker jag, samt kunna diskuteras öppet och förutsättningslöst. 

    Så nyckeln är att kunna kommunicera öppet och förutsättningslöst, utifrån en god självkännedom och kunskap om dynamiken i en relation, och se när man själv får stå för den nivå man vill göra visst på, kunna jämka en del så det blir ett sunt gemensamt liv, samt att allltid i grunden vilja sin partner väl, är min uppfattning.
    Och då måste ju både det kvinnliga och det manliga perspektivet få gälla lika mycket!

    Men även att inte se det som personliga påhopp, lathet eller ett oansvarigt beteende eller övernitiskt beteende hos partnern, så fort man inte ser saker med samma nyans eller värdering… Ser man det mesta som är olikt mellan sig själv och partnern som personliga påhopp eller kränkningar blir det ju omöjligt att kommunicera sunt kring det.

    Och här tycker jag den feminismen som sätter agendan idag förstör väldigt mycket av dessa förutsättningar i relationen och för kommunikationen i en relation. Som exemplet Pelle tog upp i det här inlägget. t.ex.

    Så tills jag får chans att bli ihop med en kvinna som hanterar det sunt, föredrar jag också singellivet. Inte för att det är jättelockande, utan för att det trots allt fungerar ganska smidigt. Under tiden skaffar jag mig mer kunskap och insikt om hela det här komplicerade om mäns och kvinnors interagerande och sociala liv med varanda samt försöker vinna nya insikter om mig själv och om samhällsdebatten om det här…

    Meningsutbytet här är då en bra källa till det, bland flera andra källor… :)
    Flera olika källor som skiljer sig signifikant från varandra är en bra bas för utveckla sin egna uppfattning och insikt, tycker jag…
    En annan del är ju att försöka påverka attityden i samhället för att skapa bättre förutsättningar för relationer, med basen i lika rättigheter, skyldigheter, värde, fördelar och nackdelar. Och då t.ex. försöka få mansfrågor att bli lika viktiga och naturliga som kvinnofrågor i samhället.
    Det är i alla fall min utgångspunkt… 

    Hmmm, där fick jag till en saknad nyans tycker jag:
    Lika rättigheter, skyldigheter och värde!  Är det Jämställdhet 2.0?
    Män ges ju inte samma värde i dagens samhällsattityd, tycker jag. 

  13. Backlash skriver:

    Ja du Tidholm, som man känner sig själv känner man andra. Tala för dig själv.

  14. Emma skriver:

    @ Gunnar: Mkt bra poänger där! Kompromisser och jämkning mellan den med högst och lägst  ambitionsnivå speciellt! Annars slutar det bara med att den person som tycker det är mest viktigt drar hela lasset själv och blir trött och grinig. Bättre då att försöka få honom eller henne att prioritera det viktigaste och släppa mindre viktiga bitar så att det inte blir för mkt. För, precis som du säger, man vill väl sin man/kvinna väl och har förståelse för att något kan vara viktigt för honom/henne även om man själv inte tycker lika.

     

  15. Emma skriver:

    Att ordna den perfekta Bullerby-julen ingår väl traditionellt i bilden av vad ”en riktig kvinna, ”  heltidsarbetande eller ej, förväntas klara av.  Lite som att ”en riktig man”, hur klen och opraktisk han än månne vara förväntas kunna förvandla sig till Hemma Fixaren och själv lösa uppgiften.  Eventuella avsteg från den här drömbilden och den kvinnliga/manliga stoltheten är i fara. Finns olika sätt att hantera de här kraven på beroende på vilka vi är och vår omgivning..

    1.   Praktikern. Kvinnan som har stenkoll på allt och med liv och lust bakar julkakor/köper julklappar redan från oktober för att kunna ta det lugnt sedan.  Mannen som visslande drar på sig blåstället och drar upp en kakelvägg vid behov sådär i förbifarten. För att han kan. För att han gillar det.  Som har rätt grejor och koll på det han gör.  Hon/han som ger alla andra prestationsångest och får allt att se så lätt ut.

    2.    Den obegåvade. Kvinnan eller mannen som egentligen inte är speciellt bra eller interesserade av det de ger sig in på. Men ska promt på det ändå för att det på något sätt ingår i deras bild av vad en riktig kvinna/man ska klara av.  Sen drar de på för mycket, stressar upp sig och allt blir bara jobbigt i slutänden.
     

    3.   Normbrytaren. Kvinnan eller mannen som kanske känner till normen men ändå inte bryr sig. Ofta har de en omgivning som har en mer avslappad attityd till normen. Andra är bara tuffa nog att bryta mot normen. Trots att det kanske gör dem till den där kvinnan eller mannen andra av samma kön föraktfullt tycker är lata glidare. Tex de här kvinnorna äldre kvinnor föraktfullt talar om som ”kan du tänka er, hon gör inte ens….köper färdig. Stackars man och barn..”

    4.   Kompromissaren. Som prioriterar. Gör det viktigaste/roligaste och struntar i resten.  

       

      

     

  16. Lavazza skriver:

    Mitt intryck är att kvinnor gärna vill göra sina egna preferenser till regler eller självklarheter, istället för att erkänna att det är en egen preferens och ge mannen erkännande för att han går henne till mötes. Feminsmen har på intet sätt fått kvinnor att se traditionella kvinnliga preferenser och maktanspråk på tradionellt kvinnliga områden som egna val.

  17. Lavazza skriver:

    Emma: Exakt. Inget av alternativen är fel, bara personen har självinsikt. Men personer som är investerade i en viss världsbild angående hur de själva eller andra ”borde” vara, har väldigt svårt för det. ”Känn dig själv” som det stod på oraklets tempel.

  18. Roger skriver:

    Jag tycker att man kan ägna en tanke på att kontemplera över att samma feminister som beskriver ”den kvinnliga projektledaren” (dvs matriarken) och hon t.ex. tar mer ansvar över julen eller barnfamiljen som en kvinnofälla samtidigt beskriver den traditionella patriarken som en privilegiera position.

    Emma:
    Intressant uppställning, och det känns för mig rätt självklart att nummer 2. är den mest ovanliga, men samtidigt får stå som mall för hur vi diskutera den här typen av frågor. Varför skall vi ändra på samhället utifrån de mest neurotiska och jag-svaga, kan vi inte bara skaka om ”Tvåorna” och säga till dem att bete sig som vettigt fölk? (dvs som treor som jag :) )

    Gunnar:
    Jag håller med om att kompromisser är grunden för alla förhållanden; men det känns som om många kvinnor fostras till att se kompromisser som ett förtryck av dem.
    Sedan kan man ha så olika utgångspunkter eller värdegrund att kompromisser inte räcker till, och då får man erkänna att man är inkompatibla och gå skilda vägar, eller svårare, erkänna varandras olikhet och hitta normbrytande lösningar om kärleken är tillräckligt stark. T.ex. att leva som särbos.

  19. Jenny Kristiansson skriver:

    Lavazza #16

    Säg inte ”kvinnor” säg ”en del kvinnor” annars får du att låta som om alla kvinnor är si eller så. En del kvinnor kan tänka själva, kan ifrågasätta själva och kan granska saker och ting med ett kritiskt öga. Så en del kvinnor passar säkert in på din beskrivning medan andra inte gör det.

  20. Jenny Kristiansson skriver:

    Gunnar (D.U.) #12
     
    Jag gillar att du talar med hjärtat. En del här låter som en universitetsbok och man får inte ens en glimt av vad de känner själva. Jag känner väldigt starkt att en slags grundrespekt måste vara grunden för allt. Ödmjukhet och respekt, inte bara i hur man behandlar andra människor utan också i hur man behandlar djur, sina saker (så att de håller länge), hur man behandlar sin mat, sin kropp osv osv. Det är oerhört svårt i detta samhället, vi uppmanas ju i princip att te.x. byta mobiltelefon vart år eller tom. två gånger om året, detta till trots att människor i te.x Kongo dör pga. detta (coltan-tantal). Jag är långt långt ifrån där jag vill vara, jag är svag för lösgodis som i princip bara består av socker och kemikalier och som säkert förgiftar min kropp för all framtid. Men min mobiltelefon är över sju år gammal :-)  

    Men för att inte sväva ut förmycket så menar jag kort sagt att om denna grundrespekt finns mellan en man och kvinna som lever i en relation så förstår man kanske bättre om den ena behöver mer frihet och handlingsutrymme vissa perioder. Just det här med att inte kväva relationen tror jag också är viktigt. Det blir ointressant om den ena diskar mer än den andra så länge man ger och får tillbaka. Men detta har du redan beskrivit väldigt bra.
     
    Och helt ärligt så är julen rätt mysig. (Jag var lite snarstucken i min förra kommentar). Det jag är emot är allt det här eviga shoppandet. Det spenderas så mycket pengar i juletid. Årets julklapp blir utsedd, det handlar så mycket om prylar. Men tar man bort det är det hela mysigt. Och jag tror också att många män tycker det är rätt mysigt ändå när de sitter där mätta och belåtna bland släkt och vänner, meddragna av frun som de är.  
     
     

  21. Lavazza skriver:

    @Jenny
    http://www.urbandictionary.com/define.php?term=NAWALT
    Om jag skriver något om kvinnor som du tar illa vid dig av, så läs ”kvinnor” som ”alldeles för många kvinnor”.

  22. michael skriver:

    Annars är det intressant med den feministiska retoriken när kvinnor bestämmer är det ansvar när män bestämmer så är det patriarkala strukturer.
    Ofta tycker jag att många kvinnor mäter hur bra och kärleksfullt ett förhållande är i hur mycket man gör tillsammans och hur mycket tid man är med varandra (stämpelklocka) och då även jämför sig med andra par.Istället för hur kärleksfull man är mot varandra  

  23. Gunnar (D.U.) skriver:

    Roger #18, du skrev bl.a.:
    Jag håller med om att kompromisser är grunden för alla förhållanden; men det känns som om många kvinnor fostras till att se kompromisser som ett förtryck av dem.
    Sedan kan man ha så olika utgångspunkter eller värdegrund att kompromisser inte räcker till, och då får man erkänna att man är inkompatibla och gå skilda vägar, eller svårare, erkänna varandras olikhet och hitta normbrytande lösningar om kärleken är tillräckligt stark. T.ex. att leva som särbos.”

    Det håller jag helt med om! 
    Lite som jag skrev: ”Ser man det mesta som är olikt mellan sig själv och partnern som personliga påhopp eller kränkningar blir det ju omöjligt att kommunicera sunt kring det.” 

    Jag tycker mycket av statsfeminismen går ut på att skapa ett samhälle där det kvinnliga perspektivet ensamt skall bilda norm för samhället, och att detta smygit sig in i hur många kvinnor hanterar sina relationer.  Jag upplever också  att många kvinnor då tycks känna sig förtryckta om de kompromissar en del mot de manliga behoven, precis som du skriver Roger.
    Och julhelgen är nog då en sådan tid när detta blir extra tydligt, då den är laddad med så mycket kring det här med relationer och social samverkan. 

    Jo krävs det väldigt hög grad av kompromissande så är man troligen inte kompatibla och bör går skilda vägar. För mycket kompromissande kväver livskraften och livsglädjen. 
    Jag tror personligen särbos är en bra relationsform, speciellt under en längre tid när man går in i en ny relation i mogen ålder (då man har det här med att bilda familj med barn bakom sig). 

  24. Emma skriver:

    @ Roger: Men 2:orna försöker just att bete sig som vad de anser vara ”vettigt fölk”, dvs 1.orna de försöker imitera. Det går inte så bra bara…;) Själv försöker jag vara mer av en 4:a och försöker dämpa mina inneboende Stepford wife-tendenser och tagga ner lite från mina egna skyhöga krav…:D

  25. Jenny Kristiansson skriver:

    Lavazza #21
     
    Hahahaha NAWALT! Roger that :-)

  26. Gunnar (D.U.) skriver:

    Emma #15:
    Eftersom åren går blir jag bara mer och mer som din beskrivna 4. :
    prioriterar. Gör det viktigaste/roligaste och struntar i resten.”

    Men jag har alltid haft tydliga dragningar åt det hållet, men agerandet hos mig blir bara mer medvetet och självklart intuitivt i den riktningen med åren…

    Det får ju inte förväxlas med att jag inte skulle vara ansvarstagande och verkligen ta itu med det som måste göras för att få runt livet på en rimlig nivå… 
    vilket man ibland blir anklagad för med den livsfilosofin…

  27. Patrik skriver:

    Julhetsen beror mycket på att julen är den tid på året där man knyter ihop släkten. Att vara ofrivilligt ensam på julen betraktas som ett stort privat misslyckande. Kvinnor tar i regel ett större ansvar för att hålla ihop relationerna i familjen och med släkt och vänner. Många män skulle ha ett för torftigt umgänge om inte deras kvinnor hjälpte till att ordna det.

    Men som Pelle skriver. Med ansvar kommer också makt. Genom att kvinnan tar större ansvar för de gemensamma sociala kontakterna är det också hon som bestämmer mest över vilka familjen ska umgås med och när och hur mycket. Hennes vänner blir deras gemensamma vänner. Familjen umgås mer med hennes släkt än med hans.

    Om vi män vill ändra på detta så får vi ta ett större ansvar för umgänget och lägga ner mer jobb på det, inklusive julstök. Vi kan inte klaga på att kvinnorna ”inte släpper fram oss”. Inflytande måste man själv ta för sig av. Den får man inte till skänks.

  28. Emma skriver:

    @ Patrik: Sant, att vinlägga sig om att var och en själv har ansvar för att underhålla ett skyddande socialt nätverk som kan stödja vid separationer o kriser är superviktigt både för män och kvinnor. 

    Speciellt tydligt blir det om det är kvinnan som är den sociala och han den som gärna lämnar över till  alla andra att hålla vid liv de sociala relationerna.  Det kan yttra sig som så att familjen får närmare band till hennes släkt än hans. Eller att det är h o n som ser till att de öht blir av att umgås med hans släkt, hon som utgör det där sociala kittet mellan deras familj och hans släkt. Henne hans släktingar ringer i första hans osv… Och även hon som kanske knappt vågar lämna ett dött förhållande av rädsla för att han ska bli väldigt ensam och övergiven utan hennes hjälp. En rädsla som, i alltför många fall kan vara befogad.

  29. Patrik skriver:

    Emma: Håller med. Det är därför som män oftast mår mycket sämre efter skilsmässor än kvinnor. Vi försummar ofta relationerna utanför familjen och jobbet. Men det kan vi ju ändra på. Det är upp till oss själva. Jag tror också att de flesta kvinnor skulle bli glada om männen tog mer ansvar här.

  30. Emma skriver:

    @ Gunnar : Tycker snarare isåfall  det är mer ansvarstagande att se till att kompromissa sig fram till en hållbar situation än att köra slut på sig själv med orimliga krav.   

    Av någon anledning kommer jag att tänka på en grannkvinna till mina släktingar.  Hon med det perfekta hemmet. Som hann julstäda, baka alla julkakorna, slå in alla presenterna och julpynta klart innan hon lugnt och stilla la sig ned och tvärdog dagen innan julafton. Det sjuka är att efteråt pratade människor mer om vilken toppenkvinna hon var som minsann lämnade efter sig ett perfekt hem och en frys full med mat o kakor mer än vilken chock det var för familjen…

  31. sven skriver:

    Hur jämställda är enpersonhushållen? Vem gör mest av julstöket där?

  32. Lavazza skriver:

    Patrik: ”Håller med. Det är därför som män oftast mår mycket sämre efter skilsmässor än kvinnor. Vi försummar ofta relationerna utanför familjen och jobbet. Men det kan vi ju ändra på. Det är upp till oss själva. Jag tror också att de flesta kvinnor skulle bli glada om männen tog mer ansvar här.”

    Nja, det är inte så enkelt. För att lyckas med det måste mannen, i förebyggande syfte, hålla nere på familjens utgifter för att kunna jobba mindre. Vilket inte är så lätt. (Alltför många) kvinnor är ofta drivande vad gäller att bo dyrt och fint och konsumtion i allmänhet. Jag läste till och med en artikel om en kvinna som fejkade att hon blivit överfallen i hemmet, för att övertyga sin man om att de borde flytta till ett finare område.
     

  33. sven skriver:

    Vem gör mest av julstöket hos Kajsa Bergqvist?

  34. Jenny Kristiansson skriver:

    Emma #30
     
    FUBAR (Fucked Up Beyond All Recognition) säger jag bara om historien om grannkvinnan. Den är i klass med historierna man hör om människor som jobbat hela sitt liv och som sedan dör typ en dag efter pensioneringen.

  35. Jenny Kristiansson skriver:

    Sven #33
     
    Jag tror Kajsa Bergqvist är mannen i förhållandet så jag tror inte hon gör så mycket ;-)

  36. Emma skriver:

    @ Lavazza: Ja. Eller också väljer man en partner som har samma prioriteringar som en själv här i livet. Finns ju hela spektrat från Gröna-Vågare-som skyr materiella behov till status-symboljägarna bland både män och kvinnor.

  37. Pelle Billing skriver:

    Har nu läst ikapp även denna tråd och mkt fint samtal mellan män och kvinnor tycker jag!

Google