I samband med Lars Ohlys besked om att han inte kandiderar för omval som partiledare, skriver Gudrun Schyman följande i en debattartikel:

Ju fler som lyfter upp könsmaktsordningens konsekvenser och synliggör alla former av diskriminering, desto bättre. Jag ser fram emot ett fruktbart feministiskt samarbete!

I Schymans ögon är det naturligt att Fi – Sveriges feministiska parti – och Vänsterpartiet, kan ha ett fruktbart feministiskt samarbete. Både Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har kampen mot könsmaktsordningen som en hjärtefråga.

Kopplingen mellan en stark feministisk politik och vänsterblocket kan te sig naturlig, men det har inte alltid varit så.

Den första vågens feminism var en feminism som krävde lika rättigheter för kvinnor i samhället – varken mer eller mindre. Diskriminerande lagstiftning skulle plockas bort och kvinnor skulle få tillgång till arbetsmarknaden på samma villkor som män. Inget av detta var socialistiskt, utan snarare kan man kalla det för en liberal feminism.

Andra vågens feminism (60-talet och framåt) ändrade dock profil på feminismen. Det räckte inte längre med att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, utan dolda strukturer och omedvetna fördomar ansågs cementera rådande könsroller.

Att reflektera kring könsroller och könsspecifika förväntningar är en sak, men man nöjde sig inte med detta. Den extrema falangen av andra vågens feminism tog mer och mer överhanden. Radikalfeministerna och de socialistiska feministerna lanserade begreppet könsmaktsordning, och förespråkade en hård kamp mot män och ”patriarkatet”. Retoriken och tankesättet köptes rakt av från marxismen/socialismen där klasskampen är central och revolutionen en viktigt verktyg.

Egentligen är det inte så förvånande att de radikala krafterna tog över. Redan från början fanns det en patologi inbyggd i feminismen. Första vågens feminism talade om kvinnors nya rättigheter, men inte om några nya skyldigheter. Andra vågens feminism – innan den blev radikal – fokuserade betydligt mer på den kvinnliga könsrollens nackdelar än den manliga könsrollens nackdelar.

Det feministiska projektet var ensidigt från början, och med tiden blev en radikalisering ounvikligt. Om man ständigt utmålar kvinnan som förtryckt och utsatt, och mannen som privilegierad och överordnad, så väntar extremismen runt hörnet.

I andra vågens feminism gick radikalfeminismen så långt som att säga att alla heterosexuella samlag är ett manligt övergrepp på kvinnan. När man väl nått dit är man inte längre nära en demonisering av mannen, utan alla spärrar har redan brutits, och extremismen är ett faktum.

Kanske skulle jämställställdhetsrörelsen sett annorlunda ut om den från början varit en rörelse för båda könen, och inte en feministisk rörelse för ena könet. När de svarta i USA skapade sin ”civil rights movement” så var det inbyggt i själva namnet att slutmålet var medborgerliga rättigheter. Rörelsen kallades inte för ”blackism” eller ”pro-black movement”, vilket skulle varit motsvarigheten till ”feminism”.

Nu hävdar jag inte att kvinnor var förtryckta på samma sätt som de svarta USA. Kvinnor hade både för- och nackdelar med sin könsroll, medan de svarta bara hade nackdelar. Med tanke på detta var de ännu mer imponerande att de svarta kunde välja ett neutralt namn på sin rörelse, vilket kvinnorörelsen inte klarade av. Tänk om namnet jämställdism eller ekvivalism hade valts från början? Vilken skillnad.

Nytt hopp om en mer konstruktiv feminism kom dock när den tredje vågen såg dagens ljus. Istället för att fokusera på könsrollernas strukturer blev det själva könets konstruktion som diskuterades. Om könet är en social konstruktion, vad är då egentligen en ”kvinna”? Kan man ens kämpa för gruppen kvinnor om det bara är en social konstruktion?

Tredje vågens feminism erbjöd till synes en väg ut ur den mansfientliga socialistiska och radikala feminismen. Istället för att allt skulle handla om kön och kollektiv, skulle fokus istället riktas mot individen. Inte heller skulle man automatiskt anta att ett visst maktförhållande rådde mellan två individer, utan i en sexköpssituation kunde lika gärna kunden ses som i underläge – med tanke på att han var tvungen att betala för sex.

Vissa feminister har fullt ut anammat tredje vågens feminism, och generellt sett är det dessa feminister som jag respekterar (även om jag inte alltid håller med dem). Petra Östergren är ett exempel, ett annat är Ane Örbo Kirkegaard.

Dock blev tredje vågens feminism ett alltför stort hot mot alla de som levde på att det skulle finnas en könskamp, och som var arga på männen. Kampen riskerade att bli ineffektiv om man inte kunde ställa könen mot varandra i två väldefinierade grupper.

Således lanserades begreppet intersektionalitet, vilket innebär att olika strukturer så som kön, klass, sexualitet, etnicitet, religion, etc samverkar för att ge ett visst mått av diskriminering av en individ. På ytan talade man om individen och de strukturer som individen kunde möta, men i praktiken var det ett försvar av den andra vågens feminism.

I intersektionalitetsbegreppet finns inbyggt att kön är en kategori som missgynnar kvinnor, och det är denna kategori som är primär när begreppet används. På detta vis lyckades man rädda begreppet könsmaktsordning, och fortsatt göra det till feminismens huvudtes. Vips så var ordningen återställd och kvinnan ånyo underställd i livets alla situationer.

Könsmaktsordningen är central för dagens politiska feminism, och märk väl att den helt och hållet är sprungen ut en socialistisk och kollektivistisk retorik där grupper ställs mot varandra och man sedan ska bekämpa den ena gruppen som fiende.

Att begreppet könsmaktsordning nått sådan framgång att till och med Moderaterna börjat använda det är ett tecken på att feminismens historia och rötter är okända för många. Eller kanske är det ett tecken på att Sverige i så många år varit styrt av Socialdemokraterna att socialistiska värderingar ses som neutrala och inte starkt vänsterorienterade.

Den här bloggen är till sin natur inte allmänpolitisk. Dock går det inte att hymla om var dagens feminism har sina rötter, och vilka ideologiska grundprinciper som gör att människor fortfarande accepterar att ett visst kollektiv attackeras.

Regeln är att om man attackerar ett kollektiv som ses som privilegierat (företagsledare, överklass, män) så är det OK med de mest avskyvärda attackerna. Om det istället är ett kollektiv som ses som förtryckt (kvinnor, invandrare, underklass) så får man inte säga något som ens indirekt skulle kunna uppfatta som en kritik.

Med detta inte sagt att vissa kollektiv inte har mer genomsnittlig makt än andra. Dock så visar feminismen oss att det inte är rimligt att placera kollektiv i onda och goda fack. Kollektiv är komplexa, har många egenskaper, och kan bara analyseras på ett nyanserat och faktabetonat sätt.

Den som vill göra upp med feminismen måste även göra upp med den underliggande strömning i samhället som säger att marxismen i grund och botten är god och rättvis.

Uppdatering: Artikeln är nu även utlagd på Newsmill, och synlig på förstasidan.

På Aftonbladet Debatt skriver Isabelle Ståhl om kvinnor och ätstörningar:

Kvinnor förväntas både hetsbanta och samtidigt ljuga­ om att de är härliga, livsbejakande­ väsen som äter cupcakes och inte gnäller.

Jag vet inte om jag skulle gå så långt som att säga att kvinnor förväntas att hetsbanta, däremot instämmer jag i att det finns ett bisarrt ideal för hur kvinnor ska se ut om man tittar på Hollywood-kvinnor och fotomodeller.

Det jag undrar är vem som drivit fram detta ideal? För i min värld ger inte män uttryck för att de vill ha kvinnor som ser ut som de genomlidit en svältkatastrof i Afrika. Och kvinnorna själva kan väl knappast tycka att idealet är särskilt roligt eller givande.

Jag kan förstå ett ideal om att man inte ska vara överviktig. I en värld av överflöd blir idealet normalvikt, precis som att övervikt blir idealet i en värld med matbrist. Men vadav detta svältideal som syns så ofta i media? Vem har drivit fram det? Vem gynnas av det?

Även bland män ökar ätstörningarna nu, och kopplingen till bilder på män utan underhudsfett ter sig uppenbar. Igen, var kommer detta ideal från?

Har du någon förklaring så låt oss veta i kommentarsfältet.

Hederskultur har blivit ett modeord på senare år. Med begreppet avses att mannens (familjeöverhuvudets) heder är beroende av de andra familjemedlemmarnas uppförande. Särskilt viktigt är att flickor ska vara oskulder fram till de gifter sig.

När någon avviker från reglerna i en hederskultur (till exempel en ung kvinna som har en pojkvän) kan straffet bli hårt. Misshandel, uteslutning ur familjen eller till och med mord är möjliga konsekvenser.

I Sverige förekommer numera mord som beror på hederskultur. Detta beroende på invandring från Mellanöstern och kanske framför allt bland inflyttade kurder.

Att arbeta mot hedersvåld har blivit en viktiga fråga för myndigheter och kommuner; man skulle nästan kunna hävda att det blivit den fluga som tagit över efter våld mot kvinnor. Med detta inte sagt att områdena inte är viktiga, bara att det tenderar att gå mode i vad det pratas mest om på utbildningsdagar och dylikt.

Idag ser jag så i Aftonbladet att Athena Farrokhzad skriver att den högerextremism som Anders Behring Breivik representerar är en form av hederskultur. Den västerländska kvinnan ska skyddas mot hotfulla muslimska män, och detta blir ett sätt att återupprätta de västerländska männens heder.

En sådan analys är fullt möjlig. Däremot är den inte särskilt revolutionerande eller nyskapande. Detta eftersom alla kulturer har sitt ursprung i en hederskultur, och det är endast demokrati, fred och välstånd som ändrar på detta. Låt mig förklara…

Tänk dig att du bor i ett samhälle för 5 000 år sedan. Plötsligt blir ni anfallna av två närliggande samhällen. Vad gör du? Skickar du ut kvinnorna i krig, eller skickar du ut männen?

Låt oss säga att du skickar ut kvinnorna. När striderna är över har hälften av alla kvinnor dött. Detta är en katastrof för ditt samhälle och det kan ta flera generationer att komma upp i normal befolkning igen.

Låt oss istället säga att männen skickas ut i krig. Nu är det hälften av alla män som dör, medan kvinnorna är oskadda. Vad innebär detta? Ja, tillfälligt har man mindre arbetskraft, men på en enda generation har man full befolkning igen! Det enda som krävs är att varje man som överlevt tar två hustrur, så föds det lika många barn som det annars skulle ha gjort.

Livmödrar har alltid varit hårdvaluta för att en stam, en kultur eller en nation ska kunna behålla sin befolkning och sitt inflytande gentemot grannarna. Vi kan tycka vad vi vill om detta men inget har präglat våra könsroller mer.

Eftersom kvinnan ska skyddas får männen utföra farliga arbetsuppgifter samt stå för försvaret. I utbyte får mannen två saker:

• Titeln som familjeöverhuvud.
• En garanti att barnen i hans familj verkligen är hans egna.

Här ser vi fröet till det som i vår moderna och trygga demokrati framstår som en hederskultur. Att kvinnor skulle vara oskulder fram till sitt giftemål handlade inte om förtryck, utan om att mannen skulle veta att han försörjde och uppfostrade sina egna barn.

Kravet på mannen var att han skulle försörja sin familj, skydda sin familj samt skydda hela sitt samhälle. Är det rimligt att tänka sig att han skulle göra detta utan att få något i utbyte? Givetvis inte.

Belöningen för mannen var titeln som familjeöverhuvud samt en försäkran om att hans kvinna endast hade sex med honom under hennes livstid – så att barnen garanterat var hans egna. Idag kallar vi detta för hederskultur.

Från vår egen utkikspunkt ser vi framför allt hederskulturer i Mellanöstern, Pakistan, Afghanistan, osv. Men märk väl att hederskulturen har funnits i alla kulturer, i större eller mindre omfattning.

Det vi kallar för hederskultur bygger på att i predemokratiska, otrygga omständigheter måste kvinnors livmödrar skyddas och männen vara redo att ge sitt liv för att skydda samhället. Det är först när tekniska landvinningar får sitt genomslag som behovet av en sådan kultur minskar.

Moderna nationer bygger inte sitt försvar eller sitt inflytande på befolkningsstorlek – utan på grad av industrialisering och försvarets vapen – och därmed behöver man inte systemet med hederskultur för att försvara kvinnor.

Hederskulturen finns kvar i en ”light-version”, där männen fortfarande utför de farliga uppgifterna och där kvinnorna fortfarande föraktas om de är för lössläppta. Men till största delen är systemet uppluckrat och passé.

Tillbaka till Breivik och högerextremisterna. Vad är egentligen deras förhållande till hederskulturen?

Å ena sidan värjer de sig mot den invandring som medfört att hederskulturen har återvänt till demokratiska länder. Å andra sidan vill de återinföra en hederskultur som de själva leder!

Kanske upplever de att demokratierna blivit för öppna, och glömt bort att öppenheten fortfarande kan behöva försvaras mot de som motsätter sig öppenheten. Istället för att argumentera för detta inom det demokratiska ramverket söker man sig bakåt i tiden för att hitta en lösning, till hederskulturen, vilket inte fungerar. Istället för att försvara demokratin propagerar man för en lösning där demokratin försvinner – och blir således det största hotet mot den kultur man säger sig försvara.

Ett mer konstruktivt sätt att förhålla sig till inflyttad hederskultur är att säga att den är oacceptabel och inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. En 18-kvinna får inte begränsas av sin familj – hon är fri att dejta vem hon vill och leva hur hon vill.

Den inbyggda paradoxen i en demokrati är att alla värderingar och åsikter är tillåtna, medan vissa värderingar behövs som grund för demokratin (öppenhet, personlig frihet, rösträtt för alla, osv). Det är alltså en ständig balansgång mellan att låta alla åsikter få finnas, men att samtidigt försvara de värderingar som demokratin bygger på.

Ingenstans blir denna paradox mer tydlig än när vi stöter på hederskulturen, vare sig den kommer från inflyttning eller från galna högerextremister.

Sydsvenskans journalist Eskil Fagerström har tidigare rapporterat om pappafrågor, trots att han själv har åsikter som är starkt feministiska. Rapporteringen skötte han på ett tveksamt sätt, och lät sin egen ideologi lysa igenom.

Nu är det dags för ett nytt lågvattenmärke av Fagerström. Den här gången gör han gemensam sak med Irene von Wachenfeldt och säger att män är djur.

Inte nog med att han säger samma sak som Wachenfeldt, utan han listar även argument för sin sak:

Fast så här i efterhand kan man konstatera att Wachenfeldt var något sant på spåren. Bevisen hopar sig. Gör en topplista över historiens tiotusen mest mordiska skitstövlar. Det blir inte många tjejer på den listan.

Men som sagt, bevis som stöder ”män-är-djur”-hypotesen saknas inte. Inte i världen i stort och inte i Lund.

Män som försöker ta kontakt med barn, män som onanerar utanför fönster mitt i natten, byxlösa män som studsar ut på Hardebergaspåret. Utanför en studentlägenhet på Ulrikedal, simultant filmandes och utövandes egensex.

Tydligen är det män i allmänhet som är mordiska skitstövlar, pedofiler och blottare. Annars skulle det ju inte fungera med uttrycket ”män är djur”.

Frågan är om Fagerström kollektiviserar även om andra grupper? Samtliga anmälda överfallsvåldtäkter i Oslo från 2006 och 2008 beskrev en invandrare med icke-västlig bakgrund som gärningsman. Betyder detta att invandrare är djur, enligt Fagerström? Resonemanget ger mig kalla kårar.

Ett annat perspektiv är att Fagerström själv är man. Hur ska han då undvika att vara ett djur? Jo, han blir riddaren som skyddar kvinnor:

Hela zoner mutas in där barn, kvinnor och gamla, det vill säga, tre av fyra Lundabor, inte känner sig säkra.

Allt för att några män (för det är ju bara män!) tar sig rätten att bete sig som …just det, djur.

Det är fascinerade att feministiska män genom sin feminism hittar ett sätt att behålla sin mansroll. Genom att vara feminister så slåss de för kvinnor – och får då ge uttryck för sin traditionella maskulinitet.

Om dessa feministiska män levde som de lärde skulle de väl låta sina kvinnor beskydda dem, och testa lite ombytta roller? Icke så. Kanske känner de på sig att detta inte skulle leda till något hållbart förhållande.

Och Fagerström är gift, med en konsthistoriker med starkt fokus på genus och feminism. Surprise surprise.

Lästips: Se Correns intervju med Tanja Bergkvist!