Varför ha en dialog med feminister?

18 november 2011, av Pelle Billing

Jag skrev precis en lång kommentar i förra inlägget, som jag tycker är så pass viktigt att jag lyfter det till ett eget inlägg. Det är en reflektion kring varför det är viktigt att skapa en dialog med feminister – trots att detta för en del av er låter konstigt.

Här är min kommentar, med vissa länkar tillagda:

Vad gäller själva uttrycket feminism, som vissa verkar hänga upp sig på, så vill jag säga detta.

Elise Claeson är feminist och hon tycker att män och kvinnor är fundamentalt olika, och kvinnan samt hennes barn mår bäst av att hon är hemmamamma eller jobbar deltid.

Alice Teodorescu är feminist, och hon vill ha lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, medan staten ska hålla sig undan från resten. Hon tycker det är bra om alla människor har en egen inkomst, men tycker att det helt och fullt är upp till individen att bestämma själv.

Gudrun Schyman är feminist, och hon ser att könsmaktsordningen genomsyrar varje dimension av samhället, och att vi inte är jämställda förrän kvinnor och män tjänar lika mycket, är hemma lika mycket, har liknande typ av arbeten, osv.

Johan Ehrenberg är feminist, och han anser att män i allmänhet är ansvariga [se #4] för det som individuella män gör. Det finns alltså en kollektiv skuld.

Maria Ludvigsson är feminist och motsätter sig ständigt kvotering i sina ledare. Hon vill istället tala om att kvinnan har samma inneboende kraft att skapa sitt liv och sin karriär som mannen.

Vad är slutsatsen? Att ordet feminist har en enorm spännvidd, och tyvärr är det just den hårda radikalfeminismen som får representera allt.

Vissa kanske då hävdar att ordet feminist blivit utan betydelse, eftersom det är så brett. Den kritiken är till viss del legitim. För att ordet ska ha en meningsfull betydelse behöver man lägga till fler epitet. Till exempel är Elise Claeson en konservativ särartsfeminist, och Johan Ehrenberg är en socialistisk radikalfeminist.

Men varför inga andra benämningar än just feminist, kanske någon undrar? Tja, det har inte funnits några andra ord tidigare. Nu finns det ord som jämställdist, genusintresserad, Jämställdhet 2.0, postpatriarkal genusteoretiker, mansrättsaktivist, osv.

Poängen med en dialog mellan olika parter kan egentligen ses som ett sätt att marginalisera extremisterna, istället för att låta dem ha kvar sin dominanta position. För det är faktiskt inte bara de som bryr sig om mansfrågor som får verka i skuggan av hårdnackade radikalfeminister. Många kloka och sansade personer som arbetar med viktiga kvinnofrågor – vare sig de identifierar sig som feminister eller inte – har också svårt att göra sig hörda i det rådande aggressiva debattklimatet.

Det är just därför kloka feminister och kloka mansrättsaktivister bör samtala. För framtiden är för viktig för att personer som är fyllda med hat och bitterhet ska få styra våra liv.

Jag skrev även följande kommentar i samma tråd, utifrån oron över vad detta ska innebära:

Jag känner mig trygg i mina grundprinciper.

Lika rättigheter och skyldigheter. Könsneutral lagstiftning. Mansfrågor behöver bli en del av jämställdhetspolitiken, jämsides med kvinnofrågorna. Misandri (och misogyni) är aldrig OK.

Det är just de tusentals timmar jag lagt på detta område som gör att jag kan vara trygg i en dialog.

 

27 kommentarer på “Varför ha en dialog med feminister?”

  1. Anon Ym skriver:

    Kloka ord. Jag har inga problem att se detta som en parallell till Palestina-Israelfrågan. Om de grupper som driver polarisering så vill, så kan de driva de feministiska frågeställnigarna till samma politiska läge som Palestinafrågan. Det enda som krävs är hårda ord, hot, kränkande uttalanden och mer konflikt. Och fler oskyldigt utpekade våldtäktsmän och pedofiler. Eller ‘våldtäktsmän’ och ‘pedofiler’. I det polariserade utpekandet kommer ingen i allmänheten att förstå vilka som är skyldiga eller oskyldiga, alla kommer att dömas av opinionen. Handsken är kastad, radikalfeministerna har valt arena och många kommer att dömas och dömas ut – som verktyg för att driva konflikten till sin spets.

  2. Rick skriver:

    @ Anon Ym
    Javisst, men problemet för mig är att det inte finns två antagonister här. Det finns en part som med fullkomlig kontroll över media och delvis över offentliga medel spyr ur sig hatpropaganda. Var finns motparten? Nämn de media som dagilgdags tjuter ut sitt hat mot kvinnor.
    Det är i stället de hovsamma och resonliga som pekas ut som antagonister, de som efterslyser belägg för grova skymfer.
    I Mellanöstern finns två (eller fler) fullkmligt oresonliga parter, så parallellen håller inte.

  3. [...] Varför ha en dialog med feminister? Nov 18 [...]

  4. NinniTokan skriver:

    Att ordet feminist har en enorm spännvidd, och tyvärr är det just den hårda radikalfeminismen som får representera allt.

    Absolut är det så. Många äro dom feminister som har samma eller liknande åsikter som oss. Jag pratar också med den typen av feminister och försöker visa på varför jag anser att jämställist är ett bättre ord att bedriva arbetet under. Så länge något innehåller FEMI- kommer kvinnofrågor per automatik vara ”lite viktigare”, menar jag. Vi är inte där idag, och har inte varit på väldigt länge (om ens någonsin?)

  5. Backlash skriver:

    Jag tycker ‘ekvalist’ låter ‘finare’.

    Men egentligen vill jag inte vara någon -ist, annat än turist.

    Själv började jag debattera jämställdhetsfrågor för att jag är motståndare till osakligt resonemang, bullshit, intellektuell oärlighet och brist på sunt förnuft. Och med den inställningen blir feminismen en självklar måltavla.

  6. michael skriver:

    Om feminism betyder vad som helst varför då samtala med ett intet och tassa runt i utmarkerna när själva kärnan är rutten

  7. AV skriver:

    Det är just för att radikal- och mediefeministerna har tagit tolkningsföreträde på begreppsdefinieringen som jag slutade kalla mig feminist. Om någon börjar bete sig illa i mitt namn har jag två valmöjligheter. Försvara namnet eller kalla mig något annat. Jag hade lite att kämpa med själv och jag tror begreppet är nedsolkat för alltid. Alltså byta namn, heller hålla min till ”humanist”. Det räcker så. Det som var ”min” feminism är en delmängd av humanismen. De som definierar feminism idag ligger utanför. Så jag får säga som Tage Danielsson: Humanist och cyklist är det enda på -ist jag är.

  8. Sten Sture skriver:

    Bra sagt AV!

    Det är också min historia. Jag tror att många tjejer/kvinnor är kvar i den gamla innebörden av ordet feminist. Däremot många män har tvingats inse , tidigare än tjejerna, att innebörden ändrats radikalt eftersom den ändringen har drabbat killar/män i första hand.

    Därför tror även jag att begreppet ”jämställdist” ock jämställdhet 2.0 är gångbart. Jag är medveten om att ”hard core” feministerna gör allt för att svärta ned de uttrycken, det har redan synts tydligt i samband med debatten om SCUM/Turteatern. Det är viktigt att vi står upp för det/de alternativa samlingsnamn vi har.

  9. Sten Sture skriver:

    Vid närmare eftertanke:
    Det är givetvis viktigare att stå upp för innehållet än namnet men namnet är heller inte helt oviktigt:)

  10. Men@Work skriver:

    Ok, jag köper dialogprincipen. Jag vill vara med och prova den, trots svenska statens svek och eftergifter mot radikala feministiska krafter. Personligen ger jag detta ett år av min tid. Fungerar inte detta så blir jag förmodligen en utpräglad maskulinist och antifeminist. Med andra ord Pelle: jag står bakom dig under denna tid och ska verkligen försöka…

  11. leifer skriver:

    Men@Work

    Jag är inte säker på att det handlar så mycket om eftergifter, som ett politiskt spel!
    Rättare sagt, det är röstfiske. M vill ha kvinnliga och för att nå dit har man snappat upp en hel del radikalfeministiska röster. Man vill ju vara ”bättre” på feminism än vänsterblocket, viktigt att tänka på…

  12. Men@Work skriver:

    @Leifer

    Detta är jag väl medveten om, och har påpekat i tidigare inlägg. Jag menar i kontext av vår egen jämställdiströrelse. Den bräckliga och den orubbligt starka… Däremot köper jag Pelles tankar om en marginalisering av extremister. Då menar jag riktiga extremister, inte enbart folk med starka åsikter som jag själv…

  13. NinniTokan skriver:

    AV:
    Det är just för att radikal- och mediefeministerna har tagit tolkningsföreträde på begreppsdefinieringen som jag slutade kalla mig feminist. Om någon börjar bete sig illa i mitt namn har jag två valmöjligheter. Försvara namnet eller kalla mig något annat. Jag hade lite att kämpa med själv och jag tror begreppet är nedsolkat för alltid.

    Precis som jag. Jag la till ett anti- för att jag som kvinna hela tiden fick feminist stämplat på mig. Jag vill slippa den etiketten för jag vill inte bli hopbuntad med dom som inte delar min syn på människors lika värde.

  14. Pelle Billing skriver:

    Men@Work,

    ”Ok, jag köper dialogprincipen. Jag vill vara med och prova den, trots svenska statens svek och eftergifter mot radikala feministiska krafter. Personligen ger jag detta ett år av min tid.”

    Bra! Jag är glad att du vill testa på detta.

  15. Pelle Billing skriver:

    AV och Ninnitokan,

    En dag kanske vi kommit bortom -ismerna. Om det är självklart att alla behandlas lika så behövs det ingen benämning på detta.

  16. patrik skriver:

    frågan är ju dock hur sund och ”vettig” någon är som fortfarande väljer att kalla sig feminist?

    jag hoppas och tror att 99% av de som läser den här bloggen är för riktig jämställdhet där kön och hudfärg inte spelar någon roll utan att det är individens personliga attribut och kunnande som är det viktiga i vad som är rättvist eller inte oavsett utfall.

    någon som fortfarande kallar sig feminst har inte kommit så långt i sitt tänkande. Jag kommer fortsätta att likställa feminister med antingen nazister eller/och mindre begåvade människor som inte orkar läsa på. Luktar faktiskt politisk taktik om ni frågar mig ang Pelles invit. Tror dockatt det är vägen att gå dock gillar jag inte att behöva slicka röv

  17. NinniTokan skriver:

    Pelle:
    Jag tror aldrig den dagen kommer. Det tycks mig ligga i människans natur att söka en syndabock, en grupp ”dom” som är orsaken till att gruppen ”vi” lider.
    Därför kommer nya -ismer behövas när nya syndabockar setts ut eller andra situationer behöver förbättras. -ismerna är bara ett ord att förenas under för att underlätta kommunikationen.

    Jag har i flera år fört dialog med de jag brukar kalla ”goda feminister”, för i grunden har vi samma människosyn. Jag släppte dialogen när mina vänner ”inte kunde respektera att jag ställde mig bakom Pär ström” och att ”media släppte fram åsikter som RPMs var skandal”. Men jag har aldrig gett upp hoppet om en fredlig konstruktiv dialog som kan leda oss framåt.
    Det som skiljer mig från dessa ”mina feministvänner” är att jag inte ser ”en syndabock och ett offer”, jag ser inte ett könskrig eller att ”mannens makt är överordnad kvinnans”, jag ser inte strukturer på det sättet, jag menar att de tolkar in dessa pga att de betraktar situationer med feministiska glasögon. (Helt mänskligt. Jag gjorde själv detsamma när jag var feminist före år 2000 typ)

    Det är inte lätt att vara man, det är inte lätt att vara kvinna i ett könsrollssamhälle. Punkt. Vi får aldrig använda varandras könsroller som vapen mot varandra. Bara i könsfred kan vi uppnå resultat som gör det lättare att vara den individ man är oavsett vilken könsidentitet man har.

    Detta är ett stort steg mot att jobba mot jämställdhet 2.0. Du har mitt fulla stöd i detta val. Vårda relationerna väl!

  18. JockeVXO skriver:

    Tror någon på allvar att detta är första gången dialog har sökts, som mansrörelsen sökt samförstånd eller till och med samarbete med feminister?

    Det funkar inte, feminister är fast i sin dogmatiska syn på samhället, de kan inte se saker för vad de är utan tillämpar gynocentrism och misandri för att vrida saker och ting till hur de vill att det ska vara.
    Vilket utfallet än är så har de sin i förväg utsedda syndabock. Om kvinnors klädsel regleras, liksom mäns, (islamiska stater) så är det förtryck men bara mot kvinnor såklart (annars vore det inte gynocentriskt och därmed inte feministiskt. Om kvinnor får klä sig som de vill och de då klär sig väldigt ”avslöjande” (västvärlden) så är det manligt förtryck som tvingar dem till detta (male gaze). Oavsett hur världen ser ut är allt mäns fel och kvinnor är förtryckta offer.

    Hur många gånger ska försöken slås ned innan vi inser att det inte går?

  19. Erik LL skriver:

    Är inne lite på patriks spår här.

    Jag vet inte, det är en svår fråga. Gränserna är diffusa och svårdragna men här är mina tankar kring det hela.

    Bara av det faktum att man kallar sig feminist, dvs att man engagerar sig och/eller jobbar med kvinnofrågor och inget annat säger i sig själv att man har en taskig människosyn.

    En orättvisa är lika orättvis, enligt mig, oavsett om det drabbar en kvinna, man, vit person, svart person, svensk, invandrare, blond, brunnett. Det viktiga är att det är en orättvisa och den drabbar en människa (eller för den delen djur), och därmed ska orättvisan rättas i bästa möjliga mån.

    Det finns de som skulle hävda att jag i så fall kastar sten i glashus då mansrörelsen sysslar med mansfrågor. Till dem skulle jag vilja säga att det är skillnad på aktion och reaktion. Mansrörelsen är i dag i stort sett bara en reaktion på feminismen, och jag stödjer den bara så länge den står för exakt det som jag skrev tidigare, att man just INTE gör skillnad på människa och människa, och jobbar mot ett mål där man jobbar med diskriminering och könsrelaterade människofrågor gemensamt oavsett kön.

    Feminismen är tydlig, oavsett om du pratar med ”vettiga” feminister, som kanske sysslar med våldtagna kvinnor eller liknande, eller radikalfeminister. Det man sysslar med är kvinnor och kvinnofrågor. Och visst, alla kan inte jobba med alla frågor. Det är jag medveten om. Men ta till exempel att män är diskriminerade i lagen. Man behöver inte vara engagerad i frågan för att ta ställning och vilja rätta till orättvisan.

    Faktum är att de lika gärna kan jobba med våldtagna kvinnor och kalla sig något annat. Man måste inte vara feminist för den saken. Det är just det faktum att de kallar sig feminist som är problemet. Man delar upp världen i två läger, det ena engagerar man sig för, hjälper, jobbar med. Det andra kanske man bryr sig om (om vi pratar relativt vettiga feminister) men man bryr sig inte om att engagera sig i deras frågor, hjälpa till eller jobba med det. Detta är i grunden en mycket dålig människosyn och helt i linje med de ”traditionella könsrollerna” som de säger sig motarbeta. Vilket är att mannen får klara sig själv, kvinnor är svaga och behöver hjälp.

    Om man envist ska dela upp världen i läger så kanske man ska dela upp den i ”människor jag bryr mig om/inte bryr mig om”, och då misstänker jag att personer av båda könen hamnar under listan man bryr sig om, så varför är inte diskriminering mot deras kön lika viktigt som diskriminering mot ditt? Varför sliter du som ett djur för att hälpa ditt eget kön, inklusive mörderskan och den kvinnliga pedofilen på andra sidan planeten eller i huset bredvid, men inte din make/pojkvän/far/bror/manlige vän som kanske bor i samma lägenhet som du? Även om du envist ska dela upp världen i kön, varför bara jobba för ena sidan?

    Gränserna är givetvis diffusa. Vissa feminister brukar mena till exempel att ”hon hjälper kvinnor då hon själv är kvinna och förstår sig på kvinnor. Hon kan inte med sina egna erfaranheter hjälpa män på samma sätt”. Feministen har en bra poäng i detta. Samtidigt kan man fråga sig, är det okej att: ”Jag hjälper inte invandrare. Jag är vit och jag förstår mig bäst på vita, jag kan inte hjälpa invandrare på samma sätt”. Hade det varit okej att säga så i dagens sverige? Är det verkligen så att vi är så olika åt i könen att man omöjligt varken förstå sig på eller hjälpa ”den andra sidan”? Detta blir ju då inkonsekvent, om man å ena sidan menar att ”kön är en social konstruktion” och å andra sidan menar att man inte förstår sig på det andra könet. Och om det då är så att bara ”vissa” feminister menar att kön är en social konstruktion, varför utnyttjar ni då inte er position och passar på att kritisera dem lika högljutt som ni kritiserar ”patriarkatet”? Och för den delen, feminister brukar i allmänhet motsätta sig tal om mansfrågor, vilket är underligt i så fall om det verkligen vore så att de bryr sig lika mycket om män, men väljer de frågor de känner till bäst, dvs kvinnofrågor. Tal om mansfrågor tycks oftast vara provocerande att höra för feminister, och detta motsäger i så fall idén om att de bryr sig lika mycket om män.

    Något annat som är viktigt att ta med i beräkningarna är avsaknaden av kritik. Feminister har jag aldrig någonsin hört rikta kritik uppåt, dvs mot de radikalfeministerna som Schyman etc. Eller rikta kritik mot andra genusvansinnen. Antingen så stödjer de saken eller så ger de sitt tysta medgivande. Konstigt tycker jag, om de nu tycker att radikalfeminismen är lika hemsk som jag tycker att den är. De enda gångerna de tar avstånd från det är i diskussioner, vilket intressant nog, alltid ger dem fördelen för stunden. Möjligheten finns alltid där att, oavsett vad de blir anklagade för, skylla ifrån sig på någon annan sorts feminism, men inte deras.

    Å ena sidan kan man se det här som hur komplicerat som helst.

    Å andra sidan, är det inte väldigt enkelt detta? En nazist är en nazist. En rasist är en rasist. En fascist är en fascist. En feminist är en feminist. Hur kommer det sig att man böjer sig baklänges för att försöka nyansera feminismen, men inte nazismen?

    Det är lustigt att folk som kritiserar Sverigedemokraterna ofta tar upp att de bara är nazister som bytt namn. Så tydligen förstår SD vad problemet är med att kalla sig nazist. Så vad är då problemet för feministerna att byta namn? Det är ju inte som att SD försöker kalla sig särartsnazister, det vore bara fånigt. Ingen skulle lyssna på det. En nazist är en nazist.

    Men när det kommer till feminismen, då dyker dubbelmoralen fram. Då ska man minsann nyansera.

    (obs: vi är inte här för att diskutera SD, jag tar bara upp det som ett exempel)

  20. NinniTokan skriver:

    Erik LL:
    Jag kommer ju från feminismen ursprungligen så jag ser annat än du gör:
    Och för den delen, feminister brukar i allmänhet motsätta sig tal om mansfrågor, vilket är underligt i så fall om det verkligen vore så att de bryr sig lika mycket om män, men väljer de frågor de känner till bäst, dvs kvinnofrågor. Tal om mansfrågor tycks oftast vara provocerande att höra för feminister, och detta motsäger i så fall idén om att de bryr sig lika mycket om män.

    Det här stämmer inte. ”Goda feminister” bryr sig lika mycket om män, många av dom är ju tom män, eller hur? Jag har aldrig varit feminist för att jag tyckte att män var annat än lika mycket värda, aldrig någonsin. Det är inte där problemet ligger.

    Feminister jobbar utifrån en ideologi som grundar sig på på vissa byggstenar/strukturer ”könsmaktsordning och patriarkat”, ”mannens makt är överordnad kvinnans”, ”kvinnan är förtryckt av mannen”. Ur det perspektivet så anser dom sig jobba för båda kön. Genom att ”lyfta upp kvinnan” ska man nå till ”samma nivå”. Därför blir det, ur det perspektivet, att mäns frågor är lite av andra gradens frågor.

    Det är bara det att det perspektivet är fel!

    Det är många bitar som är orsaken till att jag är ex-feminist idag. En av de absolut avgörande sakerna var att jag började få upp ögonen för var mitt förtryck kommer ifrån, alltså denna byggsten: ”kvinnan är förtryckt av mannen”
    Kvinnor är förtryckta i Sverige, men inte av männen. Den struktur som förtrycker mig kommer från ”mina systrar”, aldrig från män.

    Det här är faktiskt, hur konstigt det än låter, inte uppenbart. Jag kommer på min blogg skriva mer om det här allteftersom. Jag vill försöka visa ”goda feminister” det jag ser och jag tror att min erfarenhet ”feminist->’uppvaknandet’->jämställdist” och den pojkflicka(vilket innebär att man tok-ofta hamnar i ”det icke accepterade”) jag är gör att jag kan bidra med att förklara på ett sätt som förstås.

    Det fick mig att byta läger, det har fått andra att göra detsamma. Och det kommer ske igen. För det är inte ”den goda viljan” som är felet.

  21. NinniTokan skriver:

    Förtryckta!? Gahh, önskar vi hade ett rikare språk! Men hej, allt är relativt, eller hur?
    Naturligtvis åsyftar jag inte samma sak som kvinnor i tex. Saudiarabien, men jag antar att ni kopplar poängen ändå.

  22. Erik LL skriver:

    Ninni: Ja jag förstår vad du menar. Nu blir det ju iofs så att om man ser mansfrågor som andra gradens frågor så kan jag tolka det som att det är samma sak som att nedvärdera män. Ungefär som adeln brydde sig om bönder för länge sedan.

    Kul att höra lite från en ex-feminist, och att det finns folk som vaknar. I egenskap av exfeminist, hur ser du på resten av mitt inlägg? Hur resonerar du kring tanken på att ideologin i sig visar på en dålig människosyn?

    edit: Skulle kommenterat ordvalet förtryckta, men du hann före. :)

  23. Hmm skriver:

    Och precis här och nu blir jag intresserad av att läsa på din blogg.

    Jag har länge propagerat för att mansfrågor har förlöjligats och betraktats som obefogat gnäll. Att det har blivit mer och mer ok att objektifiera män på samma sätt som man gjort med kvinnor för etc. Helt enkelt så har jag försköt att ge en röst till män som har uppfostrats till att det inte ska ”kvida” för då är de omanliga.

    Men samtidigt så kan jag inte skjuta åt sidan det som kvinnor har problem med och försöka att komma ihåg att vårt samhälle som det ser ut idag är en ung företeelse. Därför har det varit svårt för mig att läsa hos ngn som ensidigt tar i saken (även om jag är den första att säga att man inte kan ta i alla frågor bara för att man tar upp en).

    Så det är med spänning som jag lägger dig bland bokmärken och ser vart detta bär hän.

  24. Pelle Billing skriver:

    Hmm,

    Ja, det är spännande!

  25. Pelle Billing skriver:

    NinniTokan,

    Jag tror inte heller -ismerna kommer att försvinna. Däremot tror jag att vi kan röra oss i en sundare riktning i jämställdhetsdebatten, och jag tror det finns fler människor än man tror som är intresserade att stödja en sådan riktningsförändring.

    Det blir ju fler och fler läsare på bloggen t ex, och jag hittar fler och fler s k kloka feminister.

  26. Pelle Billing skriver:

    Erik LL,

    Jag har länge arbetat fram principer som är ”rätt” och rättfärdiga. Och jag tror fortfarande på dessa och jobbar mot dem.

    Samtidigt gäller det att vara pragmatisk för att få faktiska resultat. Och det gäller att vara öppen nog för att inse att alla feminister inte är likadana – utan vissa bryr sig om båda könen, på riktigt. Vissa är redo att prata om ett könsrollssamhälle istället för en könsmaktsordning.

    Och om man tror på sina idéer måste man väl tro att de står sig i en dialog? Utan dialog ger man heller inte människor chansen att ta till sig de nya idéer som växt fram på jämställdhetsområdet, och som den här bloggen utforskar.

    Kanske kan det t o m vara så att man lär sig något själv på dialogen? Lär sig att tro mer på sina egna idéer, och/eller öppna sig för ett par nya idéer som ger ökad bredd.

  27. Maxime/Helena skriver:

    Nä, vi är verkligen inte en anonym klump som kan geggas ihop till en grupp radikala rabiater. Jag tror att radikalfeministerna består av en och annan individ som förstås har fått lite talutrymme i någon mediakanal någonstans. De flesta feminister ser nog hindren för vad de är, tror jag, och har en mer sammansatt bild av vår verklighet. Jag tror att vi är många som är så kallat nyktra: Vi saknar en överromantiserad bild på att ”män är från mars och kvinnor från venus” och utgår från de sakfrågor vi ser framför oss. (Jag slösar inte en sekund på uppdelningar och teoretiserande och kan inte tänka mig att syssla med nått så onödigt som homogentänk). Klart att feministerna långt ifrån är en homogen grupp! Fattades bara annat. :)

Google