Svelands offerroll stöter på patrull

30 september 2011, av Pelle Billing

Läs Jesper Högströms analys i Expressen – den är guld värd!

Även en av Correns kick-ass kvinnor ger Svelands bok vad den tål:

Det har enligt Sveland varit ”beklämmande att inse att reaktionerna stundtals liknat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen”. Så om man inte delar Svelands happy-happy-syn på skilsmässa är man en religiöskonservativ långt ut på högerkanten?

Sveland tycker sig se ett ifrågasättande av Happy, happy-författarnas moderskap – ”en effektiv och väl beprövad strategi att angripa kvinnor för deras dåliga moderskap”. Javisst ja, det är ju könsmaktsordningen! Problemet är bara att kritiken inte bara kommer från kristna män utan även från liberala kvinnor som inte känner igen sig i glädjen att slippa sina ungar varannan vecka för att få tänka ifred.

Jag skulle gärna ha stått ”på barrikaderna” med dåtidens kvinnorösträttskämpar, men aldrig i livet att jag ställer mig bredvid Maria Sveland och talar om skilsmässa som ett kvinnofrigörande projekt som dessutom är det bästa för barnen.

 

Vetenskapsrådet hyllar genusforskning

30 september 2011, av Pelle Billing

centrum_for_genusvetenskap

Idag rekommenderar jag att ni läser Matte Matiks analys av vad det egentligen innebär att Centrum för Genusvetenskap i Uppsala fått beröm av Vetenskapsrådet.

Sammanfattningsvis:

  • Det är lätt att bli världsledande om man själv skapar nya forskningsområden.
  • Det var 5 gånger så många kvinnor som sökte anslag, men 12 gånger så många som fick det! Genusvetenskapen är alltid sämst i klassen på den 50/50-fördelning den själv förespråkar.

Vad tycker du, ska Sverige satsa på forskning i genus och fysik? Eller ska vi satsa på att bygga upp forskningsmiljöer som kan leda till ett nobelpris i fysik?

Jag tror ni kan gissa vad jag tycker…

Med detta inte sagt att man inte kan forska på könsfrågor. Men då ska ideologin minimeras och alla faktorer vägas in: kultur, biologi, psykologi, samhälle, evolutionspsykologi, osv.

Tipstack: Går till Erik och Matte Matik!

 

En möjlig lösning

29 september 2011, av Pelle Billing

handslag

Temat just nu på bloggen är hur man ska få skaffa barn. Vilka lagliga möjligheter ska finnas? Vilka etiska ställningstaganden stöter vi på?

Det första inlägget handlade om insemination hos singelkvinnor, och det andra om frihet kontra ansvar.

I det här inlägget vill jag vara lite kreativ, och se om det finns helt nya sätt som människor kan skaffa barn.

I nulägget domineras debatten grovt sett av två olika läger:

  • Grupp 1: Kärnfamiljen är det enda riktiga, för då får barnet kontakt med båda sina föräldrar. Om man inte kan eller vill bilda kärnfamilj bör man adoptera ett barn i behov av föräldrar.
  • Grupp 2: Alla vuxna ska befrias och få möjlighet att skaffa egna barn. Vi bör legalisera insemination och surrogatmödraskap.

Att dessa två grupper någonsin ska komma överens är nog osannolikt, och att jämka dessa åsikter tänker jag inte ens försöka mig på. Däremot tror jag att det finns ett sätt att skaffa barn som båda dessa grupper kan se som ett bra alternativ.

Varför inte öppna dejtingsajter som bygger på en önskan om barn, istället för en önskan om kärlek eller sex?

På en sådan sajt skulle män och kvinnor som vill ha barn, men inte en kärnfamilj, kunna hitta varandra. Det skulle alltså inte handla om att man inleder ett förhållande, utan endast att man vill skaffa ett eller flera barn tillsammans.

På så vis skulle en lesbisk kvinna och en straight man, eller en bög och en straight kvinna, kunna skaffa barn tillsammans. Sexualiteten blir ointressant eftersom själva befruktningen genomförs via insemination.

När barnet sedan kommer har personerna gemensam vårdnad med växelvis boende, vilket tillfredsställer kravet på en god kontakt med båda föräldrarna, samtidig som de vuxna inte behöver leva i en kärnfamilj eller ens en fast relation.

En sådan lösning skulle inte vara attraktiv för alla, men troligen för många. Jämfört med att vara singelförälder är fördelarna många:

  • Barnet har kontakt med båda sina föräldrar.
  • Om någon av föräldrarna går bort finns det en kvar (ökad stabilitet).
  • Bättre ekonomi för barnet, och för de vuxna.
  • De vuxna behöver inte vara singelföräldrar året om, utan varannan vecka blir man avlastad.
  • Man belastar inte samhällsekonomin på samma sätt, då betydligt färre kommer att behöva bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

För mig framstår det väldigt mycket som win-win. Den stora utmaningen skulle så klart bli att hitta en person som man ser som en bra förälder till sina barn, därav ”dejtingsajterna” för att likasinnade personer ska hitta varandra.

Den här lösningen skulle inte passa för alla. Vissa vill hellre ha barn själv än att behöva samarbeta med en annan vuxen. Vissa homosexuella vill bilda kärnfamilj med sin partner, och använda sig av insemination eller surrogatmödraskap.

Jag vill inte förhindra dessa andra alternativ. De ska vara möjliga. Dock tror jag att det skulle vara positivt för samhället om vi kan undvika att en betydande andel av nyfödda inom tio år föds av inseminerade singelmammor.

För låt oss vara ärliga här. Även om singelinsemination och surrogatmödraskap blir lagliga samtidigt, så kommer det förstnämnda att få långt mycket större genomslag. Det är helt enkelt biologiskt mer lättillgängligt, samt billigare att betala.

Om det däremot fanns ett socialt accepterat alternativ om att skaffa barn tillsammans med en vuxen samarbetspartner, tror jag många kvinnor (och män) skulle välja detta istället för att vara singelförälder.

Vad tror du? Kan mitt förslag vara av godo? Har du andra idéer om framtidens föräldraskap?

Frihet och ansvar

29 september 2011, av Pelle Billing

responsibility

Igår skrev jag om insemination, och i första hand om singelkvinnor som gör detta. Min tes var att man skulle tänka sig för innan man beslutar sig för detta, och att det finns tydliga nackdelar med ett sådant val.

Uppenbarligen var detta inte något som gick hem hos alla, och vissa tolkade det som att jag var för en inskränkning av den personliga friheten – vilket går stick i stäv med det jag annars säger.

Därmed är det på sin plats med en mer allmän diskussion om begreppen frihet och ansvar.

På många olika områden slåss jag för ökad frihet:

  • Staten ska sluta komma med pekpinnar om hur gifta par fördelar hemarbetet och förvärvsarbetet. Låt vuxna människor leva sina liv som just vuxna människor.
  • Låt flickor och pojkar själva välja utbildning och yrkesinriktning. Visst kan vi göra reklam för yrken där det råder en allmän brist på personal, men att tvinga fram en könsutjämning på olika utbildningar går emot den personliga friheten.
  • Uppfostra gärna ditt barn som en individ, och var lyhörd för barnets intressen. Men låt oss slippa genuspedagogik på dagis och skolor där pojkarna ska sitta i grupp och tala om känslor, och flickorna skickas på kurs i självkänsla – utan att sedan få prova det andra alternativet.

Även när det gäller lagstiftning är jag för en långtgående frihet för individen:

  • Slopa sexköpslagen. Två vuxna människor är fria att byta sexuella tjänster mot pengar, så länge säljaren driver ett vanligt företag och betalar skatt.
  • Tillåt spermiedonation, äggdonation, insemination och surrogatmödraskap. Detta ska vara tillåtet för alla vuxna människor, oberoende av sexuell läggning eller eventuell parbildning.
  • Tillåt metadonbehandling för alla som söker hjälp för sitt heroinmissbruk. Sätt upp sprutbytesprogram i alla svenska städer. Skadereduktion går före moralistiska regler.

På den politiska skalan är jag alltså för mer individuell frihet än något riksdagsparti, oberoende om frågan är en klassisk vänster- eller högerfråga.

Samtidigt som jag är för all denna frihet, bejakar jag det personliga ansvaret. Jag tycker inte alls om den strömning som finns i samhället att man ska sätta sig själv först i alla lägen:

  • Visst ska du ha laglig rätt att köpa sex, men om säljaren förefaller vara offer för trafficking så ring polisen, och om personen verkar vara nedgången i ett drogberoende så erbjud skjuts till beroendecentrum istället för att köpa en sexuell tjänst.
  • Du ska ha laglig möjlighet att köpa sex, men fundera först på om det är det bästa valet för dig och sin sexualitet.
  • Insemination och surrogatmödraskap ska vara lagligt för dig som är singel. Men märk väl att det handlar inte bara om din drift att få ett biologiskt barn, det handlar även om barnets rätt till båda sina föräldrar. Om det biologiska bandet är viktigt för dig, varför får det inte vara det för barnet? Fundera således noga på ditt beslut, och om du är singelmamma var redo att en dag förklara för din pojke varför pappor inte är nödvändiga (och vice versa om du är singelpappa).

I mitt arbete om jämställdhet talar jag ofta om att rättigheter och skyldigheter går hand i hand. Att bara kräva rättigheter, utan att vara redo för skyldigheterna (som vissa barnsliga strömningar inom feminismen gör), fungerar inte.

Precis samma princip gäller för alla förkämpar av individuell frihet. Ju större frihet, desto större personligt ansvar. När du har större frihet gör du fler val, och du är själv 100 procent ansvarig för dessa val. Inte bara inför dig själv, utan även inför människor i din närhet som påverkas av ditt val.

Att slåss för frihet utan ansvar, är lika barnsligt som att slåss för rättigheter utan skyldigheter.

 

Insemination – en mänsklig rättighet?

28 september 2011, av Pelle Billing

gravid

Tendensen är tydlig. Insemination hos singelkvinnor ökar närmast exponentiellt. Än så länge är siffrorna begränsade, men den snabba ökningstakten gör att det inom några år kommer att vara ett utbrett samhällsfenomen.

Alice Teodorescu konstaterar i en ledare i Barometern:

På Storkkliniken i Danmark har antalet inseminationer av svenska ensamstående kvinnor ökat från 15 stycken till nästan 700 på tio år.

En ökning med nästan 5 000 procent på tio år är betydande.

Än så länge är det olagligt i Sverige att inseminera ensamstående kvinnor, men det är till synes bara en tidsfråga innan lagen ändras.

I april i år hade SvD en artikelserie om singelkvinnor som låter inseminera sig. Även jag skrev då om fenomenet. Nu visar det sig att en 24-årig amerikanska med svensk pojkvän hört talas om SvD:s artikelserie, och kontaktat dem för att få uttala sig. Hon är själv produkten av en mamma som valde insemination.

Det visar sig att denna Alana har en skarp insikt att komma med:

– För att skydda sina egna känslor, blundar föräldrar ofta för de svårigheter som donatorbarnen kan uppleva. Många intalar sig att mycket kärlek kan kompensera för den frånvarande biologiska fadern. Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera, säger hon.

Denna dubbelmoral har jag faktiskt aldrig reflekterat över själv, men den är slående.

Samtidigt som det biologiska bandet är så viktigt att man vägrar adoptera och istället väljer insemination, så förnekar man barnet sitt biologiska band till pappan. Mammans önskningar och behov går alltså före barnets önskningar och behov.

Alana ger även män som donerar sperma en uppläxning:

– Mamma betalade för att få föda en helt okänd mans barn och uteslöt därmed min biologiska far ur mitt liv. Han å sin sida tog emot pengar för att lämna sperma och sedan bara sticka.

Undrar hur många män som donerar sperma som faktiskt reflekterar över att de blir pappor? Att det går runt barn där ute som funderar på vem deras biologiska pappa är, och om han någonsin tänker på dem?

Några av er kanske nu tänker att den biologiska pappan kan ersättas på ett bra sätt av en man som lever med mamman. I Alanas fall fanns det till och med en sådan ”juridisk pappa” med från starten, men det var inget lyckat experiment:

Att ha en biologisk och en ”social” förälder kan också vara komplicerat, menar Alana. Redan innan hon fick reda på hur hon kommit till, hade hon svårt för sin juridiska pappa. Och känslan var antagligen ömsesidig. När Alana var sju år separerade föräldrarna och då ville han bara ha fortsatt vårdnad av hennes adopterade syster. Inte av Alana.

I dagens samhälle vill vi ofta uppgradera det kulturella och sociala medan vi nedgraderar det biologiska. Verkligheten gör sig dock påmind i längden.

Med detta inte sagt att en kvinna eller man inte kan knyta an till ett barn som är ens partners biologiska barn, men personligen tror jag chansen till god anknytning är betydligt större ifall paret tillsammans adopterar ett utomstående barn i behov av föräldrar.

Vi människor är dock inte rationella, och jag ser risken som överhängande att insemination hos ensamstående kvinnor kommer att öka kraftigt de närmaste åren. Vi styrs mer av drifter och känslor än av logik när det gäller sådant som att skaffa sig en egen avkomma.

Evolutionspsykologin har länge förutspått att inseminationer kommer att öka i vårt moderna samhälle. Genom världshistorien har kvinnor sökt efter män som kan försörja dem och skydda dem. Kort sagt män som kan göra sådant som de själva inte kan – män de kan se upp till och beundra för det de gör.

I vårt samhälle kan emellertid många kvinnor försörja sig utmärkt på egen hand – i många fall bättre än de flesta män. De behöver heller inte en man som försvarar dem i vårt trygga, välorganiserade samhälle (det räcker med manliga poliser, brandmän, osv). Konsekvensen av detta beskriver Teodorescu, denna gång på sin blogg:

Att välutbildade och ekonomiskt stabila kvinnor har kilometerlånga kravlistor på en eventuell partner är ingen hemlighet. Kvinnor har i alla tider i alla länder gift upp sig. Än i dag är det faktiskt norm i Europa. Men det blir allt svårare att gifta upp sig när alltfler kvinnor spelar på samma planhalva som männen. Vem vill ha en medioker man när man kan sukta efter perfektion?

Denna utveckling leder till att alltfler kvinnor kommer att leva som ofrivilligt barnlösa alternativt som ensamstående mammor. Det kommer också leda till att många män ratas och att de ”bästa” exemplaren kanske rentav kan bli fäder till många barn med olika kvinnor.

Detta är en lätt dystopisk framtidsbeskrivning, och personligen tror jag inte det behöver bli så illa. Däremot kan inte bortses ifrån att dynamiken redan finns här, och med all sannolikhet kommer den att öka.

Måttstocken på en civilisation är hur pass väl vi kan få utlopp för våra drifter på ett konstruktivt sätt, och hur pass väl vi kan väga andras behov mot våra egna behov. Tyvärr riskerar den starka trenden med insemination bli en negativ faktor för vår civilisation, med fler och fler missnöjda barn samt en ökande grupp män som inte får bilda familj.

Uppdatering:
Utifrån kommentarerna har vissa missförstått det här inlägget och därför klistrar jag in det klargörande jag skrev nedan.

Jag vill att det ska vara lagligt med insemination och surrogatmödraskap. Detta har jag alltid stått upp för, sedan bloggens början.

Dock vill jag argumentera för en eftertänksamhet vad gäller att sätta barn till världen med ena föräldern frånvarande.

Jag står alltid upp för individens frihet, men i det här fallet finns det två individer vars rättigheter ska vägas mot varandra: den vuxna som vill ha barn, och barnet.

Så att bara göra detta till en enkel rättighets- och frihetsfråga för den vuxne är att blunda för komplexiteten.

Det finns inga lätta moraliska ställningstaganden i den här frågan som jag ser det. Inga enkla rätt eller fel.

”Vi har inget genustänk”

27 september 2011, av Pelle Billing

phpjdfrw2pm

Just nu intervjuas Suzanne Reuter och Allan Svensson i Hübinette i SVT (posta gärna länken i kommentarerna när det läggs ut på SVT Play).

När jämställdhetsfrågan kommer upp säger Suzanne Reuter rakt ut:

”Vi har inget genustänk.”

Sedan fortsätter hon med resonemanget att poängen är ju att det ska vara roligt.

Jag förstår hur Reuter tänker. Hur kul är det med ständig millimeterrättvisa i ett hem? Hur många skämt finns det utrymme för när man ständigt är rädd för att göra fel?

Det mediala genustänket kan inte samexistera med livsbejakande omständigheter.

 

10 000 unika besökare

27 september 2011, av Pelle Billing

trend_uppat

Häromdagen tittade jag på mitt Google Analytics och såg då något glädjande. Bloggen har tagit ett skutt uppåt i antalet besökare.

Den senaste månaden har 10 000 helt unika besökare kommit hit. Vi snackar inte antalet klick eller antalet besök, vilket är betydligt högre, utan hur många människor som besökt sidan minst en gång den senaste månaden.

När bloggen startade i maj 2009 hade den exakt noll besökare, så det betyder att det dagligen tillkommit mer än tio läsare. Per dag är inte det särskilt mycket men med tiden blir det som synes en hel del.

Bloggen har även växt extra mycket på sista tiden, så det finns potential för snabbare ökning framöver.

För dig som definitivt tröttnat på hur jämställdheten missbrukas i Sverige finns det möjlighet att stödja bloggen lite extra. Genom att ge en månatlig överföring (eller en engångssumma) möjliggör du för mig att lägga fler timmar per månad på bloggen och annan opinionsbildning.

Det finns plusgiro (31 17 80-1) eller bankkonto (SEB 5303-0032507). Du kan även använda ett kreditkort genom att klicka på donationsknappen till höger.

Varje bidrag gör att jag kan skriva fler artiklar, bättre artiklar och att fler människor hittar hit och får ta del av budskapet.

 

Corren: ”Det sårbara könet knappar in”

27 september 2011, av Pelle Billing

I förrgår skrev jag om Sydsvenskans omedvetna (?) rapportering av mansfrågor. I sin artikel om att mäns medellivslängd ökar, listade Sydsvenskan ett urval av mansfrågor som förklaringsmodell till varför män lever kortare än kvinnor.

corren

Idag tar Correns ledarredaktion upp nyheten om att mäns medellivslängd ökar, och att vi snart kommer att ha fler män än kvinnor i Sverige. Mäns förbättrade överlevnad samt en övervikt av manlig invandring leder till att vi går mot ett mansöverskott.

Så här sammanfattar Corren varför män lever längre:

Att mäns medellivslängd ökar beror på en kombination av fred, tekniska framsteg och ökad jämställdhet. Få svenska män behöver i dag riskera livet i krig. Livsfarliga och mansdominerade arbeten har i hög grad blivit säkrare med robotar och maskiner. Medicinska framsteg kompenserar män för det ”inbyggda” skydd som kvinnor har mot hjärt- och kärlsjukdomar. Och i takt med en friare mansroll är det fler män som går till doktorn i tid, i stället för att lida i tysthet tills det är för sent.

Detta är en god översikt av de faktorer som lett till låg medellivslängd för män.

Lägg till detta att kvinnor i ökad omfattning upplever männens stress av att förvärvsarbeta – samt ökat sitt rökande och supande – och vi får en god helhetsbild av varför skillnaden i livslängd minskar.

Vissa ”experter” vill dock använda mäns förbättrade hälsa som argument för att det är synd om kvinnor. Logiken är att om det är bra för män så måste det vara dåligt för kvinnor, och troligtvis håller någon även på att förtrycka de små liven (obs: ironi).

Correns kick-ass kvinnor är dock inte intresserade av att vara offer, och de skriver så här:

Detta är dock inte detsamma som att mäns ökade medellivslängd ”sker på kvinnornas bekostnad”, vilket psykologen Madeleine Gauffin säger till TT. Hon påstår att män har fått ”behagligare liv” eftersom kvinnor både ska göra karriär och ägna ”dubbelt så mycket tid som männen åt obetalt hushållsarbete”. Det första är hyckleri, det andra är lögn.

Kvinnors möjlighet att göra karriär har både jämställdhetsivrare och feminister slagits för, och det är hycklande att låtsas som om det är något som tvingats på kvinnorna. Fördelningen av det obetalda hushållsarbetet blir allt jämnare, visade SCB nyligen. Vägs förvärvsarbetet in arbetar kvinnor och män nästan på minuten lika mycket.

Ord och inga visor. Fakta trumfar åsikter.

Frasen ”både jämställdhetsivrare och feminister” fick mig för övrigt att skratta högt. Min gissning är att den inte uppskattas hos F! och company, då den helt enkelt landar för nära sanningen.

Slutligen exponeras mansforskaren Lars Jalmert som ideologiskt vriden i sina resonemang, på ett sätt som inte är värdigt en akademiker:

När sedan mansforskaren Lars Jalmert oroar sig för att framtidens mansdominans – som alltså beror på att orättvisan att män lever kortare än kvinnor minskar – ska leda till att ”det patriarkala samhället” ska bli ”ännu mer patriarkalt”, blir det riktigt tramsigt. Att vrida en orättvisa som så tydligt drabbar män till att ”kvinnor är offer” visar på ett sjukt debattklimat. Låt oss spara ”kvinnor är offer”-retoriken till Saudiarabien, där jämställdhetskampen fortfarande handlar om grundläggande rättigheter som rösträtten.

Hatten av för Correns skribenter; de visar på en väg framåt för resten av media som fortfarande är hopplöst fast i sin misandri.

Tipstack: Går till Bengt och C!

Läs även: Aftonbladet gör en bakåtsträvande och felaktiga analys om löneskillnader mellan könen. På sidan 10 i mitt manifest finns en korrekt översikt av löneskillnader mellan könen. Även Genusnytt skriver om Aftonbladets artikel.

 

Homerun av Glenning

26 september 2011, av Pelle Billing

carina-glenning

Corren går från klarhet till klarhet. Idag är det Carina Glenning som skriver krönika i bostadsdelen:

Av en för mig outgrundlig anledning betraktas ofta det traditionellt kvinnliga som fult (om det inte är män som utför det) och det traditionellt manliga som eftersträvansvärt och fint. I alla fall när det är välbetalt eller machostämplat, som bolagsstyrelseledamot eller brandman. Inte fullt lika åtråvärt när vi snackar sopgubbe eller att riskera livet i en gruva.

Kan det bli bättre sammanfattat på så få ord?

Det mainstream-feminismen inte insett är att det egentligen är djupt kvinnofientligt att stämpla kvinnors traditionella arbetsuppgifter som lågstatus och ”fula” (laga mat, städa köket) medan mäns traditionella uppgifter inte är något att skämmas över (laga bilen, städa bilen).

Samtidigt är det ren bullshit att män förväntas dela på hushållsarbetet samtidigt som de fortsätter ta hand om ”manliga” uppgifter som att snickra, måla eller hålla igång datorn.

Glenning har hittat en lösning som hon är nöjd med, och som hon vägrar skämmas över:

Jag vill inte skrapa takmossa, rensa avlopp och byta avgassystem. Jag ogillar det lika mycket som Helggubben ogillar att handla/laga mat. Om det rör sig om personlighetsdrag, inövat beteende eller gener kvittar.

Sålunda gnäller jag inte heller över att fylla hans frys med matpytsar. För han städade köket efteråt och nu är det jobbarhelg hemma hos mig.

Möjligen kliar det i fingrarna på vissa jämställdhetskonsulter när de hör talas om denna fräckhet. Än så länge är det dock lagligt att leva sitt liv precis som man vill.

Som Glenning skriver:

Tänk om alla par själva fick bestämma vad jämställdhet innebär för dem och slapp ta del av självutnämnda experter och deras tröttsamma skuldbeläggande. Så skönt det vore.

Amen.

 

Sexköp utomlands – en manlig aktivitet?

26 september 2011, av Pelle Billing

Det är inte ovanligt att svenska män köper sex utomlands. Hur vanligt det är har jag inga siffror på, men det är nog vanligt för att samhället ska känna till det.

När män köper sex utomlands handlar det ofta om kvinnor som säljer sexuella tjänster för att försörja sig, inte kvinnor som annars skulle vilja ha så mycket sex.

Med detta inte sagt att jag moraliserar över sexköp, eller att jag vill förbjuda det (jag är motståndare till sexköpslagen i Sverige). Dock ser jag ingen anledning till att dölja fakta kring vad som egentligen pågår vid dessa transaktioner.

Min gissning är att medel-Svensson tror att sexköp utomlands just är en manlig aktivitet. Debatten om sexköp är ju en del av den statsfeministiska och mediefeministiska retoriken.

Sanningen är dock en annan. Redan 2005 hade Sydsvenskan ett reportage om den sexhandel som blivit en mindre industri i Gambia. Äldre, vita, europeiska kvinnor köper yngre, fattiga, vältränade gambier. Samma fenomen finns på Bali (för australiensiska kvinnor) samt på Haiti, Jamaica och Dominikanska Republiken (för nordamerikanska kvinnor). Enligt Wikipedia finns det ytterligare destinationer.

Katia Wagner är den som gjort reportaget om Gambia i Sydsvenskan:

Med kjolen långt ovanför knäna gungar kvinnan till de afrikanska rytmerna. Hennes ansikte är mosigt av den sena natten och för mycket att dricka.
Framför henne står en ung gambier i svart linne som blottar musklerna. På huvudet en bakochframvänd keps. Kvinnan följer honom lystet med blicken när han med juckande rörelser dansar alldeles intill henne. Hon gnider sin kropp mot hans.
Kvinnan är drygt femtio. Han runt tjugo.
Ingen skulle kalla henne för torsk.
Eller honom för hora.
Ändå vet alla: Han säljer sin kropp. Hon köper den.

Nu säljer ju mannen inte sin kropp, han hyr bara ut den. Men förutom den detaljen beskriver det här precis samma scenario som finns i Thailand, med ombytta kön.

Det förefaller som att kvinnorna köper sig en så kallad ”boyfriend experience”:

Överallt syns paren: äldre vita kvinnor tillsammans med unga vältränade gambier. På stränderna ligger de tätt intill varandra. På restaurangerna sitter de nära. På gatorna håller de handen. På nattklubbarna hånglar de öppet.
Männen tycks fungera som kvinnornas betjänter: de servar med kylda drycker, hämtar mat, bär väskor, smörjer ryggar med solkräm. Händer och kyssar överallt.

Man vill alltså inte bara ha ett ligg, utan en upplevelse av att det faktiskt finns en relation.

Enligt artikeln i The Independent är kvinnor mer ovilliga att vara ärliga med vad som pågår, och erkänna att deras ”boyfriend experience” faktiskt är en affärstransaktion, precis som en man i Thailand som köper sig ett ligg:

Nirpal Dhaliwal, author of the recent novel, Tourism (which satirises older white women turned on by young brown flesh), takes a tougher view. ”Women enjoy casual sex and prostitution, too, but with far more hypocrisy. They help themselves to men in the developing world, kidding themselves that it’s a ‘holiday romance’ that has nothing to do with the money they spend. Go to any Jamaican beach and you’ll find handsome ‘rent-a-dreads’, who get by servicing Western women – lots from Britain. I’ve seen similar things in Goa.”

Översättning: ”Kvinnor uppskattar också tillfälligt sex och prostitution, men med långt mycket mer dubbelmoral. De tar för sig av fattiga män i tredje världen, och lurar sig själva att det är en ‘semesterromans’ som inte har något att göra med pengarna de lägger ut. Gå till vilken jamaicansk strand som helst och du kommer att se ‘rent-a-dreads’, som lever på att serva västerländska kvinnor – flera av dem från Storbritannien. Jag har sett liknande fenomen i Goa”

Kanske har det att göra med genomsnittliga skillnader i manlig och kvinnlig sexualitet? Kvinnor vill känna sig åtrådda och män vill känna att deras sexualitet välkomnas.

I Gambia finns det för övrigt många svenskor som tar för sig av möjligheterna:

Första kvällen ser vi en ung sliten kille komma från en lägenhet där en svenska i 50-årsåldern bor, för att köpa öl åt dem i baren. När det senare samma vecka är dags för hemfärd för en grupp svenskar vinkar några kvinnor farväl till sina boyfriends. Ett par dagar senare ser vi samma killar med nya kvinnor.

Svenska, holländska och engelska kvinnor är de mest aktiva sexköparna enligt honom. Han har själv haft många svenska kvinnor som kunder.

Svenskor är till och med en av de mest aktiva grupperna, trots vår ringa befolkning. Detta om något torde bevisa att det inte är ett försumbart fenomen i vårt eget land.

I Malmö, där jag bor, finns det för övrigt kvinnor som närmast exklusivt dejtar asylsökande män från Afrika. Detta brukar jag se som en parallell till svenska män som tar med sig en kvinna hem från Thailand. Givetvis kan det i båda fallen handla om ömsesidig kärlek, men det är samma beroendeställning som föreligger innan ena parten får sitt uppehållstillstånd.

Tillbaka till Gambia. Det visar sig att verkligheten under ytan är ganska tuff, och långt ifrån den rosaskimrande ”boyfriend experience” som kvinnorna tror sig köpa:

En vecka tillsammans med en boyfriend kostar, förutom omkostnader och presenter, cirka 2 000 dalasi, vilket är ungefär 500 kronor.
Fula får betala mer
- Äldre, fula och riktigt överviktiga kvinnor måste betala mer. Upp till det dubbla, säger Alajhi.

Unga vita kvinnor betalar inte på samma sätt. De raggas upp med förhoppningen att det verkligen ska bli en kärleksaffär som kan leda till ett bättre liv, gärna utanför Gambias gränser.

Man kan köpa sig en fantasi men det betyder inte att fantasin blir verklighet.

Tipstack: Går till Sara!

Läs även: Unga egyptiska män gifter sig med äldre, utländska kvinnor.

 
Google