Den 23 september valdes Annie Lööf till ny partiledare för Centerpartiet. Med tanke på att hon är ung, och att hon nämnt Ayn Rand som en av sina politiska förebilder, hade man kunnat tro att hon skulle utmana rådande statsfeminism på ett eller annat vis.
Så är inte fallet.
När Centerkvinnorna ger Annie Lööf sex olika frågor om jämställdhet, så är det gammal skåpmat som presenteras. Låt oss titta på vad hon har att säga:
Det är oacceptabelt att människor behandlas ojämlikt och att kvinnors ohälsa inte tas på allvar.
Människor ska absolut behandlas jämlikt i vården, och kvinnors ohälsa ska tas på allvar. Men varför endast fokusera på kvinnors ohälsa?
Tydligen är en av förklaringarna att läkemedelsprövningen inte duger:
För att komma till rätta med problemet krävs bland annat att forskning och läkemedelsutprovning utförs i lika hög grad på kvinnor som på män
Redan 2005 konstaterades att läkemedel testas på båda könen, men nyheten har tydligen inte nått fram till Lööf. Kanske om sex år till.
Vidare tar Lööf upp löneskillnaderna mellan könen:
För lika arbete ska man få lika lön. Vi skriver 2011 i kalendern och det borde vara en självklarhet, men så är tyvärr inte fallet. Kvinnor tjänar mindre än män i nio av de tio vanligaste yrkesgrupperna. Enligt SCB tjänar kvinnor ungefär åtta procent mindre än män i genomsnitt. Sett under en livstid blir det enorma summor som kvinnor går miste om, utan någon annan orsak än att de är just kvinnor.
Kudos till henne för att hon inte hävdar att lönegapet är 20 procent, utan istället använder siffran 8 procent. Dock är även denna siffra missvisande.
SCB:s siffror korrigerar för utbildning, ålder, yrke och arbetstid. Men det finns ytterligare faktorer som bestämmer lönen. Således kan inte SCB:s siffror ses som slutgiltiga.
För att få ett bättre mått på löneskillnader mellan könen behöver man korrigera för upp till 25 olika faktorer, vilket Warren Farrell gjort i en av sina böcker.
För övrigt är SCB:s senaste siffra att det endast skiljer 7 procentenheter mellan könen.
Vidare ger sig Lööf på att kommentera svensk genusindustri:
Det är tillexempel inte rimligt att vissa förskolor kallas ”genusförskolor”, borde inte alla förskolor vara kvalitetssäkrade ur ett genusperspektiv?
Att vara “kvalitetssäkrad ur ett genusperspektiv” kan betyda två olika saker.
Antingen att alla barn ska behandlas som individer, utan att diskrimineras. Eller att flickor och pojkar medvetet ska formas på ett visst vis – till exempel genom att tjejerna får kurser i självförsvar och självförtroende, medan pojkarna får tala om känslor samt reflektera över tusentals år av kvinnoförtryck.
Med Lööf vid makten är det risk för det senare:
Om tjejer ska ges samma utrymme i klassrummet som killar måste läraren vara medveten om de strukturella normer som ligger bakom att killar tillåts ta mer plats.
Allt studiematerial, redan från de allra tidigaste åldrarna, bör vara granskat ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är oacceptabelt att vi ger våra barn och unga en skev och missvisande historiebeskrivning, eller att exempel och texter utgår från stereotypa könsroller.
Det är svårt att veta om det är Annie Lööf eller Annie Schyman som talar.
Vilken är för övrigt den missvisande historiebeskrivningen? Menar Lööf att vi ska låtsas att fler kvinnor hade ledande positioner förr, även om så inte var fallet?
Ingen intervju om jämställdhet är komplett utan en fråga om relationsvåld, så även detta tas upp:
Det är det dubbelt så vanligt att kvinnor misshandlas i hemmet, av någon de känner, än att samma sak sker för män. För att komma till rätta med problemet krävs ett långsiktigt, strukturellt och förebyggande arbete som handlar om att förändra könsroller.
När kvinnor drabbas av våld beror det alltså på problem i den manliga könsrollen – som därmed måste förändras. Kvinnors våld beror istället på…? Inget svar från Lööf, och ingen konsekvens i analysen.
Slutligen får hon ge sin syn på arbete och näringsliv, och här visar hon sig tyvärr gå i sin företrädares fotspår:
Ett exempel är den skrämmande låga representationen av kvinnor i privata bolagsstyrelser, ett annat är att vi fortfarande inte har haft en kvinna som statsminister i Sverige, trots att det är nittio år sedan kvinnor fick rätten att rösta.
Vad är det som skrämmer med andelen kvinnor i privata bolagsstyrelser? Med all sannolikhet är andelen helt i linje med det antal kvinnor som satsar på att nå toppen av näringslivet.
Menar Lööf – oväntat nog – att fler kvinnor måste satsa hårdare om de ska bli bättre representerade på toppen? Nej, tryggt nog så rapar hon upp ett standardsvar:
Argumentet att det inte finns kvinnor med rätt kompetens är lätt att slå hål på. Fler kvinnor än män läser högre utbildningar, en mängd kvinnor har lång erfarenhet inom det privata näringslivet och via Maud Olofssons mentorskapsprogram har hundra kvinnor inom näringslivet specialutbildats för styrelseuppdrag.
Ja, fler kvinnor läser högre utbildningar, men inte på de utbildningar som normalt sett leder till styrelseposter. Att det finns “en mängd kvinnor” med lång erfarenhet inom näringslivet säger inte ett jota om hur många som satsar mot toppen, i förhållande till antalet män som satsar.
Och Maud Olofssons mentor program är inget annat än ett unket, sexistiskt projekt som inte har någon plats i ett modernt samhälle.
Sist av allt kommer en chockerande slutkläm:
Jag skulle gärna se fler morötter för de företag som lyckas bra med jämställdhetsarbetet, fler mentorskapsprogram och att det offentliga gick före och garanterade en jämställd representation i statliga och kommunala styrelser och nämnder.
Lööf vill ha kvotering inom det offentliga. Tänk att en ung, liberal högerpolitiker säger något sådant. Det är det yttersta beviset för att svensk feminism är en typ av masspsykos, som får människor att säga saker som går på tvärs mot deras viktigaste värderingar.
Tipstack: Går till CG!










Följ med