Förra veckan gästbloggade två feministiska kvinnor på bloggen. Du kan läsa deras inlägg här och här.
Diskussionen blev livlig, vilket var förväntat. Det var till och med en del av syftet.
En typ av kommentar som syntes i mångfalden var: “Men du som feminist tar du avstånd från radikalfeminismen och mediefeminismen?”. En typ av kollektivt ansvar utkrävdes.
Själv ogillar jag verkligen när folk håller mig ansvarig för det som andra personer skrivit om mansfrågor (och det händer ofta), så jag har stor förståelse för att denna fråga inte var den roligaste för gästskribenterna. Ansvar är viktigt att utkräva, men det ska göras individuellt, inte kollektivt.
Att generalisera är en naturlig mänsklig drift, utan vilken vi inte skulle vara särskilt effektiva, men när det gäller ansvarsfrågor måste vi verkligen anstränga oss att inte bunta ihop människor till ett kollektiv.
Med detta inte sagt att man som opinionsbildare inte har möjlighet att ta avstånd från åsikter, eller möjlighet att kritisera samtida fenomen. Jag valde till exempel själv för en tid sedan att ta avstånd från vissa radikala element i den amerikanska mansrättsrörelsen.
Varför gjorde jag detta? För annars är risken att dessa radikala element ses som förebilder och blir en ledande kraft i mansrättsrörelsen, och det vill jag inte ska hända. De godas tystnad är alltid det farligaste.
Kanske blev jag extra rädd när jag såg ett radikalt element uppstå eftersom jag vet hur det gått för den svenska feministiska rörelsen. Där har de radikala elementen gått från marginella till hegemoniska. En snabb avläsning av mina sparade källor ger följande axplock av citat:
För våra flickor har inga problem. Våra flickor är underbara precis som de är. [...] Män och pojkar har väldigt mycket att lära och förändra hos sig själva. Linda Skugge, Expressen, 26 november 2005.
- Det kanske allra bästa som har sagts i den här frågan är den dekal som den sydafrikanske biskopen Desmond Tutus hustru har i bakrutan på sin bil och där det står ”den som vill vara som en man har inte några ambitioner”. Claes Borgström, dåvarande jämställdhetsombudsman, Norrbottenskuriren, 19 november 2003.
Aa, män har en kollektiv skuld. Det vill säga, alla män lever ett liv där man, bara genom att man är man, deltar i ett kvinnoförtryck. Oberoende av om man vill och tycker sig vara en del i ett könsförtryck som du… inte kan låtsas som om det inte finns. Johan Ehrenberg i P1:s “Godmorgon, världen!”, 2004-04-25.
Ibland är jag förundrad över att inte fler kvinnor verkligen hatar män. Margareta Winberg, före detta vice statsminister, Tidskriften Kvinnotryck nr 8, 2004.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom, och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Stephan Mendel-Enk, från boken ”Med uppenbar känsla för stil”.
Män är djur. Ireen von Wachtenfeldt, från SVT-dokumentären “Könskriget”.
Den variant av feminismen som dominerat svenska media och svensk politik de senaste 20 åren är en ytterst radikal variant, som har väldigt lite gemensamt med feminismens ursprungliga tanke. De kvinnor som ville ut på arbetsmarknaden på samma villkor som männen, hade nog baxnat om de läst dessa hatiska och hätska attacker mot män.
De radikala krafterna har varit så framträdande i tidningar och övriga medier att många svenskar idag tror att de är feminismen, och inte bara en gren av feminismen. Detta är förståeligt då media är den primära informationskällan för de flesta.
Vem är då ansvarig för att feminismen har spårat ur i det offentliga samtalet? Givetvis är det summan av de individer som har varit drivande och stöttande inom media och politiken. De citerade namnen ovan är några sådana personer men det finns långt många fler.
Däremot är inte gräsrotsfeminister eller fristående bloggare med en annan manssyn ansvariga för dessa galenskaper. Ansvar är som sagt individuellt, och den person som frångår denna princip riskerar själv att vara nästa person som hålls kollektivt ansvarig.
Möjlighet att ta avstånd från den våg av mansföraktande feminism som svept över Sverige de senaste 20 åren finns däremot, precis som jag tagit avstånd från radikala mansrättsaktivister i USA. Ingen ska dock tvingas att göra detta, och gör man det är risken att det kommer nya förfrågningar en vecka senare (trust me, I know).
Sammantaget försvarar jag alltså feministers rätt att bara behöva stå för sina egna idéer, och inte vara tvungna att ta ansvar för någon annans, även om detta ställningstagare retar vissa av mina anhängare.
Jag tror nämligen att skon klämmer på ett helt annat ställe hos mina anhängare, och hos mig med för den delen. Skon klämmer utifrån vad som ofta händer när någon protesterar mot den patologiska, hegemoniska feminismen.
Män och kvinnor som protesterar mot den radikala feminismen – ja, som till och med blir arga och upprörda – möts regelmässigt av uttalanden så som “Men varför hatar du kvinnor”, “Varför är du så arg” eller något annat skuldbeläggande. Detta är inget annat än victim shaming. Det är nämligen sunt och normalt att bli upprörd utifrån det som pågår.
Vägen framåt är trots allt att fortsätta protestera, även om man stöter på patrull. Men det är viktigt att göra det på rätt sätt.
Fel sätt är att kräva av kloka feminister att ta avstånd från galna feminister. Det väcker bara ett inre motstånd – vilket jag själv vet allt om.
Rätt sätt framåt är att säga att:
- Jag mår skitdåligt av attackerna på män i svenska samhället.
- Jag har slutat läsa kultursidorna, vissa krönikörer och till och med vissa tidningar för att kunna hantera vardagen.
- Jag är orolig över min lille son. Snart är han gammal nog för att ha temadagar i skolan om jämställdhet, där pojkarna får prata om männens historiska skuld, och flickorna får lära sig feministiskt självförsvar.
- Jag är orolig över min äldre son. Han har fått lära sig i skolan att män är ansvariga för krig, och hans lärare sa till alla pojkar att fundera över detta.
(Alla dessa exempel har berättats för mig, och de är inte de värsta.)
Att berätta om sin egen upplevelse ger en enorm inre styrka, samtidigt som det möjliggör för andra människor att lyssna. Ens egen upplevelse kan andra ta till sig, utan att det behöver väcka ett inre motstånd
Många avstår tyvärr från att berätta om sin egen upplevelse av att vara man i det svenska samhällsklimatet. Kanske för att man inte vill kännas vid det, eller tappa ansiktet. Kanske är det för smärtsamt. Andra är rädda för repressalier, privat eller yrkesmässigt.
Personligen kan jag säga att jag farit fruktansvärt illa av den svenska feminismen. Inte så att det syns på ytan, men de själsliga såren finns där. De ständiga attackerna på min biologiska kropp, min könsidentitet och mitt naturliga sätt att vara i världen är inte något som jag önskar någon annan människa att gå igenom.
Det värsta är att detta varit sanktionerat av ett helt etablissemang, i ett av världens mest utvecklade och demokratiska länder.
Det är därför jag arbetar med mansfrågor, för att de små pojkar som nu håller på att växa upp ska slippa den psykiska misshandel som svenska samhället utövat mot pojkar och män de senaste 20 åren.
98 Kommentarer »
Och de som verkligen behöver fundera på detta är de som kräver att andra människor ska förändra sin vardag för att de själva inte vill ha könsroller i samhället.
Följ med