Gästblogg: Hannah Lemoine

15 december 2011, av Gästblogg

- Hannah Lemoine.
- 28 år.
- Pluggar Media och Kommunikation.
- Heteronormativt gift med en man som till råga på allt är biofader till min son.
- Bloggar på onewaycommunication.co (ja, co, det var det nya-nya sa min h4xx0rvän, och vem är jag att vara konservativ liksom).
- Har en förkärlek för parenteser (och parenteser inom parenteser).
- Läste här på bloggen i tisdags efter Tanjas gästinlägg en spekulation om att nästa gästfeminist skulle blogga om sport. Det kommer jag inte göra. Men jag vill ju inte göra någon besviken, så låt oss börja där ändå:

WTF?!

Jag minns när jag var en sisådär 10-11 år. Kanske yngre, mitt minne börjar svika mig nu när jag närmar mig 30. Men jag minns att vi spelade brännboll i skolan. Jag minns att när det blev min tur att svinga och smasha iväg den där bollen så långt jag bara kunde så hade jag två val. Jag kunde välja det riktiga slagträt – eller tjejträt. Japp. Så kallades det. Tjejträt. Ett bollträ för tjejer. Ni vet vilket jag snackar om. Det där platta som gör att man per automatik inte kan få iväg den jävla bollen mer än till ungefär hälften av spelplanen.

Tjejträ. What the fuck?

Jag har alltid kallat mig feminist. Liksom jag alltid kallat mig pacifist, humanist och antirasist. Jag har visserligen aldrig engagerat mig i några aktiva grupper (utom den gången jag var djurrättsaktivist och stod och protesterade utanför en cirkus), men jag har kallat mig det ändå.

Den feminism jag växte upp med, den min feministiska mor lärde mig innebörden av, gick ut på att tjejer och killar skulle få göra samma saker utan att någon skulle säga att de inte fick på grund av vilket kön de hade. Det handlade aldrig om att kvinnor skulle vara underordnade män. Det handlade inte om att det inte var skillnad på tjejer och killar eller om att förneka att det fanns kön. Det handlade bara om att kön inte skulle utgöra en begränsning för vad vi tilläts göra och vara.

Jag menade redan på den tiden att bara det faktum att det fanns ett ”tjejträ” satte upp en begränsning för mig på grund av mitt kön. Jag kunde givetvis välja att använda mig av det riktiga och strunta fullständigt i vad som förväntades av mig. Men förnedringen i att misslyckas då, att ha försökt sig på något som inte förväntades av mig och inte klara av det… det var helt enkelt säkrast att låta bli, att spela med, att ta det där himla tjejträt och fjutta iväg bollen ungefär som när man servar i tennis. Eller, som jag gör när jag servar i tennis.

Föga tänkte jag på det faktum att det förmodligen fanns en hel massa killar i min klass som hellre hade velat använda sig av det mycket mer lätthanterliga ”tjejträt” men inte vågade på grund av omvänd stigmatisering. Men barn är ju nu en gång för alla rätt egoistiska. Sen växte jag upp. Och nu tänker jag på det.

Av förklarliga skäl, det vill säga det faktum att jag är ciskvinna, har de feministiska frågor jag i första hand reflekterat över varit sådana som rör mig själv. Jag har alltid hävdat att män har allt att vinna på ett uppluckrande av de könade begränsningarna, men eftersom jag inte är man själv och därmed faktiskt inte vet vad män upplever har det mest blivit vaga spekulationer.

Sedan upptäckte jag Pär Ström.
Och gick fullständigt i taket. 
Inte på något positivt sätt, om ni för en sekund trodde det.

Så här i efterhand känner jag mig faktiskt rätt tacksam över hans provocerande ton. För hade jag inte tyckt att det han sa var så fullständigt out of line hade jag aldrig fortsatt lyssna.

Det tog några år. Närmare fyra faktiskt. Fyra år av aktivt läsande, bittert analyserande och upprört raljerande över smutskastningen av feminismen innan jag började fråga mig det där som jag borde frågat mycket tidigare:

Varför?

Varför denna ilska mot feminismen? Varför denna upprördhet, varför denna aggression?

För ja. Det var det som upprörde mig mest. Mig – och vad jag såhär i efterhand kan konstatera en hel del andra människor som kallar sig feminister. Skuldbeläggandet av feminismen.

För jag har alltid varit intresserad av mansfrågor. Och sedan jag fick min son för tre (och ett halvt – mycket viktigt, hälsar sagda barn) år sedan har det intresset bara stigit. Jag hade varit den första att stå på barrikaderna och kämpa för mäns rättigheter, jag är ju redan upp till öronen intresserad av de här frågorna – om jag hade fått lov.

Dessvärre upplevde jag det som att det satt en skylt på dessa viktiga frågor, en skylt med texten ”Feminister ej tillåtna”.

För jag läste ju saker jag gillade. Jag läste djupsinniga och reflekterande kommentarer och artiklar och sakliga resonemang som jag skrev under på till hundra procent. Tills slutpoängen kom: allt detta är feminismens fel.

Men nej! Ville jag skrika. Det är det inte alls! Jag har då aldrig någonsin träffat en feminist som tycker sådär, som tycker att det där är en bra idé, det är INTE feminister som exempelvis tycker att kvinnor är bättre föräldrar än män och därför borde få vårdnaden automatiskt, vi gör ju fan inget annat än att tjata om att män visst det kan anförtros ansvaret för sina barn.

Och jag skrev sura inlägg på bloggen om hur antifeministerna, som jag kallade dem, exkluderade mig från jämställdhetsfrågorna enbart för att jag var feminist, om hur mycket vi hade gemensamt egentligen och hur jävla gött det hade varit om de bara kunde sluta missförstå vad feminism var för något.

Och sen plötsligt hände det. På bara en vecka. Nästan som att vinna på en trisslott. Jag skrev ett vasst och syrligt inlägg om SCUM, jag fick aggressiva påhopp och blev kallad feministhora och slemfitta, jag fick höra att jag hade så jävla rätt… men det som faktiskt betydde något, för min utveckling, var de där personerna (jag vet att ni läser så ta åt er) som faktiskt svarade på min fråga om varför SCUM var så fruktansvärt provocerande. Som bemödade sig med att berätta något viktigare än att ”feminismen ditt” och ”feminismen datt”. Som jag kunde förstå! Just för att de inte var aggressiva eller elaka eller ens speciellt spydiga (ja okey, jag tänker också ta åt mig en del av äran här som faktiskt hade sinnesnärvaro nog att genom muren av osakliga påhopp och feministhat riktat mot min person kunde urskilja vilka inlägg som förtjänade ett respektfullt svar (trots ett surt ”Comprende?” i ett av dem) och ge precis det).

Och där hände det något. Inom mig. Istället för att fråga mig vart feminismhatet kom ifrån började jag undra vilka historier som låg bakom. Varför jag uppfattades som en fiende.

Vad är det som har hänt som jag har missat?

Fem dagar senare satt jag och fikade med Pelle Billing och fick förstahandsinformation kring hur den person som jag tidigare med hätska ordalag kritiserat för att använda ordet ”statsfeminism” i var och varannan mening, samt uppmanat till att ta av sig sin foliehatt, faktiskt upplevde att världen såg ut. Ytterligare ett par dagar efter det skulle jag bestämma hur mitt projekt i serietecknarkursen jag läser för tillfället skulle vara utformad. Min lillebror, samma person som ett par nätter tidigare skickat mig ett sms där han skrev ”Men, förstår inte alla de som är arga över SCUM att det de upplever är exakt samma känsla som drev Solanas till att skriva manifestet?”, uppmanade mig att göra någonting av just detta, den nya grejjen, att plötsligt förstå hur en ”motståndare” tänker. Och känner.

Och därför: WTF!?-projektet. Där jag samlar in historier från män, kvinnor, transpersoner, de som inte vill definiera sitt kön, feminister, feministkritiska, profeminister, antifeminister, jämställdister, antijämställdister och de som inte vill sätta en etikett på sitt förhållningssätt. Historier kring hur alla dessa människor fått en uppenbarelse, en käftsmäll, en WTF-upplevelse som fått dem att reagera på att de, i sin egen position i förhållande till kön eller ideologisk tillhörighet, börjat tänka på jämställdhet.

Och sedan gör jag serier av dem.

Jag har fått in så många bra historier redan. Många av dem har samma tema, några få är så otrovärdiga att jag misstänker troll, andra är så sorgliga att jag är tvungen att hålla pappret långt från kroppen för att inte fälla tårar på dem medan jag ritar. Vissa är roliga, andra är fruktansvärda, många kan jag känna igen från mitt eget liv. Men det är de andra som är intressanta. De jag, som ciskvinna och feminist, INTE upplevt själv.

Som den treåriga pojken som råkade höra sin mamma säga till sin väninna att alla män är likadana, våldsamma och elaka. Och vad det gjorde med honom. Hur han upplevde det.

Jag förstår honom. Maktlösheten i att bli definierad som en del av ett kollektivt kön, med egenskaper som han inte kände igen sig i. Förväntningarna på honom, de negativa förväntningarna på honom. Jag känner igen det för jag stod där en gång med ett tjejträ i handen och förväntades inte klara mer än så. Det är olika situationer, det är olika projektioner, men det är samma känsla.

Och det är det jag vill visa. Det är det jag tror mig ha förstått nu till sist.

Hur mycket vi än snackar om kön, likheter mellan kön, skillnader mellan kön, olika sorters upplevelser på grund av kön, så har vi likadana känslor.

Och jag behöver fortfarande fler historier, så keep ’em coming.

Ni skickar dem bara till hannah@onewaycommunication.co (ja, co).

Etiketter:  

110 kommentarer på “Gästblogg: Hannah Lemoine”

  1. AV skriver:

    Grattis, du har börjat på den resan jag själv gjort. Min feminism grundade sig också i de förväntade begränsningar killar och tjejer skulle ha. Att ett teknikprojekt delades mellan teknik och träslöjd, så att tjejerna som hade textilslöjd missade själva grunden i projektet, att man som kille inte förväntades kunna sy eller laga mat i skolan. Ingen kille kunde få mer än trea i hemkunskap. Att man antingen blir överdrivet positivt eller fördomsfullt bemött om man som kille beger sin in på kvinnligt territorium, som t ex en sybehörsaffär. Att jobba för att man själv ska kunna definiera sig själv var självklart.

    Men så börjar man upptäcka intressanta saker. De som pratar för feminismen börjar göra grova generaliseringar utifrån kön. Skriver texter som med ombytta grupper aldrig skulle kunna publiceras. Använder olika förklaringsmodeller för där killar och tjejer kommer till korta, skylla sig själva vs osynliga strukturer. Killar aktiva subjekt, tjejer passiva objekt. Man generaliserar om ”mäns våld mot kvinnor” för att vara en del av alla män, men är inte ens intresserad av att se hela bilden av våld i nära relationer. Man satsar på gräddfiler för kvinnor in på manliga domäner, men inga för män in på kvinnliga. Därmed upprätthåller man att manliga val är finare. Lika representation blir viktigare än lika rättigheter och möjligheter. En kille som vill bli musiker får själv skaffa sig ett nätverk, köpa ett instrument och en replokal. Men man gör en specialsatsning på tjejer. Vart försvann lika möjligheter och rätten att bli bemött som individ och inte ett kön? Och vad säger detta till killar och tjejer? Kille? Klara dig själv. Tjej? Du behöver lyftas.

    Detta är så långt från de lika rättigheter och skyldigheter jag står för. Då får man välja om man vill försvara begreppet mot de som förstör eller lämna skutan. Jag lämnade och kallar mig numera bara humanist. Det innefattar just värderingen att man är en individ och inte ett kön. Sen finns det genomsnittliga skillnader mellan individer av olika kön, men det måste det få göra.

  2. JD skriver:

    Hannah!
    Jag blir upprörd då jag läser ditt inlägg.
    Inte för att du har fel i det du skriver utan därför att det påminner mig om de känslor som var orsaken till att jag från början började ifrågasätta feminismen som norm i samhället.
    En norm som inte fick ifrågasättas, kritiseras eller ens analyseras ens av de som själva kallar sig feminister!
    Inom kyrkan (dock ej sv. kyrkan) talar man ofta om vikten av att ifrågasätta sina ledare och den norm som ledare står för eller propagerar för. Man började tala om faran med att självkritik inte var en del rörelsen.
    Dessa diskussioner blossade upp efter morden i Knutby 2004.
    Det tog inte lång tid innan jag kunde börja dra paralleller mellan unken religionsutövning och vanlig Svensk feminism.
    Jag började fundera på vad feminism är hur relevant vissa feministiska frågor var i förhållande till verkligheten. Var fanns mansfrågorna inom feminismen?
    Dessa funderingar mynnade ut i att jag allt mer började förstå att det redan fanns en mall inom feminismen. En mall som framförallt inte fick ifrågasättas av mig som Man, relevans sågs som något irrelevant inom feminismen!
    För mig är feminism en osund och farlig religion som utövas av människor som antingen tjänar pengar på den eller av människor som behöver den för att ha något att ”tro på”, att feminism = ”den absoluta sanningen!”
    Jag började också se att handlingar eller uttalanden som i normala fall skulle uppfattas som en föraktfull handling av människor fick legitimitet och istället välsignades bara för att det ”omslöts” av feminism.
    Nej, även om feminism har rätt i enskilda frågor så anser jag att feminism är förkastligt i sin osundhet och därför ska ses på samma sätt som vilken annan osund och farlig religion som helst där människor inte tillåts tänka fritt.
    Det finns alltför många likheter mellan religiösa sekter och svensk feminism. T.ex ett starkt Vi och Dom-perspektiv. Bristen på självkritik. etc
    Att staten finansierar detta med miljarder kronor varje år är fel!

  3. Medborgare X skriver:

    AV!

    Låter som vi båda har samma personliga erfarenhet av feminismen. Från att ha varit en rörelse för frigörelse så har den istället blivit en rörelse som upprätthåller och förstärker tidigare små skillnader. Dessutom har den blivit elitistisk och despotisk.

    Jag skrev för en tid sedan en historisk exposé över hur feminismen blivit allt det den en gång sade sig vara emot:

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/06/feminismen-har-blivit-allt-det-den-sade.html

    Numera finns inte längre någon jämställdhet bakom den feministiska masken. Det finns bara floder av hat.

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/11/bakom-den-feministiska-masken-finns.html

    Istället för frihet och kärlek finns bara androfobi och misandri. Och istället för att se män som sina jämlikar så ser feminismen numera män som sin fiende. En fiende som dag ut och dag in dehumaniseras i den feministiska propagandan och där man slutligen hyllar uppmaningar till utrotning av män! Die Endlösung!

  4. Jack skriver:

    Väldigt bra skriven artikel! Håller med om allt och gillar ditt projekt. Jag tror, liksom du, att det är endast genom att belysa och se saker från alla synsätt vi kan röra oss framåt och få nån jävla ordning på den här världen. Ursäkta mitt burdusa språk.

  5. Men@Work skriver:

    Hannah:

    Jag tycker att du säger emot dig själv när du först säger att du förstår att kollktiviseringen av kön är problematiskt. Samtidigt är du feminist, vilket ju just går ut på att kollektivisera könen. Hur får du ihop denna ekvation?

    Dessutom talar du om humanism och antirasism. Beror det inte ganska mycket på hur man definierar begreppen? Är man exempelvis rasist om man är kritisk mot Sveriges invandringspolitik? Du förstår säkert hur jag menar.

  6. [...] Comments Gästblogg: Hannah Lemoine on Ett första steg mot nåntingGästblogg: Hannah Lemoine on WTF – en sorgligare historiaGästblogg: Hannah Lemoine on Scumt det [...]

  7. per hagman skriver:

    Verkligen trevligt att du är så ödmjuk i dina personliga reflexioner och låter dessa uppdykande nya insikter ändra din attityd o hållning.
    Jag lurar på om du avsäger dig kopplingen till scum o feminism och kan se utvecklingsfrågorna för alla individer i samhället?

    O du …tro det eller inte …platta slagträt var till för de som ej var så vana med bollar o slagträn , då och oftast flickor…alltså en möjlighet för dig att delta i en sport , inkludera ,snarare än ett försök till exkludering.
    Hur många pojkar slog med slagträt och missade ?
    Du vågade ej ens försöka!

    Per Hagman

    Skickelig ….kvinnoartikel du skrivit.

  8. auuus skriver:

    Bra skrivet!
    Jag delar inte meningarna om feminism som råder bland kommentarerna. Det är helt enkelt inte det som det handlar om i min begreppsvärld. Att satsa på tjejer inom traditionellt sett manliga sfärer bidrar till en uppluckring av könsrollerna. Däremot håller jag helt med om att satsningarna på killar inom traditionellt sett kvinnliga sfärer uteblivit, och det är skandal. Det är däremot inget jag lastar feminismen för, enbart, även om det är lät att en först ser till sig själv och de orättvisor som en själv drabbas av, som Hannah skriver, och då med tanke på att många feminister är kvinnor.

    Jag är dock väldigt glad över det här projektet att försöka skapa lite förståelse mellan feminister och de som intresserar sig för mansfrågor, även om jag själv hävdar att mansfrågor också är en viktig del av feminismen så får jag sällan medhåll (från bägge sidor). Jag tror däremot inte att det är konstruktivt att sitta och snacka om vilka fel feminismen gör, eftersom flertalet feminister helt enkelt inte håller med om den beskrivningen av feminismen. Med det menar jag inte att förminska andras upplevelser av ”rörelsen” (egentligen är det många), utan bara att det helt enkelt inte stämmer överens med hur feministerna själva betraktar den.
    Det bästa tror jag istället vore att prata om vad som faktiskt borde göras för att hjälpa män. Inte ”satsa mindre på kvinnor”, utan ”satsa mer på män”, och så vidare. Det skulle förhoppningsvis leda till att färre feminister ser det som ett angrepp på sig själva, och istället kan involvera sig mer. Jag jobbar gärna för mäns rättigheter också, men jag tänker inte göra det med någon som tycker att jag är ett vidrigt kräk för att jag är feminist. På samma sätt jobbar jag gärna för kvinnors rättigheter, men jag tänker inte göra det med någon som tycker att jag är ett vidrigt kräk för att jag är man, så vissa feminister behöver definitivt städa upp sin retorik med, även om min upplevelse är att de flesta feminister inte är sådana.

  9. Matte skriver:

    Att många feminister (F! framförallt) inte vill ha könsneutrala lagar säger en hel del bara det. Inte alls konstigt att många män _och_ kvinnor tar avstånd.

    Tror också att när feminister får en son så kanske de börjar tänka i andra banor.

    Feminism har fortfarande några bra punkter, det är bara det att allt det som inte är så bra överväger och överskuggar.

    Angående brännboll, vi hade tennisrack som bara tjejerna fick använda. De slog ofta längre än många av killarna med det. Killarna fick såklart inte nyttja racketet. Förnedrande för tjejer och orättvist för killarna…

  10. David skriver:

    Hannah,

    Det är bra att du har fått upp ögonen för vad vi i mansrörelsen vill. Låt mig börja med din erfarenhet av ”tjejträ”:

    Vad gäller underarmskast eller överarmskast och slagträn som används på olika sätt så handlar det om vår fysionomi och spatiala uppfattning mer än om några normer. Pojkar och män har en annan kroppsbyggnad som innebär att vi har lättare för överarmskast och att svinga ett slagträ. Koppla det till en något bättre känsla för hur objekt rör sig genom luften och du kan snabbt förstå grunderna till varför fler pojkar än flickor använder sig av ett vanligt slagträ istället för ett platt slagträ. Självklart finns det pojkar som inte är bra på att använda vanliga slagrän och flickor som är bra på det, dock är det omvända vanligare.

    Det är faktiskt en viktig grundaspekt för att vi ska kunna leda våra barn fram genom livet att vi har en grundförståelse för att vi faktiskt är olika. Om du som flicka får höra att det inte är någon skillnad mellan dig och en pojke vad gäller att kunna använda ett slagträ så kommer du sannolikt att bli mer frustrerad och lära dig hur det används långsammare, vilket kanske får dig att ge upp och känna dig sämre på det. Om du istället får veta att du kommer att behöva träna lite mer på just överarmskast och att använda slagträ för att pojkar och flickor inte är helt lika i sina kroppar så minskar risken att du blir besviken och uppgiven.

    Nästa punkt jag vill ta upp är att mansrörelsen befinner sig i det stadiet som kvinnorörelsen befann sig i för många decennier sedan. Det finns fortfarande en alldeles för dålig förståelse för mäns specifika villkor i jämställdhetsarbetet. Vi motarbetas faktiskt också av vissa feminister, eftersom de av någon anledning känner sig hotade i sin maktposition. Studera den akademiska världen så kommer du att se hur detta yttrar sig. Studera också mediavärlden och hur detta yttrar sig där.

    En av mina kärnfrågor är pappors situation. Där ser jag tveklöst att vi inte har likhet i lagen, likhet vid tillämpning av lagen samt likhet vid myndighetsutövning. Det pratas mycket om att pappor är viktigt men detta avspeglas inte i det praktiska arbetet, tvärtom kan vi se att pappor motarbetas i vissa delar.

    Jag har också trott på en del av de myter som florerar om kvinnors underläge och diskriminering. Dock har jag ändrat uppfattning allt eftersom jag tillskansat mig en bredare kunskap. Du kommer att hitta ett antal feminister som har tänkt om när de väl satt sig in i olika frågor på ett kritiskt sätt istället för att okritiskt utgå från feministiska teser. En av anledningarna till att jag är emot den rådande feministiska ordningen är det som andra beskriver; feminismen idag uppvisar tydliga drag av osund sekterism där oliktänkande inte accepteras och ifrågasättande av sanningarna inte får göras.

    Du är välkommen att samarbeta med oss. Att vi har olika infallsvinklar är bara bra då detta kan ge en breddning av förståelsen för olika frågor. Jag vill också utmana dig genom att be dig granska de feministiska grundteserna kritiskt och se vad som ligger bakom dessa; du får gärna göra motsvarande för de frågor som tas upp från mansperspektiv.

    /David, Moderatmännen (velourhemmapappan)

  11. Backlash skriver:

    Haha, jag ser att Pär Ström lyckats med sitt projekt, att väcka feminister till eftertanke genom att låta dem smaka sin egen medicin. De flesta blir jättearga, men några genomgår en mognadsprocess och kommer till insikt om att han har rätt.

    Jag uppfattar hans blogg som en spegelbild på allt det trams och den dubbelmoral vi dagligen möter via de feministinfiltrerade medierna. Ingen fråga är för liten, varje sten och gruskorn ska vändas i jakten på orättvisor. Det räknas kön i tidningsartiklar, pressbilder och beslutande församlingar. Det räknas valörer på vilka sedlar som pryds av kvinnor och män. Det noteras när ord som ‘vit man’ och ‘gubbslem’ publiceras i avlönade krönikor, i tidningar som säger sig vara mot rasism och sexism. Och det retar gallfeber på feminister som inte tål att deras egna debattmetoder används mot dem. De kloka kommer till insikt, de rabiata bara fortsätter vara arga.

  12. AV skriver:

    auuus:
    ”Att satsa på tjejer inom traditionellt sett manliga sfärer bidrar till en uppluckring av könsrollerna.”
    Nej, det skapar ojämna möjligheter. Om det i en klass finns 2 tjejer och 2 killar som är intresserade av teknik och skulle vilja bli inspirerad att utveckla sig vidare där, varför ska endast tjejerna få gå på teknikkurs på sommarlovet. Killarna förväntas själva kunna söka upp sin inspiration. Det säger två saker. Dig som kille bryr vi oss inte om och du tjej måste lyftas med en massa specialprojekt. Killar klarar sig alltid själva, tjejer måste hjälpas fram.
    Det rätta att göra i det läget är att göra en sommarteknikskola för alla. På den skolan finns duktiga inspiratörer, både män och kvinnor. Om man tycker att en dominans av killar är ett problem kan man göra separata grupper. Det säger att vi behöver fler ingenjörer och vi välkomnar alla som är intresserade av teknik oavsett kön. Det är ditt intresse vi vill utveckla. en av dessa två killar kanske kommer för ett synnerligen otekniskt hem, där ingen inspiration ges. Ska han uteslutas bara för att många andra tekniknördar också har snopp? Det är inte finare när en tjej väljer teknik än en kille. Det är lika bra. Båda har rätten att bli bemötta för deras intresse, inte kön.

    På samma sätt vill jag inte ha specialsatsningar på killar i vården. Jag vill att killarna ska möta en manlig sjukskötare, få höra hans erfarenheter och kanske bli inspirerade. Men om man skulle göra en satsning för att få in fler i vårdyrket ska den rikta sig till alla. Vi vill ha dig för ditt intresse, inte ditt kön.

    Att få folk att tänka i nya banor tar tid. det går inte att kvotera eller forcera fram. Ändå går det ganska fort. Jämför våra könsroller under de senaste 50 åren. Det har helt klart ändrats.

    Ett exempel. Förr fungerade gåtan: En man och hans son krockar med en bil. Mannen dör men sonen förs i ambulans till akuten. Plötsligt utbrister läkaren: Åh nej, min son! Hur kan detta komma sig?
    Idag är det ingen som har svårt att tänka sig mamman som läkare.

    I den frihetliga feminism vi ursprungligen pratar om skulle mansfrågor kunna få plats, men knappast i dagens rådande version. Att be män ställa upp på den sexism och grova generaliseringar om män och manlighet som råder idag, är som att be svarta gå med i KKK för att bilda den nya svarta. Kanske lite tillspetsat, men tyvärr åt det hållet.

  13. John Nilsson skriver:

    Tack Hannah, för ett fint gästblogginlägg och jag gillar dina WTF-serier. Bara så att du vet. :-)

  14. JD skriver:

    @auuus

    Du verkar ha i stort sätt samma inställning som mig till feminism i att du anser att delar av feminismen är väldigt osund och i vissa delar även förkastlig.
    Det finns dock en väsentlig skillnad och det är du anser att feminism är den enda utgångspunkten för jämställdhet (trots sin enögdhet).
    Jag anser istället att Feminism enbart är en del av vad jämställdhet ska innefatta. En del som lika väl kan slopas för att istället ersättas av andra öppna synsätt som även innefattar de bra delarna som finns inom feminismen.

    Kan man vara jämställd utan att vara feminist?
    Att ställa denna fråga till en feminist är som att svära i kyrkan!

  15. Jack skriver:

    Påpekar att någon snott mitt nick ovanför, eller att en annan Jack hittat hit, hur man nu vill se det.

  16. Christer Romson Lande skriver:

    Jättebra gästblogginlägg! Jag hör (också?) till de som tycker att t.ex. Pelle Billing har jättemycket bra saker att säga men som tyvärr försvinner eller förminskas av den där rabiata ryggmärgs-reflexen till ordet feminism. Jag vill gärna prata mansfrågor men jag vill att min upplevelse, att män som grupp i vårt samhälle är överordnad kvinnor som grupp, ska respekteras som min upplevelse även av de som inte delar den!

  17. Backlash skriver:

    Angående ordet feminist: Den gräsrot som väljer att kalla sig feminist accepterar samtidigt att ideologins mer högljudda företrädare för ens talan. Så länge man kallar sig feminist ställer man sig samtidigt bakom allt vad t.ex. Gudrun Schymann, Yvonne Hirdman och Anna Laestadius-Larsson säger, såvida man inte öppet tar avstånd från deras budskap.

    Med risk för att godwinisera debatten, så vill jag göra följande parallell. Det funkar dåligt för den som hävdar att ‘nej jag har inget emot judar och slaver, jag är nazist för att jag vill ha folkvagnar, motorvägar och scoutläger för ungdomar. Och dom där Hitler och Goebbels ställer jag mig inte bakom alls’. Detsamma gäller feminismen. Kallar man sig feminist så står man per automatik bakom vad dess främsta företrädare säger.

  18. Par skriver:

    Hej Hanna,

    När jag gick i skolan kallades det platta slagträt för dasslocket.

    Här kommer en WTF som jag upplevde för fem minuter sedan vid kaffemaskinen här på en administrativ avdelning på ett av sveriges största industriföretag:

    Mannen: Hur är läget?
    Kvinnan: Jag är lite förkyld, jag känner mig lite ynklig. Jag känner mig som en man!
    Jag tänkte: WTF!?

    Gör gärna en serie om det.

  19. Jack skriver:

    Christer Romson Lande,

    ”Jag vill gärna prata mansfrågor men jag vill att min upplevelse, att män som grupp i vårt samhälle är överordnad kvinnor som grupp, ska respekteras som min upplevelse även av de som inte delar den!”

    Intressant och det ska respekteras, på sin höjd, som ett tillstånd i din hjärna baserat på dina erfarenheter, dvs den naturliga och ofrånkomliga åsikten givet dig.

    Men det är också ett tillstånd av okunskap kanske rent av fel-kunskap utifrån kulturell propagering för ditt ingående i sådant tillstånd och sådana tillstånd respekteras inte. Vi befinner oss i en situation där 100 män dör i förtid varje dag, då kan det, både fel och rätt, hända att silkesvantarna åker av då och då.

  20. John Nilsson skriver:

    Backlash, kl 10:15:
    Håller inte med om jämförelsen av feminismen med nazismen, bland annat eftersom det mycket riktigt känns som att det bara finns en sorts nazism. Bättre då att jämföra med någon religion, som till exempel islam, som ju inrymmer allt från det våldsamma al-Qaida till sufismens dervischer och ickevåldsliga ledare som Badshah Khan:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Khan_Abdul_Ghaffar_Khan

    Jag tror alltså inte att man vinner något på att bunta ihop alla feminister i ett och samma fack, det är (åtminstone numera) för uppenbart att det finns en stor mångfald även bland dem som kallar sig feminister. Rom byggdes heller inte på en dag, och jag tror att det är klokare att lägga ut något mjukt framför sig om man vill att någon ska närma sig ens position, än att bereda marken med spikmatta och fotanglar, om man säger så. Jag tycker också att dialogen mellan Pelle å ena sidan, och Hannah Lemoine, Tanja Suhinina och Cissi Wallin å den andra, faktiskt visar att det är så.

  21. AV skriver:

    Christer Romson Lande:
    På vilket sätt är det intressant att prata om män och kvinnor som grupper då dessa är väldigt heterogena. Om det vore så att en majoritet män har massor av mer makt än en majoritet kvinnor kunde man möjligen diskutera i dessa termer, men så ser det inte ut. Visst på toppen i näringslivet är det en massa vita medelålders-äldre män, men de är en ganska liten del av den manliga populationen. Det finns betydligt fler manliga uteliggare än direktörer. Varför är det det direktörerna som ska beskriva hela gruppen män? De flesta män är lika uteslutna från toppens köttgrytor som kvinnor är.

    Så ser vi på reell makt i vardagen har den vanlige mannen lika lite ekonomisk och politisk makt som den vanlige kvinnan. I hemmets sfär är det dock kvinnan som har makten och tolkningsföreträdet, vilket följer med att man tar ett större ansvar där. Då kan man säga att mannen har mer ekonomisk makt eftersom han jobbar mer övertid, obekvämare mm och tjänar därefter och tar därmed större ansvar för familjens ekonomi, men de pengarna lämnar han bevisligen över till kvinnan att råda över eftersom hon beslutar om 80% av hushållets inköp. När de sedan skiljer sig har hon makten över barnen och han över ekonomin, men det kan man ju hitta verktyg att göra något åt.

    Om man ska prata om gruppers över eller underordning måste man se på majoriteten. I Sydafrika var vita överordnade svarta eftersom ALLA vita hade större rättigheter än svarta. Lika med dagens Israel. Judar i Israel har ALLA fler rättigheter än palestinier. Dagens USA? Inte lika enkelt. Andelen av de ickevita (svarta och hispanics) som är på botten är större än andelen hos de vita, men samtidigt finns det hur mycket white trash som helst som aldrig har en chans att leva ”the american dream”. Ska vi bunta ihop dem med de vita direktörer som dominerar toppen? Är de överordnad alla svarta, t o m Collin Powel och Obama?

    Det är nog säkrast att vara försiktig med grupperingarna. Vilka upplevelser man än själv har och hur man känner…

  22. Anders senior skriver:

    ”Svaga män som mjäkar med kvinnorörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden”

    ”Mannens diktatur måste ersättas med kvinnans diktatur.”

    ”Under en period är det inte svårt att tänka sig en könskamp där det finns en strävan efter jämställdhet. Men det är inte vår strävan på längre sikt.”

    Ovanstående citat kommer från ett dokument skrivet av Valerie Solanas; ”Hur vi förverkligar SCUM-manifestet över hela världen”

    En översättning av dokumentet finner du här:

    http://www.fajaf.com/lokalt/solanas.html

    Här har vi klar och tydlig information att feminismen har aldrig varit intresserade av jämställdhet, det är bara ett delmål i ”kampen om makten”!!
    De feminister som vägrar ta avstånd från SCUM-manifestet har alltså inga som helst planer på ett jämställt samhälle, tvärtom, de jobbar aktivt för att kvinnorna skall förtrycka männen.

    Här kan man även läsa att förtrycket av män gällande familjefrågor också är en medveten strategi.

    Dessa SCUM-feminister (eller Nationalfeminister som jag kallar dem då deras arbetssätt påminner mycket om hur Nationalsocialisterna lyckades infiltrera det tyska samhället), har haft 40 år på sig att infiltrera samhället…..

  23. Medborgare X skriver:

    AV!

    Helt riktigt! Kollektivisering är aldrig av godo. Det är blind för helheten och nyanserna. Den beskriver allt och inget. Den gör bara världen svart-vit och ställer individer som har mer gemensamt än som skiljer dem åt mot varandra.

  24. Matte skriver:

    @John Nilsson

    Förvisso har du viktiga poänger vid att vara lugn och saklig.

    Jag tycker dock inte att det ska daltas för mycket. Fram med alla kort på bordet, ryt i där det har blivit fel, annars är risken att inget händer.

    Pelle och Pär gör ett jättejobb på sina sätt. Hatten av för er!

  25. Jens Malmström skriver:

    Bra inlägg! Lyssnande är en stor del av att ta sig förbi skyttegravarna i ”könskriget”. :-)

  26. Nils Jungenäs skriver:

    Backlash #17

    Precis!
    Vems är ansvaret att göra distinktionen? När man kritiserar feminismen får man ofta SAO’s deffinition slängd i ansiktet. ”-Tycker du inte att alla ska ha samma rättigheter?” heter det då.

  27. AV skriver:

    Christer Romson Lande: För övrigt, hur ska vi respektera din upplevelse av en könsmaktsordning? Som jag respekterar en nyfrälst kristen som på fullaste allvar säger sig ha mött gud, att det plötsligt blev ljust, slog ut eldflammor ur bilen och gud talade till honom? Jag respekterar hans rätt att få ha sina ”upplevelser”, men inte hans förväntan att jag bör tro honom på hans ord och därmed själv börja söka gud. Jag respekterar din rätt att uppleva en könsmaktsordning, men tro inte att jag köper den rakt av bara för att du upplever en sådan.

    Om den finns måste det gå att observera repetitivt, att falsifiera och kvantifiera.
    Att det finns områden där det är manligt tolkningsföreträde betyder inte att det finns en könsmaktsordning, eftersom det finns en massa områden med kvinnligt tolkningsföreträde. Antingen finns det då flera olika divergerande könsmaktsordningar eller ingen alls.

  28. Kenneth skriver:

    På något sätt tycks det ingå i radikalfeminismens DNA att alltid beklaga sig över något. En uppenbar diskriminering av män, som exempelvis det tidigare tvånget att göra värnplikt, blir i feminsmens värld naturligtvis diskriminering – av kvinnor!

    Det faktum att mäns genomsnittligs livslängd är 4-5 år kortare än kvinnors framställs av många feminister i första hand som ett problem för – kvinnor!

    What the fuck???

    Jag önskar vi kan komma dithän att mäns problem erkänns och diskuteras. Och att individuella tillkortakommanden för kvinnor inte reflexmässigt förklaras av osynliga manliga strukturer.

  29. auuus skriver:

    AV: Men att ha en sommarteknikskola för alla där en har både män och kvinnor som inspiratörer är i min värld att satsa på tjejer. En visar helt enkelt att ”titta, det här är något som tjejer också kan syssla med”. Sen bör det tilläggas att män/kvinnor har svårare att närma sig de traditionellt kvinnliga/manliga sfärerna bara av sig själva, just för att de helt enkelt är mer associerat till andra könet. Det blir liksom en ”tjej/killl-grej” av sig självt, och nykomlingar av ”fel” kön blir bemötta på annorlunda sätt. Två klassiska exempel är män i barnomsorgen eller kvinnor i datorspelsvärlden. De kan helt enkelt inte vara delaktiga på samma villkor som en person med ”rätt” kön, eftersom de måste kämpa sig igenom en tjock hinna av ”men du kan ju inte göra det här alls/lika bra för du är kille/tjej”. De måste alltså jobba enormt mycket hårdare. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis behövs kvotering, däremot någon form smäll på fingrarna åt de som hävdar att män inte kan ta hand om barn eller att kvinnor inte kan spela datorspel.

    ”Att be män ställa upp på den sexism och grova generaliseringar om män och manlighet som råder idag”
    Jag är ledsen, men det där har ingenting alls överhuvudtaget med feminism att göra, vad mig beträffar. Tvärtom skulle jag aldrig kalla en person med sådana åsikter för feminist.

    JD:
    Det beror ju helt och hållet på hur en definierar ordet ”feminist”. För mig innebär det i princip enbart att arbeta för jämställdhet, och då är ju svaret att det inte riktigt går eftersom orden helt enkelt innebär samma sak.
    Definierar vi däremot ”feminism” som att separatistiskt arbeta enbart för kvinnors rättigheter så är det annorlunda. Personligen tror jag inte att det alls går att uppnå jämställdhet mellan könen ifall en inte arbetar för både män och kvinnor. Det blir helt enkelt inte jämställd ifall vi bara arbetar med ena gruppen. Däremot kan ju inte alla göra allt.
    Det är ju därför det är så bra att det här projektet dragits igång av Hannah och Pelle (mfl eventuellt?).

  30. barfota skriver:

    @Backlash #17

    ”Angående ordet feminist: Den gräsrot som väljer att kalla sig feminist accepterar samtidigt att ideologins mer högljudda företrädare för ens talan.”

    Sant, lika illa som att ställa sig bakom rasism eller nazism. Jag ser helt enkelt ingen skillnad, att förfölja och diskriminera män som grupp eller vilken annan grupp som helst är unket!

  31. Ella skriver:

    Apropå brännboll. Hos oss hette det ”plättlaggen” och jag upplevde aldrig att det begränsade mig. Tvärtom var det en räkmacka in i spelet. Däremot minns jag att jag led med de killar i klassen som var minst lika kassa som jag på att slå, men inte tordes använda plättlaggen av rädsla för att bli tråkade av de andra killarna OCH tjejerna!

  32. AV skriver:

    auuus:
    ”Jag är ledsen, men det där har ingenting alls överhuvudtaget med feminism att göra, vad mig beträffar. Tvärtom skulle jag aldrig kalla en person med sådana åsikter för feminist.”

    De borde de inte kallas heller, men nu kallar de sig själva det. Då får alla andra som kallar sig det förhålla sig till det på något sätt. Antingen skriker man ut ”I h-e heller, inte i mitt namn”, eller så kallar man sig själv något annat. Ett begrepp får den betydelsen de tongivande ger det. För mig är begreppet lika kört som ”kommunist”. Även om man som Lars Ohly vill framhålla att han är Marxist och inte Stalinist, så är det kört. Man kan inte kalla sig kommunist utan att bli ihopkopplad med folkmorden i Sovjet, Kambodja, Kina och Nordkorea.

  33. patrik skriver:

    ”jag två val. Jag kunde välja det riktiga slagträt – eller tjejträt. Japp. Så kallades det. Tjejträt. ”

    det är det här som är feminismens stora problem, man utgår från att ens egen subjektiva verklighet är sann å sen försöker man pracka på den på andra människor.

    Jag är lika gammal som du är och när vi spelade brännboll hette det breda slagträt ”dasslocket”

  34. Eric skriver:

    Spela brännboll gjorde nog alla barn när jag växte upp, både i skolan och på fritiden. Vissa var duktigare att slå än andra. Visst var det fler pojkar som slog långt än tjejer. Men det fanns både duktiga tjejer och mindre duktiga pojkar. Själv var jag som de flesta andra, halvbra. Det hindrade inte mig att slå de första två försöken med det runda slagträt och sedan ta det platta för det tredje försöker. Det gjorde de flesta, även om det fanns de som använde det runda för alla tre försök och de som började med det platta redan för det första slaget. Ju mer man spelade desto duktigare blev man och då var det också naturligt att använda det längre runda slagträt för alla försök. De (främst tjejer) som höll kvar vid det platta slagträt var de som bara spelade i skolan. Tränar man inte så är det ju svårt att bli duktigare.

  35. patrik skriver:

    bra tillägg Eric

  36. Burger Queen skriver:

    Kommer också ihåg det där med dasslocket/tjejträt. Vad jag minns så försökte både killar och tjejer sig alltid på det på dom två första. Missade man så tog man det enklare trät. Killar och tjejer som normalt var dåliga på sport körde dasslocket på det första. Det är såna här smågrejer som jag kan tycka är att gå för långt. Att det skulle vara något problem för vissa. Har man trauman och ser sånt här som ett stort problem kan jag inte tycka annat än att man måste vart riktigt priviligerad och avskärmad från andra problem i barndomen. Dock förstår jag att man inte kan jämföra tex sorg och trauman med andra människor.

  37. FumikoFem skriver:

    Ville bara lägga till med tanke på flera ifrågasättande här.

    Det platta träet hette också ”tjejträet” då jag växte upp. Och jag blev retad för att jag använda det.

  38. En Annan Anonym skriver:

    Och när jag gick i skolan så var vår idrottslärare överförtjust i tjejer som spelade fotboll. Dessa fick all uppmärksamhet och skulle stöttas. Var du kille och tränade boxning eller judo så vad du bara en bråkstake.

  39. Kristian skriver:

    Kommer ihåg brännbollen från skolan men inte tankarna och diskussionerna kring platt eller runt. Det enda som gällde var att få iväg bollen och ta sig så långt som möjligt. Allt annat var underordnat. Fokus!

  40. Runar skriver:

    @27AV
    Viktig innlegg du har der, å påpeke at en ideologi man tror på blir som en religion, dvs noe som i prinsippet skal være en privatsak og ikke noe man har rett til å pålegge andre. Det er jo her de fleste som tror på en -isme feiler, de ikke tror de har rett, men VET de har det.
    Men dette problemet gjentar seg i historien,og koster samfunnet mye.

  41. IdagÄrEnAnnanDag skriver:

    @FumikoFem 15:23 m fl

    Det bevisar väl bara att man ska vara försiktig med anekdotisk bevisning. Ibland ser världen ut olika för olika personer.

    Alla är tydligen inte uppfostrade med att brännboll skulle vara ett spel med kvinnoförnedrande inslag. Men i dina (och Hannahs) kretsar kanske ni hade andra värderingar, det vet bara ni själva.

  42. Ella skriver:

    IdagÄrEnAnnanDag:

    ”Alla är tydligen inte uppfostrade med att brännboll skulle vara ett spel med kvinnoförnedrande inslag.”

    Exakt! Låt oss diskutera VERKLIGA problem och hinder för könen i stället för konstruerade fjanterier.

    Dessutom: Vem har bestämt att ”tjejträet” är en negativ benämning?

  43. Tanja Suhinina skriver:

    Ella:
    Att ”tjejträet” är en negativ benämning blir ganska uppenbart då man ser att det i sitt sammanhang används som ”träet för dem som är för kassa för att spela, vilket förstås är tjejer, och om en kille använder det så är det hemskt för då är han tjej för riktiga killar kan spela brännboll”

  44. Ella skriver:

    Jo, jag förstår att vissa av er uppfattar det så. Men jag kan fortfarande inte se problemet med att killar som grupp EVENTUELLT är aningen bättre på att pricka en tennisboll än tjejer som grupp, så länge ingen tjej HINDRAS att använda det smala slagträet. Jag tycker helt enkelt att det är en ickefråga i ett samhälle som vimlar av viktiga jämställdhetsfrågor och områden med ren och skär diskriminering.

  45. Charlotte skriver:

    På min skola hette det också ”tjejträ”, vilket var det jag använde, då jag inte ville bli retad (om jag nu skulle misslyckas). Bäst att hålla sig till det rack som det var meningen att jag som tjej kunde hantera… Det var givetvis också mycket pinsamt för de killar som använde ”tjejträet”, minns till och med en stackars pojke som sprang iväg i tårar för att det var blev för jobbigt.

    I högstadiet blev jag dock tvingad av en gymnastiklärare att prova det runda träet, det tog dock sin lilla tid. ”Men jag kan inte, jag är tjej”

    Men jag provade.. Jag kunde.. Det var ju.. Ganska lätt..

    Tycker fortfarande att brännboll är jätteroligt :) Tack vare en vettig gymnastiklärare, som inte ville att vi skulle begränsa oss.

  46. IdagÄrEnAnnanDag skriver:

    @TS:

    Jag uppfattar det som Ella att det kallades för tjejträt för att flest tjejer använde det (och det andra kanske kallades killträt?). Vad vet jag, men det finns ju faktiskt en lite logisk förklaring här oxå (inte på individnivå) att killar generellt är bättre på brännboll eftersom de spelar det mer (eller bollsportar mer, åtminstone på min tid). Det sista får jag säkert skit för, men jag säger som Paolo R: ”Jag kan diskutera det hur länge som helst, för jag vet att jag har rätt”:) Det är dock inte poängen med kommentaren….

    Poängen är dock att ibland får jag känslan av att diskrimineringen sitter i tolkarens egen hjärna, man läser in mer i en situation än vad som egentligen finns där.

  47. Medborgare X skriver:

    Om någon genusvetare hade granskat de brännbollsspelande barnen är jag säker på att hon (ja, det är i mer än 90 procent av fallet en hon) hade sagt att det långa runda bollträt var en symbol för det manliga könet och själva spelet var ett sätt för pojkar att initieras i ”mäns våld mot kvinnor”.

  48. Burger Queen skriver:

    Vill förövrigt ha en serie med jämställdhetsfeministern i huvudrollen. Skulle bli skitkul.

  49. Vanlig skriver:

    Tar på sig den utslitna feministiska offerkoftan, och säger: ”tjejträ”.

    Oherreguuud vilket oliiiiidligt förtryck. *snyft*

    Eller så torkar vi krokodiltårarna, och kallar vi det vad det faktiskt är: En räkmacka.

  50. Koo skriver:

    Tack, Hannah! Hoppas du hänger med vidare bland jämställdister!

  51. leifer skriver:

    Vanlig #49

    Tycker du har en poäng där och med samma logik måste man ju då kalla damidrott för ett förtryck mot kvinnor, dvs om det var jämställt så skulle kvinnor tävla mot män i samma idrottklass så att säga. Inget mer förnedrande tjejvasa alltså…

    Var det bara jag eller byggde hela artikeln på ett platt brännbollsträ???

    WTF?!

  52. Undrande skriver:

    Om nu tjejer får slå med ”killträt”,antar jag att killar då oxå får åka tjejvasan?

    Annars är de ju diskriminerade pga av kön!

    Eller?

    http://www.ensvenskklassiker.se/nyhetsarkiv/?article=478

  53. Fredrik skriver:

    Först vill jag säga att det här initiativet med gästbloggare är väldigt bra, hur kritisk man än ställer sig till texterna så är det fint att se personen bakom dem, var de ”kommer ifrån” och hur deras upplevelse är (av det som framgår i texten).

    Hanna jag menar inte att förminska varken ditt feministiska engagemang eller din djuphet jag bara på vissa punkter i din text. Angående brännboll och tjejträ så handlar det om att läraren ska säga ”alla väljer det bollträ dom själva vill slå med, det är viktigare att ni får pröva på att slå med det trä ni vill än att ert lag vinner”. Om någon försöker larva sig eller pressa någon, kille eller tjej att slå med ett trä som han eller hon inte vill så ska läraren tysta larvet direkt. Det är sunt förnuft, medmänsklighet och att ha ryggrad och om folk, lärare i det här fallet, inte kan ha det sunda förnuftet så hjälper det inte att ha ”feminism” som en teori. Nu pratar vi om småsaker här, som kan upplevas jobbiga för vissa elever, men även på den här nivån, varför ska ”förändringen” eller säkerställandet av lika möjligheter komma från ”feminism”, från feminint håll. Det ska vara människor som har vett nog att bry sig om andra människor.

    ”Jag förstår honom. Maktlösheten i att bli definierad som en del av ett kollektivt kön, med egenskaper som han inte kände igen sig i. Förväntningarna på honom, de negativa förväntningarna på honom. Jag känner igen det för jag stod där en gång med ett tjejträ i handen och förväntades inte klara mer än så. Det är olika situationer, det är olika projektioner, men det är samma känsla.

    Och det är det jag vill visa. Det är det jag tror mig ha förstått nu till sist.”

    Om man tänker kring det serien så kan man fråga sig om det verkligen var pappan som var elak och om det var synd om mamma. Det kan ha varit så, men det är väldigt svårt att avgöra vad som finns bakåt i en relation, eller vad som finns dolt för barnen. Sedan kan man gå vidare med att fundera på mamma, hon spelar offer, hon har gjort egna val som har satt henne i situationen som beskrivs och tar nu ut sin egen skit på sitt barn. Det feminismen gör, mediafeminism och annan dum feministisk aktivitet är att förstärka sådana beteenden hos kvinnor som egentligen inte bryr sig om feminism, det utgör bara ett maktmedel att ta till när man känner för det eller något att söka upp när man känner bitterhet och vill hata män lite grann. Feminismens viktigaste uppgift måste vara att ta bort kvinnans offerroll i samhället, det innebär att systematiskt trycka till alla kvinnor som spelar på offerrollen i media tills dom håller tyst eller börja skriva från ett mänskligt perspektiv. När kvinnor inte längre kan livnära sig på att ställa andra kvinnor (eller sig själva när det passar) i offerrollen kan riktig dialog uppstår. Feminister, som verkligen vill ha fria män och kvinnor måste börja göra motstånd mot de kvinnor som använder offerrollen som maktmedel och som vill skräddarsy en värld för sig själva, eller för kvinnan.

    Ett rätt vidrigt exempel som inte helt hör till det ovanstående inlägget men som jag ändå skriver ut är när röda partier pratar om att tillåta insemination för heterosexuella kvinnor, om det aktualiseras skulle det innebära att kvinnor från att dom är väldigt unga vet att dom har valet att på egen hand skaffa barn, de kan välja att ta emot sperma från män med högre utbildning, som är läkarundersökta, de kan möjligtvis välja hårfärg, hudfärg. Röda partier blir liberala när det handlar om kvinnliga ”rättigheter”, klassperspektivet försvinner, det kan också tänkas innehålla drag en förädling av människan och att sortera ut (män i det här fallet) som inte hittar någon partner av olika skäl. Argument från feministiskt håll är bland annat att ”det inte finns någon anledning att inte låta kvinnor få inseminera” och ”det är klart att alla dessa fantastiska kvinnor ska få skaffa sig små barn”. Birgitta Olsson och Kajsa Ekis Ekman har skrivit på ämnet bla. I en sådan feministiska tankevärld kommer kvinnans rätt att välja före allt annat, negativa effekter av faderlösa familjer, mäns chanser att ha en framtida familj försämras, barnen riskerar att fara illa på ett annat sätt om de bor enbart med en förälder (är man två finns det två samveten) osv. Även om det här inte knyter an till den kvinnliga offerrollen så är det ett drag av feminismen som också måste bort, att göra kvinnan till gudinna för att uppnå egoistiska syften.

  54. hamstrn skriver:

    Jag slog alltid 2 med ”det svåra trät” och om jag missade dem tog jag det ”lättare trät”.

    I gymnasieålder kallades det svårare trät för det ”runda” trät och det lättare för det ”platta” trät.

    Att göra en könsfråga av detta är efterblivet.

    Feminism är jämställdhet på kvinnors vilkor. Det finns inget motsvarande för mannen. Nej samhället i stort är inte mansdominerat…

  55. hamstrn skriver:

    Tjejträet kallas väl så för att flest tjejer använder det. Att sedan applicera negativ projicerar gentemot det p.g.a. vad vissa i samhället hyser mot det är också efterblivet.

  56. per hagman skriver:

    Hmmm.

    I Norge forteller min käresta att det platta bollträt kallades jentekanonen av jenterna.

    Tydligvis har jenterne i Norge en annan sportslig inställning till situationen än den kanske svenska.

    En mer positiv identifikation till sport och lekfull konkurense emellan sina manliga kamrater.

    Per Hagman

  57. John Nilsson skriver:

    Är ”tjejträet” detsamma som ”kvotering”?

    Alltså, det blir lättare att ”träffa”, eller att få ett styrelseuppdrag, men slaget blir ändå inte lika kraftfullt som om man använt det ”riktiga” brännbollsträet eller ”killträet”, eller ens styrelsepost värderas inte lika högt om man är inkvoterad på grund av sitt kön, som om man tydligt och klart fått den på sina egna meriter. Läs gärna nedanstående stycken från Hannahs inlägg, med ovanstående koppling i minnet:

    ”Jag menade redan på den tiden att bara det faktum att det fanns ett ”tjejträ” satte upp en begränsning för mig på grund av mitt kön. Jag kunde givetvis välja att använda mig av det riktiga och strunta fullständigt i vad som förväntades av mig. Men förnedringen i att misslyckas då, att ha försökt sig på något som inte förväntades av mig och inte klara av det… det var helt enkelt säkrast att låta bli, att spela med, att ta det där himla tjejträt och fjutta iväg bollen ungefär som när man servar i tennis. Eller, som jag gör när jag servar i tennis.

    Föga tänkte jag på det faktum att det förmodligen fanns en hel massa killar i min klass som hellre hade velat använda sig av det mycket mer lätthanterliga ”tjejträt” men inte vågade på grund av omvänd stigmatisering. Men barn är ju nu en gång för alla rätt egoistiska. Sen växte jag upp. Och nu tänker jag på det.”

    Vad säger ni om detta? Är det inte lite samma sak att erbjuda ett ”tjejträ”, som att kvotera in människor på attraktiva uppdrag och arbetsplatser?

    .

  58. Stefan skriver:

    Fast, Ella: http://2.bp.blogspot.com/_Ez5oBrHg6e0/SsiglwjwYZI/AAAAAAAAAEA/4oHbsW6V8JA/s1600-h/feministens-vardag.jpg
    Eftersom större frågor hör samman med de mindre (och problem för män hör samman med problem för kvinnor, som Pelle mycket riktigt skrev nyligen i sin utmärkta debattartikel på Newsmill), så är det viktigt att visa på hur det mindre anknyter till det större. Jag tror inte Hannah ser ”tjejträt” (som det hetat hela min uppväxt också, jag är född -82) som det största problemet i världen, bara något som visat henne på hur vi ser olika på tjejers och killars förutsättningar.

    Och Patrik:
    ”det är det här som är feminismens stora problem, man utgår från att ens egen subjektiva verklighet är sann å sen försöker man pracka på den på andra människor.”

    som du följer upp med
    ”Jag är lika gammal som du är och när vi spelade brännboll hette det breda slagträt ‘dasslocket’”

    …du gör ju samma sak?
    Många rapporter från det ”subjektiva” små, blir en stor å. ”Kasta tjejkast” är också ett vanligt begrepp, som säkert inte alla har hört, men många.

    Bra skrivet Hannah, bra initiativ Pelle!

  59. Jo skriver:

    En gång i tiden (två-tre decennier sedan) var jag feminist (eftersom jag i min vardag tydligt såg mycket av de strukturer som feministerna pratade om (t.ex. tjejträ (ja, hos oss också), vilka som tog mest plats och blev mest valda till förtroendeuppdrag i föreningslivet, m.m. o.s.v.) och var bl.a. under en mandatperiod vice ordförande i kommunens jämställdhetskommitte.

    Några av de olika aha-upplevelser som bidragit till att jag inte längre är feminist:

    Dels att relativa fördelar och maktpositioner i samhället utifrån kön faktiskt förändrats en hel del sedan jag var liten och sedan jag var ung. Min uppfattning är att i Sverige idag, om man väger samman alla uppenbara och mindre uppenbara faktorer, är det antingen balans eller möjligen fördel kvinnan.

    Dels när jag insåg att många i övrigt ganska vettiga kvinnor i min bekantskapskrets hade svårt att se att det ens fanns ett problem i det kollektiva skuldbeläggandet av män, t.ex. vad gäller hur uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” ofta används. Och andra uttryck för den ungefärliga principen ”Nu är det vår tur att ha makten. Vi har tagit så mycket oförtjänt skit genom åren, så nu är det helt OK om männen får ta oförtjänt skit ett tag. Ett långt tag. Vi skiter i det.” Det här är det som gjort mest ont. Att inse att så många kvinnor fullkomligt skiter i hur vi män har det, som män. Det har försvagat, men inte tagit bort, mitt engagemang i hur kvinnor har det som kvinnor.

    Dels när jag insåg att många som kallade sig feminister faktiskt på fullt allvar ansåg att män är en sämre sorts människa än kvinnor, som inte borde få ha nämnvärt med makt eller inflytande över huvud taget.

    Dels när jag började se de ”dolda” fördelar och maktpositioner som kvinnor hade, och kanske alltid haft. Varför användes ordet makt i jämställdhetssammanhang alltid om traditionellt manlig makt? Och aldrig om traditionellt kvinnlig? Minns särskilt ett föreningsmöte med mestadels kvinnor där det enda jag fattade var att de närvarande kvinnorna på något märkligt sätt avhandlat och fattat beslut utan att jag (och de få andra männen) varken varit med i eller förstått processen. Knökfullt med kommunikation och maktspel där jag stod mig helt slätt som man. Efter det blev jag mer uppmärksam, och insåg att det här försiggick i många andra sammanhang. Ett annat exempel är att jag aldrig hade hört någon nämna den mycket stora övervikten av kvinnor bland dagispersonal som en maktfaktor. Men hur formar man bäst framtiden? Jo, genom att så frön hos de unga.

    Dels när jag insåg att män, men inte kvinnor, hade lagstadgad skyldighet att offra sitt liv (om det skulle behövas) i krig. Och vad det sade om samhällets syn (som alltid funnits!) på den individuelle mannens värde och funktion.

    Dels när jag insåg det fullkomligt absurda i att mycket av den feministiska retoriken faktiskt förstärkte (den vanligtvis väldigt osanna) uppfattningen om den individuella kvinnan som ett hjälplöst och maktlöst offer, i stället för att försvaga den. Och därigenom gjorde att ett antal kvinnor både kände och betedde sig mer som maktlösa offer än de annars skulle ha gjort.

  60. Stefan skriver:

    Jo: Intressant berättelse! Det ligger garanterat mycket i det du säger. Jag har gjort lite av en omvänd resa, från ”equalist” till feminist. I grunden är jag ju fortfarande equalist, eller jämställdist eller vad en vill kalla det. Men redan då hade jag så svårt att bli ense med andra jämställdister, som ofta kallade sig antifeminister (vilket jag inser att alla inte gör längre). Mycket pga att min väg in i equalismen var ett förkastande av den deterministiska biologismen. Jag var rasande på att feminismen fokuserade så mycket på kön, när det var de bindande könsrollernas fel att läget såg ut som det gjorde. Jag har fortfarande kvar gamla ”feminazi”-bilder i gamla bildmappar på datorn.

    Men så under en blöt natt ute träffade jag några feminister som jag spillde min ilska över könsfokuset för, och vi enades i det att feminismens mål måste vara att avskaffa sig själv förr eller senare, och inte vara ett självändamål. Jag berättade om equalismen, och blev erbjuden att hålla en föreläsning i en Hyde Park-liknande talarstol som fanns i en park i staden jag då bodde i, ett par dagar senare. Jag förberedde mig, och skaffade lite feministisk litteratur för att ”know my enemy”; mer exakt ”Under det rosa täcket” av Nina Björk.

    Och däri, alldeles försent kvällen innan föreläsningen, fick jag förklaringen på könsfokuset i feminismen – eller snarare utpekat att den redan fanns i mina åsikter; om könsrollerna är så hindrande som jag ansåg, så kan vi inte låtsas bort dem. De kommer föregå, intersubjektivt, mellan människors ”subjektiva” upplevelser och samtal; vi är inga isolerade öar, för då skulle vi inte förstå varandra, utan vi pratar samma språk och använder samma symboler, kopplar dem till samma förförståelser av världen (med kulturella skillnader emellan, givetvis, men med flytande gränser mellan dem).

    Min åsikt utifrån detta är att vi måste ha ett könsfokus i analyserna, men ett frihetsfokus i målen och bemötandet. Jag tycker Pelle har detta i sina grundantagelser (medan t.ex. Pär Ström är mer tvetydig där, iom att han är så fokuserad på skillnader mellan män och kvinnor), även om vi har lite olika syn på makt och symbolik, Sedan skiljer sig uppenbarligen synen på detta mellan många kommentatorer här; en del delar nog grundsyn med mig, andra är helt övertygade om att samhället styrs av feminister som hatar män.

    Personligen känner jag en bunt av allt från radikal- till queer- och liberala feminister, och av dem så är det så gott som uteslutande män som uttrycker ett ”hat mot män” (en frustration över de ramar, mönster och attityder som möter oss i manliga sammanhang, genom vår uppväxt). Ingen av dessa hatar heller enskilda män för att de är just män, utan har många sådana bland sina nära vänner. Omvänt blev jag under min resa in i feminismen till sist trött på att behöva höra kvinnliga feminister ägna så mycket av sin tid åt att berätta hur mycket de gillar män, ja ÄLSKAR män, män är bäst osv. Det kändes kontraproduktivt att behöva lägga så mycket krut på att försvara sig mot en anklagelse som framvuxit ur något helt annat än feministers åsikter.

    Personligen är jag väldigt intresserad av mansfrågor, inte minst samhällets begränsningar på mäns personliga uttryck (estetiska, sociala) och den direkta fara som kan drabba män som bryter mot ”reglerna”, pedofilskräcken mot män som jobbar med barn (medan kvinnor knappt tros kunna vara pedofiler – den här kritiken hittade jag i en artikel skriven av en feminist, länkad av feminister!), bögskräck, och massa sådant.

  61. Ella skriver:

    Jag måste leva i ett annat solsystem än flera av de kvinnor som kommenterar här.
    1. Jag har mycket med unga människor att göra och jag har ALDRIG upplevt att en ung tjej med darrande underläpp greppat ”tjejträt” för att hon känner sig nödd och tvungen att göra det därför att en lärare/klasskamrater/patriarkatet förväntar sig att hon ska göra det. Tvärtom är min bild av unga tjejer av i dag att de tar vilket jävla slagträ de har lust med och skulle någon hindra dem tar de killträt och slår sönder pungkulorna på den som försöker hindra dem. Min uppfattning är att många unga arga tjejer av idag har en grandios självbild och är i total avsaknad av folkvett och markkontakt (vilket förvissso vissa unga män också lider brist på).
    2. De unga, aggressiva radikalfeministerna på nätet har ett tungt ok att bära i framtiden när de inser vad de gjort: nämligen bidragit till att skapa offer av unga tjejer vars största hinder för att utvecklas som de själva vill är andra dömande tjejer.

  62. En Annan Anonym skriver:

    Fredrik

    Det där med insemination är ganska intressant. Eugenik är tydligen helt ok när kvinnor gör det.

  63. Fredrik skriver:

    ”Tvärtom är min bild av unga tjejer av i dag att de tar vilket jävla slagträ de har lust med och skulle någon hindra dem tar de killträt och slår sönder pungkulorna på den som försöker hindra dem.”

    Det är rätt onödigt att prata om att slå sönder pungkulor.

  64. Fredrik skriver:

    En annan anonym

    Ja det göms under ”kärleken”, ”kvinna”, ”barn”, så tillsätts ”fantastiska”, ”underbara”, ”små”. Det är så oskyldigt och kärleksfullt.

    Min åsikt är att samhället ska försöka skapa möjligheter för båda könen men att det ska råda någon slags balans ändå. Man kan inte vara liberal enbart när det gynnar kvinnan, det är ett obehagligt drag i feminismen. Den bild jag har är att män redan idag förblir barnlösa livet ut i större omfattning än kvinnor, det vore fint om någon hade statistik på det. Det är en ful tanke att en större och större andel män ska arbeta för ett samhälle som är riggat emot dom vad gäller möjlighet till familj och barn.

    Ett alternativ är ju förstås att också legalisera prostitution så att männen som blir utan familj har annan underhållning och något att spendera lönen på.

  65. Nils Jungenäs skriver:

    Ella #60
    Ang. Punkt 2

    Den dagen kommer aldrig komma. Det kommer inte bli ett stort slag där feministregimen går under och Gudrun Schyman och hennes lakejer ställs inför rätta i Nürnberg.

    …tyvärr.

    Det kommer ske en gradvis förändring och vi kommer inte att ha lärt något av den här epoken heller.

    …tyvärr.

  66. Stefan skriver:

    Ella: ”De unga, aggressiva radikalfeministerna på nätet har ett tungt ok att bära i framtiden när de inser vad de gjort: nämligen bidragit till att skapa offer av unga tjejer vars största hinder för att utvecklas som de själva vill är andra dömande tjejer”… alltså, det kanske bara är jag (som förvisso är involverad i feministiska sammanhang på privatbasis), men är inte radikalfeminismen ganska svag bland yngre feminister jämfört med t.ex. queerfeminismen?
    Nu minns jag inte var jag läste det, men någon undersökning hade visat att kvinnor som förväntade sig att bli jämställt bemötta i arbetslivet fick det mycket svårare där än de som var medvetna om hur kön behandlas olika. Givetvis bara en undersökning, men säkert inte mer fel än tron att detta försvagar tjejer.

    I övrigt känner jag inte igen att feminismen skulle säga att tjejer är svaga och offer, snarare motsatt (gentemot en traditionell samhällssyn, som jag dock märkt att feminismen ofta lastas för i kommentarsfälten på jämställdistbloggar).

    Däremot kan det var intressant att diskutera mer förutsättningslöst om viss feministisk retorik (som typ ganska ljumma, statliga jämställdhetssamtal) förstärker denna syn, som Jo skriver ovan. Jag tror hursom att biologism som säger att tjejer är svagare etc. av ”naturen”, om något, bekräftar och stärker en sådan syn.

  67. Ella skriver:

    Fredrik: Jag brukar inte argumentera med det tonläget, men nu gjorde jag ett, möjligen misslyckat, försök att åskådliggöra den agressivitet jag tycker mig märka.
    Nils: Befarar att du har rätt.
    Stefan: Du har förmodligen en poäng där. Jag är inte så insatt i feminismens alla undergrupper. Min poäng var/är att feminismen som organism ständigt kräver ny föda för att frodas och växa. Och ”födan” är fler kvinnliga ”offer”, fler ”kvinnofällor”, ännu mer rubriker av karaktären ”kvinnor drabbas värst” bla bla bla.

  68. Roger skriver:

    Jag kan inte alls relatera till gästbloggarens anekdot och blir precis som flera andra förvånad över hur små saker som får vissa att känna sig förtryckta på grund av sitt kön. Det känns onekligen som att det krävs en viss mentalitet för att göra en sådan tolkning; och detta är ju också ofta grund till kritik av feminismen;
    Den påbjuder och cementerar offermentalitet hos kvinnor, tills hon ser ”det feministiska ljuset” och ser manligt förtryck överallt, precis som en frireligös ser Jesu hand i allt; från höstlövet som faller mot marken till den brända frukostfrallan på lördagmorgonen.

    Jag har inga problem att respektera individer som väljer att betrakta världen utifrån en ”genusordning”, eller vara frireligösa eller vad det må vara. Däremot kan jag kanske tycka det är irriterande när de försöker pracka på sin syn på mig, och specifikt för teorin om könstmaktsordning också tycka att det är synd för dem själva att på så sätt ständigt skapa och reproducera sin egen maktlöshet. Men det är ju deras eget ansvar.

    Att tro på teorin om könsmatksodning är motsatsen till empowerment och egenmakt, och lockar ju också främst personer som inte är intresserade av att se sin egen roll i sin egen situation, och inte heller sina egna möjligheter.

    Men det är först när denna syn ligger till grund för verklig samhällsförändring som den blir relevant för ALLA att problematisera, framförallt de som inte delar denna syn;all samhällsreform skall ha sin grund i verifierbara, mätbara och verkliga fakta, inte akademiskt snömos från starka lobbygrupper. Då är det inte längre tal om att respektera enskilda individers rätt till olika synsätt, utan att respektera ALLA ANDRAS rätt att inte bli påtvingade förändringar utan grund.

    Och vad många feminister inte verkar förstå, eller i alla fall inte vill kännas vid, är att ni inte är rebeller, ni är etablissemanget.

    Det är NI som har problemformuleringsprivilegiet i jämställdhetsfrågan, det är NI som har tolkningsföreträdet; det är NI som är sanktionerade av samhället och har enorma resurser att tillgå, och feministiska tankegångar dominerar fullständigt det offentliga rummet, från tv, radio och tidningar till regeringsdokument och ideella rörelser.

    Därför är frånvaron av självkritik obehaglig; jag skulle kunna fylla den här bloggen med citat från kända, ledande feminister som visar på allt annat än en vilja till dialog, allt annat än en vilja att arbeta för ALLAS frigörelse från könsrollssamhället; allt annat än medmänsklig kärlek och empati för alla samhällsmedborgare; vilket Matte Matiks Transgenusmotor avslöjar så briljant. Men poängen är enkel:

    Det finns massor av sunda feminister, jag har inga tvivel om att ni är i majoritet, men ni gör inte det enda anständiga. Ni tar inte avstånd från de jämställdhetshaverister som styr skutan, tar inte tillbaka feminismen från de osunda karriärister som idag dominerar den.

    Och i er tystnad samtycker ni, och känner er kränkta och provocerade när ni får del av den rättfärdiga kritik som är avsedd för den osunda feminismen. Men sanningen är denna; att på grund av er ovilja till feministisk självkritik eller hedersrelaterade idéer om ”systerskap”, eller rent av feghet, vägrar ni att ifrågasätta den osunda feminismen och tillåter dess budskap överskugga ert eget mer allmänmänskliga, empatiska och kärlekesfulla. Ett budskap som hade kunnat ena, inte sära, hade kunnat läka, inte såra.

    Idag står mansrörelsen ensam i den kritiken.

    Sunda feminister behöver ta tillbaka feminismen från de osunda karriärister som idag dominerar den. Ni står inte ensamma, vi är med er.

    Det är inte svårare än så. Det är enkelt om vi alla drar åt samma håll. Men innan det sker måste ni vända ert pekfinger från männen, sluta ropa skuld och skam, och peka på er själva och säga ”ansvar”.

  69. leifer skriver:

    Ella #60

    Det var intressant det du skrev!

    Jag tänkte på uttrycket om pungkulorna (som var väldigt bildlig och talande f.ö.), nämligen att jag känner igen uttrycket. Men då yttrat i ett patriarkat av patriarkaliska män, mot andra män. Min bild blir då att feminismen, som pratat om genus, istället är helt könsfixerad (och då menar jag inte pungkulorna) och delar in mänskligheten i två grupper. Och att feminismen heller inte uppmuntrat till de dygder som man annars hyllat kvinnor för. Istället tycks kvinnor ha tagit efter männens värsta beteende och uttryck här!

  70. Andreas skriver:

    Det är roligt att se en öppen beskrivning av hur tankarna går och uppfattningen av olika reaktioner och bemötande och reflektioner över det egna agerandet i sammanhanget.Tack för ett tänkvärt inlägg, Hannah!

    Vad jag minns från brännbollen så använde alla det trä som de trodde att de hade störst chans med just då, vilket innebar att även sportdårarna i klassen använde det platta ganska ofta, även som första alternativ.

  71. Nils Jungenäs skriver:

    Roger #67

    Mycket bra skriver!

    Får jag citera dig?

  72. Roger skriver:

    Nils:
    Absolut.

  73. leifer skriver:

    Roger #67

    ”Sunda feminister behöver ta tillbaka feminismen från de osunda karriärister som idag dominerar den. Ni står inte ensamma, vi är med er. ”

    Håller inte alls med dig. Jag tror inte feminismen är svaret längre, oavsett hur goda feminister det än är. Feminismen är en rörelse som saknar helhetssyn. Dessutom är dom grundläggande problemformuleringarna inte uppdaterade, dom stämmer helt enkelt inte med den verklighetsbild vi har i Sverige idag och i framtiden.

    Sen håller jag med om att det finns delar i feminismen som är bra och sunda, men tyvärr accepteras inte att man säger ok i delar.

    Så därför måste nåt nytt fram, feminismen är inte svaret. Problemet är alltså en ideologi som nåt vägs ände. Är ju inte konstigt att feminister då gärna börjar prata om andra länder, eller hur det var förr. Eller vinklar till statistik för att ”bevisa” att dom grundläggande problemformuleringarna fortfarande gäller, när så INTE är fallet.

  74. Roger skriver:

    Leifer;

    ”Jag tror inte feminismen är svaret längre.”

    Jag tänker snarare i termer tes + antites = syntes.

    Dvs dialog mellan mansrörelsen och sunda feminister leder till ett bättre samhälle för alla, som jag gärna hade kallat det postfeministiska (I Warren Farrels anda) men det begreppet har ju tyvärr blivit kidnappat.

  75. leifer skriver:

    Roger

    Om det var möjligt så skulle jag hålla med dig, men jag tror tyvärr inte det.
    Dessutom är min uppfattning att ”goda feminister” ändå tycker ungefär som dom flesta feminister i Sverige.

    Svenska män har ju just försökt kompromissa nu i decennier med feminister! Hur har det gått? Varför fortsätta försöka?
    Dessutom får man mer respekt om man har integritet och en egen idé.
    Om man tar sig själv på allvar.
    Vi kan inte stå med mössan i hand och fråga kvinnliga feminister om lov, be dom föra vår talan. Dessutom är det ju svårt att hitta vem som egentligen är feminist, alla kan kalla sig det.

  76. Roger skriver:

    Leifer:
    Nyckelordet var dialog.

    Det underdåninga förhållningssätt som du syftar på kommer att inte ske, därtill är mansrörelsen idag allt för förhärdad från tidigare näsknäppar.

    Jag håller med dig om att mansrörelsen inte bara bör syssla med dekonstruktion av feministisk och traditionell mytbildning kring kön och samhälle, utan även tillföra konstruktiva idéer och uppslag, analyser och lösningsförslag.

    Men jag anser också att om vi försöker oss på det utan att inkludera kvinnor och integrera kvinnoperspektivet utifrån kvinnliga villkor går vi i samma fälla som den feministiska rörelsen en gång gick; och det kommer att sluta på samma sätt; i självmotsägelse och i idéemässig, andlig och mänsklig konkurs.

    Det finns ingen framtid i att förkasta all feminism, och det finns heller ingen mening med det, lika lite som man kastar hela fruktkorgen för att några av frukterna har blivit dåliga.

    Det är lätt att bli blind av de feministiska opportunister (och andra sjukliga element) som korrumperat rörelsen och hela jämställdhetsdiskursen, men jag tror för min del att den feministiska rörelsen är fylld av vackra fina människor, idealister som vill väl men som genomför missriktade insatser på grund av av en osund organisationskultur och i avsaknad av ett allmänmänskligt perspektiv till förmån för ett misogynt.

    Jag tror att dialog är ett sätt att sprida information och fakta, att vidga perspektiven, skapa samsyn och empati, och att nå dessa personer och skaka dem ur deras dogmatiska slummer, att få dem att släppa den djupt mansfientliga (och förnuftsvidriga) teorin om könsmaktsordning och tillsammans börja sträva efter äkta jämställdhet. Utan skuld och skam.

    Som vi för all del kan kalla jämställdhet 2.0.

  77. Roger skriver:

    Leifer:
    ”Varför fortsätta försöka?”

    För att det är enda vägen framåt.

  78. Anonymus Maximus skriver:

    Roger #75: Håller helt med.

  79. Patrik skriver:

    Hannah

    Trevligt att läsa din gästblogg här.
    Hoppas du är här för att stanna.

  80. patrik skriver:

    dagens feminism är en logisk tankevurpa precis som kommunism å allt annat sattyg här i världen.

    förstår för mitt liv inte hur du kan bjuda in feminister till att skriva på din blogg. vad kommer härnäst? liberala nazister som inte tycker man ska gasa judar men ändå förbjuda alla deras rättigheter, just för att dom är födda judar?

    feminister är feminister är feminister, rasister är rasister är rasister…

  81. Hej allihop!

    Som ni säkert har märkt vid det här laget har jag inte svarat på ett enda av de inlägg som varit riktade till mig, vilket jag också noterat resulterat i att de första inläggen talade till mig som en person, och de senare OM mig, som en icke närvarande tredje part. Intressant, men inte speciellt förvånande och heller inte alls konstigt. Lustigt att läsa om sig själv på det viset, bara.

    Anyways. Jag har just kommit hem till Köpenhamn efter att tillsammans med Pelle Billing bevistat debatten i Lund (”Är det synd om mannen?”) (Det var jag som var den fluffiga rödhåriga till höger om honom, för er som såg det via Newsmill), och jag kommer imorgon lyfta de frågor som varit riktade till mig samt andra genomgående teman som framkommit i kommentarerna i ett eget inlägg på min blogg (kommer länka det här, so no worries), eftersom jag där kan kontrollera att tonen i kommentarerna inte blir kontraproduktiv i förhållande till mitt syfte med att medverka här, dvs att försöka överbrygga och uppluckra polariseringen mellan mans- och kvinnofrågor i jämställdhetsdiskussionen och öppna upp för ett mer konstruktivt sätt att tala om dessa.

    Nu godnatt, sov gott, vi ses imorgon.

  82. (Och ja, jag kommer verkligen lyfta upp det faktum att trots att själva brännbollsexemplet bara var ett av många som jag valde ut eftersom jag trodde att det var något som många kunde relatera till, utan att för den sakens skull göra det till att det skulle varit ”killarnas fel” eller att det skulle varit ”ett strukturellt problem” i samhället eller ens antyda att det är vad hela min feministiska attityd kommer sig av, så handlar 70% av kommentarerna om: brännboll. Man lär så länge man lever.)

  83. (Och för övrigt vill jag säga till alla som läser men inte pallar att lägga sig i diskussionen att kommentarerna här är ganska vilseledande i förhållande till hur min text tagits emot generellt, för om jag räknar på hur många som skrivit negativa saker här och hur många glada och positiva mail jag mottagit senaste dygnet så slår det över på den positiva sidan, den sidan som faktiskt gärna vill ha en dialog, som vill avsluta kriget, som inte vill jämföra feminism med nazism och som kan se att båda sidor har poänger. Tusen tack för era mail, tusen tack ni som orkat kommentera med en saklig ton, tusen tack för de nya WTF-historierna jag fått.)

  84. John Nilsson skriver:

    Matte säger, 15 december 2011 kl 11:47:
    ”@John Nilsson

    Förvisso har du viktiga poänger vid att vara lugn och saklig.

    Jag tycker dock inte att det ska daltas för mycket. Fram med alla kort på bordet, ryt i där det har blivit fel, annars är risken att inget händer.”

    När jag läser det du skriver ovan, kommer jag att tänka på det som filosofen Aristoteles lär ha sagt:

    ”Vem som helst kan bli arg – det är lätt. Men att bli arg på rätt person eller sak lagom mycket, av rätt anledning och på rätt sätt – det är inte lätt.”

    ( http://www.familjeborgen.fi/om_gral_och_konflikter.html )

    Själv är jag osäker på hur rätt jag skulle träffa, om jag skulle tillåta mig att ”ryta i” mera på känsla än på intellekt, men den som vet med sig att han eller hon kan göra det på ett bra sätt, behöver antagligen inte vara så försiktig som jag.

    TUR-teatern ”röt ju i” via Valerie Solanas likaledes ”rytande” SCUM-manifest, och visserligen hände det saker efter det, men frågan är kanske ändå om de är så nöjda med resultatet – om de höjer blicken lite från de extraföreställningar som de nu fått göra? De har ju i alla fall, mig veterligt, inte kommit hit och gratulerat Pelle till den dialog och det respektfulla gästbloggande från kvinnliga feminister som Tanja och Hannah, som nu är verklighet här, i en ton fjärran från den hets mot män som Turteatern och SCUM-manifestet mera verkar ha stått och fortfarande synes stå för.

    Sen tror jag visst att man ibland kan och antagligen ska vara skarp, ”brutalt” uppriktig och ”lägga alla korten på bordet”, även om det resulterar i en väldigt tuff konfrontation för motparten i stunden. Om man bara önskar det bästa för vederbörande på sikt, och att det sker utan förakt eller på ett nedlåtande eller kränkande sätt, tror jag det kan vara bra. Tror också att det beror rätt mycket av vilket förtroende parterna har för varandra sedan tidigare, vad man kan ”kosta på sig” i detta avseende. Finns det någon upparbetad ”grundtillit” i relationen, eller är det misstro av permafrost-klass som gäller för båda parter? I det senare fallet tror jag att man måste inse och tillåta att processen mot en ömsesidig förståelse och respekt, kommer att ta lång tid, och att utrymmet för ”misstag” i detta tillitsskapande arbete därför är mycket litet, liksom kravet på förutsägbarhet i relationen är stort. Mycket värme och omsorg kommer att gå åt innan relationen i ett sådant fall kan ”tinas upp”, men det är min tro att sådana ansträngningar är väl värda sitt pris.

  85. Jenny Kristiansson skriver:

    Stefan du skulle ju också kunna skriva ett gästbloggsinlägg på Pelles blogg?

  86. Jenny Kristiansson skriver:

    Stefan

    Jag gillar alltså det du skriver.

  87. Stefan skriver:

    Jenny: Tack, nu blev jag glad! :) Jag bloggar ju inte, så jag har inget att länka till för att motivera någon som helst närvaro någonstans, men gör jag det och personer som resonerar som Pelle Billing gör frågar mig – så varför inte.

  88. leifer skriver:

    Roger

    ”Tänk på det här, att utan den ursprungliga feminismen hade sannolikt varken du eller jag eller någon annan ifrågasatt könsrollssamhället eller strävat efter något annat idag.”

    Nja, det blir som att säga att om Edison inte uppfunnit glödlampan så hade vi idag suttit i mörker på kvällarna. Givet hade det hänt ändå, fast på ett annat sätt. Men jag håller med dig om att det finns delar i femininsmen som är vettig. Tycker dock du hyllar den för mycket.

    ”men jag tror för min del att den feministiska rörelsen är fylld av vackra fina människor, idealister som vill väl men som genomför missriktade insatser på grund av av en osund organisationskultur och i avsaknad av ett allmänmänskligt perspektiv till förmån för ett misogynt. ”

    Oj det var romantiskt, jag tror att den rörelsen i huvudsak är fylld av människor med egoitiska syften!

    Sen vet jag inte hur stort scoop en ny rörelse måste ta. Kanske vore tvärtom det stora misstaget att låtsas/försöka inkludera alla som femnismen. Utan istället kanske det är bättre att ha vissa klara mål, och när målen är uppfyllda, så sluta man helt enkel.

    Just nu måste det bli mycket mer fokus på männen, mansfrågor. Det är också scoopet för denna blogg.

  89. Medborgare X skriver:

    Hannah!

    Jag förstår att det känns konstigt att läsa om sig själv i tredjeperson, men det beror nog på att du själv inte engagerade dig i diskussionen på samma sätt som Tanja gjorde.

    Jag förstår också att det är frustrerande att notera att det blev ett så oerhört fokus på brännbollshistorien, som ju bara var till för att illustrera din poäng, men det beror nog på att det är en händelse som alla kan relatera till och har egna erfarenheter av.

    Jag har också förståelse för att det kan vara frustrerande att blir generaliserad om i rollen som feminist. Tro mig, vi som skriver här är fullt på det klara med hur det känns att bli generaliserade om! Inte då i form av något som vi själva valt att kalla oss, utan i form av vårat kön. Något som vi inte valt, utan fötts med.

    Om du känner dig frustrerad över att bli generaliserad om som feminist eller om du inte tycker om något som andra feminister propagerar för så har ju du dock det fria valet att sluta kalla dig feminist. Vi har inget val att sluta vara vårat kön.

    Jag är säker på att både vi och ni ser saker i samhället som vi inte önskar fanns där och att det finns tillfällen då kvinnor och män inte behandlas lika i samhället. Den stora skillnaden tror jag ligger i analysen. Feminismen och genusvetenskapen har ju alltid samma svar, det är den ”unkna mansrollens” fel! Vad det än är som är fel så är svaret alltid det samma, för det är stipulerat i teorin om könsmaktsordningen (som är radikalfeminismens svar på Gud).

    Förlåt mig om jag är lite spydig nu, men vad är orsaken till att mammor slår sina barn oftare än pappor?
    http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/16/mammor-slar-barn-oftare-an-pappor/

    Vad är orsaken till att kvinnliga genusforskare manipulerar undersökningar och sprider falska budskap?
    http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/16/disputerad-forskare-smular-sonder-ekots-rapportering/

    Vad är orsaken till att kvinnoförbund försöker påverka juryn i våldtäktsmål?
    http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/16/kvinnoforbund-forsokte-paverka-juryn-i-valdtaktsmal/

    Om rollerna hade varit omvända hade svaret med all sannolikhet varit den ”unkna mansrollen”. Men vad är svaret nu? För det kan väl inte vara den ”unkna kvinnorollen”? Eller?

    Kritiken mot feminismen har inte med de kvinnofrågor som man tar upp och driver. Kritiken handlar om att frågorna tas upp på ett ensidigt sätt och att analyserna är givna från början. Inte blir det bättre av att årtionden av smutskastning av män numera också inkluderar ett hyllande av massmord på män.

    Ska jag vara helt ärlig så är det ingen speciellt bra grund för en dialog!

  90. Nils Jungenäs skriver:

    Hanna:
    ”-… att plötsligt förstå hur en ”motståndare” tänker. Och känner.”

    Det är ju det som kallas för dialog. Man utbyter tankar och erfarenheter. Prestiegelöst och intresserat pratar man MED varandra istället för MOT varandra.

    En självklarhet för alla ärliga, rakryggade, intelligenta, vuxna människor som har ett äkta intresse för frågan som diskuteras. Rabiat är motsatsen. Meminismen präglas av en ovilja för dialog. Varför?

  91. Erik LL skriver:

    Äsch, jag trodde gästbloggarna skulle innehålla lite substans och argument.

    Egocentrism och självupptagenhetsladdat ordbajs i drivor, precis som så många andra feministkvinnors bloggar. Och ännu värre, uppepå det en fånig tonårston med ”WTF!?” och liknande saker som inte hör hemma i ett seriöst inlägg.

    Och angående brännboll. Snacka om att du har skygglapparna på och bara tänker i din egen riktning. Vi hade en snubbe i vår klass som alltid tog ”tjejträt”, därför att det är lätt att träffa med det eftersom det är platt. Fan vad långt han slog, du hade blivit alldeles upp över öronen feministiskt förälskad i mannen med tjejträt. Han slog långt för att han var stark och hade bra teknik. Om du gör ett mesigt underarmsslag så spelar det ingen roll vilket bollträ du använder. Men jag har all förståelse för att en feminist omöjligt kan förstå att även brännboll skulle kräva styrka och teknik, och att inse att tjejerna faktiskt kanske inte hade något av det.

    Men hade du tränat lite, då fan skulle du kunna använda vilket trä du vill. Men varför träna när man kan stanna upp och gnälla lite över påstådda orättvisor? Varför köpa ett bollträ och öva hemma för att sedan visa gänget på gympan vart skåpet ska stå när man kan gå till sina feministiska tjejkompisar, gnälla och hitta på konspirationsteorier.

    Du kommer där och ska vara badass-tjejen. Feministen som bara är så jävla tuff, och ändå beter du dig som du gör? Som sagt. Varför öva när man kan gnälla.

    Jag själv var inte speciellt bra på att träffa, så istället för att gnälla köpte jag ett trä och övade hemma. Det gick från att folk kom närmre för att fånga låga bollar till att alla backade långt bak.

    Så du ser, det kanske är det som skiljer såna som dig från såna som mig. Det kanske inte handlar om några orättvisor och konspirationsteorier trots allt. Det kanske handlar om att tjejer som du borde sluta gnälla, pallra sig bort från datorn och faktiskt ta tag i de sakerna ni inte klarar av. Hade jag vart kvinna så hade jag haft samma möjligthet som du att skylla ifrån mig. Som man har man inte det.

    Det lustiga med ditt exempel är att du, omedvetet, pekar på en av de sakerna jag avskyr mest med feminismen. Den verklighetsfrånvända egocentristiska gnälligheten. Barnsligheten som inte kan ta ansvar för sig själv utan alltid ska skylla ifrån sig. Den totala bristen på kritiskt djupgående analyserande av verkligheten från flera vinklar.

    Ytterligare lustigheter finner vi i ditt tankesätt att den är just antifeminister som är speciella och måste ha tråkiga bakgrunder för att kunna anamma sådana idéer. I min erfarnehet så är det just exakt så det är med många feminister.

    Och btw, angående att det kallas ”tjejträt”. Har du någon som helst fakta eller bevisning VARFÖR det kallas tjejträt? Hur ser historian där ut? Var det elaka män som tvingade tjejer att använda det eller var det kvinnorna som önskade ett lättare trä? Var tjejträt standard ända tills det andra slagträt kom till, men att tjejerna valde att stanna med tjejträt?

    Det vet du inte eller? Inte jag heller. Men hade jag vart du, i den där situationen, då hade jag tänkt på detta. Jag misstänker att du drog dina slutsatser om ”orättvisor” innan du haft någon fakta tillgänglig.

    Hur var det nu Pelle, varför bjöd du just in henne? Är hon populär i sina feministkretsar eller?

  92. Lästips. skriver:

    [...] i det där att kvinnor inte uppmuntras till stora prestationer.Mycket bra. Jag tycker även att Hannahs gästblogg hos Pelle Billing förtjänar att bli [...]

  93. leifer skriver:

    Erik #91

    Bra och tänkvärt inlägg! Synd att det inte kom tidigare i denna tråd.
    Ska man bli bra på nåt så handlar det om att öva, öva, öva.

    Det intressanta här var väl att tjejer och killar fick tävla tillsammans. Så är det ju sällan numera, tjejer tävlar separerade från killar.

    En annan sak jag minns var att tjejerna var usla på att ta emot boll också (kanske rädda om sina naglar?). Sprang långsamt. Dvs allmänt hopplösa i brännboll, men dom slapp ändå kritik för att dom just var tjejer! En ”usel” kille hade det nog mycket mycket svårare!

  94. Erik LL skriver:

    leifer: Ja samtidigt fanns det en del killar som var jävligt hopplösa också.

    Det största problemet jag hade på den tiden var inte att de var dåliga. Det var att de inte ens försökte.

    Detta är irriterande. Men ännu värre blir det när de sedan gnäller om saken och bildar en bas för konspirationsteorier av det.

    Ska vi tala könsroller så kan vi ta upp det faktum att killar inte får gnälla på det sättet. Det är inte acceptabelt. En man måste ta tag i saker. Detta tycker jag är en bra könsroll som leder till positiv utveckling. Istället för att eliminera den könsrollen så tycker jag att man borde utvidga den och ställa samma krav på kvinnor.

    Mindre gnäll och mera verkstad. Då skulle feminismen inte finnas.

  95. leifer skriver:

    Erik

    Ja sant, men samtidigt var väl aldrig brännbollen så seriös. En lek som inte var så allvarlig. Svårt att överhuvudtaget lägga så mycket genusperspektiv på det.

    Sen var väl tjejerna imponerade av killar som var duktiga i brännboll. Så hur såg tjejerna på killar som var dåliga?

    Dvs igen fattas en kritisk analys av kvinnors beteende, eller kvinnligt genus om man så vill. Strutta runt på högklackat och med målade naglar, fnittrande, och spela bra brännboll?

  96. Erik LL skriver:

    Läste lite tidigare inlägg nu och ser att hon stör sig på att mycket av kommentarerna handlar om brännboll.

    Du ett tips.

    Det handlar inte om brännboll.

  97. leifer skriver:

    Erik

    Är du en besserwisser?

    (bara ett tips att tänka på)

  98. julia skriver:

    det känns som att väldigt många missförstått hela grejen med ”tjejträt”.

    som jag har förstått det vill Hannah inte göra ojämnlikheter inom brännboll till en kvinnosaksfråga. MEN det är ett tydligt exempel på hur tjejer ofta inom sport (bland annat) förväntas vara lite sämre, och behöva en liten ”räkmacka” som några uttrycker det. Det visar också på hur killar som ”sänker sig till tjejernas nivå” (genom att använda det platta trät) anses som lite sämre.

    Att Hannah tar det här som exempel betyder inte att det gäller för alla. Själv känner jag igen det där alltför väl. Själv var jag en av tjejerna som absolut använde mig av det runda trät, och när jag lyckades höjde alla på ögonbrynen. Om jag använt det platta trät och misslyckats hade ingen reagerat. Men när en kille använde det platta trät så skrattade många och hånade honom, oavsett om han träffade bollen eller inte.

    Nej, ni har rätt, man ska inte dra alla över en kam och säga ”så här var det för mig, därför är det så för alla”. Men det är inte det Hannah gör. Det är däremot vad ni gör. Många av er säger ”det där har inte hänt mig, därför har det bara hänt Hannah och därför så är det inte ett existerande problem”. Men det är det!

  99. leifer skriver:

    julia

    Tjejerna var ju sämre i brännboll överlag!
    Jag förstod också att det var ett exempel och att texten inte handlade om brännboll. Men som exempel så var den dålig och då faller ju grunden i texten.

    Att tjejer är generellt sämre på sånt som koordination i brännboll är ju inget nytt. I min skola fanns en enda tjej som kunde kasta liten boll som en kille, dvs inte ”tjejkast”. Inte heller att tjejer är sämre på idrott, det är ju därför vi har damidrott idag! Dvs kvinnor tävlar inte i samma klass som män (finns väl dock några få undantag). Här var det ju förvisso intressant då det tjejer och killar ändå fick tävla tillsammans.

    Sen resonerade jag vidare att det kanske var dom sämre killarna i brännboll som var dom som verkligen borde ha varit förbannade idag, dom blev väl förlöjligade av både tjejer och killar.

    Erik var också inne på detta med inställning, dvs hur många gick in med en seriös attityd och gjorde sitt allra bästa?

    Man kan alltså inte plocka ett exempel utan att se helheten, ”problemet existerar”, ja kanske det, men då måste man problematisera det på allvar. Inte med en extremt vinklad feministisk variant.

  100. Daniel skriver:

    @julia
    ”Det är däremot vad ni gör. Många av er säger “det där har inte hänt mig, därför har det bara hänt Hannah och därför så är det inte ett existerande problem”. Men det är det!”

    Du får nog ta och förtydliga vad du menar med ett ”existerande problem.”

    Var det ett problem för Hannah:ja.
    Var det ett problem för dig: ja.

    Betyder detta att det är ett existerande problem som gäller de flesta tjejer: Går ej att svara på.

    Men du kanske har en kvantitativ studie som du kan hänvisa till, som säger något annat?

  101. Andreas Ahrlund skriver:

    ””Men, förstår inte alla de som är arga över SCUM att det de upplever är exakt samma känsla som drev Solanas till att skriva manifestet?”

    Det här tyder ju endast på problemet med feminismen- Den dubbla standarden.

    Inga män har sagt att kvinnor ska utrotas såsom Solana gör.

    Dessutom försökte Solana också döda 3 män,
    och kom relativt lindrigt undan lagmässigt.

    Det om något tyder på att strukturerna faktiskt är riggade emot män,
    inte kvinnor.

    Bränbollsfallet:
    Att sedan den värsta ”stigman” landade på killar som använde tjejträt, stärker endast min tes.

  102. NinniTokan skriver:

    Hannah:
    Den feminism jag växte upp med, den min feministiska mor lärde mig innebörden av, gick ut på att tjejer och killar skulle få göra samma saker utan att någon skulle säga att de inte fick på grund av vilket kön de hade. Det handlade aldrig om att kvinnor skulle vara underordnade män. Det handlade inte om att det inte var skillnad på tjejer och killar eller om att förneka att det fanns kön. Det handlade bara om att kön inte skulle utgöra en begränsning för vad vi tilläts göra och vara.

    Precis därför var jag också feminist. Tom hyggligt aktiv.
    Och dessa åsikter är inte förändrade. Inte det minsta. Dessa åsikter ryms utmärkt under jämställdismen.

    Idag kallar jag mig jämställdist, jag använder mig tom av det ni försöker använda som slagord, antifeminist. Varför? Varför så totalt avstånd från feminismen, när åsikterna i sig är oförändrade.

    Du ser det faktiskt i ditt lilla ex i ”tjejträ”. Vem är det som ”tjejträ” är störst problem för, en kille eller en tjej?
    Jag menar att det där är killarnas problem. Jag som tjej kunde välja, utan att det ansågs vara ett misslyckande eller konstigt att välja ”tjejträ”. Jag kunde välja det andra också, jag provade det och misslyckades. Jag fick en klapp på axeln och ett ”bra försök”. Den kille som valde fel, var ”en tjej”, spelar ”som en tjej”. Det är han, inte hon, som gör ett brott mot sin könsroll och det är han, inte hon, som får social bestraffning av fel val.

    Det är begränsningarna könsroller har som är problemet, inte valmöjligheter. Och nej, ett ”tjejträ” är inte en begränsning för oss, det är en valmöjlighet.
    (Det här är just så här mina åsikter skiljer från ”goda feminister” i samtliga frågor jag debatterat med dessa.)

    allt detta är feminismens fel.
    lägger du till ”nutids-” före feminismen, så ja, jag anser att det är det. Varför?
    Jag har pratat med många feminister under många år. Många kloka och de var mina mycket goda vänner fram till jag ställde mig upp på ”denna sidan” debatten, då dög jag tydligen inte längre som vän(så mycket för åsiktsfrihet:P). Och vi(jag och feministerna) var så ense i varje fråga angående könsroller förutom att man på feministisk sida hela tiden lägger tonen i en ”stackars kvinnor”-grund, som jag vägrar ställa upp på.
    Det handlar inte om att feminister är ”onda”, absolut inte.

    Det handlar om att lägga in en underordnad/överordnad, medvetet eller omedvetet. Det handlar om att ensidigt prioritera ”kvinnofrågor” och lite förbigående säg att ”mansfrågor också är viktigt”. Brista i empati så man inte ser männens situation. osv. osv.

    Det handlar också om att vara förblindade för vad som faktiskt görs i samhället under det feministiska paraplyet (Röstar jag på alliansen, är jag delskyldig i vad alliansen faktiskt gör i Sverige. Kallar jag mig feminist ställer jag mig bakom det som faktiskt görs under paraplyet. Same, Same.)

    Feminismen är skev, vilket gör att man trampar ner männen på vägen. Det är inte okej för mig. Jag har skrivit mer om skevheten tex här.

    Den skevheten leder till att män tvingas bära en kollektiv skuld och kvinnor görs till offer. Det är våra nya könsroller(och vad min nästa serie kommer handla om). Dessa nya könsroller är ett resultat av nutidsfeminismen, hur goda ens intentioner än var/är.

  103. Stefan skriver:

    NinniTokan: Jag kan ställa upp på mycket du skriver. För mig var det alltså mansfrågorna som var vägen in i feminismen, för det var där jag på allvar hittade en bra analys av de saker jag upplevde i min uppväxt, bland människor, i saker jag läste.
    En sak som jag kommer att tänka på när jag läser vad du skrivit: jag ser kön som abstrakta kategoriseringar, förvisso flytande men med vid varje givet tillfälle ganska givna gränser. Jag ser att det feminina värderas lägre, vilket du ger tydliga exempel på JUST NÄR du skriver att det var dåligt för män att använda ”tjejträt”. Eller i citat som ”…kvinnligt genus om man så vill. Strutta runt på högklackat och med målade naglar, fnittrande, och spela bra brännboll?”. Manligheten som tvingande norm även för män, och för män som inte vill följa delar av det.

    Annars kan jag hålla med dig om att feminismen inte sysslar så mycket med mäns problem. Men genom den feministiska analysen uppstod den kritiska mansforskningen och mansgrupper som just tittade på dessa. I viss mån görs det även av jämställdister/maskulinister (även om det för ofta mer är fokus på att feminismen inte tittar på mäns problem, snarare än att TITTA PÅ mäns problem). Det är det jag tackar feminismen för – verktygen för att förstå vad det var jag var obekväm med när jag växte upp, vem jag är, var jag kommer ifrån. Inte för att feminismer av olika slag har rätt och sant i allt, utan för att de tagit upp frågan och diskuterat den på ett initierat sätt.

    Sedan instämmer jag inte om att det att kvinnor görs till offer är en ny könsroll som feminismen hittat på. Feminismen har pekat på att detta gjorts länge genom att se kvinnor som svagare. Sedan har det, i mitt tycke, blivit populärt att ”shoot the messenger” i det sammanhanget.

  104. leifer skriver:

    Kristian #104
    Får mig att tänka på den kanske bästa strategin att skjuta feminismen sank.

    1. Bli politisk bög alt kör nån variant av MGTOW-rörelsen.

    2. Inte säga ett ont ord om feminismen, låt den köra i diket helt av sig självt. Ju mer den får svängrum desto värre blir den. Sen kan man bara nicka tyst och flina åt galenskaperna. Låt kvinnor ta hand om både barn och karriär etc. Låt kvinnor ta dom farliga jobben, uppmuntra till det! Låt kvinnor ta dom farliga jobben inom polis och militär! Sen får dom förstås vårda sina äldre också. Jo vi vet, mannen är skurken oavsett vad vi gör, dvs vi kan köra offertaktiken vi också (fast med en annan metod)! Att vi glassar får vi ju ändå höra, den berömda räckmackan. Så varför inte ta det till en ny nivå? Sluta må dåligt för att man inte gör sin del. Sluta lida av det Luterhanska arvet där man ska arbeta, arbeta och åter arbeta för att känns sig i alla fall lite nöjd med sig själv. Vi skiter i det, vi män är ju ändå bara ”onda” rakt igenom, startar krig etc så varför bry sig? Feminister sparkar ju ändå mest på vanliga svenska män.

  105. [...] är enligt mig inte en ökad förståelse för argumenten (även om inhoppen gästbloggarna av Hannah Lemoine och Tanja Suhinina gav välbehövlig nyansering) utan det faktum att massmedia tjänar på [...]

  106. [...] går vi vidare till Hanna Lemoine. Hon var den första feministiska gästbloggaren hos Pelle Billing. Hennes blogg heter One-way communication och jag vill särskilt poängtera vad [...]

  107. [...] tillsammans med Hannah Lemoine, som driver bloggen One-way Communication. Hannah har tidigare gästbloggat [...]

  108. [...] 08 juni 2012, av Pelle Billing Regelbundna läsare av bloggen vet vem Hannah Lemoine är. Hon har gästbloggat här två gånger och vi har även gjort en podsändning tillsammans. För ett tag sedan fattade [...]

Lämna en kommentar

Google