Mer evidens för pappors betydelse för pojkar

30 december 2011, av Pelle Billing

Tysta tankar lyfter i dag en artikel från The Guardian, som påvisar pojkars känslighet för att växa upp utan sin pappa.

Sedan tidigare är det känt att pappor kan ha en särskild betydelse för sina barn, och att barn till ensamstående har större risk för ohälsa. Vad gäller kriminalitet är det särskilt pojkar som lider av en frånvarande pappa.

Forskningen som The Guardian redogör för i dag handlar om att pojkar som växer upp med en ensam mamma presterar sämre i skolan än flickor i motsvarande position:

Instead, it found boys raised outside a traditional two-parent family were more likely to display behavioural and self-control problems in class and were suspended more often. The data ended when the children were about 14, but suspensions are seen as a strong indicator of subsequent poorer performance in school.

This effect appeared significantly less strong in girls brought up in non-traditional families. By the time the children were 10 or 11 the ”gender gap” between boys and girls displaying behaviour problems in school was twice as big for those brought up by single mothers as those from traditional families.

Pojkar som växer upp utan pappa har alltså svårare att anpassa sig till skolmiljön och presterar därför sämre.

Forskningen är inte överraskande för oss som sett trenden i tidigare forskning, men det är bra att budskapet sprids i en stor brittisk tidning, och nu även i svenska bloggosfären.

För er som undrar om detta motsäger den nyliga genomgången av Hjernevask del 2, så är svaret nej. Det som visades där var att i genomsnittliga familjer med två föräldrar så har hemmiljön en begränsad påverkan på intelligens, och indirekt även på skolprestationer. Men att växa upp med en ensam förälder/mamma är en annan situation, som det krävs separat forskning för. Och det forskningen nu visar är att denna situation är mer problematisk för pojkar än för flickor.

Dessutom mätte man intelligens i Hjernevask, och det finns ju en komponent av skolprestationer som inte har att göra med kognitiv förmåga utan med läxläsning, flit och dylikt.

Vad ska vi då lära oss av de nya forskningsrönen om pojkars skolprestationer? Jo, att det är av yttersta vikt att kontakten mellan pappa och barn bevaras efter en separation, så barnet har god tillgång till båda sina föräldrar.

Tipstack: Går till Klas!

 

11 kommentarer på “Mer evidens för pappors betydelse för pojkar”

  1. Mats skriver:

    Tack för länkning!
    Artikeln är skriven i återhållsam form och det märks att Dylan Williams inte vill medverka till stig,atisering av ensamstående mödrar. Samtidigt blir det svårt att diskutera frågan om vi inte vågar beröra den här aspekten.

    Skolans kompensatoriska uppdrag blir ytterst komplicerat om lärarna dessutom ska bära upp en fadersroll. Utbildningen syftar inte till detta och jag är osäker på om det ens är lämpligt.

  2. klas skriver:

    En fråga,

    säger man något om det är separationen (föräldrarnas skilsmässa) som skapar denna ”gender-gap” eller om det är det faktum att man endast har en närvarande förälder (mamman)? Vad är det som pojkarna tar skada av, om det uttrycket tillåts, frånvaro av en förälder eller att uppleva en separation?

    Det jag läst tidigare indikerar att det är främst separationen, skilsmässan som skapar problem.

  3. Daniel skriver:

    Jag har jobbat en hel del med barn och ungdomar som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
    Det var lättare att räkna upp de fall där fadern var närvarande i sin roll som förälder, så det var snarare en regel än ett undantag att pappan var helt ute ur bilden.

    Så jag har sett med egna ögon hur dåligt dessa barn har mått och särskilt då pojkarna som fullkomligt törstade efter en manlig förebild.
    Många gånger så blev det väldigt påtagligt och det gjorde mig jävligt ledsen om jag ska vara helt ärlig.

    Men det som oroade mig mest var att många av pojkarna som saknade en manlig förebild, såg upp till någon slags manligt ideal som var någon slags extrem avart.
    Man skulle inte visa känslor för då var man svag, utan istället så skulle man vara stor och stark med biffiga muskler och slå folk på käften.

    Vilket är en fullkomlig katastrof då vi talar om barn som ofta har en bristande impulskontroll, låg tröskel när det gäller frustration som övergå i aggressivitet osv.

    Så ja, fadern är extremt viktigt för alla barn men särskilt pojkar för det har jag sett med egna ögon.

  4. Mia. skriver:

    En som jobbat mycket med detta är ju AnnBritt Grünewald. När jag googlade hittade jag detta. Intressant tyckte jag.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1703&artikel=4507367

  5. Stefan Torstensson skriver:

    Kvinnorna har relationsmakt brukar det sägas. Hur ser statistiken ut gällande skilsmässor? Vem är den aktiva parten (vem tar steget att begära skilsmässa)? Är jag fel ute om jag tror att den stora majoriteten av skilsmässor är det kvinnan som är den aktiva parten.

    Det är vad jag tror, är det någon som har siffror att tillgå?

  6. rickard skriver:

    Måste rekommendera en sak jag hittade igår: http://en.wikipedia.org/wiki/Love-shyness

    Enligt studier och forskning i USA har man bland annat kommit fram till:
    - Detta är något som nästan bara drabbar män.
    - Minst 1.5% av män är drabbade, vilket blir cirka 50.000 svenskar.
    - Har man inga systrar ökar chansen nämnvärt.
    - 40% av de som lider har seriöst övervägt självmord.
    - Det går att bota.

    Själv hade jag aldrig hört talas om det innan.

    Har glömt mitt lösenord till min email så jag väntade på ett passande blogginlägg som detta.

  7. Martin skriver:

    Väldigt intressant inlägg, detsamma gäller de texter du länkar till i början.

    Men jag vill minnas att jag läst varstans att barn till lesbiska par generellt mår bättre än andra barn.
    Tydligen finns det en amerikansk studie som har undersökt det allmänna välbefinnandet hos 78 barn till lesbiska kvinnor, samt en dansk studie som undersöker förekomsten av psykiska problem bland 387 barn till lesbiska kvinnor, och slutsatsen i båda undersökningar var att situationen genomsnittligt var bättre för barn till lesbiska kvinnor, jämfört med barn till heterosexuella par.

    Dessa studier är intressanta att jämföra med, eftersom de verkar motsäga att, som förenklad tes, pojkar behöver en/sin far. Men så behöver det naturligtvis inte ligga till.

    Det skulle kunna vara så att i undersökningarna om lesbiska pars barn, så var en majoritet flickor, eller så att genomsnitten berodde på att de undersökta /döttrarna/ mådde extremt bra. Jag kan också tänka mig att en farsroll i sonens tillvaro enbart är av betydelse om en far var befintlig till att börja med – finns det några studier som undersöker välmåendet mm hos barn/söner till från början ensamstående mödrar?

  8. Pelle Billing skriver:

    rickard,

    Intressant länk! Tack så mycket.

  9. Pelle Billing skriver:

    Martin,

    Barn till lesbiska och bögar mår ofta väldigt bra. Dels för att föräldrarna är ambitiösa och engagerade (de har kämpat för sina barn!), dels för att de är noga med att barnen ska ha förebilder av båda könen.

    Så jag stödjer att homosexuella ska få adoptera, inseminera eller ha surrogatmamma.

  10. Petter Nerman skriver:

    Pelle, hur vet man att det rör sig om kausalitet och inte korrelation?
    Pojkar ärver sina föräldrars gener; genpoolen från föräldrar där mannen överger mamman och barnet är givetvis generellt mer problematisk, eller dysfunktionell om man så vill.

  11. Petter Nerman skriver:

    @Stefan Torstensson:

    Kvinnor begär skillmässan i 77 eller 78% av fallen.

Google