Stahre försvarar mansföraktet

31 oktober 2011, av Pelle Billing

Förra veckan skrev jag om den orgie i mansförakt som Kristian Lundberg och Mats Söderlund ägnat sig åt på HD:s kultursidor. Utan att ha någon kunskap om relationsvåld använde de fenomenet som ett bevis för en manlig könsmaktsordning.

Efter Lundbergs båda artiklar (men innan Söderslunds enda) kom Aftonbladets Ulrika Stahre till undsättning på Aftonbladets Kulturblogg (vad är det med dessa kulturskribenter?).

ulrika-stahre

Under rubriken män som hatar män, skriver hon:

Att Kristian Lundberg får ta emot denna hatflod, från män, beror, tror jag, på hans vilja att skriva in sin egen maktposition i (den första) texten. ”I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.” Att inse, och därefter påstå att man tillhör en privilegierad grupp har nämligen blivit helt tabu.

Män protesterar bara för att Lundberg avslöjar den manliga könsmaktsordningen. Protesterna kan alltså inte bero på att vanliga män inte vill bli sedda som våldsmän eller maktmissbrukare.

Stahre fortsätter sedan:

Det finns en förvirrad uppochnervänd syn på maktordningar som sakta tagit över debatten: det faktum att vissa män faktiskt misshandlar kvinnor, att många män tjänar mer och mer på alliansens politik, att vita har ett enklare liv än människor med mörkare hud osv osv, hindrar inte att idéer om den hotade vite mannen, the underdog, sprids och stärks. Ständigt lurad, nedtrampad, förtryckt. Det är den synen som gör att arga män mailar och hotar Kristian Lundberg. För att han haft mage att outa sitt privilegium. En eloge är han värd, inte att kallas manshatare av andra män.

Här gör hon något försåtligt. Hon blandar ihop kön och ras, något som mediefeminister ofta gör. Detta för att kunna säga ”den vite mannen” – som är det mest effektiva slagordet för att skambelägga en grupp människor.

Givetvis är hennes retorik ohållbar, då inga män i världen automatiskt vill bli sedda som förtryckare på grund av sitt kön, var de än bor.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas samhällsstrukturer som gynnar män, särskilt i mindre utvecklade länder. Samtidigt finns det alltid motsvarande samhällsstrukturer som gynnar kvinnor, på andra vis. Att prata om sådana samhällsmönster på ett nyanserat sätt är däremot något helt annat än kollektiv skuldbeläggning.

Slutligen kan jag inte annat än fråga mig var dessa feministiska män får sin drivkraft ifrån. Varför avskyr de män? Mats Söderlund skrev som bekant:

Jag har själv njutit av att vara stor, stark och hotfull.

Om han själv missbrukar sin manlighet kanske han tror att andra gör det?

Vad gäller Kristian Lundberg så verkar han ha lite svårt med sanningen, då han tidigare blivit avskedad för att ha förfalskat en bokrecension:

The paper had published an article by Lundberg late last week in which he said that Britt Marie Mattsson’s book ‘Fruktans Makt’ (The Power of Fear), had a ”predictable” plot and one-dimensional characters. But despite having appeared in publisher Piratförlaget’s autumn catalogue, Mattsson had never got round to writing the novel.

Kan det vara så att Lundberg projicerar ut sin egen tveksamma moral på hela gruppen ”män”? För att själv slippa ta ansvar för sina tillkortakommanden?

En psykoterapeut skulle nog ha en hel det att säga om dessa manliga könsmaktsfeminister.

Tipstack: Går till Erik respektive S!

 

12 kommentarer på “Stahre försvarar mansföraktet”

  1. Aktivarum skriver:

    Ulrika Stahre:

    ”Att Kristian Lundberg får ta emot denna hatflod, från män, beror, tror jag, på hans vilja att skriva in sin egen maktposition i (den första) texten. “I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.” Att inse, och därefter påstå att man tillhör en privilegierad grupp har nämligen blivit helt tabu.”

    Att ljuga och flumma har blivit tabu. Lundberg har företräde som journalist och politiskt korrekt papegoja, knappast så att alla män har samma företräde som Lundberg även om han försöker rättfärdiga sin personliga position genom att skylla på sitt kön och inte de grupper han VALT tillhöra.

    ”Det finns en förvirrad uppochnervänd syn på maktordningar”

    Jag instämmer. Vissa som tar sig tolkningsrätten på makt tycks inte fatta att det enda sättet att ha nån tolkningsrätt är att HA makt. Dvs de har inte fattat det är de själva som är makthavarna, inte de grupper de vill skylla på.

    ”För att han haft mage att outa sitt privilegium. En eloge är han värd, inte att kallas manshatare av andra män.”

    Kristian har INTE outat sitt privilegium. Tvärtom har han letat saker att skylla privilegiet på som tillåter honom att behålla det. Å ena sidan skall han säga män har makt. Å andra sidan skall han bygga egen makt på att smutskasta män.

    Är det en nyhet med svinpälsar som blir manliga feminister och försöker skylla sin svinaktighet på ”alla män gör det”?

    Nej!

    http://aktivarum.wordpress.com/2011/02/14/johannes-forssberg-pastar-det-ar-manligt-att-vara-ett-svin/

  2. John Nilsson skriver:

    Off topic – om feministisk satanism:

    Den ”kända” feministen Eva Lundgren hävdade ju för några år sedan att manliga satanistiska nätverk ägnade sig åt ritualer med offer av bland annat spädbarn, vilket Pär Ström också skrivit om nyligen…

    http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/23/vi-har-ett-inbordesvarldskrig-och-det-ar-ett-konskrig/

    …och som också togs upp i tv-dokumentären ”Könskriget”:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6nskriget

    Jag har inte hört att det någonsin bekräftades att några sådana nätverk fanns, men idag i programmet ”Vetenskapsradion Forum” talades det intressant nog om satanistiska feminister, varav en också medverkade i programmet:
    http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3550037

    Några offer av spädbarn verkar dock inte vara aktuella (inte ens pojkspädbarn), utan det hela verkar handla om mera intellektuella (och antagligen emotionella) övningar. (Det som handlar om satanistiska feminister börjar vid 12:25 i ovanstående program / ljudfil).

  3. Pär Ström skriver:

    Feminismen, med manshat som en viktig ingrediens, har blivit en masspsykos och är därför svår att förstå. Där feminismen går in går vettet ur.

  4. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Bra skrivet (som vanligt). Just dessa (feministiska) kulturpersonligheters ovilja att förstå vanliga hederliga mäns reaktioner på deras generalliserande och nedvärderande uttalanden om män behöver belysas ytterligare. Det finns uppenbarligen ett enormt gap mellan vanligt folk och makteliten när det gäller detta. Även jag skrev ett par rader om det igår:

    http://medborgarperspektiv.wordpress.com/2011/10/30/valdet-som-feminismen-och-samhallet-blundar-for/

  5. Mia skriver:

    Har också funderat en del på denna ‘elit’ och särskilt efter gårdagens föreställning ”Man – en utredning”.

    Föreställningen i sig var ok, men snacket efteråt… Det är verkligen som Roberto sa, en (liten) grupp (‘elit’) där alla tycker lika och har samma perspektiv. Man kan helt enkelt inte ta till sig att det finns andra perspektiv och man tar sig verkligen tolkningsföreträde. (Vilket iofs inte är så konstigt när man bara umgås med ‘likasinnade’.)

    Och det är som ovan visar även ofta mycket riktigt ”Damned if you do and damned if you don´t”. Talar man inte om partnervåld så ger man sitt tysta medgivande men om man talar om det men inte håller med om definitionen mäns våld mot kvinnor och könsmaktsordningen som förklaringsmodell så är man likt förbaskat ‘fel ute’.

    Samtidigt är det sorgligt att så många tycks ge dessa ‘elitfeminister’ vatten på sin kvarn genom att skicka, hur ska jag säga, mindre genomtänkt kritik istället för konstruktiv sådan.

  6. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Ja, det förhållningssättet låser en. Det värsta är att i sin iver att demonisera andra röster missar de att dessa röster kanske t o m erkänner att partnervåld är ett stort problem och att det drabbar kvinnor värst. Men allt annat än en total kapitulation inför könsmaktsordningens läror räcker för att man ska ses som problematisk.

  7. John Nilsson skriver:

    Lång kommentar:

    Mats Söderlund säger i http://hd.se/kultur/2011/10/27/vad-ar-vi-radda-for/ :
    ”Att dominera är ett av de mest framträdande dragen i att vara man. Och vi gör det såväl runt styrelsebordet som julbordet. Vi ställer oss på en glidande skala av dominans. Vem har inte tigit ihjäl en obekväm fråga? Jag har själv njutit av att vara stor, stark och hotfull. Det har hjälpt mig att sätta gränser för vad jag ska behöva prata om.”

    Ja, och även som skribent på en stor dagstidning har ju Söderlund alla möjligheter att ”dominera”, ”tiga ihjäl obekväma frågor” och sätta gränser för vad han och hans gelikar ”ska behöva prata om” – åtminstone i relation till oss mindre lästa bloggare och ”kommentarsfältsmän”. Eller hur? Jag tror faktiskt att Mats Söderlund fortfarande njuter av att ”dominera” och ”vara stor, stark och hotfull”, eller åtminstone att tillhöra en sådan grupp som just nu ”dominerar” och i alla fall har stark medvind i den offentliga debatten.

    BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:

    ”85 procent av de misstänkta är män (2010)
    60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”

    Av detta kan man dra olika slutsatser:

    Slutsats – Alternativ 1:
    85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot ”[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den ”orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen ”förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett ”jämställt” sätt står i relation till andelen ”offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen ”mäns våld mot kvinnor”.

    Slutsats – Alternativ 2:
    Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning – även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot ”[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns – eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne ”någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.

    Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas ”för mäns mående och möjligheter” snarare än ”mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är ”problemet”, de som är ansvariga för den ”patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?

    Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines ”The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara ”The Few, The Proud, The Marines” – en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till ”kanonmat”, och att vara ”objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags ”opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?

    Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov – dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara ”manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) – människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män – att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner – då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det – vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc).

  8. Pablohoney_4 skriver:

    När männinskor har få lådor på huvudkontoret är det lättare att kategorisera. Världen blir då lättbegriplig, men onyanserad och missvisande! Men att Kristian hänvisar till att prata om en enda låda i hans eget huvud blir det lite sandlådenivå av det hela. Man ska nog kunna begära att Kristian och Stahre installerar några fler lådor och några mappar, så kan de nog se att människor, bla män och kvinnor har fler nyanser och kanske tom är olika individer.

    Man kan förstå att små barn generaliserar på enklare nivå, gott – äckligt, svart – vit, hon – han, snäll – elak. Barn skaffar med ålder och erfarenhet fler fack och får därför fler nyanser, men då måste de ut i världen och utmana den. Verkligheten blir inte längre baserad på fantasi eftersom barnets världsbild hela tiden utmanas och ifrågasätts. Denna inlärningsprocess kallas för konstruktivism och är vital för den personliga utvecklingen.

    Att Stahre och Lundberg gör det till en enlåde-show, blir bara pinsamt och visar bara på att de har dåligt omdöme och brist på analytiska verktyg. Världen vi lever i har miljoner färger och nyanser, så det är kanske dax att slänga den svartvita Tv:n och gå ut i verkligheten och prata med andra människor? Vi har väl ändå lämnat 60-talet?

  9. Pelle Billing skriver:

    John N,

    Mycket bra kommentar.

  10. per hagman skriver:

    Pelle B du blir bara bättre o bättre debattör o skribent.

    Stram honnör och hatten av för din förmåga att ta tag vid årorna.

    Uppfattar att skribenten Ludberg som den underbetalda kultur arbetare / författare han är , nu flörtar med socialisterna för att få ett par spänn till en flaska vodka att dränka resterna av sitt undermåliga författarskap i.

    Per Hagman

Google