Igår skrev jag att Dominique Strauss-Kahn släppts fri. Inte för att försvaret vunnit en seger, utan för att åklagarna inte längre trodde på sitt eget vittne.

Vi har alltså att göra med ett fall där Strauss-Kahn rimligen ska betraktas som frikänd, rentvådd och oskyldig.

Vad gör då Kulturnyheterna i SVT? Tydligen är de mäkta upprörda över att rättssystemet i USA inte automatiskt dömer en våldtäktsanklagad man till fängelse, och de sätter därmed ihop ett inslag om “vad som hände med mediarapporteringen”.

Man talar om att mediarapporteringen svängt till att städerskan Nafissatou Diallo inte är ett trovärdigt vittne, ungefär som att det är en åsikt och inte fakta. Man talar om “Strauss-Kahn tekniskt bevisade sexuella möte” för att understryka att här finns det nog ändå något fuffens.

Maria Sveland intervjuas och tillåts förklara att kvinnan som anklagat Strauss-Kahn visst är trovärdig, eftersom man kan reagera irrationellt efter ett övergrepp och inte anmäla på en gång.

Ja, visst kan man det, men vad har detta med saken att göra? Har Sveland ens läst sig in på fallet? Om hon tror att det var städerskans oförmåga att omedelbart rapportera brottet som fick Strauss-Kahn frikänd, så vet hon inte mycket om händelseförloppet.

Och om hon inte känner till fallet, varför får hon uttala sig? Är det så att det “känns” fel hos Sveland, och hos redaktionen för Kulturnyheterna, att Strauss-Kahn blev frikänd? Upplevs det som upprörande att media rapporterat fakta i fallet? Är det oacceptabelt att fallet inte följde det narrativ som det borde, enligt deras världsbild?

“Till en början så kändes det som ett helt klockrent fall” säger Sveland. Jaså. Så därför måste utgången bli som hon tycker?

Man baxnar.

En sak som Sveland säger stämmer, nämligen att en kvinna i Frankrike trätt fram och sagt att Strauss-Kahn vid ett tillfälle hoppat på henne. Eller ja, Sveland kallar denna kvinna för “massor av kvinnor”, men annars stämmer det.

Huruvida Strauss-Kahn gjort sig skyldig till ett brott här är omöjligt att veta, men även om kvinnans berättelse är 100 procent korrekt behöver inte det innebära att Strauss-Kahn i det aktuella fallet har gjort sig skyldig till något brottsligt.

I det aktuella fallet har det nämligen framkommit att Nafissatou Diallo med största sannolikhet är inblandad i organiserad brottslighet, och att hon i mer än ett telefonsamtal till sin pojkvän diskuterat hur pass lukrativt det kan vara att rikta anklagelser mot en rik man.

Dessa fakta – som var så graverande att till och med åklagarna valde att lägga ner fallet – är tydligen okända för Sveland. Uppenbarligen är de okända även för Kulturnyheternas redaktion eftersom hon får sitta helt oemotsagd och säga att det är skandal hur medierna rapporterat och att det är konstigt att inte åklagarmyndigheten i USA känner till forskningen om att man kan bli irrationell efter ett övergrepp.

Goddag yxskaft.

Officiellt sett ska SVT vara neutrala och ge en allsidig bevakning, men tydligen gäller inte detta för Kulturnyheterna. Där är det fritt fram att sitta och tycka lite på måfå kring ett internationellt brottsmål vars fakta man inte ens orkat googla.

För ett par månader sedan skrev jag att det är lätt att riva ner mäktiga män.

Igår kom så det slutgiltiga beskedet om att åklagarmyndigheten i New York tappat allt förtroende för Nafissatou Diallo, som anklagat Dominique Strauss-Kahn för våldtäkt.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

• Maktbalansen mellan mäktiga män och de kvinnor som anmäler dem för övergrepp, har skiftat rejält. Förr var det ingen som lyssnade på kvinnan, och nu är vår första reaktion att hon talar sanning.
• Vanliga män som anklagas för våldtäkt har inte samma resurser som Strauss-Kahn (eller Julian Assange) att försvara sig med toppadvokater – och har därmed större risk för att bli oskyldigt dömda.

Med detta inte sagt att Strauss-Kahn (eller Assange) är någon trevlig typ. Men att vara otrevlig och bufflig är inte ett brott, utan i en rättsstat dömer vi bara dem som bortom rimligt tvivel begått ett brott.

Varför blir då en del män buffliga och otrevliga? En anledning är att de tjänar mer pengar. Arbetsplatser straffar snälla män betydligt hårdare än de straffar snälla kvinnor.

Att vara lagom otrevlig och bufflig behöver heller inte vara någon nackdel när det gäller spelet med det motsatta könet. Skulle Persbrandt röstats fram till Sveriges sexigaste man om han var lugn, snäll och och trevlig?

Män har länge fått höra att de är ytliga och bryr sig för mycket om utseendet hos sin partner – vilket troligen stämmer med tanke på hur mycket tid och pengar som kvinnor lägger på sitt utseende. Dock så är det dags att vara lika ärlig med kvinnors ytlighet, dvs att det är attraktivt att framstå som “herre på täppan”.

Först då kan vi inse varför det ständigt kommer nya affärer av typen Strauss-Kahn och Assange.

Markus Ollikainen hos Pappamanualen släpper idag ett PDF-dokument med titeln “Pappan och föräldraskapet”.

Dokumentet tar bland annat upp:

• Hur pappor knyter an till sina barn.
• Pappors betydelse för sina barn.
• Är det mamman eller pappan som bestämmer i svenska familjer?
• Vad som händer vid en separation.
• Vårdnadstvister.
• En nyansering av hur ofta pappor och mammor är förövare gentemot barnet.

Dokumentet kan ses som ett inlägg i debatten om vad som är bäst för barnet – ett inlägg som har rejält med referenser till statistik, forskning och media.

Läs själv och låt oss veta vad du tycker i kommentarerna!

Pär Ström har precis annonserat ut en kommande pubträff i Stockholm för jämställdister, och precis som tidigare har gjorts så samordnar vi och har en samtidig träff i Malmö.

Således blir det en pubträff i Malmö den 5 september kl 18. Vi träffas på Café le fil du Rasoir, som ligger mittemot Centralen på Norra Vallgatan 62.

Jag kommer själv att närvara givetvis och ser fram emot att träffa både nya och gamla bekantskaper. Förra gången var vi ett tiotal personer som sammanstrålade.

Ingen föranmälan krävs, utan det är bara att komma förbi. Det brukar vara socialt och trevligt, och högt i tak.

Väl mött den 5 september!

Förra veckan avslöjade jag att Institutionen för Genusvetenskap vid Göteborgs universitet haft ett samarbete med Göteborgs Queerinstitut – en vänsterradikal grupp som sprider bilder där Fredrik Reinfeldt mordhotas. Man har till exempel anordnat en gemensam studiecirkel över fem träffar och minst tre stycken gemensamma seminarier (1, 2, 3), allt arrangerat i universitetets lokaler.

Vad gör då svenska genusvetare när det avslöjats att det förekommit ett högst olämpligt samarbete? Tja, vissa av dem startar en Facebook-kampanj till stöd för det vänsterextrema institutet.

Janne Bromseth, genusforskare på Uppsala Universitet är en av dem som har en så kallad picbadge på sin profilbild på Facebook, för att aktivt stödja Göteborgs Queerinstitut efter det inträffade:

En annan är Mika Nielsen, doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, som dessutom är gästforskare vid Institutionen för Genusvetenskap i Göteborg – samma institution som officiellt gjort avbön efter avslöjandet!

Det visar sig även att samma Mika Nielsen är initiativtagaren till Facebook-kampanjen Tack för att ni finns. Bilden nedan bevisar även att kampanjen är skapad efter mitt avslöjande, och efter att Johan Lundberg från Axess skrev mycket bra om det:

Ytterligare en genusvetare som stödjer kampanjen är Lovise Brade Haj, doktorand på Centrum för Genusvetenskap i Lund och vice ordförande på Stockholm Pride år 2010.

Det sista exemplet jag kan hitta är Isabelle Dussauge, som forskar på Linköpings Universitet. Hon är inte genusvetare men listar “queer and gender studies” som sitt sekundära intresseområde, och har bland annat skrivit denna artikel om könsfrågor.

Slutligen så hittar jag via Facebook-gruppen Queerfeministiskt Göteborg bevis på att samarbetet mellan Göteborgs universitet och Göteborgs Queerinstitut varit 100 procent formellt, och mer utbrett än man velat erkänna. Se denna skärmdump:

Vi har alltså att göra med ett samarbete som inte bara sker i Göteborgs universitets lokaler, utan man ska även mejla en officiell adress för att delta.

Det mest upprörande är dock inte ytterligare en bekräftelse på samarbetet. Det var redan säkerställt tidigare trots prefektens lama förnekande, och trots att hon försökte förminska samarbetets omfattning.

Det som är riktigt upprörande är att genusvetare landet runt nu går ut och stödjer Göteborgs Queerinstitut – efter avslöjandet om hur vänsterextrema och våldsvänliga de är. De har inte ens vett att dölja sina åsikter, trygga i tron att om ens åsikter ligger på den vänsterfeministiska extremistiska kanten så behöver man inte oroa sig för några konsekvenser.

Uppdatering: Som DrKejs skriver i en kommentar nedan så stödjer även Roya Hakimnia från Fi:s riksdagslista denna kampanj.

I förrgår skrev jag om det samarbete som Institutionen för Genusvetenskap vid Göteborgs universitet haft med den vänsterextrema gruppen Göteborgs Queerinstitut. Först här på bloggen, och sedan på Newsmill, där jag sedermera fick sällskap av en bra artikel av Johan Lundberg.

Idag skriver så Göteborgs universitet ett svar där man erkänner att samarbetet förekommit, men utan att föreslå några åtgärder och utan att ta ansvar för det inträffade.

Således finns det all anledning att fortsätta debatten, och utkräva ett bättre svar av Göteborgs universitet. Dock blev min artikel med skarpa frågor precis refuserad av Newsmill, måhända för att det kom allt för nära en obehaglig sanning i dagens Sverige; nämligen att vi har stor tolerans för vänsterextrema (och radikalfeministiska) grupper, och inte alls samma skärpa och fördömande som mot högerextrema grupper. Dessutom har vi en tendens att låta sådana här incidenter blåsa över, utan att några förändringar görs – vilket gör att samma strukturer och samma personer finns kvar inför framtiden.

Nåväl, bloggen har numera ett stort antal läsare, så jag publicerar här istället (se nedan). Värt att notera är även att Erik Helmerson skriver om mitt ursprungliga blogginlägg på DN:s ledarsida idag, så detta har nu uppmärksammats på riksnivå.

Uppdatering: Nu får Göteborgs universitet även stå till svar inför Västnytt.

Sveriges universitet och högskolor finansieras till största delen av skattepengar. Det är alltså dina och mina arbetsinsatser i vardagen som möjliggör fortsatt forskning och fortsatt högre utbildning.

Med tanke på detta kan man ställa vissa krav på universitet och högskolor. Till exempel kan man förvänta sig att utbildning och forskning håller en god internationell kvalitet. Det man definitivt kan förvänta sig är att dessa säten för högre utbildning inte bidrar till att sprida hatiska budskap i samhället.

Döm därför av min förvåning när jag idag ser ett tips i mejlboxen om att Institutionen för Genusvetenskap i Göteborg har ett formellt samarbete med arrangörerna av Heterohatets Dag. Från hemsidan för Heterohatets Dag kan man utläsa att de är öppet anti-demokratiska och förespråkar politiska mord som verktyg i sitt arbete:

Länge leve transmilitansen
Allt åt alla – död åt alliansen

2010 är ett valår, vilket även påverkar firandet av heterohatet. Parlamentarismen är en fiende vi tyvärr inte blir av med genom att ignorera.

Dessa citat är ingen slump, och inte heller något som skrivs som satir, vilket klargörs på en annan del av hemsidan:

Till skillnad mot “kriget mot terrorismen”, “kriget mot narkotikan” eller “kriget mot dansbaneeländet” är kriget mot alliansen något som samhällets alla goda krafter kan sluta upp i. Vare sig det handlar om kreativa konstattacker eller brutal, antisocial konfrontationsmetodik så har alla något att bidra med.

“Brutal, antisocial konfrontationsmetodik” låter inte som ett alldeles demokratiskt eller humanistiskt politiskt verktyg.

På vilket sätt samarbetar då Institutionen för Genusvetenskap i Göteborg med dessa våldspositiva revolutionärer? På sidan Queers mot kapitalism beskrivs detta närmare:

Under 2010 startade genusvetenskapen vid Göteborgs universitet och Göteborgs Queerinstitut ett samarbete. Det var ett gemensamt intresse för den heteronormskritiska antikapitalismen som samlade personer aktiva på båda håll. Under vår och höst arrangerades ett seminarium som växlade upplägg mellan att bjuda in talare och läsa texter och prata utifrån dessa.

Göteborgs Queerinstitut är de som instiftat Heterohatets Dag, vilket konstateras helt öppet på hemsidan.

Vi har alltså en situation där anställda på Institutionen för Genusvetenskap i Göteborg har ett formellt samarbete och utbyte med ett institut som öppet står för en antidemokratisk våldsideologi.

Inte nog med detta, utan träffarna hålls i institutionens lokaler, som givetvis även dem är finansierade med skattepengar:

Träffarna har hållits i lokalerna på genusvetenskapen på Vera Sandbergs allé

De anställda på Institutionen för Genusvetenskap kan alltså inte hävda att detta samarbete är en hobby som de sysslar med privat, eftersom de använder universitetet lokaler.

Ett par specifika personer som är inblandade från institutionens håll kan utläsas från blogginlägget hos Queers mot kapitalism:

Under hösten kom bland andra Cathrin Wasshede och föreläste utifrån sin avhandling Passionerad politik: om motstånd mot heteronormativ könsmakt. Till den träffen kom omkring 70 personer medan textläsningen lockat ett mindre antal.

QMK har fått några ord med Olov Kriström och Lena Martinsson som arrangerat träffarna.

Cathrin Wasshede är filosofie doktor i sociologi och genusvetenskap och är verksam vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Lena Martinsson är universitetslektor i genusvetenskap och viceprefekt för grund- och avancerad nivå på Institutionen för kulturvetenskaper.

Det är alltså inte några förvirrade, nyanställda duvungar vi talar om här – utan det är etablerade forskare och lärare på universitetsnivå som bjuder in grundarna av Heterohatets Dag till sina lokaler för att ha ett utbyte med dem.

Frågan är om ledningen för Göteborgs Universitet godkänt detta? Och vad säger vår utbildningsminister? Det är många frågor som ska besvaras här.

För att säkerställa att hemsidorna inte tas ner eller görs om bifogas här skärmdumpar av den viktigaste bevisningen:

Nu på morgonen har jag suttit och bläddrat i tidningen till Malmöfestivalen som börjar på fredag. Festivalen anordnas av kommunen och lockar stora folkmassor varje år.

Jag vet sedan tidigare att Malmöfestivalen aktivt jobbar med jämställdhet på statsfeministisk manér, och därför roade jag mig med att se hur de lyckats i tidningen.

I 14 stycken artiklar var det enkelt att identifiera kön på den som intervjuades, eller på den som skrev en ledare. Tio stycken var kvinnor eller en kvinnodominerad grupp, och fyra stycken var män eller en mansdominerad grupp.

Vad kan man säga om detta? Jo, att Malmöfestivalens tidning nu är osedvanligt jämställd! För du kan väl definitionerna på jämställdhet i Sverige anno 2011?

• Jämställd: Män och kvinnor har samma möjlighet att ta sig fram – diskriminering tolereras inte.
• Extra jämställd: Man ser även till att det är minst 50 procent kvinnor.
• Osedvanligt jämställd: Man har lyckats få minst dubbelt så många kvinnor.

Det är bara att gratulera Malmöfestivalen i sitt jämställdhetsarbete.

Som en extra bonus har man även kontrakterat Ladyfest, som arbetar radikalfeministiskt och endast tar in kvinnor. Ladyfest är inte bara osedvanligt jämställda, utan de uppnår den exklusiva titeln fullständigt jämställda. Grattis, säger jag härifrån bloggen!

Idag har domen kommit i Gävle tingsrätt för mordet på Tommy Johansson. Nio års fängelse för den 20-åriga mannen och tre års fängelse för den 21-åriga kvinnan. Domen verkar fullt rimlig med tanke på att mannen är den som stått för det dödande våldet.

Motivet till dödsmisshandeln var att den unga kvinnan berättade för sin unge pojkvän att Tommy Johansson, en 54-årig gymnasielärare, försökt tafsa henne på brösten när de drack öl tillsammans. I efterhand har dock ingen av de 100 personerna som befann sig på pizzerian kunnat stärka hennes berättelse.

Detta visste dock inte den 20-åriga mannen, som tillsammans med sin flickvän begav sig till den 54-åriga lärarens lägenhet för att göra upp. Resultatet blev att den medelålders mannen misshandlades till döds.

Händelseförloppet, brottet och domen är ganska lätta att förstå. Inga konstigheter här. Dock finns det anledning att anlägga ett könsperspektiv på det hela:

1. Varför skriver Aftonbladet endast ut namnet på den unge mannen? Är det för att han fick ett längre straff? Mannen och kvinnan utförde dådet tillsammans, så man kan tycka att det finns anledning att antingen skriva ut bådas, eller ingens namn.
2. Vad är det för mansroll som gör att en ung man riskerar ett decennium i fängelse för att en annan man eventuellt försökt tafsa hans flickvän på brösten? Varför räcker det inte med att säga att “om du gör det där igen åker du på en snyting”?

Som bekant är det populärt att diskutera de strukturer som gör att kvinnor hamnar i en utsatt roll. Men här har vi ett typexempel på en ung man som hamnade i en väldigt utsatt roll av att få höra att hans flickvän råkat ut för en mindre kränkning.

Hur kommer detta sig? Hur kan vi förstå den unge mannens agerande? Handlar det om samhällsstrukturer eller om evolutionspsykologi? Skriv av dig i kommentarsfältet.

Roger Klinth, som bland annat forskar på män och jämställdhet, har skrivit en debattartikel i Corren. I artikeln är han upprörd över att Corren har mage att kritisera det konsensus om genuspolitik som råder mellan media, genusforskare och politiker.

Enligt Klinth har Corren anammat Sverigedemokraternas familje- och jämställdhetspolitik:

När jag tar del av en intervju på nätet med ledamoten i SD:s kvinnoförbund, Hanna Wigh, kan jag konstatera: Corren verkar med stor precision ha prickat in SD familje- och jämställdhetspolitik. Till och med ordval och formuleringar känns igen. Liksom Correns ledare efterlyser Wigh “sann jämställdhet” i stället för det “vansinne” som gäller i dagens politik.

Det har inte slagit Klinth att det kan vara Sverigedemokraterna som tagit ordval och formuleringar från från Corren, eller från annat håll? Mig veterligen var Tanja Bergkvist (som som nyligen intervjuades i Corren) först med att tala om “genusvansinne” och Pär Ström var först med att tala om “sann jämställdhet”.

Tydligen har Klinth inte ansett att han som forskare behöver göra några efterforskningar innan han skriver en debattartikel. Eftersom han är en del av rådande konsensus tror han att det räcker med att säga vad han tycker.

Correns chefredaktör svarar dock på ett föredömligt sätt. Svaret är som en oas i den svenska media-öknen:

Corren har på ledarplats ifrågasatt att genusteori används som överordnad förklaringsmodell inom vitt skilda fält av samhällslivet. Vi välkomnar en nyanserad debatt i jämställdhetspolitik, liksom i de andra samhällsfrågor som berörs på ledarsidan.

När Roger Klinth sin debattartikel drar likhetstecken mellan Correns linje på ledarplats och SD:s politik ägnar han sig åt “guilt by association”. Det kan knappast kallas en saklig argumentation och är därför svårt att bemöta. Intressantare – och mer konstruktivt – vore om Roger Klinth i stället klargjorde sin egen ståndpunkt.

Corren mot Roger Klinth: 1– 0.

Uppdatering: Nu har Tanja Bergkvist skrivit en replik. Läs!