Det stormar just nu i media efter att det kommit en undersökning som visar att en tredjedel av anställda på Södersjukhuset i Stockholm tycker att det är kvinnans eget fel om hon blir misshandlad i sin relation.

Enda problemet med stormen är att det inte finns någon sådan undersökning. Man har aldrig frågat om misshandeln är kvinnans eget fel.

Av alla medieinstanser förefaller det endast vara Arbetarbladet som håller huvudet kallt. Jenny Wennberg skriver:

Det är nämligen stor skillnad på att svara ja på en fråga om huruvida det är kvinnans fel om hon blir misshandlad och att svara på en fråga om huruvida det kan vara patientens passiva och beroende personlighet som gör att denne utsätts för misshandel.

Ja, det är en enorm skillnad på dessa två frågor. Den förstnämnda innebär ett skuldbeläggande om man svarar ja, den senare innebär att man ser ett neutralt samband.

Det kan ju vara så att den som slår har sökt sig till en kvinna med passiv personlighet, för att lättare kunna utöva sitt våld. I så fall finns det ett samband mellan kvinnans personlighet och våldet, men det är fortfarande inte hennes fel. Felet ligger självfallet hos den som sökt upp den passiva personligheten för att sedan kunna slå.

Som Wennberg skriver:

Ett slag föregås ofta av psykisk misshandel där kvinnan bestjäls på sin självkänsla och isoleras socialt. Passivitet kan utgöra en överlevnadsstrategi. Det kan vara ett resultat av den psykiska misshandel som föregått den fysiska. Det kan handla om att skydda barnen i familjen. Det kan utgöra ett personlighetsdrag. Och det kan definitivt vara ett av skälen till att misshandeln fortgår.

Mycket bra nyanseringar. Det är fullt möjligt att en andel av vårdpersonalen har tänkt igenom detta på ett sätt som de flesta journalister inte har (Wennberg undantaget), och därmed kan se underliggande samband på ett bättre sätt.

Således får vi se undermålig rapportering som inte återger fakta på ett korrekt sett. Dock ska sägas att det är väldigt lätt att misstolka den här typen av undersökningar, och dra slutsatser som inte riktigt kan försvaras. Jag har själv gjort det misstaget vid ett par tillfällen.

Min ambition är däremot att alltid kunna ge en korrekt rapportering och tolkning. Om den inte fås av traditionella medieinstanser så ska den gå att få här.

Vidare handlar det även om att se helhetsbilden, och här är gammelmedia som vanligt ute och cyklar. Ingen verkar ha koll på att partnervåld drabbar båda könen, utan endast våld mot kvinnor utmålas som ett samhällsproblem. Detta är tråkigt – men förutsägbart – och visar endast att vi har lång väg att vandra innan mansfrågorna får samma status som kvinnofrågorna.

Tipstack: Går till Jens!
Läs även: Genusnytt rapporterar om ämnet här och här.
Uppdatering (15/12): Idag skriver tre Centerkvinnor på SvD Brännpunkt om undersökningen, utan att ha förstått den.
Uppdatering (16/12): Second Opinion publicerar en artikel från forskaren själv, som inte delar medias tolkningar av hennes studie.

 

28 kommentarer på “Många missförstånd kring undersökningen om partnervåld”

  1. Pether skriver:

    Ta gärna upp att undersökningen visade att 94% av dem som tog sig till sjukhuset för misshandel hade blivit slagna av kvinnor. Och 75% av dem var män.

    Men det är dem 6% som man lägger vikten på,

  2. [...] 2: Även Pelle Billing bloggar om [...]

  3. Leroy skriver:

    Bra artikel som belyser viktiga nyanser som media i sin granskning av påståenden måste bli bättre på att ifrågasätta ochinte enögt rapportera vad en part tolkar in för egen vinning.

    Det du tar upp handlar om den objektivitet som saknas i debatten och utredningar men som verkligen hör hemma i frågorna om jämställdhet och behandling hos myndigheter och hos media. Dessa frågor borde behandlas bättre och inte tillåtas ge en skev vinkling längre.

    Leroy

  4. Mia. skriver:

    Ja detta känns verkligen igen. Så fort man påpekar att den misshandlade har en del i ‘dynamiken’ så får man höra att man skuldbelägger den misshandlade.

    Detta påminner om dynamiken när en partner t ex missbrukar alkohol. Naturligtvis är det inte den andres ‘fel’ att denne missbrukar. Men den som inte missbrukar har ibland en medberoendeproblematik som även behöver adresseras sas. Något man numera är väl medveten om.

    Kanske dags för denna artikel igen för de som inte redan sett den.

    http://www2.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=30149

    Och dessa i samma ‘serie’

    http://www2.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=30165

    http://www2.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=30164

    http://www2.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=30184

    Ofta använder man även felaktiga siffror som här

    http://www.amelia.se/Relationer-22036/Vi-kampar-mot-vald-mot-kvinnor

    Eller ‘uppskruvade’ siffror som dessa ‘levererade’ av Mia Lodalen.

    ”Förra året slogs 183 kvinnor ihjäl
    av en man som hon har älskat.”

  5. FumikoFem skriver:

    ” huruvida det kan vara patientens passiva och beroende personlighet som gör att denne utsätts för misshandel.”

    Konsekvensen av detta resonemang är att lägga en del av skulden på den misshandlade kvinnan. Så det är inte mycket bättre än att anse att hon har sig själv att skylla.

  6. Pelle Billing skriver:

    FumikoFem,

    Men tänk om det är sant? Tänk om personer med tendens att misshandla sin partner dras till en partner med passiv personlighet?

    Som jag ser det måste vi våga utforska samband, även om de är kontroversiella och även om det finns de som kan misstolka.

  7. Mia. skriver:

    FumikoFem

    De jag träffat som levt i en misshandelsrelation har inga svårigheter att se detta samband. Inte så att de ser det som att de hade någon skuld till själva misshandeln men väl ett eget ansvar för att de ‘stannade för länge’. Även på kvinnojourer är man medveten om detta ‘faktum’. Och det är bara att läsa på tex familjeliv,se om alla de som får rådet att Gå! men som väljer att stanna ändå, för att…

    Tills vi ‘vågar’ ta i denna fråga kommer många fortsätta att stanna kvar i misshandelsrelationer ‘för länge’ och t o m få sätta livet till. Det är iaf vad jag tror.

  8. Mars skriver:

    Pelle FumikoFem

    I de intervjuer med Erin Pizzey som finns tillgängliga på nätet, hävdar hon med bestämdhet att en stor andel av de som råkar ut för våld är själva aggressiva, där den s.k. misshandeln egentligen skulle kunna ses som självförsvar, eller regelrätt slagsmål. En förklaring är att misshandel korrelerar starkt med psykisk sjukdom (i stort sett uteslutande), och det är ju något som drabbar både kvinnor och män.

    Det finns inte en typ av misshandel – det finns många. Det förekommer säkert där ena parten är helt oskyldig, har ett beteende som är självdestruktivt eller är själv aktiv i våldet. Att utgå från att den enda typen som finns är den första, är visserligen ”sympatiskt” gentemot offret, men en alltför naiv bild, som vi inte har hjälp av.

    Jag tror att det är viktigaste är att försöka förstå hela bilden och då borde den här typen av politiska överdrifter (lögner) vara tabu.

  9. FumikoFem skriver:

    Pelle Billing:

    Problemet är fortfarande att konsekvensen blir att kvinnan får en del av skulden för att hon misshandlats. Oavsett hur folk väljer att resonera så är detta slutskedet. Och misshandelsoffer få då hör att det är deras eget fel för att dom är som dom är.

  10. FumikoFem skriver:

    Mia:

    På kvinnojourer så läggs inte skulden på en misshandlade kvinnan. Att en är medveten om normaliseringsprocessen betyder inte att en anser att kvinnan bär en del av skulden. Utan det betyder att vi vet hur det går till, pyskologiskt.

  11. Kim skriver:

    FumikoFem:

    Det låter som att du använder något dubbla standarder. När kvinnojourer är medvetna om dessa saker är det att psykologiskt förstå hur det går till, men när andra säger samma sak är det att skuldbelägga misshandelsoffret?

    Det måste väl vara bättre ju fler som förstår hur det går till, och därmed kommer i bättre position att kunna hantera problemet? Särskild för vårdpersonal borde det väl vara en fördel att vara medveten om hur en passiv personlighet kan vara ett stort och mycket reellt hinder för att kunna ta sig ur ett destruktivt förhållande? Är man däremot inte medveten om det och bara kommenterar något i stil med ”om han slår dig borde du lämna honom” som om det vore den enklaste och självklaraste saken i världen… hur mycket hjälp är det?

    De enda som pratar om skuldbeläggande av offren verkar ju vara media och andra som lägger orden i munnen på folk.

    Däremot tycker jag frågan i undersökningen låter lite unket formulerad. Både folk med god medvetenhet och folk med unkna attityder inbjuds ju ge samma svar! (Skillnaden mellan mig och media är att jag inte utifrån detta omedelbart utgår från att samtliga svarande var av unkna attityder-sorten.) Fanns det verkligen ingen uppföljningsfråga för att särskilja dessa eller förtydliga hur svararen menar?

  12. Kruzze skriver:

    Fumikofem, din ambition är behjärtansvärd att de som utsätts för upprepat våld i ett förhållande men ändå stannar kvar inte ska få höra att de har en del i det som skett. Självklart är de helt oskyldiga! Men om man vill att de inte ska hamna i den situationen om och om igen med nya partners så kan det vara till hjälp att de kan förstå sin roll om de ska kunna påverka sin situation. Som med allt annat är probleminsikt alltid första steget för att kunna göra en förändring.

    Sen finns det helt klart en skala på vilken roll den utsatta har i att den drabbas av våld, allt från att hamna i klorna på en extremt slipad, manipulativ, charmig psykopat till att den söker upp och kontaktar dömda våldsbrottslingar som sitter i fängelse.

  13. Mia. skriver:

    FumikoFem

    ”På kvinnojourer så läggs inte skulden på en misshandlade kvinnan. Att en är medveten om normaliseringsprocessen betyder inte att en anser att kvinnan bär en del av skulden. Utan det betyder att vi vet hur det går till, pyskologiskt.”

    Precis. Och vet vi sedan att denna normaliseringsprocess förekommer även i andra sammanhang än vid partnervåld (man mot kvinna, kvinna mot man och i hbtq-relationer) och att olika personer (oavsett kön) reagerar olika på den, ofta pga sin egen bakgrund (inte minst i ursprungsfamiljen) eller pga egna psykosociala problem vet vi än mer hur det går till, psykologiskt.

    Hoppas du läser länkarna ovan, om inte annat så bara för att ta del av fler ‘sanningar’. Och är du inte kristdemokrat så är det ingen fara. det är inte jag, och kanske inte Kilegran, heller ;)

  14. [...] Medicin har tagit upp saken, liksom Second Opinion, fler har jag ännu inte hittat. Rättelsen får en bråkdel av den spridning den felaktiga uppgiften fått (artikeln här lyckas tillochmed [...]

  15. Anders skriver:

    Det är inte bra om man inte kan beskriva de psykologiska processerna ordentligt för att man är rädd för att någon kan tolka det som att man skuldbelägger den slagne. Det är ju det som händer här.

    Av ideologiska skäl vill många upprätthålla bilden att det är ”vanliga män som slår vanliga kvinnor i vanliga förhållanden”, och anledningen att män slår är pga könsmaktsordningen, och då blir det ju som det blir när media skriver om det.

  16. FumikoFem skriver:

    Kim:

    ”Det låter som att du använder något dubbla standarder. När kvinnojourer är medvetna om dessa saker är det att psykologiskt förstå hur det går till, men när andra säger samma sak är det att skuldbelägga misshandelsoffret?”

    Men dom säger inte samma sak utan är inne på att kvinnorna själv bär en del av ansvaret till misshandeln enbart för vem dom är.
    På en kvinnojour säger en inte att jo men denna misshandlade kvinna bär en del av ansvaret för hennes passiva personlighet gjorde att hon inte lämnade mannen tidigare. En lägger inte skulden på offret utan däremot har förståelse för varför hon stannar. Men en börjar inte indikera att hon bär en del av skulden. Det är inte offrets ansvar heller utan det som misshandlar som bär ansvaret och skulden att inte misshandla.

  17. 1Vis skriver:

    FumikoFem

    ”Kim:

    “Det låter som att du använder något dubbla standarder. När kvinnojourer är medvetna om dessa saker är det att psykologiskt förstå hur det går till, men när andra säger samma sak är det att skuldbelägga misshandelsoffret?”

    Men dom säger inte samma sak utan är inne på att kvinnorna själv bär en del av ansvaret till misshandeln enbart för vem dom är.
    På en kvinnojour säger en inte att jo men denna misshandlade kvinna bär en del av ansvaret för hennes passiva personlighet gjorde att hon inte lämnade mannen tidigare. En lägger inte skulden på offret utan däremot har förståelse för varför hon stannar. Men en börjar inte indikera att hon bär en del av skulden. Det är inte offrets ansvar heller utan det som misshandlar som bär ansvaret och skulden att inte misshandla.”

    ”Förståelse för varför hon stannar”! Det är ju EXAKT det som alla säger och som frågan handlar om. Det är feministerna som envisas med att tjata om orden ”skuld” och ”ansvar” hela tiden.

  18. Mia. skriver:

    Fumikofem

    ”Men en börjar inte indikera att hon bär en del av skulden. Det är inte offrets ansvar heller utan det som misshandlar som bär ansvaret och skulden att inte misshandla.”

    Jag tror inte heller att man ska börja med att indikera att hon/han/hen som misshandlas bär en del av skulden till själva misshandeln. Det har ofta hon/han/hen som misshandlas fått höra tillräcklgt av hon/han/hen som misshandlar. Och jag utgår nu från att vi främst pratar om partnervåld av typen ‘intimate terror’, dvs där en part har makt över den andra. Och jag tror alltså att denna makt oftast handlar om en psykisk makt som beror på psykisk störning hos hon/han/hen som misshandlar. Att ha kunskap om och informera hur denna makt tar sig uttryck är ett första steg i att hjälpa den misshandlade. Nästa steg som jag ser det är dock att få hon/han/hen som misshandlas att förstå vad det är hos en själv som ‘svarar mot’ denna typ av maktmissbruk och att förändra sig själv. Men då inte för att få den andra/e att sluta ‘slå’ utan för att själv kunna gå.

    Det finns ju mycket mer att säga om detta naturligtvis men här ett forum för misshandlade kvinnor som tar upp dessa processer mer.

    http://www.tuvaforum.se/

    När det gäller partnervåld av typen ‘episodiskt våld’ så är det nog andra insatser som ska till då båda parter är både offer och förövare.

  19. Gonzo skriver:

    http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/landslaget/article14079133.ab

    ”Alexander Gerndt stängs av från landslaget.

    25-åringen är dömd för misshandel och portas nu tillsvidare från spel i blågult.

    – Kvinnomisshandel är ett område vi har svårt att acceptera, säger. ordföranden Lars-Åke Lagrell om styrelsens beslut”.

    Skulle han blivit avstängd om han misshandlat en man? Skulle det bli en sådan uppståndelse och fördömmande om det var en man som blivit misshandlad?

  20. Jonas P skriver:

    Ponera att vi har man som varje helg går på krogen, är stöddig mot folk men aldrig rör vid någon fysiskt, och som sedan åker på stryk gång på gång. Vad skulle man då kunna säga om orsaken till att han åker på stryk varje helg? Kan det finnas något i hans beteende/personlighet som gör att han är mer sannolik att hamna i slagsmål jämfört med människor i allmänhet, eller är detta något man inte kan prata om pga. att det skulle skuldbelägga honom?

  21. Mia. skriver:

    Jonas P

    Det du pratar om är det ‘episodiska våld’ eller? Dvs när båda har svårt att hantera konflikter och är konfliktdrivande (provocerar och tar till våld).

    Jag tycker dock inte att man kan göra den jämförelsen. Liksom en som blir misshandlad igen och igen har ett ansvar för att lämna relationen (‘intimate terror’) har även en person som blir så provocerad att den slår ett ansvar att lämna den relationen. Därför kan man som jag ser det aldrig se förmildrande omständigheter med att någon tar till våld i parrelationer. Kan man inte leva med en person utan att slå honom/henne/hen har man ett ansvar att gå helt enkelt. Och blir man slagen gång på gång (utan att själv vara konfliktdrivande sas) så har hon/han/hen ett behov av att bryta detta mönster och få hjälp att ta dig därifrån.

  22. Jonas P skriver:

    Min poäng var att i fallet jag beskrev så har människor oftast inga problem med att se hur personen som är stöddig på krogen har en del i ‘dynamiken’ som du beskrev det tidigare. Många kanske till och med skulle säga att ”han får skylla sig själv”, samtidigt som andra skulle hävda att även om mannen beter sig illa på krogen så får man inte slå honom för det. Och vidare är det enkelt att se att om mannen skulle förändra sitt beteende och bli mindre stöddig så skulle sannolikheten för att hamna i slagsmål gå ner.

    Det är som någon skrev ovan en slags dubbelstandard att inte applicera det här tänket i exemplet där en kille slår sin flickvän eller liknande. Istället får man inte tala om huruvida någons beteende påverkar chanserna för att bli utsatt för våld eller ej. Men som Pelle insinuerade tidigare tror jag, det är ju sant. Och sanningen kan inte vara skulbeläggande utan skuldbeläggandet är en värdering som kommer efter. Det är alltså inte, som FumikoFem skriver, en direkt konsekvens av faktan att en persons beteende påverkar en annans. Samtidigt är det riktigt att det finns många människor som har svårt att göra denna skillnad, men vi kan såklart inte undvika att prata om saker för att det som sägs går att tolka och värdera på olika sätt.

  23. Mia. skriver:

    Jonas P

    Jag tolkar det som att Pelle menade att en person med passiv personlighet (osjälvständig personlighet) lättare kan falla offer för en maktmissbrukare (intimate terror’). Påverkan i detta fall är alltså inte att den misshandlade provocerar fram våldet utan att passiviteten ‘svarar mot’ maktmissbruket. En maktmissbrukare gör även ofta det, dvs skuldbelägger den misshandlade och säger *om du bara…*. Ofta spelar dock detta ingen roll då förutsättningarna kan vara helt omvända nästa dag (en del av den psykiska nedbrytningsprocessen av offret). Och här talar jag alltså fortfarande om formen ‘intimate terror’.

    Och jag anser fortfarande att man inte kan göra den jämförelse du gör. Om du har en kompis som är så stöddig och provocerande att du måste misshandla denne varje helg, ja då tror jag som sagt att det är bättre att ni går skilda vägar. Och detta kan om något isf liknas vid formen ‘episodiskt våld’.

    http://www.pellebilling.se/2011/11/gladjande-artikel-om-partnervald/

  24. Jonas P skriver:

    Jag talar om påverkan. Att en persons sätt att vara, dennes beteende och personlighet påverkar dennes omgivning. Ett annat exempel är deprimerade personer. Människor runt dem kan ofta känna att de blir arga och provocerade av de deprimerade. Den deprimerade har inte provocerat någon men människor omkring känner sig ändå provocerade eller arga. Motöverföring är ett begrepp inom viss terapi.

    Det handlar således inte om att någon provocerar eller inte, utan vi påverkas av andra oberoende om de aktivt försöker påverka oss eller inte. Forskning om mobbning är också intressant i det här hänseendet. Från denna artikel http://www.slate.com/blogs/browbeat/2010/07/23/the_moral_psychology_of_bullies_and_their_victims.html

    ”The victims seemed to be delayed in their moral development; like the younger kids, they focused on the outcome as opposed to the intention.”

    En anledning till att de blev mobbade var således en avsaknad av kognitiv utveckling jämfört med andra barn.

    Jag såg för ett tag sedan en dokumentär jag tyvärr inte minns namnet på men jag tror den handlade om psykopater. Där hade de iaf tagit personer som blivit utsatta för övergrepp samt personer som inte blivit det och filmat när de gick nerför en korridor och filmades bakifrån. Sedan fick då psykopaterna gissa vilka som varit utsatta för övergrepp och vilka som inte varit det. De gissade väldigt rätt.

    Ett annat exempel är burka och stora kläder. Har kvinnor på sig kläder som gör att deras kroppar, hår och ansikte inte syns minskar risken att män tänder på dem. Män tänder på kvinnor oberoende om de vill att männen ska göra det eller inte och oberoende om männen vill bli tända eller ej.

  25. Mia. skriver:

    Jonas P

    Ok då missförstod jag kanske. Och jo jag känner till korridorsexprimentet. Men vad jag menar är ju att då handlar det om att psykopaten kan ‘detektera’ ett ev offer inte att den som blir misshandlad gjort den andra psykopatisk sas. Och visst finns det folk man blir irriterad på men att detta aldrig är en ursäkt för våld och definitivt inte upprepat sådant i en relation.

  26. Jonas P skriver:

    Ja, och jag menar att ‘detektionen’ här är att personen ifråga ‘sänder ut signaler’ som psykopaten ‘detekterar’ eller som jag beskrivit det tidigare ‘påverkar’. En viss typ av personlighet fungerar såklart på samma sätt. Och vi vet att vissa typer av personligheter lättare faller offer för exempelvis mobbning eller våld i nära relationer. Beroende på hur personens beteende eller vilken personlighet den har så lider den alltså större eller mindre risk att falla offer.

    Som jag skrev tidigare har de flesta inga problem med att se att en stöddig person på krogen påverkar sin omgivning. Många tycker till och med att det ibland är okej när en otrevlig typ åker på stryk. Men när det talas om att tjejer som klär sig utmanande eller att vissa typer av personligheter också påverkar sin omgivning verkar många ha en tendens att säga att så inte är fallet pga. att det kan riskerar att skuldbelägga offret. Och som jag skrev tidigare är det fullt förståeligt eftersom det går att tolka faktan så, men faktan i sig är inte skuldbeläggande. Konsekvensen av att INTE beakta faktan innebär exempelvis för mobbade barn att olika typer av interventioner (som träning i socialt perspektivtagande) inte kan användas för man vill inte erkänna att barnen har problemet.

  27. Mia. skriver:

    Jonas P

    ”Beroende på hur personens beteende eller vilken personlighet den har så lider den alltså större eller mindre risk att falla offer.”

    Om du menar att den riskerar att att bli ‘vald’ av eller stanna ‘för länge’ hos en som misshandlar så är jag med dig. Däremot tror jag inte denna person skulle riskera att bli misshandlad av en sund partner. Skuld till misshandeln har bara den som misshandlar.Och nu pratar jag alltså fortfarande om formen ‘intimate terror’. Men en person som inte har en passiv/osjälvständig personlighet riskerar också att falla offer för ‘intimate terror’ men tar sig kanske snabbare/lättare därifrån är min teori.

    Vid episodiskt våld är däremot dynamiken annorlunda.

  28. Jonas P skriver:

    ”Om du menar att den riskerar att att bli ‘vald’ av eller stanna ‘för länge’ hos en som misshandlar så är jag med dig.”

    Ja, det är vad jag menar. Men detta vill många inte se pga. att de anser att det skuldbelägger offret. Detta skrev FumikoFem in inlägg nr 5:

    ”Konsekvensen av detta resonemang är att lägga en del av skulden på den misshandlade kvinnan. Så det är inte mycket bättre än att anse att hon har sig själv att skylla.”

    Ironin här är såklart att det är personen som säger det som lägger skulden på den misshandlade kvinnan. Klarar man inte att särskilja mellan objektivt bidragande orsaker till ett fenomen och moraliska värdeomdömen om skuld hamnar man i detta dilemma. Intentionen må vara god men resultatet är det inte.

    Samma person skulle säga att påståendet att personer som glömmer nycklarna i sina bilar lider större risk att få bilen stulen är felaktigt pga. att det skuldbelägger nyckelglömmarna. Det är såklart lika mycket feltänk som när det handlar om människor som pga. sitt beteende/personlighet lider större risk att utsättas för våld.

Google