Svelands offerroll stöter på patrull

30 september 2011, av Pelle Billing

Läs Jesper Högströms analys i Expressen – den är guld värd!

Även en av Correns kick-ass kvinnor ger Svelands bok vad den tål:

Det har enligt Sveland varit ”beklämmande att inse att reaktionerna stundtals liknat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen”. Så om man inte delar Svelands happy-happy-syn på skilsmässa är man en religiöskonservativ långt ut på högerkanten?

Sveland tycker sig se ett ifrågasättande av Happy, happy-författarnas moderskap – ”en effektiv och väl beprövad strategi att angripa kvinnor för deras dåliga moderskap”. Javisst ja, det är ju könsmaktsordningen! Problemet är bara att kritiken inte bara kommer från kristna män utan även från liberala kvinnor som inte känner igen sig i glädjen att slippa sina ungar varannan vecka för att få tänka ifred.

Jag skulle gärna ha stått ”på barrikaderna” med dåtidens kvinnorösträttskämpar, men aldrig i livet att jag ställer mig bredvid Maria Sveland och talar om skilsmässa som ett kvinnofrigörande projekt som dessutom är det bästa för barnen.

 

54 kommentarer på “Svelands offerroll stöter på patrull”

  1. Cuben skriver:

    Corren höjer sig verkligen över mängden bland de tidningar vi har idag.

  2. Pelle Billing skriver:

    Cuben,

    Ja, helt klart. De vågar tänka nytt i jämställdhetsfrågor, på ett sätt som ingen annan tidning gör.

  3. Matte Matik skriver:

    Apropå Teaparty-rörelsen hade DN ett stort reportage i en bilaga i veckan idag, som hette ”DN världen”. Rubriken var ”arga vita kvinnor” – och en av de stora poängerna var just att det är kvinnor som leder Teapartyrörelsen. Sedan tog DN-världen upp DSK-fallet (utifrån att han var skyldig) och en del annat med feministisk vinkling.

  4. Anders skriver:

    Corren har som vanligt missförstått vad genus och feminism överhuvudtaget är. Det framstår med mycket stor tydlighet om man tar sig tid att läsa Svelands artikel som ligger till grund för ledaren i fråga.
    Sveland skriver i DN hur vissa tidningar missförstått och trott att Happy Happy handlar om själviska kvinnor som skiljer sig utan hänsyn till man och barn, när den i själva verket handlar om tio olika historier om den skam och skuld man kan känna efter en skilsmässa. Kvinnorna skriver om hur de förväntas skämmas för att de skilt sig trots att en skilsmässa inte alltid behöver vara hemsk. De förväntas skämmas för att de mår bättre utan sin före detta partner och de förväntas skämmas för att de inte vill låta sina barn växa upp med olyckliga föräldrar i ett dåligt äktenskap. Detta eftersom vissa i samhället fortfarande är av den konservativa åsikten att ett barn utan undantag mår bäst i en kärnfamilj med två heterosexuella föräldrar, oavsett hur olyckliga föräldrarna är.
    Vad gör Corren? Jo, de skriver(ett par dagar efter Svelands förklarande replik till kritikerna) om hur beklämmande det är att Sveland skrivit en bok där hon(enligt dem)hyllar själviska kvinnor som skiljer sig….
    Är detta en medveten kampanj för att locka än fler människor till feminismen? Corren framstår verkligen inte som skarpaste kniven i lådan just nu.
    För övrigt 1: Corren ger även själva, komiskt nog, prov på den skuld som en del konservativa vindar vill lägga på kvinnor som skiljer sig. Alltså den skuld som Corren verkar tycka är tramsigt feministtjatter. Kvinnor som skilt sig och TROTS DETTA är glada ska skämmas och tryckas ner. Corren antyder att kvinnorna i boken, och framför allt Sveland, struntar i sina barn och att skilsmässa alltid är ett misslyckade. Sveland sägerdock ingenstans att en skilsmässa är ”happy happy”. Däremot utesluter hon inte att en skilsmässa kan leda till något positivt och detta är vad boken handlar om. Corren struntar lägligt i denna förklaring. Att man får tid för sig själv betyder inte att man förkastar sina barn. Att en kvinna lever upp efter en uppslitande skilsmässa betyder inte att hon är en otäck manshatare som vill tipsa alla kvinnor om att dumpa sina män.
    Kort sagt:
    Corren tycker det är fel att Sveland verkar glad efter sin skilsmässa. Hon ska skämmas. Exakt detta handlar Happy Happy om. Det enda Correns text leder till är med andra ord fler nyfikna bokköpare. Kanske ser de ett problem i att det bara är kvinnor som uttalar sig i boken men jag hoppas de förstår att män också får skriva böcker, trots att vi lever i ett feministiskt Saudi-Arabien(eller var det Afghanistan?)
    Jag tror det är oförmågan att se nyanser samt alla dessa rena missuppfattningar färgade av feminist/vänsterhat som är antifeministernas största problem.

    För övrigt 2: Är Correns text ett exempel på jämställdistiskt tänkande eftersom du hyllar den? Ska kvinnor skämmas om de skiljer sig eller ska de bara skämmas för att de mår bättre efter skilsmässan? Gäller detta även män?

  5. Buck skriver:

    Anders:

    Om du finns på riktigt: herregud.

  6. Cuben skriver:

    Läs gärna ”Anders” inlägg, läs därefter Wikipedia länken om Propaganda, särskilt avsnittet om ”Propagandaframställning”. Tag lärdom.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Propaganda

    Trevlig Helg

  7. BekeZeke skriver:

    Hur bra är inte detta:

    Jag skulle gärna ha stått ”på barrikaderna” med dåtidens kvinnorösträttskämpar, men aldrig i livet att jag ställer mig bredvid Maria Sveland och talar om skilsmässa som ett kvinnofrigörande projekt som dessutom är det bästa för barnen.

    love it

  8. Medborgare X skriver:

    Anders!

    Sveland visar sin ohederlighet redan i första stycket till DN-artikeln. Hon påstår att det ställs helt andra krav på mammor än på pappor i en skilsmässa. Men ingenting kunde vara mer fel. Det är om möjligt än mer tabu för en man att begära skilsmässa än för en kvinna. Merparten av alla skilsmässor initieras av kvinnan.

    Om möjligt än mer tabubelagt hade det varit av en man att skilja sig för att sedan uttrycka att han blev lyckligare utan sin före detta fru och att bara behöva ta hand om barnen varannan vecka eller kanske bara en helg då och då. Då är han en svikarpappa som inte tar sitt ansvar. Och om det är några som bankat in den bilden så är det feminister som Maria Sveland!

    Om en man som tar ut skilsmässa dessutom hade uttryckt hur skönt det är att vara fri och att han nu kan knulla runt med en ny dam varje natt (som Maria Sveland själv har gett uttryck för) så hade han inte bara blivit utdömd som ett svin av den före detta frun, utan av hela samhället.

    Så de där tabuna och normerna som Maria Sveland påstår ska finnas för kvinnor som tar ut skillsmässa, men inte för män, är bara bullshit! Hon visar bara vilken falsk och egocentrerad kvinna hon är. Och det är antagligen därför som många reagerar på hennes ständiga utspel!

  9. Buck skriver:

    Cuben:

    Där satt den!

  10. JockeVXO skriver:

    Själv skulle jag inte ha stått på barrikaderna med dåtidens kvinnorösträttskämpar. Detta är inte för att jag är emot kvinnlig rösträtt, utan för att det inte var jämställt.
    Kvinnor röstade i Rikets ständer på 1700-talet, och hade rösträtt till första kammaren vid tvåkammarriksdagens införande.
    Kvinnor hade rösträtt före 1919, det de fick då var allmän rösträtt till andra kammaren. Något män fick 1909 under villkoret att de fullgjort värnplikt. Män fick rösta på samma villkor som kvinnor år 1923.

  11. Backlash skriver:

    En skilsmässa är ett bevis på att minst en av parterna har haft osedvanligt dåligt omdöme i sitt livsval. Självklart bör personen skämmas över detta, däremot kan ju ändå finnas viss stolthet över modet att rätta till felet när insikten kommer.

  12. Torstensson skriver:

    Anders

    Jag tycker du har en hel del vettig kritik men….nu ska du få en verbal känga.

    Jag får intrycket att många kvinnor skiljer sig för lättjans skulle samt också att de pratar om männen som inte duger istället för att se sin egen del i misslyckandet.

    För det är ju ett misslyckande att skilja sig, dvs något har gått fel. Boken andas ju att det är fel på männen och att det bara kommer bra saker ur en skilsmässa. Vilket kan ge felaktiga bilder av hur det verkligen är. Skilsmässor är ofta katastrofala för båda parter. Du kan ju inte förneka att det låter som en brandtal till att kvinnor bör skilja sig om deras män inte sköter sig. Jag frågar mig, hur pass mycket sköter kvinnorna sig i dessa förhållanden.

    Du skriver

    ” De förväntas skämmas för att de mår bättre utan sin före detta partner och de förväntas skämmas för att de inte vill låta sina barn växa upp med olyckliga föräldrar i ett dåligt äktenskap. ”

    Saken är ju den att mannen blir olycklig som en reaktion på att kvinnan vill lämna förhållandet. Ofta är det ju så.Män är de som vill behålla äktenskapet medan kvinnan ofta är den som vill ut. Varför vill så många svenska kvinnor skilja sig idag undrar jag. Är lockelsen av någon sorts inbillad frigörelse orsaken eller är det verkligen så att männen är så hemska.

    Barn tar det extremt hårt när föräldrar skiljer sig. Du sprider dessutom en myt, dvs att barn mår bra av skilsmässor, det vägrar jag tro på. Var försiktig med att se Svelands bok som en sanning. Det vanligaste jag stött på när jag diskuterat detta är att barnen inte förstår varför föräldrarna skiljde sig. Dvs då kan det inte varit speciellt mycket bråk. Snarare är det tystnaden och att kärleken tar slut och inte att männen varit buhu-hemska.

    Så frågan man kan ställa sig är varför äktenskapet blir tråkigt och kärlekslöst. Vad är det som gör det?

    Det media och Sveland gör är att visa på fördelarna utanför äktenskapet, frigörelse etc istället för att se vad som kunde gjorts för att förhindra skilsmässan.Att kanske peka på bristerna hos kvinnorna också och inte bara se kvinnornas berättelser och göra bok av det. Vi är tillräckligt luttrade när det kommer till Sveland, vi förstår ju att den här boken handlar minst lika mycket om att skita i förhållande som det handlar om att vissa på fördelar vid en skilsmässa.

    Sen har jag en annan sak jag vill ta upp och hoppas att Pelle kan ge synpunkter på, och det är filmmusikalen Grease som blev så populär i min egen generation och generationen innan den.

    Vilken bild ger Grease av män när filmen avslutas med att Sandy sjunger om att hon behöver en riktig man som ska bevisa saker för henne. Danny (killen) sjunger då duett med henne om att han måste bevisa saker som man för att få henne. Det är männen som ska ”shape up” , han som ska prestera något. Det fantastiska är att den här bilden av mannen sprids vidare när gymansier och högstadier anordnar musikaler i Grease-tema . Läs texten och ni förstår varför Sveland inte frågar sig vilka skyldigheter som åligger kvinnor i ett förhållande.För i samhället är det mannen som är skyldig till en kvinnas tristess.

    B= boy/ Danny
    G=Girl/Sandy

    B: I got chills.
    They’re multiplyin’.
    And I’m losin’ control.
    ‘Cause the power
    you’re supplyin’,
    it’s electrifyin’!

    G: You better shape up,
    ’cause I need a man
    and my heart is set on you.
    You better shape up;
    you better understand
    to my heart I must be true.

    B: Nothin’ left, nothin’ left for me to do.

    Both: You’re the one that I want.
    (you are the one i want), o,o, oo, honey.
    The one that I want.
    (you are the one i want want), o,o,oo, honey.
    The one that I want
    (you are the one i want want), o,o, ooooo
    The one I need.
    Oh, yes indeed.

    G: If you’re filled
    with affection
    you’re too shy to convey,
    meditate in my direction.
    Feel your way.

    B: I better shape up,
    ’cause you need a man
    G: i need a man
    who can keep me satisfied.
    B: I better shape up
    if I’m gonna prove
    G: you better prove
    that my faith is justified.

    Det vill säga hela låten handlar om att mannen ska ”satisfy the woman” han ska ”prove things ”.

    Genom musikvideon ser man dessutom Danny springa efter henne runt en tivolipark där hon ömsom puttar bort honom med fötterna och omsöm kommer emot honom för att i sista stund förneka honom. Det är tydligt, mannen ska jaga kvinnan, han utsätts för ett test. Lägg märke till delen där han kryper för henne som en underdånig hund.Han blir fullkomligt berusad av detta. Ser ut som en man som tagit stilnoct och struntat i att gå till sängs.

    Denna musikal är som jag sa väldigt vanlig som avslutning bland niorna som går estetisk inriktning och den har även varit upp i omgångar på riksteatern i Sverige. Vad ger musikalen Grease för bilder av ett förhållande ? Att det ska vara ett Tivoli där mannen åmar sig vid fötterna för en annan människa? Kanske är det inte så svårt att förstå varför kvinnor som skiljer sig inte kan se sin egen del för dalla krav åligger mannen. Det är han som är the satisfier. Jag måhända ha druckit ett glas Amarone för mycket men jag kommer aldrig någonsin att gå och se en musikal med ett så förnedrande tema för män. Däremot är det kul att se klippet på Youtube.

    Den är hysteriskt kul att titta på samtidigt som man låter jämställdhetsplaner susar förbi i tanken. Det blir liksom fars av det hela. Får jag också säga det att jag dör i skratt när Danny flippar ut i början av låten och säger ”Its electriffying” och så ramlar han ihop helt vindögd. Det är komedi alltså.Här är videon.

    http://www.youtube.com/watch?v=sLKBMR8NlVA

  13. Pablohoney_4 skriver:

    Ja, Maria Sveland personifierar verkligen bilden av den ”dåliga väninnan”
    som den moderna feminismen har blivit, dvs. den är radikalt kvinnofientlig……

    Sad Sad Sveland….

  14. [...] Så en man som uttrycker lycka över sin skilsmässa döms nog betydligt hårdare än vad en kvinna gör. Tvärtom mot vad Maria Sveland vill göra gällande! Så det är knappast underligt att hennes offerroll stöter på patrull. [...]

  15. Mia skriver:

    Torstensson

    Jag gick estetisk variant när det begav sig och vår klassföreståndare visade filmen för oss just med syfte att såga de könsroller den förmedlade jäms med fotknölarna :)

    Sen tänker jag på detta med att det är kvinnor som initierar skilsmässor. Finns det inga vetenskapliga studier gjorda på ämnet? Är det så många fler kvinnor som tar initiativet och isf varför? Och hur ser det ut i hbtq-communityt? Min uppfattning är att det är lika vanligt att man skiljer sig och håller ihop som i olikkönade relationer. Eller vet någon nått annat?

    Sen är jag lite kluven till själva trådämnet. Jag har inte läst boken eller alla artiklar som skrivits om den men kan nog förstå MS också då jag själv stött på de som just försöker skuldbelägga kvinnor som tar beslutet att skilja sig, även här på bloggen. Alla som kritiserar boken tillhör naturligtvis inte de religionskonservativa på högerkanten men min uppfattning är nog att en del är snubblande nära. Och att MS antagligen har större erfarenhet av dem än jag. Och hon skriver i ärlighetens namn ”reaktionerna stundtals liknat” och inte att alla som kritiserar skulle tillhöra denna grupp.

    Som jag uppfattat det är det inte alls så att hon säger att man ska skilja sig för lättvindigt, och att det mycket riktigt Torstensson känns som ett misslyckande eller som du skriver i vissa fall som en katastrof. Men att boken vill förmedla att det inte alls bara behöver vara mörker och elände.

    Den kritik jag däremot finner befogad (och då även i ¨Bitterfittan som jag däremot läst) är att hon i mitt tycke inte tycks reflektera så mycket över sin egen del i att hon sitter fast i ‘könsrollsstrukturer’ och föreställningar om parrelationen. Det är iaf mitt eget minne av Bitterfittan. Att hon var missnöjd men att det snarare var hon själv än andra som ‘ställde till det’ för henne. (Känner att jag har svårt att förmedla vad jag vill ha sagt med det sista men kanske någon förstår : )

  16. Pelle Billing skriver:

    Anders,

    ”Sveland sägerdock ingenstans att en skilsmässa är “happy happy”.”

    Förutom i bokens titel?

  17. Joel Johansson skriver:

    Jag är lite nyfiken på hur stor andel som läst boken av alla proffstyckare som yttrar sig i frågan :)

  18. Pelle Billing skriver:

    Mia,

    Ja, Sveland förefaller inte ha levt som hon lär. Hon anpassade sig på ett sätt hon inte ville, sedan var hon tvungen att skilja sig för att bli fri:
    http://www.pellebilling.se/2011/09/britta-svensson-tar-bladet-fran-mun/

    Jag ser detta som ett möjligt tecken på att hon projicerar sina egna problem på den feministiska teorin. Dvs istället för att förändra sig själv måste hon förändra hela världen. När hon inte förändrar sig ser hon hela tiden bekräftelser på sitt teoribygge.

    För övrigt är hon också oärlig på klassiskt radikalfeministiskt manér när hon framställer lagändringen om skilsmässor 1915 som en befrielse för just kvinnor:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/skulden-och-skilsmassan
    Det var en befrielse av båda könen, och en genusdebattör som henne borde verkligen vara tydlig om detta.

  19. Pelle Billing skriver:

    Torstensson,

    Könsrollerna som finns i Grease och på så många andra ställen var funktionella när mannen var den som stod för försörjningen. Då var det livsviktigt att kvinnan verkligen kollade att han var en bra man som skulle stanna och försörja barnen, innan hon gick till sängs med honom.

    För mannen var det viktigt att kolla upp att hon var oskuld eller åtminstone modest och trogen – och även detta brukade väl förr finnas med i filmer och dylikt, om än inte lika prominent som mannens roll.

    I dagens samhälle är vi i en situation där feminismen gjort upp med kvinnans gamla roll och Hollywood-filmer idag handlar inte om kvinnor som är oskulder. Däremot lever den mansrollen kvar i betydligt högre utsträckning (han ska bevisa sitt värde på olika vis), vilket dels beror på att det aldrig funnits någon maskulism, dels att mansrollen fortfarande är viktig för samhället.

  20. Pelle Billing skriver:

    Med detta inte sagt att kvinnorollen inte finns kvar på film, endast att den förändrats mer än för män – liksom i samhället i övrigt där kvinnors roll idag är mer flexibel än männens.

  21. Pelle Billing skriver:

    Joel J,

    ”Jag är lite nyfiken på hur stor andel som läst boken av alla proffstyckare som yttrar sig i frågan ”

    Jag har inte läst boken och tänker inte göra det. Jag utgår ifrån det handfull artiklar som Sveland (och Wennstam) skrivit om boken, och som finns online. Rimligen måste man kunna lita på att de står för sina åsikter där ;)

  22. Torstensson skriver:

    Mia

    Då lyfter jag på hatten för din klassföreståndare.

    Jag har läst forskning som säger att det oftare är kvinnor än män som vill skilja sig. Eller som initierade skilsmässan. För mig handlar det inte om skuldbeläggning om vem som är skyldig egentligen. Det handlar om att jag tror att män och kvinnor i Sverige måste vårda sin kärlek mer än vad dom gör och att få bort bilden av män som skurkarna.

    ”Som jag uppfattat det är det inte alls så att hon säger att man ska skilja sig för lättvindigt, och att det mycket riktigt Torstensson känns som ett misslyckande eller som du skriver i vissa fall som en katastrof. Men att boken vill förmedla att det inte alls bara behöver vara mörker och elände.”

    Det är berättelser från kvinnor som skilt sig som jag kanske ska betona som jag stör mig på. Det är ofta i de berättelserna självkritiken lyser med sin frånvaro.Det blir lite svårt att inte se männen som skurkar när man berättar om vilka möjligheter det dinns utan dom.

    Jag undrar över varför skilsmässor är så vanliga i samhällen med högt demokratiskt index. Av någon anledning så är självkritiken sällan där. Om det finns föreställningar om att det ska vara ett livslångt tivoli etc.

    Det finns mycket att ta på. Sex and City är ett annat program där en mycket skev bild av män sänds ut. De till och med har smeknamn som talar om storleken på penisen på vederbörande. Om det sänds tv-serier som föraktar sammanhållning och istället premierar ett Hollywood-ideal, one night stands, och evigt sökande efter någon sorts inbilalt klimax som ska infinna sig bakom kullen , så är jag inte förvånad över unga män och kvinnors attityder till varandra. De som tar mest stryk när föräldrar ska förverkliga sina drömmar är barnen. Bara en sån sak som att barn får se sina föräldrar ge sig in i rebound-förhållanden som är dömda att ta slut dom också och få höra hur pappan eller mamman har sex med någon annan. Jag tror det skadar barn väldigt mycket. Frigörelsen kan ju tex ofta bestå i att man lever ut lite extra tiden efteråt. Barn är inte dumma, dom ser, dom hör och dom är jävligt arga för att föräldrarna inte hade större respekt för varandra. Svenskar behöver älska varandra mer än vad dom gör, men det blir svårt i ett samhälle som ser karriär och dagisletande samt bingolotto som viktigare än något annat.

    Om man skriver en bok och betonar fördelarna efter en skilsmässa på ett mycket starkt sett så blir det ju på något sett en skuldbeläggning av män. Hur kan det inte bli det?

  23. Mia skriver:

    Torstensson

    Men en liknande bok skulle väl kunnat skrivas av män? Har hört män uttrycka samma befrielse här efter de skilt sig. Och som sagt det gäller väl samkönade par också. Mian Lodalen medverkar ju t ex i boken vad jag förstår.

  24. Torstensson skriver:

    Pelle.

    ”Däremot lever den mansrollen kvar i betydligt högre utsträckning (han ska bevisa sitt värde på olika vis), vilket dels beror på att det aldrig funnits någon maskulism, dels att mansrollen fortfarande är viktig för samhället”

    Ja, men inte bara att männen inte lever lika flexibelt. Män har ju också i större utsträckning än kvinnor tagit över delar av det kvinnor har haft i sitt könskontrakt. Män är alltså fast i ett könskontrakt som innebär större åtaganden än det som de hade innan. Förr stod kvinnan för matlagningen och barnavården och mannen för försörjningen. Idag har kvinnan kvar samma preferenser som för, att mannen ska kunna försörja henne. Kan ingen man göra det så går man och inseminerar sig i Danmark?

    Jag tycker det är märkligt att vissa feminister hyllar dessa 700 kvinnor som gjort detta istället för att fråga dom om det kan vara så att de kanske har en unken manssyn. Somliga av dom har ju säkert haft det, dvs inte funnit en man som de anser är tillräcklig eller jämbördig med dom på deras nivå. Varför så tyst kring detta?

  25. Torstensson skriver:

    Mia

    ”Men en liknande bok skulle väl kunnat skrivas av män?”

    Till vilken nytta? När självkritiken säkert hade lyst med sin frånvaro även där.

  26. Torstensson skriver:

    Mia

    Ja jag önskar jag kunde säga att jag hört män utrycka stor befrielse vid skilsmässa. Har inte haft den turen utan de jag talat med (inklusive min far) har bara uttryckt sorg och att dom ville behålla förhållandet.

  27. Torstensson skriver:

    Båda mina föräldrar hade reboundförhållanden. Jag blev knäckt av att höra hur min morsa var vandringspokal på den lokala juristfirman. Jag blev knäckt av att höra hur min farsa raggade på kvinnor som bara var 10 år äldre än mig. Jag är HELT övertygad om att deras problem hade gått att lösa. Men men..jag kanske är jävig i diskussionen och inte kan se det objektivt.

    Godnatt.

  28. Medborgare X skriver:

    Torstensson!

    Naturligtvis har du aldrig hört några män uttrycka en stor befrielse över skilsmässan. Även om de verkligen kände så, så skulle de aldrig förnedra sin ex-fru genom att uttrycka sig på det sättet. Den inbyggda ridderligheten som ingår i mansrollen innebär även att skydda sina ex. Dessutom skulle en man som öppet uttrycker en lättnad och en glädje över att ha skilt sig bli paria i sin umgängeskrets. För en kvinna är det fullt acceptabelt att uttrycka sin bitterhet och sin ilska över att ha blivit dumpad, men om en man skulle göra samma sak så bli han omedelbart utesluten ur gemensamheten. Något som uppenbarligen Maria Sveland totalt har missat i hennes och Katarina Wennstams lilla bok.

  29. Mia skriver:

    Medborgare X

    Women can´t hear what men don´t say har det sagt mig. Så det kanske är dags att män tar tag i sin könsroll, gör upp med sin ‘ridderlighet’ och tar bladet från munnen och börjar skriva sina egna små böcker? För om man förlitar sig på att kvinnor ska skriva mäns böcker också så får man nog räkna med att de kanske inte får högsta prioritet eller att det uppstår en viss bias ;)

  30. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Det finns redan och har länge funnits män som beskriver sådant. Men de blir som sagt inte bemötta med blida ögon i samhället, speciellt inte av feministiska kvinnor. Se bara på hur August Strindberg beskrivs eller hur Pelle Billing och Pär Ström blir bemötta.

  31. Mia skriver:

    Medborgare X

    Och MS surfar fram på en räkmacka menar du? ;)

    Ju längre ut på kanterna desto mer motstånd/mothugg är min hemmateori.

  32. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Hon har gjort det under lång tid. Hon har länge hyllats av kultureliten och haft fri tillgång till media för sina utspel och påhopp på män. Det är först på senare tid som det dykt upp ett fåtal journalister och krönikorer som inte bara bockat och bugat utan istället vågat ifrågasätta och säga ifrån.

  33. Mia skriver:

    Medborgare X

    Precis! Women can´t hear what men don´t say. Även om det ju även finns en del kvinnor också som ‘säger det’, och en del män som inte heller riktigt vill höra på det örat sas.

  34. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Feminism och manshat har ju varit mainstream under ett par årtionden, så Maria Sveland har ju därmed tillhört mittfåran. Det är väl därför hon inte har mött speciellt mycket motstånd tidigare. Nu när allt fler börjar reagera på feminismen så får även tidigare auktoriteter som Maria Sveland känna på lite kritik och ifrågasättande i media.

  35. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Det finns och har länge funnits många män som talar. Däremot kanske inte alla talar på exakt samma sätt som kvinnor talar och få män får komma till tals i media om de inte bara agerar nickdocka åt feminismen (som ju frodas i media och speciellt få på kulturredaktionerna). Att det finns män som talar och kvinnor som faktiskt lyssnar visar ju exempelvis journalisten Ingrid Carlkvist på. Hon har under många är lyssnat på män, däremot har inte tidningarna velat skriva det de berättat för henne.

    Så om kvinnor verkligen vill höra så räcker det inte med att män talar. Kvinnor måste lyssna också.

  36. Mia skriver:

    Medborgare X
    #34

    Ja det är väl ungefär så det brukar se ut tänker jag.

  37. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Det blir en lite underlig konversation att läsa när du efter att jag har börjat skriva mitt svar går in och redigerar dina kommentarer.

  38. Mia skriver:

    Medborgar X

    ”Så om kvinnor verkligen vill höra så räcker det inte med att män talar. Kvinnor måste lyssna också.”

    Naturligtvis måste man lyssna på varandra vilket inte automatiskt innebär att man alltid når fram med sitt budskap. Ibland beror det på sändaren ibland på mottagaren och ibland lite både och är min erfarenhet.

  39. Mia skriver:

    Medborgare X

    Funktionen finns väl för en anledning men den funkar bara i några minuter så kanske kan du vänta en stund med replik isf. Själv hade jag inte sett din kommentar #35 när jag skrev min vilket jag korrigerade med att skriva in #34.

  40. Pelle Billing skriver:

    Medborgare X,

    ”Feminism och manshat har ju varit mainstream under ett par årtionden, så Maria Sveland har ju därmed tillhört mittfåran. Det är väl därför hon inte har mött speciellt mycket motstånd tidigare. Nu när allt fler börjar reagera på feminismen så får även tidigare auktoriteter som Maria Sveland känna på lite kritik och ifrågasättande i media.”

    Som jag ser det har vi gått från en situation där mediefeminister tidigare fick lägga ut texten mer eller mindre oemotsagda (i tv-soffan, i tidningar) till en situation där de ibland får acceptera att det blir en tv-debatt och tidningsdebatt.

    Ett stort steg i rätt riktning m a o. Det jag väntar på nu är att även icke-feminister kan få bli intervjuade i TV, och inte bara få vara med och debattera.

  41. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Om man ska kunna lyssna på varandra så duger det inte, som det nu har varit under flera årtionden, att bara kvinnor (och framför allt då kvinnliga feminister) får komma till tals i media och att de dessutom tillåts uttala sig om hur män är. Dessa kvinnor har i de flesta fall ingen som helst insikt i hur män tycker, tänker, känner och upplever. Istället förmedlar de ofta en svart-vit nidbild av män utifrån en ideologi som bygger på rent manshat. Det är ingen bra grogrund för dialog. Feminismen har tyvärr förstört väldigt mycket och även om det börjar vända så är det lång lång kvar till en riktig dialog.

  42. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Jag delar din analys. Visst är det ett positivt steg att feministerna inte alltid längre får stå oemotsagda i media, men det är en lång bit kvar till dess icke-feministerna får lika mycket utrymme som feministerna och än längre till dess att en icke-feminist blir intervjuad i TV.

  43. Joel Johansson skriver:

    Lycka till med att vända trenden. Nästan alla riksdagspartier är feministiska. Förutom vänstermedia så sprids feminism och misandri även av tidningar som DN och SVD. Det vore som att försöka vända en oceanångare. Feminismen kommer inte att tystna av sig själv – media och politiska partier har årtionden av misandrisk attityd att rationalisera.

    Exempel: gruppen kvinnor tjänar mindre än gruppen män. Detta kommer alltid att vara en fråga där etablissemanget inte klarar av att hänvisa till något annat än könsmaktsordningen. Detsamma gäller manlig och kvinnlig representation på ekonomiska maktpositioner. Så länge dessa förhållanden består så kommer man att driva frågorna.

    Det enda som kan vända detta vore om något lyckades slå in en rejäl kil i etablissemanget. men det förutsätter att en tillräckligt stor massa ska förstå allvaret i frågan. En mansrörelse och jämställdism är en bra början, men för att något ska hända på hög nivå så lär det i ett senare skede krävas betydligt mer.

  44. Mia skriver:

    Medborgare X

    ”Feminismen har tyvärr förstört väldigt mycket och även om det börjar vända så är det lång lång kvar till en riktig dialalog.”

    Lång kanske men inte lång lång tror jag relativt sett. Sen vill det ju till att man fullföljer dialoger själv också och inte slår händerna för öronen när nån inte delar ens egen verklighetsuppfattning till hundra procent. Du och jag har ju mötts mest i papparörelsesammanhang sas och där har det som jag ser det inte heller alltid varit så högt i tak eller välkommet med andra ‘sanningar’ än ens egna.

  45. Medborgare X skriver:

    Mia!

    Jag har aldrig riktigt förstått vad som verkligen menas så kallade papparörelsen, men jag antar att du syftar på ett antal (från varandra oberoende) privata bloggar. De har inte alltid samma åsikt och visst kan det säkert komma en del argsinta ord från den mot meningsmotståndare.

    Totalt sett kan vi nog dock vara överens om att de som är kritiska mot feminismen och som vill att både män och kvinnor ska få göra sin röst hörda i den offentliga jämställdhetsdebatten inte får komma till tals lika lätt och lika mycket i media?

  46. Mia skriver:

    Medborgare X

    För mig är papparörelsen de pappor som stött på patrull i sitt föräldraskap och andra runt omkring dessa män som fått bevittna det och som försökt nå ut med sina erfarenheter och sitt budskap för att få till ökad kunskap och en förändring (inkl du och jag).

    Dvs motsvarigheten till den kvinnorörelse som sett till vissa mammors problem vid dysfunktionella relationer, separation och vårdnadstvist. Att det sen som jag ser det tyvärr finns individer som inte har rent mjöl i påsen eller helt enkelt lider av en för andra förvriden verklighetsuppfattning (i båda ‘lägren’) har dock gjort att det ofta lett till polarisering istället för till fruktsamma möten. Men jag tror och hoppas där på en förändrig som iaf jag tycker mig redan kunna skönja.

    Men ja vad gäller jämställdhetsdiskussionerna så har feminismen varit den enda rörelsen att tala om och radikaliseringen har lett till att inte bara män tystats utan även andra kvinnor med en annan syn på feminism. Men att man mycket riktigt även där kan skönja en förändring nu när även andra jämställdhetsivrare börjar höja sina röster för att höras.

  47. Matias skriver:

    Bland annat såhär skriver filosofen Göran Torrkulla om äktenskap och skilsmässa i Skilsmässoboken (Söderströms 2008). Efter att ha ”skiljt” mig från min sambo efter nästan fem år tillsammans, finner jag mera tröst, hopp, jämlikhet och ansvar i Torrkullas ord än i Svelands.

    ”Det torde utan större överdrift låta sig sägas att det i dagens samhälle råder en tydlig tendens att förknippa frägor om värde, mål och mening med ett krav pä frihet eller rättighet till självförverkligande.[...] Eftersom betoningen enligt detta synsätt läggs vid individens relation till sig själv snarare än vid hennes relationer till andra människor, kommer omvärlden och medmänniskorna att framstä som medel (eller hinder) hennes självförverkligande. [...] Härigenom ställs individens rättigheter i centrum pä ett sätt som tenderar att göra oss glömska för de skyldigheter som bär upp dem och som ger dem deras mening – inte minst då det förhållande att våra skyldigheter moraliskt sett går före våra rättigheter…”

    ”Däremot är löftet att älska varandra i nöd och lust – inte bara sä länge man har lust – själva perspektivet pä den innebörd eller roll som denna relation härigenom ges i de båda människornas liv, samtidigt som löftet förväntas visa sig i det gemensamma livet. Detta är ocksä det perspektiv ur vilket skilsmässan kan komma att framstå som en förlust och/eller ett moraliskt tillkortakommande, och inte bara som resultatet av ett förhastat beslut eller en missräkning som man genom skilsmässan hoppas kunna få ur världen.(Härmed inte sagt att varje skilsmässa måste ses som ett moraliskt tillkortakommande.)”

    ”[...]även om ett äktenskap genom skilsmässan ur juridisk synpunkt är avslutat är det mänskligt taget härmed ingalunda ur världen.[...] Istället för att medföra den tänkta befrielsen väcker skilsmässan snarare känslor av skuld, svartsjuka och hat, ofta i förening med en känsla av att vara ensam och värdelös – eller kanske rent av inte alls värd att bli älskad.”

    ” Tanken att det vore möjligt att restlöst skära av alla band innebär därför att begå våld säväl på sig själv som på andra – nägot som också kan ha sin förödande inverkan på de fränskildas fortsatta liv. Eftersom skilsmässan alltså inte i nägon slutgiltig mening avlägsnar parterna ur varandras liv, tycks mig förlåtelsen – hur svår eller rent av omöjlig denna än kan te sig – vara den enda vägen tili en återfunnen bejakelse av livet. Talet om att vara lyckligt skild är sålunda snarare en fråga om huruvida man efter skilsmässan åter kan se människan i varandra och härigenom eventuellt på nytt bli vänner.”

    ”Äktenskapsrelationen skiftar naturligtvis från par till par, och även om det inte i allmänna termer låter sig fastslås hur en kärleksfull relation måste se ut, låter det sig ändå sägas att vi alla innerst inne behöver bli älskade utan också vill älska, liksom att behovet av en ömsesidig kärlek inte låter sig förnekas utan förödande följder.”

    ”Det räcker inte med att bara vilja bli älskad utan vi måste ocksä självmant älska för att kärleken i sanning ska finnas i vara liv.[...] Vi kan sålunda inte skapa den kärlekens gemenskap som låter oss bli mänskligare människor utan att vi i det vardagliga livet alltid minns och aldrig glömmer att förvalta denna oskattbara källat till vår mänsklighet.”

  48. Pelle Billing skriver:

    Ja, Matias, vilken skillnad. Tyvärr är det lättare att få mediautrymme som skrikig radikalfeminist à la Sveland, än som eftertänksam författare som vill vårda det mänskliga.

  49. Gunnar (D.U.) skriver:

    Matias #47:
    Tack för den texten som kontrast!
    Mycket intressant och tänkvärt i den…
    Gav mig mycket, fast det är runt 10 år sedan jag blev skild nu, efter en låång relation!
    Ja en skilsmässa kan inte vara glammig och enkelt och medföra ett rent ”happy-happy-liv” direkt efteråt – då har man ingen kontakt med sina känslor och med livet självt!

  50. Roger skriver:

    Mattias:
    Vilken stark och mänsklig text. Och för att bli en aning chauvunistisk; klart att det är en man som skrivit den; är det inte dags att mannen som den ”okänslige bruten” slopas, och istället tilldelas feminister som Sveland?

  51. Patrik skriver:

    DN:s kulturredaktion älskar verkligen Sveland. I söndagstidningen fick hon ett ännu ett inställsamt reportage om sig själv med gott om plats att marknadsföra sin bok. Tidningens tes är att ”tvåsamheten har fått en tråkstämpel.”

    Av vem undrar jag?

  52. Andreas skriver:

    Pelle: ”Jag ser detta som ett möjligt tecken på att hon projicerar sina egna problem på den feministiska teorin. Dvs istället för att förändra sig själv måste hon förändra hela världen. När hon inte förändrar sig ser hon hela tiden bekräftelser på sitt teoribygge.”

    Detta är helt mitt i prick. Hon sitter i Hanna Hellqvists TV-program (har glömt vad det hette) och säger utan omsvep att hon inte stod ut med ”vardagsgegget”, och har (enligt DN i söndags) på köksväggen en version av Picassos ”Guernica” där de lemlestade människorna är utbytta mot hysteriska föräldrar med ICA-kassar och nappar i händerna. Allt handlar om att hon som person inte kan förlika sig med den traditionella tvåsamheten som en majoritet av befolkningen fortfarande ser som eftersträvansvärd. Detta borde hon kanske ha insett själv innan hon skaffade barn med en kulturarbetare med väldigt flexibel arbetsbelastning, men istället är det majoritetssamhället som har fel i hennes ögon.

    Jag hade för övrigt gärna (apropå hennes uttalande på bokmässan) tagit en diskussion med henne om den ”fett problematiska mansrollen”, men jag har inte riktigt tid eftersom jag är upptagen med att väcka och klä på barn, lämna på dagis och fritids, jobba 8,5 timmar, hämta på fritids och dagis, åka till Maxi, laga mat, hjälpa till med läxläsning, natta barn och sedan förbereda nästa dags arbete. En livsstil som jag för övrigt trivs alldeles utmärkt med och alltid har strävat efter.

  53. Pelle Billing skriver:

    Andreas,

    Väl talat.

  54. [...] Så en man som uttrycker lycka över sin skilsmässa döms nog betydligt hårdare än vad en kvinna gör. Tvärtom mot vad Maria Sveland vill göra gällande. Så det är knappast underligt att hennes offerroll stöter på patrull. [...]

Google