Tack för ett fantastiskt år!

31 december 2011, av Pelle Billing

Idag är det nyårsafton, och dags att runda av det gångna året.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla de som gjort att bloggen haft ett fantastiskt år. För det är mycket som skett under året:

  • Innehållets kvalitet och kvantitet har gått upp.
  • Kommentarernas kvalitet och kvantitet har gått upp.
  • Läsarskaran har skjutit i höjden (en fyrdubbling under året).
  • Det har blivit flera framträdanden i TV och radio.
  • Ett bloggavslöjande nämndes på DN:s ledarsida, med bloggen som referens.

Först vill jag tacka några nyckelpersoner:

  • Johan Franson. Bollplank för bloggens vidareutveckling.
  • Matte Matik. Teknisk guru som uppdaterat bloggens platform.
  • Andreas Nurbo. WordPress-expert som nyligen blivit ett viktigt stöd.

Sedan vill jag tacka en grupp som uppstått under året:

  • Gänget som stödjer bloggens journalistik ekonomiskt. Tack vare er får jag gradvis mer tid att vidareutveckla bloggen. Ni tillför bloggen syre helt enkelt.

Något som också blivit tydligt under året är att vi nu är en hel community. Bloggen har blivit en träffpunkt för oss som verkligen är redo för en ny jämställdhethetpolitik i Sverige:

  • Tack till er som sänder in tips och avslöjanden. Ni gör att inläggen hela tiden är fräscha, unika och intressanta.
  • Tack till er som skickar insändare. Ni gör bloggen mer levande och illustrerar det vi pratar om.
  • Tack till er som kommenterar. Ni bidrar med viktiga perspektiv och infallsvinklar som annars skulle missats.
  • Tack till alla er som läser. Jag vet från pubträffar och mejl att det finns många som är djupt engagerade men som inte syns.

Slutligen vill jag tacka er som gästbloggat. Ni vidgar vyerna och skapar intressant debatt!

Nästa år blir det många fler gästbloggare. Ni kommer även att få se mig på video! Ytterligare planer finns men de säger jag inget om… ännu.

Väl mött nästa år!

 

Okunskap gör män till djur och talibaner

31 december 2011, av Pelle Billing

Kristian Lundgren, kulturskribent i HD, uttrycker i en krönika sin upprördhet över hur systemet fallerat. Han var i domstolen med sin kvinna och ansökte om besöksförbud. Men trots god dokumentation blev det avslag:

Det var fjärde eller femte gången som hon ansökte om besöksförbud – och vi hade listor med oss där vi citerade hotfulla kränkande sms som han skickat, datum då han besökt henne och kränkt henne, kvitton på reparationer av cykel och bil som han hade vandaliserat.

I min enfald föreställde jag mig att detta var solklart. Vi satt i förhör. I timmar. I enskilda bås. Jag var vittne. Jag var helt på det klara med att rättsystemet innefattade också kvinnor.

Efter en vecka kom beskedet från åklagaren att det inte gick att bevilja besöksförbud eftersom det var sju år sedan han misshandlade henne senast.

Även jag blir upprörd när jag läser detta. Varför har vi besöksförbud om de som verkligen behöver det – och som har bevis! – inte får tillgång till det.

Troligen är jag inte den enda som blir upprörd. Alla med någon typ av empati i kroppen blir nog det.

Däremot har jag betydligt svårare att förstå Lundbergs tolkning av sin erfarenhet:

Det var så det började. Jag förlorade all tilltro. Jag förstod, in på bara skinnet, att vi lever i en patriarkal struktur. Ja. Män är djur. Män är talibaner. De skyddar varandra. De tar hand om varandra.

För tio år sedan skulle jag nog känt ett lätt obehag inför denna slutsats, utan att veta varför. Det gör jag i och för sig idag också. Men nu förundras jag framför allt över den okunskap som fortfarande finns.

Om någon tror att det som man är lättare att ha att göra med polisen eller socialen efter misshandel eller förföljelse så är det dags att tänka om. Det är inte lättare, och det är inte bara i undantagsfall som män drabbas.

Vi har alltså att göra med ett systemfel här – ett fel som kan slå mot alla individer, oberoende av kön, när de drabbas. Det är synd att Lundberg inte har kunskap om detta.

För hans ilska förstår jag. Verkligen. Jag skulle själv varit riktigt förbannad i samma situation. Även hans vilja att skydda sin kvinna har jag förståelse för. Det må vara en ytterst patriarkal instinkt från hans sida, men jag är själv inte annorlunda när jag är i en seriös relation.

Det som också är synd är att Lundberg inte ser sig själv, och alla andra goda män, som aldrig skulle slå en kvinna utan tvärt om skulle skydda henne med allt de har. Dessa män är i stor majoritet. Om Lundberg såg detta skulle han slippa att svartmåla sina bröder, bara för att det finns rötägg.

På samma vis är en stor majoritet av kvinnor personer som aldrig skulle misshandla eller förfölja. Detta tror och hoppas jag att Lundberg redan vet, men det kan vara bra att skriva ut för säkerhets skull.

Min avslutande betraktelse är att systemfel bara kan åtgärdas när orsakerna identifierats. Att felaktigt upphöja kön till den primära variablen gör att de som far illa kommer att fortsätta fara illa. Och det var väl inte det vi ville?

Tipstack: Går till Magnus!

Läs även: DN skriver om våldsutsatta kvinnor som söker hjälp efter helgerna. Källorna är kvinnojourer. Visst stämmer det att kvinnor farit illa under helgerna och nu behöver hjälp. Men är det bara kvinnor? Som man ropar får man svar – det gäller både DN och samhället som helhet.

 

När ska vi slippa mansföraktande rubriker?

30 december 2011, av Pelle Billing

DN:s kultursida skriver idag att Thomsgård gör Sverige mindre gubbigt.

Varför kan man inte föra fram budskapet på ett sätt som inte stigmatiserar och föraktar män? Till exempel kunde man skriva ”Thomsgård vill uppmuntra kvinnliga experter att framträda i media”. Neutralt, sakligt och beskriver bättre vad hon egentligen sysslar med.

Problemet med beteckningen gubbe är att den både motsvarar gumma och kärring. Det vill säga en gubbe och en gumma är ett sött gammalt par, medan jävla kärring och jävla gubbe är något helt annat.

Dessutom är gubbe, i sin mer neutrala och söta betydelse, en äldre man. En pensionerad man. Och vad har detta att göra med att yrkesverksamma män under 65 ofta är experter i media? Något de för övrigt gör helt obetalt, för att sprida kunskap till befolkningen.

Ett användande av ordet gubbe innebär således att det antingen är en äldre man som åsyftas, eller att man vill använda ett nedsättande skällsord mot gruppen män. I DN:s rubrik är det tyvärr alldeles glasklart vad som åsyftas.

Tipstack: Går till Erik!

 

Mer evidens för pappors betydelse för pojkar

30 december 2011, av Pelle Billing

Tysta tankar lyfter i dag en artikel från The Guardian, som påvisar pojkars känslighet för att växa upp utan sin pappa.

Sedan tidigare är det känt att pappor kan ha en särskild betydelse för sina barn, och att barn till ensamstående har större risk för ohälsa. Vad gäller kriminalitet är det särskilt pojkar som lider av en frånvarande pappa.

Forskningen som The Guardian redogör för i dag handlar om att pojkar som växer upp med en ensam mamma presterar sämre i skolan än flickor i motsvarande position:

Instead, it found boys raised outside a traditional two-parent family were more likely to display behavioural and self-control problems in class and were suspended more often. The data ended when the children were about 14, but suspensions are seen as a strong indicator of subsequent poorer performance in school.

This effect appeared significantly less strong in girls brought up in non-traditional families. By the time the children were 10 or 11 the ”gender gap” between boys and girls displaying behaviour problems in school was twice as big for those brought up by single mothers as those from traditional families.

Pojkar som växer upp utan pappa har alltså svårare att anpassa sig till skolmiljön och presterar därför sämre.

Forskningen är inte överraskande för oss som sett trenden i tidigare forskning, men det är bra att budskapet sprids i en stor brittisk tidning, och nu även i svenska bloggosfären.

För er som undrar om detta motsäger den nyliga genomgången av Hjernevask del 2, så är svaret nej. Det som visades där var att i genomsnittliga familjer med två föräldrar så har hemmiljön en begränsad påverkan på intelligens, och indirekt även på skolprestationer. Men att växa upp med en ensam förälder/mamma är en annan situation, som det krävs separat forskning för. Och det forskningen nu visar är att denna situation är mer problematisk för pojkar än för flickor.

Dessutom mätte man intelligens i Hjernevask, och det finns ju en komponent av skolprestationer som inte har att göra med kognitiv förmåga utan med läxläsning, flit och dylikt.

Vad ska vi då lära oss av de nya forskningsrönen om pojkars skolprestationer? Jo, att det är av yttersta vikt att kontakten mellan pappa och barn bevaras efter en separation, så barnet har god tillgång till båda sina föräldrar.

Tipstack: Går till Klas!

 

Jämställda jämställdhetsprocesser

30 december 2011, av Pelle Billing

Vad innebär en jämställdhetsreform? För mig innebär det i första hand att ett område som tidigare haft olika spelregler för könen reformeras så att dessa olikheter tas bort. Utan lika spelregler ingen jämställdhet.

En reform som genomförs på detta vis är svårt att argumentera emot, om man inte aktivt vill förespråka diskriminering – och vem vill egentligen det?

Tyvärr genomförs inte alltid reformer på detta föredömliga sätt. Ibland lyser enögdheten igenom. Jag ska här lista några exempel på hur det blivit fel i svenska jämställdhetsprocesser.

Exempel 1: Monarkin. Jag tar här inte ställning till om vi ska ha en monarki. Det är en allmänpolitisk fråga som man för min del får tycka precis vad man vill om. Det intressanta är jämställdhetsreformen.

Ursprungligen stipulerade successionsordningen att endast manlig avkomling kunde ärva tronen. 1980 reformerades detta till att även innefatta kvinnlig avkomling. Jämställt, eller hur?

Ja, nästan, men ändå inte. Det som skedde var att en kvinnlig avkomling nu kunde bli drottning, precis som att en manlig avkomling kunde bli kung. Lika spelregler inom familjen Bernadotte, med andra ord.

Men den som gifter sig med en kung eller drottning behandlas däremot olika. En kvinna av folket kan bli drottning, men en man av folket kan endast bli prins – vilket är det som prins Daniel har blivit och kommer att förbli. Inte alls särskilt jämställt.

Detta är ett exempel på hur man rättat till en orättvisa för kvinnor, men varit blind för att man skapat en ny orättvisa för män. Troligen för att mansfrågor inte finns som begrepp, och därför inte tas med i beräkningen.

Exempel 2: Värnplikten. Detta är måhända det mest klassiska exemplet. När den manliga domänen värnplikt konstaterades vara ojämställd behövdes en reform. Det ansågs orättvist att kvinnor inte blev insläppta, och det var en helt korrekt invändning.

Hur genomfördes då reformen? Jo, kvinnor fick en värn-möjlighet, medan männen fortfarande hade värn-plikt. Kvinnor gavs samma rättighet som männen, men inte samma skyldighet, vilket är en avgörande skillnad då svenska män i decennier gett ett år av sitt liv till staten, ofta ofrivilligt och med betydande risk för fysisk skada.

En ojämställdhet ersattes således av en annan. Det är svårt att se någon annan anledning än att mäns upplevelser och uppoffringar inte ens fanns på den politiska agendan. Att männen hade plikt att offra sig togs för givet, trots att detta var ett större jämställdhetsproblem än att kvinnor inte fick komma till.

Exempel 3: Actionfilmer. Länge har actionfilmer varit männen domän, och till största delen är det fortfarande så. En klassisk actionfilm går ut på att en eller flera goda män ska besegra en eller flera onda män, och ofta ska även en kvinna räddas. inte sällan är räddningen av kvinnan huvudsyftet.

På vägen fram till målet dödas ofta många män, utan att vi har någon emotionell förbindelse till dem. Vi förväntas inte bry oss om att 50-70 män mejas ned i en film, även om dessa män kanske inte medvetet arbetar för en ondskefull man. De kan helt enkelt vara anställda i en armé som fått en ond general på toppen.

Med tiden har actionfilmer med kvinnor i huvudrollen dykt upp. Detta kan ses som en jämställdhetsreform eftersom det visar att även kvinnor kan vara hjältar, använda vapen och slåss. So far so good.

Men vänder man verkligen på rollerna fullt ut? Finns det en enda actionfilm med en hjältinna där syftet är att rädda en utsatt man, samtidigt som 50-70 kvinnor mejas ned utan att vi förväntas bry oss om att de avlider?

Frågan är retorisk. Någon sådan film finns inte. Den skulle ses som gravt kvinnofientlig. Och gott så. Synd bara att vi ännu inte känner samma sak inför den typen av manliga actionfilmer.

Sammanfattning: Jämställdhetsprocesser måste vara jämställda, annars mister de en stor del av sitt syfte och sin potens. Det finns alltid (minst) två kön i en jämställdhetsprocess, och om inte bådas perspektiv tas blir det enögt.

På samma via är kompensatoriska jämställdhetsåtgärder nästan alltid kontraproduktiva. Det går inte att kompensera för historiska orättvisor, det går endast att ta bort dem. Annars handlar det till slut om ”öga för öga, tand för tand” och det har vi ju redan transcenderat en gång som samhälle.

Det är OK att specialisera sig på kvinno- eller mansfrågor. Men när en konkret reform förelås måste den tänkas igenom från båda könens perspektiv. Allt annat är ålderdomligt och diskriminerande.

 

Bloggläsaren Gunnar skrev en väldigt intressant kommentar igår kväll, som jag i dag lyfter till ett eget inlägg.

Det handlar om att vår historiska syn på kvinnan färgas av dagens jämställdhetsdebatt, och även av hennes roll under den tidiga industrialiseringen.

Här är kommentaren, som jag redigerat med lätt hand för att öka läsbarheten. Rekommenderas!

Jag såg en ny serie på TV igår, om skeppet WASA och tiden i Sverige då:

När Henrik Hybertson dog, tog hans fru Margareta Hybertson över chefskapet för varvet och hon visade sig vara en skicklig affärskvinna. Att en kvinna fick en sådan stark ställning i samhället var inte ovanligt under den här perioden.

WASA byggdes på ett varv som var det största företaget i Sverige på den tiden, enligt TV-serien.

Varvet ägdes av en skeppskonstruktör och hans hustru, och hon skötte alla räkenskaper och bokföring, vilket enligt programmet var vanligt för kvinnor i den situationen på 1600-talet! Är ju inte det man brukar höra om kvinnohistoriken!

När hennes man dog ärvde hon varvet och drev det vidare, dvs Sveriges dåtida största företag ägdes och drevs av en kvinna, och varvet färdigställde skeppet WASA under hennes ledning.

Liknande har jag läst om när det gäller det gamla bondesamhället, att det vanligtvis var hustrun till bönder och arbetare som hade hand om familjeekonomin. Dessutom ansvarade kvinnorna oftast för förädlingen av produkterna på gården och hade då en roll som påminner om småföretagare.

Samma om kvinnan på vikingatiden:

Den gifta kvinnan hade en upphöjd och aktad ställning. Vid sitt giftermål blev kvinnan nyckelbärare med ansvar för familjens inlåsta skatter och hon bar hemmets nycklar som bevis för sin nyckelmakt.

Vikingakvinnan hade en viktig och aktad roll på gården:

För den gifta vikingakvinnan var moderskapet en självklar och naturlig del av hennes liv. På gårdarna hade hon dessutom ansvar för trälar, kornskörd och husdjur, det var hon som genomförde gårdens religiösa ceremonier. Hon tog hand om skinn och pälsar, hon ansvarade för gårdens människor och såg till att de hade kläder. Det hörde därför till hennes uppgifter att forma och bränna de lerkärl maten lagades i och se till att fåren klipptes för att kunna karda och spinna ull. Hon stod för bearbetningen av lin och hampa och för vävningen av tygerna och sömnaden. Det var genom hennes försorg det fanns mat och dryck på bordet. Hon förvaltade det överskott som var inlåst i förråd samt i kistor och skrin.

Man kan även läsa detta arbete för att se hur samtiden påverkar vår bild av kvinnans historiska roll.

 

Tobias Tomé och Lotta Finstorp – båda moderata riksdagsledamöter – skriver idag en debattartikel om arbetsmarknaden. Mer specifikt handlar det om politiker som arbetsgivare i offentliga sektorn, och tidningen där debatten förs är Eskilstuna-Kuriren.

Att vara specifik är dock inte den starka sidan i artikeln, och exempel ges inte på det som hävdas:

Det finns fortfarande stora brister i jämställdhet när det gäller kvinnors och mäns möjlighet att komma in och utvecklas på arbetsmarknaden.

Vilka brister i jämställdhet finns när det gäller att komma in och utvecklas på arbetsmarknaden? Frågan är ärligt ställd. Mig veterligen finns det inga yrken längre som är reserverade bara för ena könet.

Vad gäller utvecklingen inom offentliga sektorn (som är artikelns fokus) är 62 procent av cheferna i offentliga sektorn kvinnor. Det låter i mina öron som att det finns en rimlig chans för kvinnorna att avancera upp till toppen. Och om diskriminering trots allt skulle förekomma finns det en Diskrimineringsombudsman enkom för det syftet.

Debattartikeln säger vidare:

Att undanröja fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar en jämställd arbetsmarknad är en politisk uppgift som Moderaterna tar på allvar.

Juridiska hinder? Det skulle vara ytterst problematiskt om det fanns juridiska hinder för ena könet på arbetsmarknaden. Men igen, så känner jag inte till någon lagstiftning som gör skillnad på kvinnor och män på arbetsmarknaden.

Om inte några konkreta exempel ges blir påståendet svårt att ta på allvar.

Slutligen konstaterar de moderata politikerna:

Politiker har här ett särskilt ansvar för att utveckla kommuner och landsting till attraktiva arbetsgivare med bra villkor och god arbetsmiljö. Det handlar till exempel om att komma till rätta med deltidsstrukturen genom att skapa flexibilitet i arbetstider och att ge lika lön för lika arbete.

Jag instämmer i att politiker har ett särskilt ansvar att utveckla kommuner och landsting. Det är ju trots allt de som i slutändan är arbetsgivare. Således har de ingen annan än sig själva att skylla om arbetsmiljön är dålig eller någon typ av diskriminering förekommer.

Lönefrågan är lite mer komplex. Offentliga sektorn drivs med skattemedel, vilket gör att lönen begränsas av de medel som fås in när privata sektorn beskattas. En stark industri och ett livligt företagande utgör basen för goda arbetsvillkor i offentliga sektorn – och politiker kan inte lagstifta om högre lön ifall utrymme inte finns.

Den glada nyheten är att lika lön för lika arbete redan är på plats i offentliga sektorn, vilket rapporter från Arbetsgivarverket och Landstingsförbundet visar. Att kämpa för lika lön för lika arbete är därmed lite som att sparka in en öppen dörr. Vore det inte bättre om politikerna lade sin energi på faktiska problem?

Men för att zooma in på den typen av problem måste konkreta exempel identifieras, och det står inte alltid högt upp på den jämställdhetspolitiska agendan.

 

Fredrik Strage säger nej till omskärelse av pojkar

29 december 2011, av Pelle Billing

Dagen före julafton konstaterade musik- och kulturskribenten Fredrik Strage i DN:

Men omskärelse har förstås ett syfte. Genom att ta bort nerver gör man könsorganet mindre känsligt, vilket förr ansågs förebygga onani. Ingreppet borde rimligtvis inte tillåtas förrän pojkarna vuxit upp och själva kan bestämma om de vill skära av sin förhud, eller kanske föredrar en tatuering eller piercing.

Kritiken mot omskärningar är dessvärre, enligt en kommentar av Göran Rosenberg i SvD, ”ett frontalangrepp” mot judendomen. Han anklagar chefen för Forum för levande historia, ”som bland annat har till uppgift att hålla minnet av förintelsen levande”, för att sympatisera med förhudsvurmarna. Om vi slutar skära i barns penisar riskerar vi alltså att glömma förintelsen. Man måste nog vara lite mer jewhag än jag för att köpa det resonemanget.

Ett glasklart ställningstagande.

Det blir fler och fler röster som vänder sig mot lagligt sanktionerade rituella ingrepp på pojkars penisar. När når opinionen våra beslutsfattare?

Läs även: Jag kommenterade det anti-semitiska kortet för en dryg vecka sedan.

Tipstack: Går till Sven!

Etiketter:  

Vad är egentligen statsfeminismen?

28 december 2011, av Pelle Billing

Det kom en fråga i en diskussionstråd om statsfeminismen. Eftersom det är en fråga jag inte sällan får (kanske framför allt via mejl), så väljer jag att lyfta mitt svar till ett eget inlägg.

“Pelle, jag skulle vara väldigt intresserad av att höra hur du definierar statsfeminism!”

Det är inte en term som är myntad av mig, och inte en term som jag själv definierar. Utan statsfeminism är den feminism som står inskriven i diverse regeringsdokument och utredningar, samt de faktiska beslut och lagändringar som görs.

Men kort sammanfattat är statsfeminismens ställningstaganden:

  1. Kön är helt eller till stor del en social konstruktion. Dvs att män och kvinnor har olika intressen och beteenden (i genomsnitt) är konstruerat, samt kan och bör ändras på.
  2. Vi lever i en könsmaktsordning. Jämställdhetspolitikens mål bör vara att se till att kvinnor får lika mycket makt, toppositioner och pengar som män. Om detta inte lyckas med stimulansmedel och uppmaningar (vilket bl a lett till en inofficiell kvotering vad gäller chefskap i offentliga sektorn), får en formell kvotering införas på sikt. I första hand i bolagsstyrelser, men andra verksamheter är inte uteslutna.
  3. Mansfrågor existerar inte som begrepp i statsfeminismen eller i jämställdhetspolitiken. På en direkt fråga från mig svarade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att mansfrågorna inte är intressanta eftersom hon anser kvinnofrågorna vara viktigare.
 

(Se uppdatering längst ned.)

Reinfeldt har lovat mer pengar och resurser till kvinnojourer. Detta i hans jultal på Skansen. Ännu inte ett ord om män som drabbas av våld i sin relation, vilket tyvärr är ytterligare ett tecken på Reinfeldts statsfeministiska inriktning och hans okunskap om mansfrågor.

Visst ska kvinnor som drabbas av våld ha ett fullgott stöd från samhället, men är det läge att öka de statliga anslagen till kvinnojourerna när mansjourerna ännu inte får en krona?

Lika intressant som Reinfeldts okunskap om relationsvåld, är följande passage i Nyheter24:s artikel:

– Om man håller ett sånt tal måste det vara förpliktigande. Vi kommer att följa upp så att det inte visar sig att det bara var prat, säger SKR:s ordförande Carina Ohlsson, som också sitter i riksdagen för Socialdemokraterna, till Nyheter24.

Ordförande för SKR, som också sitter i riksdagen för Socialdemokraterna? Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund har alltså en socialdemokratisk riksdagsledamot som sin ordförande.

Hörde jag någon säga ankdamm? Carina Ohlsson är med och röstar igenom bidrag till sin egen organisation. Dessutom påbörjades de stora belopp som årligen ges till kvinnojourer under socialdemokratiskt styre.

Lobbyverksamhet är en sak. Att lobbyisten sitter i riksdagen en annan.

Tips: Läs mer om relationsvåld i detta dokument (PDF).

Tipstack: Går till Andreas!

Uppdatering: Till Reinfeldts försvar nämnde han faktiskt männen i talet – vilket jag fått tips om efter inlägget skrev.

13:54: Statsministern har också besökt en mansjour för män som har blivit slagna eller falskt anklagade.

– jag träffade en kille som har levt i en 20-årig relation med en kvinna som utövar psykisk terror. Hon hotar med att ta barnen från honom.

 
Google