Ungefär så är titeln på en lång artikel i den amerikanska tidningen The Atlantic (All the Single Ladies). I den beskriver den kvinnliga skribenten – som själv är 39, barnlös och singel – hur dejtingmarknaden har förändrats radikalt de senaste 20 åren.
Hon berättar först om sin egen bakgrund, vilken har präglats av tidsandan samt hennes mamma feministiska tankegångar. När hon var 28 gjorde hon slut med sin pojkvän Allan, utan att riktigt förstå varför:
He was (and remains) an exceptional person, intelligent, good-looking, loyal, kind. My friends, many of whom were married or in marriage-track relationships, were bewildered. I was bewildered. To account for my behavior, all I had were two intangible yet undeniable convictions: something was missing; I wasn’t ready to settle down.
Hon valde alltså att avsluta en relation som på många vis framstod som positiv och konstruktiv. Ena anledningen var att “något saknades”, vilket antingen kan tolkas som hon egentligen inte var kär i honom, eller att hennes förväntningar på kärleken var orimliga (vilket är en del av tidsandan).
Den andra anledningen – att hon inte var redo att slå sig till ro – har enligt henne själv att göra med den feminism hon fått inpräntat i sig av sin mamma, där självständighet alltid hölls högre än tvåsamhet.
Mamman såg dottern som sin främsta feministiska lärling, vilket framgår med plågsam tydlighet av detta citat:
I was her first and only recruit, marching off to third grade in tiny green or blue T-shirts declaring: A WOMAN WITHOUT A MAN IS LIKE A FISH WITHOUT A BICYCLE, or: A WOMAN’S PLACE IS IN THE HOUSE—AND THE SENATE
En flicka i årskurs tre (då man är åtta år gammal i USA) fick alltså gå till skolan med citatet “en kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel”. Det andra citatet är en ordlek med ordet “house” som kan stå både för hem eller för en politiskt församling.
Än värre är kanske denna episod, när skribenten i gymnasiet hade fått ta med sig sin pojkvän på semestern:
Once, in high school, driving home from a family vacation, my mother turned to my boyfriend and me cuddling in the backseat and said, “Isn’t it time you two started seeing other people?”
Att en mamma ger sin dotter en sådan negativ syn på män och förhållanden är anmärkningsvärt, även om hon i stunden förmodligen trodde att hon gjorde dottern en tjänst.
Resten av artikeln fokuserar dock inte på dessa kulturella, feministiska värderingar – utan på hur förändringarna i mäns och kvinnors utbildningsnivåer samt inkomster producerat en helt ny dejtingmarknad.
Premissen är detta konstaterande, som skribenten och hennes kompisar gjorde när de gick på college (högskola):
That we would marry, and that there would always be men we wanted to marry, we took on faith.
De utgick ifrån att de skulle gifta sig en dag, och att det skulle finnas män de ville gifta sig med. Märk väl att hon inte skriver “män som ville gifta sig med oss”, utan av naturliga skäl utgår hon från sig själv som kvinna. Samtidigt verkar hon vara lätt hemmablind för att det är hon som kvinna som slutgiltigt väljer sin man, och inte vice versa.
Samtiden och framtiden förde dock med sig ett nytt och oväntat scenario, där välutbildade kvinnor i varje årskull var fler än de välutbildade männen – en skarp kontrast från tidigare generationer där de flesta män haft högre lön än de flesta kvinnor.
Detta ledde till en situation som dessa välutbildade och framgångsrika kvinnor inte hade räknat med; det fanns inte massa framgångsrika män att välja mellan när de själva var redo att hitta en partner:
We’ve arrived at the top of the staircase, finally ready to start our lives, only to discover a cavernous room at the tail end of a party, most of the men gone already, some having never shown up—and those who remain are leering by the cheese table, or are, you know, the ones you don’t want to go out with.
Hon beskriver det hela lite inlindat och poetiskt. Mer explicit så säger hon att de attraktiva (framgångsrika) männen är redan tagna, eller inte intresserade av att slå sig till ro, och kvar finns alla “vanliga” män som inte är intressanta för en kvinna i karriären.
Tidigare generationer gifte sig till stor del av praktiska och ekonomiska skäl. En bondgård kunde inte skötas av en ensam vuxen. Giftermål och gärna storfamilj var det som krävdes, vare sig romantik och kärlek fanns närvarande eller inte..
I en värld där framför allt inre tillfredsställelse styr valet av partner, blir det istället evolutionspsykologiska mekanismer som gör sig påminda. En ung kvinna som ska skaffa familj och barn känner att hon vill hitta en partner som har hög status och är en god försörjare – och eftersom hon är sin egen referensram – så ska mannen helst har högre status och bättre inkomst än henne själv:
American women as a whole have never been confronted with such a radically shrinking pool of what are traditionally considered to be “marriageable” men—those who are better educated and earn more than they do. So women are now contending with what we might call the new scarcity.
I en värld där lika många eller till och med fler kvinnor är utbildade och framgångsrika i karriären, blir det uppenbarligen en brist på “dugliga” män. Where have all the good men gone, etc?
En valmöjlighet blir då att skaffa barn utan någon pappa:
For those who want their own biological child, and haven’t found the right man, now is a good time to be alive. Biological parenthood in a nuclear family need not be the be-all and end-all of womanhood—and in fact it increasingly is not. Today 40 percent of children are born to single mothers.
Insemination eller ett one-night-stand kan framstå som ett bättre alternativ än att gifta ner sig, vilket presenteras utan någon egentlig problematisering.
Med tanke på hur trenden ser ut vad gäller utbildning och karriär, kommer vi nog inte att se någon minskning av mamma-barn-familjer:
As of last year, women held 51.4 percent of all managerial and professional positions, up from 26 percent in 1980. Today women outnumber men not only in college but in graduate school; they earned 60 percent of all bachelor’s and master’s degrees awarded in 2010, and men are now more likely than women to hold only a high-school diploma.
Kvinnor har enligt vissa mått redan sprungit om männen, och tittar man på yngre vuxna är siffrorna än mer uttalade.
Dessa demografiska förändringar får enorma konsekvenser för dejtingmarknaden. Männen delas grovt sett upp i två pooler: de som är attraktiva för giftermål och de som är ointressanta.
Även om de finns lika många kvinnor och män i en befolkning, blir det alltså i kvinnornas ögon ett starkt underskott på män. Detta får snabbt konsekvenser för de attraktiva männen, som upplever att det finns massor av kvinnor som är intresserade av dem. Därmed behöver de inte ha någon brådska att slå sig till ro, om de alls gör det.
I artikeln uttrycks det på följande vis:
If dating and mating is in fact a marketplace—and of course it is—today we’re contending with a new “dating gap,” where marriage-minded women are increasingly confronted with either deadbeats or players.
“Deadbeats” är oambitiösa slöfockar, och “players” är män som inte vill binda sig utan dejta flera olika kvinnor (gärna samtidigt). Krassa termer, men samtidigt en befriande ärlighet från en kvinnlig skribent.
De attraktiva männen kan bete sig som män gör i befolkningar där en stor andel män har omkommit i krig. I dessa befolkningar uppmuntras ofta olika former av polygami, och paradoxalt nog uppstår samma typ av polygama tendenser i våra moderna samhällen – trots att männen och kvinnorna egentligen är lika många:
Indeed, Siberia today is suffering such an acute “man shortage” (due in part to massive rates of alcoholism) that both men and women have lobbied the Russian parliament to legalize polygamy.
I välutbildade kvinnors ögon finns alltså en funktionell brist på män som är lika konkret som den faktiska brist på män som råder i dagens Sibirien, eller i Ryssland efter andra världskriget.
På universitet och högskolor i västvärlden kan man se en kombination av dessa två fenomen. Dels är det de facto färre män än kvinnor, dels är det de med högre status som kan ha ett mindre harem av kvinnor:
One of Walsh’s pet observations pertains to what she calls the “soft harem,” where high-status men (i.e., the football captain) maintain an “official” girlfriend as well as a rotating roster of neo-concubines, who service him in the barroom bathroom or wherever the beer is flowing. “There used to be more assortative mating,” she explained, “where a five would date a five. But now every woman who is a six and above wants the hottest guy on campus, and she can have him—for one night.”
En populär ung man kan ha sin vanliga flickvän, och sedan en ström av kvinnor vid sidan om som nöjer med att få ha tillfälligt sex med honom. Istället för att en “normalattraktiv” kvinna söker sig till en “normalattraktiv” man, så föredrar hon att få en natt (eller en halvtimme) med den mest attraktive mannen.
De flesta unga män och kvinnor får dock inte det de vill ha. Många män blir utan sex, och många kvinnor hittar ingen långvarig partner när det är dags att gifta sig:
As Walsh puts it, most of the leftover men are “have nots” in terms of access to sex, and most of the women—both those who are hooking up and those who are not—are “have nots” in terms of access to male attention that leads to commitment.
Uppenbarligen levererar inte den nya dejtingmarknaden det som skulle göra de flesta kvinnor och män lyckliga.
När de unga kvinnorna själva får berätta om sitt tillfälliga sex så är det inte någon höjdarupplevelse som beskrivs:
Most of them said that though they’d had a lot of sex, none of it was particularly sensual or exciting.
Sexet är vare sig sensuellt eller upphetsande – vilket får det att framstå som ett högt pris att betala i jämförelse med att leta efter en långsiktig förbindelse med en “vanlig” man. Den sexuella revolutionen har alltså inte levererat det som utlovades.
Finns det då någon lösning som föreslås i artikeln, en möjlig väg framåt? Vad gäller männens situation sägs ingenting alls. Kanske för att det är en kvinna som skriver och att hon försöker skapa mening och sammanhang i sitt eget liv.
De enda lösningarna som föreslås är att kvinnor kan bo i kollektiv där de tillsammans uppfostrar sina barn, eller att singelkvinnor utan barn kan dela lägenhet eller bo i närheten av varandra. Och det känns inte som en optimal lösning för barnen. Huruvida det är en god lösning för kvinnor i övrigt får kvinnorna själva svara på.
Själv har jag ingen patenterad lösning på denna dejtingmarknad som uppenbarligen passar många personer dåligt. Men en bra början skulle vara dessa åtgärder:
- Avskaffa misandrin (mansföraktet) i media och i politiken, precis som vi gjort med misogynin (kvinnoföraktet). Då ökar chanserna att pojkar och unga män känner sig stolta över sin manlighet och vill bidra konstruktivt i samhället samt utveckla sig själva.
- Gör skolan mer pojkvänlig. Ta hänsyn till hur pojkar lär sig (ordning och reda, katederundervisning, mycket fysisk aktivitet) och låt detta komplettera alla grupparbeten och eget lärande. Först då kan vi förvänta oss att pojkar presterar bättre samt läser vidare i samma utsträckning som flickor.
- Se till att det alltid finns goda yrkesutbildningar. Alla män och kvinnor vill inte och kan inte läsa vidare på universitet, och då är det viktigt att de kan få annan typ av kvalificerad utbildning, samt även omskola sig till ett annat hantverk mitt i livet.
- Sluta pränta in en mansnegativ syn hos flickor och unga kvinnor. Genom “jämställdhetsdagar” på grundskolor samt genusperspektiv på högskolor och universitet sprids en nidbild av män som knappast främjar stabila förhållanden i framtiden.
Vad är din syn på dagens dejtingmarknad? Vill du förändra den på något vis, och hur skulle detta i så fall ske?
Tipstack: Går till Denver!
Problemet kommer inte att lösa sig innan en stegvis eller våldsam förändring av livsvillkoren sker så att kvinnors beroende av män går från abstrakt och indirekt till konkret och direkt. Fram till dess kommer möjliga lösningar (som alla framstår som misogyna: uppmuntra män och håll kvinnor kort) att röstas ned av kvinnor med dålig insikt om orsak och verkan. Jag menar, om kvinnor är (eller anses som) lika eller mer förståndiga/kapabla som/än män, så är det ju rätt logiskt att många kvinnor inte hittar män som håller måttet (=är bättre än dem).
Most suicide bombers are Muslim
According to the Oxford University sociologist Diego Gambetta, editor of Making Sense of Suicide Missions, a comprehensive history of this troubling yet topical phenomenon, while suicide missions are not always religiously motivated, when religion is involved, it is always Muslim. Why is this? Why is Islam the only religion that motivates its followers to commit suicide missions?
The surprising answer from the evolutionary psychological perspective is that Muslim suicide bombing may have nothing to do with Islam or the Koran (except for two lines in it). It may have nothing to do with the religion, politics, the culture, the race, the ethnicity, the language, or the region. As with everything else from this perspective, it may have a lot to do with sex, or, in this case, the absence of sex.
What distinguishes Islam from other major religions is that it tolerates polygyny. By allowing some men to monopolize all women and altogether excluding many men from reproductive opportunities, polygyny creates shortages of available women. If 50 percent of men have two wives each, then the other 50 percent don’t get any wives at all.
So polygyny increases competitive pressure on men, especially young men of low status. It therefore increases the likelihood that young men resort to violent means to gain access to mates. By doing so, they have little to lose and much to gain compared with men who already have wives. Across all societies, polygyny makes men violent, increasing crimes such as murder and rape, even after controlling for such obvious factors as economic development, economic inequality, population density, the level of democracy, and political factors in the region.
http://www.psychologytoday.com/articles/200706/ten-politically-incorrect-truths-about-human-nature
Män och kvinnor väljer *varandra*, det sker bara i olika ordning. Män väljer vilka de stöter på, och kvinnor väljer av de som stöter på dem (det traditionella mönstret, finns undantag förstås). Problem blir det för de män som väljer att stöta på kvinnor som inte vill ha dem, och för kvinnor som vill ha en annan sorts män än de hon lyckas locka till sig.
Är man man och blivit bortvald femtielva gånger på dejtingmarknaden kan man lätt få för sig att det är “kvinnornas marknad”, men egentligen är det mer rätt att säga att det är “de attraktivas marknad”. Kvinnor är attraktiva genom utseende och män genom status och sitt sätt att vara. Men inte alla kvinnor är snygga, och även de kan känna sig som förlorare på dejtingmarknaden, precis som en man som inte riktigt lärt sig hur man charmar kvinnor.
Med ökad levnadsstandard och rörlighet och tillgängligt utbud så höjer man kraven på vad en partner ska uppfylla. Till slut har man höjt kraven så mycket att det blir svårt att få ihop ekvationen, och fler blir ensamstående. Jag tror det gäller både kvinnor och män.
Men visst, jag ser också tendenser till “gorilla-samhälle”, där kvinnor turas om att ha de “bästa” männen och en stor grupp blir utan. Bland ungdomar är det nog säkert så, men jag vet inte om det är så utbrett bland vuxna människor.
Anders: Du har rätt. Traditionella mönster för par- och familjebildning är mycket resurseffektiva och en grupp som väljer dessa mönster kan utnyttja gruppmedlemmarnas energi och resurser på mest effektiva sätt. Välfärd och fred (som främst har sin grund i tillgången till billig energi) har gjort att kraven på effektivitet har minskat.
Intressant läsning (som vanligt)! De här tendenserna finns ju i bögvärlden, utan att det misandriska bagaget föreligger, där vissa snygga alfa hannar får ligga hur mycket som helst. Dock brukar även mindre attraktiva män få ligga en del – utan att de måste tjäna en massa pengar, vara kända eller dylikt – och här kanske skillnaden mellan homo- och heterovärlden är som störst; alla får ligga helt enkelt.
Själv funderar jag på om det är en allmän trend som opererar på global skala, dvs. ingen har lust att binda sig längre. Jag har själv inget intresse av att binda mig och vill leva mitt sköna singelliv i välstånd utan en massa negativt gnäll eller någon som förväntar sig en massa saker av mig. Vill jag bli förälder visar ju andra bögar vägen genom att åka till Indien och USA och blir pappor via surrogatmödraskap. Så även den här biten skulle kunna lösas utan att man binder upp sig i ett förhållande. Jag kan tänka mig att många singelkvinnor som inseminerar sig tänker så.
Och om alternativet för en heteroman är tvåsamhet med en gnällspik till tjej som har kontrollbehov, känner sig könsdiskriminerad och förväntar sig en framgångsrik man som ALDRIG får bli en loser (typ bli av med jobbet) för då lämnar hon honom. Inte konstigt att män skyr tvåsamhet/äktenskap under sådana premisser. Det är ju rena mardrömmen!
Ja, min possition är klar, tillåt privata skolor att könssegregeras då detta bevisligen (om man gör det rätt) är positivt för pojkar. Då kan inte läraren skylla på pojkar när det stökar i klassen och pojkar får tillåtelse av andra pojkar att ägna sig åt mer feminina saker då dessa inte blir tjejgrejer.
[...] Alla damer som är singel Okt 17 [...]
Mycket bra skrivet Pelle.
Det är alltså en dejtingmarknad som ingen är nöjd med. Samhället låter inte killar vara de vinnare som de behöver för att vara attraktiva. Det kan man lösa genom att ändra skolundervisningen.
Sen har du glömt en annan uppcomer och det är att även om en man är välutbildad och har välutbildade kvinnor att välja på så kan en dejtingmarknad vara begränsad. Han/hon kanske vill söka sig till andra typer av kulturer där man värdesätter ett förhållande mer. I moderna västsamhällen tenderar vissa värderingar försvinna, tex om båda är intresserade av enbart karriär så får det kanske negativa effekter på hur man värdesätter det privata. Jag är en sådan kille. Välutbildad och har en välutbildad tjej, men jag nöjde mig inte bara med det utan ville ha en kvinna som dels gillade att göra karriär men som samtidigt har en stark känsla för familjesammanhållning. Det är den rent kulturella aspekten jag tittar på nu och inte bara den faktiska möjligheten att kunna ingå ett partnerskap. Detta kan man delvis motverka genom att åter ge den svenska mannen sin stolthet tillbaka och dels sluta curla kvinnor i en riktning som leder till egoism. Man måste alltså få bort de här föreställningarna om att ett förhållande är ett enda långt avsnitt av sex and the city där mannen är ett redskap. Det finns också en föreställning om att det är grönare på andra sidan, dvs utsagor som gör gällande att man helt enkelt är olycklig om man inte får självförverkliga sig själv. Förnya bilden av självförverkelse, ge andra historier som kan komplettera de historier och utsagor som redan finns. Jag tror det är viktigt i ett allt mer egoistisk samhälle att man förnyar bilden av vad tvåsamhet innebär.
Som Per sade:
“Och om alternativet för en heteroman är tvåsamhet med en gnällspik till tjej som har kontrollbehov, känner sig könsdiskriminerad och förväntar sig en framgångsrik man som ALDRIG får bli en loser (typ bli av med jobbet) för då lämnar hon honom. Inte konstigt att män skyr tvåsamhet/äktenskap under sådana premisser. Det är ju rena mardrömmen!”
Kan också då kanske ligga bakom den stora ökningen av skillsmässor, enligt uppgift (obekräftade) ska dom numera vara 50% av alla äktenskap.
Ju mindre beroende kvinnorna är av männen för sin överlevnad, ser man till att fortplanta sig och sedan har man ingen användning av mannen längre, utan byter ut honom mot någon mer attraktiv hanne, alternativt lever ensam med sina barn, och tar tillfälliga förbindelser för den fysiska närhet som väldigt många vill ha.
Torstensson,
Paradoxen är att när du ställer mer krav som man blir du mer attraktiv. För det ses som ett tecken på självförtroende och drive.
En nyfiken fråga (svara bara om du vill): vilken kultur kommer din tjej från?
Vill kvinnor ha det så här?
Hur tänker sig kvinnor ta ansvar för sin utveckling och sin del i att relationsmarknaden utvecklar sig åt det här hållet?
Men samtidigt kan man ju säga att det blir “jämställt”, då kvinnor plötsligt inte kan välja män utan måste konkurrera med andra kvinnor om män, för att få män som de kan acceptera som partner – intressant på sitt sätt! Så som de flesta män haft det…
Dock en massa män som på ett förfärligt sett kommer stå helt utanför relationsmarknaden!
“De enda lösningarna som föreslås är att kvinnor kan bo i kollektiv där de tillsammans uppfostrar sina barn, eller att singelkvinnor utan barn kan dela lägenhet eller bo i närheten av varandra. Och det känns inte som en optimal lösning för barnen.”
Nej verkligen inte – inte minst med tanke på att barnen möter en så otrolig övervikt av kvinnor i barnomsorgen och i skolan också.
Män kommer ju bli något okänt konstigt för alla dessa barn, något de sannolikt bara hört negativt om dessutom!
Hur blir ett sådant samhälle?
Förutom att vi redan vet från vetenskapliga undersökningar att det är väldigt ogynnsamt för pojkars möjlighet att utvecklas sunt och på ett bra sätt integreras och fungera i samhället, utan en sund kontakt med män / pappor!
Måste ju vara helt katastrofalt för pojkar som grupp!
Är det gynnsamt för samhället, samt vill kvinnor ha en ännu större mängd pojkar / män som hamnar på kant med samhället?
Gynnar det tryggheten i samhället?
Kvinnokollektiv i en större mängd som bas för uppfostran av våra barn får mig att rysa av kalla kårar längs ryggen!
“Married women experienced orgasm at rates around 600% when having intercourse with their husbands compared to the non-married group.”
Doing Psychotherapy with men.
Ganska talande kanske?
Jag är en kvinnlig läkarstudent som tidigare skrivit om detta på genusnytt. Jag har länge känt så att det enda som duger för mig är vita män (vet inte om detta har någon relevans i sammanhanget?) som har högre utbildning, lön och status än vad jag kommer ha när jag är färdig läkare. Och vilka finns kvar då? Jo, äldre läkare, advokater, toppekonomer, höga chefer inom näringslivet typ..Däremot säger de flesta av mina läkarväninnor att de skulle kunna dejta allt från undersköterskor till industriarbetare så kanske detta fenomen med en högre uppsatt man är påväg bort?
Kvinnlig läkarstudent,
Min erfarenhet från när jag pluggade till läkare (på 90-talet) är att många parade ihop sig med varandra. Så då räckte det med samma status – och det tror jag ligger nära sanningen för många utbildade kvinnor. Visst är det bra om mannen har högre status, men så längre han inte har lägre så är det helt OK.
Men jag tror att din upplevelse är långt ifrån ovanlig. Gärna någon ovanför en själv, osv.
Dina vänner som säger att de kan dejta “vem som helst”, gör de det eller pratar de bara om det? Två väldigt olika saker.
Dock har jag själv sett exempel på att vissa utbildade kvinnor (lärarinnor, t ex) gifter sig med en man utan högskoleutbildning men med ett hyggligt jobb.
Hamstrn,
Ja, visst är det talande! Äktenskap och tvåsamhet ses som tråkigt och osexigt idag ändå är det det som tenderar att göra många människor nöjda och tillfreds med livet.
Kul att du köpt boken!
Gunnar,
“Män kommer ju bli något okänt konstigt för alla dessa barn, något de sannolikt bara hört negativt om dessutom!
Hur blir ett sådant samhälle?”
Detta är den dystopiska varianten. Den är fullt möjlig, om vi fortsätter på samma spår. Dock ser jag att det gradvis kommer andra trender. Minskad feminism, uppskattning av pappor, osv.
En anledning till att jag brinner så mycket för könsfrågor är att det skär in i kärnan av våra liv – och när det går snett så hotas själv fundamentet och stabiliteten i samhället.
Hmm, de har dejtat universitetsstuderande män som läst flumkurser och andra program som inte är statusprogram. Aldrig någon usk tex vad jag vet, men jag vet inte om det beror på att de bara inte fått tillfälle, eller om det beror på att dom faktiskt inte skulle göra det när det väl kommer till kritan.
Hur tänker du kring partnerval per?
Pelle Billing #16:
Det citatet du lyfter fram från mig åsyftade ju “De enda lösningarna som föreslås är att kvinnor kan bo i kollektiv där de tillsammans uppfostrar sina barn, …”!
Inget jag tror på att vi kommer att sluta upp i… jag har inte dystopiska tankar om framtiden!
Så naturligtvis är slutsatsen att vi måste kämpa för könsfrågorna i samhället och försöka få olika delar av könsfrågan och utvecklingen att harmoniera med varandra.
(Samt att många andra delar av samhället också blir mer harmoniskt fungerande som en helhet – allt är inte bara könsfrågor…)
Det du tog upp i ditt inledande inlägg visar på att det håller på att bli ett gap mellan utvecklingen av den kvinnliga könsrollen vad det gäller möjlighet till lika utbildning, lika försörjningsnivå, lika möjligheter att utvecklas yrkesmässig etc mot hur den kvinnliga könsrollen vad det gäller relationsbildning inte hängt med ännu. Det skapar en del problem nu men på sikt tror jag att utvecklingen kommer ikapp här också, så det gapet släcks ut hyfsat bra.
(Liknande gap finns idag inom familjeområdet kring minderåriga barn och pappors möjligheter till delaktighet och närvaro efter separation, men också där händer så smått saker tacka vara papparörelsens stora engagemang.)
Jag har hävdat med en dåres envishet i över tio år att en av de främsta anledningarna till att män fortfarande tjänar mer än kvinnor är just detta – att kvinnor generellt sett väljer män med högre status, och att mäns motivation att ta för sig mer, jobba mer och göra karriär är ett resultat av detta faktum.
En tröst är dock att status kan nås inom andra områden än i arbetslivet. Jag hade själv en ganska medioker utdelning på dejtingmarknaden tills jag började i studentkörssvängen (är en ganska duktig tenor). Då jävlar rasslade det till!
Per:
“Och om alternativet för en heteroman är tvåsamhet med en gnällspik till tjej som har kontrollbehov, känner sig könsdiskriminerad…”
Min f.d. flickvän i ett nötskal.
Dessa kvinnor som är så mycket för jämställdhet och karriär, varför har de en så gammaldags syn på hur män ska vara, som taget från 50-talet. Är de inte för jämställdhet? Snacka om att äta kakan och ha den kvar! Kvinnor vill ha makten och högsta positionerna i samhället, varför kan då inte dessa kvinnor inse att de är tupparna och får bete sig därefter, med de skyldigheter och rättigheter som följer. Och varför vågar ingen ifrågasätta denna trångsynthet. Går en man ut och säger att han vill ha en kvinna som tjänar mindre och har ett lägre status jobb än han och ratar kvinnor med omvänt förhållande sägs han vara rädd för starka kvinnor. Han får epitetet mullig mansgrisoch att ha en negativ kvinnosyn!
For meg ser det ut til å krystallisere seg ut følgende bilde etter noen tiår med feminisme:
– vi blir mindre lykkelige (i hvertfall kvinner ifølge en undersøkelse)
– vi blir fattigere (menn bidrar mindre til fellesskapet, utgiftene øker)
– kriminaliteten øker (flere menn faller utenfor og blir destruktive,
og økende kriminalitet blant kvinner)
– framtiden synes mer og mer usikker
Feminismen lovet at kvinner “could have it all”. Men i stedet ser det ut som at kvinner kan komme til å miste det de setter størst pris på: kjærlighet/lykke, velstand, trygghet. Er det ikke på tide å avskaffe feminismen og satse på noe bedre?
En sak som förvånar mig med många män som kommenterar här och på Genusnytt är att alla verkar vara så inriktade på prestation! Prestation för att behaga en kvinna i hopp om att få till ett förhållande; hur orkar man leva sitt liv på detta sätt, i hopp om att hela tiden bli “godkänd”?
Jag ägnar mig också åt prestation, men på rent yrkesmässiga grunder och det är verkligen jättekul, men jag skulle aldrig komma på tanken att ödsla min tid på att försöka vara någon gnällig och allmänt nerlåtande man till behag. Att så många män gör detta för att få en kvinna är för mig verkligen totalt obegripligt.
Jag tillåter mig att vara kärnfull. Två saker kan jag tänka mig ha format dagens läge:
1) Otrygga anknytningsmönster till följd av svagare familjeband och krav på båda föräldrars förvärvsarbetande.
2) Moderna värderingar som mest består av ytliga sådana, och som förmedlas via populärkulturen.
För mig får dejtingmarknaden vara hur den vill. Jag räknar inte med att träffa någon jag passar med. I så fall måste man, som tänkande människa, ha ganska mycket tur, tror jag. =)
Ola Normann,
Feminismen – en Pyrrhusseger för kvinnorna.
Alternativt: Operationen var lyckad, men patienten dog.
I och för sig är det rimligt att ifrågasätta om all världens elände verkligen beror på feminismen
Pelle:
“Alternativt: Operationen var lyckad, men patienten dog”
Ja, godt bilde. Jeg må nesten le litt av den sammenligningen. Men jeg burde vel egentlig heller gråte.
Forøvrig synes jeg dine forslag til forbedringer er bra og konstruktive. Jeg har lyst til å legge til to:
– at menn arbeider med seg selv for å gjenfinne de stolte, sterke og trygge menn vi egentlig er
– at menn blir flinkere til å lage gode fellesskap med andre menn
Jag saknar lösningsförslaget “Kvinnor kan bilda fasta relationer med män med lägre utbildning”. Det verkar jätterimligt.
Pelle!
Du skriver att det finns lika många män som kvinnor.
Detta är en lögn. Det är en stor demografisk katastrof att de idag finns så stor brist på kvinnor särskilt i Kina och Indien. Det talas ju om att det saknas 100 miljoner kvinnor bara i Asien!
I Sverige har vi inte så stor brist på kvinnor ännu men det den växer på grund av att det föds mer pojkar än män men också av världens extremaste asyl- och anhöriginvandring av män ifrån mellanöstern och Afrika.
Väldigt många män kommer att bli barnlösa i framtiden på grund av detta (och ett antal andra faktorer). Vi pratar här om en människas största drift efter att hålla sig vid liv. Detta är ett gigantiskt problem som det är i princip helt tyst om!
En reflektion som jag tycker är intressant är att de kvinnor då som är högutbildade och på det sättet inte får någon partner eftersom dom “är slut” och själv “blir över”.
Då väljer man att leva livet utan partner istället för att kompromissa och ändra sina krav för att få en partner. Sett ur historiskt perspektiv är ändå detta något som de allra flesta människor eftersträvar.
Om nu dessa kvinnor som “blir över” väljer att själva skaffa barn, ska detta sättas i relation till den forskning som säger att pojkar som växer upp utan manlig förbild löper större risk att hamna i kriminalitet, hur kommer då samhället att se ut?
Vet inte om jag skulle vilja leva i det samhället där kriminaliteten ökar ännu mer än vad den är idag.
Tanja säger, kl 01:01:
“Jag saknar lösningsförslaget “Kvinnor kan bilda fasta relationer med män med lägre utbildning”. Det verkar jätterimligt.”
Tack! (Om du nu inte är ironisk: – “Det verkar jätterimligt, hö hö…”).
Gunnar (D.U.) säger, 17 oktober 2011 kl 20:17:
“Det du tog upp i ditt inledande inlägg visar på att det håller på att bli ett gap mellan utvecklingen av den kvinnliga könsrollen vad det gäller möjlighet till lika utbildning, lika försörjningsnivå, lika möjligheter att utvecklas yrkesmässig etc mot hur den kvinnliga könsrollen vad det gäller relationsbildning inte hängt med ännu. Det skapar en del problem nu men på sikt tror jag att utvecklingen kommer ikapp här också, så det gapet släcks ut hyfsat bra.”
Är det kanske snarast den kvinnliga könsrollen och feminiteten som är i kris alltså (eller rentav kvinnorna själva)? Jag tycker annars alltid vi (närmast lite skadeglatt) fått höra det motsatta – att det är manligheten och maskuliniteten som är i kris… Matte Matiks blogg har också tagit upp detta nyligen och jag har kommenterat honom i ämnet:
http://mattematiksblogg.blogspot.com/2011/09/nu-ar-maskuliniteten-i-kris-igen.html
Men jag säger, som Tanja:
“Kvinnor kan bilda fasta relationer med män med lägre utbildning.” Det vill säga:
Om de vill – och klarar av att vara verkligt normbrytande…
“Min erfarenhet från när jag pluggade till läkare (på 90-talet) är att många parade ihop sig med varandra. Så då räckte det med samma status – och det tror jag ligger nära sanningen för många utbildade kvinnor. Visst är det bra om mannen har högre status, men så längre han inte har lägre så är det helt OK.”
Vad jag kan se är det ändå underförstått att mannen ska ta ett mer högavlönat och krävande jobb inom samma yrke medan kvinnan kan välja ett mindre krävande jobb med större utrymme att ta ledigt och jobba korta dagar (mannen kirurg, kvinnan hudläkare, eller mannen delägare i en stor affärsjuridisk byrå, kvinnan statsanställd jurist). Jag kan inte ens tänka mig fem procent med omvända förhållanden.
JN:
Jag menar fullständigt allvar, om folk ska forstätta hålla på och vara hetero är det den rimligaste lösningen.
Har läst ett antal texter på temat. Tycker det är intressant att de generellt handlar om att kvinnor vill gifta upp sig och har svårt att hitta karl. Aldrig sett en om att män vill gifta ner sig och har svårt att hitta kvinnor. Det borde väl ändå vara en del av problemet, att män har svårt att tänka sig att ha fasta relationer med mer karriärframgångsrika kvinnor.
Tanja.
Det kan bero på att du ser precis det du vill se.
Det finns horder av artiklar som pratar om att män är rädda för mer framgångsrika kvinnor och bara vill ha medgörliga bimbos.
Förövrigt, vad är artikelförfattarens problem? Hon levde högt på att det skulle komma en strid ström av män när hon hade hög status, nu har hon inte hög status och det finns inte längre så många män som är intresserade.
Ta konsekvensen av konkurenssamhället du ville ha.
EAA:
Jag känner verkligen den typen av vinkling, men inet i sådana här “seriösa” artiklar.
Tanja, vilket troligt har att göra med din defintion av ‘seriös’.
EAA:
Mycket möjligt. Oavsett är ett rimigt lösning på problemet att parbilda “ojämlikt”.
Tanja.
Ja, men det kräver självinsikt från båda sidor, och vad jag vet så har den feministiska rörelsen inte direkt gjort sig kända för sin välvilliga inställing till det här med att kompromissa på krav när det gäller relationer.
Tanja säger, kl.10:40:
“Har läst ett antal texter på temat. Tycker det är intressant att de generellt handlar om att kvinnor vill gifta upp sig och har svårt att hitta karl. Aldrig sett en om att män vill gifta ner sig och har svårt att hitta kvinnor. Det borde väl ändå vara en del av problemet, att män har svårt att tänka sig att ha fasta relationer med mer karriärframgångsrika kvinnor.
I den mån framgångsrika kvinnor resonerar som den kvinna Pelle Billing citerat, så kanske det inte är så konstigt att män inte är intresserade? Om de liksom bara är någon slags tillfällig inseminationsapparat och en väg till att få barn, för att kvinnan ska kunna få leva ut sin “kvinnlighet”, kanske tillsammans med andra kvinnor i ett kollektiv – hur stort är då engagemanget för mannen i sig i en sådan relation? Tror de flesta män vill ha, och ge, mer än så i en relation, faktiskt.
Feminister har också alltid klagat på “objektifieringen av kvinnor”, till exempel i det offentliga rummet (reklam) och “erotiskt material” av olika slag. De har sagt att de vill bli sedda som de människor och kvinnor de är, och inte som några “sexobjekt” som bara är till för mäns skull. Men vad handlar kvinnors önskan om att “gifta upp sig” om då, och vad är det om inte ett “success-objekt” man söker i dessa fall?
(Och för dem som händelsevis vill bättra på denna sin “success-appeal”, finns för övrigt hjälp att få här, av en beredvillig kvinna: http://successappeal.com/ ).
Tänk om också vi män vill bli sedda för de människor och män vi är, oberoende av vår “success-appeal”? Och tänk om vi män tycker lika illa om att bara agera “inseminationsspruta” i en relation, som ni skulle göra av att bara agera “uppblåsbar Barbara”, eller nåt?
(Och tänk om de barn som föds utan att veta vem deras biologiska far är, själva kommer att känna sig svikna och “objektifierade”? Tänk om de kommer att uppfatta sig själva mera som ett instrument för den ensamstående, framgångsrika feministiska kvinnans eget självförverkligande och “kvinnoblivande”, än som ett barn och en människa, med ovillkorlig rätt att bli älskad för sin egen skull (och få veta var det kommer ifrån, vem som är dess far?)).
Tanja #29: Ja det är en utmärkt lösning – om kvinnor är redo att acceptera det.
Robban #30: Artikeln utgår från USA där det är jämn fördelning mellan könen. Så ingen lögn som du talar om. Dock har du rätt i den demografiska snedfördelning som finns i Asien, och som kan komma att orsaka stora problem. Du har även rätt i att Sverige går mot ett mansöverskott, särskilt i fertil ålder. En lösning är att svenska män åker till Östeuropa och Asien i ännu högre utsträckning för att träffa en partner.
JN:
Nej, absolut inte konstigt. Men skulle vara intressant att få med båda perspektiven i artikeln med samma tonläge. Kan fullständigt tänka mig att män kan ogilla att vara inseminationsspruta precis lika mycket som kvinnor kan ogilla att vara bäbisfabrik.
Tänk om de barn som föds i kärnfamilj med jobbarpappa och hemmamamma känner att de är mammans självförverkligandeprojekt? Asså, visst finns risken, men det kan ju hända i alla failjekonstellationer.
Om någon är intresserad av mina egna erfarenheter (27, medelklass i Stockholm med masterexamen) – i min umgängeskrets är det ganska varierande med hur “sucess”-fördelningen ser ut. Många har mött varandra eftersom de läser samma utbildning. Personligen har jag ett mönster av yngre pojkvänner, och har alltid varit tydlig med att jag skulle uppskatta om det blev min partner som tog huvuddelen av vabbandet och barnledigheten.
Lavazza,
“Vad jag kan se är det ändå underförstått att mannen ska ta ett mer högavlönat och krävande jobb inom samma yrke medan kvinnan kan välja ett mindre krävande jobb med större utrymme att ta ledigt och jobba korta dagar (mannen kirurg, kvinnan hudläkare, eller mannen delägare i en stor affärsjuridisk byrå, kvinnan statsanställd jurist).”
Jo, detta har jag också sett. Tack för att du påpekar och förtydligar detta.
Både mannen och kvinnan är ofta mer bekväma med att han jobbar mer och att han väljer en tuffare bana.
Tanja,
“Personligen har jag ett mönster av yngre pojkvänner, och har alltid varit tydlig med att jag skulle uppskatta om det blev min partner som tog huvuddelen av vabbandet och barnledigheten.”
Du bryter ny väg och det respekterar jag! Framtiden ligger i individuella lösningar, kollektiva mallar fungerar inte längre.
Här ute i obydgen där jag lever känner jag inte heller igen mig riktigt i att det är så stark fokusering på vad folk har för jobb och så. Kanske är mer så i storstäder?
Jag tycker också det individuella perspektivet försvinner ofta i den här typen av artiklar, typ att det finns en endimensionell skala oattraktiv-till-attraktiv som alla hamnar på. Jag dras till exempel mer till friluftstyper mer än kvinnor med högklackat och smink. Jag dras också till ett visst sätt att vara, de ska vara “min typ” helt enkelt, och “min typ” är inte nödvändigtvis den mest gångbara på stureplan.
Jag har inte heller märkt i dejtingsammanhang att jag bedöms så mycket för vilket jobb jag har, utan det är mer hur jag agerar där och då. I den mån man bedöms av saker man har/gör kan det här vara mer attraktivt om jag bor i ett hus och fixar allt själv än om jag har ett välbetalt jobb men bor i en lägenhet.
Så även om man kanske kan urskilja några trender och mönster är det mycket mer komplext på individnivå.
Tanja:
“Tänk om de barn som föds i kärnfamilj med jobbarpappa och hemmamamma känner att de är mammans självförverkligandeprojekt? Asså, visst finns risken, men det kan ju hända i alla failjekonstellationer.”
Det har du faktiskt rätt i. Men mannen får ju i alla fall en viktigare roll i denna typ av familjekonstellation, kärnfamiljen, varför den kanske blir intressantare för honom, än rollen som spermadonator till en närmast solitär eller kvinnokollektivistisk kvinna. Barnet vet ju också (i bästa fall) vem dess pappa är i denna typ av familj, och har tillgång till honom under sin uppväxt, vilket möjligen minskar risken för att enbart uppleva sig som ett instrument för någon annans självförverkligandeprojekt.
Torstensson, om du kollar in genusnytt i tråden vi debattera, så svara gärna här istället och i anslutning till temat här, tycker detta var intressant!
Jag tycker jag ser ett problem här som inte nämns, det pratar om att hon är feministisk, men beteendet hos dessa kvinnor är ju istället starkt patriarkaliska menar jag! Dom vill ju välja män precis på samma sätt som kvinnor gjorde förr alltså, det betyder ju att dessa kvinnor inte alls har förändrats som dom ju påstår att dom gjort med feminismen. Dom tror inte på jämställdhet alls, dom tror inte på att män passar att ta roller som kvinnor haft ex vad stöd i hemmet medan dom gör karriär.
Pelle Billing
Dessa kvinnor pratar om att dom har feministiska värderingar, men är det så? Dom väljer ju män enl traditionellt könsmönster, närmast enl patriarkalisk samhällsstruktur. Männen ska då leva upp till dessa gamla könsmönster + lite till. Samtidigt som kvinnorna inte längre tycks behöva leva upp ens till de som förväntades av kvinnor förr. Räkmackan är alltså kvinnornas, sen är det en annan sak att dom missbrukar den så att dom till sist står utan vare sig kille eller barn.
Efter att ha läst artikeln känner jag bara sorg. Vart tog romantiken och passionen vägen! Jag har dejtat allt från ställningsbyggare till ingenjörer. Jag bryr mig inte om vad han har för status, jag tycker allt det där är så j**vla tråkigt. Jag tycker synd om de här amerikanska kvinnorna som verkar vara blinda för andra kvalitéer än pengar, status och utbildning. Världen framstår som än mer kall och mörk i mina ögon, ja jag är lite “drama”. Finns här några andra kvinnor? I så fall hur tänker ni?
Jenny
Av artikeln att döma så är det överlag dom amerikanska männen man ska tycka synd om.