Glädjande artikel om partnervåld

20 november 2011, av Pelle Billing

vald-mot-man

vald-mot-kvinna

NIKK är det nordiska institutet för kunskap om kön (Nordisk institutt for kunnskap om kjønn). Som sådant har det till huvuduppgift att agera länk mellan könsforskning och jämställdhetspolitik.

Den förväntan man kan ha på NIKK är alltså att de ska publicera artiklar från genusvetenskapen, samt att könsmaktsordningen ska vara ett viktigt inslag. Kort sagt är det inte på deras hemsida som jag förväntar mig artiklar om partnervåld som bryter ny mark.

Men ibland är det riktigt trevligt att se sina förväntningar komma på skam. Högst upp på deras förstasida publiceras nämligen en artikel med rubriken När kvinnor slår.

Artikeln tar upp den ”nya” forskning som finns om att även kvinnor utövar våld i nära relationer, och försöker identifiera likheter och skillnader mellan mäns och kvinnors våld.

De senaste 30 åren har det bedrivits en ny typ av studier över partnervåld i många olika länder – studier som verkligen kvantifierar våldet samt undersöker båda könens våldsanvändning. Forskarna använder här Conflict Tactics Scale (CTS), eller variationer därav. CTS registrerar varje typ av våld, allt i från en örfil till ett strypgrepp.

Själv brukar jag rekommendera en brittisk och en norsk studie som bra exempel på högkvalitativ forskning som använder sig av denna typ av metodik. I artikeln ges ett par andra studier som exempel:

Tidigare i år publicerades en finsk studie av Markku Heiskanen & Elina Ruuskanen, Men’s experiences of violence in Finland 2009, som baserade sig på 3 200 personers enkätsvar. I den uppger 15 procent av männen och 16 procent av kvinnorna att de varit utsatta för någon form av våld av sin nuvarande partner.

Norge har en liknande studie gjorts av Hilde Pape, dr psychol och verksam vid Nationellt kunskapscenter om våld och traumatisk stress. I studien frågades 2 200 män och kvinnor i åldern 20-25 om våld i nära relationer. 6 procent av männen och 4 procent av kvinnorna uppgav att de hade blivit utsatta för fysiskt våld av sin partner det senaste halvåret. När frågan vändes gavs ungefär likadana svar. 2 procent av männen och 6 procent av kvinnorna uppgav att de hade brukat våld.

Det finns alltså mängder med data som visar att antalet personer som drabbas av någon typ av våld i sin relation är relativt jämt fördelat mellan könen. Denna kunskap börjar först nu komma upp till ytan, och förhoppningsvis kan även Sverige genomföra en nationell studie med liknande metodik.

Samtidigt betyder inte detta att våldet som drabbar respektive kön är identiskt, utan när man börjar gräva djupare i forskningen framkommer även könsskillnader. Exakt hur dessa könsskillnader ser ut finns ännu ingen konsensus om, men att de finns där pekar all forskning på.

Själv är jag relativt insatt i forskningen om våld, eftersom jag hållit specifika föreläsningar i just detta ämne tillsammans med min samarbetspartner Michael Högberg. Och min uppfattning är att följande sammanfattning i artikeln stämmer väl med rådande kunskapsläge:

[Kvinnor] fick fysiska skador dubbelt så ofta och drabbades av psykiska konsekvenser tre gånger så ofta. Kvinnorna utsattes också oftare för olika former av fasthållande eller strypning, medan männen i allmänhet fick motta slag eller fick föremål kastade på sig.

Vissa typer av våld, så som strypgrepp, kräver närmast att man är starkare än sin partner – därmed blir det alltså övervikt på män som utövar detta typ av våld, som är bland det grövsta. Att kvinnor oftare är rädda är också förståeligt, med tanke på skillnaderna i styrka.

Följande sammanfattning kan jag dock inte helt instämma i:

Det grova systematiska våldet däremot är det i huvudsak män som står för, säger Hilde Pape.

Det stämmer att män står för majoriteten av det grövsta våldet, men att koppla ihop detta med det systematiska våldet blir en förenkling. Vad jag sett finns det en viss övervikt av män som står för det systematiska våldet, men skillnaden är mindre än man kan tro – och bör inte jämföras med skillnader i det grövsta våldets utbredning.

Utmaningen är alltså att inte överdriva åt något håll. Lika fel som det är att säga att våldet mellan könen är identiskt, är det att hävda att det är helt väsenskilt. Kvinnor drabbas hårdast, men män drabbas nog hårt för att det ska tas på allvar.

Norge förefaller här vara en föregångare i Norden och i världen, genom att erbjuda könsneutrala kriscentra:

[Nina] Jon välkomnar därför den nya lagen om könsneutrala kriscenter som nyligen har införts i Norge och som stadgar att varje kommun ska erbjuda hjälp till både kvinnliga och manliga offer för våld från närstående.

- Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.

Jag kunde inte instämma mer. I slutändan handlar det om att alla individer ska kunna få god hjälp, och även om fler kvinnor utsätts för grovt våld (och till viss del upprepat våld), är detta ingen ursäkt för att bygga upp strukturer där män inte kan få hjälp.

En intressant utveckling på området är även att två nya begrepp börjat användas, för att beskriva två olika typer av partnervåld. Det ena kallas ”intimate terror” och det andra för ”common couple violence” (episodiskt våld). Det episodiska våldet involverar ofta båda parter som förövare, och är en del av ett ”stormigt” – men förvisso destruktivt – förhållande. Dock är våldets primära syfte inte att dominera sin partner, utan beror mer på upprörda känslor i stunden.

Det mer terroriserande våldet handlar om att via upprepat psykiskt och fysiskt våld, eller hot om våld, bryta ner och kontrollera sin partner. Således handlar det snarare om en enskild förövare, istället för våld från båda.

I artikeln finns det en strävan hos ett par av de intervjuade att kategorisera närmast allt kvinnlig våld som episodiskt våld. Och även om jag instämmer i att män är överrepresenterade i den ”intima terrorn”, så tror jag inte man kan göra en sådan förenkling. Begreppen är värdefulla, och kan användas för att beskriva könsskillnader, men de får heller inte missbrukas.

Som vanligt gäller det dock att vara ödmjuk inför olika siffror, och fullständig klarhet i hur den systematiska våldet fördelar sig mellan könen bör nog bli temat för flera specifika studier i olika länder.

Sammanfattningsvis får de rådande tongångarna och tankesätten i Norden ses som ett stort genombrott, och en öppning för att alla människor ska få hjälp. Och finns det egentligen någon människa – vare sig den är feminist, mansrättsaktivist eller något annat – som kan motsätta sig detta?

Tipstack: Går till Pernilla!

 

21 kommentarer på “Glädjande artikel om partnervåld”

  1. Ibanez skriver:

    Glädjande vet jag inte om den artikeln var, läs vad hon skriver.

    ”Våldet mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – varje år anmäls över 4.000 fall i Stockholms län, men det verkliga antalet är kanske fem gånger så stort. Men problemet omfattar inte bara män som slår kvinnor. Det kan handla om samkönade relationer, eller vuxna barn och åldriga föräldrar.”

    kvinnor som slår män är tydligen en icke existerande händelse, så osannolik så den inte finns. Finns ingen gräns för hur långt man kan gå för att förneka verkligheten för att behålla den kära varma ”offerkoftan”.

  2. Ibanez skriver:

    Menar länken till Birgitta Rydbergs bloginlägg förstås.

    - Såg inte att man kunde redigera -

  3. Mörker skriver:

    ”- Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp.”

    Nej

  4. [...] med retorik som ”mäns våld mot kvinnor sker i både slott och koja” är slående och som många hört mig påtala är det ungefär lika smart som att argumentera [...]

  5. Per Hagwall skriver:

    Utredningen är bättre än blogginlägget, i DN är hon mer nyanserad också.

  6. Mia. skriver:

    De skriver

    ”- Min uppfattning är att vi i Sverige börjar om från början i den här debatten som nu har kommit hit men faktiskt pågått i 30 år på annat håll. Idag är vi via detta tillbaka till när vi först väckte uppmärksamhet på kvinnomisshandel som ett samhällsproblem. Det går knappt att starta en föreläsning förrän någon räcker upp handen och påpekar att det minsann är lika vanligt att kvinnor slår. Det är tröttsamt att vi inte har kommit vidare från den här polariseringen.”

    Eh? Vi har ju inte ens kommit ifrån missuppfattningen män/förövare – kvinna/offer eller vad menar de?

    Bill Eddy skriver om amerikanska förhållanden där man t o m talar om fyra typer av partnervåld. Men de två första han beskriver i sin bok Splitting kan nog sägas sammanfalla med ‘intimate terror’ och ‘episodiskt våld’:

    - Battering (intimate terror?)
    Also known as coercive controlling violence, battering involves a pattern of power and control by one partner and a pattern of fear in the victim partner. There may not be frequent violence , but when the violence occurs, it can be severe and result in bruises, broken bones, and death. The victim often becomes isolated, loses self-esteem, and finds it very hard to leave. Batterers are primary male, although perhaps 25 percent are female, with the same dynamics against their male partner. Most batterers seem to have characteristics of borderline, narcissistic, or antisocial personalities.

    Courts commonly order batterers treatment groups for batterers, which may last twelve, twenty-six, or fifty-two weeks, depending on your court system. These programs are generally helpfull for batterers with borderline or impulsive narcissistic traits, because they learn how to prevent the buildup of anger and how to challenge the cognitive distortions that lead them to blame their spouses and justify violence. Batterers who have antisocial or controlled narcissistic traits are less affected by these treatment programs, because they don´t see themselves as having an ‘anger management’ problem; they are able to manage their anger very well to achive their own selfish purposes.

    - Situational Couple Violence (episodiskt våld?)
    This type of domestic violence is the most common type. Instead of a pattern of power and control, both parties in the couple have difficulties resolving conflict peacefully and get into pushing and shoving types of behavior, sometimes with injuries. Neither party lives in fear of the other, and the violence is generally less severe. Research shows that men and women engage in this type of violence fairly equally and they are less likely to have PDs than batterers.”

    Frågan är när man ska börja tala om det som många redan vet, att den första typen av våld ofta beror på personlighetsstörningar hos förövaren? Och att den typen av våld kan vara nog så allvarlig även om inte ett enda slag utdelas.Och kanske är då även fördelningen relativt jämt fördelad även här. Men som jag brukar säga är det intressanta inte hur många av offren (75/25 eller 50/50 eller?)som är kvinnor eller män utan att de får hjälp som grundar sig på ‘nya’ rön och inte på könsmaktsordning.

  7. Mia. skriver:

    Birgitta Rydberg skriver:

    ”Våldet mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – varje år anmäls över 4.000 fall i Stockholms län, men det verkliga antalet är kanske fem gånger så stort.”

    Detta är ytterligare ett exempel på hur man ofta blandar äpplen och päron sas. Hon talar om relationsvåld men detta är nog snarare statistik på allt våld kvinnor utsätts för. Och då ska det i ärlighetens namn jämföras med hur många män som utsatts för våld samma period. Om man däremot tittar på statistiken för kvinnofridskränkning så anmäls varje år ca 900 fall i Sthlms län.

  8. Pelle Billing skriver:

    Mkt bra förtydliganden, Mia.

  9. NisseNyfiken skriver:

    ”finns det egentligen någon människa – vare sig den är feminist, mansrättsaktivist eller något annat – som kan motsätta sig detta?”

    Det finns det – tyvärr. Varenda gång man framför just den åsikten (att alla utsatta ska få hjälp oavsett kön) i kommentarerna till någon artikel tex så får man höra från flera håll att man bara försöker ta fokus från det stora problemet ”mäns våld mot kvinnor”, att problemet för män är så försumbart att det kan ignoreras, att män minsann får organisera/bekosta sina egna mansjourer och ofta blir man kallad kvinnohatare och andra nedsättande epitet som grädde på moset.

  10. JockeVXO skriver:

    Jag förstår inte hur du kan hålla med Nina Jon om att det var en ”viktig kamp” att kämpa för att könsmaktsordningslögnen skulle bli dogman i vårt samhälle.

    Birgitta Rydberg ljuger om partnervåld: Vem hade kunnat tro att en feminist skulle ljuga?! Jag menar det är ju inte så att feminismen bygger på lögner och hat…

  11. Mörker skriver:

    Alla välgörenhetsorganisationer har ett strukturellt problem som de dras med. Om de är för framgångsrika så upphör slutligen deras verksamhetsområde att existera.

    Det finns två lösningar på den nöten. Den första är att utöka verksamheten till nya välgörenhetsändamål. Risken med den är att man riskerar att inkräkta på någon annan välgörenhetsorganisations verksamhetsområde. Om flera av styrelseledamöterna sitter i olika styrelser, som det ofta är i Sverige, så kommer de inte tycka att detta är en bra framtidsplan för organisationen.

    Den andra, som svensk feminism och genusvetenskap jobbar mycket med, är att presentera felaktiga analyser av problem. Sedan kan man presentera åtgärder som inte hjälper, eller till och med förvärrar. Denna lösning bygger på att man kontrollerar informationen och åsiktsutbytet i samhället, vilket blivit lite svårare i internet-åldern.

  12. Pelle Billing skriver:

    ”Jag förstår inte hur du kan hålla med Nina Jon om att det var en “viktig kamp” att kämpa för att könsmaktsordningslögnen skulle bli dogman i vårt samhälle.”

    Det var givetvis slutsatsen i citatet jag instämde i. Men när fan läser bibeln så…

  13. Koo skriver:

    Bra, Pelle!

    Och vass analys, Mia!

  14. NinniTokan skriver:

    Detta inlägg fann jag mycket glädjande: Hoppas det snarast sprider sig till Sverige. :)

  15. Pelle Billing skriver:

    NinniTokan,

    Jag tror det är på gång nu. Kunskapen börjar komma. Men tyvärr är politikerna sist med att reagera.

  16. NinniTokan skriver:

    Pelle
    Jag känner också den ”det är på gång”-känslan. Tyvärr har radikalfeminister satt upp agendan i Sverige på ett mer markant sätt än vad som tycks ha skett i Norge** och då blir ”vindarna vänder” lite segare. Men huvudsaken att utvecklingen går på rätt håll.

    ** Det här ”Norge är bättre/mer sansat” är ett mönster som går igen i varje debatt jag deltagit i som ingår under den moralpanik jag skriver om här: http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

  17. Pelle Billing skriver:

    Ja, Norge är mer sansat. I Sverige verkar det inte finnas någon gräns för vilka uppflammande beskrivningar som används, som du tar upp i inlägget.

  18. [...] Pelle Billing: Glädjande artikel om partnervåld [...]

  19. Idgie skriver:

    Otroligt viktigt med mer forskning som lyfter alla aspekter av våld i nära relationer. Jag föreställer mig att mörkertalet är större när det gäller hur många män som blir utsatta för kvinnors våld, det kanske anses pinsamt att erkänna.
    Har inte läst de artiklar du hänvisar till så jag vet inte om de nämner det, men det skulle vara intressant att veta bakgrunden, vad som utlöst det våld de redovisar. Har själv nyligen tagit mig ur (eller håller på är väl mer korrekt, det tar tid att hämta sig) en relation där jag blev verbalt/psykiskt misshandlad (även två ggr fysiskt) av en man med narcississtiska drag. Det fanns tillfällen då jag i ren vanmakt, eftersom det inte gick att kommunicera med honom, mycket väl skulle kunna drämt något i skallen på honom … och jag är normalt en person som är kolugn och alltid resonerar mig fram när det gäller. Jag valde att istället låsa in mig eller ge mig iväg ut.

Google