Anna Laestadius Larsson är för närvarande Sveriges kanske mest framträdande mediefeminist. Hennes krönikor i SvD innehåller regelbundet analyser som utgår från radikalfeministisk ideologi.

I sig behöver detta inte vara problematiskt. Vi har åsiktsfrihet i Sverige och ett brett spektrum av tankar får marknadsföras.

Det som däremot är ett problem, är när Laestadius Larsson framför missuppfattningar om våld i nära relationer, som riskerar vara skadliga för såväl kvinnor som män som utsätts för våld. När sådant görs kan och bör den överdrivna ideologin kritiseras.

Följande stycke sammanfattar det hela väl:

Förhoppningsvis lär det oss en gång för alla det som så många verkar ha så svårt att förstå: att kvinnomisshandlare inte ser ut som kvinnomisshandlare. De bär inte sin aggressivitet utanpå som en kostym, de kontrollerar och straffar hemma i smyg, och döljer sig i arbetarställ likväl som i rosa finansskjortor och blågula landslagsställ. De är din granne, din arbetskamrat och din lagkamrat. Det är en svårsmält läxa och har länge varit en del av de drabbade kvinnornas förbannelse.

Kvinnomisshandlare – och mansmisshandlare – är långt ifrån en homogen kategori. Grovt räknat finns det tre kategorier:

  1. Episodiskt partnervåld. Enstaka tillfällen med våld. Ofta ömsesidigt våld som en del av ett ”passionerat förhållande”.
  2. Relationsterror. Den ena parten bryter först ner den andra psykologiskt, och när detta väl är gjort kommer våldet, och hot om våld. Inte sällan grovt våld, men behöver inte vara det. Ibland är det mest kontroll och hot om våld.
  3. Dödligt våld. En ovanligt kategori. 16-17 kvinnor och 4 män dödas av sin partner varje år, enligt Brå.

Laestadius Larssons första misstag är att hon inte erkänner våld mot män i nära relationer. Det skapar en förenklat och ideologiskt driven bild.

Förvisso blir de kvinnliga offrena i majoritet när vi kommer till det grövre våldet, men till och med när det gäller det dödliga våldet är fortfarande ett av fem offer en man. Således är det oansvarigt att fortsätta spä på missuppfattningen att partnervåld bara är ett samhällsproblem för kvinnor (eller bara ett samhällsproblem för heterosexuella).

Laestadius Larsson andra misstag är att hon inte skiljer på olika typer av våld eller olika typer av gärningsperson. Om vi diskuterar episodiskt partnervåld kan de skyldiga nog hittas lite varstans. Men ju grövre våldet blir desto större risk för att den som utövar våldet befinner sig i en svår psykosocial situation.

När det gäller dödligt våld är de flesta förövarna psykiskt sjuka, och många har även drogmissbruk och tidigare kriminalitet i bagaget. Trenden är att ju mer och ju grövre våld desto större psykosociala problem, och desto mindre medelklass-idyll.

Egentligen är dessa klargörande självklara för vilken sociolog som helst, i dag eller för 50 år sedan. Men radikalfeministisk tänkande har vänt uppochner på de kända orsakssambanden, i sin iver att tänka kollektivt.

Att säga att det är en slumpmässig man (eller slumpmässig kvinna) som utövar grovt våld är inte sant. Tvärtom skapar det onödig rädsla hos kvinnor, och riskerar få dem att misstro sin egen instinkt. Om den snälle mannen med välordnade förhållanden är lika riskabel som den mindre snälle från tveksamma förhållanden, kan hon ju lika gärna välja den senare.

Bra behandlingsmetoder blir också svårt att utveckla när manligt kön och inte psykosociala faktorer ses som boven.

Anna Laestadius Larsson har rätt till sin ideologi, och hon må ha de bästa av intentioner i sitt jämställdhetsarbete. Men när hon skriver saker som är direkt kontraproduktiva och möjligen farliga för människors hälsa – är det ett måste att säga emot.

Därmed blir min uppmaning till henne att skaffa mer kunskap, och sedan ta sig an relationsvåldet igen!

 

51 kommentarer på “Missuppfattningar om våld i nära relationer kan vara farliga”

  1. Mia. skriver:

    PB

    Jag är helt med dig i att vi måste börja skilja på och tala om de olika formerna av relationsvåld samt erkänna att relationsvåld drabbar alla oavsett kön och läggning. Men jag delar inte riktigt din ‘analys’, heller. Dvs min ‘analys’ ligger någonstans mellan din och ALL´s.

    När det gäller episodiskt våld så rör det sig för det första inte om något ‘passionerat förhållande’ utan om en dysfunktionell relation och ibland mycket riktigt väldigt dysfunktionella relationer, inte minst för de barn som tvingas växa upp i dem. Dvs det finns risk att man ‘romatiserar och bagatelliserar’ detta våld vilket jag inte tror gynnar någon.

    Men min största invändning är att jag upplever det som att du blandar bort korten sas när du talar om grovt våld .Detta är inte en form av relationsvåld som jag ser det utan graden av våldet i båda kategorier. Och här kan man mycket riktigt inte alltid se det utifrån sas, iaf inte när vi talar om ‘intimate terror’. Och här kan det grova våldet även förekomma i en medel och t o m överklass idyll.
    För även om det rör sig och psykiska problem hos förövaren så handlar det inte alltid om uppenbar psykisk sjukdom utan ibland om för omgivningen ‘osynliga’ personlighetsstörningar. Dvs dessa förövare som är allt från män och kvinnor i arbetsställ eller sjuksköterskeuniformer till manliga och kvinnliga toppolitiker eller ‘elitkulturarbetare’.

    Jag delar alltså ALL´s uppfattning att kampen mot våld i nära relationer är ett stort politiska och polisiära misslyckandena i vår tid. Däremot är hon och jag nog inte överens om orsaken. Jag tror nämligen att detta misslyckande beror på att man fortfarande tror att det handlar om könsmaktsordning och inte vill ta till sig att relationsvåld inte är könsbundet.

    Och jag tänker inte som ALL spekulera i vilken typ av våld det rör sig om i det fall hon tar upp i artikeln (episodiskt eller intimate terror?). Men är med henne i att detta att det inte alltid syns utanpå, särskilt inte vid ‘intimate terror’, är ett gissel för såväl drabbade män som kvinnor.

    Och jag väljer här att än en gång citera Bill Eddy

    ”Unfortunately, while many counselors are now aware of the four types of domestic violance, many lawyers and judges are not. Some have presumptions that any incident of domestic violence is always a sign of a batterer (relationsterror), and they treat it very severly. Others have presumptions that minimize domestic violence, and they assume it will stop on its own (episodiskt våld). Both unofficial presumptions can be terribly wrong…”

  2. Clabbe skriver:

    Bra skrivet, Pelle!

    En viktig poäng när det handlar om relationsvåld är att normalfallet inte är att båda parter är våldsamma. Typfallet – oavsett om det handlar om episodiskt våld eller relationsterror – är alltså att det är enbart den ena parten som är våldsam.

  3. Pether skriver:

    Clabbe. Nope. Enligt studier så slår båda i förhållanden där misshandel pågår.

  4. Backlash skriver:

    Det är inte bra när komplicerade frågor kapas av personer som bara klarar att tänka i 1 dimension, oavsett om det gäller våld, migrationsfriktion eller andra stora problemkällor.

  5. Anna skriver:

    För att kunna bidra med konkreta förslag på åtgärder så grundade jag den ideella Riksorganisation Slagfärdiga 2008. Sedan märkte jag att föreningsstrukturen inte var den allra bästa för att åstadkomma detta arbete.
    Nu har det utvecklats till en Nationell plattform för att samla och sprida den Slagfärdiga kunskapen där alla verksamheter och individer är välkomna att samverka, oavsett ordinarie inriktning, genom att på olika sätt engagera sig för att samla och sprida den Slagfärdiga kunskapen. Slagfärdiga är ett nytt begrepp. Läs mer om det på http://www.slagfardiga.org

    Alla vi som har upplevt detta våld, som barn eller vuxen, utsatt eller närstående och gått vidare i livet bär på viktig kunskap, oavsett ålder, kön, bakgrund och sexuell läggning. Låt oss medverka, samverka & påverka! Jag har själv varit utsatt både som barn och vuxen. Tillsammans med alla andra Slagfärdiga kan vi bli en del av lösningen!

  6. leifer skriver:

    Intressant det där med att 15% av våld mot kvinnor, utförs av andra kvinnor.
    Och man kan då också undra hur man ser på psykiskt våld?

    Tycker f.ö. det är tragiskt att SVD låter denna Anna Laestadius Larsson hålla på med sina radikalfeminitska krönikor. Dålig av SVD!

  7. Medborgare X skriver:

    Anna!

    Bra initiativ. Jag blir glad att se att det finns initiativ mot våld som är öppna för alla, oavsett kön, ålder, etnicitet och sexuell läggning.

    Tyvärr blir jag lite besviken när jag ser att vänsterpartisten Eva-Britt Svensson är en av dem som presenteras som slagfärdiga. Hon har tidigare varit väldigt tydlig med att hon INTE vill att män ska ha samma rättigheter som kvinnor har. Hon har öppet deklarerat att hon inte vill ha en jämställd och könsneutral lagstiftning.

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/05/feminister-vill-inte-ha-en-jamstalld.html

    Jag hoppas verkligen att den typen av personer och den typen av åsikter är något som också präglar Projektet Slagfärdiga.

  8. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Jag håller med Mia att episodiskt våld inte i första hand rör sig om ”passionerade förhållanden”. Det är snarare dysfunktionella relationer. Många gånger förekommer också andra yttre problem, som arbetslöshet, alkohol, ekonomiska problem, etc.

    Feminister brukar ofta tala om att våld förekommer på grund av makt. Jag vill nog påstå att det är betydligt vanligare att personerna som tar till våld upplever sig som maktlösa. Personer som har makt behöver inte ta till våld. De har andra metoder att få sin vilja fram eller så använder de sig av ombud som använder våld.

  9. Mia skriver:

    Pether

    ”Nope Enligt studier så slår båda i förhållanden där misshandel pågår.”

    Nope Det finns relationer där båda slåss, det finns relationer där bara den ena slår och det finns relationer där den ena ‘slår tillbaka’ och det finns relationer där den ena provocerar fram våld för att kunna ‘sätta dit den andra’.

  10. Emma skriver:

    @ Pether: Knappast. Läs om läs rätt, relationsvåld består av betydligt mer än kategorin lättare ömsesidigt våld. Den som lever under ständigt våld och hot om våld lär sig tvärtom snabbt läxan att göra allt i sin makt för att hålla sin partner på tillräckligt gott humör för att slippa bli misshandlad ikväll.

    @ Mia: Håller i mångt och mycket med dig där. Speciellt viktigt tror jag det är att samhället vågar se just det där att även ”välartade” personer kan dölja mycket under ytan. Tex finns det idag helt enkelt inte speciellt bra hjälp för ickekriminella som hamnat i en livskris och tar ut frustrationen på sin partner. Det är ofta först när det gått så långt som till fällande dom man ev kan få hjälp att hitta andra sätt att hantera situationen. Viktigt också att ev ingripande myndigheter blir bättre på att särskilja olika sorts våldsamma relationer. Det är t ex när polisiära mydigheter misstar sig på lättare och svårare våldsrelationer som människor riskerar sina liv i onödan.

  11. Anna skriver:

    @Medborgare X

    Alla olikheter och likheter kommer att synliggöras i den kommande Kunskapsbank som är under uppbyggnad.

    Vi har valt öppenhet och kommer att fortsätta med det. En nationell plattform innebär att individer med olika åsikter kommer att kunna dela med sig av sina förslag på konkreta åtgärder.

    Hittills har det varit många som gått ut en och en. Nu gör vi det i ”samlad” form.

    Ju fler som bidrar ju större chans finns det att synliggöra både olikheter och likheter…

  12. Feminister är Antijämställdister skriver:

    Återigen visar det på radikalfeminsiters djupa okunskap. Dom tror att det här beror på en könsmaktsordning när det i själva verket beror på psykosociala faktorer.

  13. Feminister är Antijämställdister skriver:

    Mia

    Feminister tror ofta eller alltid att relationsvåld handlar om makt. Det är makt dom menar när dom pratar om könsmaktsordningen. Om någon slår någon annan så är det för att utöva makt enligt dessa. Vilket jag menar inte är orsaken. Makt är ingen orsak, det är snarare motsatsen som är orsaken i många fall. Vanmakt. Maktlöshet. Besvikelse, och då ofta i kombination med något psykosocialt elelr dysfunktionellt.

  14. Mia. skriver:

    Emma

    ”Viktigt också att ev ingripande myndigheter blir bättre på att särskilja olika sorts våldsamma relationer. Det är t ex när polisiära mydigheter misstar sig på lättare och svårare våldsrelationer som människor riskerar sina liv i onödan.”

    Ja detta är verkligen viktigt. Särskilt då det finns barn inblandade och inte minst vid vårdnadstvister. I de fall där det handlar om episodiskt våld så är det nog lättare att komma till rätta med den ev konflikten. I de fall där det handlar om relationsterror är det mycket svårare. Vare sig det handlar om fysiskt eller ‘bara’ psykiskt våld eller en manlig eller kvinnlig förövare.

  15. Pelle Billing skriver:

    Mia. #1

    Jag ser det inte nödvändigtvis som att du säger emot mig utan mycket av det du skriver hade jag också kunnat skriva om jag gjort inlägget dubbelt så långt.

  16. Mia. skriver:

    PB

    Ja det vet jag men tycker dock att du ‘snubblar’ lite när du talar om dödligt våld som en tredje kategori.

    Såhär tänker jag

    1) Episodiskt våld, lättare, grovt och dödligt

    2) Relationsterror, lättare, grovt och dödligt

  17. Patrik skriver:

    Pelle,
    Du skriver sakligt och balanserat som vanligt.

  18. per hagman skriver:

    Här på PB bloggen är vi ej generade utan vågar att ta ut svängarna.

    Jag skickade PB slutmening för kommentar till Anna Laestadius Larsson och fick följande kommentar.

    Du Anna Lena :

    - PB skriver : ”Men när hon skriver saker som är direkt kontraproduktiva och möjligen farliga för människors hälsa – är det ett måste att säga emot.
    Därmed blir min uppmaning till henne att skaffa mer kunskap, och sedan ta sig an relationsvåldet igen!”

    -Anna Laestadius Larsson , du är tydligen sannolikt farlig för omgivningen enligt psykiatriker läkare Pelle Billing http://www.pellebilling.se/blogg/

    -Kan du Anna Laestadius Larsson ge en kommentar på detta ?

    Svar från : Anna Laestadius Larsson
    –Hej Per!
    Ja, du har rätt. Jag är sannolikt farlig, eller åtminstone obehaglig för omgivningen – om den omgivningen består av människor som inte har förmåga att ta problemen med kvinnomisshandel på allvar. /

    Per Hagman

    ….Min kommentar är att , vi som är bloggar om jämställdhet anser att PB är mer nyanserad i sin vålds bild jämfört med Anna Laestadius Larsson,s uttalande.

  19. per hagman skriver:

    Vidare skriver Anna Lena i sin uppföljande kommentar följande.

    fredag, 16 december 2011 15:00

    Hej igen Per!

    Det är väl ungefär så jag tycker om Billings inlägg. Han är inte en auktoritet på området men har så klart, precis som han menar att jag har, rätt till sin åsikt.

    Själv tycker jag att det är sorgligt att man inte kan diskutera misshandlade kvinnor utan att få argumentet att män också blir misshandlade upprört tillbaka. Det ska såklart också diskuteras – och görs bland andra av Billing (han skriver dock sällan – aldrig? – om att kvinnor misshandlas om det inte är relaterat till misshandel av män, vilket gör hans kritik mot mig lite lustig). Men det gör ju inte kvinnorna mindre misshandlade.

    Bästa hälsningar
    Anna /

    Per Hagman

  20. Clabbe skriver:

    Pether > Enligt den undersökning jag sett så var den vanligaste formen av relationsvåld att bara ena partnern slog. Detta går ju stick i stäv med folks bild av att om en man blir slagen av sin tjej så ”kan han väl bara slå tillbaka”. Om jag blir slagen av den jag älskar innebär det inte automatiskt att jag slår tillbaka, bara för att jag kan.

  21. Mia. skriver:

    Feminister är antijämställdister

    ”Om någon slår någon annan så är det för att utöva makt enligt dessa. Vilket jag menar inte är orsaken. Makt är ingen orsak, det är snarare motsatsen som är orsaken i många fall. Vanmakt. Maktlöshet. Besvikelse, och då ofta i kombination med något psykosocialt elelr dysfunktionellt.”

    Jag kallar mig inte feminist men tror också att det hanlar om makt och maktmissbruk. Visst kan det handla om en känsla av vanmakt hos den som misshandlar men det betyder inte att det är det. Om jag inte får min vilja igenom eller en annan inte gör som jag vill så kan jag uppleva vanmakt. Men att då använda våld (fysiskt eller psykiskt) för att få min vilja fram eller tvinga någon till något är inte vanmakt, det är i mina ögon ändå maktmissbruk.

  22. Emma skriver:

    @ Clabbe: Skillnaden mellan den som är fysiskt starkare (oftare mannen) är dock vetskapen om att han iaf k a n slå tillbaks, avvärja eller bara hålla fast någon fysiskt svagare om han väljer det. Den starkare har således betydligt bättre chanser att freda sig själv från angrepp och grovt våld än den svagare parten. Baksidan med det är att omgivningen ofta också förväntar sig att den starkare parten ska klara av att ” reda upp situationen på egen hand” utan samma hjälp som om det är den fysiskt svagare parten som blir misshandlad.

  23. Emma skriver:

    @ Mia #21: Vanmakt, frustration, överförd aggression eller ren och skär längtan efter kicken av att utöva den formen av destruktiv kontroll över andra människor. Kanske är ett bättre uttryck människor människor i själslig obalans om man vill hitta någon form av gemensam nämnare?

  24. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Det finns många metoder för att få sin vilja igenom. Våld kan vara en av dem. Emotionell utpressning (gråt, skuldbeläggning, psykningar, etc.) en annan. Om det nu handlar om att utöva makt över en annan person, varför är då inte alla förbjudna?

  25. Medborgare X skriver:

    Emma!

    Det du inte beaktar är att de flesta män har sedan barnsben fått lära sig att man inte slår tjejer. Män vet också att om de slår en kvinna, även om det sker i självförsvar så är risken stor att det är han som ses som förrövaren och att det är han som blir dömd. Så även om en man är fysiskt starkare så finns det många mekanismer som hindrar en man för att göra motstånd. Motsvarande gäller inte för kvinnor som är fysiskt starkare.

  26. Emma skriver:

    @ Medborgare X: Absolut har de det, och vore det inte så skulle fler stryka med. Precis som de flesta av oss har fått lära oss det fega i att slå handikappade, åldringar, barn och andra fysiskt svagare. Det innebär tyvärr inte att det inte inträffar. Som kvinna tycker jag ändå precis samma ”tabu” att inte slå svagare parter gäller mig. Skillnaden är väl att i just mitt fall innebär är en fysiskt svagare man tex en gamling eller någon skadad/handikappad.

  27. per hagman skriver:

    Anna Lena en avslutande fråga till Dig.
    Mansnätverket uppfattar att du har en polariserade feministisk inställning till jämställdhetsarbetet.

    — Vad är din kommentar till denna uppfattning ?

    – Mansnätverket, är det Pär Ström och Pelle Billing och deras kompisar? De nämnda brukar beskriva mig som radikalfeminist. Det tar jag nästan som en komplimang för det är ganska länge sedan jag kände mig särskilt radikal. Men jag tror inte att det är en benämning som någon själv sätter sig på sig.
    Jag har också sett någon av dem länka till en ”kompis” sajt nyligen där man kunde läsa en lång redogörelse över mitt privatliv med undermeningen att jag är dubbelmoralist eftersom jag har en man som är tolv år äldre och som har varit chef. Jättekonstigt försök att svartmåla i mina ögon. Vad har det med feminism att göra? Och väldigt fördomsfullt. Jag har också varit chef i många år, det var länge sedan jag var låginkomsttagare och jag har aldrig varit försörjd. Nu är det jag som tjänar mest i vårt förhållande. Och att någon har det gott ställt har väl aldrig diskvalificerat för att ta del i debatten? Leif G W? Jan Guillou? Ja, det finns ju många som i sådana fall är större dubbelmoralister.

    Själv kallar jag mig bara feminist. Och det är klart att jag i mitt jobb som kolumnist tar ut svängarna. Det ska hända något när man läser mina texter.

    Men jag tycker att det är Billing & co som polariserar. De tolkar världen uteslutande ur ett det är synd om mannen perspektiv, vinklar alla nyheter och texter de läser om jämställdhet så. Och sedan beskyller de mig och andra för att göra så när det gäller kvinnor.
    Det blir ingen vidare konstruktiv diskussion, faktiskt nästan omöjligt att diskutera. Och det är synd för att jag tycker att de har en del poänger. Jag har själv genom åren flera gånger skrivit om att pappor diskrimineras i vårdnadstvister, jag är för en individualisering av föräldraförsäkringen vilket jag tror kommer stärka pappornas rättigheter. Jag har också flera gånger skrivit om pojkars snäva handlingsutrymmet – tror till och med att jag har skrivit att jag är mer bekymrad för pojkarnas framtid än för flickornas (och det är jag).
    För mig handlar jämställdhet om att bli sedd som den person man är, utan förutfattade meningar om vad att tillhöra ett visst kön innebär. Det är i det mitt engagemang bottnar. Och det gäller både kvinnor och män.

    Pust… Hoppas det var svar.
    Vänligen
    Anna /

    Per Hagman

  28. Hamstrn skriver:

    Alla män är inte starkare än alla kvinnor.

    Alla kvinnor är inte svagare än alla män.

    Muskelmassa korrelerar inte med möjlighet att värna sig. Det kan i rätt sammanhang förbättra förutsättningen värna sig.

    Att det ger en förutsättning att värna sig är sant.

    Att det ter sig så under verkliga förhållanden är en helt annan fråga…

    Handlingsförlamning. Slag. Stress. Panikångest. Depression.

    Samma mönster ses vare sig det är en man eller kvinna som slår eller utövar relationsterror.

    Statsfeminismen har polariserat debatten genom att bara förespråka ett synsätt. Det feministiska.

  29. Hamstrn skriver:

    ALL brände sina broar för länge sen.

  30. Hamstrn skriver:

    Man kan se fenomenet handlingsförlamning och hundar som blir slagna. Detta är en ganska djupt inrotad reflex hos däggdjur. Rörelse kan provocera.

    Evolutionsteoretiskt sett så har varit en fördel att ligga still för att inte inbjuda mer våld.

  31. Medborgare X skriver:

    Emma!

    Det är tyvärr sant att det ändå händer. Vi har ju tidigare sett rapporter om gamla som blir dåligt och ibland hårdhänt behandlade på äldreboenden. Senaste idag kan man läsa på GenusNytt att mammor slår sina barn oftare än pappor.

    http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/16/mammor-slar-barn-oftare-an-pappor/

    Men vi hör aldrig samma typ av förklaringar från feminister när kvinnor brukar våld som när män brukar våld. Det är ingen av dem som säger att det är en av den ”unkna kvinnliga könsrollen”.

    Våld förekommer och det gör det i väldigt många olika konstellationer. Att tro att det helt skulle försvinna är nog tyvärr en utopi. Människor som mår dåligt, har svårt att göra sig hörda, inte blir lyssnade på, som känner sig maktlösa och som upplever det som en sista utväg kommer nog tyvärr att i vissa fall ta till våld hur mycket man än fördömer det från samhällets sida och hur långa fängelsestraff man än lagstiftar om.

    Vill man minska våldet så handlar det nog snarare om att motverka de konkreta orsakerna och livsförhållandena som medverkar till det. Och då det är knappast den ”unkna mansrollen” som ska ligga i fokus, som feminister vill göra gällande.

  32. Medborgare X skriver:

    per hagman!

    Tänk att feminister själva inte ens verkar veta vad ”radikalfeminism” är! En radikalfeminist är en feminist som tror på den feministiska tesen att ”kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat”, d.v.s. att de tror på teorin om könsmaktsordningen!

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Radikalfeminism

  33. Mia. skriver:

    Medborgare X

    Det var därför jag skrev fysiskt och psykiskt våld. En annan form av psykiskt våld/känslomässig utpressning är att använda barnen. Något även både misshandlande män som kvinnor använder sig av, om än kanske på lite olika sätt generellt. Det psykiska våldet är dock inte lätt att ‘bevisa’. Något utsatta män men även utsatta kvinnor bittert fått erfara. Min teori är att detta är en av orsakerna till att man ville ha in ‘samarbetssvårigheter’ i lagen 2006. Tyvärr kom det dock även att utnyttjas av de som inte var utsatta utan snarare förövare.

  34. per hagman skriver:

    Anna Lena du skriver snyggt och är tydligen på hugget så jag passar på medan ”järnet är varmt”.

    — Anna Lena vilka uppfattar du som de tre viktigaste mansfrågorna respektive kvinnofrågorna för framtiden ?

    —- Anna Lena Laestadius Larsson
    fredag, 16 december 2011 17:19

    Är det här en intervju? För vilket sammanhang i sådana fall?

    Mansfrågor:
    * Papparollen – vårdnaden om barnen vid tvist. En individualiserad föräldraförsäkring är en del av lösningen.
    * Pojkarnas betyg
    * Mansrollen. Analysera den gamla, skapa en friare ny. Målet är att avskaffa den och få vara en hel människa.

    Kvinnofrågor:
    * Diskrimineringen i arbetslivet (tillsättningar, rätt till heltid, lönerna). En individualiserad föräldraförsäkring är en del av lösningen.
    * Relationsvåldet.
    * Kvinnorollen. Analysera den gamla, skapa en friare ny. Målet är att avskaffa den och få vara en hel människa.
    OBS. Det handlar om Sverige.
    Att jobba internationellt för jämställdhet och kvinnors rättigheter är ännu viktigare.
    /Anna som nu gör helg.

    —Mannsnätverket tackar krönikören / journalisten SVD/ Anna Laestadius Larsson för hennes rappa svar på krångliga medborgarjournalistiska frågor genom /

    Per Hagman

  35. per hagman skriver:

    Att 32 Medb X.

    — Håller med dig om att det kan vara svårt även för feministerna o hålla reda på vilken typ av feminist de är.
    Så hur tror detta stim , av färgstarka Karibiska fiskar , att vi vanliga männ skall hålla reda på / identifiera deras ideologiska värdeomdömen.

    Medborgare X : vad missade jag i min intervju av Anna LL ?

    Per Hagman

  36. Roger skriver:

    Per Hagman:
    Jag hade inte haft några problem att skriva under på de frågor Laestadius räknar upp som viktiga. Även om jag anser att den viktigaste mansfrågan är ändå den om kvinnlig straffrabatt med allt vad det säger om synen på kön inom rättsväsendet; eftersom rättsäkerhet är en grundförutsättning för att kunna leva ett anständigt liv.

    Vilka frågor som är viktiga tror jag att mansrörelsen och den feministiska rörelsen i mångt och mycket är eniga. Det är i analysen som feminismen fallerar, på de tre mansfrågorna hon räknar upp skulle det feministiska svaret bli:

    Papparollen – Feministisk slutsats: Män måste ta mer ansvar för barnen i unga år, de får skylla sig själva när de inte får vårdnaden. Själv anser jag ist att lagar och bedömningar måste bli jämställda och sluta premiera kvinnor bara för att de är kvinnor.

    Pojkarbetyg – Feministisk slutsats: Anti-plugg kultur. Själv anser jag att vi måste göra upp med den kvinnliga normen inom skolan och stoppa betygsdiskrimineringen av pojkar och sätta betyg efter kunskap, inte kön.

    Mansrollen – Feministisk slutsats: Den är sjuklig och våldsam och behöver utrotas. Själv anser jag att mansrollen är vacker i sin självuppoffring, men att individer behöver uppleva större valfrihet i sina livsval, men på sina egna villkor.

    Feministisk analys utgår från teorin om könsmaktsordning, och den är egentligen inte så mycket en samhällsteori som det är en falsk
    syllogism för hur man ska förhålla sig till jämställdhetsfrågor;
    män är skyldiga (till vad än månne)
    kvinnor är oskyldiga (till vad än månne)
    Enkelt sammanfattat som ”Teorin om kvinnans omyndigförklaring”.

    På så sätt slipper man ödsla dyrbar tid och resurser på att faktiskt undersöka orsakssammanhang i verkligheten, man kan helt enkelt från skrivarkammaren fastslå att det är pojkars eget fel att de får lägre betyg för samma kunskapsnivå, mäns eget fel att de inte får vårdnaden om sina barn etc. Sen är det bara en fråga om att ta reda på hur.

    Dessutom eftersom det handlar om ”manssamhället” som gör illa mot män, så är det ingen riktigt jämställdhetsfråga och kan snabbt passeras förbi till förmån till viktigare frågor som könet på herr gåman och vilka färger vi egentligen har på kläderna till våra barn, vi kan lägga miljoner på att undersöka genustrumpeter men knappt en krona på vård för våldsutsatta män.

    De får skylla sig själva.

  37. per hagman skriver:

    # Roger 36 snyggt skrivet.

    Roger om du för en stund får representera mannsnätverket på internet vilka tre frågor uppfattar du som de väsentligaste för männ ?

    Mia
    Hamstern
    Emma
    Med B x
    Clabbe säger:
    Pether
    Clabbe.
    Backlash

    Haka på med tankar !

    Per Hagman

  38. leifer skriver:

    Per Hagman

    Vad menar du med dina inlägg om Anna Laestadius Larsson, och varför skriver du ”Anna Lena”?

    Är förnamnet ”Anna” eller ”Anna Lena”?

  39. leifer skriver:

    Per Hagman

    Den dominerade frågan för mig är den ”omvända könsmaktsordningen” när det kommer till barn och deras tillkomst.

    Dvs reproduktionen.

  40. Roger skriver:

    Per Hagman:

    1. Diskriminering av män inom rättsväsendet. – Rättsäkerhet och att vi alla är lika inför lagen är en grundförutsättning för att vi ens skall kunna kalla detta land en demokrati.

    2. Betygsdiskriminering av pojkar och kvinnlig norm inom skolan – Att redan i skolan diskrimineras gör alla efterföljande situationer där betyg är relevant blir skevt bedömt. Ett typiskt utfall för den kvinnliga normen inom skola är att den enda skola som redovisat att pojkar fått högre betyg än flickor betraktar detta som ett problem som behöver utredas, ett annat att högskoleprovet ursprungligen gjordes om för att flickor skulle få högre betyg eftersom det inte speglade betygen från grundskolan. (allmänbildningsdelen togs bort och de språkliga delarna uttökades). Ingen ifrågasatte att betygen i grundskolan kunde vara den felande parten.

    De två föregående frågorna är akuta därför sätter jag dem först, annars hade jag upplevt följande som viktigast.

    3. Nedvärderandet och osynliggörandet av mansfrågor och upphausandet och övervärderingen av kvinnofrågor. Samhället spenderar oerhörda summor på en mängd projekt för att åtgärda problem som feminismen formulerar, men mycket få resurser tilldelas samhällsrelaterade problem där män är den förfördelade. Mansfrågor behöver få samma tyngd och legitimitet som kvinnofrågor, mäns lidande bedömmas vara lika illa som kvinnors; hjärta, medmänsklig kärlek och empati behöver bli könlös. Bistånd som riktar sig till kvinnor eller flickor istället för att de mest utsatta oavsett kön skall få hjälp, är ett typiskt symtom.

    Och som en bubblare som inte passar in i punktform men som är viktigare än allt ovan, eller kanske lösningen, är att den utbredda misandrin i samhället måste motarbetas tills den är borta.

  41. per hagman skriver:

    # 38 Leifer …mmm …du har rätt blev fel namn.
    blandade ihop chefredaktörens namn som jag kommunicerade med nammn på ALL
    tack för påpekande.
    Per Hagman

  42. per hagman skriver:

    # 38 Leifer varför mina inlägg…. genom att intervjua Anna Laestadius Larsson skapa ytterligare processer i syfte att få närkontakt med aktuella frågor , samtal etc..?

    Leifer visste du inte att jag är medborgarjournalist nr 1 i Sverige.

    Per Hagman

  43. leifer skriver:

    Per Hagman #42

    Svar nej, dvs visste varken att du är medborgarjournalist (vad nu det är) eller att du är nr 1.

    Men undrar fortfarande vad Anna LLs svar har för relevans. Dvs varför ska man bry sig om vad en viss radikalfeminist säger?

  44. Emma skriver:

    @ Medborgare X: Behöver jag inte läsa genusnytt för, har hört det förut. Med tanke på att mammor i mkt högre grad tar hand om just små barn i den kategori som oftast drabbas av våld (läs vanligast innan de är stora nog att berätta om det ) är det fullständigt logiskt att mammor är överepresenterade bland de som slår små barn. Vissa typer av ovanligare men grövre våld gentemot riktigt småbarn undantagna där pappor är i majoritet om jag minns rätt.

    ”Våld förekommer och det gör det i väldigt många olika konstellationer. Att tro att det helt skulle försvinna är nog tyvärr en utopi. ”
    -Mycket bra formulerat där. Däremot tycker jag att det ibland kan finnas en klar poäng i att dela upp olika typer av våld då både orsaker och ev. lösningar kan skilja sig en hel del åt. När det gäller den senaste ökningen om våld riktat mot små barn tror jag stress och dåligt supportsystem är en del av förklaringen. Där kunde mycket göras av förebyggande arbete både i form av hjälp till självhjälp och konstruktiva lösningar. Men även att samhället vidmakthåller en nolltolerans på den typen av våld är viktig för den allmänna inställningen i samhället.

    Ev feministiska förklaringsmodeller på våld tycker jag vi överlåter åt feministerna att svara på. Jag har inte ens fattat det där med ”könsmaktordningen” helt hundra om jag ska vara riktigt ärlig..;)

    Själv skulle jag mer definiera oönskat/destruktivt våld som den unkna delen av mänskligheten. Vi är alla teoretiskt sett lika kapabla till elakheter. Blott med olika fysiska och psykiska förutsättningar för utövandet..

  45. Jenny Kristiansson skriver:

    Roger

    Hur ska vi lyckas få bort den kvinnliga normen inom skolan?

  46. Erik E skriver:

    Laestadius Larsson är en besvikelse i en annars på många sätt bra tidning. Hennes artiklar verkar alltid sakna möjlighet till kommentarer. Kanske inser hon eller SvD att de de är för svaga för att tåla saklig kritik?

    Två bra, centrala poänger i artikeln ovan:

    ”Att säga att det är en slumpmässig man /…/ som utövar grovt våld är inte sant. /…/ Om den snälle mannen med välordnade förhållanden är lika riskabel som den mindre snälle från tveksamma förhållanden, kan hon ju lika gärna välja den senare.

    Bra behandlingsmetoder blir också svårt att utveckla när manligt kön och inte psykosociala faktorer ses som boven.”

  47. Pelle Billing skriver:

    Mia.

    ”Såhär tänker jag

    1) Episodiskt våld, lättare, grovt och dödligt

    2) Relationsterror, lättare, grovt och dödligt”

    När jag satt och skrev satt jag och funderade på hur jag kunde få med alla olika kombinationer som är möjliga. Och genom att inte göra dödligt våld till en egen kategori, så funkar det elegant, enligt ditt schema.

    Det enda jag saknar i din klassificering är trenden att det finns en genomsnittlig progression i allvarlighetsgrad beroende på om det är episodiskt eller relationsterror. Jag vet inte om jag sett hårda data på detta men alla berättelser jag hört om relationsvåld talar för att en sådan progression finns.

  48. Roger skriver:

    Jenny:

    Första steget är alltid att erkänna problemet. Sedan ta det från där.

    Några förslag är att reformera pedagogiken (utifrån de vetenskapliga rön som redan finns om skillnader mellan pojkars och kvinnors lärandeprocess / men också lägga resurser på mer forskning) och att vidareutbilda lärare så att de börjar sätta betyg efter de kriterier som de ska, istället för elevernas beteenden i klassrummet.

    Mer extrema åtgärder kan vara frånta betygssättningsprivilegiet från lärarna och låta betygen sättas utifrån diagnostiska prov som lämnas in könlösa och rättas centralt, utan lärarens inblandning eller eventuellt, men jag tror personligen inte på detta, att återinföra könssegregerad skola.

    Men det finns många visare människor än mig, analys och lösning kan komma i ett senare skede; det viktiga är att problemet först erkänns och tas på allvar.

    Hur ser du på frågan?

  49. Roger skriver:

    Eric:
    ”Bra behandlingsmetoder blir också svårt att utveckla när manligt kön och inte psykosociala faktorer ses som boven.”

    Snöpning? Omskärelse är ju sanktionerat av staten, och detta är ju inte ett stort steg att ta.

  50. Mia. skriver:

    PB

    Personligen saknar jag mycket mycket mer i ‘min klassifiering’. Detta är som sagt en komplicerad problematik. Just hur det förhåller sig med progressionen har jag heller inga fakta på. Men jag tänker mig att det beror dels på hur dysfunktionell/störd relationen är samt hur länge relationen pågår. Det jag däremot är övertygad om att man måste ha med är att våldet (fysiska och/eller enbart psykiska) vid relationsterror bottnar i personlighetsstörningar (företrädesvis hos förövaren men ibland även hos den misshandlade).

  51. Adkiller skriver:

    Tänk att det finns människor som vågar berätta att de delar tankar med Li$a Marklund. Hur mycket skada har hon inte inneburit för specifika människor och denna viktiga fråga.

Google