Mansfrågor löser feministiskt dilemma

01 december 2011, av Pelle Billing

man-silhuett

Feminismen har länge klagat på att mannen är samhällets norm, medan kvinnan alltid ses som en könad varelse:

Den feministiska rörelsen har sedan länge tillbaka riktat fokus mot hur kvinnan definieras utifrån och i förhållande till mannen. Titeln på Simone de Beauvoirs verk ”Det andra könet” (1949) syftar på detta. Han är normen (människan) medan hon är negationen, den andra. Det innebär att män ses och definieras som könlösa individer i de flesta fall medan kvinnor i princip alltid i första hand är sitt kön.

Frågan är hur detta förhållande kan förändras? Hur göra mannen till mer av en könad varelse, och kvinnan till mindre av en ensidigt könad varelse?

Lösningsfokuserad som jag är, vill jag gärna hjälpa till att hitta ett svar. Lösningen är helt enkelt att fokusera mer på mansfrågor!

I nuläget ses ju inte mansfrågor som könade frågor, utan som allmänmänskliga frågor. Hemlöshet, självmord och farliga arbeten är några exempel.

Genom att istället definiera dessa som mansfrågor, blir mannen synlig. Inte som människa, utan som just man. Dessutom tillåts mannen vara sårbar, utsatt och ha problem han behöver hjälp med.

Paradoxalt nog har feminismen förstärkt bilden av kvinnan som könad varelse, genom att prata så mycket om kvinnofrågor, och så lite om mansfrågor. Detta var nog inte syftet, men det har definitivt varit en bieffekt.

Frågor som i första hand rör män har samtidigt fortsatt vara allmänmänskliga frågor. Mannen har förblivit osynlig i samhället, vilket normen alltid är.

Om man menar allvar med att komma bort från mannen som samhällelig norm, är mansfrågorna den bästa vägen att vandra! Då blir mannen synlig som könad varelse. För sig själv, för kvinnor och för kommande generationer.

 

70 kommentarer på “Mansfrågor löser feministiskt dilemma”

  1. Anonym skriver:

    Jag instämmer! Det har blivit segregerat, ett vi och dem. En integrationspolitik kanske behövs, för gapet har blivit gigantiskt.
    Samtidigt duger mannen när kvinnan tjänar på det, verkar det som.
    Pengar är välkommet men han får inte jobba så mycket för han ska ju hinna vara jämställd hemma också.
    Snarare som det vore önskvärt att han klonas så den ena tjänar pengar och den andra är mer hemma och delar ansvaret.
    Hur många kvinnor fattar splittringen männen känner, i och med det här?
    De ska ena stunden vara macho och klia sig i skrevet och i nästa vara en mjukis, men så är han ibland, i sin förvirring, mjukis vid fel tidpunkt och då blir det fel och han klagas på osv.

    Sen säger feministerna att de har det bättre utan män och lever singel, men tacka sjutton för det!! Ingen man som utmanar olika saker; bortskämdhet, omogenhet och annat.

    Jag tror att under alla år som det sett ut så här, så har mycket gått förlorat och klyftan är stor.

  2. Pether skriver:

    Det är felaktigt att män skulle vara någon norm i samhället.
    Istället är det så att männen inte existerar.
    Det är antingen inget/neutralt eller kvinnor det handlar om.

  3. AV skriver:

    Just genom att fokusera på traditionella manliga val som eftersträvansvärda och beskriva kvinnliga val som negativa och bördor skapar man bilden av ”mannen som norm och kvinnan som negation”. Man fokuserar på teknik för tjejer men inte vård för killar, det är starta band för tjejer men inte ridning för killar. Nej, jag efterfrågar inte killsatsningar, utan könlös marknadsföring av olika livsval där alla välkomnas. Om man beskriver den manliga tillvaron som privilegierad och alla kvinnor som ständigt offer pga kön är det ett sätt att göra mannen ”räkmackan” som norm och kvinnans situation som en motpol till den.
    Har man satt inträdet i styrelser som en av de mest prioriterade frågor och bevis för patriarkat och manlig norm, gör man sig skyldig till Apex fallacy och missar den majoritet män som är lika uteslutna. Man klagar på en manligt styrd värld, men missar att de allra flesta män inte har denna makt. Inte nog med att man gör manliga makthavare till norm, man osynliggör majoriteten män och tillskriver dem rättigheter de inte har.

    Tyvärr skapar den nuvarande feminismen själva de barriärer de säger sig vilja bryta ner.

  4. John Nilsson skriver:

    Pelle, det börjar bli jobbigt att applådera nu. Kan du inte skriva något korkat någon gång? ;-)

    En ”mansfråga” som kanske inte känns så stor vid en första betraktelse, men som skulle kunna vara viktig principiellt (för införandet av en könsneutral lagstiftning), hyfsat tydlig för ”allmänheten” att reagera på, och viktig för mansrörelsen i sig och arbetet framåt, är frågan om att göra ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering” till en förordning som också gäller för mäns organisering:

    https://lagen.nu/2005:1089

    Kanske tycker någon att det inte alls behövs statsbidrag för sådant här arbete, men jag gissar att det skulle kunna underlätta för ”oss” (och andra…) att kunna ”fokusera mer på mansfrågor”, och på det sättet alltså ”utmana mannen som norm”, som det ju brukar heta. Om Pelle har rätt i sitt inlägg ovan, så verkar ju den diskriminerande lagstiftningen i denna sak mest vara ett exempel på hur feministerna (återigen) skjutit sig själva i foten. Kan de svälja den ”nesan”, kanske vi rentav kan få hjälp av några av dem i denna sak. Jag tycker också att detta är en fråga man kan ha med i planeringen inför näst års firande av den internationella mansdagen, som ett första konkret mål att kämpa för.

    ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_mansdagen ).

  5. Stina skriver:

    Ja! Detta är så viktigt och det jag längtar efter — att män börjar identifiera sig som män, som ett särintresse, skilt från mänskligheten som helhet. Och när ni ser er som ett särintresse blir det inte längre ok att kasta skit på er, lika lite som det är ok att kasta skit på kvinnor, barn, invandrare, pensionärer …

    Och TILLSAMMANS är vi människor!

  6. Backlash skriver:

    Ett klokt förslag, men jag tror det finns risk för ytterligare polarisering om vi män, på feministernas vis, börjar vända varenda sten och gruskorn i jakten på orättvisor, som egentligen inte är orättvisor utan bara resultat av könens biologiska olikheter.

    Pär Ström gör den här spegelvändningen på sin blogg nästan varje dag, och visst ger det en viss skadeglädje att se hur arga en del feminister blir när de får smaka sin egen medicin. Men syftet med ett sånt resonemang måste vara att öppna ögonen på folk som tror att jakt på små fåniga orättvisor är vägen framåt, och få dom att inse att de har fel.

    Ta dödsfall på jobbet som exempel. Det är inte en mansfråga på något sätt. Det är en arbetsmiljöfråga inom vissa yrken. Det är flest män som drabbas därför att flest män väljer dessa yrken, men olyckorna följer inte könet utan yrket. Om fler kvinnor väljer att bli ställningsbyggare, skogshuggare och brandsoldat kommer de också att drabbas av dödsolyckor. Detsamma med våld på jobbet. Det drabbar mest kvinnor, därför att kvinnor i större utsträckning än män väljer att jobba med vårdyrken, där de träffar på senildementa, psyksjuka eller förståndshandikappade patienter som saknar normala spärrar mot våldsutövning. Men det är ingen kvinnofråga.

  7. Pether skriver:

    Backlash: ”Om fler kvinnor väljer att bli ställningsbyggare, skogshuggare och brandsoldat kommer de också att drabbas av dödsolyckor.”

    Nej, för kvinnor inom dessa yrken kommer inte att jobba med de tunga, farliga jobben. Se bara när det gäller vägarbeten o så, flera kvinnor som jobbar där nu. Med…? Att stå o vifta med en flagga för att stoppa trafiken.
    När man säger att man ska få in fler kvinnor i skogs och gruvindustrin handlar det inte om jobben ute i fält, nere i gruvan, utan chefsposter o annat vid en dator som inte har några risker, men ger pengar.

  8. Backlash skriver:

    Pether – Dödsfallen följer fortfarande yrket, inte könet. Du jämför ju olika yrken på samma företag, det är inte relevant. De män som jobbar på kontoret drabbas ju inte heller av lika många olyckor som de ute i produktionen. Men det är ingen könsfråga, det är en arbetsmiljöfråga som bara kan lösas genom att varje arbetsplats jobbar med att förbättra säkerheten, oavsett könet på de anställda.

  9. Pether skriver:

    Det är relevant då kvinnor inte tillåts ta de farliga yrkena. Och inget görs för att stärka säkerheten, de är ju män som dör.
    Det är i högsta grad en mansfråga.

  10. Törnrosa skriver:

    Pether: Det händer att kvinnor blir fångvårdare t ex, för att ta ett par närliggande exempel.

  11. Man & Woman United skriver:

    Kvinnans frigörelse har skett på bekostnad av mannen. Var det tänkt så. Eller?

    Kvinnorörelsen är överlag passiv, sunda feminister tiger och nonchalerar problematiken med misandri och mansfrågor i det offentliga rummet. Är det Offentliga rummet endast kultureliten och radikalfeminister på ga:media?
    Vart är mötena,samtalen och föreläsningarna irl?

    Kvinnor och Män saknar just de forum och mänskliga möten med likasinnade.
    Kvinnor berättar att de blir anklagade av feminister och radikalfeminister för könsförädare och kvinnohaterskor mm när de engagerar sig i tanken om Jämställdhet 2,0 och blir nyfiken att diskutera Mansfrågor. När det kommer till radikalfeminister (ga:media) som hyllar scum,ja, behöver ingen närmare förklaring.

    Mansfrågor kompletterar istället för konkurrerar ut kvinnofrågor. Som ideologi och kvinnorörelse inte kunna se det är feminismens dilemma och stora misslyckande för jämställdhet. Det finns dock hopp bland många äldre klokare feminister,fd feminister och kvinnor ur kvinnorörelsen som te x Doris Lessing, Erin Pizzey,Helene Bergman,Ann-Britt Grunewald mfl. Att något kärleksfullt och intellektuellt måste göras;det är alla eniga om, för att inte bemöta radikalfeministernas vilja till provokation om könskrig.

    Det är inom Rättsstaten som Radikalfeministerna fått störst inflytande på politiker och tjänstemän och kvinnor. Rättsväsendet måste reformeras om det så ska skrivas in i regeringsformen om att Män garanteras rättvisa rättegångar och att män garanteras rättssäkerhet. Neutralisera/könsneutralisera lagstiftningen och rättsstaten blir ett omfattande arbete att belysa. Hur det kunde bli så hänvisas till de riksdagsbeslut på 90talet då radikalfeminismen tilläts operera utan kritik,insyn och motstånd. Nu idag underhålls denna radikalfeminism av Alliansen två val i rad och alla skakar på huvudet. Men kritiken och protesterna låter inte vänta på sig.

    Make love not (gender) war! – Antikönskrigsrörelsen Mansrörelsen Kvinnorörelsen

  12. Man & Woman United skriver:

    @ Stina

    Från begynnelsen hade det inte behövts, men i takt med att Män för första gången i historien på allvar problematiserar och ifrågasätter mansrollen, misandrin, systematiska rättsövergrepp och radikalfeministisk lagstiftning och rättsstat.För första gången Män och Mansrörelsen ifrågasätter kvinnorörelsen,feminismen som i 30års tid och mer hävdat att de kämpar för jämställdhet. Vad är jämställdhet. Har män överhuvudtaget i historien ifrågasatt sin egen roll som familjeförsörjare och arvet bördan att ridderlighet. Så det ligger något definitivt i det du säger.

    I slutänden är vi medmänniskor i ett Samhälle. I och med detta omfattande arbete blir politiker,ga:media,rättsväsendet,kultur blir granskade vilket är sunt reaktion i ett annat så korrupt system. Transparens är viktig för demokratin.
    Idag sitter elitfeminister och radikalfeminister på höga poster i motstats när de själva en gång i tiden stod på barrikaderna och kritiserade samma höga ämbeten. Det är en ny tid och ett nytt grepp med Jämställdhet 2,0

  13. Man & Woman United skriver:

    @ Stina

    Men framförallt öppna upp empati för medmänniskor och kärlek som bekämpar allt hat,maktmissbruk, rättsövergrepp, psykisk tortyr och våld.

    http://www.daddys-sverige.com/daddys-blogg.html

  14. per hagman skriver:

    Mansnätverket måste fokusera mer på mansfrågor .

    När jag skrev ovan sentens ( ? ) blev jag korrigerad av datorn på orden
    mansnätverk och mansfrågor och jag kan konstatera att dessa 2 så väsentliga ord finns ej i min dators uppslags bok.

    Din artikel är slående träffande o framåt riktad.

    Per Hagman

  15. Man & Woman United skriver:

    @ Per Hagman

    Ge förslag på hur Mansnätverket focuserar mer på Mansfrågor?

    Jag anser att möten,samtal och föreläsningar irl borde dra igång NU!

    Scum manifestet och feministerna som hyllar könskampen är Jämställdhet 2,0 och Mansfrågors totala motsats. Radikalfeministiska klimatet idag i ga:media och i det offentliga rummet kännetecknas av inkompetens,brist på empati och självförakt.

    Förslag på öppen fri debatt om vad Jämställdhet är och Mansfrågor har några naturliga öppningar som:
    Skola, Högskola/Universitet, Fackföreningar, Sjukvården,Socialtjänst,Familjerätt, Politiken

  16. Access skriver:

    Ett alternativ är ju förstås att sluta prata om ”kvinnofrågor”, dvs att börja se kvinnor som vilka människor som helst istället för ett särintresse. På så sätt blir varken kvinnor eller män könade varelser – förutom där könet har relevans förstås (men vad folk gör i sängkammaren är helt upp till dem).

    Det är väl dit alla dessa hycklande feministerna säger sig vilja komma, men som de ändå motarbetar varje försök till.

  17. Backlash skriver:

    Access: Ja det var poängen med mitt inlägg #6.

    Låt oss t.ex. bekämpa våld, inte ‘mäns våld mot kvinnor’. Låt oss inte skapa en tävling om vilket kön det är syndast om.

  18. Johan skriver:

    På 70-80-talet accepterade feminismen både kvinnliga och manliga roller. De till och med förordade att vi skulle föra in mer av det kvinnliga i samhället.

    Någon gång efter det förändrades feminismen, gjorde manligheten till en norm, och började jämföra hur långt ifrån män kvinnor vad på allt som ansågs manligt. Nu har vi fått en debatt där både kvinnor och män förväntas bete sig som vad som förut var karikatyren på en man, någon som är hyfsat känslolös försörjare som skiter i barn och familj. Ibland till och med avarten av män som konkurrerar för att kämpa sig upp i hierarkin, som är promiskuös och opålitlig i nära relationer.

    Så om någon har valt att definiera mannen som norm så är det feminismen, till men för både sig själva och samhället tänker jag.

  19. Nils Jungenäs skriver:

    Mycket intressant reflektion Pelle.
    Dessutom har jag en särskild fetich för när feministerna skjuter sig själva i foten. :-D Mycket bra.

    Access #16
    Precis.

  20. barfota skriver:

    @Access #16
    Helt överens kompis.

  21. Hanna Fridén skriver:

    Men på vilken nivå talar vi nu? Jag vet att Ström inte sällan exempelvis anser att det är mansförnedrande när han ser saker som ”1000 människor om ombord, varav även kvinnor och barn”. Jag anser inte att detta är mansförnedrande då män inte behöver nämnas i detta för att folk förutsätter att det är män med (uppenbarligen), men att barn och kvinnor måste nämnas ytterligare för att poängtera detta just för att man ser mannen som normen språkmässigt. Man behöver liksom inte skriva ”1000 människor ombord, däribland män, kvinnor och barn” för folk förstår ändå, så jag har svårt att se det mansförnedrande i detta. Men en hel del feminister anser ju att samma sak är kvinnoförnedrande, så det finns ju onekligen människor i läger som inte gillar detta.

    Eller pratar vi om andra situationer där män anses vara normen, för det finns ju fler områden inom detta? Jag menar, i vissa sammanhang anses kvinnor vara normen och i andra anses män vara det. Talar man om en IT-tekniker så tänk folk oftast spontant på en man, talar man om en sjuksköterska så tänker folk oftast spontant på en kvinna. Jag tror absolut att man kan komma ifrån detta då vi i stor utsträckning kommit ifrån det inom andra områden (bra!)

    Så vilken typ av könande och normer syftar du på i inlägget?

  22. Koo skriver:

    Ja, det är här det börjar bli riktigt intressant!

    Att den feministiska eliten känner en sådan motvilja gentemot grupper av män som försöker lyfta mansfrågorna säger egentligen ganska mycket om vad praktisk, politisk feminism handlar om. Det viktigaste är att det sedan länge inte handlar om ”jämställdhet”. Den som fortfarande tror att feminism handlar om jämställdhet har blivit grundlurad. Att sedan rörelsens förespråkare använder detta begrepp handlar mer om att försöka lura till sig stöd.

    Det ligger i vår tid många fördelar med att få sig själv definerad som i underläge – oavsett om man är det eller inte. Det är därför ”könsmaktsordningen” som föreställning har blivit enormt viktig för den radikala feminismen. Att definera sig själv som strukturellt underordnad, helt oavsett hur verkligheten ser ut, gör att varje försök till diskussion är meningslös.

    När då någon påpekar att en annan strukturellt underordnad grupp – säg svarta fattiga män, ju egentligen befinner sig i en lägre underordning än vita, rika kvinnor – ja, då uppfinner man begreppet intersektionalitet.

    Feminister kommer aldrig att stödja att vi män börjar definera oss som könade varelser – eftersom det ligger i deras intresse att fortsätta sprida föreställningen att mannen är normen.

    Det är här någonstans, tror jag, vi hittar själva kärnan i det som är feminismens totala haveri som ideologi.

  23. Koo skriver:

    Hanna:

    Roligt att du debatterar här!

    Ta detta med betygen i skolan eller arbetsplatsolyckor. Varför beskriver inte medierna problemet med ”glädjebetyg” t ex utifrån ett genusperspektiv? Det är ju just i ämnet matematik och just för gruppen pojkar som glädjebetygen har slagit hårdast. Alltså, det är pojkarna som fått lägre betyg, trots att de presterat bättre på de nationella proven.

    Varför tror du att det blir viktigt för feminister i medierna att just här inte anlägga ett genusperspektiv?

    Eller att 9 av 10 som dör på jobbet är män, varför tror du att det inte är viktigt att just här inte göra genus av det?

    Eller att dubbelt så många pojkar tar sina liv? Varför tror du själv att den bild som målas upp är att flickor mår dåligt i skolan?

  24. Pelle Billing skriver:

    Hanna,

    Jag menar att om mansfrågor är allmänna ”sociala” frågor, och kvinnofrågor är kvinnofrågor, så är vi kvar i en traditionell kontext. Dvs att det är viktigt med kön när det gäller kvinnor, men inte när det gäller män.

    Mansfrågor är därmed paradoxalt nog vägen framåt för att synliggöra männen som just män, och därmed bryts den manliga norm i samhället som stör feminister.

  25. Hanna Fridén skriver:

    Koo:

    ”Det är ju just i ämnet matematik och just för gruppen pojkar som glädjebetygen har slagit hårdast. Alltså, det är pojkarna som fått lägre betyg, trots att de presterat bättre på de nationella proven.”

    - I inlägget ovanför detta så diskuterar Pelle faktiskt skolan, jag tycker det är superintressant. Kan du ställa den frågan där så svarar jag men mina tankar så att vi får den diskussionen på rätt ställe? Vore grymt bra! Jag har MÅNGA åsikter kring hur samhället hanterar ämnen som matte och jag kommer släppa en gigantisk vänsterkritisk bomb.

    Vad gäller de andra saker du tar upp så är det ju ett problem att vi har så få människor i Sverige som arbetar aktivt med pojkar och mer med mansfrågor. Här tycker jag också att Pelle har en god poäng i sitt inlägg. Jag menar, när man syftar till människor i många avseenden så är det män man tänker på som norm traditionellt, alltså är mäns problem människors problem för vi har fortfarande kvar det tänket. Något som blir negativt med detta är att det finns könade problem, och håller man sig borta från att definiera mannen som man, då är det fortfarande svårt att tala om och identifiera problem som just mäns problem på ett konkret sätt. Jag hoppas att min formulering inte var heltokig nu.

    Jag håller inte med om detta skulle vara feminismens fel, utan det är ju såhär vårat samhälle sett ut länge. Feminister arbetar däremot med kvinnosaksfrågor, och vi behöver fler som arbetar med mansfrågor med i andra perspektiv än de som görs idag. För mycket arbete som gäller män relaterar ju främst till våld och brottslighet, och det räcker ju inte för att det är ju inte de enda problemen män har. Men precis som det inte är miljörättskämpars fel att inte mansfrågor lyfts så kan man inte beskylla feminismen för det heller. Det är faktiskt ett annat kunskapsområde och vi behöver kunniga människor inom dessa områden.

    Sedan är det ju inte på något vis ouppmärksammat att fler män tar livet av sig än kvinnor, det är ju i högsta grad allmänt känt och BRIS arbetar mycket med detta tillsammans med många andra barnrättsorganisationer. Den stora problematiken i detta är att man inte har bra konkreta sätt att nå ut till unga pojkar idag och det måste man arbeta med. Men det är inte okänt. Googla det så ser du att det är allmän kunskap.

  26. Hanna Fridén skriver:

    Pelle: Ja, jag kom fram till att det var det du menade efter en stund, och jag håller med dig om det!

  27. Pelle Billing skriver:

    Koo,

    ”Feminister kommer aldrig att stödja att vi män börjar definera oss som könade varelser – eftersom det ligger i deras intresse att fortsätta sprida föreställningen att mannen är normen.”

    Instämmer, med klargörandet att det handlar om radikalfeminister (vilket jag tror att du menade, utifrån resten av din kommentar).

  28. Pelle Billing skriver:

    Hanna,

    ”Men precis som det inte är miljörättskämpars fel att inte mansfrågor lyfts så kan man inte beskylla feminismen för det heller.”

    Men det är definitivt regeringens fel, och tidigare regeringars. De har ett ansvar att även se männen.

    Även de radikalfeminister och genusvetare som varit med att formulera jämställdhetspolitiken har ett stort ansvar. De ansåg sig ha hela lösningen trots att de inte inkluderade mansfrågorna.

    Däremot har du rätt i att det *inte* är alla feministers ansvar. Inte på något vis. Det finns inget krav på att fristående aktivister ska arbeta med alla frågor samtidigt. Däremot tycker jag det är trevligt om mansrättsaktivister och kvinnorättsaktivister kan erkänna behovet av varandra.

  29. Hanna Fridén skriver:

    Pelle:

    Alla människor har ju ett ansvar att bry sig om andra, om vi ska säga så. Även om feminister inte ska åläggas ansvaret att behöva utbilda sig på nytt och arbeta dubbelt ideellt så att de även kan arbeta med mansfrågor så är det ju fortfarande viktigt att vi alla stöttar varandra. Så på det viset ska ju feminister, givetvis, vara delaktiga.

    Men det finns ett problem inom mansrörelsen som ligger i att det finns väldigt få som arbetar aktivt i de här frågorna, och om det inte finns folk som gör det så är det också väldigt svårt att få en förändring. Feminismen började ju inte i regeringen, utan regeringen är ju på något vis till för att förändra samhället efter folkets önskemål (även om de gör dumma saker mot folkets önskemål, representativ demokrati är ju inte alltid bra, jävla lag om att teckningar kan vara barnporr och sånt tjafs exempelvis, blä) och då måste ju detta kommer därifrån först. Med det sagt, regeringen ska inte förneka problematiket och ja, det är deras ansvar att verka för ett bättre samhälle, men det är också alla andras ansvar för regeringens främsta uppdrag är egentligen att spegla deras medborgares önskemål. Jag skulle vilja se fler män arbeta ideellt, och inte bara inom opinion – Det behövs mer. I dagsläget är det primärt kvinnor som arbetar ideellt inom den här typen av områden och då är det inte konstigt att det blir mer kvinnosaksfrågor som uppmärksammas, det är lika naturligt som att branscher med 70% män också har 70% chefer.

    Så jag tror att man bör pusha för mer ideellt arbete från mån inom mansfrågor för det kommer att spegla önskemål tydligare och då måste regeringen anpassa sig efter det.

  30. John Nilsson skriver:

    Hanna Fridén,
    Kul att du vågar dig hit och vill debattera med oss på ett konstruktivt sätt. Välkommen!

    Du skriver:
    ”Men det finns ett problem inom mansrörelsen som ligger i att det finns väldigt få som arbetar aktivt i de här frågorna, och om det inte finns folk som gör det så är det också väldigt svårt att få en förändring. [...] Jag skulle vilja se fler män arbeta ideellt, och inte bara inom opinion – Det behövs mer. I dagsläget är det primärt kvinnor som arbetar ideellt inom den här typen av områden och då är det inte konstigt att det blir mer kvinnosaksfrågor som uppmärksammas, det är lika naturligt som att branscher med 70% män också har 70% chefer.”

    Härligt att du vill se flera män jobba med mansfrågor, utan att samtidigt känna dig tvingad att avkräva dem/oss ett avläggande av en feministisk trosbekännelse! ”Mansrörelsen” verkar ju ändå nästan nyligen vara född (sett från min horisont), efter en relativt lång grossess i mansjourer och i några få bloggar som Pelles och Pärs, men visst är det ett problem att vi ännu så länge ser ut att vara ganska få. Undertecknad har heller inte varit särskilt aktiv i detta sammanhang, mer än kanske det senaste halvåret, så jag har inte något att skryta över på det sättet heller. Men en sak jag har fått upp ögonen för, är i alla fall att lagstiftaren inte tyckt det varit viktigt att stödja mäns organisering, åtminstone inte på samma sätt som när det gällt kvinnor. Varför har vi annars en förordning av nedanstående slag, för kvinnor, men ingen motsvarande för män – eller en förordning som gäller för båda könen (eller för allt arbete relaterat till genusfrågor)?

    https://lagen.nu/2005:1089

    Min gissning är att engagemanget för statsbidrag i allmänhet är lågt här på bloggen, men varför ska villkoren vara olika för kvinnor och för män? Det borde väl vara lika för båda könen, oavsett om statsbidrag erbjuds eller ej? Är inte detta ett ganska tydligt exempel på att feminister tidigare inte önskat se någon organisering av män som arbetar specifikt med mansfrågor, och att man antagligen gjort detta utifrån en i samhällseliten dominerande ”feministisk norm”?

    (Parentetiskt, som en illustration av nämnda dominerande feministiska norm, kan vi till exempel se hur denna norm kommit till uttryck i en ansökan från Linköpings universitet till Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ), som jag skrivit om här:

    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44873
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44926

    Andan i nämnda ansökan är ju att män ska anpassa sig till den feminina kodningen av lärarutbildningen, och inte besvära sig med några egna tankar eller framförallt någon kritik mot den feminina/feministiska norm som tydligen redan har satts där.)

    Låt mig till sist formulera min kommentar här till dig, som en fråga:
    Eftersom du ”skulle vilja se fler män arbeta ideellt” [med mansfrågor], så undrar jag om du är beredd att stödja ”vårt” [mansrörelsens] arbete med att få till en förändring av nämnda förordning ( https://lagen.nu/2005:1089 ), så att statsbidrag görs tillgängliga även för ”mäns organisering”, eller åtminstone att villkoren för att söka eventuella statsbidrag görs lika för män och för kvinnor?

    Det handlar ju rimligen inte om att göra mansrörelsen statsfinansierad rakt igenom, utan om att få visst ekonomiskt stöd för en i huvudsak ideell verksamhet, precis som idrottsrörelsen, andra föreningar och olika studieförbund får del av liknande bidrag. Se även denna min kommentar ovan, om du inte redan läst den:

    http://www.pellebilling.se/2011/12/mansfragor-loser-feministiskt-dilemma/#comment-45186

  31. leifer skriver:

    Det viktigaste för männen är nu att inse att feminismen har ljugit dom rakt upp i ansiktet och att dom nu måste börja organisera sig för att få sin röst hörd!
    Så kamrater, gå inte på skitsnacket från feminister och ”utsträckta händer”, vi (både män och kvinnor) har blivit lurade länge nog nu!

    Och för allt i världen vill inte feminister att vanliga män börjar organiserar sig.

  32. Hanna Fridén skriver:

    leifer:

    Är du medveten om hur mycket du förstör seriös dialog när du agerar på det här viset?

    Försök släppa dina personliga problem med mig för att du blev blockad i min blogg och respektera att andra vill diskutera. Du behöver inte komma in och elda på med ditt hat mot feminister bara för att jag råkar prata med andra här. Det här är andra gången du försöker starta en beef med mig i Pelles blogg när jag diskuteterar med andra: Gå vidare, kom över det, det är inte hela världen.

  33. leifer skriver:

    Hanna, detta handlar inte om dig och mig. Det handlar om nåt som är större, att inse att det just inte går att ha en seriös dialog med feminister som du. Det handlar om det du just skrev, att män måste börja organisera sig och ta upp kampen för sig själva. Inte stå med mössan i hand, inte ta mer skit. Att ha integritet och stå upp för sig själva och en riktig jämställd värld som inkluderar männen!

    Jag pratar nu även om män som i många år försökt just ha den dialog du tror du nu kan erbjuda. Jag ser också var du står i jämställdhetsfrågor och din syn på t.ex. Pär Ström. Dvs du är alldeles för extrem för att det ska vara möjligt, det syns dessutom snabbt när man börjar koka ner frågor på detaljnivå. Jag vet för jag har debatterat med dig förut, blir det för jobbigt så blir man utslängd. Jag tar alltså inte det så personligt som du tror, utan ser bara hur det är med den ”öppna dialogen” när det kommer till kritan.

    Så nog med smutskastning nu på män, jag tar inte mer påhopp från feminister, varken på individ nivå eller på grupp-nivå. Jag förtjänar inte heller den skiten på nåt sätt.

    Jag såg heller inte dig ta avstånd från SCUM f.ö. Men som sagt, jag bryr mig inte längre om vad du tycker. Jag vill bara varna för att försöka ha en sån dialog, det är bortkastad tid. Därför tycker jag ”mansrörelsen” ska markera här. Jag ser alltså inte att ”vi” och ”du” kan mötas, vi tycker helt enkelt för olika och har helt olika uppfattning om hur det verkligen är i samhället.

    Som förtydligande är jag absolut för jämställdhet och lika behandling mellan könen. Därför särbehandlar jag inte heller dig positivt bara nu för att du är kvinna, och hoppas ingen annan gör det heller. Och män borde vara lika mycket värda som kvinnor!

  34. Patrik skriver:

    leifer #33

    Jag har lyssnat på skäll och värre från osunda feminister sen 70-talet.
    Hjärndöd illasinnad elakhet.

    Jag förstår inte varför du tycker Hanna Fridén är på det viset?
    Jag tycker att hon är nice.

  35. Hanna Fridén skriver:

    leifer:

    Du bryr dig inte? Säkert därför du alltid måste lägga sura kommentarer när jag skriver här och uppmana alla att gå emot mig och skriva jättejättelånga inlägg varje gång om hur hemsklig och extrem jag är. Det verkar verkligen som att du inte bryr dig, ja.

    Nu ska jag återgå till att ignorera ditt trams. Hejdå.

  36. leifer skriver:

    Hanna

    Japp, trams är det när man inte håller med dig. ”sur”, ”hatisk”, ”tramsig” etc är man också. Dvs klassisk härskarteknik för att helt avfärda det nån tycker, men som personpåhopp.

    Nej jag är inte sur, jag är inte hatisk, jag är inte ”tramsig”. Jag bara konstaterar fakta efter att ha läst väldigt mycket av det du skrivit och lyssnat på det du sagt (dvs jag har verkligen inte avfärdat dig lättvindigt).

    Jag ställde f.ö. frågor om SCUM.
    Jag ville att du ska förtydliga var du står.
    Men förvisso säger din hemsida det mesta.

  37. leifer skriver:

    Patrik #34

    Jag vet inte hur mycket du har läst och diskuterar med denna Hanna. Mitt intryck liknade ditt från början. Men det handlar dessutom inte om trevlig eller otrevlig. Det handlar främst om vad man tycker och står i frågorna.

    Dessutom kan man notera när en person tar på sig en roll utan täckning. Dvs denna Hanna gör sig till talesperson för feminismen, för feminismen för män etc.

    Det må så vara att männen idag inte har nån röst, att män oftast får trovärdighet när kvinnor talar för männens sak. Men det funkar inte i längden utan visar snarare på ett större problem. Jag menar att rätt väg är att ha integritet och göra sin röst hörd. Man måste inte vara genusforskare eller feminist, för att säga nåt i jämställdhetsfrågor och vara en lika viktig röst. Så är det inte idag förvisso, men det är nåt vi måste kämpa för. Och då är det viktigt att man inte kompromissar eller döljer sig bakom människor som egentligen inte alls återspeglar ens åsikter.

    Läs på Hannas hemsida, läs vad hon säger. Då ser du.

    Jag tar avstånd från hennes åsikter som helhet, och dom är då också ”trams” ur jämställdhet 2.0s perspektiv. Vad vi vill ha är alltså inte feminism. Jag tycker man ska vara ärlig och rak. Stå upp för vad man tror på i alla lägen. Inte kompromissa på det.

  38. John Nilsson skriver:

    Mot bakgrund av det som Hanna Fridén hade skrivit ovan kl. 16:46 igår…

    ”Men det finns ett problem inom mansrörelsen som ligger i att det finns väldigt få som arbetar aktivt i de här frågorna, och om det inte finns folk som gör det så är det också väldigt svårt att få en förändring. [...] Jag skulle vilja se fler män arbeta ideellt, och inte bara inom opinion – Det behövs mer. ”…

    …ställde undertecknad en skapligt enkel fråga till henne (igår kväll kl 20:08), men konstaterar nu lätt besviket att hon hellre använt tiden till att dividera med den ”tramsiga” leifer, snarare än till att ge mig ett svar. Jag repeterar därför frågan till Hanna, lätt förenklad och omformulerad:

    Är du beredd att stödja mansrörelsens arbete med att få till en förändring av “Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering” ( https://lagen.nu/2005:1089 ), så att statsbidrag görs tillgängliga även för ”mäns organisering”?

    (Var vänlig och bortse från denna kommentar, om du redan är på gång med ett svar, Hanna).

  39. Patrik skriver:

    leifer #37

    Jag brukar väl försöka låta bli att lägga mig i när jag är ny som här på Pelles blogg men det kändes som du dundrade på som fan och jag fattade inte var det kom ifrån. Det verkar litet urspårat er emellan.

    Med det lilla jag vet om Hanna utifrån vad jag läser här så känns det för tidigt att avfärda henne. Jag gillar hur Pelle Billing bjuder in meningsmotståndare till konstruktiva samtal. Han skapar en plattform här för förändring av attityder i realtid. Olikt det mesta jag tagit del av. Det känns spännande och sofistikerat.

    Jag tror absolut på att stå för vad man tror på men jag lyckas sådär med att få mina feministiska vänner och bekanta att ens överväga att ta del av ny information. Att mäns historia och situation har varit likvärdigt det tvång att leva upp till strikta roller som kvinnor har upplevt går dåligt att få gehör för.
    Och det är när det finns ömsesidig respekt och välvilja.

  40. leifer skriver:

    Patrik

    ”Och det är när det finns ömsesidig respekt och välvilja.”

    Var just det som saknades när det kom till kritan.

    Men du kan väl läsa på lite om Hannas åsikter istället? Och sen berätta var kompatibiliteten finns.

    Personligen tycker jag ”vi” ska vara restriktiva med att överhuvudtaget ha dialoger med uttalade femnister. Jag tror det är helt bortkastad tid i bästa fall, i sämsta fall leder det en ny jämställdhetsrörelse helt fel.

    F.ö. kan då försöka se vad Hanna säger om mig, och om det inte är just att ”att dundra på som fan”. Försök nu också tänka könsneutralt, vet att många har svårt med det. Samma med status, en icke kändisman är lika mycket värd som…

  41. John Nilsson skriver:

    Hanna, för att undvika eventuell förvirring angående mina förväntningar på din medverkan i mansrörelsens arbete och kamp (se min kommentar från kl. 08:33), ställer jag min fråga så här:

    Tycker du att det är en rättfärdig sak att kämpa för, om mansrörelsen (eller delar av den) bestämmer sig för att arbeta med att få till en förändring av “Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering” ( https://lagen.nu/2005:1089 ), så att statsbidrag görs tillgängliga även för ”mäns organisering”?

  42. Patrik skriver:

    leifer #40

    Jag tänker att det här är ett bra ställe att ha dialoger med uttalade feminister om de nu vill delta i samtal. Det visar sig ju ganska fort.

    Feminismen gör inte för män vad den säger sig göra. Det kan inte tydliggöras nog.
    Feminism har hjälpt till att göra kvinnor fria från tvånget att leva i bundenhet till kvinnliga könsroller.
    Men sen är det totalstopp när det kommer till männen.
    Det verkar som att vi ses som omedvetna om vår förtyckande roll och att det är där vår befrielse ligger.
    Mäns lidande genom historien är ju helt groteskt men det anses ju vara ett absurt uttalande. Så vad göra?

    Det är ju många som läser den här bloggen och bildar sin egen uppfattning om vad som låter rimligt och inte så det kan ju inte skada med litet samtal meningsmotståndare emellan. Med dundra på så var det nog just uppmaningen till att inte kommunicera vidare jag menade.

    Könsneutral vet jag inte ens vad det är att vara när det väl gäller. Guilty as charged. En vacker dag kanske. vh

  43. leifer skriver:

    Patrik

    Ok, jag kan ta det lugnare om du vill. Ligger lågt med ”hanna” ett tag då, även om jag såg fram att få slippa såna feminstister på denna blogg. Täntke det kunde vara lite en frizon. Nu menar jag inte att säga att man ska tillåta folk att tycka, men då ska det vara transparent åtminstone. En ny jämställdhetsrörelse bör vara mera rak nu, beslutsam och med integritet. Respekt har ju män ändå inte fått genom att vara snäll mot feminister, snarare tvärtom. Jag tycker liksom tiden för att ha en ”öppen dialog” med feminister är förbi, många år har det försökts och misslyckats.

    Jag är dock fortfarande lite nyfiken på min fråga om vad du tycker om hennes åsikter, och kolla då gärna på hennes hemsida. Svar om t.ex. SCUM fick jag som sagt inte vid en direkt riktad fråga. Samtidigt är jag less på inlindande svar, jag vill ha raka rör.

  44. Patrik skriver:

    leifer

    Jag har läst på Hannas blogg vid några tillfällen. Har inte något väldigt begåvat att säga om saken. Jag har invändningar mot hur hon har formulerat sig gentemot feministmotståndare men kan inte påstå att jag har upprörts kraftigt.

    Själv är jag intresserad av att höra Hannas åsikter om ett år efter att hon övervägt rimligheten i det som t ex Pelle Billing för fram. Det känns litet spännande att tänka på som en möjlig positiv utveckling. Jag är fortfarande i baklås gentemot feminismen och vad jag strävar efter är neutralitet. Det känns som ett viktigt steg på vägen mot könsneutralitet för min del.

  45. Hanna Fridén skriver:

    John: Såhär, när jag såg leifer börja igen igår blev jag rätt trött och ville inte skriva mer här just då, för jag orkar inte. Förstår du vad jag menar? Vissa personer är ju så att varje gång man träffar på dem ska de alltid försöka framställa bråk vilket är tröttsamt, så jag lät bli att läsa vad du skrev just då, för jag ville hellre göra något kul. Det är ju faktiskt så, vilket jag hoppas du kan förstå, att jag inte kan vara tillgänglig hela tiden och jag kommer inte heller svara på allt folk skriver till mig. Det är inget ont, men det kan bara vara fel tillfälle. Så var det igår, inget mer med det.

    Jag kom just hem, den här sidan låg uppe, men jag lovar att kolla din kommentar sen och läsa länken!

  46. leifer skriver:

    Hanna
    ”alltid försöka framställa bråk vilket är tröttsamt”

    Oskyldig lammunge alltså. Nu är det så att det du har sagt om mig är inte i närheten av vad jag sagt om dig.

    Det var inte jag som kallade nån för hatiskt m.m.
    Stå nån gång för vad du säger till folk.

    Själv vill jag just också slippa bråk, rättare sagt, det är dags för mansrörelsen att fokusera på rätt saker. Dialog med vissa feminster är då inte rätt saker. Det leder fel och ”vi” får ändå ingen respekt, tvärtom.

  47. leifer skriver:

    Patrik

    Jag förstår inte varför det skulle vara intressant att höra vad vissa femnister har att säga om 1 år. Det viktiga är vad ”vi” vill och feminismen har redan visat att dom inte stödjer oss.

    Du såg väl att Hanna pratade om att män borde organisera sig? Det är ju just det som det handlar om.

  48. Patrik skriver:

    Ja inget fel att organisera sig inte. Det kan nog bli bra och nödvändigt.
    Det är inte feministernas fel att männen hukar slagrädda. Män och möss och det.

    Det är ju lysande att som Pelle föreslår göra mansfrågor synliga som just mansfrågor. Det är just inte så mycket fördelar med att vara norm.

  49. leifer skriver:

    Patrik

    ”Det är inte feministernas fel att männen hukar slagrädda.”

    Jo delvis eftersom femnistern har lovat att feminsmen är en kamp även för männen. Liksom att jämställdhetsarbetet inom staten idag bedrivs under feministisk flagg.

    Det är alltså då fler och fler män (och kvinnor) som har börjat vakna och insett att vi blivit grundlurade.

    Vad värre är, männen har förlorat sin röst. Män kan idag inte yttra sig i jämställdhetsfrågor med trovärdighet (om dom inte just då yttrar rent femnisitiska åsikter). Pelle Billing och Pär Ström har jobbat för att männen ska återfå den förlorade rösten (ännu en bra bit kvar till det). Men feminster kallar då Pelle och Pär bara för fula anti-feminster i praktiken (då missade väl inte debatten om SCUM i SVT-Debatt?).

  50. Patrik skriver:

    leifer #49

    Vi män beter oss ofta som snöpta möss tycker jag.
    Men det är inte kul att säga ifrån. Det blir mansgris-stämpel rakt av allt som oftast. Så det är väl som du säger med det. Man blir inte bemött seriöst.

    Nej för faen jag håller nog med om vad du säger men tycker att vi hukar eller blir aggro. Så borde det inte vara längre för gemene man.

    Det är ju vårt ansvar som män att trivas med oss själva. Det skulle kunna vara en av de största förtjänsterna med att organisera sig i stor skala.

    Feminismen kämpar på för egen maskin och för sin egen skull och bryr sig inte längre om varken män eller kvinnor.
    Jag ser inte alla feminister som förlorade dock. Bara feminismen.

    Jag vet inte om kvinnor kan yttra sig heller idag i jämnställdhetsfrågor och bli lyssnade på om det inte är ”rätt” saker de säger.

  51. John Nilsson skriver:

    Hanna,
    ”John: Såhär, när jag såg leifer börja igen igår blev jag rätt trött och ville inte skriva mer här just då, för jag orkar inte. Förstår du vad jag menar? [...] Det är ju faktiskt så, vilket jag hoppas du kan förstå, att jag inte kan vara tillgänglig hela tiden och jag kommer inte heller svara på allt folk skriver till mig.”…

    Hanna, jag förstår, ganska väl tror jag faktiskt. Jag svarar inte heller på allt som skrivs som svar på det jag skrivit, och du får väl mångdubbelt flera reaktioner, eftersom du når flera människor än jag med ditt skrivande.

    Samtidigt kändes det som att du öppnade upp för en dialog här, och att det var ett ganska viktigt steg, både för dig och för de av oss som inte har något emot en respektfull dialog, även med personer som råkar kalla sig feminister… Det var inte meningen att jaga dig, men jag ville ändå kolla av vad din önskan om att du ”skulle vilja se fler män arbeta ideellt” kunde betyda i ett konkret ”politiskt” sammanhang. Bry dig inte om det parentetiska i min första kommentar till dig, http://www.pellebilling.se/2011/12/mansfragor-loser-feministiskt-dilemma/#comment-45344 , om du inte vill eller orkar, men det vore kul och bra om du kunde uttrycka något om hur du ser på detta med statsbidrag till mäns organisering, relativt kvinnors dito. Tycker jag.

    Sen, till den det berör, tycker inte jag att man måste vara bunden vid vad man skrivit tidigare, även om det råkar ligga kvar på nätet eller någon annanstans. Jag förbehåller mig i alla fall rätten att vara både motsägelsefull och ”otrogen” mot sådant jag skrivit tidigare, och det mesta av det jag skriver är så att säga ”på prov”. Jag tror att man med detta synsätt ger både sig själv och andra den största möjliga friheten och möjligheten att utvecklas. Och om någon fått något om bakfoten, så är det väl bra om vederbörande får tillfälle att möta andra, klokare (och rentav kanske mera ”jämställdistiska”) perspektiv?

  52. Hanna Fridén skriver:

    leifer:

    Jaha, nu skulle jag gå in och svara John men du håller fortfarande på. Nu är det faktiskt nog. Det här är diskussion mellan oss på min blogg som fick dig blockerad.

    Den börjar här:
    http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/jag-och-par-strom-idag-klockan-1000-i-aschberg/

    Den fortsätter även här:
    http://www.hannafriden.com/de-har-manniskorna-rakar-jag-tycka-ar-ena-jakla-puckon/mycket-listiga-antifeminister-kuppar-i-bloggen/

    Kort summering:
    Du kommer in där och är trevlig på alla sätt och vis, jag är trevlig tillbaks. Sedan börjar du kräva att jag inte ska få kalla mig för feminist, du kräver att jag ska kalla mig för jämställdist, du kräver att jag ska arbeta med mansfrågor, jag undrar du inte vill arbeta med mansfrågor, men det vill du inte, men du fortsätter att racka ner på feminismen för att feminismen inte arbetar med mansfrågor trots att du inte vill lyfta ett enda finger själv. Jag säger att du borde arbeta med mansfrågor. Du vill inte. Du vägrar. Du tycker inte att det är ditt ansvar. Du kallar mig för ”för intelligent” för att kalla mig för feminist och du kallar mig också för löjlig och otrevlig för att jag undrar varför du inte kan tänka dig att arbeta med mansfrågor och bidra till ett bättre samhälle.

    Där börjar du skriva om hur taskig, otrevlig och orättvis jag är mot dig och sedan fortsätter du att anklaga mig och de andra där för att stå för knäppa saker, du säger att vi inte är för jämställdhet, du fortsätter kräva att jag ska kalla mig jämställdist. Jag varnar dig flera gånger och tillslut så blockerar jag dig för du sitter bara och gnäller och kallar mig otrevlig för att jag säger åt dig.

    Varje gång du nämner mig så skriver du att jag behandlat dig illa och kommit med hemska påhopp mot dig när du bara varit snäll. Du fortsätter med den här historien och varje gång du berättar den så är jag tydligen värre än förra episoden. Din historia om vad som skedde broderas ut kontinuerligt. Men här, Leifer, för att förtydliga ditt minne: Detta var vad som hände. Vart är detta hemska beteende som jag ska ha uppvisat mot dig, om jag får fråga?

    Och inte nog med att du anser att du ska få bete dig hur du vill i min blogg för allt annat är orättvisa, nu anser du att jag inte ska få skriva här. Leifer, det här är Pelles blogg, inte din blogg. Om du vill diktera krav i ett kommentarsfält så kan du starta en egen blogg och där kan du blocka mig på en gång. Jag kan till och med maila mitt IP-nummer till dig så att du kan blocka mig i förväg. Men saken är denna: Du bestämmer inte på andras site, och det finns ingen orättvisa i det.

  53. Hanna Fridén skriver:

    John:

    Ingen fara, jag tycker inte att du jagar mig! Du undrade ju bara varför jag inte svarade och det måste man ju få fråga.

    Nu ska jag i alla fall ge dig ett riktigt svar.

    Vad gäller lagstiftning vad gäller statliga bidrag så har dessa nästan ingen funktion i praktiken, det är mer ”utmyckningslagar” och lite rekommenderade riktlinjer, men trots det förstår jag absolut att man vill ha en lag, inget fel i det alls! Dock tror jag att man måste visa att behovet finns tydligare innan man får igenom den lagen, och det måste man arbeta med. Det finns lite olika problem vad gäller statliga bidrag till, ptja, låt oss ta mansjourer som ett exempel.

    1. Mansjourer är ett hyggligt nytt fenomen och de har inte riktigt etablerats ännu, och det finns tyvärr en rätt så stor oförståelse inför många mansfrågor. De frågor som är kända för folk som placerar bidrag sedan tidigare är framförallt stödjourer för våldsamma män, vilket är sjukt olyckligt för det finns faktiskt en hel del andra sorters problem.
    2. Så, detta måste man ju givetvis förändra och lyfta andra frågor. Exempelvis, det finns män som blivit misshandlade som mår dåligt, visst fan ska de kunna prata. Man kan också må dåligt av andra skäl. Man kanske just gått ur ett långt förhållande, eller är ensam eller vad som helst.

    Så vad är problematiken med detta? Delvis för att det är nytt, delvis för att de är rätt få, och delvis också för att det är jävligt svårt att nå ut till män i de här frågorna. Det finns mansjourer som vill jätteväl, men män vet inte om att de existerar, vilket innebär att de inte ringer, och som konsekvens så anses det att det inte finns ett stort behov, något jag personligen inte alls tror stämmer.

    Om fler män visste om dem, så skulle det bli ökat tryck, och det kan använda för att lättare söka bidrag. När man har konkreta siffror på behov så får man större bidrag. Om vi tittar på kvinnojourer som jämförelse. De har funnits länge och väletablerade, det finns ingen problematik med problemförståelsen och det finns ett tydligt uppvisat behov. Det här måste man arbeta för vad gäller exempelvis mansjourer med, för kan man bevisa att det behövs så är chansen att få igenom något mycket större.

    Den ideella organisation som jag arbetat längst med handlar om ätstörningar, främst anorexi. Jag har varit aktiv där i 9 år, vi fick vårat första ekonomiska stöd förra året från Allmänna Arvsfonden. Jag tror att det var på 50.000. Inga stora summor direkt, men fortfarande något, och det är också att vi i flera år gnatat på om siffror med ätstörningar, hälsofaran, spridning av sjukdomen och vad som hänt i samhället tidigare. När vi hade, tillslut, de siffrorna: Då började man kunna få bidrag. Men inte tidigare.

    Nu vet inte jag hur lång tid det kommer ta för mansfrågorna, ju kortare tid dess bättre såklart. Jag tror att man kan engagera fler i mansfrågor än frågor som rör ätstörningar, jag menar, det finns ju fler män än folk med anorexi.

    Men det finns några saker som är bättre och sämre att göra i detta. Låt mig ta upp lite vanskliga faktorer som existerar inom detta område.

    1. Många associerar mansrörelsen till kvinnohat, detta helt enkelt på grund av den polariserade relation som uppstått mellan feminismen och mansrörelsen. Väldigt många som arbetar med statliga bidrag har gått in på diverse bloggar som säger sig behandla mansfrågor, och så har den kommit till sjukt aggressiva kvinnohatare istället. För det finns en problematik i mansrörelsen och det är att de aggressiva kvinnohatande skitskallarna är uppblandade med de som är lugna och bara vill ha igenom rättigheter för män. Det här är jätteproblematiskt och, jag kan förstå svårigheten med att ta avstånd från folk men det behövs. Det är precis som jag måste ta ett väldigt tydligt avstånd från manshatare, annars tycker folk jag är knäpp.
    2. Det behövs en tydligare organisering. Jag skulle vilja se, exempelvis, att man gjorde så simpla saker som namninsamlingar på en del viktiga frågor, som exempelvis att fadern ska ha samma rättighet till barnet när det föds, vilket är ett rimligt krav på alla sätt och vis. Det låter säker dödfött, men saken är den att om man gör det här regelbundet, flera gånger, då visar man för folk att många tycker att det är viktigt och man får också in sånt i media. Viktigt dock i såna fall är att man begränsar sig till en fråga i taget, och inte en lista på flera punkter.
    3. Ideellt arbete, det behövs mer av det. Män är i regel mer intresserade att arbeta med opinion än att arbeta med en mansjour exempelvi, men båda behövs. Grejen är den att man behöver inte göra mycket var, det räcker med lite, men många tillsammans blir starkt.
    4. Sedan måste man också, och det här är sjukt viktigt, man måste arbeta fram ett sätt att få män att veta att det finns hjälp man kan få, och att de också ska börja kräva det, och det är inte helt lätt att nå ut med en sån modell för enligt våra könsroller är det ju att killar ska klara sig själva och rycka upp sig vilket innebär att män inte lika aktivt söker stöd om de behöver stöd, för det är inte uppfostrade till det och det finns inte i könsrollens natur att man skulle kunna få stöd. Och detta måste vi förändra för om män inte vet att de kan kräva stöd så är chansen att de kommer göra det mindre.

    Där är mina tankar om det här, jag har lite fler också, men ja, min kommentar är redan sjukt lång. Kom gärna med dina synpunkter, och jag är superintresserad av att höra ditt perspektiv. Alltså, jag är brud, så naturligtvis kan inte jag påstå att jag vet allt om män, natruligtivis. Men detta är i alla fall mina tankar.

  54. Törnrosa skriver:

    Många bra tankar Hanna.
    mvh

  55. leifer skriver:

    Hanna #52

    Upp till var och en att bedöma och läsa på din blogg vem som var otrevligast etc. Men givetvis är jag inte bara ”snäll”, varför resonerar du som en tonåring?

    Jag jobbar inte med mansfrågor då jag jobbar med annat men stödjer Pelles blogg. Jag ville att stadsfeminismen ska jobba med mansfrågor. Varför är det så viktigt att just jag ska jobba med mansfrågor professionelt? Du däremot jobbar ju med feminsmen professionellt och då borde du ju även inkludera männen eller hur? Eller varför ska du en ha en dialog?

    Men igen, det är inte det centrala här alls. Det viktiga är vad du tycker och då menar jag överhuvudtaget, och bl.a. då att du uppenbarligen inte tycker stadsfeminismen ska jobba för männen i jämställdhetsfrågor t.ex.

    Jag ser inte poängen alltså för en ”mansrörelse” att diskutera nåt med dig. Och jag undrar igen på vilket sätt du kan vara talesperson för feminismen och för männen. Du svar igen inte på frågor eller är tydlig i vad du står.

    Vad gäller vem som dikterar är det väl du. Du styr enhälldigt på din blogg, du är nu här inne och domderar (typ det jag säger är bara trams). Givet är detta Pelles blogg och han bestämmer, jag säger bara vad jag tycker. Att du var intolerant på din egen blogg och har svårt att hantera kritik mot feminismen får stå för dig. Att du nu reducerar den kritiken till att jag bara var typ elak och dum, är bara löjligt.

  56. Hanna Fridén skriver:

    leifer:

    Okej, jag ger upp det. Det finns inget sätt att diskutera med dig. Hejdå.

  57. Daniel skriver:

    leifer:

    Tycker att Hanna verkar klok och sansad såväl här som i länkarna hon skickade, du ska inte sluta mala på någon gång? Så vitt jag sett på Twitter bland annat så kommer Pelle och Fridén mycket väl överrens också. Jag skulle bedöma att du är hyggligt ensam i att beskriva henne som du gör och ärligt talat skulle det vara bättre om du kom till lite vett och sans.

  58. John Nilsson skriver:

    Tack för utförligt svar, Hanna. Nu har jag själv lite annat att göra, så jag får be att få återkomma med min respons lite senare, kanske under morgondagen. Men något svar skall du få av mig vad det lider, inshallah.

  59. Hanna Fridén skriver:

    John:

    Helt okej! Med tanke på att mitt svar var typ en och en halv km också så är det väl inget man svarar på i sekunden, direkt. Hähä. Men nu förstår du nog också varför jag ville vänta, jag har lite, lite problem med att vara koncis inom vissa områden för att jag tycker att det är så jävla kul att ta upp så mycket som möjligt!

  60. Pelle Billing skriver:

    Hanna,

    ”Men det finns ett problem inom mansrörelsen som ligger i att det finns väldigt få som arbetar aktivt i de här frågorna, och om det inte finns folk som gör det så är det också väldigt svårt att få en förändring.”

    Visst, men här får man inse att mansrörelsen är där feminismen var för 100 år sedan. Det tar tid att bygga upp organisationer och strukturer! Första steget är att bilda opinion för att det behövs sådana strukturer och organisationer.

    ”Jag skulle vilja se fler män arbeta ideellt, och inte bara inom opinion – Det behövs mer. I dagsläget är det primärt kvinnor som arbetar ideellt inom den här typen av områden och då är det inte konstigt att det blir mer kvinnosaksfrågor som uppmärksammas, det är lika naturligt som att branscher med 70% män också har 70% chefer.”

    Generellt sett är det lika många män som arbetar ideellt som kvinnor, kanske t o m något fler: http://mansnatverket.org/articles/opensource.php

    Däremot fokuserar inte dessa ideellt arbetandes män på mansfrågor, utan mer på idrottande barn, open source programmering och annat.

    Jag tror att i takt med att män blir medvetna om sin egen könsroll och sina egna utmaningar kommer fler och fler att arbeta med mansfrågor. Det har redan börjat hända. För några år sedan hade vi knappt något alls, och idag har vi aktiva pappabarn-grupper och mansjourer.

    Samtidigt tycker jag att det är helt OK att mansfrågorna i jämställdhetspolitiken kan få använda sig av de strukturer som feminismen byggt upp. Det är inte konstigare än att kvinnor fick använda alla strukturer som männen byggt upp, när de gav sig ut på arbetsmarknaden.

  61. leifer skriver:

    Daniel

    Då såg väl att Hanna avfärda all min kritik mot feminismen som ”gnäll”.

    Men ok jag avstår vidare diskussioner i detta. Men jag säger det igen, med såna vänner som feministen Hanna Fridén, så behöver en ny jämställdhetsrörelse inga fiender. Det är min övertygelse. Det är bortkastad tid och jag tycker rörelsen borde ta sig själv på större allvar än så och lägga sin tid på rätt saker.

  62. leifer skriver:

    Hanna

    ”Alltså, jag är brud, så naturligtvis kan inte jag påstå att jag vet allt om män, natruligtivis”

    Ursäkta en sista kommentar, men givetvis vet du inte allt om kvinnor heller. Det är en av feminismens grundproblem, att man tror sig veta allt om kvinnor och gör ett kollektiv av dom.

  63. Hanna Fridén skriver:

    Pelle Billing:

    Jag håller med om att mansrörelsen är i sin begynnelse, men jag hoppas att vi kan göra processen snabbare än 100 år. Det vore ju nämligen extremt föragligt, i min mening.

    Vad gäller ideellt arbete så finns det ingen ordentlig statistik på det, men absolut, jag exkluderade helt områden som open source när jag tänkte på det. Jag syftade på områden som rör konkreta samhällsfrågor (sorry for dem som tycker att piratrörelsen är det, jag är ledsen för den formuleringen för jag anser absolut inte att arbetet är oviktigt, jag visste bara inte hur jag skulle göra skillnaden… Äh, ni fattar) och människors rättigheter på ett annat plan, och det var slarvigt av mig. För ja, det finns många killar som arbetar ideellt inom övervakningsfrågor, open source och alla områden som hör till dessa. Detta är helt riktigt, så jag bör ha formulerat mig annorlunda i detta, håller med dig.

    Jag tror också att män blir medvetna och att de också inser att de kan ställa större krav inom en hel del områden. Men jag tror det behöver mer hjälp på vägen, och jag tror att det behöver en tydligare struktur än vad som existerar i nuläget. För nu är det väldigt mycket så att människor vet inte om vad mansrörelsen handlar om, och de kopplar samman kvinnohat med mansfrågor (vilket väl alla här måste ha märkt) och det är väldigt, väldigt olyckligt. Du skrev ett jättebra inlägg om det polariserade förhållandet mellan kvinnosaksfrågor och mansfrågor och det är mycket viktigt att man motarbetar, precis som du skrev.

    Däremot så anser jag faktiskt inte att du måste ta upp kvinnosaksfrågor. Jag menar, var och en gör sin sak. Alla måste inte ta upp allt, jag anser inte att du måste skriva om en enda kvinnosaksfråga för att få skriva om mansfrågor. Jag menar, det finns redan många som tar upp kvinnosaksfrågor, så du är inte nödgad alls att göra det. Vi alla fokuserar på olika ting, och det bästa vi kan göra är att ge varandra stöd. Men ingen kan arbeta inom allt.

  64. Daniel skriver:

    leifer:

    Mycket riktigt kallar Fridén dig för gnällspik i tråden efter att du kallat henne för både ointelligent och löjlig. Att hon kallar dig för gnällspik på grund av kritik är ju även det fabulerat från din sida, då hon kallar dig gnällspik efter att du tydligt sagt att du anser att du inte ska behöva arbeta med mansfrågor. Något som du även upprepar i denna tråd samtidigt som du kräver att Fridén ska göra det.

    Jag håller med Fridén, för att man ska få mansrörelsen att fungera krävs ett engagemang, inte att man går runt i bloggar och beter sig som barnungar mot feminister och kommer med påhopp, för att sedan stämpla sig som offer för att man tillslut kallas gnällspik. Så vitt jag kan se här och i tråden är jag rädd att jag betraktar dig som en större fiende mot mansrörelsen än Fridén och att det vore brukligt att du antog en mer sansad ton och kom över ditt personliga agg för henne.

  65. leifer skriver:

    Daniel (eller vad du nu heter egentligen)

    Vad gör du själv för arbete för mansrörelsen?

    Mitt resonemang till Hanna Fridén handlade om att feminismen har uppgraderats till jämställdhet och att det numera dominerar överallt som problembeskrivning i jämställdhetsfrågor. Det handlade också om en person som gör sig talesperson för feminismen i stort och försvarar den. Och den feminismen utlovar då att vara en rörelse även för män. Därav min kritik. Sen fanns det mycket annat Hanna sagt om t.ex. Pär Ström som jag menar vittnar om att hon inte alls ser nån mansrörelse som en kompisförening.

    Att du nu tycker jag är ett större problem än Hanna Fridén gör mig inte så förvånad förvisso men det är tragiskt för en ny rörelse. Jag vet också att många män gärna försvarar unga ”brudar”, vilket ju förvisso är att vänta men känns inte speciellt modernt eller jämställt.

    Jag ser inte att jag var sämre kålsupare eller uppförde mig mera barnsligt än Hanna. Visst gick jag på rätt hårt (jag var inte mjäkig) eftersom jag tyckte jag inte fick svar och blev påhoppad från andra feminister, och så här i efterhand kan jag säga att det var sista gången jag tar en diskussion med såna feminister på deras bloggar, det är slöseri med tid. Och framför man kritik eller har frågor, så vänds det enbart emot en uppenbarligen.

    Jag trodde en ny rörelse skulle stå upp mot den nya feminismen och skapa nåt eget, men det verkar tydligen inte gälla bland vissa här.

    Jag tycker som slutkläm att det var talande att Hanna tyckte jag var värst på Genusnytt, jag som faktiskt framförde en del feministiska åsikter (vilket hon var mycket väl medveten om egentligen) där men blev hårt ansatt just pga av att jag inte var kritisk nog mot F. Skriver bl.a. därför sällan där numera. Min tanke var egentligen inte att bli alltför anti-feministisk, så därför tror jag egentligen att en hel del handlar om missförstånd. Men samtidigt vet jag att vi aldrig skulle komma överens när det kokar ner till detaljer som att få jämställdhet inom det svåraste området, det kring barn och deras tillkomst. Feminister kommer fortsätta kämpa för att försvara kvinnors huvudmakt och huvudansvar där, det är jag fullständigt övertygad om.

    Jag återknyter där till Pelles rubrik i tråden ”Mansfrågor löser feministiskt dilemma”, och menar just att kvinnors vidare frigörelse handlar om att släppa huvudmakten över barn och deras tillkomst. Först då kommer kvinnor kunna betraktas som jämlikar med män, och vice versa. Det är nyckeln till jämställdhet på alla områden, nyckeln till att män och kvinnor ser varandra som sina jämlikar. Det menar jag att feminismen aldrig kan nå och att den nu har spelat ut sin roll för att föra jämställdhetsarbetet vidare. Det behövs nåt nytt nu.

    Mvh

  66. John Nilsson skriver:

    Långt till leifer, som skriver:

    ”Jag återknyter där till Pelles rubrik i tråden “Mansfrågor löser feministiskt dilemma”, och menar just att kvinnors vidare frigörelse handlar om att släppa huvudmakten över barn och deras tillkomst. Först då kommer kvinnor kunna betraktas som jämlikar med män, och vice versa. Det är nyckeln till jämställdhet på alla områden, nyckeln till att män och kvinnor ser varandra som sina jämlikar. Det menar jag att feminismen aldrig kan nå och att den nu har spelat ut sin roll för att föra jämställdhetsarbetet vidare. Det behövs nåt nytt nu.”

    Jag tycker att detta var ganska bra formulerat, även om, eller kanske just därför, att du säger att frigörelse kan handla om att ”släppa” sina privilegier. Vanligtvis tänker man väl (i alla fall jag) ofta på ”frigörelse” som något som måste komma ”underifrån”, men det du säger implicerar ju också att den priviligierade och mäktige/-a är bunden på något sätt. Han eller hon är alltså inte fri, trots att priviegierna, eller den överordnade ställningen, ser ut att gynna (och gynnar…) vederbörande i vissa avseenden.

    Jag tycker också att detta hänger ganska väl ihop med det jag tidigare försökt få gehör för, att den manliga frigörelsen antagligen kommer att behöva handla om att få ”slippa” (och släppa…) de konkurrensinriktade arenorna (arbetslivet, politiken…), till förmån för ”arenor” (familjelivet etc) som mera handlar om omhändertagande och relationer, eftersom ”friheten” även i en så kallat överordnad position tydligen alltså kan vara begränsad.

    Kvinnor har ju tidigare gjort den omvända resan, åtminstone i någon utsträckning. Kanske har ”kvinnor som grupp” (!) inte släppt ”makten över barnen” i så stor utsträckning än, men de enskilda kvinnor som arbetar och låter sina män ta hand om de egna barnen, har ju i alla fall gått en bit på väg – precis som deras män gjort i den andra riktningen. Sen kanske vi aldrig når någon 50/50-fördelningen här heller, men det brukar ju inte så många jämställdister kräva att vi ska göra heller…

    *

    Sen till ”grälet”. Du avslutar det ovan citerade stycket med att skriva om:
    …”nyckeln till att män och kvinnor ser varandra som sina jämlikar. Det menar jag att feminismen aldrig kan nå”…

    Men det är ju just detta det handlar om: hur män och kvinnor, människor av kött och blod, ser på varandra – och inte om vad den ena eller den andra -ismen kan nå eller inte. Därför tycker jag också att ditt hårda tonläge mot Hanna är olyckligt. Hon är så att säga ingen ”-ism”, utan en människa som du och jag, som har rätt att ta miste och att få kunna ändra sig. Det känns lite som att du försöker låsa in henne i en position, som hon faktiskt kanske har börjat att överge. Sen tvivlar jag inte på att hon har skrivit och sagt, och kommer att skriva och säga, en massa saker som du (och jag) inte håller med henne om, men du kan inte samtidigt säga till henne att hon måste ändra sig och sedan hålla fast henne vid den hon tidigare har varit.

    Att göra så är inte konstruktivt, och det är samma typ av dubbelbestraffning som ”vi” ibland klagar över, när feminister säger att vi män är si och så – överordnade, våldsamma, eller vad det nu kan vara – och på det sättet definierar ut oss (relativt) icke-överordnade eller icke-våldsamma män från att ens tillhöra kategorin män. Att vara en aggressiv man är dåligt, men om du inte är aggressiv, så är du ingen man, typ. Eller: Att vara en aggressiv man är dåligt, och kallar du dig för man, då är du aggressiv. (Alternativt: Att vara en maktfullkomlig feminist är dåligt, och kallar du dig för feminist, då är du maktfullkomlig). Men jag menar att det är viktigare hur saften smakar, än hur etiketten på flaskan ser ut…

    Till sist, du skriver:
    ”Att du nu tycker jag är ett större problem än Hanna Fridén gör mig inte så förvånad förvisso men det är tragiskt för en ny rörelse. Jag vet också att många män gärna försvarar unga “brudar””…

    I detta ligger ju främst en kritik av oss som vill ha en dialog med feminister, som själva är beredda att föra ett någorlunda respektfullt samtal med oss, mer än mot feministerna i sig. Att Hanna är feminist är ju ingen nyhet, men att hon (och Hannah på One-way Communication (sic!)), för samtal med några av oss, det är nytt. Är du alltså egentligen mera upprörd för att vi för samtal med dem här och annorstädes, än att de har de åsikter de har? I så fall borde du väl rikta din kritik mera direkt till oss?

  67. John Nilsson skriver:

    Till Hanna, som skriver:
    ”Vad gäller lagstiftning vad gäller statliga bidrag så har dessa nästan ingen funktion i praktiken, det är mer “utmyckningslagar” och lite rekommenderade riktlinjer, men trots det förstår jag absolut att man vill ha en lag, inget fel i det alls!”

    Ungdomsstyrelsen skriver om denna ”utsmyckning”, som uppgår till över 18 miljoner kronor i år, fördelat på ett femtiotal föreningar:
    http://www.ungdomsstyrelsen.se/ad2/user_documents/Bidrag2011_kvinnors_organisering.pdf

    Knappast småpotatis för dessa föreningar i sig, tycker jag. Jag tror att Pelle, Mansnätverket eller kanske någon nybildad mansförening, kunde ha ganska god nytta av någonstans mellan 150 000 – 650 000 kr, som är de belopp som beviljats till enskilda föreningar som bidrag i år.

    Sen ska naturligtvis organisationen kunna visa att de behöver pengarna och gör ett viktigt arbete etc, men varför har lagstiftaren förutsatt att endast kvinnor skulle kunna ha behov av att organisera sig? Jag tror att det beror på föreställningen, eller snarare dogmen, om den ”patriarkala könsmaktsordningen”, och på den feministiska könsmaktsordning vi i praktiken har i samhället idag, vilken jag tidigare har kritiserat här:

    http://tantvitro.blogspot.com/2011/04/den-feministiska-konsmaktsordningen.html

    Min huvudtes i detta inlägg är, rätt eller fel, att:

    ”Med hjälp av teorin om ”den patriarkala könsmaktsordningen” inför nu feministerna på område efter område ”förebyggande” eller ”kompenserande” diskriminering, i form kvotering av kvinnor till attraktiva utbildningar och arbeten, eller genom andra särskilda insatser eller särskild lagstiftning, som enbart fokuserar på kvinnors situation. Med denna raffinerade och snarast institutionaliserade härskarteknik, blir det i princip möjligt att göra särskilda insatser på alla områden och ge kvinnor större rättigheter än män överallt, i alla sammanhang.

    Så länge som man lyckas upprätthålla en föreställning, eller en illusion, om att det finns en ”patriarkal könsmaktsordning” som enbart gynnar män och missgynnar kvinnor, så länge kan man också arbeta på att införa en likaledes ensidig ”feministisk könsmaktsordning”. Men denna feministiska könsmaktsordning är, ur ett ”jämställdistiskt” perspektiv, snarare bara är en spegelbild av den patriarkala variant som feministerna sedan länge pratat om. Det är inte det jämställda samhälle, som många av oss trott att feministerna har kämpat för, det samhälle som ger individer av båda könen så stort utrymme att välja som möjligt.

    De tidigare feministerna kämpade med all rätta för ett jämställt samhälle. Dagens feminister verkar dock i en allt större utsträckning mera kämpa för en ”feministisk könsmaktsordning”, där allt har sin utgångspunkt i kvinnors situation och intressen. Detta anser de antagligen vara nödvändigt för att stå emot den ”patriarkala könsmaktsordningen”, men problemet är att ett fullständigt genomförande av en feministisk sådan ordning, bara byter tecken på variablerna i ekvationen. Slutresultatet blir detsamma: ett samhälle som diskriminerar ett av könen.”

    Sammanfattningsvis:
    Du har en del rimliga synpunkter och resonemang, men på det stora hela känns det mest som du vill lägga ut dimridåer och negligera betydelsen av att man valt att rikta nämnda förordning och beviljandet av statsbidrag endast till kvinnors organisering, och den ojämställdhet mellan män och kvinnor som detta resulterar i. Jag kan tyvärr ännu inte se något riktigt helhjärtat stöd för ”mansrörelsen”, eller för mäns rätt att få statsbidrag för organisering på samma sätt som kvinnor får, från din sida. Men det kanske kommer?

  68. Hanna Fridén skriver:

    leifer:

    Skälet till varför jag anser att du var en av de värre var för att du aldrig försökt diskutera en sakfråga med mig. När jag kommenterat i Pelle eller Pärs blogg har jag kommenterat ämnet i fråga som tas upp i inlägget, precis som alla andra, för att jag tyckt att ämnet varit intressant och värt att diskutera. Du däremot gjorde det alltid till en diskussion som OM mig, vilket du fortsatte med i bloggen och fortsätter med även här. Jag finner att detta förstör för andra som diskuterar sakfrågan. Både i Pärs blogg och även här gör du det till en lång personlig diskussion om mig istället för ämnet, vilket inte är juste för de som är intresserade av ämnet. Om du diskuterar MED mig istället för OM mig skulle jag förmodligen inte finna det störigt. Men jag var supertrevlig mot dig ändå. När du började med samma sak i min egen blogg och ja bad dig sluta kräva att jag skulle kalla mig jämställdist etc, blev du genast mycket otrevlig och började komma med påhopp isället – Ett beteende som fortgått sedan dess.

    Din bild av att du är så trevlig håller jag inte med om. Du har varit trevlig tills dess att man sagt emot dig, men inte längre. Diskussionen som förekom innan påhoppen rörde aldrig sakfrågorna i inlägget, utan det rörde vad du ansåg att jag borde ställas till svars för som feminist och huruvida jag borde få kalla mig för feminist eller ej.

    Det är inte en diskussion, det är inte dialog, det är en utfrågning av mig med samma frågor som upprepas på gång på gång på gång och jag har ohyggligt svårt att se att det finns något skäl till varför man ska fortsätta på det här viset.

    *Det är inte respektfullt gentemot mig.
    *Det är inte respektfullt gentemot blogginnehavaren som alltid hellre vill ha en seriös diskussion som rör ämnet de anser är viktigt att man tar upp och diskuterar istället för att få ett kommentarsfält smockfult att dina påståenden om mig som jag måste försvara mig mot, och som du inte ens slutar med när du får kritik från flera andra.
    *Det är inte respektfullt mot andra läsare av bloggen som är intresserade av ämnet och som inte vill bli indragna i personliga konflikter.

    Jag föreslår detta, om du har problem med mig, då bör det rimligtvis vara något du tar upp med mig. För ditt sätt att ständigt fylla varje kommentarsfält med de här grejerna är inte något som gagnar någon det minsta överhuvudtaget. Och även om du inte känner respekt nog för mig att ägna dig åt sakfrågan istället för personliga utfrågnar eller staka upp listor exakt på vad jag får eller inte får tycka för att jag är feminist, så hoppas jag att du kan känna nog med respekt för andra läsare på den här bloggen, som är intresserade av sakfrågan, och inte intresserade av att ta del av en konflikt som uppstod när jag blockade dig på min blogg.

    Det är nämligen inte särskilt fruktsamt för någon, eller kul för någon som vill diskutera, att du gång på gång vill infektera varje diskussion med dina personliga åsikter om mig. Det finns människor jag tycker illa om också som jag känner att jag gärna skulle vilja säga till regelbundet, men jag gör det inte av respekt för andra som vill diskutera och för att det helt enkelt är rätt egoistiskt att ta över kommentarsfält och fylla dem med bråk som de flesta faktiskt bara anser är tröttsamt.

  69. leifer skriver:

    Hanna

    ”Om du diskuterar MED mig istället för OM mig skulle jag förmodligen inte finna det störigt. Men jag var supertrevlig mot dig ändå.”

    Du saknar självkritik. Du säger att du har varit trevlig m.m. men aldrig gjort nåt fel. Jag läste i länkarna du gav nu från din blogg, du började med dom hårda orden, kallade det jag sa för gnäll, kallade mig egoist etc. Jag sa du att ditt sätt var ointelligent, jag kallade alltså inte dig ointelligent, bara ditt sätt.

    Visst ställde jag dig lite till svars för feminismen, för att se om du kunde ta till dig nåt. Du tar ju på dig att prata för feminismen, ser dig som ”feminist”. Jag tycker jag visst diskuterar och visst svarar. Det är lite märkligt då jag ju istället får samma intryck som du tydligen får av mig. Jag tycker du ALDRIG svara på konkreta frågor och gärna undviker dom. Jag är fortfarande övertygad om att när man kokar ner det så har vi helt olika verklighetsuppfattningar. Jag gjorde t.ex. en lista där jag frågar om könsmaktsordningen. Jag är helt övertygad att du inte alls kan förstå min lista. Sen får du givet rätta mig om jag har fel. Och det säkert sant att jag är lite för snabbt att tolka vad folk säger inlindat ibland, men då är det ju bara att påpeka det.

    Jag är bara en vanlig arbetande snubbe, utan makt eller status. En vanlig sån där vanlig man som hela tiden får höra att han är ett problem i könsmaktsordningen, ett problem för att han är en vit heterosexuell man m.m. Jag är less på retoriken, less att höra från feminismen om att det är fel på mig, alt att jag ska ta ett kollektivt ansvar för alla andra med mitt kön som det är fel på. Detta samtidigt som internationella undersökningar visar att svenska män är bland världens mest jämställda.

    F.ö. har jag läst mycket av det du skrivit, jag har lyssnat på vad du säger i media, lyssnat på det du sagt om SCUM. Det betyder att jag verkligen försökt ta till mig det du säger men det är ändå bilden av en mer radikal feminist jag ser tyvärr.

    Jag vidhåller att mansrollen och män nu behöver få en boost i kollektivt självförtroende efter år av feminism som hackat på dom. Den behöver gå igenom problemformuleringar för sin utgångspunkt i samhället. Funderar på hur man kan göra det jämställt. Vända på alla stenar åt andra hållet, ifrågasätta kvinnor makt och fördelar på massa områden. Det är dags att även kvinnor och kvinnors beteende kan få problematiserar och kritiseras. Feminister säger gärna att det är bra att män startar sånt mansarbete, men när det sen börjar som kommer kritiken som ett brev på posten. Feminister vill behålla rätten till problemformuleringar, vill ha rätten till att vara offer, vill att resonemang som könsmaktsordningen och patriarkatet inte ska få ifrågasättas. Män som utmanar den rätten blir snabbt utsatta för härskartekniker av feminismen. Vanliga män utan speciell makt och status i Sverige idag, känner inte igen sig i kritiken från dagens feminism. Ser inte fördelarna dom sägs ha pga kön. Förstår inte varför dom ska få ta skit för vad män ev hittat på förr. När dom funderar kan dom även tycka att det är konstigt att höra att farfar och farfars far förtryckte kvinnor och gled runt på en räckmacka, det är nåt som inte stämmer.

    De som kallar sig feminister får räkna med mothugg alltså.

    Nu var det så att jag ändå delar en del av feministiska problemformuleringar, jag vill ha ett mjukare samhälle. Jag tror att vägen dit är att just göra samhället jämställt på alla områden. Ge män och kvinnor lika makt att leva det liv dom önskar. Just nu menar jag att männen är på efterkälken i samhället, och då funkar inte feminismen alls. Men jag menar också att feminismen kört fast även för kvinnor, och inte alls längre frigör dom, tvärtom.

    Hanna, som tillägg så vill jag bara påpeka att jag inte har varit inne och skrivit på din blogg sen den tiden du stängde av mig, om det nu var nåt år sen eller två. Jag känner ingen önskan att skriva där heller, mitt syfte var att få svar på några frågor. Istället insåg jag att det just inte går att ställa såna obekväma frågor, vilket ju på sätt å vis gav mig det svaret jag befarade. Eller det var värre, och jag pekas ut som hatare av feminister m.m. Jag hatar inte. Och jag tycker det är skrämmande om feminister hatar vanliga män som jag.

    Tyvärr ser jag också att maktens män är fientliga mot vanliga män också.

  70. leifer skriver:

    John Nilsson

    En hel del bra tankar där, några kommentarer.

    Du säger att Hanna är en människa som du och jag. Nja, hon är en mediafeminist. Och gör karriär på det (om jag förstått rätt). Hon är en kändis.

    Men visst kan jag tona ner kritiken i alla fall. Jag tycker ändå en ny rörelse måste våga stå upp för vad dom tror på, mot alla. Och feminister har ju inte visat sig vara våra vänner. Istället har ju den ideologin svikit männen och därmed bör kritiken vara skarp. Det gäller här också att frigöra sig från att se kvinnor som nåt känsligt som man ska vara extra snäll mot. Dvs lika behandling oavsett kön!

    Sen ditt resonemang om att Hanna sträcker ut handen. Jag kanske har varit för kritisk, men samtidigt tror jag inte det. Givet ska ju alla få kommentera och säga vad dom tycker, på det sättet önskar jag ju ingen likriktning. Denna blogg och Pelles arbete är ju inte heller nån organisation eller rörelse. Samtidigt har jag resonerat rätt mycket med feminister, även de som sägs vara ”goda feminister” och jag blir nästan alltid besviken när det kokar ner till detaljer.

    Jag har också sett en ängslan hos män då dom vet att dom inte har en röst, att dom nästan bara kan göra sin röst hörd genom kvinnor. Våra stora politiska partier har ofta en kvinnosektion (men ingen manssektion) som ska jobba med jämställdhetsfrågor, som man är man lite tacksam och förvånad om dom i alla fall visar lite hänsyn mot män. Jag tycker tiden borde vara förbi där männen inte ska ha nån röst, inte våga lita på sina egna åsikter eller tro att nån annan ska föra deras talan. Männen behöver alltså inte fråga feministiska kvinnor om lov för att få göra sin röst hörd. Vi är lika mycket värda, vi betyder lika mycket. Vi måste ta oss själva på allvar, annars gör ingen annan det heller.

Google