- Hannah Lemoine.
- 28 år.
- Pluggar Media och Kommunikation.
- Heteronormativt gift med en man som till råga på allt är biofader till min son.
- Bloggar på onewaycommunication.co (ja, co, det var det nya-nya sa min h4xx0rvän, och vem är jag att vara konservativ liksom).
- Har en förkärlek för parenteser (och parenteser inom parenteser).
- Läste här på bloggen i tisdags efter Tanjas gästinlägg en spekulation om att nästa gästfeminist skulle blogga om sport. Det kommer jag inte göra. Men jag vill ju inte göra någon besviken, så låt oss börja där ändå:
WTF?!
Jag minns när jag var en sisådär 10-11 år. Kanske yngre, mitt minne börjar svika mig nu när jag närmar mig 30. Men jag minns att vi spelade brännboll i skolan. Jag minns att när det blev min tur att svinga och smasha iväg den där bollen så långt jag bara kunde så hade jag två val. Jag kunde välja det riktiga slagträt – eller tjejträt. Japp. Så kallades det. Tjejträt. Ett bollträ för tjejer. Ni vet vilket jag snackar om. Det där platta som gör att man per automatik inte kan få iväg den jävla bollen mer än till ungefär hälften av spelplanen.
Tjejträ. What the fuck?
Jag har alltid kallat mig feminist. Liksom jag alltid kallat mig pacifist, humanist och antirasist. Jag har visserligen aldrig engagerat mig i några aktiva grupper (utom den gången jag var djurrättsaktivist och stod och protesterade utanför en cirkus), men jag har kallat mig det ändå.
Den feminism jag växte upp med, den min feministiska mor lärde mig innebörden av, gick ut på att tjejer och killar skulle få göra samma saker utan att någon skulle säga att de inte fick på grund av vilket kön de hade. Det handlade aldrig om att kvinnor skulle vara underordnade män. Det handlade inte om att det inte var skillnad på tjejer och killar eller om att förneka att det fanns kön. Det handlade bara om att kön inte skulle utgöra en begränsning för vad vi tilläts göra och vara.
Jag menade redan på den tiden att bara det faktum att det fanns ett ”tjejträ” satte upp en begränsning för mig på grund av mitt kön. Jag kunde givetvis välja att använda mig av det riktiga och strunta fullständigt i vad som förväntades av mig. Men förnedringen i att misslyckas då, att ha försökt sig på något som inte förväntades av mig och inte klara av det… det var helt enkelt säkrast att låta bli, att spela med, att ta det där himla tjejträt och fjutta iväg bollen ungefär som när man servar i tennis. Eller, som jag gör när jag servar i tennis.
Föga tänkte jag på det faktum att det förmodligen fanns en hel massa killar i min klass som hellre hade velat använda sig av det mycket mer lätthanterliga ”tjejträt” men inte vågade på grund av omvänd stigmatisering. Men barn är ju nu en gång för alla rätt egoistiska. Sen växte jag upp. Och nu tänker jag på det.
Av förklarliga skäl, det vill säga det faktum att jag är ciskvinna, har de feministiska frågor jag i första hand reflekterat över varit sådana som rör mig själv. Jag har alltid hävdat att män har allt att vinna på ett uppluckrande av de könade begränsningarna, men eftersom jag inte är man själv och därmed faktiskt inte vet vad män upplever har det mest blivit vaga spekulationer.
Sedan upptäckte jag Pär Ström.
Och gick fullständigt i taket.
Inte på något positivt sätt, om ni för en sekund trodde det.
Så här i efterhand känner jag mig faktiskt rätt tacksam över hans provocerande ton. För hade jag inte tyckt att det han sa var så fullständigt out of line hade jag aldrig fortsatt lyssna.
Det tog några år. Närmare fyra faktiskt. Fyra år av aktivt läsande, bittert analyserande och upprört raljerande över smutskastningen av feminismen innan jag började fråga mig det där som jag borde frågat mycket tidigare:
Varför?
Varför denna ilska mot feminismen? Varför denna upprördhet, varför denna aggression?
För ja. Det var det som upprörde mig mest. Mig – och vad jag såhär i efterhand kan konstatera en hel del andra människor som kallar sig feminister. Skuldbeläggandet av feminismen.
För jag har alltid varit intresserad av mansfrågor. Och sedan jag fick min son för tre (och ett halvt – mycket viktigt, hälsar sagda barn) år sedan har det intresset bara stigit. Jag hade varit den första att stå på barrikaderna och kämpa för mäns rättigheter, jag är ju redan upp till öronen intresserad av de här frågorna – om jag hade fått lov.
Dessvärre upplevde jag det som att det satt en skylt på dessa viktiga frågor, en skylt med texten ”Feminister ej tillåtna”.
För jag läste ju saker jag gillade. Jag läste djupsinniga och reflekterande kommentarer och artiklar och sakliga resonemang som jag skrev under på till hundra procent. Tills slutpoängen kom: allt detta är feminismens fel.
Men nej! Ville jag skrika. Det är det inte alls! Jag har då aldrig någonsin träffat en feminist som tycker sådär, som tycker att det där är en bra idé, det är INTE feminister som exempelvis tycker att kvinnor är bättre föräldrar än män och därför borde få vårdnaden automatiskt, vi gör ju fan inget annat än att tjata om att män visst det kan anförtros ansvaret för sina barn.
Och jag skrev sura inlägg på bloggen om hur antifeministerna, som jag kallade dem, exkluderade mig från jämställdhetsfrågorna enbart för att jag var feminist, om hur mycket vi hade gemensamt egentligen och hur jävla gött det hade varit om de bara kunde sluta missförstå vad feminism var för något.
Och sen plötsligt hände det. På bara en vecka. Nästan som att vinna på en trisslott. Jag skrev ett vasst och syrligt inlägg om SCUM, jag fick aggressiva påhopp och blev kallad feministhora och slemfitta, jag fick höra att jag hade så jävla rätt… men det som faktiskt betydde något, för min utveckling, var de där personerna (jag vet att ni läser så ta åt er) som faktiskt svarade på min fråga om varför SCUM var så fruktansvärt provocerande. Som bemödade sig med att berätta något viktigare än att ”feminismen ditt” och ”feminismen datt”. Som jag kunde förstå! Just för att de inte var aggressiva eller elaka eller ens speciellt spydiga (ja okey, jag tänker också ta åt mig en del av äran här som faktiskt hade sinnesnärvaro nog att genom muren av osakliga påhopp och feministhat riktat mot min person kunde urskilja vilka inlägg som förtjänade ett respektfullt svar (trots ett surt ”Comprende?” i ett av dem) och ge precis det).
Och där hände det något. Inom mig. Istället för att fråga mig vart feminismhatet kom ifrån började jag undra vilka historier som låg bakom. Varför jag uppfattades som en fiende.
Vad är det som har hänt som jag har missat?
Fem dagar senare satt jag och fikade med Pelle Billing och fick förstahandsinformation kring hur den person som jag tidigare med hätska ordalag kritiserat för att använda ordet ”statsfeminism” i var och varannan mening, samt uppmanat till att ta av sig sin foliehatt, faktiskt upplevde att världen såg ut. Ytterligare ett par dagar efter det skulle jag bestämma hur mitt projekt i serietecknarkursen jag läser för tillfället skulle vara utformad. Min lillebror, samma person som ett par nätter tidigare skickat mig ett sms där han skrev ”Men, förstår inte alla de som är arga över SCUM att det de upplever är exakt samma känsla som drev Solanas till att skriva manifestet?”, uppmanade mig att göra någonting av just detta, den nya grejjen, att plötsligt förstå hur en ”motståndare” tänker. Och känner.
Och därför: WTF!?-projektet. Där jag samlar in historier från män, kvinnor, transpersoner, de som inte vill definiera sitt kön, feminister, feministkritiska, profeminister, antifeminister, jämställdister, antijämställdister och de som inte vill sätta en etikett på sitt förhållningssätt. Historier kring hur alla dessa människor fått en uppenbarelse, en käftsmäll, en WTF-upplevelse som fått dem att reagera på att de, i sin egen position i förhållande till kön eller ideologisk tillhörighet, börjat tänka på jämställdhet.
Och sedan gör jag serier av dem.
Jag har fått in så många bra historier redan. Många av dem har samma tema, några få är så otrovärdiga att jag misstänker troll, andra är så sorgliga att jag är tvungen att hålla pappret långt från kroppen för att inte fälla tårar på dem medan jag ritar. Vissa är roliga, andra är fruktansvärda, många kan jag känna igen från mitt eget liv. Men det är de andra som är intressanta. De jag, som ciskvinna och feminist, INTE upplevt själv.
Som den treåriga pojken som råkade höra sin mamma säga till sin väninna att alla män är likadana, våldsamma och elaka. Och vad det gjorde med honom. Hur han upplevde det.
Jag förstår honom. Maktlösheten i att bli definierad som en del av ett kollektivt kön, med egenskaper som han inte kände igen sig i. Förväntningarna på honom, de negativa förväntningarna på honom. Jag känner igen det för jag stod där en gång med ett tjejträ i handen och förväntades inte klara mer än så. Det är olika situationer, det är olika projektioner, men det är samma känsla.
Och det är det jag vill visa. Det är det jag tror mig ha förstått nu till sist.
Hur mycket vi än snackar om kön, likheter mellan kön, skillnader mellan kön, olika sorters upplevelser på grund av kön, så har vi likadana känslor.
Och jag behöver fortfarande fler historier, så keep ’em coming.
Ni skickar dem bara till hannah@onewaycommunication.co (ja, co).
Grattis, du har börjat på den resan jag själv gjort. Min feminism grundade sig också i de förväntade begränsningar killar och tjejer skulle ha. Att ett teknikprojekt delades mellan teknik och träslöjd, så att tjejerna som hade textilslöjd missade själva grunden i projektet, att man som kille inte förväntades kunna sy eller laga mat i skolan. Ingen kille kunde få mer än trea i hemkunskap. Att man antingen blir överdrivet positivt eller fördomsfullt bemött om man som kille beger sin in på kvinnligt territorium, som t ex en sybehörsaffär. Att jobba för att man själv ska kunna definiera sig själv var självklart.
Men så börjar man upptäcka intressanta saker. De som pratar för feminismen börjar göra grova generaliseringar utifrån kön. Skriver texter som med ombytta grupper aldrig skulle kunna publiceras. Använder olika förklaringsmodeller för där killar och tjejer kommer till korta, skylla sig själva vs osynliga strukturer. Killar aktiva subjekt, tjejer passiva objekt. Man generaliserar om “mäns våld mot kvinnor” för att vara en del av alla män, men är inte ens intresserad av att se hela bilden av våld i nära relationer. Man satsar på gräddfiler för kvinnor in på manliga domäner, men inga för män in på kvinnliga. Därmed upprätthåller man att manliga val är finare. Lika representation blir viktigare än lika rättigheter och möjligheter. En kille som vill bli musiker får själv skaffa sig ett nätverk, köpa ett instrument och en replokal. Men man gör en specialsatsning på tjejer. Vart försvann lika möjligheter och rätten att bli bemött som individ och inte ett kön? Och vad säger detta till killar och tjejer? Kille? Klara dig själv. Tjej? Du behöver lyftas.
Detta är så långt från de lika rättigheter och skyldigheter jag står för. Då får man välja om man vill försvara begreppet mot de som förstör eller lämna skutan. Jag lämnade och kallar mig numera bara humanist. Det innefattar just värderingen att man är en individ och inte ett kön. Sen finns det genomsnittliga skillnader mellan individer av olika kön, men det måste det få göra.
Hannah!
Jag blir upprörd då jag läser ditt inlägg.
Inte för att du har fel i det du skriver utan därför att det påminner mig om de känslor som var orsaken till att jag från början började ifrågasätta feminismen som norm i samhället.
En norm som inte fick ifrågasättas, kritiseras eller ens analyseras ens av de som själva kallar sig feminister!
Inom kyrkan (dock ej sv. kyrkan) talar man ofta om vikten av att ifrågasätta sina ledare och den norm som ledare står för eller propagerar för. Man började tala om faran med att självkritik inte var en del rörelsen.
Dessa diskussioner blossade upp efter morden i Knutby 2004.
Det tog inte lång tid innan jag kunde börja dra paralleller mellan unken religionsutövning och vanlig Svensk feminism.
Jag började fundera på vad feminism är hur relevant vissa feministiska frågor var i förhållande till verkligheten. Var fanns mansfrågorna inom feminismen?
Dessa funderingar mynnade ut i att jag allt mer började förstå att det redan fanns en mall inom feminismen. En mall som framförallt inte fick ifrågasättas av mig som Man, relevans sågs som något irrelevant inom feminismen!
För mig är feminism en osund och farlig religion som utövas av människor som antingen tjänar pengar på den eller av människor som behöver den för att ha något att “tro på”, att feminism = “den absoluta sanningen!”
Jag började också se att handlingar eller uttalanden som i normala fall skulle uppfattas som en föraktfull handling av människor fick legitimitet och istället välsignades bara för att det “omslöts” av feminism.
Nej, även om feminism har rätt i enskilda frågor så anser jag att feminism är förkastligt i sin osundhet och därför ska ses på samma sätt som vilken annan osund och farlig religion som helst där människor inte tillåts tänka fritt.
Det finns alltför många likheter mellan religiösa sekter och svensk feminism. T.ex ett starkt Vi och Dom-perspektiv. Bristen på självkritik. etc
Att staten finansierar detta med miljarder kronor varje år är fel!
AV!
Låter som vi båda har samma personliga erfarenhet av feminismen. Från att ha varit en rörelse för frigörelse så har den istället blivit en rörelse som upprätthåller och förstärker tidigare små skillnader. Dessutom har den blivit elitistisk och despotisk.
Jag skrev för en tid sedan en historisk exposé över hur feminismen blivit allt det den en gång sade sig vara emot:
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/06/feminismen-har-blivit-allt-det-den-sade.html
Numera finns inte längre någon jämställdhet bakom den feministiska masken. Det finns bara floder av hat.
http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/11/bakom-den-feministiska-masken-finns.html
Istället för frihet och kärlek finns bara androfobi och misandri. Och istället för att se män som sina jämlikar så ser feminismen numera män som sin fiende. En fiende som dag ut och dag in dehumaniseras i den feministiska propagandan och där man slutligen hyllar uppmaningar till utrotning av män! Die Endlösung!
Väldigt bra skriven artikel! Håller med om allt och gillar ditt projekt. Jag tror, liksom du, att det är endast genom att belysa och se saker från alla synsätt vi kan röra oss framåt och få nån jävla ordning på den här världen. Ursäkta mitt burdusa språk.
Hannah:
Jag tycker att du säger emot dig själv när du först säger att du förstår att kollktiviseringen av kön är problematiskt. Samtidigt är du feminist, vilket ju just går ut på att kollektivisera könen. Hur får du ihop denna ekvation?
Dessutom talar du om humanism och antirasism. Beror det inte ganska mycket på hur man definierar begreppen? Är man exempelvis rasist om man är kritisk mot Sveriges invandringspolitik? Du förstår säkert hur jag menar.
[...] Comments Gästblogg: Hannah Lemoine on Ett första steg mot nåntingGästblogg: Hannah Lemoine on WTF – en sorgligare historiaGästblogg: Hannah Lemoine on Scumt det [...]
Verkligen trevligt att du är så ödmjuk i dina personliga reflexioner och låter dessa uppdykande nya insikter ändra din attityd o hållning.
Jag lurar på om du avsäger dig kopplingen till scum o feminism och kan se utvecklingsfrågorna för alla individer i samhället?
O du …tro det eller inte …platta slagträt var till för de som ej var så vana med bollar o slagträn , då och oftast flickor…alltså en möjlighet för dig att delta i en sport , inkludera ,snarare än ett försök till exkludering.
Hur många pojkar slog med slagträt och missade ?
Du vågade ej ens försöka!
Per Hagman
Skickelig ….kvinnoartikel du skrivit.
Bra skrivet!
Jag delar inte meningarna om feminism som råder bland kommentarerna. Det är helt enkelt inte det som det handlar om i min begreppsvärld. Att satsa på tjejer inom traditionellt sett manliga sfärer bidrar till en uppluckring av könsrollerna. Däremot håller jag helt med om att satsningarna på killar inom traditionellt sett kvinnliga sfärer uteblivit, och det är skandal. Det är däremot inget jag lastar feminismen för, enbart, även om det är lät att en först ser till sig själv och de orättvisor som en själv drabbas av, som Hannah skriver, och då med tanke på att många feminister är kvinnor.
Jag är dock väldigt glad över det här projektet att försöka skapa lite förståelse mellan feminister och de som intresserar sig för mansfrågor, även om jag själv hävdar att mansfrågor också är en viktig del av feminismen så får jag sällan medhåll (från bägge sidor). Jag tror däremot inte att det är konstruktivt att sitta och snacka om vilka fel feminismen gör, eftersom flertalet feminister helt enkelt inte håller med om den beskrivningen av feminismen. Med det menar jag inte att förminska andras upplevelser av “rörelsen” (egentligen är det många), utan bara att det helt enkelt inte stämmer överens med hur feministerna själva betraktar den.
Det bästa tror jag istället vore att prata om vad som faktiskt borde göras för att hjälpa män. Inte “satsa mindre på kvinnor”, utan “satsa mer på män”, och så vidare. Det skulle förhoppningsvis leda till att färre feminister ser det som ett angrepp på sig själva, och istället kan involvera sig mer. Jag jobbar gärna för mäns rättigheter också, men jag tänker inte göra det med någon som tycker att jag är ett vidrigt kräk för att jag är feminist. På samma sätt jobbar jag gärna för kvinnors rättigheter, men jag tänker inte göra det med någon som tycker att jag är ett vidrigt kräk för att jag är man, så vissa feminister behöver definitivt städa upp sin retorik med, även om min upplevelse är att de flesta feminister inte är sådana.
Att många feminister (F! framförallt) inte vill ha könsneutrala lagar säger en hel del bara det. Inte alls konstigt att många män _och_ kvinnor tar avstånd.
Tror också att när feminister får en son så kanske de börjar tänka i andra banor.
Feminism har fortfarande några bra punkter, det är bara det att allt det som inte är så bra överväger och överskuggar.
Angående brännboll, vi hade tennisrack som bara tjejerna fick använda. De slog ofta längre än många av killarna med det. Killarna fick såklart inte nyttja racketet. Förnedrande för tjejer och orättvist för killarna…
Hannah,
Det är bra att du har fått upp ögonen för vad vi i mansrörelsen vill. Låt mig börja med din erfarenhet av “tjejträ”:
Vad gäller underarmskast eller överarmskast och slagträn som används på olika sätt så handlar det om vår fysionomi och spatiala uppfattning mer än om några normer. Pojkar och män har en annan kroppsbyggnad som innebär att vi har lättare för överarmskast och att svinga ett slagträ. Koppla det till en något bättre känsla för hur objekt rör sig genom luften och du kan snabbt förstå grunderna till varför fler pojkar än flickor använder sig av ett vanligt slagträ istället för ett platt slagträ. Självklart finns det pojkar som inte är bra på att använda vanliga slagrän och flickor som är bra på det, dock är det omvända vanligare.
Det är faktiskt en viktig grundaspekt för att vi ska kunna leda våra barn fram genom livet att vi har en grundförståelse för att vi faktiskt är olika. Om du som flicka får höra att det inte är någon skillnad mellan dig och en pojke vad gäller att kunna använda ett slagträ så kommer du sannolikt att bli mer frustrerad och lära dig hur det används långsammare, vilket kanske får dig att ge upp och känna dig sämre på det. Om du istället får veta att du kommer att behöva träna lite mer på just överarmskast och att använda slagträ för att pojkar och flickor inte är helt lika i sina kroppar så minskar risken att du blir besviken och uppgiven.
Nästa punkt jag vill ta upp är att mansrörelsen befinner sig i det stadiet som kvinnorörelsen befann sig i för många decennier sedan. Det finns fortfarande en alldeles för dålig förståelse för mäns specifika villkor i jämställdhetsarbetet. Vi motarbetas faktiskt också av vissa feminister, eftersom de av någon anledning känner sig hotade i sin maktposition. Studera den akademiska världen så kommer du att se hur detta yttrar sig. Studera också mediavärlden och hur detta yttrar sig där.
En av mina kärnfrågor är pappors situation. Där ser jag tveklöst att vi inte har likhet i lagen, likhet vid tillämpning av lagen samt likhet vid myndighetsutövning. Det pratas mycket om att pappor är viktigt men detta avspeglas inte i det praktiska arbetet, tvärtom kan vi se att pappor motarbetas i vissa delar.
Jag har också trott på en del av de myter som florerar om kvinnors underläge och diskriminering. Dock har jag ändrat uppfattning allt eftersom jag tillskansat mig en bredare kunskap. Du kommer att hitta ett antal feminister som har tänkt om när de väl satt sig in i olika frågor på ett kritiskt sätt istället för att okritiskt utgå från feministiska teser. En av anledningarna till att jag är emot den rådande feministiska ordningen är det som andra beskriver; feminismen idag uppvisar tydliga drag av osund sekterism där oliktänkande inte accepteras och ifrågasättande av sanningarna inte får göras.
Du är välkommen att samarbeta med oss. Att vi har olika infallsvinklar är bara bra då detta kan ge en breddning av förståelsen för olika frågor. Jag vill också utmana dig genom att be dig granska de feministiska grundteserna kritiskt och se vad som ligger bakom dessa; du får gärna göra motsvarande för de frågor som tas upp från mansperspektiv.
/David, Moderatmännen (velourhemmapappan)
Haha, jag ser att Pär Ström lyckats med sitt projekt, att väcka feminister till eftertanke genom att låta dem smaka sin egen medicin. De flesta blir jättearga, men några genomgår en mognadsprocess och kommer till insikt om att han har rätt.
Jag uppfattar hans blogg som en spegelbild på allt det trams och den dubbelmoral vi dagligen möter via de feministinfiltrerade medierna. Ingen fråga är för liten, varje sten och gruskorn ska vändas i jakten på orättvisor. Det räknas kön i tidningsartiklar, pressbilder och beslutande församlingar. Det räknas valörer på vilka sedlar som pryds av kvinnor och män. Det noteras när ord som ‘vit man’ och ‘gubbslem’ publiceras i avlönade krönikor, i tidningar som säger sig vara mot rasism och sexism. Och det retar gallfeber på feminister som inte tål att deras egna debattmetoder används mot dem. De kloka kommer till insikt, de rabiata bara fortsätter vara arga.
auuus:
“Att satsa på tjejer inom traditionellt sett manliga sfärer bidrar till en uppluckring av könsrollerna.”
Nej, det skapar ojämna möjligheter. Om det i en klass finns 2 tjejer och 2 killar som är intresserade av teknik och skulle vilja bli inspirerad att utveckla sig vidare där, varför ska endast tjejerna få gå på teknikkurs på sommarlovet. Killarna förväntas själva kunna söka upp sin inspiration. Det säger två saker. Dig som kille bryr vi oss inte om och du tjej måste lyftas med en massa specialprojekt. Killar klarar sig alltid själva, tjejer måste hjälpas fram.
Det rätta att göra i det läget är att göra en sommarteknikskola för alla. På den skolan finns duktiga inspiratörer, både män och kvinnor. Om man tycker att en dominans av killar är ett problem kan man göra separata grupper. Det säger att vi behöver fler ingenjörer och vi välkomnar alla som är intresserade av teknik oavsett kön. Det är ditt intresse vi vill utveckla. en av dessa två killar kanske kommer för ett synnerligen otekniskt hem, där ingen inspiration ges. Ska han uteslutas bara för att många andra tekniknördar också har snopp? Det är inte finare när en tjej väljer teknik än en kille. Det är lika bra. Båda har rätten att bli bemötta för deras intresse, inte kön.
På samma sätt vill jag inte ha specialsatsningar på killar i vården. Jag vill att killarna ska möta en manlig sjukskötare, få höra hans erfarenheter och kanske bli inspirerade. Men om man skulle göra en satsning för att få in fler i vårdyrket ska den rikta sig till alla. Vi vill ha dig för ditt intresse, inte ditt kön.
Att få folk att tänka i nya banor tar tid. det går inte att kvotera eller forcera fram. Ändå går det ganska fort. Jämför våra könsroller under de senaste 50 åren. Det har helt klart ändrats.
Ett exempel. Förr fungerade gåtan: En man och hans son krockar med en bil. Mannen dör men sonen förs i ambulans till akuten. Plötsligt utbrister läkaren: Åh nej, min son! Hur kan detta komma sig?
Idag är det ingen som har svårt att tänka sig mamman som läkare.
I den frihetliga feminism vi ursprungligen pratar om skulle mansfrågor kunna få plats, men knappast i dagens rådande version. Att be män ställa upp på den sexism och grova generaliseringar om män och manlighet som råder idag, är som att be svarta gå med i KKK för att bilda den nya svarta. Kanske lite tillspetsat, men tyvärr åt det hållet.
Tack Hannah, för ett fint gästblogginlägg och jag gillar dina WTF-serier. Bara så att du vet.
@auuus
Du verkar ha i stort sätt samma inställning som mig till feminism i att du anser att delar av feminismen är väldigt osund och i vissa delar även förkastlig.
Det finns dock en väsentlig skillnad och det är du anser att feminism är den enda utgångspunkten för jämställdhet (trots sin enögdhet).
Jag anser istället att Feminism enbart är en del av vad jämställdhet ska innefatta. En del som lika väl kan slopas för att istället ersättas av andra öppna synsätt som även innefattar de bra delarna som finns inom feminismen.
Kan man vara jämställd utan att vara feminist?
Att ställa denna fråga till en feminist är som att svära i kyrkan!
Påpekar att någon snott mitt nick ovanför, eller att en annan Jack hittat hit, hur man nu vill se det.
Jättebra gästblogginlägg! Jag hör (också?) till de som tycker att t.ex. Pelle Billing har jättemycket bra saker att säga men som tyvärr försvinner eller förminskas av den där rabiata ryggmärgs-reflexen till ordet feminism. Jag vill gärna prata mansfrågor men jag vill att min upplevelse, att män som grupp i vårt samhälle är överordnad kvinnor som grupp, ska respekteras som min upplevelse även av de som inte delar den!
Angående ordet feminist: Den gräsrot som väljer att kalla sig feminist accepterar samtidigt att ideologins mer högljudda företrädare för ens talan. Så länge man kallar sig feminist ställer man sig samtidigt bakom allt vad t.ex. Gudrun Schymann, Yvonne Hirdman och Anna Laestadius-Larsson säger, såvida man inte öppet tar avstånd från deras budskap.
Med risk för att godwinisera debatten, så vill jag göra följande parallell. Det funkar dåligt för den som hävdar att ‘nej jag har inget emot judar och slaver, jag är nazist för att jag vill ha folkvagnar, motorvägar och scoutläger för ungdomar. Och dom där Hitler och Goebbels ställer jag mig inte bakom alls’. Detsamma gäller feminismen. Kallar man sig feminist så står man per automatik bakom vad dess främsta företrädare säger.
Hej Hanna,
När jag gick i skolan kallades det platta slagträt för dasslocket.
Här kommer en WTF som jag upplevde för fem minuter sedan vid kaffemaskinen här på en administrativ avdelning på ett av sveriges största industriföretag:
Mannen: Hur är läget?
Kvinnan: Jag är lite förkyld, jag känner mig lite ynklig. Jag känner mig som en man!
Jag tänkte: WTF!?
Gör gärna en serie om det.
Christer Romson Lande,
“Jag vill gärna prata mansfrågor men jag vill att min upplevelse, att män som grupp i vårt samhälle är överordnad kvinnor som grupp, ska respekteras som min upplevelse även av de som inte delar den!”
Intressant och det ska respekteras, på sin höjd, som ett tillstånd i din hjärna baserat på dina erfarenheter, dvs den naturliga och ofrånkomliga åsikten givet dig.
Men det är också ett tillstånd av okunskap kanske rent av fel-kunskap utifrån kulturell propagering för ditt ingående i sådant tillstånd och sådana tillstånd respekteras inte. Vi befinner oss i en situation där 100 män dör i förtid varje dag, då kan det, både fel och rätt, hända att silkesvantarna åker av då och då.
Backlash, kl 10:15:
Håller inte med om jämförelsen av feminismen med nazismen, bland annat eftersom det mycket riktigt känns som att det bara finns en sorts nazism. Bättre då att jämföra med någon religion, som till exempel islam, som ju inrymmer allt från det våldsamma al-Qaida till sufismens dervischer och ickevåldsliga ledare som Badshah Khan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Khan_Abdul_Ghaffar_Khan
Jag tror alltså inte att man vinner något på att bunta ihop alla feminister i ett och samma fack, det är (åtminstone numera) för uppenbart att det finns en stor mångfald även bland dem som kallar sig feminister. Rom byggdes heller inte på en dag, och jag tror att det är klokare att lägga ut något mjukt framför sig om man vill att någon ska närma sig ens position, än att bereda marken med spikmatta och fotanglar, om man säger så. Jag tycker också att dialogen mellan Pelle å ena sidan, och Hannah Lemoine, Tanja Suhinina och Cissi Wallin å den andra, faktiskt visar att det är så.
Christer Romson Lande:
På vilket sätt är det intressant att prata om män och kvinnor som grupper då dessa är väldigt heterogena. Om det vore så att en majoritet män har massor av mer makt än en majoritet kvinnor kunde man möjligen diskutera i dessa termer, men så ser det inte ut. Visst på toppen i näringslivet är det en massa vita medelålders-äldre män, men de är en ganska liten del av den manliga populationen. Det finns betydligt fler manliga uteliggare än direktörer. Varför är det det direktörerna som ska beskriva hela gruppen män? De flesta män är lika uteslutna från toppens köttgrytor som kvinnor är.
Så ser vi på reell makt i vardagen har den vanlige mannen lika lite ekonomisk och politisk makt som den vanlige kvinnan. I hemmets sfär är det dock kvinnan som har makten och tolkningsföreträdet, vilket följer med att man tar ett större ansvar där. Då kan man säga att mannen har mer ekonomisk makt eftersom han jobbar mer övertid, obekvämare mm och tjänar därefter och tar därmed större ansvar för familjens ekonomi, men de pengarna lämnar han bevisligen över till kvinnan att råda över eftersom hon beslutar om 80% av hushållets inköp. När de sedan skiljer sig har hon makten över barnen och han över ekonomin, men det kan man ju hitta verktyg att göra något åt.
Om man ska prata om gruppers över eller underordning måste man se på majoriteten. I Sydafrika var vita överordnade svarta eftersom ALLA vita hade större rättigheter än svarta. Lika med dagens Israel. Judar i Israel har ALLA fler rättigheter än palestinier. Dagens USA? Inte lika enkelt. Andelen av de ickevita (svarta och hispanics) som är på botten är större än andelen hos de vita, men samtidigt finns det hur mycket white trash som helst som aldrig har en chans att leva “the american dream”. Ska vi bunta ihop dem med de vita direktörer som dominerar toppen? Är de överordnad alla svarta, t o m Collin Powel och Obama?
Det är nog säkrast att vara försiktig med grupperingarna. Vilka upplevelser man än själv har och hur man känner…
“Svaga män som mjäkar med kvinnorörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden”
“Mannens diktatur måste ersättas med kvinnans diktatur.”
“Under en period är det inte svårt att tänka sig en könskamp där det finns en strävan efter jämställdhet. Men det är inte vår strävan på längre sikt.”
Ovanstående citat kommer från ett dokument skrivet av Valerie Solanas; “Hur vi förverkligar SCUM-manifestet över hela världen”
En översättning av dokumentet finner du här:
http://www.fajaf.com/lokalt/solanas.html
Här har vi klar och tydlig information att feminismen har aldrig varit intresserade av jämställdhet, det är bara ett delmål i “kampen om makten”!!
De feminister som vägrar ta avstånd från SCUM-manifestet har alltså inga som helst planer på ett jämställt samhälle, tvärtom, de jobbar aktivt för att kvinnorna skall förtrycka männen.
Här kan man även läsa att förtrycket av män gällande familjefrågor också är en medveten strategi.
Dessa SCUM-feminister (eller Nationalfeminister som jag kallar dem då deras arbetssätt påminner mycket om hur Nationalsocialisterna lyckades infiltrera det tyska samhället), har haft 40 år på sig att infiltrera samhället…..
AV!
Helt riktigt! Kollektivisering är aldrig av godo. Det är blind för helheten och nyanserna. Den beskriver allt och inget. Den gör bara världen svart-vit och ställer individer som har mer gemensamt än som skiljer dem åt mot varandra.
@John Nilsson
Förvisso har du viktiga poänger vid att vara lugn och saklig.
Jag tycker dock inte att det ska daltas för mycket. Fram med alla kort på bordet, ryt i där det har blivit fel, annars är risken att inget händer.
Pelle och Pär gör ett jättejobb på sina sätt. Hatten av för er!
Bra inlägg! Lyssnande är en stor del av att ta sig förbi skyttegravarna i “könskriget”.
Backlash #17
Precis!
Vems är ansvaret att göra distinktionen? När man kritiserar feminismen får man ofta SAO’s deffinition slängd i ansiktet. “-Tycker du inte att alla ska ha samma rättigheter?” heter det då.
Christer Romson Lande: För övrigt, hur ska vi respektera din upplevelse av en könsmaktsordning? Som jag respekterar en nyfrälst kristen som på fullaste allvar säger sig ha mött gud, att det plötsligt blev ljust, slog ut eldflammor ur bilen och gud talade till honom? Jag respekterar hans rätt att få ha sina “upplevelser”, men inte hans förväntan att jag bör tro honom på hans ord och därmed själv börja söka gud. Jag respekterar din rätt att uppleva en könsmaktsordning, men tro inte att jag köper den rakt av bara för att du upplever en sådan.
Om den finns måste det gå att observera repetitivt, att falsifiera och kvantifiera.
Att det finns områden där det är manligt tolkningsföreträde betyder inte att det finns en könsmaktsordning, eftersom det finns en massa områden med kvinnligt tolkningsföreträde. Antingen finns det då flera olika divergerande könsmaktsordningar eller ingen alls.
På något sätt tycks det ingå i radikalfeminismens DNA att alltid beklaga sig över något. En uppenbar diskriminering av män, som exempelvis det tidigare tvånget att göra värnplikt, blir i feminsmens värld naturligtvis diskriminering – av kvinnor!
Det faktum att mäns genomsnittligs livslängd är 4-5 år kortare än kvinnors framställs av många feminister i första hand som ett problem för – kvinnor!
What the fuck???
Jag önskar vi kan komma dithän att mäns problem erkänns och diskuteras. Och att individuella tillkortakommanden för kvinnor inte reflexmässigt förklaras av osynliga manliga strukturer.
AV: Men att ha en sommarteknikskola för alla där en har både män och kvinnor som inspiratörer är i min värld att satsa på tjejer. En visar helt enkelt att “titta, det här är något som tjejer också kan syssla med”. Sen bör det tilläggas att män/kvinnor har svårare att närma sig de traditionellt kvinnliga/manliga sfärerna bara av sig själva, just för att de helt enkelt är mer associerat till andra könet. Det blir liksom en “tjej/killl-grej” av sig självt, och nykomlingar av “fel” kön blir bemötta på annorlunda sätt. Två klassiska exempel är män i barnomsorgen eller kvinnor i datorspelsvärlden. De kan helt enkelt inte vara delaktiga på samma villkor som en person med “rätt” kön, eftersom de måste kämpa sig igenom en tjock hinna av “men du kan ju inte göra det här alls/lika bra för du är kille/tjej”. De måste alltså jobba enormt mycket hårdare. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis behövs kvotering, däremot någon form smäll på fingrarna åt de som hävdar att män inte kan ta hand om barn eller att kvinnor inte kan spela datorspel.
“Att be män ställa upp på den sexism och grova generaliseringar om män och manlighet som råder idag”
Jag är ledsen, men det där har ingenting alls överhuvudtaget med feminism att göra, vad mig beträffar. Tvärtom skulle jag aldrig kalla en person med sådana åsikter för feminist.
JD:
Det beror ju helt och hållet på hur en definierar ordet “feminist”. För mig innebär det i princip enbart att arbeta för jämställdhet, och då är ju svaret att det inte riktigt går eftersom orden helt enkelt innebär samma sak.
Definierar vi däremot “feminism” som att separatistiskt arbeta enbart för kvinnors rättigheter så är det annorlunda. Personligen tror jag inte att det alls går att uppnå jämställdhet mellan könen ifall en inte arbetar för både män och kvinnor. Det blir helt enkelt inte jämställd ifall vi bara arbetar med ena gruppen. Däremot kan ju inte alla göra allt.
Det är ju därför det är så bra att det här projektet dragits igång av Hannah och Pelle (mfl eventuellt?).
@Backlash #17
Sant, lika illa som att ställa sig bakom rasism eller nazism. Jag ser helt enkelt ingen skillnad, att förfölja och diskriminera män som grupp eller vilken annan grupp som helst är unket!
Apropå brännboll. Hos oss hette det “plättlaggen” och jag upplevde aldrig att det begränsade mig. Tvärtom var det en räkmacka in i spelet. Däremot minns jag att jag led med de killar i klassen som var minst lika kassa som jag på att slå, men inte tordes använda plättlaggen av rädsla för att bli tråkade av de andra killarna OCH tjejerna!
auuus:
“Jag är ledsen, men det där har ingenting alls överhuvudtaget med feminism att göra, vad mig beträffar. Tvärtom skulle jag aldrig kalla en person med sådana åsikter för feminist.”
De borde de inte kallas heller, men nu kallar de sig själva det. Då får alla andra som kallar sig det förhålla sig till det på något sätt. Antingen skriker man ut “I h-e heller, inte i mitt namn”, eller så kallar man sig själv något annat. Ett begrepp får den betydelsen de tongivande ger det. För mig är begreppet lika kört som “kommunist”. Även om man som Lars Ohly vill framhålla att han är Marxist och inte Stalinist, så är det kört. Man kan inte kalla sig kommunist utan att bli ihopkopplad med folkmorden i Sovjet, Kambodja, Kina och Nordkorea.
“jag två val. Jag kunde välja det riktiga slagträt – eller tjejträt. Japp. Så kallades det. Tjejträt. ”
det är det här som är feminismens stora problem, man utgår från att ens egen subjektiva verklighet är sann å sen försöker man pracka på den på andra människor.
Jag är lika gammal som du är och när vi spelade brännboll hette det breda slagträt “dasslocket”
Spela brännboll gjorde nog alla barn när jag växte upp, både i skolan och på fritiden. Vissa var duktigare att slå än andra. Visst var det fler pojkar som slog långt än tjejer. Men det fanns både duktiga tjejer och mindre duktiga pojkar. Själv var jag som de flesta andra, halvbra. Det hindrade inte mig att slå de första två försöken med det runda slagträt och sedan ta det platta för det tredje försöker. Det gjorde de flesta, även om det fanns de som använde det runda för alla tre försök och de som började med det platta redan för det första slaget. Ju mer man spelade desto duktigare blev man och då var det också naturligt att använda det längre runda slagträt för alla försök. De (främst tjejer) som höll kvar vid det platta slagträt var de som bara spelade i skolan. Tränar man inte så är det ju svårt att bli duktigare.
bra tillägg Eric
Kommer också ihåg det där med dasslocket/tjejträt. Vad jag minns så försökte både killar och tjejer sig alltid på det på dom två första. Missade man så tog man det enklare trät. Killar och tjejer som normalt var dåliga på sport körde dasslocket på det första. Det är såna här smågrejer som jag kan tycka är att gå för långt. Att det skulle vara något problem för vissa. Har man trauman och ser sånt här som ett stort problem kan jag inte tycka annat än att man måste vart riktigt priviligerad och avskärmad från andra problem i barndomen. Dock förstår jag att man inte kan jämföra tex sorg och trauman med andra människor.
Ville bara lägga till med tanke på flera ifrågasättande här.
Det platta träet hette också “tjejträet” då jag växte upp. Och jag blev retad för att jag använda det.
Och när jag gick i skolan så var vår idrottslärare överförtjust i tjejer som spelade fotboll. Dessa fick all uppmärksamhet och skulle stöttas. Var du kille och tränade boxning eller judo så vad du bara en bråkstake.
Kommer ihåg brännbollen från skolan men inte tankarna och diskussionerna kring platt eller runt. Det enda som gällde var att få iväg bollen och ta sig så långt som möjligt. Allt annat var underordnat. Fokus!
@27AV
Viktig innlegg du har der, å påpeke at en ideologi man tror på blir som en religion, dvs noe som i prinsippet skal være en privatsak og ikke noe man har rett til å pålegge andre. Det er jo her de fleste som tror på en -isme feiler, de ikke tror de har rett, men VET de har det.
Men dette problemet gjentar seg i historien,og koster samfunnet mye.
@FumikoFem 15:23 m fl
Det bevisar väl bara att man ska vara försiktig med anekdotisk bevisning. Ibland ser världen ut olika för olika personer.
Alla är tydligen inte uppfostrade med att brännboll skulle vara ett spel med kvinnoförnedrande inslag. Men i dina (och Hannahs) kretsar kanske ni hade andra värderingar, det vet bara ni själva.
IdagÄrEnAnnanDag:
“Alla är tydligen inte uppfostrade med att brännboll skulle vara ett spel med kvinnoförnedrande inslag.”
Exakt! Låt oss diskutera VERKLIGA problem och hinder för könen i stället för konstruerade fjanterier.
Dessutom: Vem har bestämt att “tjejträet” är en negativ benämning?
Ella:
Att “tjejträet” är en negativ benämning blir ganska uppenbart då man ser att det i sitt sammanhang används som “träet för dem som är för kassa för att spela, vilket förstås är tjejer, och om en kille använder det så är det hemskt för då är han tjej för riktiga killar kan spela brännboll”
Jo, jag förstår att vissa av er uppfattar det så. Men jag kan fortfarande inte se problemet med att killar som grupp EVENTUELLT är aningen bättre på att pricka en tennisboll än tjejer som grupp, så länge ingen tjej HINDRAS att använda det smala slagträet. Jag tycker helt enkelt att det är en ickefråga i ett samhälle som vimlar av viktiga jämställdhetsfrågor och områden med ren och skär diskriminering.
På min skola hette det också “tjejträ”, vilket var det jag använde, då jag inte ville bli retad (om jag nu skulle misslyckas). Bäst att hålla sig till det rack som det var meningen att jag som tjej kunde hantera… Det var givetvis också mycket pinsamt för de killar som använde “tjejträet”, minns till och med en stackars pojke som sprang iväg i tårar för att det var blev för jobbigt.
I högstadiet blev jag dock tvingad av en gymnastiklärare att prova det runda träet, det tog dock sin lilla tid. “Men jag kan inte, jag är tjej”
Men jag provade.. Jag kunde.. Det var ju.. Ganska lätt..
Tycker fortfarande att brännboll är jätteroligt
Tack vare en vettig gymnastiklärare, som inte ville att vi skulle begränsa oss.
@TS:
Jag uppfattar det som Ella att det kallades för tjejträt för att flest tjejer använde det (och det andra kanske kallades killträt?). Vad vet jag, men det finns ju faktiskt en lite logisk förklaring här oxå (inte på individnivå) att killar generellt är bättre på brännboll eftersom de spelar det mer (eller bollsportar mer, åtminstone på min tid). Det sista får jag säkert skit för, men jag säger som Paolo R: “Jag kan diskutera det hur länge som helst, för jag vet att jag har rätt”:) Det är dock inte poängen med kommentaren….
Poängen är dock att ibland får jag känslan av att diskrimineringen sitter i tolkarens egen hjärna, man läser in mer i en situation än vad som egentligen finns där.
Om någon genusvetare hade granskat de brännbollsspelande barnen är jag säker på att hon (ja, det är i mer än 90 procent av fallet en hon) hade sagt att det långa runda bollträt var en symbol för det manliga könet och själva spelet var ett sätt för pojkar att initieras i “mäns våld mot kvinnor”.
Vill förövrigt ha en serie med jämställdhetsfeministern i huvudrollen. Skulle bli skitkul.
Tar på sig den utslitna feministiska offerkoftan, och säger: “tjejträ”.
Oherreguuud vilket oliiiiidligt förtryck. *snyft*
Eller så torkar vi krokodiltårarna, och kallar vi det vad det faktiskt är: En räkmacka.
Tack, Hannah! Hoppas du hänger med vidare bland jämställdister!