Preskinn lyckas även med konststycket att inte på något sätt gå i clinch med Turteatern, utan att smidigt föra in diskussionen på ett djupare spår. Turteatern är bekant de som sätter upp det famösa SCUM-manifestet, och vars föreställning både hyllats och sågats i media den senaste tiden.
Jag publicerar kommentaren här i sin helhet, med ytterligare en länk till personens blogg, och så får han eller hon höra av sig till mig om detta ogillas.
Jag har inte mycket till övers för de människor som inte inser att SCUM-uppsättningen är en satir. Men jag måste säga att jag är lika lite imponerad över detta sätt att förlöjliga och nedvärdera kritiker av pjäsen.
Tvivlande leker jag själv med tanken över om inte hela SCUM-uppsättningen egentligen är ett monumentalt och fantastiskt konstnärligt grepp som faktiskt försöker påtala något vi män aldrig får tala om öppet;
Society for Cutting up men. När jag reflekterar över orden och låter tanken vandra skulle man kunna tänka sig på ett samhälle där män ses som mindre än människor, som utbytbara inte mindra värda än vad de kan bidra med i arbete, inkomst etc. Den engelska frasen ”Human doings, not human beings” kommer till tanken.
Är det hela egentligen ett mästerligt konstnärligt tag för att belysa vad den manliga könsnormen och de i män internaliserade värdena innebär för männen i vårt samhälle?
Jag skulle så hemskt gärna vilja tro det…
Utan att beskylla ”gruppen” kvinnor för hur vårt samhälle behandlar oss som gärna stolt vill se oss själva som män, är det möjligtvis så att det finns ett problematisk och strukturellt förtryck av även oss?
Varför är ”buhuhu det är så synd om er män” standard-avfärdningen så fort man påtalar strukturell diskriminering mot män? Som om det handlade om att en av ”sidorna” måste vinna över den andra – och inte om att båda könen lider under samma förtryckare men på olika sätt?
Feminismen har i kombination med den tekniska och därmed sociala evolutionen av vårt samhälle lyckats med en fantastisk bedrift; att ha befriat kvinnan från egendom till självägande människa i samhället.
Vårt samhälle har sedan urminnes tider opererat under ett social antagande som ser kvinnor som samhällets egendom. Anledningen till detta torde vara att kvinnor i förhistoriska och även senare samhällen ansågs som det mest värdefulla man hade – för att överleva som stam och samhälle har alltid det överordnade målet vara att bevara kvinnor vid liv, utan kvinnor ingen befolkningstillväxt, ingen ny generation att trygga en åldrande befolkning, emedan ett samhälle kan överleva i åtminstone det långa loppet med endast ett fåtal män om det krisar.
Ni vet, kvinnor och barn först in i livbåtar och ut ur brinnande hus osv.
I grunden ett mycket logiskt och sunt tänkande – därmed blev det männens roll att agera som försvarare av kvinnorna i det fall det behövdes. Det är sådana här saker som skapar sociala strukturer och inte tvärt om. Eftersom resulterade detta i att kvinnors skyldighet mot det samhälle som skyddade dem transformerades till någon som kan uppfattas som en form av kollektivt anspråk om ägande av dem. Gradvis ökade denna tendens i takt med att samhällen blev mer och mer komplexa och allas ansvar (manliga och kvinnliga) blev så att säga delegerade till mindre och mindre enheter.
Samhällen gick från att vara kollektiva gemenskaper av någorlunda egalitär natur till att bli allt mer specialiserade och indelade i mindre storfamiljer. Denna utveckling togs till sin spets och blev som mest tydlig under industrialiseringen då kärnfamiljen blev enheten för social interaktion på allvar. I tidigmodern tid började nästa logiska steg i processen ta form på allvar – individualiseringen, och möjligheten till frigörelsen.
Man kan alltså se en process som börjar vid kollektiva manliga och kvinnliga ansvarsområden och skyldigheter och som slutar med dessa kodifierade i roller inom exempelvis en kärnfamilj. När behovet inte längre finns för detta system så upplevs det naturligtvis med rätta som ett slags socialt fängelse att bryta ut ur, vilket man framgångsrikt gjort på de flesta områden. Kvinnorörelser och feminismen har tagit ifrån det stora samhället rätten att kontrollera kvinnor på många områden. Rätten till abort, till skilsmässa, rätten till arbete, rösträtt osv osv. Det är en fantastisk utveckling och en stor förändring av vad det innebär att uppfatta sig själv som kvinna.
För kvinnans frihet handlade det om att förändra det totala förhållandet mellan kvinnan och allt runt omkring henne, inte bara gentemot män, utan stat, religion, sexualitet och många andra strukturer som inte enkelt bara kan förklaras som ”manliga strukturer” utan som summan av ett äldre samhälles totala system. Det är förståeligt, ibland praktiskt, men långt ifrån helt rättvisande att tala om allt som patriarkatet i den meningen.
Frågan är om mäns skyldigheter och sociala fängelser gentemot samhället et all också i ens jämförbar utsträckning förändrats. Det handlar trots allt om ett helt annat socialt kontrakt, som kvinnan inte bara tagit som det är och accepterat som även hennes – utan hon har naturligtvis tagit de rättigheter man saknat och om möjligt expanderat dem, ibland även till mäns fördel.
Det finns gott om tydliga tecken på strukturer i vårt samhälle som är direkt diskriminerande mot mannens rätt att ses som och vara en fri och fullvärd människa.
Män förväntas vara stoiska, självuppoffrande och inte klaga över de missförhållanden som påverkar dem. Det är inte en fråga om kvinna vs man, men det finns många intressanta statistiska fakta som pekar mot att män saknat en egen rörelse för frigörelse från de sociala och kulturella kedjor som binder just dem.
Fler män tar sitt liv än kvinnor men färre söker hjälp och samhället bemödar sig inte försöka komma till bukt med detta problem proaktivt på samma vis som man söker stödja unga tjejer. Förmodligen ett tecken på att det saknas en rörelse för gemensam förståelse över vilka problem som påverkar unga män.
De allra flesta offer för våld är män men väldigt lite resurser tillsätts av samhället för att få fler män att rapportera eller hantera de emotionella skadorna efteråt – betydligt större fokus ligger på att hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Detta är ytterligare ett tecken på att det saknas en rörelse som faktiskt belyser mäns problem i samhället och kräver riktade insatser.
Betydligt fler män dör i sitt arbete, drar på sig svårare arbetsskador och har lägre medellivslängd. Detta tyder inte bara på underprioritering av säkerheten i manliga yrken utan också på en möjlig orättvis arbetsfördelning åt båda hållen könsmässigt sett. Samtidigt går män mer sällan till läkaren då de är sjuka eller i smärta och går även mer sällan ner i arbetstid än kvinnor. Lite tycks göras för att få dem att göra något av det oftare. Återigen tecken på att mäns hälsa inte är en tillräckligt prioriterad fråga.
Att majoriteten av all våldsam brottslighet, våld och missbruk sker hos män, tyder på att män har allvarligare och fler psykiska och emotionella problem. Detta hanteras primärt i vårt samhälle genom bestraffningsmetoden efter att problemen kulminerat i personlighetskollaps och tagit formen av straffbart beteende.
Alldeles för lite resurser läggs på att faktiskt förstå, erbjuda hjälp och ta hand om män innan de kollapsar samman. Speciellt i relation till den skada det innebär att ignorera många av dessa helt uppenbara brister i hur män platsar in och mår i vårt samhälle. Återigen tecken på att män behöver grupper som sörjer för deras intressen i relation till hur samhället ser ut idag.
Män döms kategoriskt hårdare än kvinnor för samma brott. Det är svårare för män att få vårdnad av sina barn, speciellt ensam vårdnad – även i många fall där modern är direkt olämplig.
En mans ord väger inte lika starkt som en kvinnas i ord mot ord situationer.
Direkta lögner om våldtäkt kan allt för ofta leda till fällande domar, vilket också innebär att hot om falsk anmälan kan innebära ett fruktansvärt problem för en man som råkar hamna i fel situation med fel kvinna.
dvs män och kvinnor är inte lika inför lagen.
(återigen vill jag påminna om det inte handlar om män eller kvinnors rätt utan ALLAS rätt till att vara lika under lagen)
Men det enskilt största problemet är att vi inte får tala om detta eller organisera oss utan att bli kallade för kvinnohatare eller omanliga, mesiga, etc etc. Det är oerhört stigmatiserat att tala om män som strukturellt kränkta och förtryckta, för att man direkt antar att man måste mena att det andra könet förtrycker.
SYSTEM FÖRTRYCKER, inte KÖN.
Tyvärr är det ju så att många feminister går in i försvarsläge just på grund av att man inte kan lämna oss eller dom tänkandet bakom sig och erkänna att män vist är diskriminerade och strukturellt förtryckta big time.
Ja, feminsimen är kvinnornas rörelse – men ni måste ju se att vi män också behöver få tolka saker ur ett genusperspektiv som skiljer sig från erat, inte för att det är motsatt utan för att det ofta innehåller helt andra saker.
Kan inte feminister i Sverige, som har så lång erfarenhet och en sådan glöd uppmana till Manlig Pride? Be oss män vara stolta för vad vi gör i samhället, vi gör så fruktansvärt mycket positivt och får och mår så sjukt mycket skit för det. Kanske behöver män någon som kan hjälpa dem förstå sin egen situation? Kanske det inte är en stilletklack i ansiktet män behöver??? Utan en ryggdunk, en kram och en spark i baken?
Istället är allt man ser ännu ett trött ”radikalt” ombytande av patriarkatet.
Och allt ni får tillbaka är som vanligt en massa arga snubbar, vore det inte skönt att få ett stort TACK tillbaka från män i sverige för en gångs skull?
Fan är det för fel på mig… argumentera på internet… som om någon kommer lyssna.
Nu avslutar jag den här romanen.
Pöss
.
Följ med