Pelle Billing

Det var en gång ett parti som hette Moderaterna, och de gillade att berätta sagor. Inte om tomtar och troll eller prinsar och prinsessor. Nej, Moderaterna gillade att bygga upp fantasivärldar om jämställdhet:

Det finns fortfarande stora brister i jämställdhet när det gäller kvinnors och mäns möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och i näringslivet, att stanna kvar och utvecklas i arbetslivet liksom att kunna kombinera arbete och familjeliv.

Barnen som satt kring brasan och lyssnade smålog tyst för sig själva. De visste att de levde i ett fritt land där alla valde själva hur mycket och med vad de arbetade, så hitta-på-världen som målades upp framför dem verkade lovande.

Sagoberättarna Arkelsten och Tobé fortsatte sedan:

I genomsnitt tjänar, äger och bestämmer kvinnor mindre än män. Detta måste förändras.

Nu övergick småleendena till gapskratt. Barnen visste att de fanns många bra sagoberättare om jämställdhet, men att just Moderaterna skulle prata om kollektiv inkomstutjämning var djärvare än de kunde ha hoppats på.

Tidigare hade Moderaterna varit lite stela och tråkiga genom att utgå ifrån att individen gjorde sina egna val kring förvärvsarbete och hemarbete – och barnen hade fått förlita sig på andra partier för att höra berättelser om könskrig.

Men berättarna var riktigt i gasen och klämde i med:

Att undanröja fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar och förhindrar en jämställd arbetsmarknad är en politisk uppgift som Moderaterna ska ta på allvar.

Nu satt barnen storögt och tittade på Arkelsten och Tobé. De gillade sagor om magiska strukturer som levde sitt eget liv och kunde kontrollera en människas varje rörelse. Dock hade de aldrig hört Moderaterna berätta om dessa magiska väsen, så de ville inte missa ett ögonblick.

Vilket magiskt vapen skulle Moderaterna använda i sin saga, för att bekämpa de onda strukturerna?

En pojke skrattade dock högljutt. Kanske hade han svårt att ens i en saga tro på förekomsten av juridiska hinder för kvinnor på arbetsmarknaden.

Stärkta av detta spann av känslomässiga reaktioner från barnen, fortsatte berättarna:

Fler kvinnor ska ges möjlighet att arbeta utifrån sin egen arbetsförmåga och kunna leva på sin lön.

Plötslig dog intresset från barnen. Några gäspade. Andra gick därifrån.

De hade redan hört hundratals sagor som gick ut på att kvinnor skulle hjälpas och få specialinsatser. Bristen på kreativitet hos de välmenande Moderaterna gjorde att barnen började gå att lägga sig.

– Kom tillbaka en annan dag, sade de. När ni har någon nytt att berätta.

26 Kommentarer »

Mediefeministen Anna Laestadius Larsson konstaterar helt sonika att:

Pojkar och män är i dag en del av problemet.

Nej, Anna, du är en del av problemet. Det är din världbild som förhindrar att vi kan bygga en bättre värld för alla, kvinnor såväl som män.

Än värre är att krönikan försöker framställa sig som manspositiv, genom att säga att männen behövs för jämställdhet. Men sedan framgår det att enda sättet för män att rentvå sitt namn är att bli ensidiga förkämpar för flickor och kvinnor – först då är de välkomna in i värmen.

Snacka om att bjuda in någon med armbågen.

Jag vet inte vad Laestadius Larsson har för syfte, men det enda hon åstadkommer är att slå in en kil mellan svenska män och kvinnor.

Via: Genusnytt.

19 Kommentarer »

Bland oss som arbetar med Jämställdhet 2.0, betraktas Sanna Lundell normalt sett som en mediefeminist. Till exempel skrev hon det famösa:

Ingenting gör mig så jävla frustrerad som sexuellt våld. Jag känner att jag hatar män, ja – hela manssläktet åker med – när jag läser sånt här. HATAR. Jag vill införa dödsstraff. Jag blir som Sarah Palin. Gudskelov går den här typen av känslostormar snabbt över. Det blev många svordomar här, men de är på sin plats i sammanhanget tycker jag.

Om en man hade skrivit samma sak om kvinnosläktet hade det hamnat på kvällstidningarnas löpsedlar.

Döm därför av min förvåning när hon idag skriver att män får skylla sig själva om de råkar bli farsor. Utan att ha någon lösning på problematiken belyser hon hur olika den reproduktiva makten ser ut mellan könen:

Att välja sitt moderskap ses som en absolut rättighet i Sverige. Ingen kvinna ska tvingas bli mamma mot sin vilja. Det anses varken bra för kvinnan och framförallt inte för barnet.

Att bli pappa mot sin vilja däremot, det är en helt annan femma. Som man får man liksom skylla sig själv om man råkat göra någon på tjocken. Stå sitt kast om man råkade stoppa in den på fel ställe, om kondomen sprack, eller om man råkat ändra sig. Man får skylla sig själv om kvinnan man trodde på när hon sa att hon åt p-piller eller hade­ spiral, visade­ sig vara en lögnhals som egentligen längtade efter­ barn så förtvivlat mycket att hon lurades om det påstådda preventivmedlet. Som man får man helt enkelt vid varje samlag vara beredd på att det kan sluta i föräldraskap.

Huvudet på spiken. För heterosexuella män kan varje samlag faktiskt sluta med föräldraskap, om båda är fertila.

Kring detta finns ingen större diskussion eller problematisering. Enda undantaget är Pelle Filipsson bok Den vackraste gåvan som rönte viss uppmärksamhet i media.

Kanske mest förvånande är att barnperspektivet är helt frånvarande i debatten, vilket Sanna Lundell uppmärksammar på ett föredömligt vis:

Ett påtvingat föräldraskap som till skillnad från kvinnans inte på något­ sätt anses vara skadligt för varken honom­ eller det lilla barnet.

Kvinnor har rätt till barn eller? Det är ju deras livmoder och deras val? Men att inte ta hänsyn till barnets behov och pappans förutsättningar kan leda till beslut som är bra för kvinnan, men inte för någon annan.

Lösningen här är inte lagstiftning, som jag ser det. En sådan lagstiftning skulle bli helt omöjlig att implementera och dessutom skulle nygamla etiska problem uppstå om man försökte kontrollera kvinnors kroppsliga autonomi.

Dock skulle jag vilja se en mer levande diskussion i samhället kring dessa frågor. En graviditet och ett framfödande av en ny människa är inte bara en kvinnlig angelägenhet. Lika viktigt är att ta hänsyn till barnets och pappans perspektiv.

Tipstack: Går till Mattias!

69 Kommentarer »

Uppdatering: Annonskampanjen kommer från Kicherer, och inte Mercedes, även om det handlar om en Mercedes-bil.

I Sverige har vi fått vänja oss vid olika typer av arrangemang och zoner som är exklusiva för kvinnor.

Tjejbussar, tjejsektion på gymmet, tjejkvällar, tjejshopping, tjejresor, Ladies Night, företagsstöd till kvinnor, kvinnliga nätverk i arbetslivet, speciella kvinnotider i simhallen och tjejmässor är bara några exempel på hur kvinnliga rum skapas där män är uteslutna.

Ofta är de kvinnliga rummen finansierade med offentliga medel, vilket gör att alla män som betalar skatt får finansiera kvinnors nöjen, kvinnors starta-eget-bidrag och kvinnors organisering.

De få manliga nätverk som finns kvar (till exempel frimurare) får däremot hård kritik, och traditionella manliga rum så som Rotary har för länge sedan luckrats upp för att inte framstå som patriarkala och ojämställda.

Med tanke på denna lustiga, snedvridna värld vi lever i, kan jag inte undgå att få ett leende på läpparna när jag läser om Mercedes senaste annonskampanj:

”Endast till män!
Det är varje familjemans dröm: Kicherer C 63 T Supersport. Kraften från en sportbil, ljud och utseende, kombinerat med fördelarna av en klassisk herrgårdsvagn. Vad mer har en man att önska sig?!”

Skribenten som rapporterar om detta verkar däremot inte riktigt veta vad han ska säga. Han väljer till slut att skämta kring det hela, med undertoner om att män behöver detta som penisförlängare och att annonsen gör att män kommer att vara tvungna att fly undan från kvinnors vrede:

Vad Freud hade sagt om det här överlåter vi till experterna. Den som ännu inte avskräckts från att handla hos företaget hinner i alla fall i tid till föreläsningen i genusvetenskap tack vare en toppfart på 320 kilometer i timmen. Vill man i stället fly en arg kvinnomobb kommer man undan tack vare en accelerationstid till 100 km/h som går på 4,2 sekunder.

Det är inte alltid lätt att vara man i dagens Sverige. Var man än vänder sig har man snoppen fram, så att säga.

Att män ska behöva vara rädda för kvinnors vrede bara på grund av en sådan annons är löjligt, och säger lite om vilket kvävande samhällsklimat vi har för män. På så vis kan den här typen av annonser vara närmast terapeutiska.

Om någon nu kommer med en korrekt invändning i stil med att “om du motsätter dig avgränsade rum för kvinnor så får du väl vara konsekvent och motsätta dig avgränsade rum för män?” – så är mitt svar helt enkelt:

• Jag motsätter mig inte avgränsade rum för respektive kön. Varför skulle jag göra det?
• Problemet är när offentliga medel könskodas och män därmed diskrimineras på grund av sitt kön, alternativt att ett företag tar lika mycket betalt av båda könen men sedan avgränsar vissa ytor åt kvinnor.

Mercedes reklam är jag öppen för att diskutera. Ska den få finnas eller inte? Dock så väntar jag på att alla könskodade offentliga medel dras in, innan den diskussionen ens blir aktuell.

Tipstack: Går till Erik!

10 Kommentarer »

Corren är som bekant den överlägset bästa tidningen i Sverige när det gäller att tänka nytt om jämställdhet, och när det gäller att se båda könen som vuxna och kapabla.

Idag är det Carina Glenning som skriver ännu en bra krönika.

Här är ett utdrag:

Jag har problem med den här kollektiva synen på kön. Med samma retorik som används när kvinnor lite svepande buntas ihop till offer kan man undra varför vi är mogna att sitta i bolagsstyrelser – men inte att ta våra straff? Hur länge ska vi omyndigförklaras?

Läs gärna hela krönikan!

Tipstack: Går till Pär!

14 Kommentarer »

Nu under morgonen plockade jag upp tidningen Mersmak, som ges ut av företaget Coop. Den handlar om mat och innehåller olika recept och reportage.

Jag ser på framsidan att de varit i Guatemala, vilket får mig att öppna tidningen (jag har själv varit där och rest runt i landet). Jag tänker att det kan vara kul att få läsa om maten, människorna och färgerna – vilket rimligen kommer att vara fokus i en mattidning.

Men icke så. Det är ju en svensk tidning och då blir fokuset ett annat. Första notisen innan själva reportaget börjar innehåller följande:

De kvinnor jag mötte där, hade en fantastisk gemenskap och delade ett avundsvärt kollektivt lugn.

Men lika mycket önskar jag att de kunde dela vår syn på jämställdhet. Och om jag åker dit igen, hoppas jag att får se fler män i köket.

“Vår” syn på jämställdhet? Vilken är denna gemensamma syn på jämställdhet som existerar i Sverige? Så vitt jag vet pågår en stark kamp om huruvida jämställdhet ska betyda lika spelregler eller lika utfall mellan könen.

Sedan är det intressant att de först konstaterar att Maya-kvinnorna i Guatemala har en fantastisk gemenskap och ett kollektivt lugn – och detta leder helt naturligt till konstaterandet att de måste läxas upp för sin ojämställdhet.

Vidare kan man i själva reportaget läsa denna passage:

Ana-Marina deltar just nu i en ledarskapsutbildning som Kooperation Utan Gränser stödjer. Genom studiecirklar har hon och en annan kvinna, Margarita Bac Coy, spridit sina kunskaper om kvinnors rättigheter och jämställdhet vidare till de andra kvinnorna i kooperativet.

Endast privilegierade svenska idioter – om ni ursäktar språket – kan åka till Guatemala och lägga pengarna på utbildningar om jämställdhet.

Mayaindianerna, vilka är i stark majoritet i landet, lever i en fattig och preindustriell miljö. Det de behöver är hjälp att ta nästa steg i sin ekonomiska utveckling, inte utbildningar om jämställdhet.

Att kvinnors och mäns levnadsvillkor förbättras är en konsekvens av ekonomisk utveckling, det är inget som sker bara för man får höra att man har en uppsättning fiktiva rättigheter.

Vad hjälper det Maya-indianernas kvinnor om männen ställer sig i köket? Ska då kvinnorna göra det tunga arbetet på farmen och i byn? Den krassa sanningen är att mannen som förbrukningsvara och kvinnan som fast i hemmet är nödvändiga och funktionella roller i en preindustriell miljö.

Svenska projekt i Guatemala (via Kooperation Utan Gränser) är så övertygade om sin egen förträfflighet att de inte förstår att kvinnors flexibla könsroll på hemmaplan är helt beroende av vår långt gångna industrialisering.

Slutligen kan det vara intressant att granska hur pass “jämställd” tidningen Mersmak är enligt sin egen definition på ordet. Om de gärna åker till Guatemala och läxar upp kvinnorna där så har de väl en jämn könsfördelning på sin egen tidning? Låt oss göra en snabb översikt:

• Marknadsdirektören som skriver ledare är en kvinna.
• Det första, långa reportaget är gjort av en kvinna.
• Matredaktören som gjort flera notiser samt åkt till Guatemala är en kvinna.
• Krönikan för konsumenter är skriven av en kvinna.
• Reportaget om Guatemala är skrivet av en kvinna (inte samma som matredaktören).
• Ett reportage om bistånd är skrivet av en kvinna.
• Samtliga redaktörer (tre personer) och tillförordnad chefredaktör är kvinnor.
• Ansvarig projektledare, Art Director och redaktionell repro är kvinnor.
• Ansvarig utgivare är, hör och häpna, en man.
• Ett par fotografnamn är män.

I övrigt går det inte att utläsa några namn som medverkat till att producera tidningen.

Vi har alltså här en tidning om mat, som görs av kvinnor för kvinnor, och när de sedan åker till Guatemala så tycker de att det är synd att “vår” jämställdhet inte har anammats där.

Detta är höjden av dubbelmoral. Om de åkt dit som en grupp kvinnor som var civilingenjörer och tekniker – med avsikt att hjälpa till att borra brunnar – hade de med viss tyngd kunnat uttala sig om könsfördelningen i köket.

I nuläget är det som det alltid är när kvantitativ jämställdhet basuneras ut: alla andra ska ändra sig, men själv vill man få syssla med det man tycker är roligt och intressant – och det råkar bara vara väldigt könstypiskt.

Uppdatering: Jag hittade tidningen på nätet om du själv vill kolla i den.

20 Kommentarer »

Igår kommenterade jag en artikel i SvD som gjorde avskaffandet av LAS till en kvinnofråga.

Idag kritiserar Pär Ström denna artikel i en replik i SvD. Här är slutklämmen:

Problemets kärna är en missuppfattning av vad jämställdhet är. Många tror numera att jämställdhet är att det finns lika många personer av vardera könet i samhällets alla vinklar och vrår. Medan jämställdhet egentligen är samma rättigheter och skyldigheter för könen. Sedan får utfallet bli vad det blir.

6 Kommentarer »

Brottsförebyggande rådet (Brå) ska anordna en konferens under temat Råd för framtiden. En av våra mest seriösa myndigheter – som systematiskt arbetar för att förebygga brott – ska tillsammans med ett gäng kommuner titta in i framtiden.

Inget konstigt med detta, och knappast nyhetsvärdigt i sig. Om det inte varit för denna passage i pressmeddelandet:

En av konferensens programpunkter är presentationen av Machofabriken, ett arbetsmaterial vars syfte är att hjälpa skolorna att minska killars våld mot tjejer och andra killar.

Den ideologiskt drivna Machofabriken, som ser gruppen pojkar som förövare innan de ens kommit in i målbrottet, ska alltså lära en seriös myndighet om framtiden.

Är inte det lite som att sätta femåringen vid ratten medan de vuxna bråkar i baksätet?

Uppdatering: Ser nu att konferensen påbörjades samma dag som pressmeddelandet kom, så den helt korrekta rubriken skulle vara “Machofabriken har utbildat Brå”.

14 Kommentarer »

Vad är det bästa sättet att sälja ett politiskt förslag? Gör det till en kvinnofråga!

På dagens SvD Brännpunkt skriver Carina Lindfelt från Svenskt Näringsliv att Lagen om Anställningsskydd (LAS) är problematisk i sin nuvarande form. I sig är detta en helt legitim politisk fråga att diskutera.

Vissa vill ha kvar så hög anställningstrygghet som möjligt för att inte behöva stå med mössan i hand, medan andra pekar på att LAS kan förvärra arbetslösheten. Motståndare till LAS kan till och med peka på data som antyder att ungdomar och invandrare får svårare att komma in på en arbetsmarknad där anställningstryggheten och turordningsreglerna är betydande.

Men logiska argument åt det ena eller det andra hållet är inte det mest effektiva sättet att sälja in sitt förslag. Det bästa är att paketera det som en kvinnofråga:

Nästan hälften av de 36 anställda på Riksutställningar på Gotland fick i somras veta att de skulle sägas upp. Beskedet var ingen överraskning, personalen visste sedan en tid att neddragningar var på gång. Hela 11 av de 14 som fick lämna sina jobb var kvinnor. ”En slump”, enligt generaldirektören Staffan Forssell. ”På de tjänster som vi behöver hade männen oftast längre tjänstgöringstid.” Få hade trott att uppsägningarna skulle slå så snett.

Hade könsfördelningen på de som fick gå blivit mer jämn utan LAS? Kanske, kanske inte. Kompetens är till viss del korrelerat till de som har mest erfarenhet och har sysslat med någonting längst, så det finns inga garantier för att könsfördelningen hade blivit bättre utan LAS.

Men det stora problemet är att det inte är kompetens som ska ersätta LAS, utan det är en inofficiell kvotering:

Händelserna på Riksutställningar är inte heller unika. I skriften ”Två steg fram – ett steg tillbaka” som Svenskt Näringsliv presenterar i dag får läsaren träffa en rad arbetsgivare runt om i Sverige som har två saker gemensamt. De har medvetet och strategiskt satsat på att rekrytera fler kvinnor för att öka mångfalden i personalstyrkan, och de har alla fått se sina satsningar slås i spillror när finanskrisen tvingade dem till neddragningar.

Visst kan det ibland vara en merit att vara man eller kvinna, alternativt att ha en viss kulturell bakgrund, men att systematisk och oreflekterat arbeta med kvotering på arbetsplatser är något helt annat.

Tyvärr är detta heller inte någon slump, utan direktivet finns inskrivet i Diskrimineringslagen 3 kapitlet 9 §:

När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, ska arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet. Arbetsgivaren ska försöka se till att andelen arbetstagare av det underrepresenterade könet efter hand ökar.

Kvoteringstänkandet och målsättningen om 50/50-fördelning finns redan inskrivet i vår lagstiftning, någon som jag faktiskt lyckats missa. Lagstiftarna verkar inte tappa något tempo när det gäller att implementera visionen om det likriktade samhället där könen är identiska.

Vad gäller Carina Lindfelt så har hon egentligen koll på fakta kring LAS, om detta har jag inga tvivel. Det visar hon även på slutet av sin artikel:

Vi vet av forskningen att en strikt arbetsrätt försvårar för marginalgrupper att etablera sig på arbetsmarknaden.

Ja, marginalgrupper får det svårt när arbetsrätten är för strikt. Det vet både Carina Lindfelt och jag. Skillnaden är att jag skulle aldrig låtsas som att kvinnor är en marginaliserad grupp, bara för att kunna göra en viss politisk poäng.

Tipstack: Går till Sven!

13 Kommentarer »

I Aftonbladet svarar hon på Elise Claesons debattartikel om att svensk jämställdhet är en livsfara för kvinnor. Det märks från början att hon intar en försvarsställning:

Jämställdhet är ingen åsikt, utan ett samhällspolitiskt mål som betyder att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män.

Vad är ett samhällspolitiskt mål om inte en åsikt om hur samhället borde se ut? Schymans lek med orden här är ett försök att ge legitimitet till sina åsikter – en legitimitet hon tidigare inte behövde kämpa för.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Sedan kommer lite av det vanliga rabblandet, som hon troligen kan säga som ett rinnande vatten om hon väcks mitt i natten:

Att män som grupp har mer makt på kvinnors bekostnad är en sanning som är giltig globalt. Effekterna ser olika ut beroende var i världen vi sätter ner våra fötter. Men det är samma mönster och samma norm.

Vilket typ av makt, Schyman? Överlevnadsmakten? Relationsmakten? Eller är det mer bekvämt att endast se den politiska och ekonomiska makten?

Slutklämmen visar sedan ånyo att hon gradvis får anpassa sig till ett samhälle där fler och fler tröttnat på radikalfeminismen, och fler och fler ger henne mothugg:

Mycket behöver göras av många, både kvinnor och män, om vi ska nå målet jämställdhet. De som har mest makt har också störst ansvar. Det är innebörden av den feministiska analysen.

Fortfarande läggs mest ansvar på männen, men nytt är att även kvinnorna har ett visst ansvar.

Precis som att ROKS gradvis har mildrat sin könsmaktsretorik är det tydligt att Schyman tvingas gör detsamma. Ett litet steg i rätt riktning, med andra ord.

Tipstack: Går till Erik!

Läs även: Det förra inlägget. Det är lite längre än vanligt men även extra intressant. Vill gärna höra din åsikt där.

16 Kommentarer »