Förr i världen var framgångsrika, välbärgade män en maktfaktor som inte lät sig rubbas så lätt. Idag har maktbalansen skiftat betydligt.

Om du är man, rik och framgångsrik, räcker det numera med en anklagelse om våldtäkt eller sexuellt ofredande för att ditt namn ska dras i smutsen i veckor eller månader.

Det senaste exemplet är Dominique Strauss-Kahn, IMF-chefen som blev anklagad för sexövergrepp mot en hotellstäderska i New York. Nu visar det sig att hotellstäderskan ljugit vid upprepade tillfällen och åklagaren litar inte längre på henne. Det har även framkommit att hon haft kontakter med personer som sysslar med pengatvätt och droghandel. Eventuellt har hon till och med själv varit involverad i pengatvätten. Vad som händer med fallet återstår att se, men vad som än händer så borde alla nu inse att det var fel att döma honom på förhand.

För ett par veckor sedan blev den svenska artisten Basshunter frikänd från de anklagelser om sexuellt ofredande som riktats mot honom av två kvinnor i Skottland. Men inte utan att hans namn först figurerat i ett flertal artiklar om anklagelsen.

Sist men inte minst så känner vi väl alla till den infekterade historien med Julian Assange, som ledde till att svenska rättsväsendet blev utskrattat världen runt. Samtliga förhör läcktes ut och i dem kunde man läsa att samtycke funnits till alla sexuella handlingar i stunden – och sedan i efterhand hade de två kvinnorna börjat oroa sig över könssjukdomar och avsaknad av kondom. Ändå häktades Assange i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt!

Assange må vara en otrevlig typ i sängkammaren, och som kunde råkat illa ut om ena kvinnan inte samtyckt till samlaget som startades när hon var halvsovandes, men att häkta honom som misstänkt för våldtäkt utifrån det som hänt är absurt.

Vad ska vi då lära oss av detta? Ska vi sluta tro på kvinnor som anklagar mäktiga – eller helt vanliga – män för våldtäkt? Nej och ja. Vi ska lyssna på varje berättelse och utreda varje anklagele. Vi ska ta varje anmälan på allvar. Men det får vara slut med att automatiskt tro på ena parten i denna typ av fall. Vi vet faktiskt inte vad som hänt förrän korten ligger på bordet, och ibland får vi leva med att sanningen aldrig kommer fram.

När pendeln svänger, svänger den ofta för långt. Det är dags för en korrigering.

Uppdatering: Högst upp på Newsmills framsida skriver Ingrid Carlqvist om falska våldtäktsanmälningar.

Uppdatering 2: Carlqvist länkar till en sammanfattning till de 41 våldtäkter som anmäldes i Lund 2010. För mig framstår många av händelserna inte ens vara i närheten av våldtäkt, även om de är helt sanna. Läs själv och säg vad du tycker i kommentarerna.

Ibland blir jag så paff av en statsfeministisk artikel att jag inte kan hålla mig för skratt. Ett sådant exempel är Ylva Johanssons debattartikel i DN idag, där hon ger Håkan Juholt tio frågor om jämställdhet. Johansson kandiderar som bekant till S-kvinnorna, och hennes artikel är förmodlingen ett resultat av detta.

Sällan ser man ett sådant frosseri i feministiska myter som Johansson bjuder på. Låt oss titta på ett axplock:

En kvinna i Sverige tjänar i genomsnitt 18.600 kr i månaden på sitt arbete. En man tjänar i genomsnitt 26.400 kr (siffrorna är från 2009). Det skiljer alltså 7.800 kr varje månad mellan hans och hennes lön. Det är mycket pengar.

Ja, det är en del pengar. Men vad är lösningen? Att kvinnor ska få full lön för deltidsarbete? Vilken lön man får handlar om livsstilsval (yrke, arbetstid, osv) och det är knappast något som regeringen kan detaljstyra.

Kvinnor har fler sjukdagar än män och blir i högre utsträckning förtidspensionerade än män. Sämst mår unga kvinnor som har hela livet framför sig.

En pilotstudie från Kolmårdens vårdcentral visade att kvinnor hade betydligt lättare än män att få bli sjukskrivna för depression och smärta/värk. Man kan alltså inte nödvändigtvis göra en koppling mellan sjukskrivning och mående.

För jämställt föräldraskap och lika möjligheter på arbetsmarknaden krävs en individualisering av föräldraförsäkringen.

Nej, för jämställt föräldraskap och lika möjligheter på arbetsmarknaden krävs lika rättigheter och lika skyldigheter mellan könen. Varken mer eller mindre. Om man sedan anser att föräldraförsäkringen ska få överlåtas mellan föräldrarna eller vara låst, beror på om man anser att staten eller individen ska disponera den större delen av samhällets kaka.

I krig och konflikter är kvinnor de stora förlorarna och kvinnors konstruktiva fredsarbete uppmärksammas sällan.

Kvinnor är stora förlorare i krig, men det är inte ”de stora förlorarna”. Värst drabbas männen, som dör. Sexuella övergrepp är hemska och ska bekämpas, men de är inte värre än döden eller icke-sexuell tortyr.

Kvinnor som gör karriär slår förr eller senare i glastaket – hit men inte längre.

Nej, det finns inga bevis för det så kallade glastaket. Tvärtom finns det data som tyder på att det är en myt, och näringslivstoppar säger att kvinnor slutar när de erbjuds en topposition.

Många unga kvinnor känner en press att lyckas inom alla områden samtidigt.

Ja, förvisso. Och vem har varit mest drivande i att sätta en norm för kvinnor att barn, familj och heltidsarbete är minimikravet för att vara lyckad? Den feministiska rörelsen.

Sedan är det ju inte precis så att män känner sig utan krav. Att kunna vara en god försörjare är fortfarande ett grundkrav för att få leva med barn.

Kvinnors sexualitet har alltid varit hotfull, makten och maken har genom tiderna getts rätten att styra över våra kroppar och vår lust. Kampen för rätten att själv få definiera sin sexualitet, rätten att bestämma över sin kropp och sin lust måste ständigt försvaras. Är du beredd att se till att det finns bra, öppna ungdomsmottagningar i varje kommun, med kompetens även om hedersförtryck och HBT-frågor?

Visst ska ungdomsmottagningar ha kompetens om hedersförtryck och HBT-frågor. Men dessa frågor är inga kvinnofrågor utan mänskliga frågor.

Om vi ska snacka könsfrågor och ungdomsmottagningar så är största problemet att de inte lyckas få dit pojkarna. Ungdomsmottagningen ses som ett ställe för tjejer och unga kvinnor – eftersom inriktningen är mot den gruppen. Så när Johansson skriver om kvinnors sexualitet som hotfull och kvinnors brist på makt över sin egen kropp, så känns det som hon precis anlänt i en tidsmaskin från början av 1900-talet.

Det jag frågar mig är hur länge det ska anses OK att bygga en hel debattartikel på statsfeministiska myter? Och hur länge ska Sveriges största dagstidning tycka det är rimligt att publicera artiklar av sådan låg kvalitet?