Genuspedagogiken är vad den gör

29 november 2011, av Pelle Billing

Patrik Lundberg tycker i dagens HD att vi ska spara på kräkreflexerna när genuspedagogiken kommer på tal. Jag instämmer. Att kräkas är onödigt, när det är så mycket mer intressant att titta på vad genuspedagogiken faktiskt gör, och sedan diskutera hur barnen bör bemötas.

Lundberg har satt sig ner och plöjt  två av statens offentliga utredningar om jämställdhet i förskolan, och har ett par slutsatser att leverera. Nämligen att pronomet hen inte förekommer samt att han inte hittar något om ”hjärntvätt eller tvång”. Det förstnämnda stämmer tveklöst, medan det senare kan diskuteras – beroende på hur starka ord man vill använda.

Enligt Lundberg handlar genuspedagogiken endast om att ge barnen valfrihet, vilket är det de flesta föräldrar vill. Visst låter detta bra, men frågan är om det är så enkelt. Genuspedagogiken ska bedömas utifrån vad den faktiskt gör, inte vad den säger sig vilja åstadkomma.

lekande-barn

Det mest kända av de två dokumenten som Lundberg läst är SOU 2006:75 Jämställd förskola (nåja, känt bland oss som ibland plöjer den typen av texter – till exempel Tanja Bergkvist). Ett viktig begrepp som lyfts där är så kallad kompensatorisk pedagogik.

Kompensatorisk pedagogik är ett genuspedagogiskt grepp som innebär att pojkarna och flickorna delas upp i separata grupper en del av tiden, eller hela tiden. Sedan kan pojkarna få lära sig att inte avbryta alternativt prata om känslor, medan flickorna får lära sig självkänsla och att ta mer plats.

Intentionerna är är förvisso goda. Barnen ska ges ett bemötande som kompenserar för det bemötande de annars får i samhället. Problemet är dock tvåfalt:

  • Samhället är inte längre så ensidig. Det är inte alls självklart att pojkar tar mer plats eller har bättre självförtroende på en skola eller förskola.
  • Inom varje grupp finns stora variationer. Tre pojkar kan vara stökiga, fyra ganska neutrala och tre blyga och inåtvända. De enda som egentligen behöver pojkträningen är de tre första, medan det kan vara direkt kontraproduktivt för de tre sista.

En förenklad, kollektiviserad bild av verkligheten ger förenklade och kollektiviserade lösningar. En könsmedveten pedagogik i förskolan måste vara mer sofistikerad och nyanserad än så.

Inom medicinen säger vi primum non nocere. Det viktigaste är att inte skada någon med sina ingrepp. Det är alltså bättre att låta status quo fortgå än att med kollektiva ingrepp stjälpa vissa individer, för att andra ska hjälpas.

Förutom denna konkreta kritik som kan riktas mot genuspedagogiken, utifrån en av dess vanligaste metoder, är det många som känner sig obekväma med att genuspedagogiken har sitt ursprung i den feministiska rörelsen. Feminismen innehåller alltifrån kloka tankegångar till rena galenskaper – men den är och förblir en ideologi, och som sådan är den inte neutral.

feminism

Som jämförelse kan nämnas hur folk skulle reagera om förskolan skulle börja använda en pedagogik som vuxit fram ur den socialistiska alternativt den konservativa ideologin. Troligen skulle motståndet mot denna politisering vara starkt bland föräldrarna.

Lundberg har svårt att förstå den skepsis mot feminismen som bor i en del människor. Detta eftersom feminismen enligt honom bara vill rätta till kvinnors underordning, samt rätta till ”generella löneskillnader mellan män och kvinnor”.

Uppenbarligen känner han inte till att det numera finns en jämställdhetsrörelse som breddar diskussionen, och som belyser att det vi tidigare kallat en ensidigt könsmaktsordning egentligen är ett flertal maktordningar – där vissa är till mannens fördel och andra till kvinnans. Därmed är det enklare att helt enkelt kalla det för ett könsrollssamhälle, ett begrepp som dessutom inkluderar mer än maktordningar.

mn_logo1

Så länge genuspedagogiken är ensidigt sprungen ur feminismen kommer analysen att halta, och medvetenheten om pojkarnas framtida utmaningar att vara sämre än flickornas framtida utmaningar. Förhoppningsvis är denna kritik något som Lundberg vid närmare eftertanke kan förstå.

Vidare finns det ytterligare en byggsten hos genuspedagogiken som importerats från den feministiska rörelsen, och som många människor i Sverige ställer sig kritiska till. Detta handlar om att kön till största delen är en konstruerad variabel, och att medfödda könsskillnader är små eller minimala.

konsfragor

I ”Jämställd förskola” redogörs för detta:

Vissa forskare använder begreppet genus och andra använder begreppet kön, men alla har en förståelse av att kön till stora delar är en social konstruktion.

Vissa personer instämmer i detta påstående. Andra har en förståelse av att kön är till lika delar en konstruktion och någon medfött. Ytterligare andra tror att det medfödda är viktigast. Hela spektrumet av uppfattningar finns, beroende på vilka böcker man läst eller vad som framstår som ”sunt förnuft” hos en viss individ.

hjarnan-kon

Beroende på var man placerar sig på denna skala kan skillnader mellan pojk- och flickgruppen ses som naturliga, delvis naturliga eller helt onaturliga. Vem har rätt?

Sammanfattningsvis har jag alltså en viss kritik att komma med när det gäller genuspedagogik, även på de områden som Lundberg hävdar är oproblematiska. Dock betyder inte detta att jag är emot en pedagogik som är könsmedveten, så länge nya problem inte skapas. Primum non nocere, som sagt.

Följande frågor ser jag som en bra bas för att bedriva en könsmedveten pedagogik i förskolan och skolan:

  • Hur mycket tid lägger jag på varje barn? Får alla sin del av min uppmärksamhet?
  • Vågar jag stödja barnet i dess kreativitet och uttryck, vare sig dessa är könstypiska eller könsotypiska?
  • Vågar jag gripa in om något barn mobbas på grund av könsotypiska beteenden?
  • Har jag en positiv grundsyn på såväl pojkar som flickor?

Vilka frågor ser du som viktiga i en könsmedveten pedagogik? Eller vill du inte ha någon sådan pedagogik alls? Gör din röst hörd i kommentarerna.

 

42 kommentarer på “Genuspedagogiken är vad den gör”

  1. knud ström nielsen skriver:

    jeg vil ikke ha en s.k. könsmedveten pädagogik. då jag anser at den i grunden hjärntvätter barnen i sin iver efter, at få dom anpassade den ideologi, som genuspädagogiken forespråker. Änn en variant av andlig våldtägt liksom pädagogik, som baserer sig på religiöse övertygelser.

  2. Joel Johansson skriver:

    Jag anser att barn bör bemötas som de individer de är. Att kollektivisera redan från start verkar helt fel. Särskilt intressant är följande reflektion:

    ”Inom varje grupp finns stora variationer. Tre pojkar kan vara stökiga, fyra ganska neutrala och tre blyga och inåtvända. De enda som egentligen behöver pojkträningen är de tre första, medan det kan vara direkt kontraproduktivt för de tre sista.”

    Min personliga reflektion är att detta visar ett ständigt återkommande problem hos feminismen – bortsållandet och den ökande pressen på ”svaga” män, de som inte agerar enligt stereotypen. Allt teoretiserande till trots så visar sig feminismen ofta vara en avancerad metod för att öka selektionstrycket på män, vilket är särskilt beklagligt om det sker redan på barn. Jag har respekt för att det är en instinkt som kvinnor och män i maktposition ger uttryck för, men den bör aldrig politiseras.

    Det är fascinerande att kulturen lyckas frambringa biologiska mekanismer bakvägen genom olika former av rationaliseringar. För att uppnå en civiliserad demokrati gör man bäst i att endast tillämpa lika rättigheter och skyldigheter som rättesnören.

  3. David Holman skriver:

    Jag är, som bekant, för möjligheten till en könsuppdelad skolgång. Detta då man där kan bli av med förtryck av båda grupper på vissa plan. Lärare kan se att samtliga pojkar inte är stökiga och kan adressera hårdare ord och krav på de pojkar som faktiskt är stökiga. Flickor som vanligtvis skulle bli tystade av pojkar som är stökiga skulle där kunna få ta mer plats och lärare skulle kunna adressera stöd till de flickor som behöver extra stöd för att göra sin röst hörd.

    Självklart ska det omvända också ske men här ges en klar fördel till könsuppdelad möjlighet i alla fall.

    Andra inkluderar olika former av pedagogik som är könstypiska (sen har vi en blandad form i samskolan fortfarande så klart). Om det inte är klart ännu så är jag av den biologiska uppfattningen, är man av den uppfattning att kön är en social konstruktion så förstår jag absolut att man ser detta som något hemskt.

    Det viktiga är att vi definerar vad som är ”könsmedveten pedagogik” innan vi börjar diskutera om vi vill ha den eller inte.

  4. Malin skriver:

    Som snart färdigutbildad förskolärare erkänner jag ändå villigt att jag inte hade en aning om att genuspedagogiken kommer grå feminismen. Jag tycker inte det är något som lyser igenom.
    Jag ser dock problem om man abvänder den pedagogiken om man inte har någon koll på vad det innebär. Då är det bättre att låta bli.

    Men är man insatt och påläst så är det den bästa tror jag.
    För alla barns skull.
    Ännu en anledning att inte orera om det om man inte vet vad det handlar om, resulterar ofta i missförstånd och motstånd pga det.

    Jag har också plöjt massa utredningar, men tillsammans med annan kunskap, diskussioner och en reflexiv läsning får man en annan syn på saken skulle jag tro.

    Att det handlar om hjärntvätt tycker jag är så otroligt fånigt att påstå, isf är väl all pedagogik det? Och all uppfostran där man lär barn ”hur man ska vara”

  5. [...] mellan feministiskt genusskolad personal och förskolebarn, elever eller studenter, i förskola, skola eller högskola, där ena parten på [...]

  6. AV skriver:

    Malin:
    De största problemet med den genuspedagogik som jag sett är:
    1. Man blandar ihop könsroll och könsidentitet.
    2. I sin iver att bredda barnen begränsar man dem istället åt andra hållet.

    1. I vissa förskolor har man slutat använda han och hon. Istället ska man använda det könsneutrala hen. Detta för att inte placera barnen i fack. För barn i förskoleåldern är könsidentitet viktigt. Jag är en pojke och kommer bli en pappa när jag blir stor och vice versa. Barnen brottas mer med existentiella frågor om var de kommer ifrån, om livet och om döden än vad vi vuxna uppfattar. Då behöver de fasta punkter i tillvaron. Det man kan jobba med är istället vad det innebär att vara pojke/flicka-man/kvinna. Pojkar kan också sy gardiner och flickor leka med bilar.

    2. I sin iver att bredda begränsar man. Man vill styra barnen, kompensatoriskt för alla andra intryck de får. Detta genom att förbjuda pojkar att ha spindelmandräkt och ta bort leksaker vi vuxna kodat som ”könstypiska” (bilar, dockor). Vem har sagt att barnen gör de kodningarna. Bredda betyder att man ökar sina erfarenheter, inte begränsar dem. Det är bara att se till att gå ut och spela bandy, göra någon billek och baka med alla barnen. Sedan när det är fri lek (detta hemska ord enligt Gens o Co) har barnen erfarenheter att välja bredare. Antagligen kommer fler pojkar att ha racertävlingar med sparkcyklarna och fler flickor rollekar i en koja, men de flickor som vill cykla och de killar som vill ha rollekar kan göra det. Dessutom är det fullt möjligt att ha flera uttryckssätt. Man kan vara prinsessa med rosa och tyll, och samtidigt snickra en båt. Man kan älska sina blåa snickarbyxor/spidermandräkt och samtidigt gilla att rita djur. DET är breddning av könsroller.

    Själv är jag uppvuxen som en hel människa, kan både hugga skog och sy gardiner, och så uppfostrar jag mina barn. Tösen har alltid lekt mest med pojkar, har några få väninnor, siktar på att bli dykare och klär sig kvinnligt i shorts och leggings. Grabben håller både på med tekniklego och bakar bullar. Egentligen är det inte så svårt. Behövs inga komplicerade teoribyggen och bakomliggande ideologier.

  7. Lavazza skriver:

    ”Det viktiga är att vi definerar vad som är “könsmedveten pedagogik” innan vi börjar diskutera om vi vill ha den eller inte.”

    Ingen pedagogik kan klart defieras ens på teoristadiet, och när den väl sjösätts i praktiken, så blir det vad som helst, beroende på lärare, elever, föräldrar, rektor etc.

    ”Entreprenöriellt lärande” hörde jag om på radion. Inte ens förespråkarna kunde defiera vad som avsågs.

  8. Martin skriver:

    Kanske kan vara viktigt att oavsett kön försöka belysa, med det menar jag att ge en positiv bekräftelse på det som kan upplevas som typiskt kvinligt eller manligt. Ex. Att vänta på sin tur och vara hänsysfull bör uppmuntras, fast man råkar vara tjej och inte nedvärderas genom att höra att man direkt skall vara något annt och att det också bör uppmuntras att ta plats på rätt sätt fast man är kille, och inte per automatik bli ifrågasatt som någon som stjäl plats från andra. Våga möta personen trots att man själv tycker att i ett samhällsperspektiv i alla generationer, eller kanske rent av i andra generationer, borde det vara på ett annat sätt än det är idag. Flum, flum.
    Härlig Blogg. Hittade hit först idag, trots många år av känslor och tankar som gärna blir misstolkade då man bara vill se till den lilla människan och också inkludera den lilla pojken, utan att framstå som kvinnoförtryckare.

  9. Malin skriver:

    AV
    Precis de där arbetssätten och fördomarna är vad jag menar.
    Det handlar om att inte vara så besatt av kön bara.
    Av alla förespråkare av ordet Hen har jag inte hört någon säga det till eller om människor vars namn de vet.

    Ta vara på det barnen själva vill prata om. Till exempel har det visats att när pojkar pratar om att de vill arbeta med ”tjejiga” yrken viftad det bort ist för att diskutera och uppmuntra pojkarnas tanke, vilket kan ge omedvetet intryck av att det är ”fel”

  10. Emma skriver:

    Håller med AV: ”I sin iver att bredda barnen begränsar man dem istället åt andra hållet.”

    Ställer mig ytterst frågande till att det måste vara så fruktansvärt komplicerat egentligen. Varför inte bara helt sonika erbjuda alla barn allt och inte lägga någon värdering whatsoever på om den lilla tjejen har supemandräkt och killen rosa kjol eller tvärtom. Istället för att panikstäda bort alla eventuella könsmarkörer låt barnen leka med dem istället. Hur ska de annars kunna välja hur de vill förhålla sig till dem? Det enda jag skulle vilja lägga till Pelles lista är kanske att pedagoger/lärare då och då påminner sig själva om att granska hurvida det är några speciella svårigheter som verkar drabba ena eller andra könet i förskola/skola. Samt vid behov ha en handlingsplan för dessa.

    Särskiljande av pojkar och flickor på heltid är jag tveksam till. Om det däremot visar sig ha fördelar för inlärandet i enstaka ämnen (men att man trots det går i samma klass osv) kan jag inte se något problem. Det viktiga är väl bästa möjliga förskola/skola för både pojkar och flickor.

  11. Pär.B skriver:

    Det absolut största problemet för förskolor och dess barn handlar fan i mig inte om genus eller jämställdhet, utan om resurser och hur mycket problembarn det finns per verksamhet. Man måste vara mycket misstänksam mot personer som försöker leta efter subtila och osynliga strukturer. Det här är bara en modernare variant av religion, och att det i så fall finns vissa som är utsedda till att kunna se det som ingen annan ser.

    Per Billing talar om Primum non nocere. Men då har läkaren i alla fall kunnat ställt en diagnos utifrån objektiva och empiriska metoder samt att patienten själv sökt sig till läkaren. Inget av detta gäller genus, barnen och föräldrarna är utelämnade åt godtycke från så kallade veta-bäst-människor med starka ideologiska ambitioner. Ta valfri förskola ute i förorterna och jämför dessa skolor som finns i välbärgade villasamhällen. Då snackar vi skillnader. Men nähej, det är världens viktigaste sak att idiotgranska färgen på dasspapper eller formen på leksaksbilar. Ser man inget fel i den prioriteringen så ska man inte ha med barn att göra.

  12. Trollan skriver:

    ”Kompensatorisk pedagogik är ett genuspedagogiskt grepp som innebär att pojkarna och flickorna delas upp i separata grupper en del av tiden, eller hela tiden.”
    Och så har vi varit tydliga med att vi ska dela upp killar och tjejer…och att man ska behandla dem olika. Känns lite kontrproduktivt när man inte ska fokusera på kön utan individen.

  13. Medborgare X skriver:

    När det gäller genuspedagogiken så finns det (minst) en motsägelse som dess förespråkare aldrig problematiserar. Det är det faktum att den ska läras ut av en förskolelärarkår som till 98 procent består av kvinnor som själva alla gjort ett väldigt könsrollskonservativt yrkesval!

  14. Access skriver:

    I “Jämställd förskola” redogörs för detta:
    ”Vissa forskare använder begreppet genus och andra använder begreppet kön, men alla har en förståelse av att kön till stora delar är en social konstruktion.”

    Man kan ju önska att de hade sett dokumentären ”Hjernevask” innan de skrev så. Där visas ju tydligt att ”alla” forskare inte alls är av den uppfattning.
    Tvärtom, de forskare som har någon form av belägg för sin ståndpunkt ser snarare ett starkt inslag av biologi i barns könsspecifika beteenden.

  15. Jax skriver:

    Tack Pelle för ett oerhört klart och välformulerat blogginlägg.

    Om man skall genomföra någon kunskapsöverföring överhuvudtaget i skolan skall den vila på vetenskaplig grund. Det är inte bara obevisat att ”könet är en social konstruktion” utan forskningen om detta har inte ens initierats. Är män och kvinnor verkligen lika och skall bete sig lika? Skall vi lära det till våra barn i skolan?

    När man ser på naturen omkring oss blir man fundersam. Är tuppen och hönsen lika och bör bete sig lika och dela på sysslorna? Tjuren och korna? Fåren och baggen? Katten och kattan? Hunden och hyndan?

  16. Meds skriver:

    Har en kompis på söder vars dotter går på dagis. Så fort hon ser reklam på stan med tex kvinnliga underkläder blir hon upprörd och påtalar att hon är feminist. Jag skulle kalla det hjärntvätt.

  17. Backlash skriver:

    Jag är nog lyckligt lottad, för på minstingens dagis pratas det bara om matematik, naturkunskap och experimentlusta, allt i enlighet med senaste läroplanen som tar fasta på att svenska barn halkat efter på dessa områden. Temat åskådliggörs genom katten Findus och gubben Pettson under hela läsåret. Inte ett ord om vare sig genus, kön eller sociala konstruktioner.

  18. Anonym skriver:

    Alla punkterna är viktiga! Vad kostar all den här genusforskningen? Min nästa punkt på listan är nämligen mer personal till barnen, men då heter det alltid att det är en kostnadsfråga.
    Sen skulle jag vilja att nojjan togs bort så att fler män kan jobba med barnen.

  19. Christina Nauckhoff skriver:

    Väldiga ordmassor här. Som alltid.
    Vem GÖR något?
    Sannolikt är det svårt att stå framför ett jätteberg av problem .
    Cut down to size! Gör allt hanterbart. Man kan inte förändra hela världen på en gång.
    Kanske ska man börja med mäns hälsa. Män dör tidigare, tar livet av sig, mår dåligt. Respektera det.
    Det finns förebilder. Måhända är det provocerande att visa på Alexandra Charles som startade 1.6miljonerklubben 1998. Hon har åstadkommit förändring ( för det är väl vad allt handlar om?) när det gäller kvinnors hälsa utan att skuldbelägga män. Jag hoppas att de som vill förändra här vill studera hennes step-by-step arbete.
    Good luck!

  20. Koo skriver:

    Fantastiskt bra inlägg, Pelle!

  21. John Nilsson skriver:

    Bra inlägg, igen.

    Medborgare X, kommenterar kl 15:12:
    ”När det gäller genuspedagogiken så finns det (minst) en motsägelse som dess förespråkare aldrig problematiserar. Det är det faktum att den ska läras ut av en förskolelärarkår som till 98 procent består av kvinnor som själva alla gjort ett väldigt könsrollskonservativt yrkesval!”

    Bra observation (om nu siffran 98% är korrekt).

    Vill nämna att Mats Olsson, själv förskollärare och lärarutbildare, har skrivit flera artiklar på Newsmill i anslutning till detta, och diskuterar bland annat en kvinnlig förskolechefs lönesättning:

    ”Ulla Messing, som har ansvaret att sätta löner för 76 anställda håller med om att kvinnliga chefer gärna gynnar kvinnor.

    – Det kan ju stämma. Jag kan känna att det finns inbyggt en viss försiktighet när det gäller män. Vi har inte så många, då ska de inte premieras bara för att de är män, säger hon.”

    ( http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/26/m-n-dubbelbestraffas-i-f-rskolan )

    Även på detta område verkar Norge vara ett föredöme (när det gäller att rekrytera män till förskolan):
    http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/07/kan-norge-rekrytera-m-n-till-f-rskolan-borde-sverige-kunna

    Läs gärna den ansökan till DEJA från Linköpings universitet, som omnämns i nyss nämnda artikel. Kanske förtjänar den ett eget inlägg rentav, Pelle? :-) Det verkar som man ägnar sig åt avancerat önsketänkande om att män, som redan nu är kraftigt underrepresenterade i lärarutbildningen, ska ”lockas” av den genusmedvetna och ”feminint kodade” utbildningen, jämte de ”ansträngande processer” som manliga studenter förväntas gå igenom i utbildningen.

    För mig låter det mera som ett projekt för aktiv ”hjernevask” av de manliga studenter som trots allt står ut och fullbordar utbildningen, och ett stenhårt exkluderande av manliga studenter som kanske inte har eller kan ta till sig ”den rätta tron” på nedan nämnda ”genusordning” (begreppet könsmaktsordning används intressant nog inte här dock…). På sidan 5 i ansökan kan vi i alla fall läsa följande, ur en beskrivning av projektet:

    …”Att lärarutbildningen i flera av sina inriktningar sedan tidigare är feminint kodad tillvaratas här som en tillgång: män blir i denna genuskontext synliga för sig själva så som män och som genusvarelser, och detta blir en språngbräda i utbildningen i arbetet med att göra män medvetna om sina genusmärkta privilegier och sin roll i en genusordning.”…

    I nästa stycke heter det bland annat (min kursivering):

    …”Män som söker sig till denna utbildning, gör det väl medvetna om att (sic!) kommer att exponeras för ansträngande processer som förändrar deras syn på ansvar, frihet, skyldighet och inte minst sig själva. Män som lockas av en utbildning som fördjupar och möjliggör konstruktivt utlopp för ett jämställdhetsengagemang upplever inte sådana processer som negativa. Istället fördjupas deras jämställdhetsengagemang och deras benägenhet att fullfölja utbildningen stärks.”

    ( http://lumaol.files.wordpress.com/2010/06/14-linkopings-universitet-tema-genus_1.pdf )

  22. John Nilsson skriver:

    Uppenbarligen har man i den tidigare nämnda ansökan från Linköpings universitet, glömt bort eller ignorerat (det i jämställdistiska sammanhang kanske underskattade) begreppet intersektionalitet (mina kursiveringar):

    ”Exempelvis ses kvinnor [och män?] aldrig enbart som kvinnor [män?] eftersom könsmaktsordningen (lika lite som etnicitet, sexualitet eller klasstillhörighet) som separat frågeställning ger en otillräcklig helhetsbild för att förklara hur ojämlikhet uppstår och hur makt utövas. Maktordningar kan inte rangordnas, ingen maktordning står över någon annan och det finns maktordningar inom varje maktordning. Klassförtrycket ses alltså inte som viktigare eller mer grundläggande än könsförtryck eller rasism, t.ex. Flera aspekter, som kön, etnicitet, religion, ålder, klass och sexuell läggning spelar alla in i bestämmandet av en individs identitet och dess villkor.”

    ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Intersektionalitet )

  23. Pelle Billing skriver:

    John,

    Har bloggat om Mats artikel tidigare: http://www.pellebilling.se/2010/06/konsrasismen-fortsatter/

    Dock citerade jag ej ansökan, vilket skulle kunna vara ett inlägg i sig ;)

  24. Torstensson skriver:

    Jag tycker det är helt fel beteenden som man försöker fo bort.

    Om pojkar avbryter så ska man alltså skälla på dom . Fine, men varför ska man då uppmuntra flickorna att ta för sig? Vad leder det till om inte att pojkar lär sig skam av att våga uttrycka sig och tjejer förknippar gapighet som en självklarhet?

    Dessutom är det som så att de blyga killarna, var själv en kille som hellre stod vid sidan om leken och begrundade den med skeptisk min innan jag själv godkände den, behöver ju knappast tryckas tillbaka mer. Jag är väldigt skeptisk till bara den beskrivning som du återger Pelle. Jag tycker det är hemskt viktigt att pojkar och flickor får samma möjligheter att ta för sig. Så som du beksriver det så ska pojkar förknippa ”ta för sig” med skam medan flickorna alltså inte ska förknippa det med skam.

    Vad i hela friden tror man att man för för resultat ? Aldrog och jag säger aldrig att jag kommer sätta min son i en sådan förskola. No way. Däremot hade jag varit egoistisk och gjort det om jag hade fått en flicka för då kommer hon inte få utstå samma skam och indignation till den hon är. Jag tycker det här luktar väldigt mycket ideologi där man straffar pojkar för att en del flickor inte höjer rösten. Det känns som att du har 10 handbollsspelare och så kommer du på att 5 av dom spelar blygt och försiktigt och vad man då gör är att ta de 5 spelarna som inte spelar blygt och försiktigt och försöker lära dom att det är fel att spela så. Samtidigt tar man de 5 försiktiga spelarna och försöker få dom att bli oförsiktiga och självsäkra. Det är ju fruktansvärt om det är det man vill och det är den bilden jag får av ditt inlägg och jag är mycket förnånad att du inte reagerar själv på den biten. Jag blir riktigt besviken. Hade någon dagisfröken aktivt uppmuntrat andra människors döttrar att ta för sig och aktivt tystat ner min pojke så hade jag blivit vansinnig eftersom jag vet vad det får för konsekvenser för min pojke. Han blir mer försiktig än någonsin eftersom han kommer antagligen få min blygsel och när han växer upp så kommer han ha väldigt svårt att förstå varför ett återhållsamt beteende inte fungerar vare sig i sociala grupper och framförallt vid dejting. ALDRIG I LIVET. Den fällan gick jag själv i och den fällan ska inte min pojke gå i. Det ska gudarna veta.

  25. Pelle Billing skriver:

    ”Jag är väldigt skeptisk till bara den beskrivning som du återger Pelle. Jag tycker det är hemskt viktigt att pojkar och flickor får samma möjligheter att ta för sig. Så som du beksriver det så ska pojkar förknippa “ta för sig” med skam medan flickorna alltså inte ska förknippa det med skam.”

    Ja, dessa projekt kan så oerhört lätt slå fel.

    Med en dåres envishet kommer jag att hävda: primum non nocere.
    Experimentera inte på barn! Låt de vuxna ändra sig om det nu är så lätt. Så kommer väl barnen ta efter, enligt socialkonstruktivismens alla regler.

  26. Torstensson skriver:

    Jag förstår inte hur det här rimmar med vänsterns hyllningar av Zlatan Ibrahimovic. En kille med ett enormt självförtroende och som knappast rättar in sig i ledet. Detta hyllas av en hel journalistkår, inte minst i GP här i GBG. En journalist var emot det, Jan Majlard, och han fick sparken och fick ta tjänst som vanlig sportjounralist. Nu menar man istället att pojkar som tar för sig ska skämmas alltså. Är Sverige scizofrent?

    Hellre att Zlatan uppfostrar min son än att hämndlystna radikalfeminister med oseriösa teorier om beteenden ska göra det.

  27. Torstensson skriver:

    Lefier blir väl provocerad men när jag läser om genusdagis och nu detta så hoppas jag att min manliga avkomma får sin moders italienska självförtroende. I annat fall om han uppvisar blyghet så får jag helt enkelt själv passa honom själv och skippa förskola. Så får det nog bli då om det är lagligt. Alternativt att han får gå förskola i italien.

  28. Nicklas skriver:

    Genuspedagogik är inget annat än social ingenjörskonst genom manipulering av barns naturliga sätt att lära sig (lek). Man måste styra (manipulera) barns lek för att de ska leka fritt låter som rena rama hjärntvätten. Det säger bara att barn inte väljer som genuspedagogen vill att de ska välja.

  29. Daniel L skriver:

    Mycket bra skrivet Pelle!

    Sen måste jag tacka David Holman för ditt inlägg också. Jag har aldrig varit för en könsuppdelning av skolan, men ditt inlägg fick mig att tänka till. Kanske man genom att ha klasser med enbart ett kön skulle kunna se individerna på ett tydligare sätt. Jag säger inte att jag är för en uppdelning, jag säger bara att du har gett mig nåt att fundera på, och det tackar jag för. :-)

  30. John Nilsson skriver:

    Nedan följer ett försök att anlägga ett ”genusperspektiv” på en tänkt soldatutbildning för fredsframtvingande militära insatser, som en pendang till de formuleringar som använts i Linköpings universitets ansökan till DEJA (se min kommentar http://www.pellebilling.se/2011/11/genuspedagogiken-ar-vad-den-gor/#comment-44758 – och nedan). Jag har infört ”kompletteringar” eller ”förklaringar” inom hakparenteser i ”min” version, eftersom sådana här formuleringar knappast torde förekomma ”där ute” i dag (rätta mig och ge exempel om jag har fel):

    …”Att soldatutbildningen i flera av sina inriktningar sedan tidigare är maskulint kodad tillvaratas här som en tillgång: kvinnor blir i denna genuskontext synliga för sig själva så som kvinnor och som genusvarelser, och detta blir en språngbräda i utbildningen i arbetet med att göra kvinnor medvetna om sina genusmärkta privilegier [överlevnadsmakten, tillgången till de egna barnen] och sin roll i en genusordning.”…

    …”Kvinnor som söker sig till denna utbildning, gör det väl medvetna om att de kommer att exponeras för ansträngande processer som förändrar deras syn på biologiska förutsättningar, risktagande, umbärlighet [att deras ”värde” endast bestäms av deras fysiska prestationsförmåga, acceptans för att lyda order, och beredskap att offra sig och sitt liv för gruppen] och inte minst sig själva. Kvinnor som lockas av en utbildning som fördjupar och möjliggör konstruktivt utlopp för ett engagemang för fredsframtvingande militära insatser, upplever inte sådana processer som negativa. Istället fördjupas deras engagemang för fredsframtvingande militära insatser och deras benägenhet att fullfölja utbildningen stärks.”

    (Ja, här är ”originalformuleringarna” igen:

    ”Att lärarutbildningen i flera av sina inriktningar sedan tidigare är feminint kodad tillvaratas här som en tillgång: män blir i denna genuskontext synliga för sig själva så som män och som genusvarelser, och detta blir en språngbräda i utbildningen i arbetet med att göra män medvetna om sina genusmärkta privilegier och sin roll i en genusordning.”…

    …”Män som söker sig till denna utbildning, gör det väl medvetna om att (sic!) kommer att exponeras för ansträngande processer som förändrar deras syn på ansvar, frihet, skyldighet och inte minst sig själva. Män som lockas av en utbildning som fördjupar och möjliggör konstruktivt utlopp för ett jämställdhetsengagemang upplever inte sådana processer som negativa. Istället fördjupas deras jämställdhetsengagemang och deras benägenhet att fullfölja utbildningen stärks.”

    (Kursiveringarna i båda varianter av citaten är mina). )

    Se även:

    http://www.svshv.umu.se/utbildning/h07/6SH001/mom3/svensk%20militar%20i%20fredens%20tjanst.pdf

  31. Lavazza skriver:

    John Nilsson. Mycket bra.

  32. John Nilsson skriver:

    Lavazza,
    Kul att du uppskattade mitt lilla ”försök”. Kanske blir det tydligare för någon hur arrogant och nedlåtande ”originaltexten” från Linköpings universitet (LiU) egentligen är skriven, och hur begränsad (obefintlig?) viljan att ge utrymme åt ”det andra könet” är, det kön som traditionellt sett inte har verkat på den egna arenan och som kanske skulle kunna ha viktiga perspektiv att tillföra verksamheten. Detta är dock inte ens motivationen för att få in flera män i lärarutbildningen i LiU-ansökan visar det sig, utan det handlar istället om att kvinnor nu får bära ett större ansvar för att vara ”vuxen förebild” (fortfarande sidan 5, under ”Problembeskrivning” – och min kursivering):

    ”Att vi ser färre män än kvinnor bland dem som examineras till lärare, innebär att ansvaret att vara vuxen förebild för förskolans barn och grundskolans elever tas av kvinnor i högre utsträckning än av män. Det är detta jämställdhetsproblem som det projekt som här i korthet presenteras syftar till att förändra.”

    ( http://lumaol.files.wordpress.com/2010/06/14-linkopings-universitet-tema-genus_1.pdf )

    Överfört till ”min” version med soldatutbildningen, skulle detta kunna låta så här:

    ”Att vi ser färre kvinnor än män bland dem som examineras till soldater, innebär att män tvingas ut i farliga situationer, skadas och dödas i högre utsträckning än kvinnor. Det är detta jämställdhetsproblem som det projekt som här i korthet presenteras syftar till att förändra.”

  33. Pelle Billing skriver:

    Bra översättningar John!

  34. Chattanoga skriver:

    John Nilsson:
    ”Läs gärna den ansökan till DEJA från Linköpings universitet, som omnämns i nyss nämnda artikel”
    http://lumaol.files.wordpress.com/2010/06/14-linkopings-universitet-tema-genus_1.pdf

    Jag tycker att denna ansökan förtjänar ett eget inlägg Pelle.
    Den sammanfattar ganska tydligt vad som är snett i genus-Sverige.
    Texten känns ju helt verklighetsfrånvänd!

  35. Tanja Suhinina skriver:

    Bara en kommentar – vad jag vet finns det inga skolor i Sverige som har förbjudit hon och han. Det finns däremot skolor som använder hen, och uppmuntrar att använda ordet när man inte behöver/kan könsbestämma.

  36. Nicklas skriver:

    Den kvinnliga könsnormen har ju igentligen inte breddats den har bara förskjutits, Det är ju nästa fel om en kvinna väljer att vara hemmafru idag. Och om pojkar ska socialiseras att bli flickor och flickor ska socialiseras att bli pojkar kommer man ju bara att byta norm. Dessutom har inte den här normen kommit fram naturligt utan genom beteendepsykologi och yttre påverkan. För det är precis var genuspedagogik är (positiv uppmuntran och manipulering av barns naturliga sätt att lära dig). Man kan inte kalla det annat än ett övergrepp.

  37. Pelle Billing skriver:

    Tanja S,

    Jag tycker ordet hen låter förfärligt, rent språkligt. Det är en inte en naturlig förlängning av svenska språket, åtminstone inte i mina öron. Jag tycker ofta det funkar att säga ”den”, och skulle hellre se att ”den” breddades till att innefatta personer av okänt kön eller som inte vill definiera sitt kön binärt.

  38. Daniel skriver:

    http://translate.google.se/#en|sv|hen

    Vill man kalla sig själv för höna, så tycker jag att det är upp till var och en.
    Fast jag får väldigt svårt att hålla mig för skratt.

  39. Emma skriver:

    @Niklas: Mycket bra uttryckt! :)

    @ Pelle Billing: Den? Varför inte köra med ”denna där” à la Kalle Anka på Julafton när vi ändå håller på? Varför inte istället lägga kraft på att hon och han varken ska vara positivt eller negativt laddade i sammanhanget istället. Utan bara benämning på kön. Varken mer eller mindre. Då kanske vi kan få slippa flera språkliga missfoster av typen ”Talesperson” osv. (något fel på taleskvinna/talesman/talesqueer? .. )

  40. [...] John Nilsson var snabbtänkt nog att byta kön och utbildning på citatet, så att det istället handlar om kvinnor som uppmuntrats att bli soldater. Texten blir då: Att [...]

  41. Mariel skriver:

    jag tycker detta var ett bra inlägg. Jag är för genuspedagogik och för feminism. Men jag är inte för könskvotering eller för att ta alla pojkar i en grupp för att behandla dem kompensatoriskt. Utan att se mer inviduellt på barnen. Men kompensatoriskt i MINA ögon är just det, att kanske ta några tystlåtna pojkar och några tystlåtna tjejer och liksom uppmuntra dem till att ta mer plats i det muntliga rummet. Jag är inte för att byta plats på normerna, utan allmänt luckra upp normerna lite.

    Sen det här med kön. jag blundar inte för biologins påverkan bara för att jag öppnar upp ögonen för hur könsrollerna gör. jag tycker bara inte att man behöver utgå och göra allt bara för att biologiska skillnader finns.

    Så jag tycker det är bra med en könsmedveten pedagogik just nu. Att man vet att det Har gjorts många medvetna skillnader på flickor och pojkar, utan att se dem för individerna de är. Men att om man bara ser till individerna, så kan man ju faktiskt släppa det med att grupperna barnen efter kön. Alltså. Om man bara ser att grupperingarna Gjorts, så kan man bli bättre på att behandla dem som Individer och inte nya omvända grupper.

  42. Andreas skriver:

    ”medan det kan vara direkt kontraproduktivt för de tre sista.”

    Been there. Anser mig faktiskt AVLÄRA vad jag tutades i under förskole-åren. Blev helt omöjligt att ha bra relationer med kvinnor när man trodde att de var som män!

Lämna en kommentar

Google