Ett donatorbarns upplevelser

04 oktober 2011, av Pelle Billing

sperm

På SVT:s hemsida intervjuas Ina, ett 17-årigt donatorbarn från Danmark.

Detta är hennes upplevelse av att vara ett donatorbarn:

Inas familj består idag av mamma, mormor och morfar, morbröder och mostrar samt kusiner. Det är en liten familj tycker Ina eftersom hon saknar pappa, farmor och farfar och hela den delen av sitt ursprung.

Min tes har alltid varit att biologiskt ursprung är viktigt för de flesta barn, och Inas berättelse stämmer väl med detta.

På den tiden då min mamma ville bli förälder fanns det inget val, alla donatorer var anonyma. Och det tycker jag är tragiskt. Det känns som ett övergrepp att jag inte vet mitt ursprung. Halva jag, min fars sida är totalt i mörker.

Men i dag när man kan välja om donatorn ska vara anonym eller öppen så tycker jag att det är helt fel att välja anonym. Det är ett egoistiskt val, det är en vuxens behov, det har inget med barnets behov att göra.

Om man väljer att skaffa barn genom spermiedonation (eller äggdonation) så är det etiska valet en öppen donation. Allt annat är vuxen egoism. Jag menar om man får bilda familj precis som man vill, och får lov att vara ensam förälder så kan man åtminstone ge barnet en chans att söka upp sin andra biologiska förälder vid 18 års ålder.

Vad är det du vill ha av donatorn?
Det är inte en pappa jag söker, jag är inte så naiv att jag tror att han nånsin skulle bli det. Jag vill veta vad jag ärvt av honom och vilka genetiska brister jag har. Jag skulle vilja veta hur han är, hur han lever och om han har andra barn. Det skulle vara så kul att se hur han ser ut, att åtminstone få se ett foto av honom. Jag tycker att det är viktigt att veta vem man liknar, så att man inte känner sig som en främling.

Jag påminns närmast dagligen om mitt ursprung. Senaste gången var en uppgift i spanskan där vi skulle svara på frågan, vad gör din far i dag? Det är klart att det känns och gör ont.

Vill du ha barn i framtiden?
Jag älskar barn och ja, en dag tror jag att jag vill ha barn men det är för tidigt att säga. Men jag tror inte att jag kommer skaffa barn med hjälp av en donator.

Donatorbarnet vill själv inte skaffa barn via donator. Fast egentligen vill nog inte de flesta det, utan det är något som väljs när man uppnått en viss ålder utan att hitta en kärlekspartner.

Mitt förslag är som bekant att man underlättar för singlar att skaffa barn tillsammans utan att ha en kärleksrelation. Då skulle fler barn få ha en god kontakt med båda sina föräldrar.

Obs: Då detta ämne är laddat för många, låt oss hålla en god ton i kommentarsfältet.

 

8 kommentarer på “Ett donatorbarns upplevelser”

  1. leifer skriver:

    ”Men i dag när man kan välja om donatorn ska vara anonym eller öppen så tycker jag att det är helt fel att välja anonym. Det är ett egoistiskt val, det är en vuxens behov, det har inget med barnets behov att göra.”

    Skulle vara intressant att veta vem hon menar är egoistisk. Mannen som donerat spermier anonymt eller hennes mamma som valt en anonym donator. Vad vi sett tidigare så var vreden och ilskan riktad mot en anonyma ”pappan”. Själv menar jag att det 99% är mammans ansvar, för att inte säga 100. Här blir det ju också omöjligt att skylla på att kvinnor är underordnade män, den s.k. könsmaktsordningen, kvinnor är offer och annat feministisk retorik. Här är det istället uppenbart att mamman utnyttjat det faktum att kvinnan har huvudmakten över reproduktionen.

  2. barfota skriver:

    @leifer
    Skulle tro att hon menar egoistiskt ur de vuxnas perspektiv helt enkelt, det menar jag i alla fall. För barnets del spelar det väl mindre roll hur det gått till rent tekniskt, det spelar heller ingen roll om det ens har inspirerats av feminismen eller vem som har makten över reproduktionen.

  3. leifer skriver:

    barfota

    Jag ser inte hur pappan kan ha lika mycket ansvar som mamman i detta fall, det menar jag. Och visst spelar det roll vem som har huvudmakten. Med makt följer ansvar.

  4. barfota skriver:

    @leifer
    Eftersom mamman ALLTID har makten över reproduktionen så är det också MAMMAN som alltid har det största ansvaret, även för uppfostran av de män som feminister klumpar ihop till ett patriarkat, förövare och våldtäktsmän. Därför mena jag och har alltid menat att feministerna kanske borde se om sitt eget hus innan de kastar över allt skit på männen som de själv till största delen bär ansvaret för, både att de har blivit satta till världen och hur de blivit uppfostrade, vilka värderingar de har och sist men inte minst… var har de fått dessa värderingar ifrån.

    Ur barnets synpunkt som är det primära och viktiga så kommer allting annat i skymundan. Nu när vi äntligen har en tråd som handlar om hur ett barn känner sig så gör inte om denna till en synd om vuxna fråga.

    Jag förkastar alltså även Pelles förslag om att singlar skall kunna skaffa sig barn av samma anledning. Barnen först, vuxnas behov långt mycket senare.

  5. leifer skriver:

    barfota

    Jag ser inte riktigt att mamman alltid haft makten över reproduktionen men att det är en situation vi har bland fria svenska kvinnor, liksom västerländska kvinnor idag.

    Även om du ser det ur barnets perspektiv så kan det vara så att hon bannar sin biologiska pappa mer än sin mamma. Mamman har ju varit i hennes liv och gjort massor, det har inte pappan gjort eller hur? Så det blir då också intressant just vad barnet tycker egentligen. Och om ex då döttrar till mammor som inseminerat blir hatiska mot män.

  6. krakel skriver:

    Det är som jag har sagt tidigare… Ska man tillåta insemination av singla så måste man först göra en grundlig undersökning på konsekvenserna, så vi inte riskerar att om tjugo år sitta med ”Föreningen Rättvisa för Faderlösa” som är ett gäng ilskna inseminationsbarn som tycker det var ett trauma att växa upp utan en pappa. Och att enbart jobba utifrån en socialkonstruktivistisk feministisk tes om att det är omvärldens förväntningar som skapar problemen är inte okej i min bok.

  7. dolf skriver:

    Spermadonatorn kan knappast lastas för vem som använder sig av hans sperma eller i vilket sammanhang. Han vet ju inte när han donerar om säden kommer att användas till att ge ett barn till ett par där mannen är steril eller till en Solanas-feminist. Precis som tillverkaren av förskärare inte vet om förskäraren kommer att användas för att skiva entrecote eller för att skiva partnern och inte heller kan lastas för det. Ansvaret är alltså moderns.

    Massor av barn har växt upp genom historien utan far och farföräldrar av den enkla anledningen att de var okända, döda eller frånvarande av annan orsak (mina egna farföräldrar var döda sedan länge när jag kom till världen, och min far dog när jag var 14, inte så att jag växte upp utan far, men ändå). Jag tror (poängterar att det är en åsikt) att det som gör värst skada inte är att man växer upp utan far, utan att man vet att mamma har VALT att beröva en pappa. Dessutom är risken stor att en singelinseminerad mamma är en extremfeministisk mamma som uppfostrar barnet enligt en skev värdsbild som gör att barnet hamnar i ett utanförskap (såsom Ina ger uttryck för).
    Jag säger samma sak som för ett par dar sen, det finns mängder av barn ute i välrden som är mer eller mindre dödsdömda därför att de inte har några föräldrar alls. Adoptera ett av dem. Det är en lösning där det inte finns några förlorare (jag kan inte föreställa mig att en som blivit adopterad skulle se sig som förlorare för att ha blivit adopterad av en singelförälder eller ett homopar om alternativet var maskmat).

  8. barfota skriver:

    @liefer
    Nåja ALLTID och ALDRIG är dumma ord, skall försöka undvika dem framöver. Återkommer i morgon, nu skall jag sova.

Google