Dagens feminism är ett vänsterprojekt

10 augusti 2011, av Pelle Billing

I samband med Lars Ohlys besked om att han inte kandiderar för omval som partiledare, skriver Gudrun Schyman följande i en debattartikel:

Ju fler som lyfter upp könsmaktsordningens konsekvenser och synliggör alla former av diskriminering, desto bättre. Jag ser fram emot ett fruktbart feministiskt samarbete!

I Schymans ögon är det naturligt att Fi – Sveriges feministiska parti – och Vänsterpartiet, kan ha ett fruktbart feministiskt samarbete. Både Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har kampen mot könsmaktsordningen som en hjärtefråga.

Kopplingen mellan en stark feministisk politik och vänsterblocket kan te sig naturlig, men det har inte alltid varit så.

Den första vågens feminism var en feminism som krävde lika rättigheter för kvinnor i samhället – varken mer eller mindre. Diskriminerande lagstiftning skulle plockas bort och kvinnor skulle få tillgång till arbetsmarknaden på samma villkor som män. Inget av detta var socialistiskt, utan snarare kan man kalla det för en liberal feminism.

Andra vågens feminism (60-talet och framåt) ändrade dock profil på feminismen. Det räckte inte längre med att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, utan dolda strukturer och omedvetna fördomar ansågs cementera rådande könsroller.

Att reflektera kring könsroller och könsspecifika förväntningar är en sak, men man nöjde sig inte med detta. Den extrema falangen av andra vågens feminism tog mer och mer överhanden. Radikalfeministerna och de socialistiska feministerna lanserade begreppet könsmaktsordning, och förespråkade en hård kamp mot män och ”patriarkatet”. Retoriken och tankesättet köptes rakt av från marxismen/socialismen där klasskampen är central och revolutionen en viktigt verktyg.

Egentligen är det inte så förvånande att de radikala krafterna tog över. Redan från början fanns det en patologi inbyggd i feminismen. Första vågens feminism talade om kvinnors nya rättigheter, men inte om några nya skyldigheter. Andra vågens feminism – innan den blev radikal – fokuserade betydligt mer på den kvinnliga könsrollens nackdelar än den manliga könsrollens nackdelar.

Det feministiska projektet var ensidigt från början, och med tiden blev en radikalisering ounvikligt. Om man ständigt utmålar kvinnan som förtryckt och utsatt, och mannen som privilegierad och överordnad, så väntar extremismen runt hörnet.

I andra vågens feminism gick radikalfeminismen så långt som att säga att alla heterosexuella samlag är ett manligt övergrepp på kvinnan. När man väl nått dit är man inte längre nära en demonisering av mannen, utan alla spärrar har redan brutits, och extremismen är ett faktum.

Kanske skulle jämställställdhetsrörelsen sett annorlunda ut om den från början varit en rörelse för båda könen, och inte en feministisk rörelse för ena könet. När de svarta i USA skapade sin ”civil rights movement” så var det inbyggt i själva namnet att slutmålet var medborgerliga rättigheter. Rörelsen kallades inte för ”blackism” eller ”pro-black movement”, vilket skulle varit motsvarigheten till ”feminism”.

Nu hävdar jag inte att kvinnor var förtryckta på samma sätt som de svarta USA. Kvinnor hade både för- och nackdelar med sin könsroll, medan de svarta bara hade nackdelar. Med tanke på detta var de ännu mer imponerande att de svarta kunde välja ett neutralt namn på sin rörelse, vilket kvinnorörelsen inte klarade av. Tänk om namnet jämställdism eller ekvivalism hade valts från början? Vilken skillnad.

Nytt hopp om en mer konstruktiv feminism kom dock när den tredje vågen såg dagens ljus. Istället för att fokusera på könsrollernas strukturer blev det själva könets konstruktion som diskuterades. Om könet är en social konstruktion, vad är då egentligen en ”kvinna”? Kan man ens kämpa för gruppen kvinnor om det bara är en social konstruktion?

Tredje vågens feminism erbjöd till synes en väg ut ur den mansfientliga socialistiska och radikala feminismen. Istället för att allt skulle handla om kön och kollektiv, skulle fokus istället riktas mot individen. Inte heller skulle man automatiskt anta att ett visst maktförhållande rådde mellan två individer, utan i en sexköpssituation kunde lika gärna kunden ses som i underläge – med tanke på att han var tvungen att betala för sex.

Vissa feminister har fullt ut anammat tredje vågens feminism, och generellt sett är det dessa feminister som jag respekterar (även om jag inte alltid håller med dem). Petra Östergren är ett exempel, ett annat är Ane Örbo Kirkegaard.

Dock blev tredje vågens feminism ett alltför stort hot mot alla de som levde på att det skulle finnas en könskamp, och som var arga på männen. Kampen riskerade att bli ineffektiv om man inte kunde ställa könen mot varandra i två väldefinierade grupper.

Således lanserades begreppet intersektionalitet, vilket innebär att olika strukturer så som kön, klass, sexualitet, etnicitet, religion, etc samverkar för att ge ett visst mått av diskriminering av en individ. På ytan talade man om individen och de strukturer som individen kunde möta, men i praktiken var det ett försvar av den andra vågens feminism.

I intersektionalitetsbegreppet finns inbyggt att kön är en kategori som missgynnar kvinnor, och det är denna kategori som är primär när begreppet används. På detta vis lyckades man rädda begreppet könsmaktsordning, och fortsatt göra det till feminismens huvudtes. Vips så var ordningen återställd och kvinnan ånyo underställd i livets alla situationer.

Könsmaktsordningen är central för dagens politiska feminism, och märk väl att den helt och hållet är sprungen ut en socialistisk och kollektivistisk retorik där grupper ställs mot varandra och man sedan ska bekämpa den ena gruppen som fiende.

Att begreppet könsmaktsordning nått sådan framgång att till och med Moderaterna börjat använda det är ett tecken på att feminismens historia och rötter är okända för många. Eller kanske är det ett tecken på att Sverige i så många år varit styrt av Socialdemokraterna att socialistiska värderingar ses som neutrala och inte starkt vänsterorienterade.

Den här bloggen är till sin natur inte allmänpolitisk. Dock går det inte att hymla om var dagens feminism har sina rötter, och vilka ideologiska grundprinciper som gör att människor fortfarande accepterar att ett visst kollektiv attackeras.

Regeln är att om man attackerar ett kollektiv som ses som privilegierat (företagsledare, överklass, män) så är det OK med de mest avskyvärda attackerna. Om det istället är ett kollektiv som ses som förtryckt (kvinnor, invandrare, underklass) så får man inte säga något som ens indirekt skulle kunna uppfatta som en kritik.

Med detta inte sagt att vissa kollektiv inte har mer genomsnittlig makt än andra. Dock så visar feminismen oss att det inte är rimligt att placera kollektiv i onda och goda fack. Kollektiv är komplexa, har många egenskaper, och kan bara analyseras på ett nyanserat och faktabetonat sätt.

Den som vill göra upp med feminismen måste även göra upp med den underliggande strömning i samhället som säger att marxismen i grund och botten är god och rättvis.

Uppdatering: Artikeln är nu även utlagd på Newsmill, och synlig på förstasidan.

 

19 kommentarer på “Dagens feminism är ett vänsterprojekt”

  1. Johan skriver:

    Förutom kulturmarxism finns ett sammanfattande ord på fenomenet radikalfeminism:

    ”Ondska”.

  2. leifer skriver:

    Pelle, mycket bra analys! Jag har hela tiden också hävdat att dagens feminism är mycket långt till vänster. Ibland kallar jag den vänsterfeminism, eller svenskfeminism. Och mycket riktigt har Moderaterna dammat av denna feminism, med i grunden vänster-problem-formuleringar, justerat den något och använder den nu i ett givet försök att öka väljarstödet bland kvinnor. Då är inte kvotering nåt att bråka om verkar man resonera, när nästa val står på spel. Det är väldigt jämt mellan blocken och Moderaterna vill inte upprepa risken att hamna i en minoritetsregering. Eftersom moderaterna traditionellt haft mest röster från män, är tydligen valanalysen nu att lägga allt fokus på att locka till sig kvinnliga röster. Lösning var alltså att damma av vänsterfeminismen och bli bättre på den än vänstern, för vad har då vänstern kvar att driva? Deras huvudnummer på senare år har ju varit den av samhällets diskriminering mot kvinnor.

  3. Godtyckligt skriver:

    Att du inte skriver på DN debatt eller liknande… Skulle skapa bra debatter=)

  4. vmm skriver:

    Ohly har under dom senaste dagarna betonat att Vänsterpartiet ska vara ett feministiskt och antirasistiskt parti. Jag ser ett samband här också. Man anlägger ett kollektivt synsätt där invandrare ses som förtryckta och då tolkas all debatt om invandring som innehåller ett uns av problematisering som rasism. Sedan är den debatten död. Det är bara SD och några till som vågar ta debatten och de får därför rasiststämpeln på sig och det blir ingen bred debatt alls. Det är synd att det är så här. Jämför gärna med debatten om i-länder och u-länder där u-ländernas problem aldrig diskuteras som att dom kan bero på problem i u-länderna utan som problem i i-länderna (som förtrycker u-länderna). Den här kollektiviseringsdebatten med maktperspektiv har skapat mycket elände för jämställdheten, integrationspolitiken och kampen mot världsfattigdomen.

  5. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Bra skrivet! Jag skrev själv för ett tag sedan om att dagens (radikal)feminism har blivit att allt det den en gång sade sig vara emot:

    http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/06/feminismen-har-blivit-allt-det-den-sade.html

    Dagens radikalfeminism är en extremistisk och kollektivistisk ideologi som delar in människor i grupper (baserat på kön) och ställer dessa mot varandra. Det är en ideologi som söker konflikt och som svart-vitt ser för den andra gruppen (män) som ondskefulla förövare/fiender och sin egen grupp som oskyldiga offer (kvinnor). Den bygger på precis samma typ av dualism som kommunism, socialism, nazism och rasism bygger på. Ändå är den accepterad ända upp i makteliten och tillåts vara en integrerad del i samhällets lagar, förordningar, regler och styrdokument. Det är riktigt skrämmande!

  6. Mats skriver:

    Jag är osäker på hur du använder begreppet marxism och tror du missar en del viktiga poänger genom att bunta ihop feminism med en allmän vänster.

    Det är helt möjligt att kritisera feminism från ett postmodernt marxistiskt perspektiv. Den tendens du beskriver ( att ställa kollektiv mot varandra och generalisera) är tyvärr lika vanlig till höger som vänster.

    Annars tror jag att frågan ”hur marxismen egentligen är” inte är produktiv. Det finns alltför många tolkningar av den. Men jag att mervärdesteorin är användbar för att analysera ekonomisk utveckling.

  7. Håkan skriver:

    Angående V och Ohly så såg jag följande artikel idag på Newmill:
    http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/10/vs-n-sta-partiledare-m-ste-vara-en-kvinna

    Tog det ett dygn innan kravet på att det skall vara en kvinna kom?

  8. tryggve skriver:

    det verkar som en viss del av feminismens besatthet av offret handlar om idén om att offer inte begår övergrepp och därför är det offren som är lämpade att leda revolutionen.

  9. [...] hittar ni Pelle Billings inlägg ”Dagens feminism är ett vänsterprojekt”. Han gör en klassisk uppdelning av [...]

  10. leifer skriver:

    Pelle

    Nu snart 30 kommentarer på newsmill till din artikel! Nån där var inne på att det är ok att sparka på SD-väljare, såna då som egentligen är underklass och potentiella vänsterväljare, inte minst på just vänsterpartiet. Men vänsterpartiet är ju feministisk och de vänsterväljare som inte gillar den i praktiken väldigt radikala feminismen, har ju då ingen att rösta på! Vänsterpartiet och vänsterblocket har då övergett dessa väljare, och dom är ju i huvudsak män. Och det är dom som förlorat med på vänsterfeminismen, det är dom som nu är ute och plundrar och bränner. Kvinnorna i underklassen har istället tjänat på vänsterfeminismen och har tagit makten över barnen, samtidigt som dom kan välja hur mycket dom vill arbeta. Att t.ex. jobba deltid är inget konstigt för en kvinna, men nåt konstigt för en man, det är en loser. Framtida pension blir ju också därefter.

    Underklassmannen, eller man kan kalla honom den arbetslösa arbetarklassens man, är allt annat än en arbetarklasshjälte (working class hero) idag. Han står med brallorna nere och märker att ingen i samhället vill veta av honom. Väljer han en kriminell livstil så får han dock ”respekt”, och märkligt nog till och med gillande från en hel del kvinnor, som tycker att såna män är ”spännande”. I fängelse behöver den kriminella mannen inte laga sin mat, inte arbeta, knappt ens städa sitt rum. Den infantile mannen har skapats, den mannen som när han passerat 18 år utbrister ”det finns för få fritidsgårdar!”. Lumpen finns inte heller idag som möjlig tillflykt/upplärningsanstalt för dessa män. Det mest frapperande är alltså hur vänstern övergivit dessa män. Samtidigt då inte konstigt att vänsterpartiet och socialdemokraterna tappat massor av röster, just från dessa män. Hela vänsterblocket är radikalt feministiskt idag i sin politik, men även nu har ju alliansen börjat ta efter.

  11. Pelle Billing skriver:

    leifer,

    Jag tror också att feminismen är en viktig delförklaring till SD:s framgångar. Det finns andra anledningar också, men det du beskriver saknas som förklaring i samhällsdebatten – och det är synd.

  12. leifer skriver:

    Pelle,

    Jo jag tycker vänsterpolitiken på området är föråldrad, socialförsäkringssystemet har en grund i 50-tal och man kan bara få bidrag om man bor i hyresrätt och inte har några tillgångar. En fattig familj får bidrag som ett hushåll, börjar t.ex. sonen i hushållet jobba extra på sommaren (vitt) så reducerar bidraget. Det värsta brott en person kunnat göra i tidigare vänstersamhället har då varit att jobba vitt. Allt annat har inte äventyrat bidraget till familjen, inte ens kriminalitet. Samtidigt har alliansen drivit idén om att föräldrar ska ansvara ekonomiska för de brott barnen begår, även det förstås nåt som vänstern motarbetat. Hela vänstersystemet har då uppmuntrat till passivitet och motarbetat sånt som initiativ, vara laglydig, belöning för snabb anpassning i samhället, system som uppmuntrar att göra-rätt-för-sig och jobba vitt (därmed betala så mycket skatt som möjligt). Samtidigt har vänstersamhället haft så högt skattetryck på tjänster till privatpersoner, att det är princip omöjligt att vara helt ärlig. Att klippa sig ute i förorten har då kostat nån hundring, alla fattar att det är toksvart.

    Nu har förresten alliansen börjat samköra register och dra in bidrag till kriminella som ex har sjukersättning. Man resonerar i logik med arbetslinjen, att om en person är frisk nog att begå brott, så är personen frisk nog att arbeta! Detta är alltså nåt som vänsterblocket varit emot och förvisso kan det ju då finnas en hel del kriminella män som fortfarande röstar vänster av den anledningen. Liksom att det ska vara låga straff på kriminalitet, nåt som ju vänster drivit hårt i alla år. För ett antal år sen hade Aftonbladet en lite tragik-komisk artikel om kriminella som tjänade pengar genom sjukbidrag samtidigt som dom satt i fängelse. Eftersom som fängelse är både helpension och gratis, så blev det då en ren ekonomisk vinst för att dom att sitta inne.

  13. Anders skriver:

    Leifer, hur förklarar du att ”vänsterfeminister” länge kämpat för att män ska ha mer att säga till om vad det gäller barn? Ditt påstående om att vänstern hjälpt kvinnor att ta makten över barnen rimmar illa med att de flesta vänsterinriktade feminister vill att männen ska uppmuntras att ta hand om sina barn(delad föräldraförsäkring osv), samt kunna prioritera familj framför karriär utan att bli stämplade som omanliga. Kopplingen till SD känns även den märkligt långsökt. Deras väljare främst är lågutbildade unga män utan socialt skyddsnät i form av vänner och partner som söker en gemensam fiende att skylla sina problem på. Detta påminner tyvärr en hel del om de åsikter som framförs i kommentarsfälten t ex här, hos Aktivarum och på Genusnytt: Det är feminismens/invandrarnas fel att mitt liv inte gått som jag vill.
    Ju förr ni överger denna märkliga konspirationsteori desto bättre. De män som mår dåligt blir inte hjälpta av att ni skyller allt på feminister.

  14. En Annan Anonym skriver:

    Anders

    Har du själv studerat vänsterfeministernas argument för kvoterad föräldraförsäkring?
    De flesta argumenten handlar om kvinnors rätt att ha både karriär och familj.
    Vad gäller gemensam fiende så känns detta väldigt mycket igen från feminister. Där heter dock fienden ‘patriarkatet’ och ‘könsmaktsordningen’ istället.

  15. leifer skriver:

    @Anders

    Ja det var mycket i feminsmens namn kvinnor tog över makten över barnen på 70-tal. Med bland annat argument som ”rätten över sin kropp”. Det här är inga konstigheter och definitivt inga konspirationsteorier. Kvinnan har idag huvudmakten över barnen i Sverige. Feminismen i Sverige vill då inte se denna makt, utan använder enbart termen ansvar. Kvinnan har alltså huvudansvaret över barnen. Håller du inte med om detta så är det svårt att debattera, då har vi ju helt olika verklighetsbeskrivning.

  16. Medborgare X skriver:

    Anders!

    Det stämmer inte att vänsterfeminister länge har kämpat för att män ska ha mer att säga till om sina barn. Det stämmer att de har argumenterat för delad föräldraledighet, men det har de inte gjort för att hjälpa män. Vänsterfeministerna är fortfarande motståndare till att ge män samma rättigheter som kvinnor vad gäller föräldraskap, vårdnad och umgänge om sina barn. Utan vårdnad får man inte heller någon föräldraledighet! Utan vårdnad är man helt utlämnad till vårdnadshavaren (mamman) vad gäller umgänge och möjlighet att träffa sitt eget barn.

    Vänsterfeminister betraktar inte ens den biologiska pappan som förälder till barnet. Tvärtom så anser vänsterfeministerna att den man som mamman för tillfället har ett förhållande med ska betraktas som pappa till hennes barn. Vänsterfeminister betonar ständigt att det viktiga inte är barnets biologiska pappa, utan att de räcker med vilken man som helst som kvinnan själv väljer. Ja, det behöver inte ens vara en pappa. Det kan lika gärna vara en extra mamma som kan träda in som extra förälder till barnet.

  17. [...] Pelle Billing - Dagens feminism är ett vänsterprojekt. [...]

  18. [...] och köpt deras argument. Alla borgerliga partierna måste en dag förstå att de har fallit i vänsterfeminismfällan. Av dagens borgerliga partier är det bara KDU som, tillsammans med SD, opponerar sig mot denna [...]

Google