Ann Heberlein problematiserar #prataomdet

04 december 2011, av Pelle Billing

prataomdet

Det är nu snart ett år sedan som kampanjen #prataomdet drogs igång på Twitter. Kampanjen var inpirerad av Julian Assange-fallet, och den sexuella gråzon som vissa uppfattade att detta handlade om.

Tanken var att många människor behöver få prata om sexuella upplevelser som befinner sig någonstans i gränslandet mellan övergrepp, missförstånd och dåligt sex. Även om Assange-fallet var det som triggade igång kampanjen så insåg man relativt snabbt att det var viktigt att distansera rörelsen från detta rättsfall – eftersom kampanjen i slutändan var allmän till sin natur.

Själv var jag positiv till det faktum att det öppnades upp för ett samtal om sexuella gränser och (dåliga) sexuella erfarenheter. Att vissa typer av upplevelser är tabu känns onödigt, då människor faktiskt kan lära sig av varandras erfarenheter. Utifrån de berättelser som kom fram, fanns det ett tveklöst behov av att lyfta fram dessa frågor.

Således vill jag poängtera att jag från första början tyckt det finns viktiga positiva inslag i #prataomdet, vilket ibland missats av de som vill polarisera debatten och ställa svart mot vitt.

Dock är det korrekt att jag från början hade kritik att rikta mot kampanjens utformning. Här är de viktigaste punkterna där jag var kritisk:

  • De flesta berättelser höll sig inom konsensus-ramarna för medias radikalfeministiska syn på sex. Således var dramaturgin att kvinnor övervägande var offer, och män övervägande förövare. Både jag och Sakine Madon kritiserade detta.
  • Budskapet blev till stor del att män fortfarande behövde bli mer lyhörda och kvinnor fortfarande inte blev respekterade. Färre röster höjdes för att säga att de kvinnor som deltog i sexuella akter trots de inte vill borde träna på att klargöra sina önskemål.
  • ”Sex i gråzonen” blev ett standard-begrepp, vilket är helt OK vad gäller den subjektiva upplevelsen. Men juridiskt och objektivt finns inga gråzoner, utan bara vad som gjordes och vad som sas.
  • Kända journalister lade ut sina berättelser i stora tidningar, vilket för dem blev en story i mängden. Men de icke-journalister som la ut sina mest personliga erfarenheter på nätet kanske ångrar detta när deras farmor eller en potentiell arbetsgivare sitter och läser texten tre år senare.

Sammanfattningsvis handlade min kritik inte om kampanjen som sådan, utan hur den utformades och vilken kontext den tog för givet. Det är lätt att fastna i en medie-Twitter-bubbla av likasinnade och glömma hur resten av världen fungerar.

heberlein

Ann Heberlein går i Sydsvenskan ett steg längre i sin kritik, och påtalar att kampanjen fått dålig spridning utanför de kretsar som skapade den:

Sedan kampanjen lanserades har jag tagit upp den flera gånger i föreläsningssalen (jag råkar undervisa i sexualetik) och kan konstatera att #prataomdet tycks ha gått mina studenter spårlöst förbi. I en artikelserie om ”sex i gråzonen” (DN) dristade sig reportern till att fråga folk på stan vad #prataomdet hade betytt för dem. Ingen av de tillfrågade hade, tragikomiskt nog, hört talas om kampanjen.

En kampanj som syntes så väl i alla de stora tidningarna, samt i radio och TV får sägas ha misslyckats med sin ambition när vanliga människor inte börjat #prataomdet. Av någon anledning fungerade inte kommunikationen mellan de som startade kampanjen och ”vanliga människor”.

Detta är egentligen ingen svidande kritik då kommunikation och marknadsföring är svårt. Dock är det en viktig lärdom inför framtiden, om liknande kampanjer ska lanseras. Det som fungerar i sociala media kanske inte klickar med folk i allmänhet.

Ett visst frågetecken får även sättas efter beslutet att tilldela #prataomdet Stora journalistpriset. En kampanj som går på att få folk att börja prata har rimligen inte varit framgångsrik nog om människor inte känner till den.

Heberlein – som är feminist – har även kritik att rikta mot de feminister som var med och drog i gång kampanjen. Feminismen är som bekant en ytterst brokig rörelse där olika feminister kan tycka väldigt olika i samma fråga:

Vidare bekräftar den mediala uppmärksamheten kring #prataomdet följande dystra sanning: det enklaste och mest pålitliga sättet för en (ung) kvinna att få uppmärksamhet är att sära på benen. Visa könet, kvinna, så ska du se att du blir bekräftad och sedd. Det är nämligen sånt kvinnor gör. Kvinnor förväntas intressera sig för mjuka ämnen, det intima, relationella. Sex, mens, graviditeter, killar och sånt.

Jag förstår Heberleins kritik, och kan delvis instämma. Samtidigt vill jag inte begränsa människor i vad de gör och vad som intresserar dem.

Jämställdhet 2.0 handlar om att alla är fria i sina yrkesval och sina intressen, utan att behöva rapportera till någon central myndighet som definierar hur pass ”manlig” och ”kvinnlig” man får vara. Denna frihet gäller även unga kvinnor som är intresserade av sex och samlevnad.

Slutligen instämmer Heberlein i den kanske vanligast kritiken mot #prataomdet, nämligen att könsrollerna i kampanjen var stereotypa:

Samma gamla trötta föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet reproducerades som vanligt. Kvinnans sexualitet konstruerades som ömtålig, vacklande och hotad medan mannen, naturligtvis, beskrevs som ett frustande och emotionellt handikappat odjur.

Jag har svårt att förstå varför det anses progressivt när radikalfeminismen anammar en klassisk patriarkal syn på könen? Att vara progressiv och normbrytande innebär att komma med något nytt, och det görs inte här.

Nyskapande vore att se kvinnorna som sexuella subjekt som styr sina egna handlingar, är ansvariga för sina egna handlingar och har förmågan att kommunicera vad de vill. På liknande vis hade det varit bra med större inslag av manlig sårbarhet.

Kanske behöver vi prata om att feminismen gått från en rörelse som talade om kvinnors frigörelse, kvinnors förmåga att stå på egna ben och kvinnors kontroll över sin egen kropp – till en radikalfeministisk rörelse som likt den mest patriarkala kultur ser kvinnan som svag, utsatt och ständigt i farozonen för att bli ett offer.

Tipstack: Går till Sara!

 

23 kommentarer på “Ann Heberlein problematiserar #prataomdet”

  1. Lavazza skriver:

    ”Kanske behöver vi prata om att feminismen gått från en rörelse som talade om kvinnors frigörelse, kvinnors förmåga att stå på egna ben och kvinnors kontroll över sin egen kropp – till en radikalfeministisk rörelse som likt den mest patriarkala kultur ser kvinnan som svag, utsatt och ständigt i farozonen för att bli ett offer.”

    Det man vill ha nu är ju en fullständig frigörelse från sådana manliga tvång som logik och konsekvens. Kvinnan är svag eller stark alltefter det som hon själv önskar i varje enskild situation.

    http://www.yuni.com/library/docs/630.html

    Här kan man annars läsa allt man behöver veta om prataomdet.

    https://www.flashback.org/t1433249p338

  2. CaveCanem skriver:

    I en mening kan man säga att kampanjen verkligen nådde ut: den cementerade allmänhetens bild av Julian Assange som ”ett riktigt svin”. Närhelst sexuella övergrepp diskuterades i media, behövde man inte leta länge för att hitta en bild på Assange och en liten ”faktaruta” om hans påstådda övergrepp. Ingen rök utan eld, eller hur?

    Om man jämför medias behandling av Assange före och efter #prataomdet, så är kontrasten slående. Kampanjen omöjliggjorde en kritisk granskning av fallet i svensk media. Den var ett stort ”håll käft!” till de mediaskribenter som belyste fallet i en politisk kontext. Den som idag dristar sig till att diskutera politiska aspekter av fallet — och sådana saknas inte, även om anklagelserna i sig visar sig vara helt legitima — blir genast stämplad som foliehattsbärande kvinnohatare.

    Så även om folk i allmänhet inte vet så mycket om #prataomdet vågar jag påstå att kampanjen fyllde sitt syfte, åtminstone för de av initiativtagarna vars deltagande motiverades av personliga band till målsägaren.

  3. leifer skriver:

    Feminismen sviker männen nu, och det blir allt värre!

    Det börjar bli hög tid nu att börja ifrågasätta det centrala i feminismen som ”könsmaktsordning”, ”kvinnor underställda män” etc! Vem kan och vågar gör det?

    Det centrala med att ifrågasätta könsmaktsordningen som problemformulering är ju just detta med att kunna få lyfta mäns problem och att även se dom i ljuset av strukturell diskriminering. Detta vill inte feminismen. Dom ser det som att mäns problem är en bagatell eller nåt mindre viktigt och att sånt arbete då får ske i mån av tid och resurser. Jag menar att problemen är mycket större än så och att det idag kan vara så illa att män är mer strukturellt diskriminerade pga kön än kvinnor. Att män som kommer till korta i samhället, mår dåligt och på olika sätt slås ut är ett av vår tids stora problem, kanske det största. Och att det är ett problem som växer! Givet är detta nåt som feministrörelsen inte kan gå med på. Vems verklighetsbeskrivning ska då gälla?

    Jag kan dessutom tänka mig att mäns problem idag också delvis är ett resultat av en struktur (oavsett vad man kalla den) som funnits länge.

    För feminismen är det då centralt att kunna säga att män har ett könskollektiv ansvar, det blir då en friskrivning för både kvinnor men också för feminismen att lösa såna frågor. Och detta trots alltså att feminismen idag är synonymt med jämställdhet, liksom att jämställdhetsarbetet i Sverige numera bedrivs under feministiska flagg.

  4. Tanja Suhinina skriver:

    Allså, inte för att va sån, men mäns berättelser om hur de hade oönskat sex, och kvinnors berättelser om hur de trampade över gränser var efterfrågade och uppskattade när prataomdet pågick som mest. Jag läste en del av prataomdet-texterna när kampanjen var ny, och det fanns definitivt ett större bredd, och sug efter större bredd, än ”män förgriper sig, kvinnor blir utsatta”.

  5. Pelle Billing skriver:

    Tanja,

    Mitt intryck är att den riktiga nyanseringen kom nästan ett år senare:
    http://www.modernpsykologi.se/amnen/relationer-sex/jag-trodde-att-man-alltid-ville.htm

    När kampanjen lanserades i media stod det faktarutor om Assange och det var kvinnor som skrev om hur deras gränser överskridits och män som funderade på hur de överskridit gränser.

    Det var även först efter att jag kritiserat det här på bloggen som hemsidan för #prataomdet fick länkar till stödgrupper för män. Före det var det bara tjej- och kvinnojourer.

    Men visst, det fanns en öppenhet i #prataomdet-rörelsen att vidga sig när kritiken kom, och bara efter ett par veckor skedde en viss breddning av berättelserna.

    Intressant att notera är även att kvinnorna i rörelsen var kändare och hade starkare maktpositioner i media än männen. Det fanns ingen motsvarighet till Koljonen, Grelsson, Hadley-Kamptz, Magnusson, Schwarzenberger, Wallin.

  6. Tanja Suhinina skriver:

    Det blir alltid svårt med såna rörelser, eftersom även om det finns en del personer som skapar rörelsen så är det andra som skapar innehållet. Jag tror att en del av skillnaderna i hur man uppfattade kampanjen beror på vems prataomdet man såg. Jag läste främst texterna i kampanjen och brydde mig inte så mycket om ”topparna” i den.

    Och så är det ju hur tidningar valde att rapportera också. Mycket möjligt ju att det är redaktionerna och inte rörelsen som valt vilka texter skulle väljas, vinklingen, bilderna som illustrerade. Journalister som inte var så insatta och bara antog att det måste röra sig om tjejer som talar ut, för det gör det ju alltid.

    Ang starka kvinnliga namn – misstänker informella nätverk med lika-väljer-lika där. Och att man mer spontant tänkte kvinnonamn när man skulle engagera fler. Vilket bara gör prataomdet till en ännu bättre illustration av hur informella utstängande strukturer funkar =) (som jag bloggat om här http://ablativ.blogspot.com/2011/12/omskarelse-prataomdet-och-hur.html)

  7. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Ann Heberlein har helt rätt i att #prataomdet reproducerar en gammal syn på män och kvinnor när det gäller sex. Detta av feministiska kvinnor som själva propagerar för kvinnlig frigörelse och vidgade könsroller. Men när det gäller #prataomdet och sitt eget sexliv verkar de t.o.m. vara mer könsrollskonservativa än medelsvensson.

    Redan i samband med #prataomdet-kampanjen försökte jag diskutera just detta med några av initiativtagarna, men då fanns det ingen som helst intresse i att frigöra sig från den kvinnliga offerrollen. Tvärtom.

    Även Thomas Tvivlaren reagerade på detta och tog upp ungefär samma saker som Ann Heberlein nu tar upp. Jag har sparat en del av det kloka han sa till eftervärlden här:

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/01/varfor-inte-prataomdet-pa-riktigt.html

    Likheterna med det Ann Heberlein nu skriver är slående.

  8. krakel skriver:

    Tanja Suhinina

    Jag skickade in min text och fick besked om att de inte kunde ta emot fler…

  9. Tanja Suhinina skriver:

    Krakel:
    Det verkar vara fallet. Det står på deras hemsida också, att det inte kan ta emot fler. Tråkigt.

  10. OldWolf skriver:

    #tackanna…..

  11. Anna1 skriver:

    Jag har också missat den där kampanjen liksom större delen av Sveriges befolkning verkar ha gjort. Konstigt att den inte fick större genomslagskraft med tanke på alla dessa pedofiler och våldtäktsmän som det tydligen skall finnas i Sverige!

  12. Mr 33 skriver:

    En blandning av svart och vitt blir grått.

    Känslans av ett ingemansland.

    Den mänskliga naturen tolkar hellre det negativa.

    Det onda vinner alltid.

    Den grå färgen kommer att stå för skuld.

    Den gråa färgen är ingen nyans färg.

    Man blandar för att man gillar sina instinkter att härska.

    För visst är vi skyldiga?

    Vi som vill älska…

  13. Anna1 skriver:

    Med all respekt Mr 33, men den där dikten hör hemma på en begravning. Så illa ställt tycker jag faktiskt inte att det är i Sverige (om det var det du beskrev). Men jag har gett mig själv ett löfte. Så fort någon talar om olika spöken (läs strukturer) så vill jag ha bevis för att de finns. Upp med spökena på bordet helt enkelt :-)

  14. Mr 33 skriver:

    Anna1

    Du får väl läsa in undertexten som man tydligen ska göra med scum manifestet…

  15. OldWolf skriver:

    Jag kanske skall förklara varför jag skrev taggen #tackanna

    http://oldwolf-vindenviskarmittnamn.blogspot.com/2011/11/tackanna.html

  16. John Nilsson skriver:

    Tanja Suhinina, kl 18:10:
    ”Ang starka kvinnliga namn – misstänker informella nätverk med lika-väljer-lika där. Och att man mer spontant tänkte kvinnonamn när man skulle engagera fler. Vilket bara gör prataomdet till en ännu bättre illustration av hur informella utstängande strukturer funkar =) (som jag bloggat om här http://ablativ.blogspot.com/2011/12/omskarelse-prataomdet-och-hur.html)”

    Vad säger du om Linköpings universitets ansökan om bidrag från Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ), som jag skrivit om bland annat i nedanstående kommentarer? Kan man inte ana att ”informella utstängande strukturer” (eller rentav formella dito…) är verksamma i lärarutbildningen, och i det så kallade ”jämställdhetsarbetet” med densamma? Mina kommentarer:

    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44758
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44762
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44873
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44926

  17. Tanja Suhinina skriver:

    John NIlsson:
    Detta att kvinnliga chefer kanske gynnar kvinnor? Ja, det är möjligt. Jag tror överlag att större delen av sådan diskriminering i arbetslivet handlar om att man rekryterar folk som är lika en själv i mindre formella rekryteringprocesser.

  18. Hmm skriver:

    Ja men visst har Tanja rätt. För om ngt som alla måste erkänna är att det pågår svågerpolitik så det smäller om det på våra arbetsplatser. Kvinnor tenderar att ha väninnor och män har sina polare. Så det är väl självklart att det finns strukturer i arbetslivet som är orättvisa och inte är baserat på kompetens (som vissa försöker hävda).

  19. John Nilsson skriver:

    Tanja,
    om du läser vidare, kommer du att förstå att det var en ansökan från Linköpings universitet, angående ett jämställdhetsprojekt för lärarutbildningen som jag åsyftade. Denna ansökan är vad jag argumenterar kring…

    http://lumaol.files.wordpress.com/2010/06/14-linkopings-universitet-tema-genus_1.pdf

    … i dessa två kommentarer, som är de viktigaste av de jag länkade till i min förra kommentar (angående ”utestängande struktuer”):
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44873
    http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44926

    Hoppas du förstår vad jag är ute efter. (Lite medhåll bara…) :-/

  20. ConZor skriver:

    Pelle när du säger att ”Kampanjen var inpirerad av Julian Assange-fallet” är ett slag i ansiktet på människor som kämpar för jämställdhet. Varför?

    För precis som Oldwolf säger och länkar till så skapades #prataomdet som ett stöd till en av de som har anmält Julian Assange. Den första taggen som användes var #tackanna till stöd för AA som är en av de som har anmält Assange. Men de verkar ha tyckt att #tackanna var för uppenbart så det blev #prataomdet istället.

    Så säg som det är utan att sockra sönder det #prataomdet skapades för att starta en folkstorm mot Assange. Den som har tid ska ta och läsa igenom Flashback tråden om #prataomdet för där kommer man se svart på vitt (och inte i grått) att det är precis som jag skriver att #prataomdet startades för att smutskasta Assange.

    Jag ska tillägga att jag är mycket kritisk till Assanges beteende men ännu mer kritisk till #prataomdet.

  21. Pelle Billing skriver:

    ConZor,

    Nja, #tackanna betydde att man tackade en av kvinnorna i Assange-fallet att hon fått människor på Twitter att börja prata om ”sex i gråzonen”.

    Man kan kritisera att ett rättsfall fick bli startskottet till en medial kampanj, och jag har själv framfört detta till Koljonen på Twitter. Journalister bör inte starta kampanjer utifrån ett rättsfall! Men att kampanjen primärt skulle vara ett stöd för kvinnorna i Assange-fallet tror jag faktiskt inte.

  22. ConZor skriver:

    Pelle,

    Jag vet inte hur mycket du har läst på flasgback om #prataomdet och Assange ärendet ( https://www.flashback.org/t1433249 + https://www.flashback.org/t1275257) Det finns det ca 40000 inlägg om ämnet och i de två trådar som jag har länkat till och det står svart på vitt om man orkat läsa igenom all att det började som en ren stöd- och smutskastningskampanj för AA och mot Julian Assange som sedan utvecklades vidare.

    Det är som en OldWolf säger i en av FB trådarna det finns mycket flum och cirkel diskussioner i trådarna men det finns även klockrena guld korn.

    När det gäller Johanna Koljonen så har hon försökt att dölja vissa Twitter inlägg genom att ta bort dom men det finns sparade som Screenshots i FB trådarna. Många av de borttagna Twitter inläggen nämner att #tackanna diskussionen som kommer att uppstå ska hållas mycket nära Assange målet. Även hur olika personer känner varandra och vilka har pratat med vilka etc.

    Som sagt om man läser FB med öppna ögon så står det svart på vitt att det började som en ren stöd- och smutskastningskampanj för AA och mot Julian Assange.

  23. Pelle Billing skriver:

    ConZor,

    Jag har läst screenshots (ett bra tag sedan nu) och har de även sparade på min egen dator. Hittar dock inget som bekräftar det du säger, utan min tolkning är den jag skrev ovan.

    En person skrev till Koljonen att han tyckte att berättelserna skulle hållas nära Assange-fallet, men det är inte samma sak som att Koljonen själv tyckt detta. Tvärtom skriver hon att det är viktigt att inte ta ställning i skuldfrågan, att kvinnans namn inte ska nämnas, osv.

    Jag kan så klart ha missat saker eftersom jag bara läst delar av trådarna, och det var ett tag sedan nu. Om någon kan direktlänka till info jag bör titta på så gör jag gärna det.

Google