Mamma blir orolig när barnet beter sig som hon vill

11 november 2011, av Pelle Billing

konsidentitet

I dagens DN finns en mycket intressant insändare till Fråga Insidan. En ”genusneutral” mamma är orolig över hur hennes lilla dotter utvecklas:

Jag har en ­dotter på tre år som så länge hon har kunnat uttrycka sig ibland kallat sig för pojke – hon kallar även pojkar för flickor ibland och har inte riktigt fått ihop vem som är han eller hon, pojkar blir ibland hon och flickor ofta han. Min flicka tror att hon har en ”pytteliten snopp”, som hon uttrycker det (den inre blygdläppen som hon har hittat medan hon har lekt med och undersökt sitt kön).

Jag tycker att genusfrågor och hur vi behandlar och agerar runt normativa könsroller är jätteviktigt och har därför alltid försökt att uppfostra henne, klä henne och leka med henne på ett så genusneutralt sätt som möjligt.

Jag tänker att det kanske har att göra med förskola – på min dotters förskola är det mycket pojkar, även en av pedagogerna är man och flickorna som går där verkar inte vara så intresserade av det som vi normalt tror att flickor ”ska” vara intresserade av. Jag ser väldigt lite rosa och det leks tydligen väldigt lite i ”dockisrummet” enligt lärarna. Där vi bor är det möjligtvis lite mer medvetenhet runt genus jämfört med ställen där våra vänner bor

Vad ska man säga om detta?

Först och främst vill jag i ärlighetens namn konstatera att flickan kan uppvisa detta beteende helt oberoende av all genusförvirring som pågår runt omkring henne. Vissa barn uppvisar en osäkerhet i sin könsidentitet – för många går det över och andra blir som vuxna transsexuella. Inget fel i något av detta, utan så har naturen skapt oss.

Men i detta fall finns det anledning att ställa sig fler frågor än så, vilket psykologen i DN inte gör. Vad händer med ett barn där både föräldrarna och förskolan driver sin genusneutralitet så långt att barnet inte ens får använda pronomen som han och hon? Vad händer om alla är en kompis, och ingen är en pojke eller flicka?

I vissa sammanhang (läs Södermalm, Stockholm) har genusneutraliteten drivits för långt, och framför allt har den missförståtts. Det handlar inte längre om att barnen ska erbjudas flexibla könsroller som de själva kan klippa ihop till något som passar dem, utan man förnekar barnen en trygg och stabil könsidentitet.

Könsidentiteten är något är väldigt viktigt för vår självbild. Även om du är en pojkflicka så är din könsidentitet fullt ut att du är en flicka. Samma med en pojke som leker med dockor och klär sig i damkläder, han är helt och fullt en pojke i sin könsidentitet.

När genusambitionerna drivs så långt att barnet inte får stöd i att lära sig benämna dessa grundläggande byggklossar i den mänskliga identiteten, ökar risken för förvirring – precis som ses i insändaren.

Min egen inställning till genus och barnuppfostran är att barnen ska behandlas som individer, och stödjas i de intressen de har, oberoende om de är könstypiska. Samtidigt kan man inte kompromissa vad gäller barnets könsidentitet och deras naturliga drift att kategorisera sin omvärld i binära kategorier (upp/ner, svart/vit, man/kvinna).

När könsidentiteten etableras kan det för vuxna upplevas som att barnet fastnar i stereotypa könskategorier (”fotboll är bara för pojkar”, ”flickor gillar rosa”). Men denna fas är nödvändig innan barnet lär sig se fler nyanser och mer variation i sin omgivning. Barnets kognitiva utveckling sker stegvis, inte över en natt.

Genusambitionerna måste således anpassa sig till barnets utveckling, och inte vice versa. Vuxna som vill ge sina barn fler möjligheter måste motstå sin egen drift att vilja att forma barnet mot en könsneutral norm.

Barnet är som det är, inte som vi vill att det ska vara. Och de grundläggande könskategorierna i samhället har ett stort värde, annars skulle de inte uppstått och överlevt i världens alla kulturer.

Tipstack: Går till Sven, Erik och Mattias!

 

23 kommentarer på “Mamma blir orolig när barnet beter sig som hon vill”

  1. Johan skriver:

    Jag tror inte att insändaren är genuin, utan att den är ”placerad” av en journalist. Allt låter för tillrättalagt.

  2. Niki skriver:

    Jag håller med Johan, jag tvivlar på äktheten i insändaren.

    Men ponera att det vore äkta. Det låter som en fullkomligt normal treåring och en överdrivet ängslig mamma, som inte kan hantera konflikten mellan sina dubbla värderingar och istället tycks beredd att patologisera barnet. Vem har egentligen ett problem här – barnet eller mamman – och vari består problemet?

    Hur man förstår orden ”pojke” och ”flicka” som barn är ju snarare en fråga om språkutveckling än om könsutveckling. Upplever man inte så himla stor skillnad på dem som kallas ”pojkar” och dem som kallas ”flickor” blir ju begreppen meningslösa. En treåring har gott om tid att utveckla sin begreppsapparat och har själv knappast några problem med det här, så varför måste vuxna ha det?

    Bra svar från psykologen annars! Både avslappnat och respektfullt.

  3. Heuristics skriver:

    ”Inget fel i något av detta, utan så har naturen skapt oss.”

    Natur har inte möjlighet att skapa, skapelse kräver intentionell planering (någonting som inte finns i konceptet naturen). Om det dock trotts allt vore så att det naturen hade skapat så följer det inte vare sig att det skulle vara rätt, fel eller att det inte skulle vara fel. Som exempel kan tas att en del föds med sjukdomar som hotar deras liv, fullständigt naturligt men det behöver fortfarande rättas till.

  4. Anonym skriver:

    Jag har själv en son som är tre år. Han har också lite problem med att sortera ut att pojkar kallas han och flickor hon. Jag har inte problematiserat detta mer än att jag rättar honom och förklarar kring vad som menas. Även min son säger ibland att han har en snippa. Att hans mamma har en snopp osv.

    Psykologen som svarar mamman tycker inte man ska svara om dottern säger att hon har en snopp, utan låstsas som ingenting. Varför då?! Det är väl självklart att man inte ska sätta några gränser för barn i vad de vill göra med sina liv osv, men detta är ju faktiskt biologiskt. Flickan har ju ingen snopp!

    Mamman vill vara så genusneutral som möjligt och funderar då på att det hela kan bero på att pedagogerna på dagis inte är så intresserade av rosa och dockor. Det är inte min upplevelse från sonens förskola. Pedagogerna är mycket medvetna om genusdebatten och drillar flickorna exempelvis extra i matamatik eftersom ”det har visat sig att flickor är mindre intreserade av matematik när de börjar skolan”. (Suck!) Däremot framgår det att pedagogerna tycker genusdebatten är snurrig och man kan gott skaka lite på huvudet åt den.

    Jag tycker inte vi ska skicka iväg våra barn till barnpsykologer pga vad som beskrivs i artikeln. Däremot kanske vi föräldrar behöver lite samtalsterapi för att veta hur vi ska bete oss mot våra barn och hur vi påverkas av denna vansinninga genusdebatt!

    En tröst för mamman är väl iallfall att dottern inte säger att hon är ett djur.

    Trevlig helg på er alla jämstäldister!

  5. Pelle Billing skriver:

    Trevlig helg på dig också Anonym!

    Och jag instämmer i att det är självklart att föräldrarna ska vara tydliga i att rätta barnen om biologiska fakta.

  6. hamstrn skriver:

    Mutation + Selektion = Evolution

    ”av naturen” ~ as is created ”Utan mänsklig påverkan”.

  7. Rick skriver:

    Det är ett komiskt drag hos svenska feminister att de kan bli så fixerade vid könsuppdelningen av 3:e person singularis (han och hon). Det finns nämligen inga belägg för att avskaffandet av skillnaden mellan han och hon skulle ha någon som helst betydelse för jämställdhet (hur man än definierar begreppet).

    I en del språk existerar ingen sådan uppdelning, men det finns ingeting som tyder på att detta skulle ha någon som helst inverkan på jämställdhet.
    På finska finns bara ett enda ord, ”hän”, för både han och hon. Samma gäller för ungerska, ”ö”. I Finland ser jämställdheten ut ungefär som i Sverige, medan det i Ungern råder avsevärt mer konservativa förhållanden, ja rentav mer konservativa än i Österrike (er/sie) och Slovakien (on/ona) – trots avsaknaden av språklig distinktion mellan könen.
    Det kan förresten vara bra att känna till att det också på persiska bara finns ett ord för 3:e person singularis, ”u”, men hittills har inte ens de värsta feministiska virrhjärnorna påstått att Iran skulle vara någon förebild i jämställdhetsfrågor.

  8. Pelle Billing skriver:

    hamstrn,

    Bra förtydligande.

  9. leifer skriver:

    Pelle

    Jag tror föräldrar får mer panik om dottern leker med bilar, än om sonen leker med dockor. Detta eftersom man intuitivt förstår att det för pojkar är svårare att kliva över könsgränser och ändå ha alla möjligheter i livet. Därför reagerar man heller inte lika starkt på om dottern kallar sitt könsorgan för snopp som om sonen kallar sitt könsorgan för …

    Det är för mig ett tydligt exempel på att flickor är mycket friare i sin könsroll än pojkar i dagens Sverige. Nu pratar jag alltså om västerländska majoritetskulturen.

  10. Pelle Billing skriver:

    leifer,

    ”Jag tror föräldrar får mer panik om dottern leker med bilar, än om sonen leker med dockor. ”

    Menar du inte tvärt om?
    Jag upplever en större tolerans för pojkflickor än feminina pojkar. Fast båda kan frysas ut, tyvärr.

  11. Niki skriver:

    @leifer, visst menar du att föräldrar får mer panik om sonen leker med dockor än om dottern leker med bilar?

    Jag tror att du har helt rätt i din iakttagelse, flickor är ”friare” i sin ”könsroll” än pojkar. Det beror ju på att flickor snarare ”uppgraderas” om de överskrider könsgränserna och blir en ”pojkflicka”, medan pojkar… inte gör det.

  12. Niki skriver:

    @pelle, oj, samma tanke! Jag var lite långsammare än du bara. :-)

  13. leifer skriver:

    Pelle och Niki

    Tankevurpa efter en lång arbetsdag.

    Menade som ni förstod att det blir mer panik hos föräldrarna när sonen överskrider.

    Jag tror inte det beror så mycket på genuspedagogik utan på faktiskt förhållanden i samhället. Det blir t.ex. helt enkelt svårt för flickpojken att bilda familj, detta då beteende styr mäns möjligheter i livet. För flickor handlar det snarare om utseende. Men dessutom kan tjejer skaffa barn idag utan en man, det omvända är betydligt knepigare. Föräldrar tänker långsiktigt och vill att barnen ska få ett så bra liv som möjligt. I det ingår att bilda familj och skaffa barn.

    Man kan om man så vill ta detta som ett kvitto också för att vi egentligen lever i ett matriarkat i praktiken.

  14. Mia skriver:

    PB

    ”I vissa sammanhang (läs Södermalm, Stockholm) har genusneutraliteten drivits för långt,”

    Hur tänkte du här? Jag protesterar mot att Södermalm ses som ett sammanhang. Och jag protesterar mot att en hel stadsdel ska dras över samma kam som en eller annan förskola :)

  15. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    När det händer så händer det på Södermalm ;)

    (travstering på gammalt skämt om någon känner igen det)

  16. Penelope skriver:

    Pelle, vad menar du med ”all genusförvirring som pågår runt henne”?

    På vilket sätt är det förvirrat att gå på en förskola med mycket pojkar? Att en pedagog är man? (Önskar vi hade nån manlig pedagog på vår förskola!) Att flickorna inte leker jättemycket i dockis? Att föräldrarna har nån sorts genusmedvetenhet?

    Det ser väl ut som en snopp för henne! Min armbåge ser ibland ut som en bröstvårta tycker min minsta dotter. Min kusin föddes med sex tår på ena foten. So? Pryl som pryl?

    Är helt övertygad om att hon kommer att växa upp och fixa sin egen könstillhörighet. Men det beror helt på hur samhället hanterar henne. Och här spelar det du skriver en roll.

    leifer; Jag citerar dig, man reagerar ”heller inte lika starkt på om dottern kallar sitt könsorgan för snopp som om sonen kallar sitt könsorgan för …”Är det en slump att det är just ordet för det kvinnliga könsorganet som utlämnats här? Troligen inte. Trots diverse snippaomröstningar så har vi fortfarande år 2011 en besvärande osäkerhet vad vi ska kalla det som små flickor har mellan benen.

    Det vore fasenimig enklare att kalla det också för snopp.

  17. Niki skriver:

    @penelope

    ”Det vore fasenimig enklare att kalla det också för snopp.” :-)

    Jag reagerade också på det utelämnade ordet i leifers inlägg men kommenterade inte. Jag köper iofs snippa helt och hållet, men bifaller ditt förslag! Min treåriga son har faktiskt hittat en pytteliten snippa i sin snopp. Kanske borde vi vuxna faktiskt bekräfta alla likheter som barnen själva upptäcker, istället för att hela tiden betona skillnaden. :-)

  18. leifer skriver:

    Penelope

    Vilket ord man använder var inte poängen. Dessutom finns alltid risken att nåt fult ord fastnar i inläggs-filtret. Snippa är ett bra ord tycker jag, jag vet dock inte vilket ord en liten pojke skulle använda.

    Grundproblemet var är att föräldrar blir oroligare när pojkar går över könsgränser än tvärtom, och att det beror på faktiska problem i samhället för pojkar/män när det kommer till att skaffa familj och barn.

  19. Emma skriver:

    ”Vad händer med ett barn där både föräldrarna och förskolan driver sin genusneutralitet så långt att barnet inte ens får använda pronomen som han och hon? Vad händer om alla är en kompis, och ingen är en pojke eller flicka?”

    Då klär vi alla i likadana statligt föreskrivna blå kläder och refererar till varandra som Kamrater. Det har ju varit så lyckat de andra ggr mänskligheten provat dylikt. Verkligen…

  20. Penelope skriver:

    Leifer; visst, men oron beror ju också på att det fortfarande sitter status i könstillhörigheten. Lite enkelt uttryckt; en tjej som beter sig killigt kanske kan tjäna massor med pengar. En kille som beter sig som en tjej? Hjälp, tänk om han blir förskollärare! ;)

  21. leifer skriver:

    Penelope,

    Lite svårt att tro på den förklaringen. I själva verket är väl just plugghästen, ”tönten” den som kan tjäna pengar idag. Den som har ett specialintresse och fördjupar sig mycket i det. Utan bra utbildning så har man inte så stora chanser till att tjäna mycket pengar. Och definitivt är väl just ”mycket manlighet”, nåt som få kan tjäna pengar på.

    Nä jag tror det är sånt som ”homofobi” liksom intresse och attraktion för motsatta könet som det handlar om. Män kan ju som bekant inte heller så lätt skaffa barn utan en villig tjej. Här kan man nog säga att kvinnors val av män styr rätt mycket om hur män vill vara som vuxna, och förstås är föräldrar medvetna om sånt.

Google