Pelle Billing

Var tionde år publicerar SCB en tidsanvändningsundersökning. Målet med undersökningen är att kartlägga hur många timmar per dag som kvinnor och män använder till förvärvsarbete, hemarbete, personliga behov, osv.

Tidigare har jag alltid citerat undersökningen från 2000/2001, men nu har äntligen en del tabeller släppts för 2010/2011 (tack till bloggläsaren Sara för tips!).

Den stora frågan är då, vilket av könen arbetar mest? Trumvirvel….

Som vanligt i tidsanvändningsundersökningen är det dött lopp. Män lägger 4.05 timmar på förvärvsarbete och 3.14 timmar på hemarbete. Kvinnor lägger 3.21 timmar på förvärvarbete och 4.00 timmar på hemarbete.

Summa summarum blir det två minuters mer arbete för kvinnan, vilket får anses vara inom felmarginalen. För tio år sedan var det istället en liten övervikt i manlig favör på 15 minuter (vilket jag tidigare aldrig betonat eller ens framfört i mitt arbete).

I pressmeddelandet noteras att mäns och kvinnors hemarbete har olika karaktär:

När det gäller hemarbetet fördelar kvinnor och män sin tid olika. Kvinnor ägnar nästan två timmar per dag åt hushållsarbete mot drygt en timme för män. Män lägger däremot omkring 40 minuter per dag på underhållsarbete, vilket är dubbelt så mycket som för kvinnor.

Vad kan vi då lära oss av tidsanvändningsundersökningen?

1. Män och kvinnor arbetar lika mycket. Så antingen dubbelarbetar båda eller ingen.
2. Kvinnor som arbetar deltid kan få en skraltig pension och gifta par bör överväga att dela på intjänade pensionspoäng. Om man arbetar som ett team för familjen är det rimligt att pensionen delas lika.
3. Snacket om att “män inte hjälper till i hemmet” är bullshit. Om män ska diska och städa mer måste kvinnor börja förvärvsarbeta mer samt utföra mer underhållsarbete i hemmet. Man kan inte ha kakan och äta upp den.

Expressens (eller TT:s) rubrik angående tidsanvändningsundersökningen får ses som osaklig, med tanke på punkt tre ovan. I texten underlåter man även att återge att könen arbetar lika mycket.

Det är på grund av sådan vinklad journalistik som du får komma hit till bloggen om du vill ha en relevant rapportering om jämställdhetsområdet.

34 Kommentarer »

På resan mot Jämställdhet 2.0 – en resa som ofta har karaktären av David mot Goliat – är det viktigt att uppmärksamma de positiva nyheter som faktiskt dyker upp. Förändringen sker inte över en natt utan genom en mängd små beslut och artiklar.

Från Norge kommer idag goda nyheter, i form av ett utspel från barnombudsmannen Reidar Hjermann. Han vill förbjuda rituell omskärelse av pojkar före 16 års ålder. Pojkarna bör vara så gamla att de själva kan fatta beslut om huruvida de vill bli omskurna.

Förslaget är ett stort steg åt rätt håll, och man kan bara hoppas att det implementeras.

Själv förespråkar jag sedan länge en 18-årsgräns för rituell omskärelse av pojkar. Myndiga män kan själv välja vad de vill göra med sin kropp, men ingen pojke ska tvingas på ett ingrepp som kan påverka både sexuell funktion och njutning. Flickors könsorgan skyddas i svensk lagstiftning sedan 30 år tillbaka, vilket jag till fullo stödjer, och det är dags att ge pojkar samma skydd.

Correns ledarredaktion, som snabbt håller på att bli ledande i Sverige vad gäller en offensiv syn på jämställdhet, publicerar idag ånyo en text som slår huvudet på spiken. Under rubriken Pojkar kan också bli våldtagna konstateras att pojkar under 15 år inte har samma skydd som flickor under 15 år när det gäller våldtäkt av barn.

Sex med barn under 15 år är per definition våldtäkt – förutom när det anses att parterna är jämnåriga och har en pågående relation – men i praktiken är det mycket vanligare att du går fri om du har sex med en pojke under 15 år.

Correns analys av detta är följande:

De könsfärgade domarna i sexualbrottsmål som rör unga tonåringar borde alltså engagera varenda feminist, genusvetare och maskulinitetsforskare: De är klockrena exempel på hur en fördomsfull syn på könsroller och sexualitet inte bara påverkar vardagen och mediedebatten, utan faktiskt upphäver principen om likhet inför lagen.

Att inga sådana reaktioner har hörts stärker tyvärr misstanken att många genusdebattörer i Sverige i dag bara bryr sig om orättvisor som drabbar kvinnor, och gärna eldar under myten att i sexrelaterade sammanhang är kvinnor alltid offer medan förövarna alltid är män.

Än så länge är Corren en ensam röst ute i gammelmedia. Men med blåslampa ska vi se till att de blir fler.

10 Kommentarer »

Hos Aftonbladet kan man numera skicka in tips om vad man vill ha granskat.

Tipset som leder är intressant nog det om att granska vårdnadstvisterna.

Det har även kommit in ett tips om att granska genusindustrin.

Om du vill stödja en granskning av något av dessa fenomen kan du göra det med en snabb, anonym knapptryckning.

14 Kommentarer »

I sviterna av Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Oslo och på Utøya börjar analyserna hagla. Ett tankespår är att det är jakten på maskulinitet som orsakade Breiviks handlingar, och som är centralt för att förstå högerextremism i allmänhet.

Maskulinitetsforskaren Michael Kimmel säger följande till DN:

– De högerextrema tycker att maskuliniteten är något som har tagits ifrån dem och getts till andra. Och nu ska den återfås, säger han.

– Breivik ser feminismen som ett stort problem, att samhällets utveckling har vänt saker på ända. Att mannen har blivit underlägsen kvinnan.

Kimmels grundanalys är faktiskt inte felaktig. Allt talar för att sökandet efter en manlig identitet är en viktig del av resan in i högerextremism, och i Breiviks manifest kan man tydligt se dessa element. Tilläggas bör att precis samma mekanism finns närvarande när det gäller vänsterextremism, vilket av någon anledning utelämnas.

Bortom denna grundanalys kan jag dock inte instämma med Kimmel. Hans synsätt, vilket han tydligt visat i det material han producerat tidigare, är att manlighet och strävan efter manlighet är problematiskt i sig. Lösningen enligt honom är i stället att män ska söka sig bort från manligheten och blir mer som kvinnor.

Lite spetsat skulle man kunna säga att Kimmel ser män som lätt defekta kvinnor, men genom nya samhällsstrukturer kan män bli lika goda kvinnor som kvinnorna själva.

Är det någon man med god självkännedom som tror att detta skulle kunna fungera?

Mitt eget synsätt är att unga män som dras till extremism ofta söker en manlig identitet. Kanske har de växt upp utan pappa eller med dålig kontakt med sin pappa. Uppenbarligen hjälper det inte heller om samhället är statsfeministiskt som i Sverige, och har en allmänt negativ syn på män och manlighet.

Problemet är inte att de unga männen söker efter manlig identitet, problemet är att de söker på fel ställe. Problemet är att samhället inte är särskilt behjälpligt med att hitta en sund manlig identitet.

Istället för att attackera unga mäns behov av en manlig identitet, skulle detta behöva tas på allvar. Några viktiga åtgärder kan vara:

• Våga göra drastiska åtgärder arbetsmarknaden så unga män kan få jobb. Om unga män inte kan arbeta och bilda familj växer risken för extremism något enormt.
• Då de flesta lärare numera är kvinnor, behövs fritidsgårdar, idrottstränare, Fryshus-grupper och liknande där engagerade vuxna män kan bli förebilder för pojkar och unga män.
• Misandrin (mansföraktet) i samhället måste bort. Sparkar du på en hund nog många gånger så bits den till slut.
• Uppgradera synen på pappor. Gör om systemet för vårdnadstvister. Låt pappor veta att de har en unik roll att spela i sina barns liv och att det är deras rättighet och skyldighet att engagera sig i sina barn.

Allt som ofta får jag höra att “jamen jag tror inte pojkar behöver manliga förebilder, jag tror bara de behöver bra vuxna förebilder”.

Bullshit.

Bra vuxna förebilder är så klart viktigt, men det räcker inte. Pojkar och unga män har kroppar, hormoner, impulser, intressen och en neurofysiologi som skiljer sig från flickor och unga kvinnor. Därmed behövs en specifikt manlig förebild.

Med detta inte sagt att män och kvinnor är väsenskilda eller att vi är två olika arter. Inte alls. Men genomsnittliga skillnader finns och är nog stora för att tas på allvar.

Istället för att attackera unga män som söker efter en fungerande manlighet i sin vardag, borde ansvarstagande vuxna och samhället i allmänhet ta sig en rejäl titt på hur pojkar och unga män har det i sin vardag. Sedan är det dags att föra upp dessa frågor på den politiska dagordningen.

53 Kommentarer »

Fallet Dominque Strauss-Kahn (DSK) förefaller vara en outsinlig källa till tveksamma utsagor från journalistiskt håll. Tidigare har Kulturnyheterna och Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson trampat i klaveret, där den förra instansen åtminstone har erkänt sitt misstag.

Turen har nu kommit till den välkända skribenten Alexandra Pascalidou, som i en krönika i Metro ger sin syn på DSK-dramat.

Pascalidou börjar med att konstatera att städerskan Nafissatou Diallo anklagade DSK för våldtäkt, ett konstaterande som hon uppenbarligen inte kontrollerat. Enligt Reuters var åtalspunkterna “attempted rape and sexual abuse” – även om det i Sverige skulle ha klassats som en våldtäktsanklagelse.

En petitess, kan tyckas. Men detaljerna är viktiga när man talar om ett så känt rättsfall, och historien har utspelat sig i det amerikanska rättssystemet, inte det svenska.

Vidare målar Pascalidou upp en bild där klass, kön och etnicitet står i centrum (fattig svart kvinna mot rik vit man). Visst har dessa faktorer funnits med i spelet, men i dagens samhälle är de inte lika enkelriktade. Det är ingen självklarhet att det är fördel att vara man eller rik när en anklagelse om sexuella övergrepp riktas mot en.

Så långt några nyanserade distinktioner som respons på Pascalidous hyggligt nyanserade analys. I de två sista styckena spårar hon dock ut fullständig. Hon skriver:

”Jag vill inte förlora mitt jobb”, vädjade Nafissatou Diallo när DSK tvingade henne till oralsex. Nu förlorar hon förmodligen inte bara jobbet utan även sitt gröna kort.

Har DSK tvingat Nafissatou Diallo till oralsex? Hur vet Pascalidou det? Åklagarna som drev fallet lade som bekant ned det, inte bara i brist på bevis utan för att Diallo framstod som en mytoman med kopplingar till organiserad brottslighet.

Sista stycket i texten låter sedan ordagrant:

Kejsaren visade sig vara naken men han har halva kungariket kvar. Skurken blev hjälte och offret blev boven i dramat. Ett våldtäktsoffer är inte längre ett offer om hon någon gång ljugit eller frotterat sig med fel människor. Skulden har ålagts våldtäktsoffret. Allt är som vanligt. Dramat är över. Den här sagan tänker jag inte natta min dotter med.

Pascalidou kallar Diallo för våldtäktsoffer. Alltså har hon redan dömt DSK till våldtäkt. Hur är detta möjligt? Vad sitter hon inne med för unik bevisning som åklagarna inte känner till?

Det är minst sagt oroande att en känd svensk journalist håller rättegång inför läsarna med sig själv som domare. Var finns pressetiken i detta? Vad tycker Metros ansvariga utgivare?

97 Kommentarer »

I dagens Aftonbladet skriver Natalia Kazmierska på kultursidorna:

I Sverige har vi företrädare som Pelle Billing och Pär Ström, som ofta bjuds in till morgonsoffor och debattsidor för att lansera skrangliga teoribyggen kring den så kallade genusfascismen.

Internationellt har maskulinismen exploderat, driven av gurus som Warren Farrell och rädda-mannen-nätverk på nätet. Extremister finns också – Anders Behring Breivik drevs lika mycket av hat mot feminister som mot invandrare.

Så det var dagens dos av “guilty by association”.

Senaste dagarna här på bloggen har jag avslöjat den skrämmande syn på rättssäkerhet som finns i kultursammanhang. Till exempel pratade Kulturnyheterna om Dominique Strauss-Kahn som skyldig (vilket de fick rätta i en senare sändning), och samma sak med kulturjournalisten och Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson.

Nu är det Kazmierska och Aftonbladets kultursidor som visar att allt är tillåtet i den ideologiska kampen. Den svenska versionen av feminismen ska försvaras, och kritik bemötes med att likna folk vid en massmördare.

Jag tycker nästan lite synd om henne. Tänk att ha en sådan brist på integritet och medmänsklighet att man liknar folk vid massmördare bara för att de vill att jämställdhet ska inkludera båda könen.

59 Kommentarer »

Fallet Dominque Strauss-Kahn har varit lite av en följetong på bloggen de senaste dagarna. I onsdags rapporterades att han går fri, och i torsdags beskrevs hur Kulturnyheternas rapportering om fallet närmast fick honom att framstå som skyldig. Igår kom så ett erkännande från Kulturnyheterna att de gjort fel (efter att de läst bloggens rapportering), och ett förtydligande gjordes i direktsändning.

Problemet med Kulturnyheternas rapportering var att ideologisk övertygelse fick gå före fakta i målet. Man kunde helt enkelt inte acceptera att en mäktig män släpptes fri trots våldtäktsanklagelser, och att kvinnan som anklagade var patologisk lögnare och troligen inblandad i organiserad brottslighet. Det störde den världsbild och det narrativ som föredras i kulturkretsar och i media.

Precis när jag trodde att fallet Strauss-Kahn kunde läggas åt sidan, visar det sig att ytterligare en kulturjournalist gett sig ut på hal is – och det är ingen mindre än Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson (tack för tipset, “smurfen blå”!).

Innan vi går in på vad Knutson har skrivit, så låt oss först rekapitulera vad som hänt i fallet:

• 14 maj. Strauss-Kahn arresteras efter att hotellstäderskan Nafissatou Diallo anklagat honom för våldtäktsförsök samt för att ha tvingat sig till oralsex.
• 30 juni. New York Times rapporterar att åklagarens fall håller på att kollapsa. Det finns tydliga tecken på att Diallo är inblandad i organiserad brottslighet, och i ett bandat telefonsamtal säger hon till sin pojkvän att inte oroa sig eftersom Strauss-Kahn har mycket pengar. En specifik detalj som hon återgett stämmer inte heller med de rättsmedicinska fynden.
• 23 augusti. Åklagaren ber domstolen lägga ner fallet. Förutom tidigare graverande uppgifter om Diallo har det nu framkommit att hon ljugit om ett flertal saker, bland annat en tidigare våldtäkt som hon sedan säger aldrig har ägt rum. Hon har även lämnat tre olika versioner om händelseförloppet vid det påstådda överfallet i New York (källa: Reuters).

Vi har alltså att göra med ett fall som åklagaren lägger ner. Inte i brist på bevis, utan på grund av upprepade lögner och en osannolik berättelse från en kvinna som med stor sannolikhet är inblandad i organiserad brottslighet.

Vad har så Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson att säga om fallet när hon skriver krönika i Fokus? Under rubriken Fru Justitia är blind  – inte vi, gör hon sin analys.

Till att börja med kallar hon Diallo för “offer”, trots att Strauss-Kahn har släppts fri på det sätt som beskrivs ovan. Finns det ett offer måste det finnas en förövare, vilket betyder att Knutson ser Strauss-Kahn som skyldig.

Vidare anser hon att rättegången borde ha hållits, för att pröva kvinnans berättelse. Problemet är ju bara att det finns tre berättelser, och inte en. Vilken av dessa är det Knutson vill pröva i en framtida rättegång?

Hon hävdar också att Strauss-Kahn till en början nekade till att han haft sex med kvinnan, och att han ändrade sig först när DNA-bevis kom. The Guardian, en av Storbritanniens stora dagstidningar, skriver dock följande:

[...] Strauss-Kahn’s lawyers have never denied a sexual encounter took place [...]

Möjligen sitter Knutson inne med andra källor, och om någon läsare vill kontrollera detta ytterligare är jag tacksam.

Det mest frapperande av allt är att Knutson argumenterar för Strauss-Kahns skuld utifrån ideologiska resonemang, inte utifrån bevisläget:

Att hon blev kränkt får nog anses sannolikt. Eller tror ni på tesen att hotellstäderskan efter tio minuters bekantskap kastade sig över Dominque Strauss-Kahn för att tillfredsställa sina egna sexuella lustar?

I Knutsons värld (en klassisk svensk mediefeministisk värld?), kan en kvinna inte vilja ha tillfälligt sex med en man. Inte ens en invandrad kvinna som lockas av en rik, mäktig man.

Hon förkastar också möjligheten att det handlade om en snabb transaktion, där pengar byttes mot sex. Enda sannolika förklaring är ett övergrepp, eftersom den mytomana kvinnan sagt att ett övergrepp skedde.

Att kvinnan skulle haft stora chanser till ett “gigantiskt skadestånd” vid fällande dom, listar Knutson som en anledning till det skandalösa i att fallet lades ned – inte som en anledning till att ytterligare misstro kvinnan utifrån det telefonsamtal hon hade med pojkvännen.

Kärnan i vad som är rättsvidrigt i Knutsons resonemang sammanfattas kort och koncist i detta stycke:

Åklagarens beslut säger något om offrets trovärdighet, eller juridikens syn på offrets trovärdighet – det säger ingenting om IMF-chefens skuld eller oskuld. Hans oskuld är varken prövad eller bevisad. Han lämnar ändå den inställda rättegången med en fläck på sitt rykte.

“Hans oskuld är varken prövad eller bevisad”. Sedan när ska oskuld bevisas? Vilken rättsstat har ett sådant system?

Strauss-Kahn ska för resten av sitt liv anses vara till hälften skyldig enligt Knutson. Eller ja, enligt hennes artikel är han med sannolikhet skyldig, så fläcken på hans rykte är ganska stor.

Är denna inställning till rättssäkerhet representativ för Publicistklubben? Är det dessa värderingar man vill att ens ordförande ska sprida i samhället?

I Publicistklubbens stadgar står följande att läsa:

Klubben behandlar också frågor som rör yrkesetiska normer i publicistiskt arbete, vårdar yrkets ansvar och företräder offentligt i svensk press, radio och television i gemensamma angelägenheter.

Faller Knutsons artikel inom ramen för de yrkesetiska normer man ska driva? Företräder hon klubben offentligt på ett förtjänstfullt sätt?

Tidningen Fokus, som publicerar Knutsons artikel, har följande att säga om sin verksamhet:

Fokus uppgift är att varje vecka sammanfatta, fördjupa och förklara veckans viktigaste händelser. Fokus är en politiskt oberoende tidskrift, utan kopplingar till något parti eller organisation.
[...]
Fokus gräver fram egna nyheter och plockar upp frågorna som hänger sig kvar när mediedrevet dragit fram. Vi ger analysen, fördjupningen och avslöjandena.

Var detta en bra förklaring av veckans händelse? Var artikeln politiskt oberoende, eller var den djupt färgad av radikalfeminism? Var detta ett fördjupande, ett eget avslöjande – eller bara ett tyckande som dessutom drar rättssäkerhetens namn i smutsen?

Det finns mycket som ska förklaras här, från Ulrika Knutson, Publicistklubben och Fokus.

Uppdatering: Tidigare fanns det citationstecken i rubriken. Dessa har plockats bort för att undvika missförstånd.

51 Kommentarer »

I förrgår bloggade jag om Kulturnyheternas förvirrande inslag om Dominique Strauss-Kahn, där man närmast utmålade honom som skyldig trots att åtalet mot honom lagts ned av åklagarna. Tydligen var det ideologiskt oacceptabelt att en mäktig man gick fri, och att en kvinnlig städerska kunnat ljuga upprepade gånger – bland annat om en tidigare våldtäkt som aldrig hänt.

En bloggläsare tog sig tid att kontakta ansvarig utgivare Eva Beckman, med bifogad länk till blogginlägget. Igår fick han så följande svar från Katarina Dahlgren Svanevik, chef för Kulturnyheterna:

Hej Nils,

Jag kan inte annat än hålla med om att Inslaget som du har reagerat på hade flera brister.
Det var otydligt på flera sätt och jag tycker att inlägget du länkar till sätter fingret på det som var problematiskt.
Vi har tagit bort inslaget från vår webb och kommer att ha med ett förtydligande i vår fredagssändning.

Med vänlig hälsning,
Katarina  Dahlgren Svanevik

Ett mycket tydligt besked från Dahlgren Svanevik, vilket hon ska ha beröm för. Chefer som kan erkänna misstag respekterar jag.

Igår kväll (fredag) kom så förtydligandet, 10 minuter in i sändningen:

Så ska vi göra ett förtydligande. I onsdags intervjuades författaren och debattören Maria Sveland i Kulturnyheterna. Då gjorde hon en analys av mediernas rapportering om anklagelserna mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Vi vill understryka att rättegången mot Strauss-Kahn aldrig inleddes eftersom åtalet lades ned av åklagaren

Inte något uttömmande förtydligande, men ändå underförstått att man gjort fel och att Svelands analys inte går att lita på.

Hela den här processen är ett strålande exempel på vilken fin community som byggts upp kring bloggen. Tipset om Kulturnyheternas vinklade inslag kom från bloggläsaren Anders. Sedan analyserade jag SVT:s inslag samt gjorde research om Strauss-Kahn, vilket ledde fram till det avslöjande inlägget. Slutligen skrev Nils till ansvarig utgivare, länkade till blogginlägget och fick dem att lägga in en rättelse samt ta bort nätupplagan.

För mig visar det här vilken styrka som finns i en blogg, när många personer är engagerade i dess syfte. Avslöjandet om Göteborgs Queerinstitut hade för övrigt också sin upprinnelse i att en trogen bloggläsare tipsade mig.

Igår skrev jag om bloggens framtid. Jag tror den är mycket ljus, med tanke på den community som finns här. En grupp personer kan hitta långt fler tips än jag kan göra på egen hand. Förhoppningsvis finns det även i community:n vissa personer som har ekonomi till att avstå en mindre månatlig summa till bloggen, så att jag kan investera ordentligt med tid i den.

Jag vill att den här bloggen ständigt ska vara en nagel i ögat på de som har en skev bild av jämställdhet.

37 Kommentarer »

Tendens i P1 har just nu en serie reportage under temat Vem älskar en feminist?. Mia Blomgren är journalisten bakom serien, och jag har tidigare lyssnat på ett avsnitt där olika synsätt faktiskt fick komma till tals på ett bra sätt (rekommenderas om du har en stund över i helgen).

Idag sändes det fjärde avsnittet i serien – av någon anledning i programmet Barnen och inte i Tendens.

Hursomhelst så intervjuas tre 16-åriga pojkar som alla kallar sig feminister. De är alltså födda i mitten av 90-talet och helt och hållet uppvuxna med statsfeminismen som kom igång på alla cylindrar i början på 90-talet.

Varför har de då blivit feminister? En av pojkarna berättar att hans upprördhet föddes av att hans mamma fick lägre lön än sina manliga kollegor. En annan berättar att han såg att det var kvinnorna i släkten som lagar mat i juletid.

Iakttagelserna är inte nödvändigtvis felaktiga, dock är tolkningen färgad av den feministiska ideologi som de fått i sig sedan barnsben. Kvinnor får inte lägre lön för samma arbete, vilket nu visats i flera olika västländer. Vad gäller hemarbetet så gör kvinnor mer men det kompenseras av att män förvärvsarbetar mer.

På grund av den ideologiska prägligen stannar alltså dessa pojkars resonemang vid ytliga observationer, istället för att se hela bilden.

Vidare så vänder de sig mot att det är högre press på kvinnor att klä sig fint och vårda sitt utseende. Återigen är det en korrekt observation, men resonemanget kring varför är ofullständigt. Denna press på kvinnor har inget att göra med att någon har lust att förtrycka kvinnor. Av evolutionspsykologiska skäl känner kvinnor en starkare press på att ta hand om sitt utseende, och män känner en starkare press på att bli en god försörjare.

Helhetsbilden förnekas pojkarna eftersom statsfeminismen är så ensidig i sina beskrivningar av kvinnor och män.

Det kanske mest intressanta av allt är sista delen av intervjun. Här frågar Mia Blomgren om de städar sitt eget rum hemma. En kille säger att hans mamma alltid gör det, en annan säger att hans mamma gjort det under sommaren. Snacka om dubbelmoral!

När jag var 16 städade jag mitt eget rum och deltog även i städningen av hemmet som helhet. Samma för mina syskon.

Det framstår som att dessa tonårskillar fullt ut anammat den tes som många mediefeminister och genusvetare lever efter: det är andra som ska förändra sig, inte jag. Mediafeminister och genusvetare vill till exempel att andra kvinnor ska välja tekniska yrken, men själva vägrar de. De vill att män ska ta ett steg tillbaka i karriären, förutom deras egna framgångsrika män.

Pojkarna i programmet säger att feminism är att erkänna ojämlikhet och att vilja göra något åt det. Men tydligen ska de själva inte göra någon förändring. Deras roll som manliga feminister förefaller istället vara att läxa upp andra män som inte lever som de borde.

Obs: Läs även förra inlägget om bloggens framtid.

53 Kommentarer »

Som du kanske märkt har jag gjort små kosmetiska förändringar på bloggen. Fotot har försvunnit, och det har tillkommit ett par knappar. Den uppmärksamme kan även notera fler små förändringar. Det kan mycket väl återkomma ett foto längre fram, men det gamla var från 2007 och kändes inte representativt längre.

Senaste veckan har varit strålande för bloggen. Avslöjandet om Göteborgs Universitet och Göteborgs Queerinstitut nådde ända fram till DN:s ledarsida. Gårdagens avklädning av Kulturnyheterna var också viktig.

En del av er märkte dock i måndags att sajten drabbades av tekniska problem. Hela förmiddagen låg den nere, beroende på en uppdatering hos webbhotellet där något gick snett. Idag har jag fått veta att det kan finnas ett kvardröjande problem med kommentarsfältet (webbhotellet har kontaktats om detta).

För att minimera risken att sådant händer igen skulle jag behöva göra en rejäl uppgradering av sajten, alternativt flytta till en annan plattform. Båda alternativen kräver tid.

Att göra viktiga avslöjanden och gräva fram fakta tar också mycket tid. Jag skulle vilja ha mer tid för det, samt mer tid för blogginlägg med kortare insikter. Bloggen skulle även behöva nå ut med fler debattartiklar till dagstidningar och Newsmill.

För att kunna investera rejält med tid i bloggen behöver jag din hjälp. Det behöver bli någon typ av ekonomi i sajten.

Två personer har självständigt hört av sig till mig och bett om att få bidra. En av dem ger 400 kr i månaden och den andre ger 200 kr i månaden. Jag skulle behöva fler som gör samma sak, oberoende av summa.

Ett enkelt sätt för dig att stödja bloggen, är att sätta in ett månatligt belopp på mitt plusgiro 31 17 80-1 (eller bankkonto SEB 5303-0032507, efter önskemål i kommentarerna). Välj själv en lämplig summa.

Ju högre månatlig summa som ges till bloggen, desto mer tid tänker jag lägga på den. Om du tror att min röst behövs i den svenska debatten framöver, så är det nu du ska visa det.

Snart är det helg. Gör något du inte brukar göra: stöd en bloggare.

32 Kommentarer »