Angående urringningar och klädkoder

03 september 2011, av Pelle Billing

phpdyqjcbam

Igår stötte jag på en intressant insändare till Karriärcoachen i DN.

En (troligtvis relativt ung) kvinna skriver att hon fått kritik av sin nya chef med avseende på hur hon klär sig:

På vårt första möte berömde han mig för bra resultat. Men han talade också om mitt utseende; för korta kjolar, för urringat, för mycket smink. Han säger att privat får jag klä mig hur jag vill, men i jobbet förväntar han sig en affärsmässig framtoning.

Chefen vill ha en affärsmässig framtoning. Varför han vill detta framgår inte, men gissningsvis anser han att det i längden är mer lönsamt och bättre för företagets framtoning.

Hur reagerar kvinnan på kritiken?

Jag blev arg. Sa till honom att han inte ska kritisera mig. Jag gör ett bra jobb. Har talat med några studiekamrater som är förvånade. Tycker du att det är okej att min chef säger så? Känner mig arg och ledsen.

Brevet undertecknas sedan med ”KRÄNKT” i stora bokstäver.

Vi har här två perspektiv som står mot varandra. Kvinnan vill vara fri att klä sig som hon vill, och chefen vill ha en klädkod som han tycker är bäst för företaget.

I ett land som USA skulle ingen diskussion uppstått. Finns det en klädkod så följer man den, annars är man välkommen att söka ett nytt jobb.

I Sverige förefaller kulturen vara annorlunda. Dels upplever sig denna kvinna att ha fått sin frihet kränkt av sin chef. Dels minns jag mycket väl att mest kritiserat i mitt manifest från 2009 (PDF) var att jag ställde mig positiv till någon slags klädkod på arbetsplatser – för att undvika för mycket naket. Frasen bortredigerades senare.

De flesta av oss kan nog enas om att bikini eller badbyxor är oacceptabelt på en arbetsplats. Men var går egentligen gränsen?

När kvinnor gav sig ut på arbetsmarknaden fick de kämpa för att slippa sexuella trakassier, vilket var en viktig kamp. Till slut gick kampen för långt på sina håll men det är en annan diskussion.

Som heteroman kan jag i stället känna att jag inte vill bli utsatt för enorma urringningar eller korta kjolar på en arbetsplats. Det är distraherande, och går stick i stäv med kvinnors förväntan att bli behandlade som kompetenta medarbetare (och inte sexobjekt).

Kort sagt kan jag ha förståelse för vad kvinnans chef säger. Att medvetet klä sig sexigt på en arbetsplats är inte bara ett personligt val, utan det påverkar omgivningen och i förlängningen hela företaget.

Möjligen är detta inget stort problem i Sverige, i jämförelse med länder som Frankrike och Italien. Eller har du erfarenheter från ditt arbetsliv att det faktiskt är ett problem?

Är du för eller emot klädkod, och i så fall varför?

 

43 kommentarer på “Angående urringningar och klädkoder”

  1. Sara skriver:

    Klädkod är viktigt, såvida man inte arbetar på en strandbar. Både av respekt för andra, men också den egna. Varför klä sig sexuellt utmanande på en arbetsplats? Kvinnan som blev KRÄNKT kan inte vara helt omedveten om vilka signaler hon sänder till sin omgivning! Ofta får man höra att ”det är bekvämt att klä sig så”, och ytterst sällan/aldrig att signalera om att ”här är jag” och är det då någon (fel) stackare som råkar titta för länge på kvinnan så kan det bli riktigt obehagligt för denne.

  2. AV skriver:

    I programmet Klass 9A var det ju en ung mattelärare som betedde och klädde sig på ett utmanande sätt. Han var ju obetydligt äldre än tjejerna, vilka blev klart distraherade av detta. Den tillsägelse han fick diskuterades i morgonsoffor i både svt o tv4. Ingenstans diskuterades hans rätt att klä sig som han ville, utan för jobbets bästa fick han (rätteligen) anpassa sig.

    Om jag varit chef för en arbetsplats med många kvinnor och en ung atletisk man ständigt sprang runt i tanktop eller två nr för trång t-shirt och det påverkat versamheten, hade han också fått en tillsägelse. Jobb är jobb.

    Sara: ja just den dubbelmoralen är intressant. Jag ska ha rätten att klä mig iögonfallande som sexobjekt, men om du ser mig som det är du ett vidrigt gubbslem.

  3. Roger skriver:

    Håller med Sara om att det är problematiskt att man kan kräva av en man att inte reagera på ett avsiktligt sexualiserat klädval hos kvinnan; för det är sexuella trakasserier om hon vill att det ska vara det; men man kan inte kräva av en kvinna att inte avsiktligt göra ett sexualiserat klädval.

    Förövrigt så gillar jag verkligen den här bildserien med människor i profil som du använt de senaste blogginläggen, snyggt!

  4. Pelle Billing skriver:

    ”Förövrigt så gillar jag verkligen den här bildserien med människor i profil som du använt de senaste blogginläggen, snyggt!”

    Tack!

  5. leifer skriver:

    Pelle

    Kanske OT men tänkte på detta med manligt kvinnligt nu på friidrotts-VM. Manliga utövare tar ofta av sig på överkroppen inför tv-kamerorna. Exponerar sina överkroppar. Ingen problematiserar detta. Jag är dock inte helt förtjust i det, och undrar hur folk skulle reagera om kvinnliga damidrottare tog av sig på överkroppen. Vilka kläder som damidrottare ska ha, är ju f.ö. också nåt som diskuterats.

  6. Pontus skriver:

    Jag är positiv till klädkoder i allmänhet. De gör tydligt klart för alla anställda vad som gäller, och fungerar också som krycka för de med sämre social fingertoppskänsla som annars skulle riskera att göra bort sig. För även när det inte finns någon uttalad klädkod för en arbetsplats så finns det alltid informella klädkoder för alla sociala sammanhang.

    Jag är också positiv till klädkoder mot för sexig klädsel, av samma skäl som Pelle.

    Det känns dock svårt att ha en klädkod i stil med ”Kjolar måste nå ned till knäna.” utan att dels känna sig fånig (ett så exakt krav må funka på ett storföretag men känns alldeles för byråkratiskt för ett mindre), dels anklagas för att vara ”unken” och ”patriarkal”. Och om man bara har ett krav i stil med ”affärsmässig kjol” så får man sådana här situationer där chefen och kvinnan har olika åsikt om vad affärsmässig innebär.

    Jag kan förstå att kvinnan känner sig ledsen: människor är sociala varelser och det är obehagligt när man inser att man just brutit mot de sociala reglerna, men att skjuta budbäraren, dvs. bli arg på chefen är fel.

  7. Nils Jungenäs skriver:

    Det beror ju naturligtvis på arbetets beskaffenhet. Det är ju, som redan påtalats, en fråga om gränsdragning. Har man ett jobb som innebär att man ”riskerar” att träffa på kunder eller klienter i den dagliga arbetsmiljön, råder väl inget tvivel om att företaget har rätt att påtvinga de anställda en klädkod. Kör man truck på ett lager så får man naturligtvis inte ha palestinaschal eller burka, utan man ska ha anvisade arbetskläder som inte riskerar att fastna i kedjor och reglage.
    Men! Om företaget bara vill odla en viss kultur osv kan man ju börja ana att man kanske börjar närma sig en gräns någonstans.

    ”Varför?” är ju nyckelordet enligt mig.

  8. Mia skriver:

    Jag skulle nog också känna mig olustig (kränkt missbrukas en aning tycker jag) om någon kritiserade min klädstil och faktiskt förbannad om det kryddades med en ’tillåtelse’ hur jag får gå klädd privat (och då kvittar det om chefen är man eller kvinna). Om det däremot framförs som en neutral beskrivning av klädkoden på just denna arbetsplatsen så kan jag inte se något fel i det.

    Vad gäller sexiga kläder så får man nog stå ut sålänge kjolen inte går till trosorna och urringningen ner till naveln (lite hårddraget). Några tycker vad jag förstår att det är väldigt sexigt med uniformer och kostym bl a, men inte kan vi förbjuda det, eller? :)

  9. Pontus skriver:

    @Mia
    Jag tycker du feltolkar. Att säga att du får gå klädd hur du vill privat är i detta sammanhang bara att lägga ännu mer eftertryck åt att just nu är du i tjänst och får därför inte gå klädd hur du vill. Inte att antyda att chefen har rätt att bestämma hur du klär dig privat också.

    Däremot tycker även jag att det är fel av företag att försöka kontrollera sina anställdas fritid, men jag tror inte det är det som det handlar om här.

  10. Mia skriver:

    Pontus

    Naturligtvis en tolknig är alltid en tolkning. För att veta skulle vi behöva höra exakt hur orden föll och med vilket tonfall och kroppsspråk, och helst även chefens ärliga svar på vad han ville ha sagt. Att jag kanske skulle bli upprörd betyder alltså inte att jag skulle skrika och gorma utan just (om jag fann mig och inte var superberoende av tjänsten typ) skulle fråga vad han menade. Det är alltid bäst ;)

  11. snuskgubben skriver:

    hur mycket får en man visa? är det ok att gå klädd i storskjorta och leggings/strumpbyxor som man på jobbet? Eller som en balettdansare? Är ett tydligt avtecknat ofrivilligt morgonstånd OK?

    I jämställdhetens namn borde Dressman börja sälja leggings för män!

    Dvs jag är för klädkoder om de är lika för alla

  12. fredrik skriver:

    Jag uppfattar det också som att det råder mindre stränga krav på tjejers dresscode. En gång i ett formellt arbetssammanhang blev jag nästintill förvirrad. Samtliga tjejerna var ganska slappt klädda. Och i och med att det för tillfället inte fanns några män att jämföra mig med kände jag mig fånig med min slipps och kostym. Senare träffade jag dock andra män, alla mycket bättre klädda än tjejerna.

  13. Tanja skriver:

    Tycker det är lite knepigt med klädkoder för kvinnokläder, eftersom samma kläder ser väldigt olika ut på olika kvinnokroppar. Jag har en ung snygg kompis som fick skäll på en arbetsplats för att hon hade för korta och tajta kläder, men det fanns andra anställda som klädde sig precis likdant – men de var inte lika unga och kurviga. Har man stora bröst är det nästintill omöjligt att inte se utmanande ut.

  14. Roger skriver:

    Vi närmar oss normlöshet i samhället på gott och ont, allt skall vara tillåtet, det handlar om att få uttrycka sig själv, även genom kläderna. Jag tycker att det är bra på ett personligt plan, jag bryr mig faktiskt inte om hur andra klär sig så länge jag får ha på mig det jag trivs i.

    Däremot tror jag absolut att vi kommer att få se mer av klädkod på arbetsplatserna eftersom den gemensamma normen om vad som kan anses vara passande eller inte håller på att urvattnas och inte är något man kan lita på. Ledord kommer sannolikt vara: ”Proffsigt”, ”Välvårdat” etc.

    Det är en naturlig följd av att företag också vill uttrycka föra ut ett budskap genom kläderna, att tillåta alla att ha sina privata kläder i ett servicejobb skulle kunna ge ett sjaskigt intryck; en del i trasiga jeans och bandtröja, andra i onepiece och rastaflätor etc.

    Sedan finns det gränser för vad företag kan eller inte kan uttrycka; t.ex. är det olagligt att kräva slöjförbud och turbanförbud, men det är OK att kräva att piercing tas port och att man inte är tattuerad. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om det; jag kan hur olika principer krockar här; men min grundinställning är att individ alltid går före företag. Får suga lite på det.

  15. Lövet skriver:

    Hur svårt kan det vara att klä sig anständigt? Att lämna shortsen och den sunkiga t-tröjan med punk-budskap hemma, spara minikjolen till fredagkvällen, avstå sina favoritjeans (trots att de är så snyggtt slitna)…
    Det är väl bara att anpassa sig eller jobba nån annanstans, simple as that.

    Men vem blir förvånad egentligen:
    Tjej-curlandet har nu nåt ett läge där en kvinna skall kunna komma till arbetsplatsen i tight muskort läderkjol och halvgenomskinligt linne och samtidig – självklart – hävda sin kroppsliga integritet och därmed kunna anmäla alla (män) som råkar titta för länge för sexuella trakasserier; o ch naturligtvis även ha rätt att anmäla chefen som ber henne klä på sig för ”kränkande särbehandling”…

    …Sverige är fantastiskt – eller hur!

  16. Jakob skriver:

    Så här är det: man får lön för att utföra en tjänst åt ett företag och då har företaget rätt att ställa krav på dig. Att då få för sig att man får klä sig som man vill är genuint korkat och det är var helt rätt av chefen att kritisera kvinnans klädsel. Det går inte att ha för korta kjolar och för mycket smink om man vill ge sken av att vara professionell, så är det och det är bara att anpassa sig. Du dyker inte upp på ett bröllop i jeans och t-shirt så länge som inte invitationen föreskriver den klädseln. Du dyker inte heller upp på en begravning i blåstället och de stålhättade skorna även om du är grovarbetare. Du säger inte att maten smakade apa även om den gjorde det.

    Varför? För att det inte passar sig. Varför det inte passar sig är inget att fundera på, man bara gör som det råkar passa sig.

    Grr! Jag stör mig som FAN på att vissa (unga) personer tror att man alltid har rätt att bete sig som man vill och känner i alla situationer. Om den här kvinnan känner sig KRÄNKT har hon inte fattat att hon får lön för att utföra ett arbete på det sätt arbetsgivaren önskar.

  17. Pelle Billing skriver:

    leifer #5

    Bar överkropp är olika för könen. Så om kvinnor tog av sig på samma vis vore det grövre.

    Sedan kan man ändå diskutera vilken klädkod som ska gälla på friidrotts-VM. Jag tycker inte det är självklart att man ska få ta av sig tröjan. Har för mig att fotbollsspelare kan få böter om de gör det?

  18. Pelle Billing skriver:

    Jag tror att nedskrivna klädkoder på företag och arbetsplatser är framtidens melodi. Och om inte det finns så är allt accepterat. Obekväma samtal mellan chefen och de anställda, där chefen ska göra någon slags bedömning blir bara jobbigt för båda parter.

    En klädkod kan presenteras före anställning. Då har man chansen att tacka nej till jobbet om man inte kan acceptera det. Ens individuella frihet består då av att man kan säga ja tack eller nej tack till en viss klädkod.

  19. Pelle Billing skriver:

    Pontus,

    ”Jag är också positiv till klädkoder mot för sexig klädsel, av samma skäl som Pelle.

    Det känns dock svårt att ha en klädkod i stil med “Kjolar måste nå ned till knäna.” utan att dels känna sig fånig (ett så exakt krav må funka på ett storföretag men känns alldeles för byråkratiskt för ett mindre), dels anklagas för att vara “unken” och “patriarkal”. Och om man bara har ett krav i stil med “affärsmässig kjol” så får man sådana här situationer där chefen och kvinnan har olika åsikt om vad affärsmässig innebär.”

    Jag tror att något specifikt (t ex kjolar ned till knäna, kortbyxor förbjudna, osv) är att föredra. Även på små företag. Som du skriver så slipper man de jobbiga situationerna i så fall.

    Härskarord så som ”unken” och ”patriakal” slutade jag bry mig om för länge sedan. Antingen har folk relevanta argument eller så har de det inte. Härskarord kvalar definitivt inte in som argument.

  20. Pelle Billing skriver:

    Tanja,

    ”Har man stora bröst är det nästintill omöjligt att inte se utmanande ut.”

    Ytterligare ett argument för nedskrivna klädkoder så det inte blir en godtycklig behandling av kvinnor med vissa kroppsformer.

  21. Joel Johansson skriver:

    Det är en någorlunda svår fråga och ett exempel på ett sammanhang där det är omöjligt att förbjuda ”diskriminering” och sexism. Jag tänker på arbetsuppgifter i stil med att presentera på mässor eller representera företag i olika events. Där kan klädseln vara mycket utmanande och klädkoden eller ”arbetsuppgiften” skilja sig mellan män och kvinnor. Såvida man inte är för en feministisk samhällsomstörtning som går ut på att uppfostra medborgarna med tvång så bör det naturligtvis vara upp till arbetsgivaren (eventuellt i samråd med arbetstagarnas representant) att ta fram policies för klädkod.

    I övrigt kan man bara hänvisa till konsumentmakt.

  22. snuskgubben skriver:

    @Joel Johansson om arbetsgivaren är en dominant kvinna som kräver att du som man skall klä dig i kort kjol och tajt topp så gör du självklart det (om arbetstagarnas representant inte kämpat emot)

  23. Joel Johansson skriver:

    @snuskgubben

    Givet att jag accepterat jobbet så gör jag ju det.

  24. Roger skriver:

    Snusk och Joel:
    Som tillexempel Bingo Rimérs gamla fester; givet att man vet vad man ger sig in på och man tycker att det är värt det så måste det ju vara individens val om man vill agera värdinna i ett sådant sammanhang.

    Men företagets klädkod måste vara passande i sammanhanget.

  25. snuskgubben skriver:

    @Joel Johansson

    Precis. Det blir allt viktigare att syna sin framtida arbetsköpare. Du är värd det.
    Och det är grundläggande för en fungerande anarkism.

  26. Backlash skriver:

    Grundprincipen borde väl vara att den som klär sig utmanande samtidigt har avsagt sig rätten att klaga när folk rå-glor.

    Det finns yrken där vågade kläder är acceptabelt och andra där det är olämpligt. En sak jag inte begriper är t.ex. varför unga dagisfröknar har djupa urringningar när de ska träffa både 1-åringar som försöker släppa mammas tuttar och sexuellt utsvultna småbarnspappor som lämnar och hämtar. Och i hemtjänsten kan det förmodligen trigga hjärtinfarkt hos gubbarna.

    Yrken där det är socialt acceptabelt är t.ex. bartender, servitris, artist eller badvakt.

  27. leifer skriver:

    Backlash
    ”Och i hemtjänsten kan det förmodligen trigga hjärtinfarkt hos gubbarna”

    Jag tror tvärtom äldre ”gubbar” tycker det är trevligt och uppiggande, om dom nu bryr sig alls.

    Vad gäller kläder i arbetslivet så tycker jag det är värt att påpeka att klädvalen är mer begränsande för män. Det har tidigare pratats om att kvinnor kan ha kjol på sommaren, män får inte ha shorts.

    Men också det att män inte kan klä sig kvinnligt alls, medan kvinnor kan klä sig manligt. Det är också så att det sällan är ok för män att bära kostym och slips, då det ju inte funkar att klä sig ”bättre” än de man ska jobba med. Notera också att nya moderaterna numera inte har slips, just för att slippa verka über och överklass, som ser ner på småfolket.
    Typ ”we care about the small people”. ;)

  28. Andreas skriver:

    Jag är helt klart för klädkoder, många kvinnor har förvånansvärt svårt att skilja på snyggt och sexigt. Det är sedan inte det enda problemet eftersom de också verkar ha väldigt svårt att förstå att allt som framhäver dem som individer eller de egenskaper och den personlighet de vill visa upp inte nödvändigtvis gör att de betraktas som professionella.Ett betydligt större problem än tight och urringat är de andra formerna av ”titta-på-mig”-klädsel.

  29. LL skriver:

    Svår fråga. Jag menar: om argumentet att man inte på något som helst vis ska ”störa” hetromännen när de utövar sitt jobb är ju den enda lösningen att ikläda sig burka eller liknande.
    Så vi har extremerna: burka och bikini.
    Någonstans däremellan måste gränsen för vad som är passande gå. Men var?

  30. Roger skriver:

    LL:
    Så det är din tro att män är så översexualiserade att alla kvinnor måste ha burka för att män inte ska få kåtslag?

    Hursomhelst; i ett normfritt samhälle så finns inget ”passande”, det finns bara specifika målformuleringar. På vårt jobb vill vi framstå som proffsiga, då klär vi oss så här / på vårt jobb vill vi framstå som serviceminded, då klär vi oss så här.

    Detta är antagligen framtiden. Som anställd är du under arbetstid i ”professionell kapacitet”, dvs du representerar ditt företag, inte dig själv, vilket innebär att du antas/skall följa de specifikationer som företaget satt upp.

    Om det innebär att Bingo Rimér vill ha bikinibrudar på sin 50-års fest, så är det helt OK om du får göra ett informerat val vid anställnignstillfället, liksom om det på någon annan arbetsplats krävs burka.

  31. LL skriver:

    ”Så det är din tro att män är så översexualiserade att alla kvinnor måste ha burka för att män inte ska få kåtslag?”

    Nej. Det är inte min tro. Ej heller har jag påstått det. Vänligen lägg inte andra ord än mina egna i min mun.

    Lösningen på detta ligger antaligen i att varje företag har en klart uttalad regel för vad som anses som lämpligt under arbetstid. Att chefen ad hoc ska få bestämma i varje enskilt fall blir alltför flytande och gör att den anställde inte på ett enkelt sätt kan veta vad som gäller.
    Ja, det allra bästa är nog om de anställda och ledningen gemensamt kommer fram till ett regelverk som majoriteten accepterar.

  32. Maria skriver:

    Enligt min franska stilexpert måste man välja, antingen urringat eller kortkort, inte både och, men hon glömde att tala om vad som gäller på jobbet. En kvinna på en av mina tidigare arbetsplatser hade inte hört på det örat, för hon körde med både urringat och kortkort samt blonderat hår och massor med smink. Eftersom hon var rätt kortväxt hade hon också höga klackar. Hon var dessutom långt över 40. Folk som inte kände henne retade sig på denna tonårsstil och höll sig för det mesta på avstånd. Så gjorde även jag tills jag en dag av någon anledning hamnade vid samma bord som personen i fråga, och det visade sig att hon var riktigt trevlig! Hennes stil hade dock hindrat mig och andra från att upptäcka det. Uppenbarligen hade ingen talat med henne om hennes klädsel eller åtminstone inte lyckats få henne att byta stil, men jag vet ju att det inte fanns någon klädkod på arbetsplatsen.

  33. Maria skriver:

    På vissa arbetsplatser där man kommer i kontakt med kunder finns det klädkoder, t.ex. vet jag att SAS har sådana. Vet ej exakt hur de är utformade, men tror att det är knäkort och icke-urringat som gäller samt diskreta smycken och parfymer och förbud mot piercing. Det är nog lättare för affärsmässiga arbetsplatser att påbjuda en klädkod än för myndigheter t.ex.

  34. Pelle Billing skriver:

    Maria,

    Fast personligen tycker jag att myndigheter verkligen borde ha en hyggligt neutral framtoning. Går jag till en myndighet (som ju har makt över mitt liv) vill jag inte möta en man i linne eller en kvinna där brösten håller på att trilla ut. Då minskar mitt förtroende för myndigheten.

  35. Alexander skriver:

    Jag tycker att man både offentligt och på diverse arbetsplatser borde få ha vilka kläder man vill, inklusive inga alls, så länge det inte är olämpligt av hygieniska skäl, hälsoskäl, säkerhetsskäl e dyl. Alltså inte pga estetiska skäl eller för att någon blir upphetsad eller upprörd av den nakna/uppseendeväckande dekorerade kroppen.

    Personligen skulle jag inte ha det allra minsta emot om folk gick omkring nakna på min arbetsplats. Blir man väldigt distraherad av sådant så kanske man har ett problem med koncentrationen och bör söka vård för detta… ;)

  36. Alexander skriver:

    Jag ser heller inga skäl till varför det skulle vara mindre seriöst att vara naken eller klä sig på ett annat sätt än det typiska — kläderna har ju bara det symbolvärde vi ger dem och kompetensen sitter någon annastans.

  37. Pelle Billing skriver:

    Alexander,

    På vilken arbetsplats är det lämpligt att gå naken med tanke på hygien? Knappast någon.

    Bör man söka vård om man blir distraherad av nakna kroppar? Människan är en sexuell varelse, om vi inte vore det hade vi inte överlevt som art.

    Dina kommentarer upplever jag som en aning naiva, om jag ska vara ärlig. Människa är som hon är inte som hon borde vara.

  38. Maria skriver:

    Jag har inte det minsta emot klädkoder och för mig fick det gärna finnas sådana på alla arbetsplatser, även myndigheter. För det mesta är det inga problem eftersom de flesta följer den oskrivna regeln att klä sig så att ingen tar anstöt, men så finns det ju undantagen förstås. Själv så tycker jag att varken linne eller shorts passar för herrar på arbetsplatser. Inte ens sommarvärme ursäktar shorts (utom för badvakter och för tunnelbaneförare i förarhytter där temperaturen kan stiga til 50 grader), särskilt som jag vet att inga herrar i varmare länder än Sverige skulle drömma om att gå till jobbet i shorts.

    På min arbetsplats finns inga klädkoder och det gjorde att många unga kvinnor som kom på tillfälliga kontrakt för ett antal år sedan kunde gå uppseendeväckande lättklädda på jobbet. Det sades att de gjorde det för att kunna hitta män med mer stadigvarande kontrakt att gifta sig med.

  39. Lavazza skriver:

    Det säger väl en hel del om en person om denne sätter hög prioritet på möjligheten att kunna väcka bred sexuell uppmärksamhet på jobbet. Om uppgiften är att vara ögongodis som väcker kunders uppmärksamhet, så är det en del i jobbet. I övriga fall är det fråga om att använda sin arbetstid och arbetsplats för personliga syften.

  40. Pelle Billing skriver:

    @Maria: Precis, klädkoder ska vara för båda könen.

    @Lavazza: ”använda sin arbetstid och arbetsplats för personliga syften”. Bra sammanfattning.

  41. Lavazza skriver:

    Pelle: Tack. Detta kan förstås i viss mån vara något som arbetsgivaren och kollegor tolererar, men det går att dra slutsatser om de personliga egenskaperna och inställningen till arbetet hos de personer som mest tänjer på gränserna för denna tolerans och som ilsket attackerar dem som berättar för de berörda att denna tolerans inte saknar gränser.

  42. Alexander skriver:

    Pelle:

    ”På vilken arbetsplats är det lämpligt att gå naken med tanke på hygien? Knappast någon.”

    Det beror väl på vad man menar med lämpligt? Allt handlar ju om värderingar och bedömningar. Om vi skulle vara jättenoga med hygien skulle vi inte kunna gå utanför dörren, andas gemensam luft eller umgås med andra människor över huvud taget, än mindre vidröra dem, eller objekt de kan ha vidrört tidigare. Bakterier och andra mikroorganismer finns ju överallt. Vissa biter även på naglarna m m, allt sådant borde kanske vara förbjudet i konsekvensens namn.

    Jag tänker framför allt på platser där man tillreder mat, behandlar sjuka osv. Alltså inte kontor och dylikt. Men poängen är inte hur många arbetsplatser man kan vara helt naken på (just total nakenhet är faktiskt inte alls centralt för mitt resonemang) utan att skälen till klädkod inte behöver vara estetik eller sexuell upphetsning utan kan begränsas till mer kontextuellt praktiska motiveringar.

    ”Bör man söka vård om man blir distraherad av nakna kroppar? Människan är en sexuell varelse, om vi inte vore det hade vi inte överlevt som art.”

    Naturister (nudister) verkar överleva rätt bra utan att ständigt distraheras av varandras nakenhet. Krokimålare verkar kunna koncentrera sig rätt bra de med. Människor på vilken strand som helst kan potentiellt bli väldigt distraherade av varandras relativa avkläddhet, men de verkar också klara sig utan att reduceras till dreglande driftsmonster. Det finns mig veterligen inget som säger att man inte skulle kunna koncentrera sig på det som är relevant bara för att det finns en relativt avklädd människa i närheten på en arbetsplats. Särskilt om det är normalt och alltså inte bryter mot någon allmän föreställning om vad som är korrekt — det är ju det som är grejen här, att kulturen och sammanhanget i hög grad bestämmer vad man reagerar på, vad som anses utmanande.

    Nu för tiden finns det dessutom konstant så mycket sexuell stimulans tillgängligt (t ex internetporr) att man knappast behöver fundera över hur något sådant skulle påverka människor. För övrigt skulle jag verkligen inte ha något emot att bli en aning distraherad av vackra personer med suggestiv klädsel — tvärtom. (Men jag kanske är i minoritet, och det kan jag i så fall acceptera!)

    Att behöva söka vård för att man blir väldigt distraherad avsåg jag som en halvt skämtsam pik mot just psykiatrins patologisering av det som inte passar in i samhället — om vi hade en mer tillåtande klädkod skulle nog de flesta kunna hantera det utan större problem, men de som inte klarade det skulle klassificeras som störda (jmf ADHD) och därmed behöva söka vård för sitt tillstånd.

    ”Dina kommentarer upplever jag som en aning naiva, om jag ska vara ärlig. Människa är som hon är inte som hon borde vara”

    Jag försöker inte pressa in någon i en doktrin, snarare låta människan vara som hon är genom att ge henne friheten att klä sig som hon vill. För övrigt vill du ju själv förändra (människorna i) samhället, eller hur? Jag tror att det jag beskriver ligger inom den mänskliga förmågan, men vi får väl se om det någonsin blir verklighet. Om vi fortfarande lever då.

  43. Pelle Billing skriver:

    Alexander,

    Tack för ditt svar, nu förstår jag bättre vad du menar. Innan förstod jag inte alls, om jag ska vara ärlig.

    Jag tror det handlar om snabbt man kan påverka ett samhälle. Vi har ganska djupt sittande traditioner om vad som är acceptabelt eller inte. Även om det förändrats de senast 50-60 åren så är fortfarande könsorgan, bröst och dylikt väldigt uppseendeväckande att visa upp.

    Det jag förespråkar är att tänjningen av vad som är acceptabelt (om man nu förespråkar en sådan tänjning) inte ska ske på arbetsplatser. Där behövs fokus och där har människor rätt att känna sig trygga. Lite av en minsta gemensamma nämnare, och du så vill.

    På fritiden kan man däremot experimentera fritt och det gör ju också människor. Det är det som drivit utvecklingen de senaste decennierna och jag är inte orolig för att utvecklingen kommer att avstanna. Om den sedan går i liberal eller konservativ riktning återstår att se.

Google