Alla andra är ojämställda utom just jag

30 november 2011, av Pelle Billing

Nyligen skrev jag ett humoristiskt inlägg om radikalfeministiska självmotsägelser. En av dessa var:

Föräldrar bör alltid dela på barnpassningen. Förutom i just min familj där det av speciella omständigheter passar bäst att jag är hemma.

Tyvärr är detta sätt att tänka inte bara ett skämt. Utan många tänker just så.

Radikalfeministiska kvinnor som själva tar ut den mesta eller till och med all föräldraledighet är sedan för att kvotera föräldraförsäkringen, så att framtidens föräldrar inte ska ha samma valfrihet som de hade.

Tankegången förefaller vara: ”Jag vet vad som är bäst för min familj och dess speciella omständigheter. Men andra styrs av strukturer och fördomar som behöver luckras upp.”

Det omedvetna antagandet är att man själv är mer kompetent än andra vad gäller att se igenom strukturer och göra informerade val som bygger på fri vilja.

Tidigare kunde någon anklagat mig för att raljera här, eller åtminstone för att överdriva. Men nu finns det till och med siffror på att detta är ett reellt fenomen.

peter-santesson

Peter Santesson skriver i Expressen om en Demoskop-undersökning beställd av Timbro, som undersökt svenskars syn på kvoterad föräldraförsäkring:

För egen del anser 64 procent av kvinnorna och 72 procent av männen att de själva lever i jämställda förhållanden. Intressant nog har man en väsentligt dystrare uppfattning om hur folk i allmänhet lever – alla de där andras liv, som man bara ser på håll. Blott 31 procent av de svarande tror att folk i allmänhet lever i jämställda förhållanden, trots att flertalet själva gör det.

Ja, vad ska man säga? Mina barn och andras ungar. Det är lättare att tro gott om sig själv än om andra.

Samtidigt är det svårt att inte misstänka att det ständiga pratat om ojämställdhet i samhället gör att vi färgas av detta, och ser mer kritiskt på vår omgivning. Istället för att tro att människor faktiskt väljer det de vill och det de trivs med, är vi benägna att tro att de automatiskt upprepar gamla mönster.

Glädjande är däremot att andelen som faktiskt vill kvotera föräldraförsäkringen är låg:

[...] endast 16 procent av de svarande önskar en kvoterad föräldra­försäkring (1 142 intervjuer). Inte ens bland V- och Mp-väljare, de överlägset mest kvoteringsivriga grupperna, är förespråkarna i majoritet. Debatten framstår som driven uppifrån.

Debatten framstår definitivt som driven uppifrån. Folk har visserligen låtit sig övertygas om att andra inte är lika fria och jämställda som de själva vet att de är, men de vill trots allt inte ha någon kvotering.

Vilka är det då som vill ha kvotering? Är det de radikalfeministiska männen och kvinnorna som själva klarat av sin föräldraledighet, och nu är redo att styra och ställa över andra människors liv?

Tyvärr tror jag att det är precis så illa.

 

SCUM-föreställningen applåderas euforiskt

30 november 2011, av Pelle Billing

Ulrika Milles i Nya Vågen i P1 i går, när SCUM-föreställningen diskuteras:

Och reaktionen när jag var där igår den var ju, det var lite skrämmande kan jag tycka efteråt, för publiken reser sig upp och applåderar. Männen gjorde det senare, förstås, men unga tjejer gjorde det på ett sätt som var euforiskt, och som nästan skrämde mig [min markering]

En kvinna som själv är feminist och tycker att föreställningen ska få god spridning, blir rädd för en del unga tjejer i publiken.

Något har gått snett i samhället när ett manifest om att utrota män applåderas euforiskt. Riktigt snett.

Observera dock att detta inte är en signal för att själv bli hatisk! Utan snarare handlar det om att se att många unga kvinnor fått lära sig att män är fienden, och därmed formats till radikalfeminister. Hade de istället växt upp i ett manspositivt samhälle hade de inte ens varit intresserade av SCUM.

Kloka män och kloka kvinnor har nu till uppgift att ändra riktning på den här skutan. Vår uppgift är att skapa ett samhälle som ser positivt på båda könen. För barnens skull, och för framtiden.

Tipstack: Går till Tanja och Klas!

Uppdatering: Även Jens Liljestrand i DN skriver idag om SCUM-föreställningen. Han beskriver väldigt obehagliga moment som definitivt är olämpliga för gymnasieungdomar.

 

Testa din jämställdhet

30 november 2011, av Pelle Billing

jamstalldhet

De flesta svenskar säger sig vara för jämställdhet. Samtidigt är det sällan det blir någon enighet mellan människor när jämställdhet diskuteras.

Detta beror på att ordet är brett, och att det med tiden fått delvis ny betydelse.

För att bena ut vad man egentligen menar med sin jämställdhet, är det tre olika frågor som behöver behöver svar:

1. Vill du ha lika spelregler mellan könen, eller lika utfall mellan könen? Denna distinktion är grundläggande. Antingen har vi lika rättigheter och skyldigheter, samt meritokrati. Den bäst lämpade får jobbet, helt enkelt.

Eller så tror vi på lika utfall, och kvoterar in människor till olika yrken och positioner. Det går inte att samtidigt vara för lika spelregler och lika utfall, eftersom kvotering och meritokrati är oförenliga.

2. Tycker du att jämställdhetspolitiken ska handla om kvinnofrågor, mansfrågor eller båda två? I nuläget handlar jämställdhetspolitiken om att förbättra kvinnors situation.

Vissa är nöjda med rådande fokus på kvinnofrågor, andra vill att mansfrågorna också ska bli en del av politiken. Möjligen finns det även de som tycker att mansfrågorna ska ta över helt.

3. Beror de könsskillnader vi kan iaktta i samhället på normer och förväntningar, på medfödda faktorer, eller en blandning? Alla tre ståndpunkterna finns representerade i debatten.

Som förtydligande bör nämnas att nästan ingen tror att könsskillnader beror exklusivt på normer eller exklusivt på det som är medfött. Men många tror att vi i allt väsentligt är konstruerade efter omgivningens normer och förväntningar, alternativt att vi i allt väsentligt är en produkt av våra gener och evolutionspsykologin.

Att tro på en blandning innebär att båda variabler ses som reella och viktiga.

Vad är då min egen ståndpunkt? Jag tror på:

  • Lika spelregler och meritokrati.
  • En jämställdhetspolitik som integrerar både mans- och kvinnofrågor.
  • Att vi alla påverkas väsentligt av både normer och förväntningar, samt medfödda faktorer.

Vad gör du för ställningstaganden? Låt oss vet i kommentarerna!

Lästips: Alice Teodorescu – en varm anhängare av meritokrati – skriver idag om detta ämne i Aftonbladet.

 

Bloggen går framåt ytterligare

29 november 2011, av Pelle Billing

diagram-uppat

November har varit en fantastiskt månad för bloggen. Kanske den bästa någonsin.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om allt som hänt men nöjer mig med att sammanfatta det hela i punktform:

  • I slutet av september hade bloggen 10 000 unika besökare per månad. För en månad sedan den hade siffran växt till 12 000. Nu är siffran uppe i 20 000 läsare!
  • På ett Axess-seminarium om jämställdhet fick jag ställa makthavare mot väggen, samt ha ett intressant utbyte med andra opinionsbildare.
  • SCUM-debatten har gått hög i Sverige, och bloggen har varit i centrum av detta. Mitt ursprungliga inlägg ledde till att en protestaktion utannonserades och blev omtalad i media. Sedan diskuterade jag det hela på SVT Debatt, Nordegrens i P1 och hos Ajour.
  • Internationella mansdagen (IMD) firades för första gången i Malmö, vilket har stor symbolisk betydelse för Sverige. Vi fick även kontakt med den officiella organisationen för IMD, och jag ställde upp som svensk kontaktperson och koordinator.
  • En frilansjournalist intervjuade mig för tidningen Amelia, angående bloggen och den nya jämställdhetsrörelsen. Kommer att publiceras längre fram.
  • En pubträff annonserades ut till 5 december. Välkommen att träffa mig och andra bloggläsare i Malmö! Planen är att jag även ska vara med på en pubträff i Stockholm framöver.

Som du säkert förstår börjar detta ta mer och mer tid. Vilket är helt i sin ordning. Min roll är att vara fristående journalist och opinionsbildare inom könsfrågorna – och den rollen tar jag på största allvar.

Visionen är att:

  • Media och politiken ska bli fri från misandri (mansförakt).
  • Mansfrågorna ska bli en del av jämställdhetspolitiken.

Min roll fungerar tack vare allas ert stöd, tack vare just ditt stöd som läsare. För ovanstående är inte bara min vision – det är vår vision – både här på bloggen och när jag syns i media. Vi är en växande rörelse som kräver en ny jämställdhetspolitik.

Jag har stor förståelse för att de flesta inte kan göra sig synliga på samma vis som mig, på ett område som fortfarande är kontroversiellt. Men om du tycker det är viktigt att min röst hörs – som en representant för våra krav – så är du välkommen att stödja mig.

Precis som att man kan stödja biståndsorganisationer med ett månatligt belopp, kan du stödja mig med ett månadsbelopp. Detta ger en långsiktighet i bloggandet och i mediaframträdanden. Om du inte kan göra detta är även engångsbelopp värdefulla.

Det finns tre olika sätt att ge sitt stöd:

  • Plusgiro 31 17 80-1
  • Bankkonto SEB 5303-0032507
  • Kreditkort. Går via Paypal och du behöver inte vara medlem. Använd donationsknappen i högermarginalen.

Ett stort tack till er som redan väljer att stödja mig! Ni ska ha all kredd.

 

Genuspedagogiken är vad den gör

29 november 2011, av Pelle Billing

Patrik Lundberg tycker i dagens HD att vi ska spara på kräkreflexerna när genuspedagogiken kommer på tal. Jag instämmer. Att kräkas är onödigt, när det är så mycket mer intressant att titta på vad genuspedagogiken faktiskt gör, och sedan diskutera hur barnen bör bemötas.

Lundberg har satt sig ner och plöjt  två av statens offentliga utredningar om jämställdhet i förskolan, och har ett par slutsatser att leverera. Nämligen att pronomet hen inte förekommer samt att han inte hittar något om ”hjärntvätt eller tvång”. Det förstnämnda stämmer tveklöst, medan det senare kan diskuteras – beroende på hur starka ord man vill använda.

Enligt Lundberg handlar genuspedagogiken endast om att ge barnen valfrihet, vilket är det de flesta föräldrar vill. Visst låter detta bra, men frågan är om det är så enkelt. Genuspedagogiken ska bedömas utifrån vad den faktiskt gör, inte vad den säger sig vilja åstadkomma.

lekande-barn

Det mest kända av de två dokumenten som Lundberg läst är SOU 2006:75 Jämställd förskola (nåja, känt bland oss som ibland plöjer den typen av texter – till exempel Tanja Bergkvist). Ett viktig begrepp som lyfts där är så kallad kompensatorisk pedagogik.

Kompensatorisk pedagogik är ett genuspedagogiskt grepp som innebär att pojkarna och flickorna delas upp i separata grupper en del av tiden, eller hela tiden. Sedan kan pojkarna få lära sig att inte avbryta alternativt prata om känslor, medan flickorna får lära sig självkänsla och att ta mer plats.

Intentionerna är är förvisso goda. Barnen ska ges ett bemötande som kompenserar för det bemötande de annars får i samhället. Problemet är dock tvåfalt:

  • Samhället är inte längre så ensidig. Det är inte alls självklart att pojkar tar mer plats eller har bättre självförtroende på en skola eller förskola.
  • Inom varje grupp finns stora variationer. Tre pojkar kan vara stökiga, fyra ganska neutrala och tre blyga och inåtvända. De enda som egentligen behöver pojkträningen är de tre första, medan det kan vara direkt kontraproduktivt för de tre sista.

En förenklad, kollektiviserad bild av verkligheten ger förenklade och kollektiviserade lösningar. En könsmedveten pedagogik i förskolan måste vara mer sofistikerad och nyanserad än så.

Inom medicinen säger vi primum non nocere. Det viktigaste är att inte skada någon med sina ingrepp. Det är alltså bättre att låta status quo fortgå än att med kollektiva ingrepp stjälpa vissa individer, för att andra ska hjälpas.

Förutom denna konkreta kritik som kan riktas mot genuspedagogiken, utifrån en av dess vanligaste metoder, är det många som känner sig obekväma med att genuspedagogiken har sitt ursprung i den feministiska rörelsen. Feminismen innehåller alltifrån kloka tankegångar till rena galenskaper – men den är och förblir en ideologi, och som sådan är den inte neutral.

feminism

Som jämförelse kan nämnas hur folk skulle reagera om förskolan skulle börja använda en pedagogik som vuxit fram ur den socialistiska alternativt den konservativa ideologin. Troligen skulle motståndet mot denna politisering vara starkt bland föräldrarna.

Lundberg har svårt att förstå den skepsis mot feminismen som bor i en del människor. Detta eftersom feminismen enligt honom bara vill rätta till kvinnors underordning, samt rätta till ”generella löneskillnader mellan män och kvinnor”.

Uppenbarligen känner han inte till att det numera finns en jämställdhetsrörelse som breddar diskussionen, och som belyser att det vi tidigare kallat en ensidigt könsmaktsordning egentligen är ett flertal maktordningar – där vissa är till mannens fördel och andra till kvinnans. Därmed är det enklare att helt enkelt kalla det för ett könsrollssamhälle, ett begrepp som dessutom inkluderar mer än maktordningar.

mn_logo1

Så länge genuspedagogiken är ensidigt sprungen ur feminismen kommer analysen att halta, och medvetenheten om pojkarnas framtida utmaningar att vara sämre än flickornas framtida utmaningar. Förhoppningsvis är denna kritik något som Lundberg vid närmare eftertanke kan förstå.

Vidare finns det ytterligare en byggsten hos genuspedagogiken som importerats från den feministiska rörelsen, och som många människor i Sverige ställer sig kritiska till. Detta handlar om att kön till största delen är en konstruerad variabel, och att medfödda könsskillnader är små eller minimala.

konsfragor

I ”Jämställd förskola” redogörs för detta:

Vissa forskare använder begreppet genus och andra använder begreppet kön, men alla har en förståelse av att kön till stora delar är en social konstruktion.

Vissa personer instämmer i detta påstående. Andra har en förståelse av att kön är till lika delar en konstruktion och någon medfött. Ytterligare andra tror att det medfödda är viktigast. Hela spektrumet av uppfattningar finns, beroende på vilka böcker man läst eller vad som framstår som ”sunt förnuft” hos en viss individ.

hjarnan-kon

Beroende på var man placerar sig på denna skala kan skillnader mellan pojk- och flickgruppen ses som naturliga, delvis naturliga eller helt onaturliga. Vem har rätt?

Sammanfattningsvis har jag alltså en viss kritik att komma med när det gäller genuspedagogik, även på de områden som Lundberg hävdar är oproblematiska. Dock betyder inte detta att jag är emot en pedagogik som är könsmedveten, så länge nya problem inte skapas. Primum non nocere, som sagt.

Följande frågor ser jag som en bra bas för att bedriva en könsmedveten pedagogik i förskolan och skolan:

  • Hur mycket tid lägger jag på varje barn? Får alla sin del av min uppmärksamhet?
  • Vågar jag stödja barnet i dess kreativitet och uttryck, vare sig dessa är könstypiska eller könsotypiska?
  • Vågar jag gripa in om något barn mobbas på grund av könsotypiska beteenden?
  • Har jag en positiv grundsyn på såväl pojkar som flickor?

Vilka frågor ser du som viktiga i en könsmedveten pedagogik? Eller vill du inte ha någon sådan pedagogik alls? Gör din röst hörd i kommentarerna.

 

Radikalfeminismens självmotsägelser

28 november 2011, av Pelle Billing

blandade-smileys

Normalt sätt har jag en väldigt seriös ton här på bloggen. Men ibland får även jag kosta på mig lite ”tongue-in-cheek” och skämta om mina meningsmotståndare.

Och mina meningsmotståndare är som bekant radikalfeminister, inte kloka feminister som accepterar att även mansfrågor är viktiga.

Så varsågod, här kommer några saftiga självmotsägelser hos radikalfeminismen:

  • Traditionellt maskulina beteenden är djupt problematiska. Därför är kvinnor som tar för sig i olika sammanhang kick-ass och förebilder!
  • I varje man bor en potentiell våldsverkare och maktmissbrukare. Därför måste vi kvotera föräldraförsäkringen. För barnens bästa.
  • Goda män stödjer den radikalfeministiska kampen. Goda kvinnor är kvinnor.
  • Vi måste arbeta hårt för att bryta tabun kring människors sexualitet. Därför problematiserar vi mäns sexuella önskningar och preferenser.
  • Kritik mot radikalfeminismen är näthat. Radikalfeministiskt hat á la Solanas är en viktig komponent i att ruska om och bryta ner patriarkatet.
  • Stereotyper är förkastliga, och särskilt könsstereotyper måste brytas ned. Därför talar vi om mäns våld mot kvinnor.
  • Föräldrar bör alltid dela på barnpassningen. Förutom i just min familj där det av speciella omständigheter passar bäst att jag är hemma.
  • Nakna statyer av kvinnokroppar är det manliga ögats objektifiering. Nakna statyer av manskroppar är ytterligare ett tecken på att män ska synas överallt.
 

Notiser om könsfrågor

28 november 2011, av Pelle Billing

Cancersjuka kvinnor blir barnlösa i onödan
Okunskap leder till att cancersjuka kvinnor inte informeras om de nya metoder som finns att frysa ner ägg inför framtiden. Cancerbehandlingen kan nämligen göra kvinnan steril.

sjukhus

Jennie, som hade Hodgkins lymfom, fick själv ta reda på att det numera finns metoder att snabbt och enkelt frysa ner äggen:

– Många är unga kvinnor som kanske vill ha barn i framtiden. Vi kan hjälpa dem om vi bara får chansen tidigt. Tyvärr handlar det här om brist på kunskap bland cancerläkare, säger Kenny Rodriguez-Wallberg, som är överläkare vid Fertilitetsenheten på Karolinska i Huddinge och ansvarig för fertilitetsbevarande åtgärder.

Förhoppningsvis ska denna kunskap sprida sig så att samtliga kvinnor och män som så önskar får frysa ner sina ägg respektive spermier.

Rasmus Malm: Evig ungdom på steroider
Utseendehetsen sprider sig gradvis till männen:

Mannen har länge sluppit att reduceras till könsvarelse, men man föds inte till man, man blir det. Nu ska också hans kropp göras om. Med kirurgins och läkemedelindustrins hjälp ska en ”äkta” man konstrueras, bit för bit.

Tydligen har män som försökt sig på penisförstoring blivit impotenta. Obehagligt, och väldigt väldigt onödigt.

naken-man

Kravet på att prestera – sexuellt och i övriga livet – finns däremot sedan länge på mannen:

Budskapet om den manliga sexualiteten är lika dammigt som begränsat: han förväntas vara den som ständigt levererar, presterar och penetrerar. Grattis man, och välkommen in under kniven.

Istället för att ge män mindre krav på sig att prestera, och kvinnor mindre krav på sig att vara perfekt smala och vackra – verkar trenden vara att båda könen ska prestera och se vackra ut. När ska människor få tid att leva?

Egyptens kvinnor riskerar bakslag
Min förhoppning är att samtliga arabstater som nu genomgått eller genomgår en revolution ska besluta om sekulära statsskick med könsneutral lagstiftning. Allt annat är otillräckligt för en jämställdhetsaktivist.

egyptens-flagga

Däremot finns ingen anledning att börja prata om kvotering eller dylikt. Den kvinnliga representationen kommer att öka i takt med att samhället stabiliseras, och detta är en helt naturlig process.

Med ökad stabilitet minskas fokuset på militären och på manliga uppoffringar, och då blir bilden av en stark ledare inte lika entydligt en man – utan könet minskar i betydelse.

 

Bistånd rättvist när det ges till kvinnor

28 november 2011, av Pelle Billing

För en dryg månad sedan skrev jag om hur svensk jämställdhet saknar förståelse för andra länders specifika förutsättningar. Där redogjorde jag för hur biståndsorganisationen Kooperation Utan Gränser fokuserar på kvinnors rättigheter i Guatemala, istället för att via stöd till båda könen lyfta landet ur fattigdom.

anneli-rogeman

Nu har Anneli Rogeman, vd för Kooperation Utan Gränser, skrivit en debattartikel i Expressen. Där fortsätter biståndsorganisationen att tala sig varm för kvinnofokuserat bistånd – och kallar det även för ”rättvist”.

Enligt Rogeman räcker det inte att vara medveten om kvinnors situation i fattiga länder (vilken förvisso kan vara problematisk), utan stora summor pengar måste öronmärkas:

Vi vill att regeringen i biståndsbudgeten för 2013 tydligt anger att 50 procent av biståndet eller mer ska gå till kvinnor.
Detta ska tydligt framgå i regleringsbrevet till Sida och i övriga styrdokument för det svenska biståndet.

Om 50 procent eller mer öronmärks för kvinnor, och resten ges till icke könskodade projekt, kan resultatet mycket väl bli att 75 procent eller mer av biståndet går till kvinnor. Att kalla detta kvotering är alltså inte korrekt, utan det handlar om en radikal omfördelning där majoriteten av pengarna ska gå till kvinnor.

Kooperation Utan Gränser motiverar sitt ställningstagande med att ett sådant förfarande skulle vara bäst för alla inblandade:

I FN:s egna analyser om uppfyllnad av de så kallade millenniemålen är det tydligt att dessa inte kommer att uppnås om inte mer kraft läggs på satsningar på utbildning av kvinnor i de delar av världen där fattigdomen är som störst.

En uppskattning från FN:s jordbruksorgan FAO säger att minst 100 miljoner människor skulle slippa gå hungriga om kvinnorna i de delar av världen där fattigdomen är som störst fick möjlighet att bruka jorden på samma villkor som männen.

Dessa argument låter onekligen starka. Vem vill inte att svälten ska minska? Om vägen till detta går via kvinnorna så tror jag ingen protesterar mot ett ökat kvinnligt fokus i biståndet. Är man pragmatiskt lagd är det resultaten som räknas.

Dock finns anledning att stanna upp en sekund och fundera närmare på dessa siffror.

FN:s varumärke må fortfarande vara starkt, och inge starkt förtroende hos många. Samtidigt har FN varit med att sprida myten om att män äger 99 procent av världens tillgångar, utan att kontrollera siffrorna mer noggrant.

FN har också skapat resolution 1325 som anger att kvinnor och barn drabbas värst av väpnade konflikter, trots att de flesta som dör är män. Således finns anledning att ta FN med en nypa salt, när könsfrågor diskuteras.

Erfarenheter från andra delar av världen sätter också ett frågetecken efter Rogelands och FN:s sätt att resonera. Vi vet att det världen runt är industrialiseringen som lyfter människor ur fattigdom, och som på sikt möjliggör utbildning, demokrati och jämställdhet. För att åstadkomma en industrialisering har män en viktig roll att spela – detta går inte att bortse i från.

Sådan kunskap borde sätta ett frågetecken efter tankegången att ge 75 procent eller mer av Sveriges bistånd till kvinnor. Visst är det viktigt att kortsiktigt lindra svälten med hjälp av jordbruk, samt att stödja kvinnors möjligheter att producera mat. Men långsiktigt är det ingen lösning på landets problem.

Risken är även att man missar chansen att bygga starka band med utvecklingsländernas män, när man vänder dem ryggen och lägger allt fokuset på kvinnor. På vilket sätt främjar detta mäns ansvarstagande och deras produktiva medverkan i samhället? Om det fanns en aktiv dialog med männen kanske det skulle te sig naturligt att tala om vad som var bäst för samhället som helhet, inklusive kvinnorna och barnen.

Mitt förslag är att biståndspengarna används till att ta ett helhetsgrepp på landets situation, samt investerar i både kortsiktiga och långsiktiga behov. Viktigt är även att bygga en dialog med hela det civila samhället, inte bara med landets kvinnogrupper. Ett sådant pragmatiskt förfarande kan skapa så stor nytta som möjligt för så många människor som möjligt.

Att ensidigt låsa fast sig i att man i princip bara får hjälpa kvinnorna i ett land, ter sig enögt, kortsiktigt och ideologiskt präglat.

 

Hur män upplever kollektivt skuldbeläggande

27 november 2011, av Pelle Billing

Tidigare idag publicerade jag en kommentar som signaturen Preskinn skrivit hos Turteatern, i samband med debatten kring deras SCUM-föreställning. Texten var en fin exposé över hur både kvinno- och mansfrågor kan härledas bak till historiska fenomen, men hur vi ännu bara erkänt kvinnofrågornas existens. Extra värdefullt var att båda könens situation beskrevs väl.

I kommentarerna till detta inlägg tipsade mig Preskinn att han skrivit ytterligare en kommentar hos Turteatern. Även denna fann jag väldigt värdefull, så jag publicerar den nedan.

Denna gång handlar det mer om hur misandri (mansförakt) vuxit fram ur den radikalfeministiska rörelsen, och jag tycker att de känslor som många män upplever ringas på ett bra vis. Tidvis kommer det svordomar och upprördhet i texten, men som helhet är det en ärlig och öppenhjärtligt text som ber om en dialog och ett bättre bemötande:

Visst kommer det bra saker ur att människor debaterar det här ämnet, säkerligen reflekterar många över frågor de inte annars tänkt på.Men de allra flesta verkar dock bara vara förbannade på ”alla jävla feminister” eller ”alla jävla mansgrisar” just nu.

Om det enda sättet man kan skapa en debatt kring dessa frågor är att provocera folk på detta sätt, till den gränsen där många människor (båda kön inkluderade) börjar deklarera öppet att de inte längre vill kalla sig feminister så kanske man bör inse att det är ett rätt kontraproduktivt och idéfattigt sätt att uppmuntra till debatt.

Jag undrar verkligen över några saker här, och ber er eventuellt ha lite översikt med mitt ibland lite agiterade ton. Here goes.

Är det verkligen för mycket begärt att de som kämpar för jämlikhet, syster- och broderskap etc. faktiskt slutar referera till män som om det vore en homogen grupp i samma andetag som de lägger all skuld på densamma?

Jag menar – jag är inte blind och döv, nog kan jag också konstatera att den absoluta majoriteten av alla våldsbrott, våldtäkter etc. utförs av testosteronstinna idioter med kuk. Men är det vad som definierar en man? Är definitionen av en kvinna då någon som får stryk och som blir våldtagen?

Jag tror personligen att de mesta våldet inkl. det sexuella har sin källa i en känsla av osäkerhet kring den personliga manliga identiteten, och att våld och sexuellt våld omedvetet används som ett sätt att hävda eller få bekräftelse av sin manlighet.

Är det inte fruktansvärt synd att vi (feminister eller ej) befäster detta!?
Varje gång man säger att män är ansvariga för förtrycket och våldet i vårt samhälle så avslöjar man vad man själv definierar en man som varande: primärt en förtryckare och en sadist. Vad fan för gott skulle en sådan indelning av människor föra med sig? Är inte detta det självuppfyllande antagande och strukturella problem som vi vill bekämpa???

Jag kommer inte här och säger hur man bör definiera sig själv som kvinna, eller att alla kvinnor är underlägsna/offer eller vad det må vara för något skitsnack folk kommer med. Jag förväntar mig också att jag själv ska få definiera vad det för mig innebär att vara man.

Jag ser bra poänger i vissa av feminismens strukturella förklaringsmodeller, jag är absolut beredd att acceptera mycket av vad ”ni” talar om som sant och riktigt eftersom ni spenderat mycket tid med att studera ämnet – men hur ger en individs självupplevda tolkningsföreträde denne rätten att definiera någon annan på stereotypiska och kränkande sätt?

Jag känner mig sårad varje gång någon först kallar sig feminist och sedan i nästa mening (oftst i antagonistisk ton) vägrar ta hänsyn till att jag som man tar illa upp då man beskyller Män som grupp för att ha för mycket makt, misshandla och döda osv.

Anledningen till att jag känner mig sårad är att jag känner hur HAT riktas mot mig så fort jag för upp det till diskussion eller säger ifrån. Verbalt våld. Detta är tyvärr rätt vanligt.

Det vore inte ett problem om det rörde sig om någon jävla imbecill idiot jag inte bryr mig om. Men när det är en feminist, någon som m.a.o. faktiskt reflekterar och förmodligen är rätt intelligent, vettig och sympatisk – någon jag respekterar, det är då det känns och jag blir sårad och uppgiven.

Det känns som en ömsesidig förlust, ett misslyckande i kommunikation där den ena parten indignerat skyller situationens kollaps på mig eftersom jag med rätta känner mig kränkt.

Vidare är det inte socialt accepterat i en sådan situation för mig att då blossa upp och visa mina känslor genom att bli arg tillbaka – gör man det så får man smaka på en outtalad könsordning som säger att alla kring mig ska håna mig för att jag ”inte kan ta det”, att jag är ”omanlig” ”patetisk” eller att jag förtjänar att få ”se hur det känns”.

Om man väl hamnat i den situationen händer något intressant – istället för att försvara mig eller desarmera situationen så badar den så kallade feministen inte sällan i ljuset av sin upplevda seger över motståndaren som nu är förnedrad.

Kan någon självutnämnd feminist erkänna att de känner igen detta?
I sådant fall – kan ni erkänna att ni beter er jävligt illa åt ibland?
Skulle ni kunna tänka er att ta till er detta som konstruktiv kritik och förändra ert beteende eller syftar allt ni gör här bara till slutmålet att ”ge tillbaka” för allt förtryck ni upplever att män representerar?

(för att bespara trollen lite tid vill jag passa på att förklara på en gång att jag inte känner mig vare sig hotad, rädd eller skyldig.)

Tacksam för svar.

peace

Att som Preskinn våga stå för hur det känns att vara man i denna typ av situationer tror jag är oerhört viktigt. Som Warren Farrell en gång skrev: Women Can’t Hear What Men Don’t Say.

Jag har även berört samma tema i min text Vad händer när män börjar tala? och i Unlocking the Men’s Rights Movement.

 

Från SCUM till mansfrågor, i en och samma text

27 november 2011, av Pelle Billing

På TUR-teaterns hemsida hittar jag en ytterst intressant kommentar till ett av deras blogginlägg. Det är signaturen Preskinn, som även driver sin egen blogg, som gör en riktigt fin exposé över könsroller – och varför det nu är männens tur att kräva insatser för viktiga mansfrågor.

Preskinn lyckas även med konststycket att inte på något sätt gå i clinch med Turteatern, utan att smidigt föra in diskussionen på ett djupare spår. Turteatern är bekant de som sätter upp det famösa SCUM-manifestet, och vars föreställning både hyllats och sågats i media den senaste tiden.

Jag publicerar kommentaren här i sin helhet, med ytterligare en länk till personens blogg, och så får han eller hon höra av sig till mig om detta ogillas.

Kommentaren tar fart efter några stycken, så läs hela vägen:

Jag har inte mycket till övers för de människor som inte inser att SCUM-uppsättningen är en satir. Men jag måste säga att jag är lika lite imponerad över detta sätt att förlöjliga och nedvärdera kritiker av pjäsen.

Tvivlande leker jag själv med tanken över om inte hela SCUM-uppsättningen egentligen är ett monumentalt och fantastiskt konstnärligt grepp som faktiskt försöker påtala något vi män aldrig får tala om öppet;

Society for Cutting up men. När jag reflekterar över orden och låter tanken vandra skulle man kunna tänka sig på ett samhälle där män ses som mindre än människor, som utbytbara inte mindra värda än vad de kan bidra med i arbete, inkomst etc. Den engelska frasen ”Human doings, not human beings” kommer till tanken.

Är det hela egentligen ett mästerligt konstnärligt tag för att belysa vad den manliga könsnormen och de i män internaliserade värdena innebär för männen i vårt samhälle?
Jag skulle så hemskt gärna vilja tro det…

Utan att beskylla ”gruppen” kvinnor för hur vårt samhälle behandlar oss som gärna stolt vill se oss själva som män, är det möjligtvis så att det finns ett problematisk och strukturellt förtryck av även oss?

Varför är ”buhuhu det är så synd om er män” standard-avfärdningen så fort man påtalar strukturell diskriminering mot män? Som om det handlade om att en av ”sidorna” måste vinna över den andra – och inte om att båda könen lider under samma förtryckare men på olika sätt?

Feminismen har i kombination med den tekniska och därmed sociala evolutionen av vårt samhälle lyckats med en fantastisk bedrift; att ha befriat kvinnan från egendom till självägande människa i samhället.

Vårt samhälle har sedan urminnes tider opererat under ett social antagande som ser kvinnor som samhällets egendom. Anledningen till detta torde vara att kvinnor i förhistoriska och även senare samhällen ansågs som det mest värdefulla man hade – för att överleva som stam och samhälle har alltid det överordnade målet vara att bevara kvinnor vid liv, utan kvinnor ingen befolkningstillväxt, ingen ny generation att trygga en åldrande befolkning, emedan ett samhälle kan överleva i åtminstone det långa loppet med endast ett fåtal män om det krisar.

Ni vet, kvinnor och barn först in i livbåtar och ut ur brinnande hus osv.
I grunden ett mycket logiskt och sunt tänkande – därmed blev det männens roll att agera som försvarare av kvinnorna i det fall det behövdes. Det är sådana här saker som skapar sociala strukturer och inte tvärt om. Eftersom resulterade detta i att kvinnors skyldighet mot det samhälle som skyddade dem transformerades till någon som kan uppfattas som en form av kollektivt anspråk om ägande av dem. Gradvis ökade denna tendens i takt med att samhällen blev mer och mer komplexa och allas ansvar (manliga och kvinnliga) blev så att säga delegerade till mindre och mindre enheter.

Samhällen gick från att vara kollektiva gemenskaper av någorlunda egalitär natur till att bli allt mer specialiserade och indelade i mindre storfamiljer. Denna utveckling togs till sin spets och blev som mest tydlig under industrialiseringen då kärnfamiljen blev enheten för social interaktion på allvar. I tidigmodern tid började nästa logiska steg i processen ta form på allvar – individualiseringen, och möjligheten till frigörelsen.

Man kan alltså se en process som börjar vid kollektiva manliga och kvinnliga ansvarsområden och skyldigheter och som slutar med dessa kodifierade i roller inom exempelvis en kärnfamilj. När behovet inte längre finns för detta system så upplevs det naturligtvis med rätta som ett slags socialt fängelse att bryta ut ur, vilket man framgångsrikt gjort på de flesta områden. Kvinnorörelser och feminismen har tagit ifrån det stora samhället rätten att kontrollera kvinnor på många områden. Rätten till abort, till skilsmässa, rätten till arbete, rösträtt osv osv. Det är en fantastisk utveckling och en stor förändring av vad det innebär att uppfatta sig själv som kvinna.

För kvinnans frihet handlade det om att förändra det totala förhållandet mellan kvinnan och allt runt omkring henne, inte bara gentemot män, utan stat, religion, sexualitet och många andra strukturer som inte enkelt bara kan förklaras som ”manliga strukturer” utan som summan av ett äldre samhälles totala system. Det är förståeligt, ibland praktiskt, men långt ifrån helt rättvisande att tala om allt som patriarkatet i den meningen.

Frågan är om mäns skyldigheter och sociala fängelser gentemot samhället et all också i ens jämförbar utsträckning förändrats. Det handlar trots allt om ett helt annat socialt kontrakt, som kvinnan inte bara tagit som det är och accepterat som även hennes – utan hon har naturligtvis tagit de rättigheter man saknat och om möjligt expanderat dem, ibland även till mäns fördel.

Det finns gott om tydliga tecken på strukturer i vårt samhälle som är direkt diskriminerande mot mannens rätt att ses som och vara en fri och fullvärd människa.

picture6

Män förväntas vara stoiska, självuppoffrande och inte klaga över de missförhållanden som påverkar dem. Det är inte en fråga om kvinna vs man, men det finns många intressanta statistiska fakta som pekar mot att män saknat en egen rörelse för frigörelse från de sociala och kulturella kedjor som binder just dem.

Fler män tar sitt liv än kvinnor men färre söker hjälp och samhället bemödar sig inte försöka komma till bukt med detta problem proaktivt på samma vis som man söker stödja unga tjejer. Förmodligen ett tecken på att det saknas en rörelse för gemensam förståelse över vilka problem som påverkar unga män.

De allra flesta offer för våld är män men väldigt lite resurser tillsätts av samhället för att få fler män att rapportera eller hantera de emotionella skadorna efteråt – betydligt större fokus ligger på att hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Detta är ytterligare ett tecken på att det saknas en rörelse som faktiskt belyser mäns problem i samhället och kräver riktade insatser.

Betydligt fler män dör i sitt arbete, drar på sig svårare arbetsskador och har lägre medellivslängd. Detta tyder inte bara på underprioritering av säkerheten i manliga yrken utan också på en möjlig orättvis arbetsfördelning åt båda hållen könsmässigt sett. Samtidigt går män mer sällan till läkaren då de är sjuka eller i smärta och går även mer sällan ner i arbetstid än kvinnor. Lite tycks göras för att få dem att göra något av det oftare. Återigen tecken på att mäns hälsa inte är en tillräckligt prioriterad fråga.

Att majoriteten av all våldsam brottslighet, våld och missbruk sker hos män, tyder på att män har allvarligare och fler psykiska och emotionella problem. Detta hanteras primärt i vårt samhälle genom bestraffningsmetoden efter att problemen kulminerat i personlighetskollaps och tagit formen av straffbart beteende.
Alldeles för lite resurser läggs på att faktiskt förstå, erbjuda hjälp och ta hand om män innan de kollapsar samman. Speciellt i relation till den skada det innebär att ignorera många av dessa helt uppenbara brister i hur män platsar in och mår i vårt samhälle. Återigen tecken på att män behöver grupper som sörjer för deras intressen i relation till hur samhället ser ut idag.

Män döms kategoriskt hårdare än kvinnor för samma brott. Det är svårare för män att få vårdnad av sina barn, speciellt ensam vårdnad – även i många fall där modern är direkt olämplig.

En mans ord väger inte lika starkt som en kvinnas i ord mot ord situationer.
Direkta lögner om våldtäkt kan allt för ofta leda till fällande domar, vilket också innebär att hot om falsk anmälan kan innebära ett fruktansvärt problem för en man som råkar hamna i fel situation med fel kvinna.

dvs män och kvinnor är inte lika inför lagen.

(återigen vill jag påminna om det inte handlar om män eller kvinnors rätt utan ALLAS rätt till att vara lika under lagen)

Men det enskilt största problemet är att vi inte får tala om detta eller organisera oss utan att bli kallade för kvinnohatare eller omanliga, mesiga, etc etc. Det är oerhört stigmatiserat att tala om män som strukturellt kränkta och förtryckta, för att man direkt antar att man måste mena att det andra könet förtrycker.

SYSTEM FÖRTRYCKER, inte KÖN.

Tyvärr är det ju så att många feminister går in i försvarsläge just på grund av att man inte kan lämna oss eller dom tänkandet bakom sig och erkänna att män vist är diskriminerade och strukturellt förtryckta big time.

Ja, feminsimen är kvinnornas rörelse – men ni måste ju se att vi män också behöver få tolka saker ur ett genusperspektiv som skiljer sig från erat, inte för att det är motsatt utan för att det ofta innehåller helt andra saker.

Kan inte feminister i Sverige, som har så lång erfarenhet och en sådan glöd uppmana till Manlig Pride? Be oss män vara stolta för vad vi gör i samhället, vi gör så fruktansvärt mycket positivt och får och mår så sjukt mycket skit för det. Kanske behöver män någon som kan hjälpa dem förstå sin egen situation? Kanske det inte är en stilletklack i ansiktet män behöver??? Utan en ryggdunk, en kram och en spark i baken?

Istället är allt man ser ännu ett trött ”radikalt” ombytande av patriarkatet.
Och allt ni får tillbaka är som vanligt en massa arga snubbar, vore det inte skönt att få ett stort TACK tillbaka från män i sverige för en gångs skull?

Fan är det för fel på mig… argumentera på internet… som om någon kommer lyssna.
Nu avslutar jag den här romanen.

Pöss

Tipstack: Går till John Nilsson!

 
Google