Pelle Billing

Ser i UNT att det ska ordnas en konferens för unga. Temat är jämställdhet och jämlikhet.

Ett hundratal ungdomar från tio olika länder ska sammanstråla i Uppsala i ett så kallat YES-evenemang (Young European School). Inget konstigt med detta. Det är bara bra att ungdomar får lära sig ansvara för en konferens, samt ha ett internationellt utbyte:

Elever från Gåvsta skola utanför Uppsala håller i den konferens som invigdes i universitetsaulan under måndagsförmiddagen.

Ändå känner jag mig lite orolig när jag läser detta. Orolig, eftersom jag själv växt upp med ett visst synsätt på jämställdhet.

Jag frågar mig om några mansfrågor kommer att tas upp på konferensen? Eller blir det ett – förvisso viktigt – men ensidigt fokus på kvinnofrågor?

Kommer det att målas upp en bild av samhället där män är de problematiska? Det var en sådan bild jag växte upp med, och det var knappast ett gott samhällsklimat för en ung man att utvecklas i.

Tänk om de på konferensen säger det famösa att “killar borde ta mindre plats, ta ett steg tillbaka och släppa fram tjejerna”. Hur ska killarna kunna ta ett steg tillbaka när de ännu inte uppnått något?

Frågorna är många, och kanske är jag orolig helt i onödan. Jag vet ju inte ett dyft om konferensen – kanske har de läst på om viktiga mansfrågor, för att ge en bredare bild.

Det jag skulle vilja se på en konferens för unga om jämställdhet, är en session där deltagarna fick lyssna på varandra för att förstå svårigheterna med den andra könsrollen, och lära sig känna empati för varandra. Då skulle något transformativt kunna hända, istället för att både tjejer och killar går hem därifrån med en lätt olustkänsla i kroppen.

5 Kommentarer »

Som jag redan bloggat om så uppmärksammades internationella mansdagen i Malmö i år. Tillvägagångssättet var enkelt; vi delade helt enkelt ut flygblad nere på stan med lite basal information om mansfrågor.

Flititgast av alla var Magnus, som jag därför vill ge en särskild eloge!

Här på bloggen firade vi med lite positiva kommentarer och high-fives i den här tråden.

Inför nästa år ser det lovande ut, då vi nu har stöd av den internationella organisationen för mansdagen. De har skrivit så här om vårt firande i år:

In 2011 Pelle Billing and Carl Piaf [were] nominated to act as IMD coordinators for Sweden. To mark the very first International Men’s Day in the country a small group of volunteers assembled in Malmö and handed out information flyers about the occasion. The invitation to celebrate the event was to both men and women, and the message was positive and peaceful.
In 2012 IMD will be marked again in a manner yet to be determined, and press releases will be issued.

På samma sida går även att läsa en intervju på svenska med Jason Thompson från Australien, som är global koordinator för dagen. Han och jag har kontakt via mejl.

Carl Piaf som också blivit koordinator finns i Stockholm, så nu behöver vi bara någon i Göteborg också. Eller ja, egentligen vill vi ha någon i alla svenska städer!

Det viktiga är att vi nu är en del av den internationella organisationen och har deras stöd i ryggen. Det bådar gott inför framtiden.

9 Kommentarer »

Igår fick jag en förfrågan om manliga förebilder för killar, och insåg att jag inte kunde komma på särskilt många.

Jag nämnde:

• Patrik Sjöberg, för hans mod att berätta om övergrepp samt hans fokus på att uppnå sina mål.
• Jonas Karlsson, för att han visar att det går att ha ett rikt känsloliv som man utan att “bli omanlig”.
• Paolo Roberto, för att han alltid har en ryggrad och står för det han tycker, även om det är kontroversiellt. Jag håller inte alltid med honom i hans åsikter, men detta är inget krav för att vara en bra förebild.

Helt ärligt tyckte jag det var svårt att komma på bra förebilder som går hem hos dem som är 20 år yngre än mig. Så jag hoppas att du kan hjälpa mig.

Vilka är dina förebilder? Eller vem tycker du är en bra förebild? Det måste inte bara vara personer som du tror är en bra förebild för tonårskillar, utan det kan även vara någon som du rent allmän tycker är bra, som vuxen man.

Ordet är fritt i kommentarsfältet. Om du vill får du gärna skriva ut din egen ålder också (men detta är givetvis valfritt) – så jag kan få ett hum om vilka förebilder som funkar bland lite yngre respektiv lite äldre.

75 Kommentarer »

Maria Ludvigsson är en liberal feminist som även är ledarskribent på SvD.

Hon brukar framhålla kvinnors förmåga att starta egna företag, alternativt ta sig fram i existerande företag, utan konstgjord hjälp som kvotering och dylikt. Hon är alltså en klok feminist, som jag ser det.

Idag skriver Ludvigsson om SCUM-manifestet, och hon har detta att säga:

Konstnärer och teatrar ska ha frihet att skapa och uppföra stycken de själva väljer, medan vi andra har rätt att välja eller välja bort. Allt efter estetiska preferenser.

Vi som varken skrattar åt hatfulla utfall mot grupper eller ser Solana som en omistlig del av modern kultur kan avstå teaterbesök. Frågan är vilket val de gymnasieelever har som är målgrupp för Turteaterns särskilda gymnasieuppsättning?

Analysen är alltså mer eller mindre identisk med min egen. Om det finns personer i samhället som vill sätta upp SCUM, och andra som vill betala för att titta, så har de full frihet att göra detta.

Men att bjuda in hela gymnasieklasser där ungdomarna inte själva kan avstå från att delta är oetiskt – och bör alltså inte göras.

Nina Lekander är å sin sida skribent hos Expressen, men trots att detta tror jag ingen skulle missta henne för en liberal feminist, utan hon ligger snarare nära de radikalfeministiska falangerna i Sverige.

Hennes kommentar om SCUM-debaklet är att det kokar av näthat:

I kväll klockan 19 har “Moderat­männen”, Facebookfarbröderna och andra krutgubbar utlovat protester mot en föreställning som veterligen ingen av dem har sett: Tur­teaterns uppsättning av Valerie Solanas Scummanifestet.
Vad detta ska innebära rent praktiskt är det ingen som vet, men nätet och inboxarna kokar av hat- och hotmejl (även om de herrar jag själv har diskuterat med överlag har haft skam i kroppen och varit artiga).

Själv har jag inte sett detta kokande näthat. Jag har sett några enstaka exempel, vilka jag tagit tydligt avstånd ifrån, men i övrigt har jag bara sett upprörda men sansade kommentarer. Föräldrar som undrar vad deras barn kan bli utsatta för.

Som Lekander konstaterar har de herrar hon diskuterat med varit artiga – vilket rimmar illa med bilden av ett utbrett näthat. Varför ge bilden av näthat när det faktiskt pågår en dialog, där många parter är sansade?

För övrigt kommer demonstrationen inte att bli av. Detta på grund av två anledningar:

• Målet med att skapa debatt är redan uppnått.
• Polisen bedömde att det fanns risk för extremistiska och eventuellt våldsamma motprotester till demonstrationen.

Personligen tycker jag det är glädjande att så många olika skribenter och bloggare i svensk media tagit avstånd från att SCUM-manifestet skulle visas för gymnasieklasser, och jag har svårt att tro att det nu blir någon skola som verkligen köper in föreställningen.

Jag stödjer därför beslutet att protesten kan blåsas av – även om det inte var mitt beslut utan arrangörens.

SCUM-föreställningen har för övrigt en diskriminerande praxis mot personer i en transsexuell process och andra som inte identifierar sig med sitt biologiska kön. Alla måste nämligen välja sida i teatern, beroende på vad de har mellan benen (kontrolleras detta om tveksamheter uppstår?). Turteatern har alltså fått kritik från olika håll, av olika anledningar.

Uppdatering: Tidigare innehöll det här inlägget en uppmaning om att hjälpa några elever från Musikhögskolan i Göteborg att byta kön på en del SCUM-citat så att de kunde spela upp en jämn fördelning av manshatiska och kvinnohatiska citat på sin hemsida. Men vid närmare eftertanke känner jag att jag inte vill ha sådana citat på min blogg, därför har jag plockat bort den uppmaningen.

90 Kommentarer »

Jag har länge hävdat att faderskapstest på alla nyfödda skulle vara önskvärt. Detta av några olika anledningar:

• Barnet slipper risken att vid tio års ålder få veta att pappa egentligen inte är pappa, och nu ska försvinna för gott. Ett sådant trauma förtjänar inget barn.
• I samband med skilsmässa kan en osäkerhet om faderskapet komma upp till ytan, genom att någon av de vuxna slänger detta i ansiktet på den andra. Om barnet hör detta och förstår att faderskapet ska utredas, kan det skada bandet till en eller båda av föräldrarna – även om det i slutändan inte fanns några konstigheter.
• Det skulle ge män full trygghet att de verkligen är pappan, vilket bara kan vara positivt för pappa-barn-relationen.
• Ogifta pappor skulle automatiskt få gemensam vårdnad om sitt barn när faderskapet fastställts, vilket äntligen skulle göra denna lagstiftning könsneutral.

Motargumentet till att faderskapstesta barn är mammans rätt till privatliv. Ett faderskapstest kan exponera saker som hon helst vill hålla för sig själv, och som hon normalt sätt har all rätt att hålla för sig själv.

Mammans rätt till privatliv får ställas mot barnets rätt till sin pappa, och mannens rätt att veta att det är sitt eget barn han investerar i emotionellt och ekonomiskt. Jag tycker som sagt att barnets och mannens kombinerade rättigheter väger tyngst här, men det kan man ju ha olika åsikter om.

I Tyskland är trenden tydlig. Nyliga domstolsbeslut visar att fastställandet av korrekt faderskap går före mammans rätt till privatliv:

[...] the Constitutional Court recently ruled that children had the right to discover who their fathers were. Its judgement put the right of the child to know, above the right of the woman to keep the secret.

Översättning: Tyska Högsta domstolen avgjorde nyligen att barn har rätt att få reda på vem deras pappa är. Domen höll barnets rätt att veta som viktigare än kvinnans rätt att bevara sin hemlighet.

I ett annat tyskt domstolsärende fick en man som felaktigt pekats ut som fadern, och som hunnit betala en del underhåll, rätt att få reda på vem den egentliga fadern var – så han kunde kräva sina pengar tillbaka av denne. Detta trots att modern ville hålla denna information för sig själv.

Min övertygelse är att moderna demokratier mer och mer kommer att röra sig i en riktning där det anses föråldrat att inte fastställa faderskap och moderskap på alla barn. Fördelarna för barnet är uppenbara. Så även för männen.

Totalt sett borgar ett sådant förfarande för stabila familjeenheter och trygga barn.

21 Kommentarer »

NIKK är det nordiska institutet för kunskap om kön (Nordisk institutt for kunnskap om kjønn). Som sådant har det till huvuduppgift att agera länk mellan könsforskning och jämställdhetspolitik.

Den förväntan man kan ha på NIKK är alltså att de ska publicera artiklar från genusvetenskapen, samt att könsmaktsordningen ska vara ett viktigt inslag. Kort sagt är det inte på deras hemsida som jag förväntar mig artiklar om partnervåld som bryter ny mark.

Men ibland är det riktigt trevligt att se sina förväntningar komma på skam. Högst upp på deras förstasida publiceras nämligen en artikel med rubriken När kvinnor slår.

Artikeln tar upp den “nya” forskning som finns om att även kvinnor utövar våld i nära relationer, och försöker identifiera likheter och skillnader mellan mäns och kvinnors våld.

De senaste 30 åren har det bedrivits en ny typ av studier över partnervåld i många olika länder – studier som verkligen kvantifierar våldet samt undersöker båda könens våldsanvändning. Forskarna använder här Conflict Tactics Scale (CTS), eller variationer därav. CTS registrerar varje typ av våld, allt i från en örfil till ett strypgrepp.

Själv brukar jag rekommendera en brittisk och en norsk studie som bra exempel på högkvalitativ forskning som använder sig av denna typ av metodik. I artikeln ges ett par andra studier som exempel:

Tidigare i år publicerades en finsk studie av Markku Heiskanen & Elina Ruuskanen, Men’s experiences of violence in Finland 2009, som baserade sig på 3 200 personers enkätsvar. I den uppger 15 procent av männen och 16 procent av kvinnorna att de varit utsatta för någon form av våld av sin nuvarande partner.

Norge har en liknande studie gjorts av Hilde Pape, dr psychol och verksam vid Nationellt kunskapscenter om våld och traumatisk stress. I studien frågades 2 200 män och kvinnor i åldern 20-25 om våld i nära relationer. 6 procent av männen och 4 procent av kvinnorna uppgav att de hade blivit utsatta för fysiskt våld av sin partner det senaste halvåret. När frågan vändes gavs ungefär likadana svar. 2 procent av männen och 6 procent av kvinnorna uppgav att de hade brukat våld.

Det finns alltså mängder med data som visar att antalet personer som drabbas av någon typ av våld i sin relation är relativt jämt fördelat mellan könen. Denna kunskap börjar först nu komma upp till ytan, och förhoppningsvis kan även Sverige genomföra en nationell studie med liknande metodik.

Samtidigt betyder inte detta att våldet som drabbar respektive kön är identiskt, utan när man börjar gräva djupare i forskningen framkommer även könsskillnader. Exakt hur dessa könsskillnader ser ut finns ännu ingen konsensus om, men att de finns där pekar all forskning på.

Själv är jag relativt insatt i forskningen om våld, eftersom jag hållit specifika föreläsningar i just detta ämne tillsammans med min samarbetspartner Michael Högberg. Och min uppfattning är att följande sammanfattning i artikeln stämmer väl med rådande kunskapsläge:

[Kvinnor] fick fysiska skador dubbelt så ofta och drabbades av psykiska konsekvenser tre gånger så ofta. Kvinnorna utsattes också oftare för olika former av fasthållande eller strypning, medan männen i allmänhet fick motta slag eller fick föremål kastade på sig.

Vissa typer av våld, så som strypgrepp, kräver närmast att man är starkare än sin partner – därmed blir det alltså övervikt på män som utövar detta typ av våld, som är bland det grövsta. Att kvinnor oftare är rädda är också förståeligt, med tanke på skillnaderna i styrka.

Följande sammanfattning kan jag dock inte helt instämma i:

Det grova systematiska våldet däremot är det i huvudsak män som står för, säger Hilde Pape.

Det stämmer att män står för majoriteten av det grövsta våldet, men att koppla ihop detta med det systematiska våldet blir en förenkling. Vad jag sett finns det en viss övervikt av män som står för det systematiska våldet, men skillnaden är mindre än man kan tro – och bör inte jämföras med skillnader i det grövsta våldets utbredning.

Utmaningen är alltså att inte överdriva åt något håll. Lika fel som det är att säga att våldet mellan könen är identiskt, är det att hävda att det är helt väsenskilt. Kvinnor drabbas hårdast, men män drabbas nog hårt för att det ska tas på allvar.

Norge förefaller här vara en föregångare i Norden och i världen, genom att erbjuda könsneutrala kriscentra:

[Nina] Jon välkomnar därför den nya lagen om könsneutrala kriscenter som nyligen har införts i Norge och som stadgar att varje kommun ska erbjuda hjälp till både kvinnliga och manliga offer för våld från närstående.

- Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.

Jag kunde inte instämma mer. I slutändan handlar det om att alla individer ska kunna få god hjälp, och även om fler kvinnor utsätts för grovt våld (och till viss del upprepat våld), är detta ingen ursäkt för att bygga upp strukturer där män inte kan få hjälp.

En intressant utveckling på området är även att två nya begrepp börjat användas, för att beskriva två olika typer av partnervåld. Det ena kallas “intimate terror” och det andra för “common couple violence” (episodiskt våld). Det episodiska våldet involverar ofta båda parter som förövare, och är en del av ett “stormigt” – men förvisso destruktivt – förhållande. Dock är våldets primära syfte inte att dominera sin partner, utan beror mer på upprörda känslor i stunden.

Det mer terroriserande våldet handlar om att via upprepat psykiskt och fysiskt våld, eller hot om våld, bryta ner och kontrollera sin partner. Således handlar det snarare om en enskild förövare, istället för våld från båda.

I artikeln finns det en strävan hos ett par av de intervjuade att kategorisera närmast allt kvinnlig våld som episodiskt våld. Och även om jag instämmer i att män är överrepresenterade i den “intima terrorn”, så tror jag inte man kan göra en sådan förenkling. Begreppen är värdefulla, och kan användas för att beskriva könsskillnader, men de får heller inte missbrukas.

Som vanligt gäller det dock att vara ödmjuk inför olika siffror, och fullständig klarhet i hur den systematiska våldet fördelar sig mellan könen bör nog bli temat för flera specifika studier i olika länder.

Sammanfattningsvis får de rådande tongångarna och tankesätten i Norden ses som ett stort genombrott, och en öppning för att alla människor ska få hjälp. Och finns det egentligen någon människa – vare sig den är feminist, mansrättsaktivist eller något annat – som kan motsätta sig detta?

Tipstack: Går till Pernilla!

19 Kommentarer »

Idag är det Internationella mansdagen. Passa på att gratulera någon i din omgivning!

Eftersom det är en positiv och konstruktiv dag idag så vill jag bjuda in till en trevlig och gemytlig kommentarstråd:

• Sänd ut ett grattis till en specifik person.
• Länka till en rolig video.
• Gratulera alla män som kommenterar.
• Dra ditt bästa skämt.
• Skicka ett glatt tillrop till de kvinnor som är här och läser och kommenterar.
• Berätta hur du tänker tillbringa dagen. Ska du göra någon liten grej för att fira?

Ordet är fritt, och själv säger jag bara GRATTIS!

38 Kommentarer »

I morgon är det 19 november och Internationella mansdagen.

Dagen är till för att sprida en mer positiv bild av män, samt att förespråka jämställdhet och icke-diskriminering.

I Malmö kommer vi att dela ut flyers i centrum, för att uppmärksamma datumet. Ett väldigt enkelt upplägg, kan tyckas, men ett frö som kan växa till sig med tiden.

Om du själv vill delta så samlas vi på Gustav Adolfs Torg i Malmö kl 13, och sedan får vi se var det är bäst att möta människor.

Kom i håg att vårt budskap kommer att vara positivt och fredligt! Så om du vill sprida mansfrågorna på ett konstruktivt sätt är du varmt välkommen att delta, kvinna som man.

16 Kommentarer »

Jag bloggade precis om hur extremisterna redan har tagit tillräckligt med plats i jämställdhetsdiskursen. Och det dröjde bara fem minuter tills jag fick se ett exempel på extremism som gör mig riktigt ledsen.

Det är Athena Farrokhzad som skriver i Aftonbladet, och som på fullt allvar förespråkar våld som debattmetod.

Hon har tydligen varit i Oslo och föreläst för “ett gäng poeter och kommunister” och där velat koppla ihop Solanas SCUM-manifest med Kommunistiska manifestet. Hon tyckte att denna koppling var solklar, men publiken tyckte något annat:

De tyckte att jag var en rabiat lesbisk manshatarkommunist. Huvudet på spiken.

Publiken kritiserar henne för att hata män, medan Farrokhzad förefaller stolt över detta. Artikeln fortsätter sedan:

Lika benägen som jag var att läsa ihop Solanas med Marx och Engels, lika benägna var de att läsa ihop Solanas med Anders Behring Breivik. Hur kunde jag komma där och predika våld efter vad de hade varit med om den 22 juli?

Ja, det kan man ju fråga sig. Det framstår som något okänsligt att börja tala om våld mot halva befolkningen – vare sig det är allvarligt menat eller inte – så snart efter den nationella tragedi som drabbade Norge i somras.

Farrokhzad hävdar å sin sida att alla typer av våld inte är identiska:

Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att den härskandes våld inte går att jämställa med den förtrycktas motvåld.

Det stämmer att förtryckta personer i en diktatur kan ha en moralisk rätt att göra uppror, för att få till stånd en demokrati. Men detta ska vara minsta möjliga våld för att få bort diktaturen. I en demokrati har däremot våldet ingen plats. För att förändra får man engagera sig i samhällsdebatten (eller i ett samtal).

Publiken i Norge visar sig vara förvånansvärt tydliga i vad de tycker om svenskans idéer:

I deras ögon var Solanas en galning som, i analogi med Breivik, försökt mörda Andy Warhol som en pr-kupp för sitt hatmanifest.

Ja, detta är ju inte bara vad publiken tycker utan det är den historiebeskrivning som anses vara sann, om man läser på i ämnet.

Farrokhzad är dock övertygad om att det bara är i Oslo som hennes idéer inte tas emot. I Sverige är fortfarande dörren öppen för mer aggressiv kamp:

Fylld av storasysterligt högmog försäkrade jag kvinnorna på plats om att något liknande aldrig skulle kunna hända i Sverige.

Men väl på plats här hemma visade det sig att det visst kommit protester. Den här bloggen betonade hur fel det var att låta gymnasieungdomar se på SCUM-föreställningen, vilket i sin tur ledde till planerandet av en demonstration emot detta.

Även i media uppmärksammades det hela, där först jag och sedan Johan Lundberg var kritiska i P1-debatter.

Farrokhzad lyfter även mordhotet mot SCUM-föreställningen, och fördömandet av detta är väl den samsyn som går att hitta mellan henne och mig själv.

Mot slutet av artikeln kommer tyvärr den starkaste passagen av alla:

Själv har jag några egna frågor till Turteatern: Varför försöker ni släta över SCUM:s politiska budskap genom att kalla manifestet för en parodi? Tror ni inte Solanas menade lika mycket allvar som Marx?

Med tanke på att Farrokhzad redan pratat om legitimt våld ovan, och med tanke på hur SCUM-manifestet ser ut, får jag en obehaglig känsla när jag läser detta. Är vissa typer av våld mot män legitima, i hennes jämställdhetskamp?

Jag hoppas innerligt att jag har fel, och hon är välkommen att kontakta mig med ett förtydligande om hon tar avstånd från alla typer av våld, inkludsive mot män.

För egen del – och förhoppningsvis med stöd av alla mina läsare – tar jag avstånd från alla typer av våldsromantiseringar. Förhoppningsvis ska Aftonbladet inse det tveksamma i Farrokhzads artikel, och klargöra att våldsromantiseringar inte har någon plats hos dem heller.

59 Kommentarer »

Jag skrev precis en lång kommentar i förra inlägget, som jag tycker är så pass viktigt att jag lyfter det till ett eget inlägg. Det är en reflektion kring varför det är viktigt att skapa en dialog med feminister – trots att detta för en del av er låter konstigt.

Här är min kommentar, med vissa länkar tillagda:

Vad gäller själva uttrycket feminism, som vissa verkar hänga upp sig på, så vill jag säga detta.

Elise Claeson är feminist och hon tycker att män och kvinnor är fundamentalt olika, och kvinnan samt hennes barn mår bäst av att hon är hemmamamma eller jobbar deltid.

Alice Teodorescu är feminist, och hon vill ha lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, medan staten ska hålla sig undan från resten. Hon tycker det är bra om alla människor har en egen inkomst, men tycker att det helt och fullt är upp till individen att bestämma själv.

Gudrun Schyman är feminist, och hon ser att könsmaktsordningen genomsyrar varje dimension av samhället, och att vi inte är jämställda förrän kvinnor och män tjänar lika mycket, är hemma lika mycket, har liknande typ av arbeten, osv.

Johan Ehrenberg är feminist, och han anser att män i allmänhet är ansvariga [se #4] för det som individuella män gör. Det finns alltså en kollektiv skuld.

Maria Ludvigsson är feminist och motsätter sig ständigt kvotering i sina ledare. Hon vill istället tala om att kvinnan har samma inneboende kraft att skapa sitt liv och sin karriär som mannen.

Vad är slutsatsen? Att ordet feminist har en enorm spännvidd, och tyvärr är det just den hårda radikalfeminismen som får representera allt.

Vissa kanske då hävdar att ordet feminist blivit utan betydelse, eftersom det är så brett. Den kritiken är till viss del legitim. För att ordet ska ha en meningsfull betydelse behöver man lägga till fler epitet. Till exempel är Elise Claeson en konservativ särartsfeminist, och Johan Ehrenberg är en socialistisk radikalfeminist.

Men varför inga andra benämningar än just feminist, kanske någon undrar? Tja, det har inte funnits några andra ord tidigare. Nu finns det ord som jämställdist, genusintresserad, Jämställdhet 2.0, postpatriarkal genusteoretiker, mansrättsaktivist, osv.

Poängen med en dialog mellan olika parter kan egentligen ses som ett sätt att marginalisera extremisterna, istället för att låta dem ha kvar sin dominanta position. För det är faktiskt inte bara de som bryr sig om mansfrågor som får verka i skuggan av hårdnackade radikalfeminister. Många kloka och sansade personer som arbetar med viktiga kvinnofrågor – vare sig de identifierar sig som feminister eller inte – har också svårt att göra sig hörda i det rådande aggressiva debattklimatet.

Det är just därför kloka feminister och kloka mansrättsaktivister bör samtala. För framtiden är för viktig för att personer som är fyllda med hat och bitterhet ska få styra våra liv.

Jag skrev även följande kommentar i samma tråd, utifrån oron över vad detta ska innebära:

Jag känner mig trygg i mina grundprinciper.

Lika rättigheter och skyldigheter. Könsneutral lagstiftning. Mansfrågor behöver bli en del av jämställdhetspolitiken, jämsides med kvinnofrågorna. Misandri (och misogyni) är aldrig OK.

Det är just de tusentals timmar jag lagt på detta område som gör att jag kan vara trygg i en dialog.

27 Kommentarer »