Pelle Billing

Den 23 september valdes Annie Lööf till ny partiledare för Centerpartiet. Med tanke på att hon är ung, och att hon nämnt Ayn Rand som en av sina politiska förebilder, hade man kunnat tro att hon skulle utmana rådande statsfeminism på ett eller annat vis.

Så är inte fallet.

När Centerkvinnorna ger Annie Lööf sex olika frågor om jämställdhet, så är det gammal skåpmat som presenteras. Låt oss titta på vad hon har att säga:

Det är oacceptabelt att människor behandlas ojämlikt och att kvinnors ohälsa inte tas på allvar.

Människor ska absolut behandlas jämlikt i vården, och kvinnors ohälsa ska tas på allvar. Men varför endast fokusera på kvinnors ohälsa?

Tydligen är en av förklaringarna att läkemedelsprövningen inte duger:

För att komma till rätta med problemet krävs bland annat att forskning och läkemedelsutprovning utförs i lika hög grad på kvinnor som på män

Redan 2005 konstaterades att läkemedel testas på båda könen, men nyheten har tydligen inte nått fram till Lööf. Kanske om sex år till.

Vidare tar Lööf upp löneskillnaderna mellan könen:

För lika arbete ska man få lika lön. Vi skriver 2011 i kalendern och det borde vara en självklarhet, men så är tyvärr inte fallet. Kvinnor tjänar mindre än män i nio av de tio vanligaste yrkesgrupperna. Enligt SCB tjänar kvinnor ungefär åtta procent mindre än män i genomsnitt. Sett under en livstid blir det enorma summor som kvinnor går miste om, utan någon annan orsak än att de är just kvinnor.

Kudos till henne för att hon inte hävdar att lönegapet är 20 procent, utan istället använder siffran 8 procent. Dock är även denna siffra missvisande.

SCB:s siffror korrigerar för utbildning, ålder, yrke och arbetstid. Men det finns ytterligare faktorer som bestämmer lönen. Således kan inte SCB:s siffror ses som slutgiltiga.

För att få ett bättre mått på löneskillnader mellan könen behöver man korrigera för upp till 25 olika faktorer, vilket Warren Farrell gjort i en av sina böcker.

För övrigt är SCB:s senaste siffra att det endast skiljer 7 procentenheter mellan könen.

Vidare ger sig Lööf på att kommentera svensk genusindustri:

Det är tillexempel inte rimligt att vissa förskolor kallas ”genusförskolor”, borde inte alla förskolor vara kvalitetssäkrade ur ett genusperspektiv?

Att vara “kvalitetssäkrad ur ett genusperspektiv” kan betyda två olika saker.

Antingen att alla barn ska behandlas som individer, utan att diskrimineras. Eller att flickor och pojkar medvetet ska formas på ett visst vis – till exempel genom att tjejerna får kurser i självförsvar och självförtroende, medan pojkarna får tala om känslor samt reflektera över tusentals år av kvinnoförtryck.

Med Lööf vid makten är det risk för det senare:

Om tjejer ska ges samma utrymme i klassrummet som killar måste läraren vara medveten om de strukturella normer som ligger bakom att killar tillåts ta mer plats.

Allt studiematerial, redan från de allra tidigaste åldrarna, bör vara granskat ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är oacceptabelt att vi ger våra barn och unga en skev och missvisande historiebeskrivning, eller att exempel och texter utgår från stereotypa könsroller.

Det är svårt att veta om det är Annie Lööf eller Annie Schyman som talar.

Vilken är för övrigt den missvisande historiebeskrivningen? Menar Lööf att vi ska låtsas att fler kvinnor hade ledande positioner förr, även om så inte var fallet?

Ingen intervju om jämställdhet är komplett utan en fråga om relationsvåld, så även detta tas upp:

Det är det dubbelt så vanligt att kvinnor misshandlas i hemmet, av någon de känner, än att samma sak sker för män. För att komma till rätta med problemet krävs ett långsiktigt, strukturellt och förebyggande arbete som handlar om att förändra könsroller.

När kvinnor drabbas av våld beror det alltså på problem i den manliga könsrollen – som därmed måste förändras. Kvinnors våld beror istället på…? Inget svar från Lööf, och ingen konsekvens i analysen.

Slutligen får hon ge sin syn på arbete och näringsliv, och här visar hon sig tyvärr gå i sin företrädares fotspår:

Ett exempel är den skrämmande låga representationen av kvinnor i privata bolagsstyrelser, ett annat är att vi fortfarande inte har haft en kvinna som statsminister i Sverige, trots att det är nittio år sedan kvinnor fick rätten att rösta.

Vad är det som skrämmer med andelen kvinnor i privata bolagsstyrelser? Med all sannolikhet är andelen helt i linje med det antal kvinnor som satsar på att nå toppen av näringslivet.

Menar Lööf – oväntat nog – att fler kvinnor måste satsa hårdare om de ska bli bättre representerade på toppen? Nej, tryggt nog så rapar hon upp ett standardsvar:

Argumentet att det inte finns kvinnor med rätt kompetens är lätt att slå hål på. Fler kvinnor än män läser högre utbildningar, en mängd kvinnor har lång erfarenhet inom det privata näringslivet och via Maud Olofssons mentorskapsprogram har hundra kvinnor inom näringslivet specialutbildats för styrelseuppdrag.

Ja, fler kvinnor läser högre utbildningar, men inte på de utbildningar som normalt sett leder till styrelseposter. Att det finns “en mängd kvinnor” med lång erfarenhet inom näringslivet säger inte ett jota om hur många som satsar mot toppen, i förhållande till antalet män som satsar.

Och Maud Olofssons mentor program är inget annat än ett unket, sexistiskt projekt som inte har någon plats i ett modernt samhälle.

Sist av allt kommer en chockerande slutkläm:

Jag skulle gärna se fler morötter för de företag som lyckas bra med jämställdhetsarbetet, fler mentorskapsprogram och att det offentliga gick före och garanterade en jämställd representation i statliga och kommunala styrelser och nämnder.

Lööf vill ha kvotering inom det offentliga. Tänk att en ung, liberal högerpolitiker säger något sådant. Det är det yttersta beviset för att svensk feminism är en typ av masspsykos, som får människor att säga saker som går på tvärs mot deras viktigaste värderingar.

Tipstack: Går till CG!

31 Kommentarer »

Förra veckan skrev jag om den orgie i mansförakt som Kristian Lundberg och Mats Söderlund ägnat sig åt på HD:s kultursidor. Utan att ha någon kunskap om relationsvåld använde de fenomenet som ett bevis för en manlig könsmaktsordning.

Efter Lundbergs båda artiklar (men innan Söderslunds enda) kom Aftonbladets Ulrika Stahre till undsättning på Aftonbladets Kulturblogg (vad är det med dessa kulturskribenter?).

Under rubriken män som hatar män, skriver hon:

Att Kristian Lundberg får ta emot denna hatflod, från män, beror, tror jag, på hans vilja att skriva in sin egen maktposition i (den första) texten. “I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.” Att inse, och därefter påstå att man tillhör en privilegierad grupp har nämligen blivit helt tabu.

Män protesterar bara för att Lundberg avslöjar den manliga könsmaktsordningen. Protesterna kan alltså inte bero på att vanliga män inte vill bli sedda som våldsmän eller maktmissbrukare.

Stahre fortsätter sedan:

Det finns en förvirrad uppochnervänd syn på maktordningar som sakta tagit över debatten: det faktum att vissa män faktiskt misshandlar kvinnor, att många män tjänar mer och mer på alliansens politik, att vita har ett enklare liv än människor med mörkare hud osv osv, hindrar inte att idéer om den hotade vite mannen, the underdog, sprids och stärks. Ständigt lurad, nedtrampad, förtryckt. Det är den synen som gör att arga män mailar och hotar Kristian Lundberg. För att han haft mage att outa sitt privilegium. En eloge är han värd, inte att kallas manshatare av andra män.

Här gör hon något försåtligt. Hon blandar ihop kön och ras, något som mediefeminister ofta gör. Detta för att kunna säga “den vite mannen” – som är det mest effektiva slagordet för att skambelägga en grupp människor.

Givetvis är hennes retorik ohållbar, då inga män i världen automatiskt vill bli sedda som förtryckare på grund av sitt kön, var de än bor.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas samhällsstrukturer som gynnar män, särskilt i mindre utvecklade länder. Samtidigt finns det alltid motsvarande samhällsstrukturer som gynnar kvinnor, på andra vis. Att prata om sådana samhällsmönster på ett nyanserat sätt är däremot något helt annat än kollektiv skuldbeläggning.

Slutligen kan jag inte annat än fråga mig var dessa feministiska män får sin drivkraft ifrån. Varför avskyr de män? Mats Söderlund skrev som bekant:

Jag har själv njutit av att vara stor, stark och hotfull.

Om han själv missbrukar sin manlighet kanske han tror att andra gör det?

Vad gäller Kristian Lundberg så verkar han ha lite svårt med sanningen, då han tidigare blivit avskedad för att ha förfalskat en bokrecension:

The paper had published an article by Lundberg late last week in which he said that Britt Marie Mattsson’s book ‘Fruktans Makt’ (The Power of Fear), had a “predictable” plot and one-dimensional characters. But despite having appeared in publisher Piratförlaget’s autumn catalogue, Mattsson had never got round to writing the novel.

Kan det vara så att Lundberg projicerar ut sin egen tveksamma moral på hela gruppen “män”? För att själv slippa ta ansvar för sina tillkortakommanden?

En psykoterapeut skulle nog ha en hel det att säga om dessa manliga könsmaktsfeminister.

Tipstack: Går till Erik respektive S!

12 Kommentarer »

I Sverige har vi ett högkostnadsskydd för läkemedel. Det innebär att att hur sjuk du än blir, och hur mycket mediciner du än behöver, kommer du inte att behöva betala mer är 1800 kr per år för detta.

Dock finns det ett undantag. Män med prostatacancer eller diabetes, som fått en erektil dysfunktion på grund av sin sjukdom, får själva betala sin medicinering.

Viagra, Cialis och Levitra är effektiva preparat mot erektil dysfunktion – och en räddare i nöden för de män som behöver det. När en prostatacancer opereras bort skadas ofta nerverna till penis, och när en diabetes blir långt gången försämras blodförsörjningen till penis.

Riksdagsledamoten Magdalena Andersson skriver:

För män som drabbas av prostata­cancer krävs ofta ett ingrepp som ofta medför olika biverkningar. Det kan handla om störningar i tarmar och urinvägar och sexuella problem, exempelvis förlorad potens.

Den som drabbas av prostata­cancer får också en ekonomisk belastning om han vill fortsätta leva sitt liv som innan sjukdomen. En årsförbrukning Cialis kostar ungefär 4 500 kronor per år.

Hur kan det komma sig att män som har goda medicinska skäl till sin ordination, själva ska betala sin medicinering? Varför ska just denna patientgrupp straffas?

Det är svårt att tänka sig att kvinnor med bröstcancer inte skulle få det stöd de behöver efter en operation. Tänk om bröstcanceropererade kvinnor fick en hormonell störning som gjorde att de inte kunde ha sex, men att det fanns ett preparat som enkelt kunde återställa deras funktion.

Tänk sedan att politikerna beslutade att kvinnorna inte skulle få tillgång till detta preparat, om de inte själva betalade tusentals kronor per år. Vrålet från feministiska krönikörer och kulturskribenter skulle bli öronbedövande, för att inte tala om det flertal politiker som skulle kräva en ändring.

Nu finns det ingen sådan störning för bröstcanceropererade kvinnor. Dock är de i behov av andra åtgärder.

Magdalena Andersson skriver:

Bröstcanceropererade kvinnor erbjuds en bröstprotes eller en bröstrekonstruktion kostnadsfritt efter sin operation.

Syftet är förstås att hon ska kunna fortsätta leva sitt liv som vanligt och inte ständigt påminnas om sjukdomen hon besegrat eller kämpar emot.

I dag finns inte samma syn på efterbehandling för män som för kvinnor.

Nej, det är verkligen inte samma syn på könen här.

En bröstprotes eller en bröstrekonstruktion är rent kosmetisk, medan erektil dysfunktion är något som pågår inne i kroppen. Man kan alltså inte hävda att bröstcancerpatienternas behov är mer medicinska.

Båda åtgärderna borde ingå i högkostnadsskyddet för läkemedel och sjukvård. Jag kan inte annat än instämma i Anderssons slutkläm:

I en jämställd vård bör samma synsätt gälla för män och kvinnor och båda könen ges möjlighet till ett rikt och innehållsrikt liv, trots sin cancers konsekvenser.
Ingen ska förfördelas i vården på grund av sitt kön. Män måste få samma rätt till ett gott liv och bra efterbehandling efter sin canceroperation som den som kvinnor erbjuds!

15 Kommentarer »

Vi har alla vår egen kvinnosyn. Länge arbetade feminismen för att förändra samhällets bild av kvinnor. Målsättningen var att kvinnan skulle ses som kompetent, och jämbördig mannen i arbetslivet.

Det synsättet har tyvärr övergivits av mainstream-feminismen. Numera ses kvinnan som en varelse som behöver stödhjul och extra hjälp för att hålla jämna steg med mannen.

Senaste exemplet är en kommunutbildning i argumentationsteknik – endast för kvinnor. Varför endast för kvinnor? Så här förklarar de:

Oavsett om vi argumenterar för vår sak i arbetet, i löneförhandlingen alternativt med kunder eller i det privata livet så gäller det att kunna skapa och bemöta argument på ett bra sätt.

Som kvinna är detta extra viktigt. Att lära sig att argumentera för sin sak på ett trovärdigt sätt och ALDRIG ramla ner i fällor som ”lilla gumman” respektive ”bitsch”. På denna kurs får du tydliga tekniker för att gå rakryggad igenom varje argumentation, du blir medveten om vad du gör och hur det uppfattas.

Nu vet jag inte helt vad som menas med “bitsch”? Möjligen en tysk variant av “bitch”.

Skämt åsido, så undrar jag vem det är som behandlar kvinnor som “lilla gumman”. Det jag hör den är kursen säga är: “Lilla gumman, utan särskilt stöd från oss kommer du inte att klara av att argumentera eller löneförhandla lika bra som en man”.

Missförstå mig rätt nu. Jag tror att kurser i argumentationsteknik, retorik och presentationsteknik kan vara alldeles utmärkta vidareutbildningar i arbetslivet. Det jag inte förstår är varför kvinnor har större  behov av detta än män.

Behöver kvinnor en typ av särskola för att fungera i arbetslivet, eller vad är det man vill signalera?

Min slutsats är att feminismen har perverterats intill oigenkännlighet. För de kvinnor och män som tror på båda könens förmåga är det istället dags för Jämställdhet 2.0.

Tipstack: Går till Lennart!

12 Kommentarer »

För en månad sedan kunde jag rapportera att bloggen passerat en ny milstolpe: 10 000 unika besökare på en månad. Siffran handlade alltså inte om antalet besök eller klick, utan hur många människor som läst bloggen på en månad.

Det tog drygt två år att uppnå denna milstolpe.

Idag, endast en månad senare, har bloggen haft 12 000 unika besökare senaste månaden. En tillväxt med 20 procent alltså!

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till er, mina läsare, för att det går så bra. Det är tack vare ert intresse, engagemang, kommentarer och tips som det går så bra. Bloggkvaliteten är helt beroende av er.

Sedan vill jag som vanlig erbjuda möjligheten att stödja bloggen ekonomiskt. När kurvan pekar så starkt uppåt som den gör nu är varje bidrag extra värdefullt, eftersom det gör att jag får tid att fortsätta utveckla verksamheten.

För att donera går det bra att använda plusgiro (31 17 80-1) eller bankkonto (SEB 5303-0032507). Det finns även en donationsknapp till höger där man kan betala med kreditkort (Paypal-konto behövs inte).

Månatliga bidrag är extra bra för verksamheten, men även enstaka summor är värdefulla.

9 Kommentarer »

Uppsala Universitet är först ut med att införa könsstatistik över anställda och elever. Detta kan man i sig ha många åsikter om, positiva och negativa.

Idag vill jag dock endast uppmärksamma hur det resoneras kring “jämställdhet” i dagens Sverige. Så här säger Mikael Landsten, jämställdhetsansvarig på studentkåren:

– Tittar man på universitetet som helhet ser det ganska jämställt ut, därför är det viktigt att man kollar på djupet, säger han.

Översatt till vanlig svenska: Om det i en verksamhet inte finns några uppenbara problem med jämställdheten, så ska det grävas djupare tills ett problem identifieras. Sedan kan vi ta in genuskonsulter eller införa genuscertifiering för att ta hand om problemet.

Tipstack: Går till Erik!

8 Kommentarer »

Från UNT:

Poledance i skolmatsalen blev verklighet på en skola i Östhammar när en mattant plötsligt drog ned gylfen och började dansa. Den oväntade reaktionen kom efter att lärare och elever klagat på skolmaten.

Oacceptabelt, tycker rektorn.

När en man gör det är det sexuella trakasserier och en polisfråga.

När en kvinna gör det är det “oacceptabelt”.

Tipstack: Går till Erik!

10 Kommentarer »

Sista tiden har det pågått en inofficiell kampanj mot “mäns våld mot kvinnor” på Helsingborgs Dagblads kultursida. Varför kultursidorna tar upp ett ämne som rimligen handlar om kriminaljournalistik, psykiatri eller politik har jag svårt att förstå, men så är trots allt fallet.

Först ut var Kristian Lundberg, som under rubriken 27 200 misshandlade kvinnor ville ta männen i örat. Siffran 27 200 är bedräglig, eftersom den inte handlar om relationsvåld, utan om all anmäld misshandel av kvinnor över 18 år (under 2010). Våld i arbetslivet ingår då också, bara för att ta ett exempel.

Enligt Brå drabbar 60 procent av all anmäld misshandel män, vilket Lundberg glömmer att nämna. Kanske skulle det göra hans tes svagare.

För Lundberg räcker det att konstatera att kvinnor drabbas av våld, för att dra slutsatsen:

Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.

Hoppsan. Så går det när kulturskribenter ska tolka statistik. Ingenstans i Lundbergs fakta finns det belägg för att våldet mot kvinnor beror på en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd.

Om en sådan ordning rådde borde vi se en mindre andel av våldet riktas mot män, men så är inte fallet.

Om Lundberg var bekant med den akademiska forskningen på området – till exempel de stora nationella undersökningarna från Norge och Storbritannien – skulle han veta att till och med i hemmet är våldet jämt fördelat mellan könen. Den stora skillnaden är att män är starkare vilket gör att män dominerar det grövsta våldet och orsakar mer fysisk skada.

Både könen initierar dock fysiskt våld lika ofta, och båda är lika bra på att använda tillhyggen.

När Lundberg så dragit alla män över en kam och skambelagt dem, blir han rejält förvånad när han får upprörda mejl som reaktion. Vad hade han egentligen väntat sig?

I denna andra artikel vaskar han fram en ny uppsättning siffror. Dessa är förvisso mer relevanta för det han vill hävda. Till exempel visar Brå:s siffror att 16-17 kvinnor mördas årligen av en närstående man, medan endast 4 män mördas av en närstående kvinna.

Detta kan ses som en förlängning av att män står för en större del av det grövsta våldet. Fortfarande saknas dock kopplingen till en påstådd patriarkal samhällsordning.

Lundberg är även upprörd över att flera kvinnojourer i västra Skåne inte fått information om ett nytt överfallslarm. Att det inte ens finns några jourer till misshandlade män reflekterar han inte över. Och nej, det handlar inte bara om att män inte vill starta jourer, det handlar lika mycket om att det flertal mansjourer som har startats inte kan få statliga bidrag.

Slutligen kommer författaren Mats Söderlund till Lundbergs undsättning. Där Lundberg åtminstone hade sökt fram lite Brå-siffror, ger oss Söderlund en orgie i mansförakt och brösttoner.

Låt oss se på ett urval av vad han har att erbjuda:

Att dominera är ett av de mest framträdande dragen i att vara man.

Jaså? Tala för dig själv.

Jag har själv njutit av att vara stor, stark och hotfull.

Du kanske borde söka hjälp för det.

Männens protester snarare bekräftar deras dominans, än vederlägger den.

Här har vi en äkta härskarteknik. Om du inte protesterar är du skyldig. Om du protesterar är du också skyldig. Damned if you do, damned if you don’t.

Män har en upplevd skuld som bottnar i en djupt mänsklig känsla för moral och en påträngande känsla av otillräcklighet.

Som sagt detta är din egen skuld och det står dig fritt att söka professionell hjälp för den.

Det mest vidriga av allt är trots allt att Söderlund citerar den norska skribenten Susanne Christensen:

eller de heter Harald Eia og Anders Behring Breivik og bruker ulike metoder for å bringe sitt budskap fram i offentligheten.

Hon liknar alltså den populäre norske komikern Harald Eia vid en massmördare, endast för att han haft mage att göra en programserie om skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Enligt Eia själva har detta av förståeliga skäl varit hemskt för hans barn.

Men på det radikalfeministiska och mansföraktande korståget är allt tillåtet. Ändamålet helgar medlen, så vem bryr sig om en hårt arbetande familjefar blir liknad vid Breivik? Inte Mats Söderlund i alla fall.

Det Lundberg och Söderlund inte verkar förstå är att alla normala människor är upprörda över kvinnomisshandel, vare sig den sker på arbetet eller i hemmet. Precis som att vi blir upprörda över mansmisshandel.

Däremot ser vi inget behov i att skapa fantasier om att våldet beror på en patriarkal samhällsordning. Utan vi söker svaret inom psykiatrin, sociologin och kanske till och med i biologin.

Forskningen tyder på att många faktorer samverkar för att föda våld, men ingen av dem har att göra med ett så kallat patriarkat.

Mitt tips till herrarna Lundberg och Söderlund är att de återgår till sina kulturartiklar/dikter, och låter personer som vet vad de talar om diskutera våldet i samhället.

Tipstack: Går till Nils D och Andreas!

67 Kommentarer »

I söndags skrev jag om det överaskande fokus på mäns hälsa som åtta stycken allmänläkare kom med i SvD. Det var glädjande att någon skrev om mäns hälsa, med tanke på alla kampanjer och projekt om kvinnors hälsa.

Jag la även in en brasklapp för att de kanske inte hade helt rätt i sak, även om initiativet var lovvärt:

Det viktigaste här är inte om de åtta läkarna har helt rätt i sin analys. Precis som när det gäller östrogenförskrivning till kvinnor finns det skilda bud om vad som är rätt och riktigt.

Idag skriver så sex stycken androloger, alltså läkare som fokuserar på “manssjukdomar”, ungefär samma sak som jag gjorde:

Man kan ha olika åsikter gällande kampanjen, det är dock ingen tvekan om att artikeln har placerat mäns hälsa i fokus.

Allt kanske inte blev rätt från början, men den ursprungliga artikeln var i alla fall en väckarklocka och nu får vi höra från läkare som är specialister på manlig sexuell hälsa.

Dessa specialister är inte nöjda med mäns möjligheter att få hjälp:

Artikeln belyser också behovet av kunskap om män och mäns sjukdomar, det vill säga andrologi. Kvinnor har stor tillgång till specialister på kvinnosjukdomar och kan söka utan remiss medan en man allmänt inte har någon mansspecialist. Andrologi saknas på listan över godkända specialiteter eller grenspecialiteter i Sverige.

Mycket bra poäng. De som skriver är med all sannolikhet urologer i sin grundspecialitet, men urologi är inte en specialitet bara för män. Visst, de ska ta hand om prostatacancer och andra manliga besvär, men de tar även hand om allehanda urinvägsbesvär för båda könen.

Således saknas det en specifik specialitet för männen, som motsvarar kvinnorna gynekologi. Är inte det lite överraskande, med tanke på att vi så ofta får höra att kvinnorna diskrimineras i sjukvården?

De sex andrologerna korrigerar sakfelen från föregående artikel på följande vis:

Det påstås i söndagens debattartikel att testosteronbehandling medför en påtaglig risk för prostatacancer, hjärtkärlsjukdomar och psykiska biverkningar. Det finns inget underlag för att behandling med testosteron leder till dessa sjukdomar och biverkningar, tvärtom visar modern forskning att ett normalt testosteronvärde ger större möjligheter till att inte drabbas av dessa sjukdomar.

Det är inte heller korrekt att 20–25 procent av i övrigt friska män har testosteronbrist, i själva verket är testosteronbrist ovanligt hos friska normalviktiga män oavsett ålder!

Europeiska och amerikanska studier visar att endast 4–5 procent av män över 50 år uppfyller dessa kriterier. Bland dessa män finns det många som efter korrekt diagnostik får mycket goda hälsoeffekter av att få behandling. Denna behandling som syftar till att återställa testosteronnivåerna måste skiljas från anabol doping där syftet och de ämnen och koncentrationer som används är helt andra.

Således kan testosteronbehandling göra stor nytta så länge det endast appliceras på män som har patologiskt låga nivåer.

Det faktum att denna kunskap inte är väl spridd ut till vårdcentralerna är i sig ett tecken på att andrologi behöver bli en egen stor, stark specialitet som har samma tillgänglighet som gynekologin för kvinnor!

Många män med symptom från prostatan skulle säkert vara mer villiga att söka sjukvård om de direkt fick komma till en specialist som kunde undersöka dem och ge snabbt besked på om det är cancer, en förstoring eller en kronisk inflammation.

I nuläget har inte män den möjligheten, vilket med all sannolikhet leder till sämre kvalitet på vården och att många män söker vård senare än de borde ha gjort. När cancern väl har spritt sig är det för sent…

Tipstack: Går till Bengt och Juha!

Läs även: Genusnytt skriver om samma ämne.

10 Kommentarer »

Det hävdas åtminstone på DN Debatt idag.

Enligt professorn i hälsovetenskap, Mikael Nordenmark, kommer Sverige vara jämställt inom 10-20 år. Han använder alltså här den gängse, perverterade formen av begreppet jämställdhet – det vill säga att alla ska likriktas och bli identiska – inte att vi alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter.

Nordenmark skriver:

Om de senaste decenniernas trender håller i sig kommer kvinnor och män att dela på hemarbete och förvärvsarbete redan om 10–20 år. Det innebär att Sverige till stora delar uppnår målen om jämställdhet mellan kvinnor och män redan under 2020-talet.

Denna slutsats drar han från SCB:s tidsanvändningsundersökning, som kommer var tionde år. Genom att läsa av nuvarande trender kan kan förutspå hur länge det dröjer innan män och kvinnors tidsfördelning blivit identisk.

Trenderna håller även på att bli starkare, inte svagare:

En skeptiker kan naturligtvis hävda att det inte är säkert att de senaste decenniets trender håller i sig och att risken för en backlash i jämställdhetsutvecklingen är uppenbar. Mot detta talar att redovisade trender snarare tenderar att förstärkas än försvagas över tid fram till i dag.

Med tanke på denna snabba förändring skulle det vara rimligt att samhället hyllade sina progressiva män som så snabbt anpassar sig till den rådande ideologin. Man skulle kunna tro att det skrevs lovord om dem i media.

Som bekant får svenska män istället höra att de är talibaner och förtrycker svenska kvinnor.

Att kvinnor och män jämnar ut sin tidsanvändning är dock inte tillräckligt, enligt Mikael Nordenmark:

Det är dock inte sannolikt att de löneskillnader mellan kvinnor och män som orsakas av att de arbetar i olika sektorer av arbetslivet förändras till följd av denna utveckling och därför behövs andra åtgärder för att utjämna dessa skillnader.

Lägg märke till det självklara resonemanget. Om män och kvinnor inte har samma lön – oberoende av vilka yrken de frivilligt valt – så ska löneskillnaderna jämnas ut.

Det är svårt att se hur en sådan löneutjämning kan ske utan statliga direktiv. Kanske blir det Schymans fondförslag som blir verklighet, där miljardbelopp tas från manliga yrken och ges till kvinnliga yrken – för att någon tjänsteman bedömt arbetena som likvärdiga.

När allt detta arbete slutligen är klart, är det någon som tror att det kommer att få svenska elitfeminister att avsluta sitt ideologiska korståg?

Somebody? No? Anybody?

Det kommer alltid att finnas saker att anmärka på. Kanske är papporna föräldrar på fel sätt, eller så finns det fortfarande män som har fel sorts manliga intressen.

På ett eller annat sätt ska svenskarna likriktas, så är det bara. Dags att inrätta sig i ledet.

40 Kommentarer »