Britta Svensson tar bladet från mun

19 september 2011, av Pelle Billing

britta-svensson

Det är långt ifrån alltid jag håller med Britta Svensson i Expressen, men nu har hon skrivit en kick-ass krönika.

Hon illustrerar där skillnaden mellan ”vuxen feminism” och ”tonårsfeminism” – två begrepp som Warren Farrell var först med att lansera. Vuxen feminism innebär att man tar ansvar för sitt eget liv, och lever som man lär. Tonårsfeminism innebär att man vill ha alla rättigheter utan några skyldigheter, och utan något personligt ansvar.

I sin krönika illustrerar Svensson hur äldre feminister trots allt har en kontakt med begrepp som eget val, eget ansvar och lev som du lär – medan nästa generation kända feminister har tappat mycket av detta.

Här är några citat från artikeln, men läs gärna hela:

Så resonerar en kvinna född 1948 om sitt förhållande till män. Det märkliga är att de som är födda tre decennier senare upplever sina valmöjligheter som så mycket mer beskurna.
De skriver andlöst om sina skilsmässor som en frihetsrevolution. Man ställer sig frågan varför de inte var fria från början? Varför gifta sig om det är ett sådant fängelse?

Den nästan 40-åriga författaren Maria Sveland skriver om sin skilsmässa: ”Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnerlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! Så larvigt att jag aldrig gjort det tidigare!”.
Hon upptäckte också att hon inte tittade lika mycket på tv efter att hon skilt sig. ”Tydligen föredrog jag att sitta i fåtöljen och lyssna på musik och läsa böcker”.
Vad hindrade henne från att göra detta tidigare? Om man inte ­vågar göra det man själv vill utan måste vara fjärrstyrd av sin man, blir det naturligtvis väldigt svårt att verka som feministisk författare.

Få av skribenterna i boken reflekterar över sitt eget beteende. Det är bara äktenskapet, och i förlängningen mannen, det är fel på.

Det enda vi kan begära av varandra är att vi alla måste bli vuxna och ta ansvar för våra egna liv. Ingen annan kan fixa det.
Gammelfeministerna fattade det. Har ­kunskapen verkligen inte gått i arv till vår tid?

Den uppsättning mediafeminister som tillhör min egen generation (Maria Sveland, Katarina Wennstam, m fl) ger påfallande ofta uttryck för en tonårsfeminism. Först gör de egna val som försätter dem i en viss situation. När de sedan bryter sig fria från dessa egna val så är de feministiska hjältar. Finn fem fel?

wennstam_sveland

 

16 kommentarer på “Britta Svensson tar bladet från mun”

  1. Ulf Andersson skriver:

    ”Finn fem fel?”
    Det räcker gott och väl med ett fel:

    feministisk logik (något som inte existerar i verkligheten).

  2. leifer skriver:

    Pelle

    Rekommenderar denna ledare från SVD nyligen

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/moralisk-konkurs-med-traditioner_6478228.svd

    ”att hatet mot väst och i synnerhet mot USA är ett hat mot liberalism, kapitalism och sekularism. Det är inte en slump att de iranska ayatollorna och svenska vänsterintellektuella förenats i uppfattningen om USA som den stora satan. ” (obs detta stämmer ju även väl in på Jan Gulliuo)

    Man kanske ska lägga till feminism på listan, för det är ju uppenbart att vänstern i Sverige ser västvärldens män som sämst av mystisk anledning även där. Alla andra män är ju offer av västvärldens ”förtryck” (ofta pratas det om forna kolonialmakter)!

  3. Rolf skriver:

    Jag letade efter 5 fel och sluta på 25000.
    Jag delar själv upp feminismen i radikalfeminister som är i media och inom politiken. Utöver detta har vi våra amatörfeminister som tolkar feminismen på sitt egna sätta. Vi alla vet vilka dessa är Hanna friden eller Fanny, är bra exempel på detta.
    Två olika slags feminister finns det alltså. Tyvärr är den radikala feminismen den som styr och ställer.
    Ställer man en amatörfeminist som hanna till svars för något som har en unken manssyn får man ofta något larvigt svar tillbaka som att ”jag tycker inte så” men ändå likt förbannat ska dom kalla sig feminister och ge stöd till feminismen vi har i Sverige idag, den radikala.
    Amatörernas tolkning på feminism är något så helt annorlunda än den vi har som norm i Sverige, på varje jäkla fråga är den annorlunda och man undrar varför man då kallar sig feminist och inte humanist eller jämställdist.

    Har man rätt att kalla sig rasist men ”med en egen tolkning” på vad rasism är.
    ”Jag är rasist men jag tycker alla är lika mycket värda” Tror ni inte en sådan rasist kommer åka på stryk?
    Självklart, med all rättighet. Samma med feminism, man får inte ha en egen tolkning på vad det är. Så enkelt är det och allt detta grundar sig i en intelligensfråga.

  4. Jon skriver:

    Dessa kvinnor i boken Happy Happy hade antagligen haft samma problem med sin egen frihet om de skiljt sig från sin golfklubb, de visar att de helt enkelt inte fungera i ett socialt sammanhang. Att projisera sin egna brister på andra i detta fall männen är ju enkelt idag, med den könsrasism som råder mot män i dag. Väx upp ni har ett vuxenansvar.

  5. Pelle Billing skriver:

    Jon,

    ”Att projisera sin egna brister på andra i detta fall männen är ju enkelt idag, med den könsrasism som råder mot män i dag. Väx upp ni har ett vuxenansvar.”

    Instämmer.

  6. Eeeken skriver:

    Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Kvinnor skriver om skilsmässor och att de upplevde det som befriande att skiljas. För det första tror jag både män och kvinnor upplever förhållande som ofria. Att göra uppoffringar (= förlora en del av sin frihet) är ganska naturligt om man vill få det att fungera. När sedan ett förhållande avslutas ökar friheten för båda parter, kanske dock ofrivilligt för den ena. Men hur är detta att inte ta ansvar över sig själv? Man gjorde ett val, att bli ihop, och sedan ett nytt val, att göra slut. Jag tycker att alldeles för mycket överdrivs så fort något kan tolkas minsta feministiskt. Har de skilda kvinnorna sagt att de är några hjältinnor? Får man inte skildra skilsmässor som positiva, utan att en del ska tolka det som en feministisk attack mot männnen? Jättemärkligt att den här boken har fått så mycket uppmärksamhet. Eller kanske inte, när jag tänker efter.

  7. Pelle Billing skriver:

    Eeeken,

    Allting sker i en kontext. Om boken getts ut på 50-talet hade det varit en sak. Idag när en rejäl andel av äktenskapen slutar i skilsmässa, och merparten av dessa skilsmässor initieras av kvinnor, så sparkar de in en öppen dörr.

    Det kan ju tyckas oförargligt att sparka in en öppen dörr, men riktigt så är det inte. Hela den stats- och mediefeministiska apparaten i Sverige underhålls av att man har en retorik kring kvinnor som passade på 50-talet men inte idag. Således säljer man en ideologi på falska premisser.

    Sedan tycker jag det är högst relevant kritik mot Sveland att hon som radikalfeminist inte lever som hon lär i sitt äktenskap. Om man propagerar att andra ska följa en viss ideologi så bör man som ett minimum följa den själv.

    En av anledningarna till att jag i mina åsikter inte lägger mig i hur folk lever sitt familjeliv är att jag själv inte vill måla in mig i ett hörn. Om jag inte vill måla in mig själv i ett hörn, varför ska jag då måla in andra?

  8. Eeeken skriver:

    Men bara för att saker och ting är bättre nu än på 50-talet måste man väl ändå få beskriva sina känslor, tankar och upplevelser om nuet? Varför blir feminismen ofta anklagad för att leva kvar i det gamla och inte inse hur bra allt är för kvinnor nu? Med samma logik bör väl ingen människa få försöka förändra eller klaga på något, eftersom allas levnadsstandard ökat och valmöjligheterna blivit fler?

    Hur skulle hon gjort för att leva som hon lär?

    + för att du svarar, inte alla som gör det på sina bloggar.

  9. Pelle Billing skriver:

    Eeken,

    Visst får det finnas en kvinnorörelse. Jag har t o m skrivit om hur jag *inte* har som målsättning att kvinnorörelsen ska bort.

    Dock blir en rörelse ointressant om den inte tar sig an nuet, och dagens problem. Det är därför Happy Happy fått så mycket kritik, för att inte ens andra feminister känner igen sig i problemformuleringen.

    Om ledande feminister talar om saker som inte längre är ett samhällsproblem, så tar de bort fokus från sådant som faktiskt är ett stort problem. T ex första eller andra generationens invandrade kvinnor som inte är fria att röra sig som de vill, eller ha ett förhållande med vem de vill – rättigheter som är en självklarhet för etniskt svenska kvinnor. Jag har aldrig sett en ledande feminist skriva en debattartikel eller bok om detta, trots att det är den mest utsatta kvinnogruppen i Sverige. Det finns även andra reella kvinnofrågor i dagens Sverige, till skillnad från skilsmässor som är socialt accepterade och initieras av kvinnor i minst två tredjedelar av fallen.

    För att leva som hon lär skulle Sveland självfallet behållit kontakten med sig själv i äktenskapet. Hon skulle läst och lyssnat på radio ibland, istället för att se på TV, om det är detta hon vill. Hon skulle även lärt sig skruva upp en hylla, den den typ av feminism hon företräder vill att par ska dela på hushållsarbetet.

  10. per hagman skriver:

    tja finns det verkligen vuxenfeminister ?

    Per Hagman

  11. Eeeken skriver:

    Självklart måste en rörelse befinna sig i nuet och kunna belysa dagens problem. Där kan jag inte invända!

    Problemet är att man ändå måste få skriva om det man själv anser är viktigt för en själv. Om man vill skriva en bok om att man blev lycklig efter sin skilsmässa, måste man få göra det utan att bli kritiserad för att ”det inte är det viktigaste eller mest aktuella kvinnorproblemet”. På samma sätt måste ex du få skriva din blogg, trots att kanske inte Happy happy är ditt livs största problem. Om det är det, måste du verkligen vara lycklig. =)

    Detta med invandrarkvinnors rättigheter är mycket intressant. Sant att det tycks finnas något slags beröringsskräck för att ta upp dessa problem bland engagerade och organiserade feminister. Dels handlar det nog om rädslan för att bli kallad rasist om man petar för mycket i andras religion och kultur. Dels också om att många som känner sig förtryckta eller anser att de är diskriminerade tar andras, vilka också anses vara just diskriminerade, i försvar. Ex kvinnor tar ställning för islam, eftersom ”islamofobi” anses vara ett stort problem.

    Ja, det var ju synd att hon inte levde som hon ville/hade mått bra av i sitt förhållande.

  12. Andreas skriver:

    Eeeken,
    jag tror att det handlar mycket om hur det framställs. Dels handlar det om en hur problemet mer eller mindre uttalat skylls på männen och dels handlar det om att männen och barnen i det här fallet bara blir verktyg för någon sorts egoistiskt självförverkligande. Ett baggage som symbol att dumpa för att visa att man kan stå på egna ben, trots att man ägnat större delen av sitt liv åt att bevisa motsatsen. Visst kan man skriva om att man blivit lyckligare efter en skilsmässa, men det är en annan sak och ett annat perspektiv.

  13. Torstensson skriver:

    Tycker också precis som Billing att det är märkligt att hon inte ser sina egna brister. Hon såg sig som en vinnare haha. Hoppas hennes man inte ser sig som en förlorare.

    Det där är ett problem Pelle. Att män ser sig som förlorare när de dumpas. Se på möjligheterna istället att i det globala samhället hitta en trevlig tjej utomlands. Det går ingen nöd på svenska män och jag hade faktiskt velat att du pratade om möjligheterna för svenska män att träffa utländska tjejer. Sydsvenskan har nu gjort ett förträffligt reportage på ett objektivt fint sätt utan antydan till misandri. Jag tror nämligen att många män behöver höra att den svenska mannen är väldigt attraktiv utomlands. Den mobbing män utsätts för genom sådana här skildringar måste ges en motpol. Män behöver höra att de duger och få se möjligheter även på kärlekens arena.

    Jag hjälper dig gärna att författa ett inlägg om den saken Pelle.

  14. Pelle Billing skriver:

    Torstensson,

    Skriv gärna en insändare till bloggen!

  15. En annan anonym skriver:

    En amatörmässig gissning är att de här ‘tonårsfeministerna’ har väldigt starka drag av narcissism och borderline. Istället för att försöka lära sig att leva med det, så hittar de likasinnade och bestämmer sig för att det är samhället det är fel på. Innan internetgenerationen så hade dessa kvinnor inte speciellt stora kontaktytor och hördes inte speciellt mycket.

  16. Lavazza skriver:

    Ett val som man kan övervältra konsekvenserna för är inte ett val, det är ett privilegium. Tonårsfeministerna vill få applåder för att de utnyttjar sina privilegier, samtidigt som de osynliggör dem som betalar för deras privilegier. Feministiska kvinnor (och de som inte kritiserar feminister) är bara vänster/solidariska med andras pengar och liv. När det handlar om egna pengar/liv, så är de mer högerego än … äh, jag kan inte komma på någon som är i närheten.

Google