Tendensen är tydlig. Insemination hos singelkvinnor ökar närmast exponentiellt. Än så länge är siffrorna begränsade, men den snabba ökningstakten gör att det inom några år kommer att vara ett utbrett samhällsfenomen.
Alice Teodorescu konstaterar i en ledare i Barometern:
På Storkkliniken i Danmark har antalet inseminationer av svenska ensamstående kvinnor ökat från 15 stycken till nästan 700 på tio år.
En ökning med nästan 5 000 procent på tio år är betydande.
Än så länge är det olagligt i Sverige att inseminera ensamstående kvinnor, men det är till synes bara en tidsfråga innan lagen ändras.
I april i år hade SvD en artikelserie om singelkvinnor som låter inseminera sig. Även jag skrev då om fenomenet. Nu visar det sig att en 24-årig amerikanska med svensk pojkvän hört talas om SvD:s artikelserie, och kontaktat dem för att få uttala sig. Hon är själv produkten av en mamma som valde insemination.
Det visar sig att denna Alana har en skarp insikt att komma med:
– För att skydda sina egna känslor, blundar föräldrar ofta för de svårigheter som donatorbarnen kan uppleva. Många intalar sig att mycket kärlek kan kompensera för den frånvarande biologiska fadern. Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera, säger hon.
Denna dubbelmoral har jag faktiskt aldrig reflekterat över själv, men den är slående.
Samtidigt som det biologiska bandet är så viktigt att man vägrar adoptera och istället väljer insemination, så förnekar man barnet sitt biologiska band till pappan. Mammans önskningar och behov går alltså före barnets önskningar och behov.
Alana ger även män som donerar sperma en uppläxning:
– Mamma betalade för att få föda en helt okänd mans barn och uteslöt därmed min biologiska far ur mitt liv. Han å sin sida tog emot pengar för att lämna sperma och sedan bara sticka.
Undrar hur många män som donerar sperma som faktiskt reflekterar över att de blir pappor? Att det går runt barn där ute som funderar på vem deras biologiska pappa är, och om han någonsin tänker på dem?
Några av er kanske nu tänker att den biologiska pappan kan ersättas på ett bra sätt av en man som lever med mamman. I Alanas fall fanns det till och med en sådan “juridisk pappa” med från starten, men det var inget lyckat experiment:
Att ha en biologisk och en ”social” förälder kan också vara komplicerat, menar Alana. Redan innan hon fick reda på hur hon kommit till, hade hon svårt för sin juridiska pappa. Och känslan var antagligen ömsesidig. När Alana var sju år separerade föräldrarna och då ville han bara ha fortsatt vårdnad av hennes adopterade syster. Inte av Alana.
I dagens samhälle vill vi ofta uppgradera det kulturella och sociala medan vi nedgraderar det biologiska. Verkligheten gör sig dock påmind i längden.
Med detta inte sagt att en kvinna eller man inte kan knyta an till ett barn som är ens partners biologiska barn, men personligen tror jag chansen till god anknytning är betydligt större ifall paret tillsammans adopterar ett utomstående barn i behov av föräldrar.
Vi människor är dock inte rationella, och jag ser risken som överhängande att insemination hos ensamstående kvinnor kommer att öka kraftigt de närmaste åren. Vi styrs mer av drifter och känslor än av logik när det gäller sådant som att skaffa sig en egen avkomma.
Evolutionspsykologin har länge förutspått att inseminationer kommer att öka i vårt moderna samhälle. Genom världshistorien har kvinnor sökt efter män som kan försörja dem och skydda dem. Kort sagt män som kan göra sådant som de själva inte kan – män de kan se upp till och beundra för det de gör.
I vårt samhälle kan emellertid många kvinnor försörja sig utmärkt på egen hand – i många fall bättre än de flesta män. De behöver heller inte en man som försvarar dem i vårt trygga, välorganiserade samhälle (det räcker med manliga poliser, brandmän, osv). Konsekvensen av detta beskriver Teodorescu, denna gång på sin blogg:
Att välutbildade och ekonomiskt stabila kvinnor har kilometerlånga kravlistor på en eventuell partner är ingen hemlighet. Kvinnor har i alla tider i alla länder gift upp sig. Än i dag är det faktiskt norm i Europa. Men det blir allt svårare att gifta upp sig när alltfler kvinnor spelar på samma planhalva som männen. Vem vill ha en medioker man när man kan sukta efter perfektion?
Denna utveckling leder till att alltfler kvinnor kommer att leva som ofrivilligt barnlösa alternativt som ensamstående mammor. Det kommer också leda till att många män ratas och att de “bästa” exemplaren kanske rentav kan bli fäder till många barn med olika kvinnor.
Detta är en lätt dystopisk framtidsbeskrivning, och personligen tror jag inte det behöver bli så illa. Däremot kan inte bortses ifrån att dynamiken redan finns här, och med all sannolikhet kommer den att öka.
Måttstocken på en civilisation är hur pass väl vi kan få utlopp för våra drifter på ett konstruktivt sätt, och hur pass väl vi kan väga andras behov mot våra egna behov. Tyvärr riskerar den starka trenden med insemination bli en negativ faktor för vår civilisation, med fler och fler missnöjda barn samt en ökande grupp män som inte får bilda familj.
Uppdatering:
Utifrån kommentarerna har vissa missförstått det här inlägget och därför klistrar jag in det klargörande jag skrev nedan.
Jag vill att det ska vara lagligt med insemination och surrogatmödraskap. Detta har jag alltid stått upp för, sedan bloggens början.
Dock vill jag argumentera för en eftertänksamhet vad gäller att sätta barn till världen med ena föräldern frånvarande.
Jag står alltid upp för individens frihet, men i det här fallet finns det två individer vars rättigheter ska vägas mot varandra: den vuxna som vill ha barn, och barnet.
Så att bara göra detta till en enkel rättighets- och frihetsfråga för den vuxne är att blunda för komplexiteten.
Det finns inga lätta moraliska ställningstaganden i den här frågan som jag ser det. Inga enkla rätt eller fel.
85 Kommentarer »
Följ med